Orden ”fake history” dök upp häromdan när jag lyssnade på en podcast med den amerikanske historikern och islamkritikern Raymond Ibrahim, och jag funderade över varför begreppet inte används oftare.

Det snarlika ”fake news” används ju i snart sagt varje politiskt samtal sedan 2016, och innebär i korthet att nyhetsmedia (som man borde kunna lita på) hittar på nyheter som inte finns. Allt för att vrida opinionen i en viss riktning.

Västvärlden är just nu involverad i två krig som båda kan få ödesdigra konsekvenser för Europa. Ett krig mot Ryssland (via Ukraina) och ett krig mot Iran (via Israel). Både Ryssland och Iran är mäktiga stater som ägnat decennier åt att bygga en militär kapacitet, medan Europa under samma tid lagt sina resurser på klimatpolitik, mångkultur och olika samhällsexperiment.

Beckfilmerna med Peter Haber i huvudrollen började produceras i rasande takt mot slutet av 90-talet. Trots flera nya filmer om året höll de hyfsad kvalitet, med välskrivna manus och en psykologisk twist på slutet. Helt i linje med originalkonceptet från Sjöwall-Wahlöös deckare. Serien bars upp av en handfull manliga karaktärer.

En skillnad mellan förr och nu är att tidigare generationer fick ärva rätt mycket från sina föräldrar. Äldste bondsonen kunde till exempel ta över gården, inklusive maskinpark och kreatursbesättning, lagom till att han blev giftasvuxen. Föräldrarna flyttade godvilligt till en undantagsstuga eller drog sig tillbaks till övervåningen. Allt för att undvika avbrott i produktionen – vari självklart ingick att producera nya barn.

När jag gick på mellanstadiet hette läroboken i engelska ”Hands up”. Vi fick följa fyra barn från olika platser i världen; Ann från England, Mac från Skottland, Pat från USA och Sam från Afrika. Mac gick omkring i kilt och spelade säckpipa, Ann var en ordentlig flicka som drack te på eftermiddan, Sam såg ut som en karikatyr av N-ordet och Pat var sådär charmigt ohyfsad som bara amerikaner kan vara.

En gång i Skottland blev jag tilltalad på engelska av en man som såg ut som vem som helst. Men hans sätt att prata engelska gjorde att jag utan minsta tvekan identifierade honom som svensk, smålänning, möjligtvis från trakten runt Växjö. Han visade sig vara barnfödd i Värnamo.

Kommunism, marxism och socialism är begrepp som refererar till historiska händelser och kan därför alltid ursäktas. Förutsättningarna var kanske inte de rätta. Tidsandan var ”si eller så” och därför lyckades det inte just den gången. Men när alla pusselbitarna faller på plats kommer det mänskliga lyckoriket att infinna sig.

Ge pojkar tillgång till pinnar och några kvadratmeter skog och med stor sannolikhet börjar de bygga en hydda. Utbudet av elektroniska leksaker och frånvaron av skogar verkar inte ha påverkat ”hyddbyggarinstinkten”. Flickor tenderar att bygga personliga relationer hellre än pinn-hyddor. Redan på lågstadiet börjar de finslipa sin kommunikativa förmåga, samtidigt som flertalet av dem är värdelösa på snöbollskrig (jo, det gäller fortfarande enligt den information jag fått).

Jag lär mig mycket om samhället när jag åker spårvagn. Till exempel blev jag vittne till hur en av Västtrafiks biljettkontrollanter blev grundligt utskälld av en kvinna, antagligen för att han hade fräckheten att fråga efter färdbevis. Nu hör det till saken att Västtrafiks kontrollanter bär prydlig blå uniform och förr i tiden signalerade det respekt. Alla visste att om man muckar med en tjänsteutövare i uniform får man problem.

För mig och många andra som följt Centern och Liberalerna genom åren, framstod det som obegripligt att Demirok respektive Mohamsson valdes till partiledare. Ingen av dem är någon politisk stjärna och deras muslimska bakgrund skulle vara en tröskel att kliva över i vilket parti som helt, utom Nyans. Det är en sak att agera muslimsk röstmagnet i egenskap av minister eller SSU-ordförande, något helt annat att inta partiledarposten.

Riksdagens två onödigaste partier, Centern och Liberalerna, har båda försökt vända den nedåtgående trenden genom att välja en ledare med muslimsk bakgrund. Är det en slump, eller finns någon subtil psykologisk förklaring? För de flesta svenskar ger det dåliga associationer, till att börja med. Om ledaren därtill är en politisk nolla utan karisma kan man ju fråga sig hur partistrategerna tänker.

För sådär tjugo år sen blev det populärt att bilda bostadsrättsföreningar. Delar av miljonprogrammet såldes ut av kommunala bolag till summor långt under marknadspriset. Vissa hyresgäster passade på att spekulera och köpte och sålde i rask takt, medan andra såg chansen till ett långsiktigt boende med ökat självbestämmande ihop med grannarna. En ny egnahemsrörelse skulle man kunna säga. Själv kom jag över en hyfsad trea med söderbalkong, utan att behöva låna en krona av banken.

Alla män över 12 år har upplevt den. Stämningen i omklädningsrummet efter gympan, där en slumpvis samling pojkar ska byta om tillsammans. Luften är tät av testosteron. Några är fortfarande barn, andra fullfjädrade mobbare med hår på rätt ställe. Sex, snusk och kvinnors könsorgan är ett outtömligt samtalsämne. Våra outvecklade hjärnor producerade skämt som skulle fått Paulo Roberto att rodna. Själv var jag duktig på att teckna och bidrog med snygga dick-pics på den immiga rutan i duschrummet. Andra var mer ängsliga till sin natur och vägrade duscha genom hela högstadiet.

En våg av Beatlesnostalgi fyller just nu mitt Facebook-flöde. Ingen biografisk detalj anses för obetydlig. Häromdan fick jag till exempel veta att kort efter min födelse 1957, träffades för första gången John Lennon och Paul McCartney på en trädgårdsfest bakom St Peter’s Church i Woolton.

Socialdemokraternas nya stjärnskott heter Jonas Attenius och är en varm anhängare av folkblandning. Han tänker sig ett Sverige där människor från främmande kulturer, genom statens försorg placeras i välfungerande svenska områden. Istället för segregation får vi en naturlig gemenskap mellan svenskar och invandrare. Istället för utanförskapsområden, en idylliskt skapelse som Hyresgästföreningen kallar för ”trädgårdsstäder”.

Ett ofta använt debattknep för att vinna politiska poäng är att åka snålskjuts på andra världskrigets offer. Att utan omsvep jämföra världshistoriens grymmaste massmord med exempelvis kriget i Gaza, triggar igång människors känslor och vips har Netanyahu utnämnts till vår tids Hitler.

Det tar en dryg halvtimme att åka från min förort in till Centrum och under tiden brukar jag skumma igenom nyheterna på mobilen. Intresserar mig sällan för mina medpassagerare och utsikten genom fönstret ser ut precis som igår, eller i förgår.

En gång fick jag i uppdrag att ordna en leksaksåtervinning i min bostadsrättsförening. Det blev en stor grön låda i tvättstugan, där barnen kunde lägga leksaker de tröttnat på och ta med några nya hem. Mammor satte sina småttingar i lådan medan centrifugen kördes, varvid omsättningen av nallar och legobitar ökade i området. Projektet blev inte särskilt långlivat eftersom tvättstugan byggdes om, men idén var enkel och kostade knappt någonting.

Eftersom arabiskan är ett obegripligt språk för flertalet västerlänningar, har det varit möjligt för politiker i Mellanöstern att tala med dubbla tungor, om dom vill. Man kan säga en sak på engelska till CNN och något helt annat i arabisk media.

Den engelske historikern Orlando Figes har skrivit ”Historien om Ryssland” som i likhet med Peter Englunds Poltava inte bara är en faktaspäckad historiebok, utan högklassig litteratur. De femton timmarna det tar att lyssna igenom ljudboken är riktigt njutbara.

När president Bashar al-Assad störtades i december förra året, efter att ha styrt Syrien i ett kvartssekel, hurrade många. Man visade upp hans fängelsehålor, erinrade sig hans hårda metoder och påminde om att han under inbördeskriget kanske attackerade civilbefolkningen med giftgas. Efterträdaren kunde väl knappast bli värre.

Träffade nyligen en vietnamesisk flicka som lärt sig sjunga ”Bä bä vita lamm” på dagis. Vi sjöng den tillsammans några gånger och jag förundrades över att sången fortfarande är populär 2025.

Länge har Israel framstått som en västerländsk utpost i ett Mellanöstern som tycks ha ”fastnat” i medeltiden. Det kan låta som en omöjlig utopi. En judisk stat i en del av världen där antisemitismen närmast är statsreligion.

Brukar inte prata med ChatGTP, men eftersom alla mina vänner gör det frågade jag häromdan vilket som är det viktigaste tal som hållits i FN under 2000-talet. Svaret kom blixtsnabbt: Greta Thunbergs ”How dare You! speech” 2019.

Vill man få riktigt mycket ångest ska man läsa boken Barnsoldater av Evin Cetin, och därefter skumma igenom Socialdemokraternas nya strategi ”Ett Sverige utan utsatta områden”. Med inspiration från Göteborg vill man förflytta dåligt integrerade migranter till finare områden, med övervägande svensk befolkning. Genom tidig kontakt med svenska ungdomar hoppas man att invandrarbarnen ska bli flitiga i skolan och räddas från gängkriminalitet och drogmissbruk.

Cirka en halv miljon människor i Sverige bor i områden som kallas ”utsatta”. Det brukar röra sig om förorter med hög andel icke-assimilerade invandrare, låg deklarerad medelinkomst, högt bidragsberoende, låg läskunnighet och stark koppling till gängkriminalitet.

Jag växte upp i en tid då världen såg ut att bli friare, rikare och lyckligare för varje år, utan att vi riktigt förstod varför. Det låg liksom i ödets makt att ordna allt till det bästa. En ypperlig jordmån för idealism, som kunde vara mer eller mindre kompatibel med verkligheten.

Talekonsten har fått en renässans, efter att ha legat i träda under många år. Lite otippat kanske, med tanke på all konkurrens från digitala media där interaktiva plattformar och 3D-grafik förhöjer upplevelsen. Att enbart tala inför en publik, för tankarna till den tid när informationsteknik var liktydigt med overhead-projektor. Kan det verkligen fungera på 2000-talet?

Nättidningen Kvartal berättade nyligen om en vetenskaplig artikel från 2017 i tidskriften Third World Quarterly, som inte bara utlöste en storm av protester på sociala medier utan fick nästan halva redaktionen att säga upp sig. Resten av redaktionen utsattes för dödshot, tills artikeln avpublicerades.

Som ung biologistudent på 70-talet var det lätt att imponeras av Richard Dawkins. En geniförklarad ung forskare, som med boken ”Den själviska genen” tog Darwins evolutionslära in i den molekylära tidsåldern. Att hans teorier blev till bestsellers och tilltalade vanligt folk, fick förstås en och annan att rynka på näsan.