Sådär fyrtio svenska mil söder om Irans huvudstad Teheran ligger den påstått pittoreska staden Nain. Jag vet inte om staden är pittoresk och jag har inte besvärat mig med att ta reda på det. Mitt fördomsfulla jag utgår från att det är en dammig stad med elkablar i härvor på stolpar, tusentals butiker och miljoner mopeder som allihop tutar ikapp med böneutropen. Men Nain rymmer en kulturskatt som jag inte vet ett dugg om men sedan en kort tid tillbaka kan ägna långa stunder åt att avnjuta och förundras över.

Jag har nämligen köpt en matta från Nain. Den var efter mina mått ganska dyr vilket matthandlaren påstod berodde på president Donald Trumps sanktioner mot Iran. Iran får inte exportera mattor och då stiger priset på de mattor som finns på marknaden i väst. Det kan vara så. Jag brydde mig inte för jag hade blivit betagen i mattan.

Mattan är 2,08 gånger 2,08 meter och går i mörkblått, ljusblått, vitt och beigt. Det påstås att Nainmattor har omkring en halv miljon knutar per kvadratmeter så här har det alltså suttit iranska mattknytare eller mattknyterskor och gjort två miljoner knutar i en blandning av ull och silke. Om det tar två sekunder att göra en knut så har skicklig knytpersonal ägnat runt tusen timmar åt den här mattan som säljs till trots allt överkomliga priser i vårt land, kolla bara alla konkursannonser från matthandlare. Man fattar inte hur detta är möjligt.

Riksdagens talman kanske inte får ha några egna uppfattningar om vad som är bra för Sverige på sikt men det vore underligt om han således fick tänka några veckor eller månader men inte några år framåt i tiden. Om jag vore talman skulle jag försöka tänka lite långsiktigt även om det kanske är förbjudet och då skulle jag tänka så här.

På kort sikt kommer inget bra att hända i svensk politik vilken regering vi än får. Med bra menar jag att de första vingliga stegen skulle börja tas mot ett återställande av det goda samhälle som Sverige faktiskt var fram till för några årtionden sedan när PK-ismen fick oss fast i sina klor och folk lärde sig att uppföra sig som människorna i sagan om den nakne kejsaren. (Det som gör den sagan till en saga och inte en vetenskaplig observation som kunde kallas ”Andersens sociologiska järnlag” är den romantiska och helt orealistiska upplösningen där ett litet barn ropar att kejsaren är naken varpå hela folket hurrande instämmer och Danmark därmed blir återställt från sin mentalsjuka. I verkligheten hade barnet blivit diagnosticerat med Aspergers syndrom och fått en assistent enligt LSS-lagen med uppgift att hålla tyst på ungen.)

Som talman skulle jag därför söka bland de tillgängliga, kraftlösa alternativen efter något som kanske kunde hålla ut i alla fall några månader eller ännu längre så att väljarkåren fick tillfälle att tänka nytt i avvaktan på det extraval som måste komma för att ge oss en regering som i alla fall har en chans att börja ställa tingen till rätta.

En sak som jag lärt mig genom livet är att man inte ska underskatta vad ens de stolligaste politiska viljeyttringarna kan ställa till med på längre sikt. Ta den famösa ändamålsparagrafen i 1974 års svenska regeringsform där det förklaras vad den svenska offentliga makten ska göra. Där, i första kapitlet andra paragrafen, står det numera bland annat följande:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Sug på den karamellen en stund. Politikens huvuduppgift, vad den ”särskilt” ska åstadkomma, är att greja jobb, bostad och utbildning åt medborgarna. När formuleringen såg dagens ljus för över fyrtio år sedan var det nog ingen som tog den på allvar. Vem som helst kunde förstå att politikerna inte skulle kunna leverera arbete, bostad och utbildning om hela folket ställde sig vid Rosenbad med en kölapp i handen. Visst, några kunde väl få betald sysselsättning av politikerna men då bara för att alla de andra inte bad om den tjänsten och dessutom gick med på att betala för politikernas övermodiga och orealistiska löften.

Men tiden går och även om det här stadgandet inte trumpetas med samma iver som en närbesläktad föreställning, nämligen Värdegrunden, så sipprar den på något vis ned i vårt kollektiva medvetande och hjälper till att hos nya generationer skapa den orealistiska uppfattningen att alla människor har rättigheter som politikerna, det vill säga alla andra medborgare som inte för egen del kräver sådana rättigheter, ska betala för.

Begreppet Politiskt Korrekt, PK, kan förefalla svårtolkat och oprecist. För så däringa fem år sedan började jag själv fundera på allvar över dess innebörd. Det som förundrade och bekymrade mig var att det å ena sidan var lätt att intuitivt stämpla vissa uppfattningar som PK medan det å andra sidan var svårt att identifiera vad dessa uppfattningar hade gemensamt som motiverade beteckningen.

Efter en himla massa funderande kom jag fram till det som är självklart. PK är sådana tänkesätt, åsikter och perspektiv som makten tycker om. Politiken är makten. Maktens grundläggande drivkraft är att bevara och utöka sin makt. Detta är en sociologisk grundlag och inte så mycket att bli upprörd över som att nyktert konstatera. Som Zhengyang Wu skrev häromdagen med hänvisning till denna sociologiska grundlags inkarnation i Sverige: ”Makteliten vill ständigt öka sin makt över det svenska välståndet, som skapats av det svenska folket, för att fördela en allt större andel av det till sig själva och sina trogna tjänare”.

Makten jobbar inte bara, i västerlandet knappt alls, med batonger och våld, utan framför allt med idéer. I för makten lyckliga situationer blir det som Marx formulerade det, nämligen att ”samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi”. I de för makthavare olyckliga situationer där de inte lyckats inpränta sitt tänkande i folkets hjärnor får de försöka domptera folket med våld, tortyr och fängelser. Lenin, Stalin, Saddam Hussein, Ghaddafi, Mao Zedong och Pol Pot är historiska illustrationer.

En läsare bad mig låta min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro analysera presidentkandidaten Jair Bolsonaro, som just idag troligen väljs till landets högste styresman för fyra år. Jag svarade att portugisiskalärarinnan hatar Bolsonaro. Men läsaren ville ha mer information så jag har Skype-intervjuat lärarinnan under några timmar och har följande att rapportera.

Först några basfakta. Brottsligheten runt utanförskapsområdena i Brasilien ökar obevekligt. I februari i år utfärdade den avgående presidenten Temer ett slags undantagstillstånd för delstaten Rio de Janeiro som innebar att militären tog över ansvaret för säkerheten, vilket jag skrev om här. Det är tio månader sedan. Inga framgångar för staten har rapporterats. Det eftertraktade statliga våldsmonopolet existerar inte på riktigt, i varje fall inte i närheten av utanförskapsområdena. Det är som i Sverige fast tjugo år värre.

Många människor ägnar sig åt korsord eller sudoku för att gymnastisera de små grå cellerna vilket påstås vara nyttigt. Man kan också, som alternativ, försöka lösa gåtan Sverige vilket är ett nog så utmanande huvudbry med den nackdelen att rätt svar, till skillnad från när det gäller sudokut, inte publiceras dagen efter. Att försöka förstå Sverige är mer plågsamt än att lösa korsord ty man får aldrig något auktoriserat facit.

Se om du kan hjälpa mig att lösa följande gåta. Hur kommer det sig att Sverige kan ägna oerhörda resurser för att motarbeta och förebygga risker som knappt finns och samtidigt kasta sig huvudstupa in i väldiga risker som är uppenbara?

På onsdagen hörde jag på radion att det kommit ett brev till ett företag på Ingmar Bergmans gata i Stockholm (som ligger ungefär vid Dramaten). I brevet låg lite pulver. En anställd fick, enligt Dagens Nyheter, pulvret ”på fingrarna och upplevde sedan andningssvårigheter och slog larm”. Det blev ett rejält pådrag trots att andningssvårigheterna verkade vara falskt alarm. ”Ett tiotal poliser, sex ambulanser och ett fyrtiotal personer från räddningstjänsten skickades till platsen.” Busslinjer stannades och åtskilliga kvarter spärrades av. ”Polis och annan personal som skickades till platsen bar skyddsmask under hela insatsen.”

Några timmar senare rapporterade polisen att pulvret sannolikt var ofarligt. Det var inget gift och inget sprängämne utan troligen vetemjöl.

Jag har inte varit i helvetet men enligt Dante har stället olika kretsar med helt olika existensvillkor. Vi borde nog tala mer om detta i stället för att utfärda generella varningar eftersom det för den enskilde, som av olyckliga omständigheter förvisas till helvetet, måste ha avgörande betydelse om han hamnar i den krets där temperaturen bara ökat med två grader över förindustriella nivåer, vilket IPCC anser helvetiskt nog, eller om han skickas till en brännugn på 800 grader utan chans att få svimma bort och förintas.

När man lyssnar på politiskt korrekta människor förstår man att fascismen är ett slags helvete. Mitt problem med PK-människorna är att de liksom gamla tiders förbannelsepräster inte gör skillnad på respektive strafforts olika kretsar. Jag har, för att vara lite mer konkret, svårt för folk som inte kan skilja på president Donald Trump av USA och president Rodrigo Duterte av Filippinerna utan stämplar båda som enhetliga fascister.

Det är strängt förbjudet att ställa frågan om demokratin är det bästa samhällsskicket. Folk brukar undvika saker som är strängt förbjudna och därför är det knappt någon som på allvar ställer just den frågan. Ställer man inga frågor så får man inga svar. Därför vet folk inte om demokratin är det bästa samhällsskicket. När jag frågar och ber om skäl får de något flackande och osäkert i blicken. Nu ska jag säga vad jag kommit fram till.

Det handlar om hur beslut om samhället ska fattas. Jag tror att det finns två bärande principer som alla kan enas om. Den första principen är att den som fattar beslut ska göra det på en solid grundval av kunskap. Den andra principen är att den som är jävig inte ska få påverka besluten.

Problemet uppstår när de som har kunskap är jäviga. Då bör de enligt den första principen ha stort inflytande på besluten men, enligt den andra principen, absolut inte ha något att säga till om. Jag tror numera att detta är ett mycket större problem än jag tidigare anat. Låt mig utveckla.

I en demokrati, tror jag, kan folket aldrig anses jävigt. Folket har visserligen intressen, men demokratins affärsidé är att det är dessa intressen som ska styra de viktiga besluten i samhället. (I en diktatur kan nog folket av diktatorn anses jävigt. När svenska folket inte gillade Karl XII:s krig hade kungen kunnat avfärda det klagande folket som jävigt eftersom folket bara tänkte på sig självt och sina umbäranden. Så var det med Stalin som inte såg mellan fingrarna på att folket satte sina egna intressen framför statens.)

En gång ägde jag ett fint företag som jag slarvade bort. Det var mitt eget fel. Genom en dum aktieaffär förlorade jag kontrollen över bolaget och tvingades att handlingsförlamad sitta på första parkett och betrakta hur de inkompetenta nya ägarna och inkallade ”styrelseproffs”, som mest tänkte på sina egna arvoden, gradvis raserade det jag hade byggt upp. Det var en plågsam erfarenhet.

Ungefär så känner jag när jag betraktar den ovärdiga cirkus som iscensätts av Sveriges politiska ledning. Jag har visserligen tyvärr aldrig haft något att säga till om, men jag, som så många andra, har hjälpt till att bygga något ganska bra som nu tycks vara på väg att förödas genom de styrandes klumpiga handlag och brist på omtanke om vårt land.

Det här är förstås inget nytt. För tre år sedan skrev jag så här. Det var sommaren före migrantkaoset och statsministerns bedömning att hans Europa minsann inte skulle bygga några murar. Han ansåg att det inte behövdes några murar och om det behövdes skulle han i alla fall inte bygga några.

För ett tag sedan skrev jag att det där med muslimsk klanröstning inte gjorde mig särskilt upprörd:

En annan muslimsk grej som många hänger upp sig på är klanröstning. Jag lyckas inte bli upprörd. Tidigare röstade nästan alla LO-medlemmar på socialdemokraterna utan att det ansågs hota demokratin. Pingstvänner röstade på kristdemokraterna och skollärare på dåvarande folkpartiet. Det kanske finns en stor skillnad, men jag har inte upptäckt den.

Vid närmare eftertanke har jag upptäckt en stor skillnad.

Men först ska jag påpeka att klanvälde och islam är olika saker även om företeelserna här och där geografiskt må överlappa. Förr i tiden, innan vi visste bättre, trodde vi att det slags hövdingastyrd släktgruppering det gäller hette ”stam” när det förekom i utomeuropeiska områden och ”klan” när det uppträdde i Skottland. Men eftersom kiltar och säckpipor känns lite finare än zulukrigare med assegajer har vi genom en underförstådd överenskommelse upphöjt stammarna till klaner.

Att röstning efter stamtillhörighet varit regel vid demokratiska val i Afrika har vi vetat i decennier. Vi har också vetat att denna sedvana inte nödvändigtvis haft med islam att göra eftersom stammarna i fråga kan vara kristna eller av annan religiös tillhörighet.

Mitt förhållande till cyklister är komplicerat. Många av mina bästa vänner är cyklister. Men när jag betraktar gruppen som kollektiv så framstår den som ett arrogant och aggressivt pack som verkar tro att de äger staden och kan göra ungefär som de vill och räcka finger till oss som talar om för dem att de inte får hoja på trottoaren.

Jag ska erkänna att jag själv varit cyklist. Det tog en ände med förskräckelse för några år sedan efter att jag rundat ett hörn på Wahrendorffsgatan, som är så smal att man inte anar vad som kommer runt knuten, och frontalkrockade med en annan cyklist som körde på fel sida av gatan för att förkorta vägen. Jag fick bara skrubbsår men den andra låg medvetslös i två dagar på Karolinska. Därefter slutade jag cykla.

Bilister är mycket mer civiliserade i trafiken än cyklister och det har en lättbegriplig orsak. Att vara civiliserad i trafiken betyder att anpassa sig till vad som pågår runt omkring, till exempel att bromsa för fotgängare och stanna vid rött ljus. Att bromsa och kanske rentav stanna och sedan axa igen tar energi. Sådant energislöseri känns obehagligt i kroppen när man cyklar men är försumbart för bilisten som inte tänker på att det kostar några ören i ökad bränsleåtgång. Av rent naturliga och kroppsliga skäl är cyklistens strävan därför att alltid hitta den kortaste vägen och hålla en stabil hastighet även om hon därmed blåser ett rödljus eller hotar en fotgängare på en zebrakorsning.