Jan-Olof Sandgren

Vad är det som är så märkvärdigt med barn? Så märkvärdigt att tre kungar från världens hörn kunde färdas på kamel genom öknen, enbart ledda av en stjärna, bara för att få knäböja framför en pilt i en krubba. Om historien i julevangeliet är sann spelar ingen roll. Har den fascinerat oss i snart 2000 år måste det ligga något i den.

Barn har (förutom sin oskuld) två egenskaper som vuxna i allmänhet saknar, men ofta söker i religionen. Villkorslös tillit och en okuvlig tro på framtiden.

Eftersom jag en gång studerat biologi gräver jag reflexmässigt i evolutionsläran så fort jag vill förklara mänskligt beteende. Från födseln är vi genetiskt kodade att visa tillit. Eftersom vi inte kan överleva på egen hand, gynnar det vår överlevnad att utgå från att mamma är snäll. Vidare är vi genetiskt kodade att tro på framtiden, annars skulle vi inte orka med den svåra (och ibland mycket obehagliga) uppgiften att växa upp. Helst ska vi behålla en viss framtidstro även som vuxna, tills vi hunnit fortplanta oss och se vår avkomma växa ur koltåldern. Det krävs liksom en pakt mellan vuxna och barn, av tillit/framtidstro (den må vara hur illusorisk som helst) för att stafettpinnen lyckosamt ska föras över till nästa generation.

När processen avslutats och barnen står på egna stapplande ben, kan vi kosta på oss att se världen som den är – vilket antingen gör oss till pessimister och cyniker, eller får oss att ägna resten av våra liv åt att ge välmenande råd. Vid det laget är vår avkomma redan fullt upptagen med att föra generna vidare, så mänskligheten kan överleva ett tag till. Sådär har det hållit på, förmodligen sedan neanderthalarna vandrade på jorden. Naiva, okunniga barn – optimistiska, övermodiga vuxna – kloka och desillusionerade gubbar och kärringar; tre nödvändiga ingredienser för en hållbar utveckling.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

Marx kläckte den geniala idén att dela in människor i klasser – inte som tidigare, baserat på blodsband, pigmenthalt eller förmodad närhet till Gud utan på strikt materiella grunder, byggt på samhällets produktionsförhållanden. Tyvärr var hans egen klassanalys rätt bristfällig. Antagligen för att han levde i Charles Dickens England bland utsugna arbetare och lata kapitalägare, och där arbetarklassen antogs vara revolutionär helt enkelt för att den bara hade ”sina bojor att förlora” (för att citera ett av hans mest virala verk, Kommunistiska manifestet).

Idag är produktionsförhållandena annorlunda. Även om vi kopierar Marx idé blir resultatet ett annat. Patrik Engellau har i en rad artiklar argumenterat för att en ny frontlinje utvecklats mellan ”politikerväldet” (med vidhängande välfärdsindustriellt komplex) och ”den nettoskattebetalande medelklassen” (till exempel här).

Om man sänker blicken en aning och fokuserar på det Marx en gång benämnde arbetarklassen, finner man till sin förvåning att detta skikt splittrats i två distinkta klasser, med närmast motsatta intressen. Låt oss kalla dem ”Den självförsörjande arbetarklassen” och ”Den bidragsfinansierade underklassen”.

Den självförsörjande arbetarklassen skiljer sig från medelklassen framför allt när det gäller utbildning. Även om man skolats i olika yrken, saknar man den humanistiskt akademiska bakgrund som av tradition fostrat människor in i medelklasskulturen.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

Att andra generationens invandrare ofta ställer till problem vet alla, men ingen verkar kunna reda ut varför – även om det spekuleras i om det kan bero på rasism, strukturell fattigdom, designen av våra förorter, islams ondskefullhet eller kanske skolans bristande pedagogik.

Om vi för ett ögonblick bortser från det faktum att islam är svårt att förena med västerländska värderingar, kan det vara värt att notera att de européer som växte upp under 60-talet (denna mytomspunna, revolutionära generation) också är ”andra generationen”, efter dem som överlevde (eller med knapp nöd undkom) andra världskriget.

Det verkar som att dramatiska folkomflyttningar, krig eller katastrofer skapar en första generation av överlevare som etablerar sig. Medan det faller på andra generationens lott att ”vända blad i historien” – att antingen inleda en ny tideräkning, eller klamra sig fast vid en bleknande myt om hur det en gång varit.

Låt oss göra tankeexperimentet att ”andra-generationssyndromet” (vilket trauma det än refererar till) skapar ett tillstånd av rastlöshet, som kan ta sig följande uttryck.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

Den 10 december kommer Sveriges regering att underteckna FN-avtalet ”Global Compact for Safe, Orderly and Regular migration” (som du kan ladda ner här). Därmed går man emot en bred opinion, både i Sverige och övriga Europa. Trots att avtalet fått minimal uppmärksamhet i svensk media, har det mött skoningslös kritik, till exempel här eller här. Några vanliga invändningar är att:

Avtalet undviker att dra en skarp gräns mellan legala och illegala invandrare, flyktingar och andra typer av migranter. Alla tillerkänns i grunden samma rättigheter (dock är ett nytt avtal på väg, som specifikt rör flyktingar)

Migration beskrivs genomgående som något positivt. Att migration skulle kunna utgöra en säkerhetsrisk, vara ett hot mot civilsamhället, överbelasta välfärdssystemen eller komma i konflikt med den inhemska kulturen, diskuteras inte.

Hela det 34-sidiga avtalet talar om migranters behov, utan att beröra att de kan komma i konflikt med legitima behov hos lokalbefolkningen, såsom tillgång till sjukvård, bostad, utbildning eller åldringsvård.

Mottagarlandet förutsätts vidta åtgärder för att migrationsströmmarna ska flyta så smidigt som möjligt, samt ansvara för att migranter får sina basala behov tillgodosedda. Det vilar också på mottagarlandet att skapa förutsättningar för deras etablering på arbetsmarknaden, oavsett kompetensnivå eller vilka skäl man hade att migrera.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

Idag är det 23 år sedan Barcelonadeklarationen undertecknades av 28 toppolitiker från EU och delar av arabvärlden. Envisa rykten och konspirationsteorier (till exempel här) gör gällande att detta dokument drog upp riktlinjerna för den massinvandring och islamisering av Europa, som vi nu ser effekterna av.

Att något kallas konspirationsteori utesluter inte att det är sant – bara att det är svårt att bevisa och just därför benämns ”teori”. TV4:s politiske guru Marcus Oscarsson tvekar dock inte att avfärda kritiken mot Barcelonaavtalet som bluff och båg. Lena Hjelm Wallén, som var en av de 28 politiker som undertecknade avtalet, bekräftar för tidningen Metro att det var fråga om helt normalt samarbete mellan länder, rörande handel, mänskliga rättigheter och kampen mot organiserad brottslighet. Inget märkvärdigt alltså.

Så vad är då sant? Till skillnad från många andra konspirationsteorier på nätet, har vi tillgång till dokumentet (här) och kan se vad det innehåller.

Uppenbarligen har deklarationen författats av någon som velat väga sina ord på guldvåg. Det är lätt att gå vilse bland formuleringar av typen:

… develop the rule of law and democracy in their political systems, while recognizing in this framework the right of each of them to chose and freely develop its own political, socio-cultural, economic and judicial system…

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

Jordan Peterson har lämnat Sverige, efter att ha blivit hånad och spottad på av självaste utrikesministern. En av världens främsta auktoriteter på ett område som borde ligga Sverige varmt om hjärtat, nämligen jämställdhet, genus och psykologi, avfärdas som ”Kalle Anka-forskare” av företrädare för media. Visst finns exempel på Kalle Anka-forskare i Sverige (ett av dem tas upp här) men Jordan Peterson är inte en av dem.

När René Descartes kom till Sverige 1649 för att bibringa oss de senaste rönen inom vetenskap, filosofi och religion, gjorde han det på inbjudan av drottning Kristina. Även om Sverige på den tiden inte kunde erbjuda det intellektuella eller fysiska klimat han hade hoppats på (han dog i lunghinneinflammation bara några månader senare), var det i varje fall ingen som bad honom ”krypa tillbaka under sin sten”.

Kanske var Jordan Peterson ungefär lika lättad över att lämna Sverige som Tim Pool för drygt ett år sen. Nervöst bevakad av media hade han under en veckolång odyssé bland ”no-go-zoner” kommit till slutsatsen att Sverige står inför stora problem när det gäller invandring, brottslighet och demografiska förändringar – men att det verkliga problemet är ”samtalsklimatet”. Vår ovilja att föra öppna rationella samtal om den verklighet som finns rakt framför ögonen.

Pool upplevde debattklimatet i Sverige som ”creepy”. Peterson uttrycker sig lite mer belevat, men av hans kroppsspråk att döma tror jag han kom till ungefär samma slutsats.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

I början av förra seklet skrev Sigmund Freud en epokgörande bok som hette ”Vi vantrivs i kulturen” och beskriver hur våra naturliga instinkter krockar med samhällets normer. Några tusen år tidigare hade Job skrivit en minst lika epokgörande bok om lidande. Hoppar vi över en del subtiliteter (som att det finns såväl fysiskt som existentiellt lidande) handlar båda böckerna om ungefär samma problem: det faktum att mänskligt liv är förknippat med en hel del obehag.

Jag tvivlar på att Job ”vantrivdes” i sin kultur, eller att han ens ställde sig den frågan. Det var Gud som bestämde att han skulle lida och hur mycket Job än klagade fanns inget han kunde göra åt saken, mer än att uthärda och hoppas att Gud ändrade sig. Ungefär så tror jag de flesta samhällen genom historien har hanterat sina problem.

När Freud gav ut sin bok (mitt emellan världskrigen) hade Gud tagit ett steg tillbaka och kulturen övertagit den arbetsamma rollen att tygla människan. I samma veva hade man insett att lidande ofta har sin rot i världsliga omständigheter, så genom att ändra omständigheterna kunde man minska eller ibland helt undanröja lidandet.

Denna inställning gynnade förstås framsteg. Om lidandet inte är förutbestämt finns goda skäl att anstränga sig för att göra livet bättre, bekvämare och tryggare. Å anda sidan kan fenomen som fattigdom, sjukdom och misär inte längre bortförklaras med att ”Gud har en plan”. Väl förankrade kulturella normer – som till exempel att vi inte får döda våra bättre beställda medmänniskor och roffa åt oss av deras ägodelar – riskerar att ifrågasättas. Parallellt med att det skedde en enastående teknisk, vetenskaplig och humanitär utveckling, blev förra seklet också ett av de blodigaste.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

I min förra krönika skrev jag om hur Pakistans premiärminister Imran Khan vill införa klassiskt socialdemokratisk politik i ett land som snart kommer att utmana Indonesien som innehavare av världens största muslimska befolkning. Man kan bara önska honom lycka till och jag menar det verkligen. I Europa, som ju måste betraktas som socialdemokratins hem på jorden, går utvecklingen i motsatt riktning.

Ett tecken på att en del nya vindar blåser i Pakistan, är att högsta domstolen i Lahore nyligen friade den sedan 2010 fängslade Asia Bibi från anklagelser om blasfemi. Ett modigt beslut, med tanke på att hon tillhör en kristen minoritet och att domstolen arbetade under trycket från religiösa fundamentalister, som bokstavligen fyllde gatorna och krävde att hon skulle hängas.

Bara en vecka tidigare hade ett liknande ärende tagits upp i Europadomstolen i Strasbourg. Men den här gången blev domen fällande. En österrikisk kvinna fälldes för att (nio år tidigare) ha uttryckt sig respektlöst om profeten Mohammed – alltså exakt samma anklagelse som riktades mot Asia Bibi. Man kan knappast hävda att domstolen arbetade under press från någon folklig opinion. Inga demonstrationer förekom utanför domstolsfönstret (såvitt jag vet) och hade domen blivit friande skulle den förmodligen gått obemärkt förbi.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

Eftersom jag inte är något större fan av cricket hade jag aldrig hört talas om Imran Khan förrän min pakistanske vän gjorde mig uppmärksam på ett videoklipp från norra Pakistan. Det var under hösten 2014 och en folkmassa protesterade mot det förmodat ”riggade” valet året innan, som satt den tidigare korruptionsdömde Sharif Navaz på premiärministerposten.

Demonstrationen gick mellan Lahore och Islamabad, en sträcka på närmare 40 mil och samlade upp emot en miljon deltagare. Den pågick under fyra månader. I spetsen för arrangemanget stod Imran Khan, en legend inom cricketvärlden och lagkapten för den trupp som sensationellt besegrade England i VM-finalen 1992.

Vem är då denne Imran Khan? Efter en 20-årig lysande cricketkarriär gjorde han sig känd som filantrop och startade flera välgörenhetsprojekt i norra Pakistan. Bland annat byggde han ett fullt utrustat cancersjukhus för patienter ur de lägre samhällsklasserna. Samtidigt levde han playboy- och kändisliv på nattklubbarna i London. Han var nära vän med Mick Jagger, kompis med lady Diana och hade relationer med ett otal kvinnor, däribland skådespelerskan Goldie Hawn. 2014 blev han, av den amerikanska nyhetssajten Real Clear, nominerad till en av världens tio attraktivaste politiker. Sedan några månader tillbaka är han Pakistans premiärminister.

Hans parti PTI (Pakistan Tehreek-e-Insaf) bildades 1996 och har starkt stöd i den yngre generationen. Det ska nämnas att det finns ungefär 100 miljoner pakistanier under 34 år och över hälften av befolkningen är under 24. Förväntningarna är höga, särskilt som han under valkampanjen lovat genomföra det ingen annan lyckats med, vare sig i Pakistan eller någon annanstans och varken nu eller tidigare i historien. Att skapa en islamsk, demokratisk och jämlik välfärdsstat.

Läs mer →

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 22/10) pratar jag med Jan-Olof Sandgren. Förutom att vara skribent här på Det Goda Samhället, arbetar han som yogalärare och bor i Angered utanför Göteborg. Sandgren är från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare med mera. Igår, den 22 oktober, kunde man läsa en krönika som handlade om när Sandgren jobbade på ett bygge i Vendel. Det var en väldigt manlig arbetsplats som fick honom att tänka på skillnader mellan manligt och kvinnligt.

I detta avsnitt pratar vi skillnaden mellan svenne och svensk. Sandgren har ingenting emot att kallas svenne. Han är en stolt svenne, säger han. Svennighet står för bra saker och är inget att skämmas för. Det finns kriminella som drömmer om göra bättring att leva ”ett svenneliv”. Tyvärr har en dålig gangsterkultur fått spridning bland unga i våra invandrartäta förorter, där man svennar är något man ser ner på. Svennarna är allt det som värstingarna inte är: de är duktiga i skolan, skötsamma och har nördiga hobbyer.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

För drygt 40 år sen jobbade jag på ett bygge i Vendel, ett kort stenkast från den hög som gjort orten känd (och som spelat en viss roll i svensk historia). Tillsammans med ett stort antal hantverkare och byggnadsarbetare av olika rang och profession skulle jag bygga en industrilokal. Jag stod lägst i rang och min uppgift bestod i att skära isolering, resa ställningar och i övrigt inte vara i vägen. Till min hjälp hade jag en ung man från Ludvika vars största fritidsintresse var pornografi och som redan gjort sin första konkurs. Man kan säga att det var en genuint manlig arbetsplats.

Från toppen av en byggnadsställning har man rätt god överblick och jag kommer ihåg hur jag fascinerades av detta mikrokosmos av karlar; de kom från olika delar av Sverige och representerade helt olika firmor och hade aldrig träffat varandra. De var betonggjutare, grävmaskinister, plåtslagare, målare, ventilationstekniker, rörmokare, snickare, VVS-montörer, elektriker, några var experter på skjutdörrar och andra experter på att sätta dit fönster. Jag är ganska säker på att ingen hade utbildning i relationspsykologi, konflikthantering eller nätverksbyggande. Ändå funkade det. Jag kommer inte ihåg ett enda tillfälle när det uppstod gräl eller ens oenighet om i vilken ordning saker skulle göras, vem som skulle få breda ut sig var, eller vem som skulle ge order åt vem. Allting rullade på, pusselbit lades till pusselbit och efter några månader stod industrin färdig. Bygglagen drog vidare till något nytt ställe och barackerna där vi ätit våra ostsmörgåsar, och utbytt historier som jag inte tänker återberätta här, fraktades iväg. Jag insåg att jag nånstans i min 19-åriga själ upplevt ett mirakel.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

Om någon med väsentligt mer muskelmassa än du själv sätter en kniv mot din strupe och ber om din plånbok, då muckar du inte. Lydigt tömmer du fickorna och hoppas att han ska nöja sig med plånboken och avstå från vidare misshandel. Du kanske till och med känner dig nöjd med att du kom helskinnad undan, för vad betyder en plånbok när allt kommer omkring.

Det här är ett vardagligt exempel på den starkes rätt. Den som är stark nog att ta för sig utan att du eller någon annan kan göra något åt det, får per automatik en sorts legitimitet. Det synsättet är inte något som uppstått i våra dysfunktionella förorter, utan ett rättssystem som fungerat i miljontals år, under vilket vi långsamt utvecklats till de människor vi är. Vi är programmerade att återgå till det systemet så snart vi inte skyddas av en poliskår, en äldre storebrorsa, ett rättssamhälle eller något annat.

Tittar man på gamla journalfilmer från Hitlers dagar, ser man hur tusentals helt vanliga tyskar samlades på gatorna och uppriktigt verkar tycka att nazismen representerade något ”gott” – kanske en smula brutal men ändå bärare av en högre moral. En slutsats man lätt kan dra är att alla dessa människor måste vara galna, men en troligare förklaring är att i situationer där det mesta av samhällets trygghet skalats bort, tenderar vi att återfalla i det ”förprogrammerade” tillståndet.

Måttlig aggressivitet väcker motvilja och avsky, men tillräckligt konsekvent aggressivitet i kombination med tillräckligt mycket hänsynslöshet, inger respekt.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

Ibland lyssnar jag med ett halvt öra på regeringsförhandlingarna och mitt intryck är att alliansen är lika stendöd som den gamla höger-vänster-skalan. Istället har två nya block tagit plats på scenen, PK och SD. Jag skulle önska att det fanns fler nyanser på skalan men det verkar vara den indelningen som gäller.

Till PK-blocket räknar jag alla partier som viftade med Prideflaggan under RFSL’s partiledarutfrågning den 3 augusti (hela utfrågningen kan du se här). Till SD-blocket räknar jag de partier som i samma utfrågning representerades av den grå elefanten. Till de senare räknar jag även Medborgerlig Samling (MED) som någon månad tidigare fallit i onåd hos RFSL.

Det var kanske tänkt att bli en vanlig utfrågning om HBTQ, ett bland många ämnen under valrörelsen, men det hela utvecklades till en närmast grotesk manifestation av den nya blockpolitiken – som visserligen redan tillämpats i något decennium, men aldrig visats upp på det här osminkade sättet. Bilden kommer säkert att finnas med i framtidens historieböcker.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

Den 21 oktober 1987 tog jag bussen ut till Ödsmål, en liten ort i Bohuslän där Sara Lidman och en grupp miljöaktivister ockuperade ett kalhygge för att protestera mot Scandinavian Link – ett på den tiden kontroversiellt motorvägsbygge.

Nästan samtidigt som jag, anlände en polisstyrka från Kungälv. Efter någon timmes småprat och förhandlingar bestämde man sig för att vänligt men bestämt frakta bort oss från platsen. Ockupationen var avslutad. Min karriär som ockupant blev alltså kort men dramatisk. Sara, jag och några hundra andra miljöaktivister dömdes i tingsrätten till ganska rimliga dagsböter.

Ödsmål (som man kan läsa mera om här) känns lite som en vattendelare i svensk politik. Tidigare hade civil olydnad mest varit en udda företeelse, där ett fåtal modiga individer satt sig upp mot en övermäktig maktapparat och kanske just därför mötts av sympati (David förefaller alltid mer sympatisk än Goliat). En förebild var förstås Per Herngren, som efter att ha tagit sig in på en militärbas i USA och lyckats sabotera en raket, fick tillbringa 15 månader i amerikanskt fängelse.

Efter Ödsmål känns det som att den civila olydnaden tog steget in i politiken. Mycket tack vare det snabbt växande Miljöpartiet. Det blev något av en medborgerlig rättighet att vara ”olydig”, nästan jämförbart med rätten att strejka eller rätten att demonstrera. Från officiellt håll blev man mer sympatiskt inställd till att folk bröt mot lagen.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

Ytterst få människor i Sverige är lockade att leva enligt kommunistisk, nazistisk eller islamistisk standard, och i den mån såna partier dyker upp brukar de få klent stöd i allmänna val.

Så hur kan det komma sig att Sverige blivit ett land där ytterligheter frodas mer än någon annanstans i väst? Hur kan extrema rörelser som radikalfeminism, värdenihilism, salafism, genusteori och lika extrema utopier om mångkultur få sådant fäste och tränga så djupt in i våra offentliga institutioner? Egentligen borde det vara tvärtom. Sverige vill ju vara lagom! Som individer vill vi inte sticka ut åt något håll, utan känner oss tryggast i mitten. Kanske är det just det som är problemet.

Grunden till dagens mångkultur lades under 70- och 80-talet. En som var med på den tiden var professor Karl-Olov Arnstberg. I den här föreläsningen berättar han om hur det gick till, och vilka som låg bakom. Det som chockerade mig lite när jag hörde föredraget var att eldsjälarna bakom projektet – de som över huvudet på medborgarna modellerade om Sverige från välordnat folkhem till postmodern experimentverkstad – inte var särskilt extrema individer, utan ”lagom-politiker” från den politiska mittfåran.

Folkpartister som Bengt Westberg och Birgit Friggebo, centerpartister som Maud Olofsson, ljusblå moderater som Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt, tillsammans med mainstreammedia som Dagens Nyheter lyckades med det som inga revolutionärer i historien varit i närheten av: att kasta det trygga, demokratiska, välmående Sverige över ända. Trots alla anklagelser som slungas mot vänster- respektive högerpopulism, ligger tyngsta ansvaret hos den politiska mitten.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

Det blir allt svårare att urskilja ideologiska rågångar mellan det ”blå” och ”rödgröna” blocket. Det mesta handlar ändå om vilken strategi som snabbast leder fram till det gemensamma målet – att hålla SD borta från politiskt inflytande. Men i somras dök det upp en fråga där den gamla ”höger-vänsterskalan” plötsligt kändes relevant.

Ett gammalt krav från vänstern är att rasistiska/nazistiska organisationer ska förbjudas, och i slutet av sommaren fick man medhåll från regeringen efter att NMR ställt till med en del tumult i Almedalen. ”Högern” (i skepnad av Tobias Billström) satte sig på tvären och menade att rasism och nazism var åsikter, och åsikter må icke förbjudas. Däremot kan man förbjuda organisationer som förespråkar våld, vilket NMR är ett utmärkt exempel på.

Detta fick ”vänstern” (i skepnad av Gudrun Schyman) att gå i taket. Ett generellt förbud mot politiskt våld, menade hon, skulle slå alldeles för brett och riskera att drabba helt andra grupper (förmodligen tänkte hon på den flora av våldsbejakande aktivism som fylkas runt vänstern och islam).

Det hela utmynnar i den delikata frågan om vad som ska kriminaliseras. Är det de ”dåliga tankarna” som är brottet, eller de ”handlingar” som tankarna eventuellt leder fram till? Henrik Jönsson ger en bra sammanfattning här.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

En äldre man i min förort är jugge. Han kallar sig i alla fall för ”jugge”. Att säga jugoslav går förstås inte eftersom Jugoslavien inte finns och att vara ”före detta jugoslav” låter deprimerande (vem vill vara en föredetting?). Han skulle förstås kunna kalla sig serb, kroat eller bosnier, men i Sverige kan vi ändå inte hålla reda på skillnaden. Det skulle vara som att förklara för min syriske granne att jag är smålänning, skåning eller dalmas. Han skulle bara bli osäker på vad jag menade. Men säger jag ”svensk”, så fattar han. Det är det ordet invandrare använder om oss som har rötter i det här landet.

Men när Björn Söder använder samma ord blir det rasistiskt, vilket säger en del om debattklimatet i Sverige. Alla andra får kalla oss ”svenskar”, men själva kan vi inte göra det – i varje fall inte utan att inkludera alla som råkar ha ett svenskt medborgarskap. Men det var inte det min syriske granne ville veta när han frågade om jag var svensk. Han ville veta vad jag har för rötter, bakgrund, kultur, tradition, livsstil… Kort sagt, i vilket fack han ska stoppa mig.

Trots att jag är rätt bra på att anpassa mig skulle jag förmodligen aldrig kunna bli jugge, även om jag beviljades medborgarskap i Serbien. Troligen skulle man fortsätta kalla mig ”svensk” (eller hitta på någon annan lämplig benämning) för resten av mitt liv. Det betyder inte att folket i Serbien är rasister, men det är inte så lätt att hoppa från en etnisk tuva till en annan. Och jag tycker inte heller det borde vara nödvändigt.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

Jag erkänner att rubriken är fake, men läste i nån tidning om en helt vanlig tjej som fått toppresultat i en intelligenstest. I artikeln berättar hon öppenhjärtigt om hur resultatet påverkat hennes liv och hennes syn på sig själv.

Jag letade upp testet hon hade gjort och laddade ner det (det kostade nån hundring men det kunde det vara värt). Det visade sig att jag var Einstein. Faktiskt var det svårt att sätta någon övre gräns eftersom jag haft alla rätt, men klart är att jag är en av vår tids största genier.

Uppmuntrad av detta faktum gjorde jag ett mer gammaldags test, på papper under överinseende av en allvarlig vakt med stoppur (vilket kostade ytterligare några hundralappar). Min IQ gjorde en störtdykning till 114. Inte dåligt alls, men troligen rätt normalt bland människor som sysslar med intellektuell verksamhet.

Av detta har jag lärt mig två saker:

Att betygsinflation inte är något som begränsas till grundskolan eller gymnasiet.

Att delar av PK-ideologin kanske håller på att luckras upp. Plötsligt verkar det nästan OK att säga att man är intelligent. Det finns i varje fall en uppsjö intelligenstester att tillgå på nätet, låt vara av varierande kvalitet.

Bara för några år sen vill jag minnas att IQ-begreppet betraktades med stor skepsis, sedan det visat sig att afrikaner i allmänhet klarar sådana tester sämre än européer – vilket strider mot principen om allas lika värde, och skulle kunna användas för att legitimera rasism och tankar om vit överlägsenhet.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

Att förknippa Sverige med organiserat valfusk känns ungefär lika ovant som att förknippa vårt land med ”olikhet inför lagen”, ”censur av oliktänkande” eller ”yrkesförbud för regimkritiker”. Ändå är det saker vi fått vänja oss vid under den senaste mandatperioden. Men just valfusk är kanske särskilt svårt att förena med vår demokratiska självbild, så den som torgför såna teorier blir lätt utskrattad eller får en foliehatt placerad på huvudet.

I valtider prövas tilliten. Valfusk är ofta svårt att bevisa – för även om man kan påtala bristande rutiner, ojusta försök att påverka, eller ett till synes osannolikt högt eller lågt valresultat, förblir i slutändan de röster som räknats en hemlighet mellan valförrättaren och Gud.

Några grupper på Facebook har gjort en stor affär av att valmyndighetens hemsida oförklarligt stängdes ner under valkvällen. Ungefär samtidigt som röstsiffrorna för SD tog ett skutt neråt och MP hoppade upp över 4 procentsspärren. Jag är till 90 procent säker på att det rörde sig om ett helt vanligt datorhaveri, orsakat av extrem överbelastning. Men för att få en intressantare krönika, tänkte jag spekulera lite runt de övriga 10 procenten.

Om regeringen mot all förmodan (i likhet med en del andra socialistiska regimer) velat rigga riksdagsvalet hur skulle den ha gått tillväga? Hur skulle man motiverat det internt? Vilka skulle hålla i trådarna? Utan att vara expert på någonting alls, tänker jag mig följande scenario:

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

Det var längesedan vänstern talade om Folket. Å andra sidan, i min ungdom på 70-talet, pratade man knappt om annat. Då hette det att Folket skulle ha makt, Folket skulle bestämma, Folk i alla länder skulle förena sig och så vidare. Tillhörde man inte Folket var man på ett eller annat sätt en utsugare. Ordet ”folk” måste varit ett av de absolut vanligaste substantiven i den tidens politiska pamfletter.

Men mot slutet av seklet blev ordet mer problematiskt. Kanske för att Sverigedemokraterna och liknande grupper (med visst folkligt stöd) började ta plats i kommunfullmäktige. Kanske för att folket som begrepp var svårt att förena med identitetspolitiken. Den svenska flaggan – tidigare en kollektiv symbol som till och med socialistiska arbetare kunde tänka sig att respektera – blev för den nya vänstern något skamligt. En genant påminnelse om att man en gång trott sig tillhöra ett folk.

I Sverige tror vi gärna att vi ligger före i utvecklingen, och därför har vi överseende med att andra länder fortfarande talar om folk. Utom när det gäller Tyskland och Östeuropa förstås. När det polska folket här om året firade sin nationaldag var till och med Morgan Johansson bekymrad, över hur hundratusentals ”högerextremister” tilläts röra sig på gatorna.

Men i Mellanöstern skäms man inte för att säga att man är kurd. Man sticker heller inte under stol med att man är turk, arab eller palestinier. Hamas anser visserligen att judar borde kastas i havet, men tycker ändå det är OK att de kallar sig folk. Rör vi oss ner mot Afrika blir det ännu tydligare. Skulle någon drista sig till att ifrågasätta begreppen somalier, hutuer eller tigreaner och hävda att allt egentligen är samma sak så är han riktigt illa ute.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

Nej, SD har aldrig varit något nazistparti. Partiet bildades 1988 av några som visserligen kan beskrivas som högerextremister, nationalister eller etnorasister men knappast nazister. De kände sig i varje fall inte hemma i Nordiska Rikspartiet. Tongivande gestalt var Anders Klarström, en före detta pianist som gjort sig känd för att en gång på fyllan ha telefonhotat Hagge Geigert och för sin egenartade debatteknik, som gick ut på att prata oavbrutet utan paus tills motståndaren gav upp av ren utmattning.

De må ha varit osympatiska, missnöjda och lite korkade men knappast något hot mot Sverige. Många liknande sekter, såväl till höger som vänster, har passerat revy sedan 60-talet och sällan samlat mer än något tusental medlemmar. Inget talade för att just Sverigedemokraterna skulle växa till Sveriges tredje största parti – förutom tre saker.

-Vid sidan av Ny Demokrati var man i stort sett den enda plattform där svensk migrationspolitik fritt kunde kritiseras.

-Som enda parti tog man klart ställning mot den av riksdagen beslutade ”mångkulturen” – möjligtvis var man den enda rörelse utanför riksdagen som ens lagt märke till beslutets existens.

-För det tredje var man det enda parti till höger om mitten som ville stå utanför EU. Ny Demokrati var varm anhängare av en europeisk union och inte ens Junilistan var principiellt emot EU, bara klädsamt kritisk till dess stormaktsambitioner.

Dessa tre frågor, som inga andra partier brydde sig om, visade sig bli de kanske viktigaste ödesfrågorna för Sverige i modern tid.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

Själv blev jag aldrig mobbad i småskolan. Ändå stammade jag och var usel på fotboll men hade en del andra kvaliteter. Dels var jag hyfsat bra på att organisera, vilket kom väl till pass under de stamkrig som då och då utspelades på mitt lågstadium, dels var jag duktig på att rita. Med penna och papper kunde jag skissa upp en naken tjej på mindre än två minuter, vilket gav skyhög status. Hade jag varit född på bronsåldern skulle jag fått måla könsorgan på berghällar. Det var människor som jag som skapade världsarvet.

Men några blev alltså mobbade. Trots att de varken var otrevliga eller hade gjort något ont. Det är svårt att säga vad det var för fel på dem, mer än att de inte fyllde någon vettig funktion i den då rådande stamstrukturen. Kanske var det så enkelt som att när snön föll över skolgården, behövdes någon att kasta snöboll på. Jaktinstinkten kräver offer och den som lämpar sig bäst för rollen är de mest umbärliga.

När de började gråta och inte längre kunde försvara sig, upphörde jakten. De flesta i den 9-åriga mobben erfor plötsligt en blandad känsla av medlidande och förakt, kanske också skuld. Någonstans i vår tidiga utveckling uppstod en konflikt mellan lusten att döda och viljan att hjälpa, och ur denna konflikt föddes så småningom den mänskliga civilisationen. Tyvärr måste denna process upprepas för varje ny generation, mer moderna än så är vi inte. Alla som sett filmen Flugornas Herre förstår vad jag menar.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

Jag googlade en gång på den revisionsbyrå som min bostadsrättsförening anlitat, och fann att den med alla sina förgreningar omsätter ungefär lika mycket pengar som Serbien (ett land någonstans i mitten av FNs rankning av världens länder). Det är dock småpotatis jämfört med varuhuskedjan Walmart, som med en omsättning på 500 miljarder dollar tangerar hela Sveriges BNP.

Om vi bortser från det faktum att ”omsättning” och BNP inte är riktigt samma sak, kanske exemplen ovan säger något om varför nationalstaten befinner sig i kris. Om vi utgår från Marx tes att makten ligger hos den som kontrollerar kapitalet, kan ju nationalstatens starka ställning under 1800- och 1900-talet förklaras med att ingen enskild furste eller organisation på den tiden matchade nationens tillgångar. Statsmakten var visserligen liten, men företagen ännu mindre. Nationalism blev således modernt och kungens porträtt hamnade på väggen i finrummet.

I en situation där enstaka företag omsätter mer än hela länder, borde nationalstaten enligt samma logik tappa i status. Globalism borde ligga i tiden. Sverige, som brukar anses vara ett rikt land, håller alltså på att bli omsprunget av en enda varuhuskedja i USA. Begränsar vi oss till statsbudgeten (som utgör ungefär 20 procent av BNP) har vi blivit omsprungna, upp emot fem gånger.

På den tiden jag intresserade mig för vänsterpolitik var det självklart att multinationella storbolag var de riktiga skurkarna. Det var de som skövlade naturen och körde över legitima nationella intressen i tredje världen. ”Bananrepublik” var ett ord på allas läppar 1980 och syftade på hur United Fruit Company en gång styrde hela Honduras. Begreppet kom att gälla alla små länder, där en bolagsstyrelse i praktiken ersatte landets regering.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

Vill man tjäna en hacka i valtider kan man alltid jobba som rösträknare. Inför valet 2014 var jag en av dem som anmälde mig, och samtidigt hörde jag att en del aktiva Sverigedemokrater gjorde detsamma. I deras fall handlade det mest om att man, på partiets uppmaning, ville finnas på plats för att övervaka att ”allt gick rätt till”.

Jag kommer ihåg hur jag skrattade. Ytterligare ett bevis för att Sverigedemokrater var ett gäng nördiga, verklighetsfrånvända konspirationsteoretiker, som underskattade den svenska demokratin lika mycket som de överdrev sin egen betydelse.

Det har hänt ganska mycket under de här fyra åren, och idag skrattar jag inte längre.

Både John F. Kennedy och George W. Bush kan ha vunnit varsitt presidentval genom valfusk (även om det är svårt att bevisa), så sånt kan tydligen inträffa i de bästa av demokratier. Inte så att valfusket i USA varit omfattande, men när det väger exakt jämnt mellan två kandidater kan ett litet antal falska röster fälla utslaget.

En del illavarslande tecken tyder på att den 9 september kan bli ett betydligt ”smutsigare” val än vi är vana vid.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

Ibland misstänker jag att H C Andersen var en satiriker som föredrog att skriva sagor för barn för att samtiden inte skulle märka att han doppat pennan i gift.

Jag tänker till exempel på sagan om prinsen som ville gifta sig, men inte hittade någon som dög, tills en dag en prinsessa dök upp utanför slottsporten. För att få veta om hon var en riktig prinsessa placerade drottningen försåtligt en ärta i sängen, varpå hon bäddade med tjugo madrasser och tjugo ejderdunsbolstrar. På morgonen befanns prinsessan vara gul och blå över hela kroppen för att hon ”legat på något hårt”. Då förstod alla, inklusive prinsen, att hon var av rätta virket och han tog henne till hustru. ”Se, det var en riktig historia!” avslutar Andersen sin berättelse.

Att vara känslig, hjälplös och totalt oförmögen att uthärda minsta obehag kan vara en kvalitetsstämpel i Andersens värld, men kännetecknar också den feministkultur som håller på att ta över brittiska campus. I varje fall om man får tro Brendan O’Neill, redaktör för webbtidningen Spiked och stolt innehavare av titeln ”Den mest hatade mannen på brittiska campus”. Han brukar jämföra brittiska studenter med Stepfords wives och berättar till exempel hur han under en debatt fick en student att hyperventilera, så till den grad att hon fick andningssvårigheter och måste hjälpas ut ur rummet.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

Jag brukar vara ganska ”njugg” när det kommer till välgörenhet eller snål kanske man skulle säga. Jag har rest i en del fattiga länder och vart jag kommer stöter jag på två kategorier av människor. Såna jag gillar och såna jag inte gillar. Dom jag gillar brukar vara i klar majoritet, men det kan vara svårt att se skillnaden om man inte bekantar sig närmare. Alla ser faktiskt ungefär lika fattiga ut, och enligt gängse humanistiska normer borde alla ha samma rätt till mitt bistånd. Fast här ställs jag inför ett moraliskt dilemma.

Hur många gånger man än sjunger ”We are the world” kommer man inte ifrån det faktum att vi alla är individer, och vissa individer verkar vara funtade så att de gör världen sämre. Medan andra tycks göra den bättre. I många fall är det svårt att avgöra vilket.

Det finns dock en typ av bistånd som man utan betänkligheter kan vräka ut över världen i övermått, och det är kunskap. I sammanhanget erinrar jag mig några rader ur Havamal:

Bättre börda man bär ej på vägen än mycket mannavett.

För ungefär tjugo år sedan fick webbentreprenören Jimmy Wales och filosofen Larry Sanger en lysande idé. Man tänkte sig en global kunskapsbank tillgänglig för alla, som med hjälp av aktiva användare och fri källkod skulle ”producera sig själv”. Artiklar kunde kontrolleras och korrigeras av läsarna själva och på så sätt skulle sajten hållas evigt aktuell och utvecklas likt en levande organism. För att i möjligaste mån bevara sitt oberoende får den inte innehålla några annonser.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

”Förnekare” är ett nygammalt ord i svenskan som tidigare mest användes i religionen – till exempel när Petrus i gryningen förnekade Jesus tre gånger, varpå hanen gol (Matt 26:69-75). Alla som gick i söndagsskolan på 60-talet har hört historien. Ordet brukas också flitigt i Koranen och kan sägas vara Mohammeds bästa argument mot alla som inte köper hans story.

Idag har ordet fått en oväntad renässans. I modern tappning betyder det ungefär: När ett argument inte biter på en motståndare kan man ändå vinna debatten genom att kalla honom ”förnekare”, eftersom alla vet att en förnekare ljuger (det ligger i själva definitionen). Som förnekare är det förstås svårt att försvara sig, för har man sagt emot så har man.

Det finns olika sorters förnekare; faktaförnekare, vetenskapsförnekare, klimatförnekare och förintelseförnekare, för att nämna några. Begreppet är lite luddigt eftersom ”förnekare” inte nödvändigtvis behöver betyda att man förnekar något helt och hållet, det kan räcka med att man har en avvikande uppfattning.

Karin Edvardsson Björnberg är forskare på KTH och medförfattare till en studie om vetenskapsförnekelse. Hon menar att en förnekare av fakta inte är samma sak som en ”skeptiker” eller ”kritiker”. En förnekare utmärker sig genom att ”så tvivel” i syfte att undergräva forskningens legitimitet. Som exempel nämner hon klimatområdet, där man gärna använder metoder som att ”framhäva forskningens osäkerheter” eller ”välja data som stärker den egna uppfattningen”.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

Förr brukade jag gå omkring på stan under första maj. På Kungstorget dundrade Frank Baude mot kapitalismen. I Bältesspännarparken talade Nisse Lätt om spanska inbördeskriget, som om det hade inträffat i förgår. Sossarna på Götaplatsen var lite tråkigare men gjorde så gott de kunde. VPK hade det roligaste och färggladaste tåget men deras förstamajtal brukade vara rena bottennappen, med ett evigt ältande av barnomsorgen. På det hela taget var första maj ändå en rätt trevlig tillställning, folk vågade vara lite offentliga vilket känns uppfriskande i ett land där integritet är en dygd nästan alla dagar på året.

Ett år hade Vänsterpartiet osedvanligt många flaggor i tåget, det var flaggor från Nicaragua, ANC, Kurdistan, Iran med flera. Jag minns att jag fick associationer till julgranen i mitt barndomshem, som hade girlanger med flaggor från hela världen och tre lite större svenska dito i toppen. Med den skillnaden att en svensk flagga i sammanhanget hade känts fullständigt otänkbar. En aldrig så liten blågul fana hade förmodligen plockats bort av demonstrationsledningen, med motiveringen att nationalistiska symboler inte hörde hemma i ett V-tåg. Ville man stödja den antiimperialistiska kampen var man välkommen att demonstrera under Nicaraguas eller Kurdistans flaggor istället.

Nu bryr jag mig inte särskilt mycket om svenska flaggor, men ingen annan flagga symboliserar mitt land och mitt folk bättre. Och det är just det som är problemet. Plötsligt insåg jag att ”jag är fienden”. Kanske inte i personlig bemärkelse men symboliskt. Det här var före PK-ismens genombrott, så man pratade inte så mycket om hudfärg och såna saker men tanken på arvsynden var aldrig långt borta. Jag tror det var sista gången jag ”firade” första maj.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

Föreställ dig en grupp aktivister som brinner för en pedofilfri värld. Som inte nöjer sig med att bekämpa verkliga sexbrott, utan vill gå längre genom aktivt ”antipedofilarbete”.

Tänk dig att gruppen arbetar ideellt med att på Facebook hänga ut människor som säger sig gilla barn (utan att samtidigt ta tydligt avstånd från pedofili). De håller kurser i anti-pedofili, riktade till lärare och förskolepersonal och deltar i Pridefestivalen under parollen ANTIPEDOFIL FRONT. Inför valet går man ut med följande kravlista till politiker:

-Att SVT tillsätter en granskningsnämnd som utreder Tomtens relation till barnen i tidigare upplagor av Julkalendern.
-Att Svenska kyrkan omformulerar stötande bibelcitat, som till exempel Mark 10:14: ”Låt barnen komma till mig”.
-Att biblioteken plockar bort böcker av pedofil karaktär, till exempel ”Rasmus på luffen”.
-Att statens muséer ifrågasätter Barocken som stilidéal och rensar ut uppenbart pornografiskt material, som det här.
-Att glassföretaget GB förbjuds använda barn under 16 år i sin marknadsföring av pinnglassen Magnum.

Låter det som en mardröm? Det är precis vad det är. Ändå är det ungefär såhär antirasister jobbar, med den skillnaden att deras verksamhet finansieras av staten. Bara för att rasism är något otvivelaktigt dåligt accepterar vi nästan vilka vansinnigheter som helst i ”anti-rasismens” namn. Vi tar liksom för givet att ordet ”anti” förvandlar något dåligt, till någonting bra.

Läs mer →

Jan-Olof Sandgren

Centerpartiet har de klart brunaste rötterna bland riksdagspartierna. Under 30- och 40-talet stod rasismen inskriven i partiprogrammet och ledande Bondeförbundare hade täta kontakter med Nazityskland. Bevarandet av en svensk bondestam och ”kampen mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement” var viktiga profilfrågor fram till krigsslutet.

Men 70 år är en lång tid. Även om det ryktas att P-O Sundman behöll sina nazisympatier långt in på 60-talet, finns ingen anledning att lasta dagens Center för vad tidigare generationer hittade på. Historia är historia.

Men har man svårt att erkänna sin historia, som den faktiskt såg ut, finns förstås risk att man överkompenserar. Eller i värsta fall upprepar den. Centerpartiets extrema ståndpunkt när det gäller fri invandring – och lika extrema ståndpunkt när det gäller att bilda front mot Sverigedemokraterna – gör att man misstänker en process av psykologisk förnekelse. När Annie Lööf i sin självbiografi hävdar att Centerpartiet alltid varit liberalt, blir man plötsligt helt säker.

Centerpartiets rasistiska ursprung verkar vara en ”tagg” som fortfarande gör ont. Kanske var det därför man var så angelägen att utesluta Sven-Olle Olsson 1988, trots att han var Sveriges mest framgångsrike centerpartist och hade kunnat lyfta partiet i Skåne, (nu gick istället bollen över till Sverigedemokraterna). Olof Johansson kommenterade uteslutningen så här: ”Vi vill inte ha några bruna löss i vår fana”. Med tanke på partiets historia låter det nästan som en freudiansk felsägning.

Läs mer →