Jag har aldrig gillat Carl Fredrik Reuterswärds hopknutna pistolpipa, som bland annat kan beskådas på Kungsportsavenyn i Göteborg. Trots att den tillhör vår tids mest hyllade konstverk. För det första har den konstiga proportioner. Skulle man knyta upp pistolpipan till hela sin längd skulle den bli löjligt lång, ungefär som ett gammaldags muskedunder.  

Av praktiska skäl brukar man stycka upp historien i tioårsperioder. Ett år är för kort och ett sekel för långt om man vill sätta fingret på någon viktig tendens, som får betydelse för kommande släkten. Till exempel blev 1930-talet nazismens decennium. Någon kanske skulle säga att det var 40-talet, men det var då dom förlorade. På 30-talet var nazismen en framtidsideologi och många hoppade på tåget för att vara i takt med tiden. På samma sätt blev 60-talet studentrevoltens decennium – inte så att revolutionen avstannade 1970, men alla förstår vad man menar.  

En av årets viktigaste TV-debatter ägde rum för en dryg vecka sedan. Trots att det knappt var en debatt. En panel bestående av åtta personer skulle diskutera mångkultur, men var och en talade från sitt eget universum och argumenten hade svårt att haka i varandra. När programmet var slut stod deltagarna lika långt ifrån varandra som innan, men ändå var ”debatten” extremt intressant.

Att toppolitiker i Sverige ofta har låg utbildning, få akademiska poäng och bristfällig arbetslivserfarenhet är ingen nyhet. De politiska ungdomsförbunden är inte bara rekryteringsbas för politiker, utan också en möjlig karriärväg för ungdomar utan tillräckliga betyg för en akademisk bana, och utan tillräcklig entreprenörsanda för att slå sig fram i näringslivet eller tillräcklig begåvning för att bli något inom kultursektorn. En plantskola för medelmåttor om man vill vara elak. Därför har vi politiker som Mikael Damberg, Margot Wallström, Lena Hallengren och Anders Ygeman. Det är osannolikt att någon av dem blivit minister i ett mer meritokratiskt land, som England eller Frankrike.

Jag har länge misstänkt att Förintelsen blivit ett populärt debattämne under 2000-talet, inte så mycket för att vi bryr oss om judar, som för att den utgör en metafor för vår tids existensiella ångest. En civilisation som bara för några decennier sedan med liv och lust byggde den bästa av världar finner sig stå vid randen av ett stup, och man tvistar om vem eller vad som kommer att knuffa oss över kanten.

Blir det Covid-19 som sätter spiken i kistan? Eller blir det klimatet? Kommer Trumpismen eller Islam att hinna först med att iscensätta apokalypsen? Eller blir det den oansenliga koldioxidmolekylen, utsöndrad av allt levande, som kommer att utlösa massdöden. Allt oftare ser man löpsedlar av typen: “Du kan lida av en livsfarlig sjukdom, utan att veta om det”.

För ungefär ett år sen drabbades världen av panik. En av orsakerna var upptäckten av ett nytt Coronavirus i den kinesiska staden Wuhan. Händelsen hade kanske inte fått lika stor uppmärksamhet om inte en övning i New York två månader tidigare, Event 201, varnat för att en global Coronapandemi inte bara var tänkbar, utan kunde kosta hundratals miljoner människor livet. En tredje orsak till att vi hamnade i vad som liknade ett krigstillstånd var den engelske epidemiologen Neil Ferguson. I mars publicerade han en prognos som byggde på sofistikerade datamodeller och förutspådde en halv miljon döda bara i Storbritannien – såvida inte regeringen vidtog drastiska åtgärder. För Sveriges del var han mer pessimistisk och befarade att 100 000 svenskar skulle mista livet inom loppet av några månader.

Sverige brukar beskrivas som en konsensuskultur, vilket betyder (om jag förstått rätt) att alla tycker och tänker som självständiga individer men resultatet blir exakt detsamma. Det är mycket praktiskt när man ska bygga ett statsskick, eftersom man slipper uppslitande konflikter. Det spelar inte så stor roll om det är borgarna eller sossarna som sitter vid rodret, vi är ändå ett av de mest lättstyrda folken i världen.

Jag måste erkänna att jag studsade till när jag såg den här bilden dyka upp i mitt flöde. Både Patrik Sjöberg och Joakim Lamotte har alltid väckt min respekt, för att de så konsekvent ställt sig på offrens sida och krävt att pedofiler såväl som andra kriminella ska sota för sina handlingar.

Men ”Kill your local pedophile” (som även finns som T-shirt och träningsbyxor) skjuter över målet. Det känns faktiskt som att man uppmanar dalkarlarna i Björbo att ta fram högafflarna och marschera mot Federleys gård.

I svallvågorna efter amerikanska valet utspelades ett intressant samtal mellan Ronie Berggren och Olle Reimers, båda USA-kännare och återkommande skribenter på Det goda samhället.

Ronie Berggren menar att den som tillgriper konspirationsteorier för att förklara skeenden inom politiken, exempelvis det amerikanska presidentvalet, är ute på hal is och närmar sig religionens träskmarker. Han beskriver till och med tron på konspirationer som vår tids esoteriska rörelse.

Så gott som dagligen de senaste månaderna har vi informerats om antalet dödsoffer i spåren av corona. Varje gång vi öppnar tidningen blir vi påminda om att liemannen aldrig vilar, och att 2020 ser ut att bli ett av de mörkaste åren i modern historia. En professor i Lund drar paralleller till spanska sjukan 1918, så det klart man blir skärrad.

Mediebolagens bannlysning av USA:s president och hans supportrar ställer debatten om Public Service i delvis ny dager. Många har vant sig vid att tänka på statskontrollerad media som något dåligt, och om bara den försvinner kommer marknaden att breddas och yttrandefriheten stärkas. Men det kan bli precis tvärtom. Eftersom techjättarna inte bara kontrollerar de största sociala nätverken, utan även de dataservrar alla plattformar är beroende av, går inte ens den lagliga regeringen säker.

Till skillnad från de flesta svenskar tror jag Donald Trumps eftermäle kommer att bli gott, om än inte fläckfritt. Han är tveklöst den mest karaktärsmördade politikern under 2000-talet, så det borde rimligtvis komma en motreaktion. Den allmänna meningen just nu verkar vara att han allvarligt hotat den amerikanska demokratin, och att Biden (med alla sina brister) är den säkraste garantin för att USA inte hamnar i ett tillstånd av fascism. En uppfattning som bland annat delas av nättidningen Kvartal.

Till att börja med äTrump inte i första hand republikan, utan president. Precis som Michael Flynn var han trogen det demokratiska partiet ända fram till epoken Obama, då korruptionen runt Vita Huset stegrades till såna nivåer att det blev svårt att samtidigt vara demokrat och patriot. FöTrump såväl som hans supportrar är patriotismen viktigare än partitillhörigheten.  

Bland det mest föraktade man kan vara nuförtiden är konspirationsteoretiker. Det har ungefär lika låg status som att vara klimatförnekare, vaccinmotståndare eller tro att Biden fuskade i presidentvalet. I mångas ögon ett bevis på att man lider av vanföreställningar och missat det här med verklighetskontakt. Därför känns det lite upplyftande att en av världens mest inflytelserika konspirationsteoretiker faktiskt är svensk.

Det finns många vinnare i spåren av Corona. Joe Biden och Demokratiska partiet är bara ett exempel. Hade det inte varit för detta virus skulle Trump antagligen ha vunnit en promenadseger. En annan vinnare är regeringen Löfven, tillsammans med hela Myndighetssverige. Precis när folk började tröttna på Sossesverige och ge Åkesson och övriga högerkonstellationer luft under vingarna, kom Corona som en skänk från ovan. Idag är det svårt att hitta en tidningsartikel som handlar om något annat. Av tio toppnyheter på Omni noterar jag att nio (!) på ett eller annat sätt berör pandemin, och dagen jag valde är långt ifrån unik.

Jag kanske låter konspiratorisk, men i decennier har läkemedelsbranschen kämpat för att hitta vacciner mot Corona-virus (som bland annat ligger bakom SARS, MERS och vanlig förkylning) utan att lyckas. På några månader lyckas man nu producera inte mindre än ett halvt dussin olika vaccin, med en effektivitet på upp mot 95 procent och de sägs vara helt ofarliga. Det låter lite för bra för att vara sant. 

      

Det hände sig vid den tiden att det från Bill Gates utgick ett påbud att hela världen skulle vaccineras. Detta var den första massvaccinationen och den hölls när Tedros Adhanom var hövding över WHO (fritt efter Lucasevangeliet) 

För någon vecka sedan visade SvT den påkostade dokumentären Vaccinkrigarna” i tre timslånga avsnitt. I filmen utger sig journalisterna Anna Nordbeck och Malin Olofsson för att vara oroliga föräldrar och infiltrerar antivaccinrörelsen i bästa Günter Wallraff-stil. Framför allt gör man djupintervjuer med en av rörelsens förgrundsgestalter i Sverige Linda Karlström. Här berättar Karlström för Jonas Nilsson hur det gick till när hon blev wallraffad av SvT. 

I en artikel i våras skrev jag att testkiten för Covid-19 kan vara en del av problemet, snarare än lösningen, efter att ha snubblat över en kinesisk rapport som kalkylerade med en felmarginal upp mot 80 procent. Jag fick medhåll av Tanzanias president, som i hemlighet testade en papaya, en vaktel och en get, varav alla visade sig vara Covid-19-positiva.   

Jag misstänker att amerikanska presidentvalet avgjordes genom fusk, dels på aktivistnivå och dels i organiserad form sanktionerad av Demokratiska partiet. Jag kan inte lägga fram några vattentäta bevis (eftersom jag i likhet med många republikanska valobservatörer inte kunde övervaka rösträkningen personligen) och alla är välkomna att tro annorlunda.

På ett antikvariat i Chicago i slutet av 70-talet bläddade jag i ett tummat exemplar av ”The Naked Communist” från 1958 (den finns att läsa gratis här). Boken erinrade om en svunnen tid, då antikommunismen svepte över USA och Joseph McCarthy rensade ut vänstersympatisörer från Hollywood. Föräldrar uppmanades ge sina barn en kristen uppfostran för att de inte skulle växa upp till blodtörstiga bolsjeviker. Den kommunistiska världsrevolutionen förutspåddes infalla redan 1973, så det var hög tid att mobilisera om man ville stoppa den röda faran. Lyckligtvis tog historien en annan vändning och Sovjetunionen upplöstes 1991. Järnridån förvandlades till grus och den västerländska kapitalismen såg ut att ha segrat.

En gång på mellanstadiet tecknade jag en porrbild av Napoleon Bonaparte, som blev viral och cirkulerade i klassrummet under lärarens radar. Jag kunde rita tjejer också, och bidrog på så sätt till den subkultur pojkar i alla tider odlat för att hantera sin förvirrade libido. Mina kompisar var inte lika begåvade på teckning, men några hade äldre bröder som kunde berätta häpnadsväckande saker. Eller hittade dom bara på. Man vet inte.

Enda gången jag träffat Bert Karlsson var när jag råkade ockupera hans stambord på ett kafé i Skara 2005, till råga på allt dagen efter uttagningen till Melodifestivalen. Bert påpekade vänligt att jag satt på hans plats, där han brukade äta frukost bestående av en ostfralla och ett glas mjölk, och självklart makade jag på mig. En stamgäst fällde en lustig kommentar om Melodifestivalen och Bert replikerade att vederbörande knappt skulle duga som tröstpris i ett böglotteri. Stämningen var god och Bert var otvivelaktigt ”King of the town”. Jag vill minnas att Björn Afzelius (inte direkt en supporter av Bert politiska läger) talade om honom med värme som ”en rolig djävel”.

Av alla vallöften Donald Trump gav 2016, var det ett som mer än andra tillförsäkrade honom segern. Jag tänker inte på löftet att bygga muren, även om det var en idé många gillade, eftersom droger, kriminalitet och oreglerad invandring via Mexico faktiskt utgör ett problem. Jag tänker inte heller på löftet att sätta Amerika främst, vilket varje republikansk kandidat hade kunnat skriva högst upp på sin valaffisch, utan att precisera närmare.

Gud gav oss tio bud och Runar Sögaard har brutit mot nio av dem, i varje fall om man får tro hans senaste bok med samma namn. Själv har jag bara brutit mot åtta – men eftersom många i Sverige propagerar för ett Kalifat gjorde jag en avstämning mot Sharialagarna också. Resultatet var förskräckande. Enligt den här sammanställningen (som jag hittade på nätet) är mina synder så allvarliga att jag borde halshuggas inte mindre än sju gånger, plus bli utkastad från ett hustak. Till och med den indiska solhälsningen som jag praktiserar regelbundet, visar sig vara en dödssynd.

När jag gick i skolan på 70-talet var Förintelsen en historisk händelse, som diskuterades i samband med andra världskriget. Vi tyckte naturligtvis det var hemskt, precis som det var hemskt att höra om atombomben och franska revolutionen. Men det var ändå historia. Lyckligtvis fick Hitler på nöten och numera gör man inte såna saker. Ungefär så löd vår enkla analys.  

För några år sen brukade myndigheterna lugna medborgarna med att skottlossningar och mord i förorten var interna uppgörelser mellan kriminella. Och hade man inget otalt med maffian, eller råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle, fanns egentligen inget att oroa sig för.  

Problemet med parallella samhällen” är att de inte är helt parallella. Vad som äfel plats” vid fel tidpunkt” blir allt svårare att hålla reda på. Saker vi tidigare associerade med No-go-zoner, verkar kunna hända var som helst vid alla tider på dygnet. Våldsbejakande extremism” är inte längre en företeelse ute i marginalen, utan kan dyka upp mitt ibland oss, till exempel på våra barns högstadium.  

Humanism har blivit ett modeord i svenska språket. Aldrig har så många beslut fattats i humanismens namn, aldrig så mycket resurser satsats på humanistiska åtgärder och aldrig så vitt skilda politiker tagit detta ord i sin mun. Det finns nog inget vi är mer överens om än att humanism är bra.  

Men vad betyder det? Betyder det något över huvud taget? Eller är det ett politiskt mantra av samma ordklass som hållbarhet” och värdegrund? 

1975 levde jag i likhet med många andra européer i en mångkultur. När man tröttnat på kulturutbudet runt korvkiosken i Nybro, kunde man köpa ett InterRailkort för 395 kronor. Frankrike låg bara en dagsresa bort och där var det fransk kultur som gällde, ingenting annat. Italienare var italienare och Tyskland var Tyskland. Satt man på en grekisk taverna och försökte kommunicera med ortsbefolkningen, var det uppenbart att man inte var på Irland.

Ännu en hjälte har fallit. I torsdags släppte DN bomben att Hamid Zafar, hyllad skolledare och närmast en guru när det gäller integration, en gång varit antisemit och homofob. På några timmar hade han fördömts av samtliga sina arbetsgivare, förlorat alla sina uppdrag inom kommunen, Moderaterna, SvT och Göteborgs-Posten och sannolikt en betydande del av sin vänkrets.