Jan-Olof Sandgren
Det hände en gång på 80-talet, när jag var på väg ut från Göteborgs domkyrka, att någon stack en lapp i min hand. Jag fick en skymt av en man i ovårdat rött skägg som hastigt avlägsnade sig. På lappen stod det ”Rex King” och ett telefonnummer.
Alla som är bekanta med serietidningen Fantomen vet att Rex King är Fantomens fosterson, så naturligtvis ringde jag upp. Läs mer
Jan-Olof Sandgren
De ondskefulla judarna har slagit till igen. Först korsfäste de Jesus, sen lär de genom diverse manipulationer ha legat bakom digerdöden, marxismen, de bägge världskrigen, massinvandringen, finanskrisen och nu senast terrordåden på Nya Zeeland. I varje fall om man får tro Ahmed Bhamji som är ordförande i Nya Zeelands största moské.
Som ytterligare ett i raden av judarnas illdåd kan man räkna 2018 års seger i Melodifestivalen. Jag är medveten om att jag gör mig skyldig till viss generalisering när jag förknippar judarna med Israel, men hade inte Israel varit en judisk stat tror jag inte 171 svenska artister hade gått samman och krävt en bojkott av Eurovision Song Contest. Läs mer
Jan-Olof Sandgren
Sfinxen var en ganska omtyckt figur i det gamla Egypten. Med ett lejons kropp och en mans huvud förenade den tre goda egenskaper: styrka, mod och visdom (androsfinx). Det gjorde sfinxen särskilt lämpad att hålla vakt framför ingången till gravar, tempel eller andra platser fyllda med skatter.
I Grekland något årtusende senare genomgick den ett märkligt könsbyte och blev en ”gynosfinx”. Den utvecklade kvinnobröst, rovdjursvingar och dess karaktär förändrades från att ha varit stark, modig och vis, till att bli nyckfull, obarmhärtig och grym. Läs mer
Jan-Olof Sandgren
För lite mer än hundra år sen, när konung Oscar regerade Sverige, var den svenske arbetaren en hårt exploaterad familjeförsörjare som skapade mervärde utan att få sin rättmätiga del av produktionsresultatet, eller för den delen sitt fulla människovärde. Arbetare omtalades gärna som råa, obildade sällar begivna på fylleri och handgemäng, medan den borgerliga kulturen ansågs mer förfinad och kompetent att ta samhällsansvar.
Det är den historien socialdemokrater gärna lutar sig emot, när de beskriver sin egen progressiva roll under 1900-talet. På bara ett par decennier lyckades man lyfta den svenska arbetarklassen, inte bara materiellt utan även kulturellt. Läs mer
Jan-Olof Sandgren
Det är minst 30 år sen jag rörde mig i akademiska kretsar, så jag blev lite chockad när jag upptäckte att klimatforskning inte längre är exklusivt förbehållet naturvetenskapen. Klimatforskare kan i många fall vara samhällsplanerare, jurister, statsvetare, sociologer eller till och med psykologer.
På min tid gick en någorlunda skarp gräns mellan naturvetenskap och humaniora. Naturvetare sysslade med den ”yttre verkligheten” – där sinnesorganen avläste mätinstrument och den mänskliga hjärnan processade informationen för att skapa en bild av hur världen därute fungerar.
Jan-Olof Sandgren
Fick nyligen kritik av en kompis som är forskare. Anledningen var att jag, utan att själv vara forskare, delade det här diagrammet som antyder att variationer i jordens medeltemperatur överensstämmer mycket dåligt med de statistiska modeller som legat till grund för Parisavtalet och den så kallade klimatalarmismen. Hur kan jag veta att det stämmer? Vem är jag att sätta mig över ett helt forskarkollektiv, som kommit fram till att den klimatkamp Greta Thunberg och flera andra gjort till sin, har vetenskapligt stöd? Frågan är berättigad, men det är också berättigat att fråga vad som döljer sig bakom titeln ”klimatforskare”. Läs mer
Jan-Olof Sandgren
Vad hade Saudiarabien varit utan olja? Jag föreställer mig ett ganska fattigt land med en levnadsstandard ungefär i nivå med Nordafrika. Utan support från oljebolagen skulle saudierna nog haft svårt att behålla makten och kanske återgått till att vara den nomadiserande beduinstam man alltid har varit, och världen hade aldrig hört talas om salafismen.
Ekonomiskt fungerar Saudiarabien lite som en bananrepublik. Att bananerna råkar vara av guld förändrar ingenting i sak. Man utgår från att omvärlden alltid kommer att efterfråga bananer av guld, eller olja om vi nu ska ta det exemplet, och har byggt hela sitt samhälle efter det konceptet. Men omvärlden förändras och plötsligt kanske ingen vill ha den där bananen längre.
Jan-Olof Sandgren
Judar brukar hävda att det land som skulle bli Israel för sådär 150 år sen var en ofruktbar öken där få människor ville bo. Den ekonomiska utveckling som initierades av judisk invandring från slutet av 1800-talet, resulterade också i hög invandring från omgivande arabstater. Vidare hävdar man att det palestinska folket var något som uppfanns under 1960-talet.
Palestinier brukar å sin sida hävda att deras ättlingar bott på just den platsen sedan urminnes tider. Det finns till och med de som menar att Jesus, jungfru Maria och Johannes döparen egentligen var palestinier.
Jan-Olof Sandgren
Alternativ för Sveriges första valrörelse slutade i ett veritabelt magplask. Man hade tryckt upp 10 miljoner valsedlar i flerfärgstryck och vädrade en jordskredsseger, men fick nöja sig med futtiga 20 000 röster. Förutom partiledningens något orealistiska självbild, tror jag mycket av förklaringen låg i den misslyckade kampanjen ”Dags att åka hem”. Den som inte fick broschyren i sin brevlåda kan ladda ner den här.
Jan-Olof Sandgren
För sådär hundra år sen var det populärt att förklara skillnader mellan olika folk med hjälp av klimatet. Att vi nordbor var så melankoliska och arbetsamma berodde förstås på att det var kallt och mörkt där vi bodde, medan sydlänningar är mer sorglösa för att de året runt kan plocka frukter från träden.
”Klimatläran” är ett arv från antiken, men vidareutvecklades av den franske 1700-talsfilosofen Montesquieu – vars största bidrag till idéhistorien är den så kallade ”Maktfördelningsläran”, enligt vilken den lagstiftande, verkställande och dömande makten bör separeras från varandra. Allt i syfte att förhindra uppkomsten av despoti. ”Makt kan bara hejdas med makt”.
Jan-Olof Sandgren
Som ung reste jag en del i Latinamerika. Det var ofta lätt att avgöra om man befann sig i ett överklassområde eller ett underklassområde. Överklassen brukade bo i välordnade villakvarter, med blankputsade bilar på garageinfarten och prydliga barn i skoluniform gick omkring på gatorna som var relativt välsopade.
Fattiga människor bodde i ruckel, hade rostiga bilar eller inga alls. Barnen kunde vara glada, men de lekte barfota och såg inte lika prydliga ut. Sophämtningen verkade inte ha fungerat på ett tag.
Jan-Olof Sandgren
För ett tag sen spreds ett viralt klipp över nätet där några ordningsvakter avvisade en fuskåkande gravid kvinna från tunnelbanan. Kvinnan gör motstånd och beter sig aggressivt, varpå vakterna försöker tvinga henne ner på en bänk. Kanske borde de inte hållit fast henne på just det sättet, eller försökt tvinga ner henne på bänken. Kanske borde de inte rört henne över huvud taget eftersom hon var hysterisk. Och kanske borde de fått bättre utbildning i att hantera människor med paniksyndrom. Men jag kan faktiskt inte se att de slår henne. Visserligen använder de en del våld för att hålla kvar henne på bänken, men det är kvinnan som är aggressiv. Vakterna säger saker som ”Släpp!”, ”Lugna ner dig”, ”Låt mig hjälpa till” och så uttrycker man sig inte om man vill göra någon illa.
Jan-Olof Sandgren
Någon gång i somras bestämde sig Elin Ersson för att bli hjälte. Hennes plan gick ut på att ”kapa” ett trafikflygplan, fyllt av förstående västerlänningar och inför rullande mobilkamera rädda en utvisningshotad flykting från en säker död. Vad kunde gå fel?
Man kan säga att ganska mycket gick fel. För det första gjorde hon dålig research. Den man hon försökte rädda visade sig vara en dömd våldsbrottsling som misshandlat kvinnor och barn, och han riskerade inte att dödas, bara flygas till Afghanistan. Människor på sociala medier blev heller inte så glada över att deras skattepengar nu skulle tvingas bekosta ännu en onödig rättsprocess.
För någon vecka sen blev rättsprocessen färdig och Elin dömdes till mildast tänkbara straff, dagsböter på 3 000 kr medan skattebetalarna fick punga ut med migrationsverkets omkostnader på en kvarts miljon, plus rättegångskostnader och advokatarvoden. En av de få som hyllade Elins hjältemod var lägligt nog advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg.
Jan-Olof Sandgren
Att Sverige blivit något av ett politiskt getingbo de senaste åren är egentligen inte så konstigt. Som världens mest socialdemokratiska land har vi förstås drabbats hårt av den internationellt vikande trenden för socialdemokratin. Något som i sossekretsar brukar omtalas som ett ”bakslag för demokratin”. Fast förklaringen kan ju vara så enkel som att många väljare tycker att andra partier är bättre, i så fall ett bevis för att demokratin fungerar.
En annan sak som utmärker Sverige, är att det sedan 90-talet varit i stort sett dött lopp mellan det borgerliga och det socialistiska blocket. Därför har båda sidor satsat på att attrahera marginalgrupper, som utan att vara särskilt röststarka ändå kan agera ”tungan på vågen”.
En mycket framgångsrik sådan marginalgrupp har varit feministerna. En annan den islamistiska lobbyn. Ingen av grupperna är särskilt representativ för den svenska valmanskåren, men eftersom de rör sig ganska obehindrat mellan blocken är de mottagliga för röstfiske. Detta går hand i hand med muslimska brödraskapets uttalade policy att nå inflytande genom politisk infiltration.
Jan-Olof Sandgren
Hade Alexander Bard planerat att bli filosof, skulle han nog inte inlett sin bana som sexarbetare i Amsterdam – där han enligt legenden, mot betalning brukade läxa upp uttråkade heteropar med läderpiska (eller något i den stilen).
Han hade nog heller inte satsat på en karriär som popikon, låtskrivare i Melodifestivalen, jurymedlem i Idol, rådgivare åt Annie Lööf, eller inledningstalare på Pride (för att senare högaktningsfullt be samma organisation dra åt helvete).
Kanske hade han varit mer noga med att följa en ideologisk kurs – och inte vacklat mellan tre olika religioner och närmare ett halvt dussin politiska partier, för att slutligen fastna för kombinationen zoroastrism och Medborgerlig Samling.
Framför allt hade han nog skaffat sig en respektabel bas; som professor vid någon humanistisk fakultet, skrivit djupsinniga kulturartiklar, umgåtts med Horace Engdal och några gånger om året uttryckt lågmält excentriska åsikter om tillvarons förfall.
Jan-Olof Sandgren
Den nu Sverigeaktuelle Douglas Murray och flera andra har uppmärksammat det märkliga faktum att europeiska regeringar sedan ett par decennier, fattat beslut som går rakt emot den egna kulturens säkerhet och intressen. Och det gäller inte bara migrationspolitiken.
Ännu märkligare är att detta kunnat genomföras inom det demokratiska systemet, av våra folkvalda politiker. Ett exempel är Sveriges nya regering, som trots allvarliga och väldokumenterade integrationsproblem vill öka anhöriginvandringen.
Västerlandet beskrivs ofta som den mest ego-fixerade platsen på jorden, vilket kan verka lite orättvist. Ofta är det faktiskt tvärtom. Utomeuropeiska kulturer jag kommit i kontakt med (och som jag uppskattar mycket) tycker snarare att genuint egenintresse är en självklarhet, och motsatsen upplevs som konstigt. Att framhäva sin egen kultur (även om det sker på bekostnad av andras) verkar inte vara problematiskt någonstans, utom i västvärlden.
Begreppet ”ego” har vi hämtat från Sigmund Freuds och C G Jungs psykologi, men också från de fragment av indisk filosofi som sipprade in i västerländsk populärkultur under 60-70-talet. I bägge fallen tror jag vår tolkning av begreppet bygger på ett ödesdigert missförstånd. Eftersom jag haft förmånen att studera några månader i ett indiskt kloster, ska jag försöka utreda varför.
Jan-Olof Sandgren
Hörde för ett tag sen denna 70-talsklassiker, som jag vill minnas ingick i den allsångsskatt som förvaltades av mig och mina vänsterradikala vänner i mitten på 80-talet, när vi i gott sällskap inväntade revolutionen genom att äta kräftor på Örjans brygga i Göteborgs skärgård.
Likt ”Fritjof och Carmencita” var texten liksom ingraverad i våra unga hjärnor, i varje fall refrängen. Och när allt annat glömts bort, kunde man höra de välbekanta tonerna eka genom sensomarnatten…
Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt
Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt.
Fast det är inte dom som ror, som ror så att svetten lackar
Och piskan som kittlar, kittlar inte heller deras feta nackar!!
Många har spekulerat i hur det kan komma sig att så många av PK-ismens belackare – Jan Sjunnesson, Katerina Janouch, Malcom Kyeyune, Ann Heberlein, för att nämna några – har sina rötter inom vänstern. Beror det på att denna krets är speciellt hållningslös och villig att vända kappan efter vinden? Eller finns det flera orsaker?
Jag misstänker att de största opportunisterna finns inom den armé av lojala partimedlemmar som, oavsett politisk vindstyrka, hållit sig kvar i samma politiska läger i mer än 40 år. Under resans gång har de tvingats till åtskilliga kappvändningar och ideologiska piruetter för att inte falla ur ramen. Och det gäller inte bara vänstern.
Jan-Olof Sandgren
Sveriges mest hyllade samtalare Navid Modiri fick mycket kritik när han för någon vecka sen intervjuade Ingrid Carlqvist i sin podd ”Hur kan vi?”. Det var nästan som att han, bara genom att ge henne mikrofonen, befarades öppna ett ”giftskåp” som 20 år av idogt värdegrundsarbete lyckats täppa till. Senaste gången en ”anständig” svensk samtalade med henne offentligt var kanske 2014, då Marcus Birro medverkade i podden RLM och därefter fick sparken från Expressen.
I utlandet anlitas hon ibland som expert på mångkulturens Sverige (eller ”Absurdistan” som hon själv kallar det) och har bland annat medverkat i rysk TV. När Katerina Janouch medverkade i tjeckisk TV och berättade ungefär samma sak, fördömdes hon av självaste statsministern.
Själv har jag aldrig hört något statsmannamässigt fördömande av Ingrid Carlqvist. Däremot används hon med jämna mellanrum som varnande exempel på: högerextremism, nazism, antisemitism, islamofobi och förintelseförnekelse (tror inte ens Jimmie Åkesson har en så diger meritlista). Kanske fiskar jag i grumliga vatten, men någon som är så hatad kan inte undgå att väcka mitt intresse. Och jag tror Navid Modiri resonerade på ungefär samma sätt när han bjöd in henne till studion. Här kan du lyssna på intervjun i dess helhet.
Jan-Olof Sandgren
För några månader sen skrev jag om hur vissa unga kvinnor verkar vilja ha en feministisk diktatur, där grundläggande demokratiska rättigheter får vika för ”större” uppgifter som de själva definierar.
För någon vecka sen publicerade Expressen en typ av upprop, där 84 kvinnliga (och 3 manliga) ”influencers” vädjar till Stefan Löfvén att ”köra över sitt folk”. Allt för att kunna genomföra den klimatpolitik de själva kommit fram till är bäst för Sverige. (Den som inte vet vad en influencer är kan läsa här). Nu har ju Stefan Löfvén redan det lägsta väljarstödet i socialdemokratins historia, men till och med det är för mycket för den här gruppen målmedvetna unga kvinnor som beskriver sig själva som ”makthavare”.
De här antidemokratiska krafterna brukar ofta flyga under radarn, helt enkelt för att de saknar yttre kännetecken som förbinder dem med Mussolini, eller någon av de klassiska diktatorerna. I en tid när yta betyder allt och innehåll inget, kan de komma undan med att de är unga, att de är kvinnor och att de påstår sig kämpa för något gott.
Att män utan livserfarenhet, kunskap och självinsikt kan utgöra ett hot mot samhället – ifall de får för mycket makt och tar sig för stora friheter – är något de flesta är medvetna om. Därför finns även i Sverige en viss beredskap för att hålla unga män i schack, tills de mognat och visat sig kapabla att ta ansvar. Tyvärr finns inte samma beredskap när det gäller unga kvinnor.
Jan-Olof Sandgren
Astrid Lindgren var en stor författarinna men hon var inte särskilt PK vilket gett kulturskribenter, förlagsredaktörer och bibliotekspersonal en del huvudbry. Det är inte helt oproblematiskt att göra ändringar i en av våra folkkäraste barnböcker. Enklast hade förstås varit om man kunnat skicka någon tjänsteman från kulturdepartementet i en tidsmaskin tillbaka till 40-talet, och förklara för Astrid att det inte är OK att skriva ”negerkung”.
Nu var Astrid Lindgren själv inte helt nöjd med alla sina formuleringar, vilken författare är det? Men ”negerkungsdebatten” pekar på en annan intressant sak. Tydligen är det så sällsynt med rasism i vår kultur, att man måste gå tillbaka 70 år i tiden för att hitta antydningar åt det hållet.
Och hur rasistisk är egentligen Pippi i Söderhavet? Jag minns berättelsen om Kurrekurreduttön som ganska sympatisk. Jag har för mig att barnen lekte tillsammans och hade roligt. Efraim Långstrump verkar ha varit en ganska bra kung, fast han var vit, och kanske skulle han passat lika bra som kommunalråd i Rinkeby. Paradisön i Söderhavet verkar i alla fall ha en del gemensamt med den mångkulturella idyll som våra politiker hoppades förverkliga i svenska förorter. Skillnaden är att Astrid Lindgren var fullt medveten om att hon skrev en fantasiprodukt.
Jan-Olof Sandgren
Att vara hjälte är helt enkelt ett jävla skitjobb!
Mina egna erfarenheter är begränsade, men ibland tänker jag på de hjältar som man läser om i historieböckerna. Oförvägna män som ger sig ut på livsfarliga världsomseglingar, rider i första frontlinjen, utstår umbäranden, tortyr och strapatser för att slutligen kanske dödas under förnedrande former, eller ta livet av andra, vilket heller inte låter så behagligt. Och allt detta för att uppnå ett högre syfte än sin egen bekvämlighet.
Om en hjälte drar sig tillbaka och vill njuta av livet som alla andra, falnar hjälteglorian. Vi tycker bättre om honom ifall han dör, innan han ådragit sig för många rynkor i ansiktet och fläckar på sitt samvete. Egentligen är det obegripligt att hjältebanan är så pass populär. Därför misstänker jag att y-kromosomen innehåller en typ av ”hjältegen”, som gör att män i särskilt hög grad är beredda att offra liv och lem för utsikten att bli hjältar – kanske en specifikt manlig form av ”kärlek”.
Ett folk som älskar sina hjältar och vars hjältar älskar sitt folk tenderar att bli framgångsrikt. Det är i varje fall det intryck man får om man betänker alla hjältesagor och myter, som i särskilt rikt mått finns hos kulturer som gjort avtryck i historien. Mahabharata, Ramayana, Iliaden, Odyssén, Den poetiska Eddan för att ta några exempel.
Jan-Olof Sandgren
Trots en viss vana att lyssna på politiska debatter måste jag erkänna att jag har svårt att förstå vad Annie Lööf säger. Jag lyssnar och lyssnar men får ingen klar bild i huvudet vad orden betyder, de försvinner ur medvetandet ungefär lika fort som en reklamtext.
Det är enklare att förstå Islam än Centerpartiet. Islamisterna vill riva ner den civiliserade världen (som jag känner den) och byta ut den mot något jag inte gillar. Inte så att jag sympatiserar med dem, men jag förstår i alla fall vad de är ute efter. Koranen må ha sina brister, men som politiskt program är den föredömligt uppriktig.
Innan Jonas Sjöstedt tog steget in i mittpolitiken var han ganska öppen med att hans parti vill avskaffa kapitalismen trots att han vet att minst 90 procent av väljarkåren tycker att det låter vansinnigt. Idag kanske han skulle uttrycka sig lite mer försiktigt.
Även SD-politiker har rykte om sig att tala klarspråk. Några kanske kan klandras för att inte vara tillräckligt nyanserade, men de lyckas i alla fall förmedla att de vill begränsa invandringen. Budskapet går fram.
Jan-Olof Sandgren
Två händelser inträffade den 7 juli 2017. Den ena var att tiotusentals vänsteraktivister samlades i Hamburg för att protestera mot G20-mötet, vilket resulterade i våldsamma kravaller med upp emot 500 skadade poliser. Busslaster av svenska AFA-anhängare deltog i oroligheterna och hyllades som hjältar av Göteborgs Fria Tidning.
Den andra händelsen var att ett 30-tal nazister satte upp ett tält i Almedalen. Inget direkt våld förekom, men några av dem skanderade hätska slagord av typen: ”Vit revolution” och ”Hell seger”. Det var i alla fall tillräckligt för att dominera nyhetsflödet den sommaren, och demokratin ansågs så hotad att ministrarna Alice Bah Kuhnke och Gustav Fridolin såg sig nödsakade att tala om lagändring.
Händelserna i Hamburg ägnades mindre intresse, trots att Researchgruppens medarbetare Mathias Wåg lär ha spelat en framträdande roll. 100 000 vänsteraktivister väger trots allt lättare än 30 nazister.
I min ungdom på 80-talet hände det att man såg gäng dra runt på gatorna i Göteborg. Några kallades skinheads och hade rakade huvuden, andra klädde sig i svart och låg mer åt det anarkistiska hållet. När de träffades blev det ofta bråk. Båda grupperna bestod av aggressiva unga män som gillade att ”ta saken i egna händer”. De hade i grunden rätt mycket gemensamt men formerade sig i olika politiska läger.
Jan-Olof Sandgren
Kriminaliteten börjar gå om invandringen som hetaste politiska fråga just nu, och problemen kommer antagligen att öka. I korthet finns två teorier för hur man bäst ska ta hand om brottslingar.
Den första går ut på att vårda (därför heter det kriminalvård). Genom professionell, uppbygglig behandling vill man få den kriminelle att ändra sig, så när han kommer ut från fängelset (eller vårdinrättningen) har han förhoppningsvis blivit en laglydig medborgare, kanske till och med en positiv förebild för andra.
Den andra teorin går ut på att avskräcka. Genom att göra fängelset till ”helvetet på jorden”, vill man ingjuta så mycket skräck i brottsbenägna unga, att de hellre avstår från att råna pensionärer och i stället pallrar sig iväg till Arbetsförmedlingen.
Sverige har satsat hårt på den första modellen. Vi behandlar fångar bättre än någon annanstans i världen, vilket naturligtvis är humant (kriminella är trots allt individer, som ibland förtjänar en andra chans). Å andra sidan är det dyrt och inte särskilt effektivt. Till exempel kräver det många fängelseplatser eftersom avskräckningseffekten är låg. Livet på ett svenskt fängelse kan många gånger vara bekvämare, hälsosammare och tryggare än i en förort.
Jan-Olof Sandgren
En liten storm i ett mycket litet vattenglas.
Så skulle man kunna sammanfatta det ”scoop” journalisten Andreas Henriksson trodde sig ha hittat, när han på nyhetssajten Ledarsidorna avslöjade hur en grupp svenskar på Södermalm brukade anordna middagsbjudningar och diskutera hur man kunde skapa en trygg tillvaro för sig själva och sina barn, någonstans i Sverige. Gruppen arbetade under namnet ”Ekerö”. Som särskilt komprometterande framhölls att man vill maximera sitt politiska inflytande i någon kommun och i möjligaste mån skydda sig mot kriminalitet – visserligen inom lagens råmärken, men i alla fall.
Eftersom Andreas Henriksson råkat swisha 250 kronor till gruppens matkonto, fruktade han att SÄPO snart skulle vara honom på spåren. Därför tog han kontakt med en advokat för att utröna ifall middagssamtalen på Södermalm möjligen kunde uppfattas som ”högmålsbrott”. Här beskrivet med hans egna ord.
Man kan förstås avfärda Andreas Henriksson som en idiot, eller ett pedagogiskt exempel på den bristande verklighetskontakt som ibland kan skönjas i mediavärlden, och i politiken. Att Ledarsidorna.se litar på Andreas Henriksson är väl inte mer uppseendeväckande än att statsministern litar på Henrik Arnstad.
Fast Ledarsidorna.se hade nog sluppit en del kritik (och behållit två av sina bästa skribenter) om man valt en annorlunda vinkel. För på sätt och vis har Andreas Henriksson ändå gjort ett viktigt avslöjande.
Jan-Olof Sandgren
Feminismen rymmer en del motsägelser. Redan termen ”feminism” strider mot själva grundprincipen att bägge könen ska behandlas lika, ungefär som termen ”vit makt” strider mot principen om människors lika rättigheter oavsett hudfärg.
Sedan feminismen upphöjdes till statsideologi (vilket jag tror skedde under Göran Perssons regering) har otryggheten för kvinnor paradoxalt nog ökat. Under samma tid har antalet våldtäkter mångdubblats, könsstympningar och barnäktenskap blivit en del av vardagen, och det har blivit farligare för kvinnor att vistas utomhus på nätterna utan manligt sällskap.
Å andra sidan har vi aldrig haft så många offentliga kvinnliga makthavare som nu. Enligt tidningen Resumé är det kvinnorna som styr Rosenbad, majoriteten av de politiska cheferna är kvinnor. I kommunerna är två tredjedelar av toppcheferna kvinnor och inom landstingen är siffran ännu högre, drygt 70 procent. Även tunga rättsvårdande befattningar som domare och åklagare har numera kvinnlig majoritet.
Med alla dessa mäktiga kvinnor på plats, hur kan det komma sig att otryggheten ökar för varje år? Är man konspiratoriskt lagd kan man ju tolka det som ”patriarkatets hämnd”, men man kan också tolka det som att kvinnor inte är speciellt bra på att skydda kvinnor. Uppenbarligen är man heller inte särskilt bra på att skydda barn, varken från religiöst förtryck eller från sexuella övergrepp. Ibland har man till och med svårt att skilja mellan barn och 30-åriga män.
Jan-Olof Sandgren
Förr brukade man evakuera kvinnor och barn i händelse av krig. Så att de unga männen kunde stanna och slåss, även om det var farligt och många riskerade att dö. Det beror inte på att folk var modigare förr (tror jag), de hade helt enkelt inte något alternativ. I valet mellan att utplånas eller slåss väljer de flesta att slåss. Aldrig tidigare i historien har det existerat någon armé av batikhäxor, redo att ta hand om fullt stridsdugliga män och behandla dem som barn mot att de lämnar kvinnorna och de riktiga barnen bakom sig, och sina länder att förfalla.
Nu kanske det låter som att jag sätter mig på höga hästar, bara för att mitt land just nu inte befinner sig i väpnad konflikt, men det gör jag inte alls. I samma situation hade jag förmodligen handlat likadant (feghet och egennytta är mycket mänskliga egenskaper), men resultatet hade för den sakens skull inte blivit mindre förödande.
Jag har heller inget recept för hur man ska hantera till exempel talibanernas krig i Afghanistan, antagligen är situationen på många håll i landet förfärlig. Men ponera att Europa, mitt under brinnande världskrig hade skeppat iväg sina starka och friska män till en främmande kontinent, för att där leva ett gott liv på lokalbefolkningens bekostnad. Jag har svårt att tro att det skulle hjälpt oss att besegra nazisterna.
Jan-Olof Sandgren
Mitt förhållande till proggen kan ha färgats av att jag en gång på 70-talet var inneboende i kultbandet Gud i Brallan’s övningslokal i Uppsala. Dom kunde låta så här. Just den här låten tillägnas socialdemokratin, och en av bandets medlemmar förklarar: ”Den handlar om det vi trodde var repression 1970 – vi trodde inte det kunde bli värre”.
Proggen föddes ur 68-rörelsen och utspelades i det musikaliska intermezzot mellan popen och punken. Medan 68 var en revolt för intellektuella i universitetsstäder, var proggen relativt folklig och spridd över landet. Hoola Bandoola spelade i matsalen på mitt högstadium i Nybro 1972, och dom var långt ifrån ensamma. Plötsligt fanns det mängder med band som åkte runt i småstäder, spelade egenproducerad musik och tog mycket rimligt betalt.
Proggen var nationalistisk, vilket skiljer den från andra nutida vänsterrörelser. Den populärmusik som dominerat 60-talet hade sina rötter i England och USA, och allt som kom från det hållet ansågs besmittat med kapitalism och kolonialism. Till och med Palme gick ju ut och demonstrerade mot Vietnamkriget, och att i det läget sjunga på engelska var nästan som ett politiskt ställningstagande.
Pugh Rogefeldt väckte uppseende när han 1969 släppte en skiva med rockmusik på svenska. Peps Persson gick steget längre och sjöng blues på bred skånska, något som ingen tidigare trott vara möjligt. Olika sorters folkmusik plockades fram ur sina gömmor och hanterades med varierande skicklighet.
Jan-Olof Sandgren
Sedan drygt ett decennium tillbaka har jag intresserat mig för bögvärlden. Då tänker jag inte i första hand på ”gay-kulturen”, som är mer av en moderörelse, utan på den anonyma massa av icke-heterosexuella män som utgör sådär fem procent av befolkningen. Kanske till någons besvikelse tänkte jag hoppa över den rent sexuella biten. Tvärtemot vad många tror, är sex en ganska marginell företeelse bland flertalet homosexuella som kommit upp i medelåldern. Även om media ibland vill få oss att tro något annat. Det finns andra saker som binder oss samman. Bögvärlden är idag något så unikt som ett informellt fungerande manligt brödraskap, som på ett naturligt sätt utestänger kvinnor.
Förr i tiden fanns gott om brödraskap på olika nivåer i samhället. Män frotterade sig med män, på krogen, på arbetsplatsen, i fackföreningar, i frimurarorden. De flesta kulturinstitutioner var genuint manliga, liksom Svenska Akademin fram till 1914. Svenska kyrkans präster var män fram till 1960. Enbart killar fick göra lumpen och ville man fortsätta umgås med män livet ut kunde man alltid gå till sjöss eller gå i kloster.
Ojämlikt kan man tycka, men på den tiden var det i varje fall ganska enkelt att bli man. Identitetspolitiken tillåter idag en bred flora av grupper (baserade på hudfärg, religiositet, värdegrund etc) att förskansa sig i trygga rum för ömsesidig bekräftelse, men med ett undantag: Sammanslutningar av män misstänkliggörs, motarbetas och betraktas närmast som en samhällsfara. Varje gång ett sådant könsmonopol bryts beskrivs det som en seger för ”jämställdheten”.
Jan-Olof Sandgren
Män står för det grövsta våldet i samhället, inklusive våldet mot kvinnor. Där måste man ge feministerna rätt. Om det beror på biologisk status eller patriarkal uppfostran kan ju diskuteras, men att män gärna använder fysisk styrka för att dominera – och att kvinnor i många fall blir offren – torde vara odiskutabelt. Den som tvivlar kan ju läsa Magda Gads rapportering från Afghanistan.
Vad feminister ibland missar är att det också är män som beskyddar kvinnor. Inte bara mot andra män utan mot faror överhuvud taget. Det finns en beskyddarinstinkt djupt inbäddad i y-kromosomen som kan ta sig olika uttryck. I extremt patriarkala kulturer (som den afghanska) låser man helt enkelt in kvinnorna och förbjuder dem att gå ut. Det kanske inte låter som ”beskydd” i vanlig mening, men faktum är att vissa samhällen är extremt farliga för kvinnor, något som de här flickorna fick erfara.
I Sverige har vi valt en annan väg. Istället för att låsa in kvinnorna har vi sedan Birger Jarls dagar försökt göra samhället tryggare. Så tryggt att även kvinnor kan röra sig fritt och utan manlig ”livvakt” ta ansvar för släktets fortbestånd. Vi bär på samma y-kromosom som de afghanska männen, men har valt en annan strategi.
Tusen år av civilisation får en del personlighetsdrag att förstärkas och andra att tillbakabildas. När samhället blev tryggare för kvinnor blev det också tryggare för män. Männen fick mindre anledning att försvara sig. Det är svårt att veta vad som är hönan eller ägget, men av någon anledning blev de svenska männen mindre aggressiva till sin läggning än sina könsfränder i Afghanistan. Snällare män låter förstås som en bra utveckling, men frågan är om aggressivitet alltid av ondo?
