På ett antikvariat i Chicago i slutet av 70-talet bläddade jag i ett tummat exemplar av ”The Naked Communist” från 1958 (den finns att läsa gratis här). Boken erinrade om en svunnen tid, då antikommunismen svepte över USA och Joseph McCarthy rensade ut vänstersympatisörer från Hollywood. Föräldrar uppmanades ge sina barn en kristen uppfostran för att de inte skulle växa upp till blodtörstiga bolsjeviker. Den kommunistiska världsrevolutionen förutspåddes infalla redan 1973, så det var hög tid att mobilisera om man ville stoppa den röda faran. Lyckligtvis tog historien en annan vändning och Sovjetunionen upplöstes 1991. Järnridån förvandlades till grus och den västerländska kapitalismen såg ut att ha segrat.

En gång på mellanstadiet tecknade jag en porrbild av Napoleon Bonaparte, som blev viral och cirkulerade i klassrummet under lärarens radar. Jag kunde rita tjejer också, och bidrog på så sätt till den subkultur pojkar i alla tider odlat för att hantera sin förvirrade libido. Mina kompisar var inte lika begåvade på teckning, men några hade äldre bröder som kunde berätta häpnadsväckande saker. Eller hittade dom bara på. Man vet inte.

Enda gången jag träffat Bert Karlsson var när jag råkade ockupera hans stambord på ett kafé i Skara 2005, till råga på allt dagen efter uttagningen till Melodifestivalen. Bert påpekade vänligt att jag satt på hans plats, där han brukade äta frukost bestående av en ostfralla och ett glas mjölk, och självklart makade jag på mig. En stamgäst fällde en lustig kommentar om Melodifestivalen och Bert replikerade att vederbörande knappt skulle duga som tröstpris i ett böglotteri. Stämningen var god och Bert var otvivelaktigt ”King of the town”. Jag vill minnas att Björn Afzelius (inte direkt en supporter av Bert politiska läger) talade om honom med värme som ”en rolig djävel”.

Av alla vallöften Donald Trump gav 2016, var det ett som mer än andra tillförsäkrade honom segern. Jag tänker inte på löftet att bygga muren, även om det var en idé många gillade, eftersom droger, kriminalitet och oreglerad invandring via Mexico faktiskt utgör ett problem. Jag tänker inte heller på löftet att sätta Amerika främst, vilket varje republikansk kandidat hade kunnat skriva högst upp på sin valaffisch, utan att precisera närmare.

Gud gav oss tio bud och Runar Sögaard har brutit mot nio av dem, i varje fall om man får tro hans senaste bok med samma namn. Själv har jag bara brutit mot åtta – men eftersom många i Sverige propagerar för ett Kalifat gjorde jag en avstämning mot Sharialagarna också. Resultatet var förskräckande. Enligt den här sammanställningen (som jag hittade på nätet) är mina synder så allvarliga att jag borde halshuggas inte mindre än sju gånger, plus bli utkastad från ett hustak. Till och med den indiska solhälsningen som jag praktiserar regelbundet, visar sig vara en dödssynd.

När jag gick i skolan på 70-talet var Förintelsen en historisk händelse, som diskuterades i samband med andra världskriget. Vi tyckte naturligtvis det var hemskt, precis som det var hemskt att höra om atombomben och franska revolutionen. Men det var ändå historia. Lyckligtvis fick Hitler på nöten och numera gör man inte såna saker. Ungefär så löd vår enkla analys.  

För några år sen brukade myndigheterna lugna medborgarna med att skottlossningar och mord i förorten var interna uppgörelser mellan kriminella. Och hade man inget otalt med maffian, eller råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle, fanns egentligen inget att oroa sig för.  

Problemet med parallella samhällen” är att de inte är helt parallella. Vad som äfel plats” vid fel tidpunkt” blir allt svårare att hålla reda på. Saker vi tidigare associerade med No-go-zoner, verkar kunna hända var som helst vid alla tider på dygnet. Våldsbejakande extremism” är inte längre en företeelse ute i marginalen, utan kan dyka upp mitt ibland oss, till exempel på våra barns högstadium.  

Humanism har blivit ett modeord i svenska språket. Aldrig har så många beslut fattats i humanismens namn, aldrig så mycket resurser satsats på humanistiska åtgärder och aldrig så vitt skilda politiker tagit detta ord i sin mun. Det finns nog inget vi är mer överens om än att humanism är bra.  

Men vad betyder det? Betyder det något över huvud taget? Eller är det ett politiskt mantra av samma ordklass som hållbarhet” och värdegrund? 

1975 levde jag i likhet med många andra européer i en mångkultur. När man tröttnat på kulturutbudet runt korvkiosken i Nybro, kunde man köpa ett InterRailkort för 395 kronor. Frankrike låg bara en dagsresa bort och där var det fransk kultur som gällde, ingenting annat. Italienare var italienare och Tyskland var Tyskland. Satt man på en grekisk taverna och försökte kommunicera med ortsbefolkningen, var det uppenbart att man inte var på Irland.

Ännu en hjälte har fallit. I torsdags släppte DN bomben att Hamid Zafar, hyllad skolledare och närmast en guru när det gäller integration, en gång varit antisemit och homofob. På några timmar hade han fördömts av samtliga sina arbetsgivare, förlorat alla sina uppdrag inom kommunen, Moderaterna, SvT och Göteborgs-Posten och sannolikt en betydande del av sin vänkrets.

Västvärlden lider av en akut brist på hjältar. Hur kan man annars förklara att de mest hyllade hjältarna under 2000-talet var en lätt autistisk flicka som vägrade gå i skolan, och en kriminell narkoman i USA som dog efter ett polisingripande? 

En orsak till hjältebristen kan vara att vuxna, handlingskraftiga män med rötter i den västerländska kulturen (som traditionellt utgjort ett stort rekryteringsunderlag) av rättviseskäl” diskvalificerats från hjälterollen. Istället lyfts alternativa hjältar fram, ur floran av underpriviligierade grupper, minoritetskulturer eller bland småflickor på högstadiet. 

Idag vill många att vi ska hålla oss inomhus, och i möjligaste mån undvika fysiska möten. Fysiska möten anses ohygieniska, onödiga eller rent av samhällsfarliga, eftersom man aldrig kan utesluta att ett virus eller någon annan oönskad substans överförs från människa till människa. Människor i grupp kan ju också tänkas ställa till bråk, i synnerhet när de dricker öl. Vore det inte bättre om all kommunikation mellan människor sker digitalt?

En engelsk vän berättade att han varit på fest, men bara fem gäster var bjudna, då gränsen för privata sammankomster i hans stad är sex personer. Samma sex personer hade kunnat gå till den lokala puben, men då hade man blivit tilldelad ett bord utan tillåtelse att gå runt i lokalen. Att helt enkelt hänga vid en bardisk, vilket engelsmännen gjort i århundraden för att socialisera med kreti och pleti, är numera ett brott.

Mediabilden av Bill Gates har förändrats radikalt. Under 90-talet och ännu några år in på 2000-talet drog man sig inte för att kritisera hans affärsmetoder, klandra honom för att ha lurat skjortan av Steve Jobs och för att vilja monopolisera internet. Hans företag Microsoft befanns bryta mot amerikanska antitrustlagar såväl som EU:s regler mot konkurrensbegränsning så till den grad att han tvingades till 20 år av processande och skyhöga bötesbelopp.

Jag har alltid hört att amerikaner är goda patrioter, som inte sticker under stol med att man älskar sitt land. En patriotism som har rötter ända tillbaks till amerikanska frihetskriget 1775 – 83 då man kastade av sig oket från kolonialmakten England. Konstitutionen från 1787 var den mest demokratiska världen dittills hade skådat. Inbördeskriget 1861 – 65 markerade slutpunkten för slaveriet, först i USA och sen i resten av världen. USA fick äran av att ha säkrat segern över nazisterna 1945, återuppbyggt Europa genom Marshallhjälpen och fullbordat Sovjetkommunismens fall 1991.

I juni 2020 genomförde det nederländska forskningsinstitutet Gamaan en kartläggning av religiösa attityder bland iranier (för den som är slängd i farsi finns hela materialet här). Det är första gången på 40 år någon gjort en liknande studie och tack vare en internetbaserad tjänst garanteras full anonymitet. 50 000 iranier svarade på enkäten, varav 45 000 bodde i Iran. Institutet beräknar att enkätsvaren speglar åsikterna hos 85 procent av befolkningen med 95 procents träffsäkerhet. Resultatet är chockerande:

Den 18 november 2011 arresterades Dr Judy Mikovits, forskningschef vid Whittemore Peterson Institute for Neuro-Immune Disease i Nevada, och sattes i fängsligt förvar samtidigt som hennes hem genomsöktes. Ingen rättegång hölls, ingen brottsmisstanke kunde styrkas och hela incidenten hemligstämplades av FBI. För att släppas fri belades hon med femårigt yttrandeförbud, i alla offentliga sammanhang och på samtliga sociala medier.

Bakgrunden var en artikel som hon tidigare publicerat i tidskriften Science. Artikeln redovisade forskningsdata som pekade på att miljontals amerikaner kan ha smittats med potentiellt farligt XMRV-virus från möss, som spridits via förorenat blod eller slarvigt tillverkade vaccin. Artikeln plockades snart bort från Science och Dr Mikovits förpassades ut i den vetenskapliga kylan, anklagad för forskningsfusk, anti-vaccinaktivism samt spridande av konspirationsteorier.

En lärarinna på lågstadiet tvingade oss att varje morgon rita en teckning med motiv ur Gamla Testamentet. Med tiden blev jag rätt skicklig på att skildra Moses i vassen, Egyptens gräshoppor och Daniel i lejongropen. Mina teckningar sattes ofta upp på anslagstavlan.

På högstadiet var det en lärare som avsatte en hel lektion åt att dra storyn om Sköna Helena, vilket kanske var onödigt men rätt kul att höra på. Idag är historieundervisningen mera slimmad och Sköna Helena får antagligen stryka på foten. Enligt läroplanen för grund-skolan ska eleverna bland annat hinna med att:

För ungefär ett år sen rasade en debatt på sociala medier om historieundervisningen i grundskolan. Den tändande gnistan var ett förslag från Skolverket att plocka bort Antiken ur läroplanen. Sedan dess har en del vatten runnit under broarna, så det kan vara dags att ta upp tråden igen.

– I svallvågorna av Black Lives Matter har statyer rivits över hela USA. Samma rörelse i Sverige kräver att Karl XII, Gustav III med flera historiska svenskar, plockas bort ur det offentliga rummet.


I många år hängde en affisch över min säng som föreställde Michelangelos mästerverk Skapelsen (målad runt 1510). Michelangelo skriver själv någonstans hur han färdigställde målningen under svåra plågor, liggande på rygg under Sixtinska kapellets tak med murbruket rykande i ögonen, på vad som förmodligen var livsfarliga byggnadsställningar. Ändå blev resultatet lyckat. Tveklöst världens mest kända skildring av historiens viktigaste ögonblick: skapandet av människan.

Media har senaste veckorna rapporterat om hur opinionsundersökningar i USA enhälligt förutspår en valförlust för Donald Trump. Vissa talar om ett övertag för Biden på åtta procent, andra på upp till 13 procent. Att hämta in ett så stort försprång på tre månader, mitt under brinnande Coronakris och vad som i flera delstater påminner om ett fullskaligt inbördeskrig, låter som en tuff uppgift. Dessutom har en inflytelserik krets republikaner (Never Trump movement) annonserat att man denna gång kommer att rösta på Biden, eftersom en seger för Trump upplevs som ett större hot mot nationen än att det egna partiet förlorar. Att Trump själv beter sig som om valet redan var vunnet, visar väl bara hur självupptagen, skrytsam och verklighetsfrånvänd han är.

Det ligger i sakens natur att den som befinner sig högst upp i rangordningen har svårt att överblicka allt själv. Den verkliga makten i det gamla Valhall utövades antagligen av Hugin och Munin, som viskade i Odens öra vad som hände i världen och bildade underlag för hans beslut.

En vis makthavare skaffar sig kloka rådgivare, och motsatsen gäller förstås i lika hög grad. Historien är full av exempel på hur det kan gå om man väljer fel. Knappt hade Gud skapat människan förrän hon började ta emot tveksamma råd från en orm. Enligt Strindbergs drama borde Erik XIV inte ha lyssnat till sin rådgivare Göran Persson. Och den ryska tsarfamiljen borde aldrig ha anlitat tankesmedjan Rasputin.

Covid-19 har kallats för historiens första ”woke-virus”. Kanske för att det smittar när man sitter på uteserveringar, men inte lika mycket när man samlas i tusental för att demonstrera med BLM.

Politiskt står viruset på demokraternas sida i USA och på socialdemokraternas sida i Sverige. I samband med utbrottet i februari 2020 skedde en dramatisk ökning av S-regeringens opinionssiffror, samtidigt som oppositionen rasade. Plötsligt var det ingen som pratade om Jimmie Åkesson.

Det finns dom som hävdar att Covid-19 är en global psykologisk operation, med det långsiktiga målet att förslava mänskligheten. En av dem är David Icke, här i en tre timmar lång intervju med Brian Rose. Det faktum att intervjun stoppades på samtliga medier, utom siten ”banned.video”, ökar eller minskar hans trovärdighet beroende på hur man ser det.

David Ickes tes är att dödstalen i Covid-19 trissats upp, med hjälp av feldiagnostisering av andra typer av dödsfall, värdelösa testmetoder och rena falsarier. Den indienfödda amerikanska journalisten Ramola D går steget längre och menar att WHO, i samarbete med bland annat vaccinindustrin, bedriver vad som måste beskrivas som biologisk krigföring riktad mot världens befolkning. Som bevis använder hon dokumentet ”A world at risk”, som kan laddas ner här.

Kampen mot rasismen går vidare. Hundratals storföretag hotar att annonsbojkotta Facebook, ifall man inte kommer tillrätta med hatiska inlägg riktat mot etniska grupper. Facebook svarar att man tack vare Artificiell Intelligens kan detektera 90 procent av alla olämpliga inlägg, och att man har 15 000 professionella granskare som regelbundet finkammar nätet. Vissa menar att det antalet borde fördubblas.

Städade i mitt källarförråd häromdagen och bestämde mig för att skänka några prylar till loppis. Bara sju minuters bussresa från min förort ligger nämligen en alldeles utmärkt loppmarknad. Jag klev på bussen, fullastad med prylar jag inte längre behövde, däribland ett gammalt notställ. En äldre herre på bussen sneglade på notstället, så jag frågade om han ville ha det. Jag skulle ju ändå skänka bort det. Han tackade för erbjudandet och sa att han inte behövde något notställ, men lade märke till att det var samma typ av notställ man hade i hans kyrka i Bergsjön, där han brukade sjunga i kören. Eftersom jag själv provat på körsång kom vi snart fram till att vi bägge var tenorer, vilket är ett eftertraktat röstläge i körsammanhang.

Så länge Black Lives Matter bara handlar om att plundra butiker, förnedra poliser och riva statyer över duktiga vetenskapsmän, spelar det kanske inte så stor roll exakt vilken hudfärg utövarna har. Men vad skulle hända om BLM:s visioner blev verklighet? Om man från och med imorgon får igenom alla sina krav – vilket inte bara innebär avväpning av polismakten, utan även massiv kapitalöverföring från vita till svarta, förmåner som garanterad basinkomst, gratis sjukvård, fria universitetsstudier och mycket annat som fattiga amerikaner hittills bara kunnat drömma om. Då blir det ju rätt viktigt att ta reda på vem som faktiskt är svart.

Statsskick illustreras ibland med pyramider, där de mäktiga sitter i toppen och den anonyma massan återfinns i basen. Däremellan finns ett mellanskikt av funktionärer, politiker, ordningsmakt, opinionsbildare, tjänstemän, byråkrater och lokala makthavare – det vill säga alla dem som varken tillhör toppen eller botten, men vidarebefordrar impulser i ena eller andra riktningen. Skillnaden mellan demokrati och diktatur ligger inte så mycket i pyramidformen, som i graden av interaktion. I diktaturer sker maktutövningen uppifrån och ner (genom ”diktat”) – tills folkets vrede eller någon annan störning ställer allt på ända. Medan demokratier har någon typ av återkoppling, där toppen under fredliga former kan ”ommöbleras” ifall missnöjet blir för stort.

En av de första romanerna jag läste som barn var Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe, den fanns även som serietidning i serien Illustrerade Klassiker. Det var också en av de romaner min mor kom ihåg från sitt barndomshem, så man kan säga att jag fick Onkel Tom i arv. Själv tyckte jag inte boken var så märkvärdig (Dickens skrev bättre) men bilden av den gode slaven etsade sig fast, och blev en del av mitt västerländska medvetandet.

Mötte en bekant häromdan, som inför min utsträckta hand fick något generat i blicken. Efter några urskuldande ord om ”Coronatider” blev det i alla fall ett handslag, fast lite ängsligare och kraftlösare än jag var van vid. Vi klev in på en folktom pub för att ta en öl. Ett tjugotal TV-skärmar i taket visade europeisk ligafotboll, som en påminnelse om de horder av ölbrusiga alfahannar som normalt brukar frekventera stället – och än en gång kom samtalet in på ”Coronatider”. Vi fick en instämmande blick från bartendern.