Det brasilianska valet blev en rysare precis som det svenska. Med den skillnaden att Brasilien är ett jätteland av global betydelse och trendsättare för halva den amerikanska kontinenten.

Vrider vi klockan tillbaka till 1984 hamnar vi i en än mer dramatisk valrörelse. Den då Brasilien tog sina första stapplande steg mot demokrati efter 20 års militärdiktatur. Kampanjen för direkta val (Diretas já) drevs av en handfull politiska ”överlevare” från 60-talet, med Leonel Brizola i främsta ledet.

Som den skollärare han är har Richard Jomshof skrivit en pedagogisk bok om islam. Det kanske inte låter som en kioskvältare, men redan 24 timmar efter boksläppet var första upplagan slutsåld. Själv lyckades jag säkra ett exemplar.

För ett tag sen berättade jag hur jag blev lurad på en dryg tusenlapp av ”entreprenörer” i faktureringsbranschen. Hade aldrig upptäckt det om inte Falu Tingsrätt gjort en föredömlig utredning och hittat mig bland målsägarna.

Sedan jag uppnått pensionsåldern får jag allt oftare erbjudanden via e-mail. De kan handla om allt från oemotståndliga aktietips till läckra blondiner från Ukraina. Eftersom jag även äger en webbshop blir jag frekvent kontaktad av webbdesigners och såna som förstår hur Google Analytics fungerar.

Kära Jonas Attenius. Jag har följt din och Socialdemokraternas framtidsvision; att omvandla väl fungerande villaområden som Långedrag och Djursholm, till något som kallas ”trädgårdsstäder”. En ny typ av områden med blandad befolkning och blandade boendeformer, där ännu inte integrerade invandrare kan bo sida vid sida med ”gammelsvenskar”. Där barnen får gå i samma skola och lära känna varandra, vilket på sikt kommer att utrota rasism och främlingsfientlighet. Där nyanlända på ett naturligt sätt inlemmas i det svenska samhället, utan att behöva gå omvägen via ”kriminella förorter”.

Det finns många sätt att påverka människor men de flesta bygger på två enkla principer; morot eller piska. Antingen lockar man med godsaker, eller så hotar man med någonting obehagligt. Det fungerar både när det gäller barnuppfostran och när man vill få en människomassa att röra sig i en viss riktning.

Är vänstersympatisörer mer våldsbenägna än högersympatisörer? De flesta inom högern tycker nog det, medan vänstersympatisörerna själva säger sig stå för kärlek, medmänsklighet och största möjliga lycka för alla. Om de någon gång ursäktar våld, är det bara för att försvara omistliga humanitära värden som hotas av den illasinnade högern.

”Revolutionsår” brukar kännetecknas av att folk i olika länder, ungefär samtidigt och drivna av liknande idéer, gör revolt mot den rådande samhällsordningen. Och därvid åstadkommer bestående politiska förändringar.

Orsakerna kan vara många. Pöbeln på Paris gator 1789 hade föga gemensamt med de medelklasstudenter som ockuperade kårhuset 1968. Utom möjligtvis att bägge förfogade över kommunikationskanaler, som den sittande regimen inte hunnit anpassa sig till.

Farhågorna att det skulle dyka upp ett islamistparti som på egen hand tar sig in i riksdagen, verkar ha kommit på skam. Dels för att muslimer fortfarande är en begränsad grupp, dels för att de har svårt att samarbeta med varandra. Antalet etniska, nationella och klanbaserade identiteter är så stort att till och med ett pytteparti som Nyans har svårt att hålla samman.

Det har alltid förundrat mig att den kinesiska regimen betraktar Falun Gong som någon slags terrororganisation, vars anhängare måste fängslas, torteras och isoleras – så att inte ofoget att ha morgongymnastik i parkerna sprider sig i befolkningen.

Det fanns en tid när jag i allmänbildande syfte plöjde igenom de viktigaste religiösa urkunderna och minns att koranen var ett särskilt starkt sömnpiller.

Bibeln, som koranen ofta jämförs med, har en helt annan verkshöjd. Dialogen och dramaturgin är bättre, vilket är speciellt imponerande med tanke på att alla författarna var människor. Enda undantaget jag kan komma på är De tio budorden, som nedtecknades direkt av Gud på berget Sinai (här i Disneys version).

Fick en idé till en katastroffilm som jag kanske kommer att sälja till Hollywood, men innan jag kontaktar Spielberg vill jag testa den på DGS läsekrets.

Det är mars 2026. Bomberna faller över Teheran och revolutionsgardets innersta krets har samlats i ett avlägset bergrum. Läget är akut. Stora delar av regimen har slagits ut, Khameinis son är indisponibel och presidenten visat sig vara en komplett fåntratt. Tunga namn inom administrationen har undvikit kontakt med varandra då Mossad har spioner överallt. Därför blev responsen på USA’s attack inledningsvis inte så lyckad. Rent ut sagt korkad. Världen har fått intrycket att Iranska republiken är slagen i grunden.

Facebook-klippet ovan fick mig att tänka på en folksaga, som ännu inte blivit skriven men handlar om en ung man som ville rädda världen från fattigdom. Låt oss kalla honom Bob.

Likt andra sagor får Bob besök av en god fe, som länge följt honom på Facebook och noterat att hans hjärta var gjort av renaste guld. Därför erbjöd hon honom tre önskningar.

Häromdan stod jag på stan och delade ut flygblad för ett snabbt växande parti på högerkanten, då en man stannade. Han förklarade (på mycket god svenska) att han kom från Syrien och hade gjort den smärtsamma upptäckten att många i Sverige var negativt inställda till islam. Exempelvis trodde många att moskéer fick bidrag från staten, vilket var fullständigt felaktigt.

Efter min förra krönika fick jag frågan, varför jag tycker Ulf Kristersson är en politisk lättviktare, vilket inte är helt enkelt att svara på. Han är trots allt Sveriges statsminister och leder en regering med den otacksamma uppgiften att reparera landet, efter många år av (framför allt socialdemokratiskt) vanstyre. Han har en diger politisk meritlista och säger ibland bra saker.

Ibland tar jag en paus från inrikespolitiken och kopplar av en stund med någon av Dick Harrisons ljudböcker. Det finns hur många som helst att välja mellan. Häromdan berättade Dick om profeten Daniel, som jag tydligt minns från söndagsskolan. Det var han som under den babyloniska fångenskapen kastades ner i en grop med hungriga lejon, och överlevde. Sånt imponerar på en sjuåring.

Jag medger att jag inte läst alla fyra banden av Kapitalet. Men på en papperskorg som jag passerar varje morgon, finns en klisterlapp med en kort sammanfattning:

Arbetarna skapar all rikedom.
All rikedom åt arbetarna!

Av alla tusentals klipp på Youtube som analyserar Mellanösterns problem, vill jag särskilt rekommendera en intervju med tidigare israeliske underrättelseofficeren Mordechai Kedar.

Född i en judisk familj på 1950-talet studerade han arabiska på universitet i Tel Aviv, och upptäckte att han (till skillnad från många av sina landsmän) ”fell in love with” arabiska språket, islam och allt som har med arabisk kultur att göra. Han kom att ägna sin akademiska karriär åt att tränga djupare in i den arabiska kulturen, speciellt när det gäller språket. För att ha en chans att förstå hur araber tänker, känner eller vad de ”bär i hjärtat” måste man kunna språket väldigt bra. Den kunskapen saknas i Väst och till stor del i Israel. Därför har vi totalt missförstått Mellanösterns problem.

Joel Patrick heter en amerikansk influenser som jag följt i många år. Han var en av dom unga svarta aktivister som gick mot strömmen och stödde Trump under hans första mandatperiod. Sen dess har han med humor, ironi och musikalisk talang bekämpat den del av woke-kulturen som ständigt lyfter rasist-kortet som politiskt vapen.

Ett tjockt kuvert från Falu Tingsrätt damp plötsligt ner i min brevlåda. Innehållet – en pappersbunt på närmare 100 sidor – redogjorde i detalj för ett rättsfall gällande ”grovt fordringsbedrägeri”. Riktigt intressant läsning, faktiskt. Jag hann komma en bra bit in i kompendiet innan jag insåg att jag var en av målsägarna.

Orden ”fake history” dök upp häromdan när jag lyssnade på en podcast med den amerikanske historikern och islamkritikern Raymond Ibrahim, och jag funderade över varför begreppet inte används oftare.

Det snarlika ”fake news” används ju i snart sagt varje politiskt samtal sedan 2016, och innebär i korthet att nyhetsmedia (som man borde kunna lita på) hittar på nyheter som inte finns. Allt för att vrida opinionen i en viss riktning.

Västvärlden är just nu involverad i två krig som båda kan få ödesdigra konsekvenser för Europa. Ett krig mot Ryssland (via Ukraina) och ett krig mot Iran (via Israel). Både Ryssland och Iran är mäktiga stater som ägnat decennier åt att bygga en militär kapacitet, medan Europa under samma tid lagt sina resurser på klimatpolitik, mångkultur och olika samhällsexperiment.

Beckfilmerna med Peter Haber i huvudrollen började produceras i rasande takt mot slutet av 90-talet. Trots flera nya filmer om året höll de hyfsad kvalitet, med välskrivna manus och en psykologisk twist på slutet. Helt i linje med originalkonceptet från Sjöwall-Wahlöös deckare. Serien bars upp av en handfull manliga karaktärer.

En skillnad mellan förr och nu är att tidigare generationer fick ärva rätt mycket från sina föräldrar. Äldste bondsonen kunde till exempel ta över gården, inklusive maskinpark och kreatursbesättning, lagom till att han blev giftasvuxen. Föräldrarna flyttade godvilligt till en undantagsstuga eller drog sig tillbaks till övervåningen. Allt för att undvika avbrott i produktionen – vari självklart ingick att producera nya barn.

När jag gick på mellanstadiet hette läroboken i engelska ”Hands up”. Vi fick följa fyra barn från olika platser i världen; Ann från England, Mac från Skottland, Pat från USA och Sam från Afrika. Mac gick omkring i kilt och spelade säckpipa, Ann var en ordentlig flicka som drack te på eftermiddan, Sam såg ut som en karikatyr av N-ordet och Pat var sådär charmigt ohyfsad som bara amerikaner kan vara.

En gång i Skottland blev jag tilltalad på engelska av en man som såg ut som vem som helst. Men hans sätt att prata engelska gjorde att jag utan minsta tvekan identifierade honom som svensk, smålänning, möjligtvis från trakten runt Växjö. Han visade sig vara barnfödd i Värnamo.

Kommunism, marxism och socialism är begrepp som refererar till historiska händelser och kan därför alltid ursäktas. Förutsättningarna var kanske inte de rätta. Tidsandan var ”si eller så” och därför lyckades det inte just den gången. Men när alla pusselbitarna faller på plats kommer det mänskliga lyckoriket att infinna sig.

Ge pojkar tillgång till pinnar och några kvadratmeter skog och med stor sannolikhet börjar de bygga en hydda. Utbudet av elektroniska leksaker och frånvaron av skogar verkar inte ha påverkat ”hyddbyggarinstinkten”. Flickor tenderar att bygga personliga relationer hellre än pinn-hyddor. Redan på lågstadiet börjar de finslipa sin kommunikativa förmåga, samtidigt som flertalet av dem är värdelösa på snöbollskrig (jo, det gäller fortfarande enligt den information jag fått).

Jag lär mig mycket om samhället när jag åker spårvagn. Till exempel blev jag vittne till hur en av Västtrafiks biljettkontrollanter blev grundligt utskälld av en kvinna, antagligen för att han hade fräckheten att fråga efter färdbevis. Nu hör det till saken att Västtrafiks kontrollanter bär prydlig blå uniform och förr i tiden signalerade det respekt. Alla visste att om man muckar med en tjänsteutövare i uniform får man problem.

För mig och många andra som följt Centern och Liberalerna genom åren, framstod det som obegripligt att Demirok respektive Mohamsson valdes till partiledare. Ingen av dem är någon politisk stjärna och deras muslimska bakgrund skulle vara en tröskel att kliva över i vilket parti som helt, utom Nyans. Det är en sak att agera muslimsk röstmagnet i egenskap av minister eller SSU-ordförande, något helt annat att inta partiledarposten.

Riksdagens två onödigaste partier, Centern och Liberalerna, har båda försökt vända den nedåtgående trenden genom att välja en ledare med muslimsk bakgrund. Är det en slump, eller finns någon subtil psykologisk förklaring? För de flesta svenskar ger det dåliga associationer, till att börja med. Om ledaren därtill är en politisk nolla utan karisma kan man ju fråga sig hur partistrategerna tänker.