Ett mirakel

Jan-Olof Sandgren

För drygt 40 år sen jobbade jag på ett bygge i Vendel, ett kort stenkast från den hög som gjort orten känd (och som spelat en viss roll i svensk historia). Tillsammans med ett stort antal hantverkare och byggnadsarbetare av olika rang och profession skulle jag bygga en industrilokal. Jag stod lägst i rang och min uppgift bestod i att skära isolering, resa ställningar och i övrigt inte vara i vägen. Till min hjälp hade jag en ung man från Ludvika vars största fritidsintresse var pornografi och som redan gjort sin första konkurs. Man kan säga att det var en genuint manlig arbetsplats.

Från toppen av en byggnadsställning har man rätt god överblick och jag kommer ihåg hur jag fascinerades av detta mikrokosmos av karlar; de kom från olika delar av Sverige och representerade helt olika firmor och hade aldrig träffat varandra. De var betonggjutare, grävmaskinister, plåtslagare, målare, ventilationstekniker, rörmokare, snickare, VVS-montörer, elektriker, några var experter på skjutdörrar och andra experter på att sätta dit fönster. Jag är ganska säker på att ingen hade utbildning i relationspsykologi, konflikthantering eller nätverksbyggande. Ändå funkade det. Jag kommer inte ihåg ett enda tillfälle när det uppstod gräl eller ens oenighet om i vilken ordning saker skulle göras, vem som skulle få breda ut sig var, eller vem som skulle ge order åt vem. Allting rullade på, pusselbit lades till pusselbit och efter några månader stod industrin färdig. Bygglagen drog vidare till något nytt ställe och barackerna där vi ätit våra ostsmörgåsar, och utbytt historier som jag inte tänker återberätta här, fraktades iväg. Jag insåg att jag nånstans i min 19-åriga själ upplevt ett mirakel.

Läs mer

Den starkes rätt

Jan-Olof Sandgren

Om någon med väsentligt mer muskelmassa än du själv sätter en kniv mot din strupe och ber om din plånbok, då muckar du inte. Lydigt tömmer du fickorna och hoppas att han ska nöja sig med plånboken och avstå från vidare misshandel. Du kanske till och med känner dig nöjd med att du kom helskinnad undan, för vad betyder en plånbok när allt kommer omkring.

Det här är ett vardagligt exempel på den starkes rätt. Den som är stark nog att ta för sig utan att du eller någon annan kan göra något åt det, får per automatik en sorts legitimitet. Det synsättet är inte något som uppstått i våra dysfunktionella förorter, utan ett rättssystem som fungerat i miljontals år, under vilket vi långsamt utvecklats till de människor vi är. Vi är programmerade att återgå till det systemet så snart vi inte skyddas av en poliskår, en äldre storebrorsa, ett rättssamhälle eller något annat.

Tittar man på gamla journalfilmer från Hitlers dagar, ser man hur tusentals helt vanliga tyskar samlades på gatorna och uppriktigt verkar tycka att nazismen representerade något ”gott” – kanske en smula brutal men ändå bärare av en högre moral. En slutsats man lätt kan dra är att alla dessa människor måste vara galna, men en troligare förklaring är att i situationer där det mesta av samhällets trygghet skalats bort, tenderar vi att återfalla i det ”förprogrammerade” tillståndet.

Måttlig aggressivitet väcker motvilja och avsky, men tillräckligt konsekvent aggressivitet i kombination med tillräckligt mycket hänsynslöshet, inger respekt.

Läs mer

Den grå elefanten

Jan-Olof Sandgren

Ibland lyssnar jag med ett halvt öra på regeringsförhandlingarna och mitt intryck är att alliansen är lika stendöd som den gamla höger-vänster-skalan. Istället har två nya block tagit plats på scenen, PK och SD. Jag skulle önska att det fanns fler nyanser på skalan men det verkar vara den indelningen som gäller.

Till PK-blocket räknar jag alla partier som viftade med Prideflaggan under RFSL’s partiledarutfrågning den 3 augusti (hela utfrågningen kan du se här). Till SD-blocket räknar jag de partier som i samma utfrågning representerades av den grå elefanten. Till de senare räknar jag även Medborgerlig Samling (MED) som någon månad tidigare fallit i onåd hos RFSL.

Det var kanske tänkt att bli en vanlig utfrågning om HBTQ, ett bland många ämnen under valrörelsen, men det hela utvecklades till en närmast grotesk manifestation av den nya blockpolitiken – som visserligen redan tillämpats i något decennium, men aldrig visats upp på det här osminkade sättet. Bilden kommer säkert att finnas med i framtidens historieböcker.

Läs mer

Hur långt sträcker sig civil olydnad?

Jan-Olof Sandgren

Den 21 oktober 1987 tog jag bussen ut till Ödsmål, en liten ort i Bohuslän där Sara Lidman och en grupp miljöaktivister ockuperade ett kalhygge för att protestera mot Scandinavian Link – ett på den tiden kontroversiellt motorvägsbygge.

Nästan samtidigt som jag, anlände en polisstyrka från Kungälv. Efter någon timmes småprat och förhandlingar bestämde man sig för att vänligt men bestämt frakta bort oss från platsen. Ockupationen var avslutad. Min karriär som ockupant blev alltså kort men dramatisk. Sara, jag och några hundra andra miljöaktivister dömdes i tingsrätten till ganska rimliga dagsböter.

Ödsmål (som man kan läsa mera om här) känns lite som en vattendelare i svensk politik. Tidigare hade civil olydnad mest varit en udda företeelse, där ett fåtal modiga individer satt sig upp mot en övermäktig maktapparat och kanske just därför mötts av sympati (David förefaller alltid mer sympatisk än Goliat). En förebild var förstås Per Herngren, som efter att ha tagit sig in på en militärbas i USA och lyckats sabotera en raket, fick tillbringa 15 månader i amerikanskt fängelse.

Efter Ödsmål känns det som att den civila olydnaden tog steget in i politiken. Mycket tack vare det snabbt växande Miljöpartiet. Det blev något av en medborgerlig rättighet att vara ”olydig”, nästan jämförbart med rätten att strejka eller rätten att demonstrera. Från officiellt håll blev man mer sympatiskt inställd till att folk bröt mot lagen.

Läs mer

Den politiska mitten har största skulden

Jan-Olof Sandgren

Ytterst få människor i Sverige är lockade att leva enligt kommunistisk, nazistisk eller islamistisk standard, och i den mån såna partier dyker upp brukar de få klent stöd i allmänna val.

Så hur kan det komma sig att Sverige blivit ett land där ytterligheter frodas mer än någon annanstans i väst? Hur kan extrema rörelser som radikalfeminism, värdenihilism, salafism, genusteori och lika extrema utopier om mångkultur få sådant fäste och tränga så djupt in i våra offentliga institutioner? Egentligen borde det vara tvärtom. Sverige vill ju vara lagom! Som individer vill vi inte sticka ut åt något håll, utan känner oss tryggast i mitten. Kanske är det just det som är problemet.

Grunden till dagens mångkultur lades under 70- och 80-talet. En som var med på den tiden var professor Karl-Olov Arnstberg. I den här föreläsningen berättar han om hur det gick till, och vilka som låg bakom. Det som chockerade mig lite när jag hörde föredraget var att eldsjälarna bakom projektet – de som över huvudet på medborgarna modellerade om Sverige från välordnat folkhem till postmodern experimentverkstad – inte var särskilt extrema individer, utan ”lagom-politiker” från den politiska mittfåran.

Folkpartister som Bengt Westberg och Birgit Friggebo, centerpartister som Maud Olofsson, ljusblå moderater som Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt, tillsammans med mainstreammedia som Dagens Nyheter lyckades med det som inga revolutionärer i historien varit i närheten av: att kasta det trygga, demokratiska, välmående Sverige över ända. Trots alla anklagelser som slungas mot vänster- respektive högerpopulism, ligger tyngsta ansvaret hos den politiska mitten.

Läs mer

En dag på sanningsministeriet

Jan-Olof Sandgren

Det blir allt svårare att urskilja ideologiska rågångar mellan det ”blå” och ”rödgröna” blocket. Det mesta handlar ändå om vilken strategi som snabbast leder fram till det gemensamma målet – att hålla SD borta från politiskt inflytande. Men i somras dök det upp en fråga där den gamla ”höger-vänsterskalan” plötsligt kändes relevant.

Ett gammalt krav från vänstern är att rasistiska/nazistiska organisationer ska förbjudas, och i slutet av sommaren fick man medhåll från regeringen efter att NMR ställt till med en del tumult i Almedalen. ”Högern” (i skepnad av Tobias Billström) satte sig på tvären och menade att rasism och nazism var åsikter, och åsikter må icke förbjudas. Däremot kan man förbjuda organisationer som förespråkar våld, vilket NMR är ett utmärkt exempel på.

Detta fick ”vänstern” (i skepnad av Gudrun Schyman) att gå i taket. Ett generellt förbud mot politiskt våld, menade hon, skulle slå alldeles för brett och riskera att drabba helt andra grupper (förmodligen tänkte hon på den flora av våldsbejakande aktivism som fylkas runt vänstern och islam).

Det hela utmynnar i den delikata frågan om vad som ska kriminaliseras. Är det de ”dåliga tankarna” som är brottet, eller de ”handlingar” som tankarna eventuellt leder fram till? Henrik Jönsson ger en bra sammanfattning här.

Läs mer

Visst är vi Svennar

Jan-Olof Sandgren

En äldre man i min förort är jugge. Han kallar sig i alla fall för ”jugge”. Att säga jugoslav går förstås inte eftersom Jugoslavien inte finns och att vara ”före detta jugoslav” låter deprimerande (vem vill vara en föredetting?). Han skulle förstås kunna kalla sig serb, kroat eller bosnier, men i Sverige kan vi ändå inte hålla reda på skillnaden. Det skulle vara som att förklara för min syriske granne att jag är smålänning, skåning eller dalmas. Han skulle bara bli osäker på vad jag menade. Men säger jag ”svensk”, så fattar han. Det är det ordet invandrare använder om oss som har rötter i det här landet.

Men när Björn Söder använder samma ord blir det rasistiskt, vilket säger en del om debattklimatet i Sverige. Alla andra får kalla oss ”svenskar”, men själva kan vi inte göra det – i varje fall inte utan att inkludera alla som råkar ha ett svenskt medborgarskap. Men det var inte det min syriske granne ville veta när han frågade om jag var svensk. Han ville veta vad jag har för rötter, bakgrund, kultur, tradition, livsstil… Kort sagt, i vilket fack han ska stoppa mig.

Trots att jag är rätt bra på att anpassa mig skulle jag förmodligen aldrig kunna bli jugge, även om jag beviljades medborgarskap i Serbien. Troligen skulle man fortsätta kalla mig ”svensk” (eller hitta på någon annan lämplig benämning) för resten av mitt liv. Det betyder inte att folket i Serbien är rasister, men det är inte så lätt att hoppa från en etnisk tuva till en annan. Och jag tycker inte heller det borde vara nödvändigt.

Läs mer

Jag är hyperintelligent

Jan-Olof Sandgren

Jag erkänner att rubriken är fake, men läste i nån tidning om en helt vanlig tjej som fått toppresultat i en intelligenstest. I artikeln berättar hon öppenhjärtigt om hur resultatet påverkat hennes liv och hennes syn på sig själv.

Jag letade upp testet hon hade gjort och laddade ner det (det kostade nån hundring men det kunde det vara värt). Det visade sig att jag var Einstein. Faktiskt var det svårt att sätta någon övre gräns eftersom jag haft alla rätt, men klart är att jag är en av vår tids största genier.

Uppmuntrad av detta faktum gjorde jag ett mer gammaldags test, på papper under överinseende av en allvarlig vakt med stoppur (vilket kostade ytterligare några hundralappar). Min IQ gjorde en störtdykning till 114. Inte dåligt alls, men troligen rätt normalt bland människor som sysslar med intellektuell verksamhet.

Av detta har jag lärt mig två saker:

Att betygsinflation inte är något som begränsas till grundskolan eller gymnasiet.

Att delar av PK-ideologin kanske håller på att luckras upp. Plötsligt verkar det nästan OK att säga att man är intelligent. Det finns i varje fall en uppsjö intelligenstester att tillgå på nätet, låt vara av varierande kvalitet.

Bara för några år sen vill jag minnas att IQ-begreppet betraktades med stor skepsis, sedan det visat sig att afrikaner i allmänhet klarar sådana tester sämre än européer – vilket strider mot principen om allas lika värde, och skulle kunna användas för att legitimera rasism och tankar om vit överlägsenhet.

Läs mer

Kan valfusk hända i Sverige?

Jan-Olof Sandgren

Att förknippa Sverige med organiserat valfusk känns ungefär lika ovant som att förknippa vårt land med ”olikhet inför lagen”, ”censur av oliktänkande” eller ”yrkesförbud för regimkritiker”. Ändå är det saker vi fått vänja oss vid under den senaste mandatperioden. Men just valfusk är kanske särskilt svårt att förena med vår demokratiska självbild, så den som torgför såna teorier blir lätt utskrattad eller får en foliehatt placerad på huvudet.

I valtider prövas tilliten. Valfusk är ofta svårt att bevisa – för även om man kan påtala bristande rutiner, ojusta försök att påverka, eller ett till synes osannolikt högt eller lågt valresultat, förblir i slutändan de röster som räknats en hemlighet mellan valförrättaren och Gud.

Några grupper på Facebook har gjort en stor affär av att valmyndighetens hemsida oförklarligt stängdes ner under valkvällen. Ungefär samtidigt som röstsiffrorna för SD tog ett skutt neråt och MP hoppade upp över 4 procentsspärren. Jag är till 90 procent säker på att det rörde sig om ett helt vanligt datorhaveri, orsakat av extrem överbelastning. Men för att få en intressantare krönika, tänkte jag spekulera lite runt de övriga 10 procenten.

Om regeringen mot all förmodan (i likhet med en del andra socialistiska regimer) velat rigga riksdagsvalet hur skulle den ha gått tillväga? Hur skulle man motiverat det internt? Vilka skulle hålla i trådarna? Utan att vara expert på någonting alls, tänker jag mig följande scenario:

Läs mer

Det gåtfulla Folket

Jan-Olof Sandgren

Det var längesedan vänstern talade om Folket. Å andra sidan, i min ungdom på 70-talet, pratade man knappt om annat. Då hette det att Folket skulle ha makt, Folket skulle bestämma, Folk i alla länder skulle förena sig och så vidare. Tillhörde man inte Folket var man på ett eller annat sätt en utsugare. Ordet ”folk” måste varit ett av de absolut vanligaste substantiven i den tidens politiska pamfletter.

Men mot slutet av seklet blev ordet mer problematiskt. Kanske för att Sverigedemokraterna och liknande grupper (med visst folkligt stöd) började ta plats i kommunfullmäktige. Kanske för att folket som begrepp var svårt att förena med identitetspolitiken. Den svenska flaggan – tidigare en kollektiv symbol som till och med socialistiska arbetare kunde tänka sig att respektera – blev för den nya vänstern något skamligt. En genant påminnelse om att man en gång trott sig tillhöra ett folk.

I Sverige tror vi gärna att vi ligger före i utvecklingen, och därför har vi överseende med att andra länder fortfarande talar om folk. Utom när det gäller Tyskland och Östeuropa förstås. När det polska folket här om året firade sin nationaldag var till och med Morgan Johansson bekymrad, över hur hundratusentals ”högerextremister” tilläts röra sig på gatorna.

Men i Mellanöstern skäms man inte för att säga att man är kurd. Man sticker heller inte under stol med att man är turk, arab eller palestinier. Hamas anser visserligen att judar borde kastas i havet, men tycker ändå det är OK att de kallar sig folk. Rör vi oss ner mot Afrika blir det ännu tydligare. Skulle någon drista sig till att ifrågasätta begreppen somalier, hutuer eller tigreaner och hävda att allt egentligen är samma sak så är han riktigt illa ute.

Läs mer

Den politiska Askungen

Jan-Olof Sandgren

Nej, SD har aldrig varit något nazistparti. Partiet bildades 1988 av några som visserligen kan beskrivas som högerextremister, nationalister eller etnorasister men knappast nazister. De kände sig i varje fall inte hemma i Nordiska Rikspartiet. Tongivande gestalt var Anders Klarström, en före detta pianist som gjort sig känd för att en gång på fyllan ha telefonhotat Hagge Geigert och för sin egenartade debatteknik, som gick ut på att prata oavbrutet utan paus tills motståndaren gav upp av ren utmattning.

De må ha varit osympatiska, missnöjda och lite korkade men knappast något hot mot Sverige. Många liknande sekter, såväl till höger som vänster, har passerat revy sedan 60-talet och sällan samlat mer än något tusental medlemmar. Inget talade för att just Sverigedemokraterna skulle växa till Sveriges tredje största parti – förutom tre saker.

-Vid sidan av Ny Demokrati var man i stort sett den enda plattform där svensk migrationspolitik fritt kunde kritiseras.

-Som enda parti tog man klart ställning mot den av riksdagen beslutade ”mångkulturen” – möjligtvis var man den enda rörelse utanför riksdagen som ens lagt märke till beslutets existens.

-För det tredje var man det enda parti till höger om mitten som ville stå utanför EU. Ny Demokrati var varm anhängare av en europeisk union och inte ens Junilistan var principiellt emot EU, bara klädsamt kritisk till dess stormaktsambitioner.

Dessa tre frågor, som inga andra partier brydde sig om, visade sig bli de kanske viktigaste ödesfrågorna för Sverige i modern tid.

Läs mer

Själv blev jag aldrig mobbad

Jan-Olof Sandgren

Själv blev jag aldrig mobbad i småskolan. Ändå stammade jag och var usel på fotboll men hade en del andra kvaliteter. Dels var jag hyfsat bra på att organisera, vilket kom väl till pass under de stamkrig som då och då utspelades på mitt lågstadium, dels var jag duktig på att rita. Med penna och papper kunde jag skissa upp en naken tjej på mindre än två minuter, vilket gav skyhög status. Hade jag varit född på bronsåldern skulle jag fått måla könsorgan på berghällar. Det var människor som jag som skapade världsarvet.

Men några blev alltså mobbade. Trots att de varken var otrevliga eller hade gjort något ont. Det är svårt att säga vad det var för fel på dem, mer än att de inte fyllde någon vettig funktion i den då rådande stamstrukturen. Kanske var det så enkelt som att när snön föll över skolgården, behövdes någon att kasta snöboll på. Jaktinstinkten kräver offer och den som lämpar sig bäst för rollen är de mest umbärliga.

När de började gråta och inte längre kunde försvara sig, upphörde jakten. De flesta i den 9-åriga mobben erfor plötsligt en blandad känsla av medlidande och förakt, kanske också skuld. Någonstans i vår tidiga utveckling uppstod en konflikt mellan lusten att döda och viljan att hjälpa, och ur denna konflikt föddes så småningom den mänskliga civilisationen. Tyvärr måste denna process upprepas för varje ny generation, mer moderna än så är vi inte. Alla som sett filmen Flugornas Herre förstår vad jag menar.

Läs mer

Dags att börja planera

Jan-Olof Sandgren

Jag googlade en gång på den revisionsbyrå som min bostadsrättsförening anlitat, och fann att den med alla sina förgreningar omsätter ungefär lika mycket pengar som Serbien (ett land någonstans i mitten av FNs rankning av världens länder). Det är dock småpotatis jämfört med varuhuskedjan Walmart, som med en omsättning på 500 miljarder dollar tangerar hela Sveriges BNP.

Om vi bortser från det faktum att ”omsättning” och BNP inte är riktigt samma sak, kanske exemplen ovan säger något om varför nationalstaten befinner sig i kris. Om vi utgår från Marx tes att makten ligger hos den som kontrollerar kapitalet, kan ju nationalstatens starka ställning under 1800- och 1900-talet förklaras med att ingen enskild furste eller organisation på den tiden matchade nationens tillgångar. Statsmakten var visserligen liten, men företagen ännu mindre. Nationalism blev således modernt och kungens porträtt hamnade på väggen i finrummet.

I en situation där enstaka företag omsätter mer än hela länder, borde nationalstaten enligt samma logik tappa i status. Globalism borde ligga i tiden. Sverige, som brukar anses vara ett rikt land, håller alltså på att bli omsprunget av en enda varuhuskedja i USA. Begränsar vi oss till statsbudgeten (som utgör ungefär 20 procent av BNP) har vi blivit omsprungna, upp emot fem gånger.

På den tiden jag intresserade mig för vänsterpolitik var det självklart att multinationella storbolag var de riktiga skurkarna. Det var de som skövlade naturen och körde över legitima nationella intressen i tredje världen. ”Bananrepublik” var ett ord på allas läppar 1980 och syftade på hur United Fruit Company en gång styrde hela Honduras. Begreppet kom att gälla alla små länder, där en bolagsstyrelse i praktiken ersatte landets regering.

Läs mer

Valet 2018 kan bli det smutsigaste någonsin

Jan-Olof Sandgren

Vill man tjäna en hacka i valtider kan man alltid jobba som rösträknare. Inför valet 2014 var jag en av dem som anmälde mig, och samtidigt hörde jag att en del aktiva Sverigedemokrater gjorde detsamma. I deras fall handlade det mest om att man, på partiets uppmaning, ville finnas på plats för att övervaka att ”allt gick rätt till”.

Jag kommer ihåg hur jag skrattade. Ytterligare ett bevis för att Sverigedemokrater var ett gäng nördiga, verklighetsfrånvända konspirationsteoretiker, som underskattade den svenska demokratin lika mycket som de överdrev sin egen betydelse.

Det har hänt ganska mycket under de här fyra åren, och idag skrattar jag inte längre.

Både John F. Kennedy och George W. Bush kan ha vunnit varsitt presidentval genom valfusk (även om det är svårt att bevisa), så sånt kan tydligen inträffa i de bästa av demokratier. Inte så att valfusket i USA varit omfattande, men när det väger exakt jämnt mellan två kandidater kan ett litet antal falska röster fälla utslaget.

En del illavarslande tecken tyder på att den 9 september kan bli ett betydligt ”smutsigare” val än vi är vana vid.

Läs mer

Prinsessorna på ärten

Jan-Olof Sandgren

Ibland misstänker jag att H C Andersen var en satiriker som föredrog att skriva sagor för barn för att samtiden inte skulle märka att han doppat pennan i gift.

Jag tänker till exempel på sagan om prinsen som ville gifta sig, men inte hittade någon som dög, tills en dag en prinsessa dök upp utanför slottsporten. För att få veta om hon var en riktig prinsessa placerade drottningen försåtligt en ärta i sängen, varpå hon bäddade med tjugo madrasser och tjugo ejderdunsbolstrar. På morgonen befanns prinsessan vara gul och blå över hela kroppen för att hon ”legat på något hårt”. Då förstod alla, inklusive prinsen, att hon var av rätta virket och han tog henne till hustru. ”Se, det var en riktig historia!” avslutar Andersen sin berättelse.

Att vara känslig, hjälplös och totalt oförmögen att uthärda minsta obehag kan vara en kvalitetsstämpel i Andersens värld, men kännetecknar också den feministkultur som håller på att ta över brittiska campus. I varje fall om man får tro Brendan O’Neill, redaktör för webbtidningen Spiked och stolt innehavare av titeln ”Den mest hatade mannen på brittiska campus”. Han brukar jämföra brittiska studenter med Stepfords wives och berättar till exempel hur han under en debatt fick en student att hyperventilera, så till den grad att hon fick andningssvårigheter och måste hjälpas ut ur rummet.

Läs mer

Mitt biståndsprojekt

Jan-Olof Sandgren

Jag brukar vara ganska ”njugg” när det kommer till välgörenhet eller snål kanske man skulle säga. Jag har rest i en del fattiga länder och vart jag kommer stöter jag på två kategorier av människor. Såna jag gillar och såna jag inte gillar. Dom jag gillar brukar vara i klar majoritet, men det kan vara svårt att se skillnaden om man inte bekantar sig närmare. Alla ser faktiskt ungefär lika fattiga ut, och enligt gängse humanistiska normer borde alla ha samma rätt till mitt bistånd. Fast här ställs jag inför ett moraliskt dilemma.

Hur många gånger man än sjunger ”We are the world” kommer man inte ifrån det faktum att vi alla är individer, och vissa individer verkar vara funtade så att de gör världen sämre. Medan andra tycks göra den bättre. I många fall är det svårt att avgöra vilket.

Det finns dock en typ av bistånd som man utan betänkligheter kan vräka ut över världen i övermått, och det är kunskap. I sammanhanget erinrar jag mig några rader ur Havamal:

Bättre börda man bär ej på vägen än mycket mannavett.

För ungefär tjugo år sedan fick webbentreprenören Jimmy Wales och filosofen Larry Sanger en lysande idé. Man tänkte sig en global kunskapsbank tillgänglig för alla, som med hjälp av aktiva användare och fri källkod skulle ”producera sig själv”. Artiklar kunde kontrolleras och korrigeras av läsarna själva och på så sätt skulle sajten hållas evigt aktuell och utvecklas likt en levande organism. För att i möjligaste mån bevara sitt oberoende får den inte innehålla några annonser.

Läs mer

Två anti-förnekelse-aktivister

Jan-Olof Sandgren

”Förnekare” är ett nygammalt ord i svenskan som tidigare mest användes i religionen – till exempel när Petrus i gryningen förnekade Jesus tre gånger, varpå hanen gol (Matt 26:69-75). Alla som gick i söndagsskolan på 60-talet har hört historien. Ordet brukas också flitigt i Koranen och kan sägas vara Mohammeds bästa argument mot alla som inte köper hans story.

Idag har ordet fått en oväntad renässans. I modern tappning betyder det ungefär: När ett argument inte biter på en motståndare kan man ändå vinna debatten genom att kalla honom ”förnekare”, eftersom alla vet att en förnekare ljuger (det ligger i själva definitionen). Som förnekare är det förstås svårt att försvara sig, för har man sagt emot så har man.

Det finns olika sorters förnekare; faktaförnekare, vetenskapsförnekare, klimatförnekare och förintelseförnekare, för att nämna några. Begreppet är lite luddigt eftersom ”förnekare” inte nödvändigtvis behöver betyda att man förnekar något helt och hållet, det kan räcka med att man har en avvikande uppfattning.

Karin Edvardsson Björnberg är forskare på KTH och medförfattare till en studie om vetenskapsförnekelse. Hon menar att en förnekare av fakta inte är samma sak som en ”skeptiker” eller ”kritiker”. En förnekare utmärker sig genom att ”så tvivel” i syfte att undergräva forskningens legitimitet. Som exempel nämner hon klimatområdet, där man gärna använder metoder som att ”framhäva forskningens osäkerheter” eller ”välja data som stärker den egna uppfattningen”.

Läs mer

Pride är det nya första maj

Jan-Olof Sandgren

Förr brukade jag gå omkring på stan under första maj. På Kungstorget dundrade Frank Baude mot kapitalismen. I Bältesspännarparken talade Nisse Lätt om spanska inbördeskriget, som om det hade inträffat i förgår. Sossarna på Götaplatsen var lite tråkigare men gjorde så gott de kunde. VPK hade det roligaste och färggladaste tåget men deras förstamajtal brukade vara rena bottennappen, med ett evigt ältande av barnomsorgen. På det hela taget var första maj ändå en rätt trevlig tillställning, folk vågade vara lite offentliga vilket känns uppfriskande i ett land där integritet är en dygd nästan alla dagar på året.

Ett år hade Vänsterpartiet osedvanligt många flaggor i tåget, det var flaggor från Nicaragua, ANC, Kurdistan, Iran med flera. Jag minns att jag fick associationer till julgranen i mitt barndomshem, som hade girlanger med flaggor från hela världen och tre lite större svenska dito i toppen. Med den skillnaden att en svensk flagga i sammanhanget hade känts fullständigt otänkbar. En aldrig så liten blågul fana hade förmodligen plockats bort av demonstrationsledningen, med motiveringen att nationalistiska symboler inte hörde hemma i ett V-tåg. Ville man stödja den antiimperialistiska kampen var man välkommen att demonstrera under Nicaraguas eller Kurdistans flaggor istället.

Nu bryr jag mig inte särskilt mycket om svenska flaggor, men ingen annan flagga symboliserar mitt land och mitt folk bättre. Och det är just det som är problemet. Plötsligt insåg jag att ”jag är fienden”. Kanske inte i personlig bemärkelse men symboliskt. Det här var före PK-ismens genombrott, så man pratade inte så mycket om hudfärg och såna saker men tanken på arvsynden var aldrig långt borta. Jag tror det var sista gången jag ”firade” första maj.

Läs mer

Jungianism på 2000-talet

Jan-Olof Sandgren

Föreställ dig en grupp aktivister som brinner för en pedofilfri värld. Som inte nöjer sig med att bekämpa verkliga sexbrott, utan vill gå längre genom aktivt ”antipedofilarbete”.

Tänk dig att gruppen arbetar ideellt med att på Facebook hänga ut människor som säger sig gilla barn (utan att samtidigt ta tydligt avstånd från pedofili). De håller kurser i anti-pedofili, riktade till lärare och förskolepersonal och deltar i Pridefestivalen under parollen ANTIPEDOFIL FRONT. Inför valet går man ut med följande kravlista till politiker:

-Att SVT tillsätter en granskningsnämnd som utreder Tomtens relation till barnen i tidigare upplagor av Julkalendern.
-Att Svenska kyrkan omformulerar stötande bibelcitat, som till exempel Mark 10:14: ”Låt barnen komma till mig”.
-Att biblioteken plockar bort böcker av pedofil karaktär, till exempel ”Rasmus på luffen”.
-Att statens muséer ifrågasätter Barocken som stilidéal och rensar ut uppenbart pornografiskt material, som det här.
-Att glassföretaget GB förbjuds använda barn under 16 år i sin marknadsföring av pinnglassen Magnum.

Låter det som en mardröm? Det är precis vad det är. Ändå är det ungefär såhär antirasister jobbar, med den skillnaden att deras verksamhet finansieras av staten. Bara för att rasism är något otvivelaktigt dåligt accepterar vi nästan vilka vansinnigheter som helst i ”anti-rasismens” namn. Vi tar liksom för givet att ordet ”anti” förvandlar något dåligt, till någonting bra.

Läs mer

Kan vi lita på Centerpartiet?

Jan-Olof Sandgren

Centerpartiet har de klart brunaste rötterna bland riksdagspartierna. Under 30- och 40-talet stod rasismen inskriven i partiprogrammet och ledande Bondeförbundare hade täta kontakter med Nazityskland. Bevarandet av en svensk bondestam och ”kampen mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement” var viktiga profilfrågor fram till krigsslutet.

Men 70 år är en lång tid. Även om det ryktas att P-O Sundman behöll sina nazisympatier långt in på 60-talet, finns ingen anledning att lasta dagens Center för vad tidigare generationer hittade på. Historia är historia.

Men har man svårt att erkänna sin historia, som den faktiskt såg ut, finns förstås risk att man överkompenserar. Eller i värsta fall upprepar den. Centerpartiets extrema ståndpunkt när det gäller fri invandring – och lika extrema ståndpunkt när det gäller att bilda front mot Sverigedemokraterna – gör att man misstänker en process av psykologisk förnekelse. När Annie Lööf i sin självbiografi hävdar att Centerpartiet alltid varit liberalt, blir man plötsligt helt säker.

Centerpartiets rasistiska ursprung verkar vara en ”tagg” som fortfarande gör ont. Kanske var det därför man var så angelägen att utesluta Sven-Olle Olsson 1988, trots att han var Sveriges mest framgångsrike centerpartist och hade kunnat lyfta partiet i Skåne, (nu gick istället bollen över till Sverigedemokraterna). Olof Johansson kommenterade uteslutningen så här: ”Vi vill inte ha några bruna löss i vår fana”. Med tanke på partiets historia låter det nästan som en freudiansk felsägning.

Läs mer

Framtidens diktatorer

Jan-Olof Sandgren

Nora Axelsson Håkansson är riksdagskandidat för Fi, och med sina 17 år Sveriges näst yngsta politiker. Dock hinner hon fylla 18 innan valdagen. I en intervju berättar hon om åldersdiskrimineringen i politiken och hur många äldre tvivlar på hennes kunskaper. Hon tycker att politiken domineras av gubbar i kostym, och tror inte yngre väljare vill rösta på någon ”annan vuxen som bestämmer över dom”.

Hennes åsikter är inte särskilt anmärkningsvärda för en gymnasietjej i 17-årsåldern. Många ungdomar tänker så. Jag hade inte haft några invändningar, om det inte vore för att hon kandiderar till en förtroendepost som kan placera henne i kretsen av makthavare som ska avgöra Sveriges framtid. Då ska hon naturligtvis granskas. Inte minst för att hon är ung och oerfaren.

Hennes hjärtefråga är hat på nätet. Hon berättar att hon själv utsätts för ungefär 200-300 nätbrott i månaden, och är vid det här laget uppe i några hundra polisanmälningar. Det borde göra henne till en av Sveriges mest brottsutsatta politiker. För det kan ju knappast röra sig om något så alldagligt som att människor hör av sig och är förbannade. Sådant får man naturligtvis tåla som politiker. Lagbrott mot offentlig person brukar innebära någon typ av fysiskt hot, eller trakasserier mot familjen.

Läs mer

Mina två politikerkontakter

Jan-Olof Sandgren

Politiker behöver ibland påminnas om att det finns en opinion, eller tipsas om vart vinden blåser. Deras faktaunderlag kan också vara ofullständigt så att det inte klart framgår vad en omröstning handlar om. För att kunna fatta ett klokt beslut måste de i så fall googla, eller lita på att någon uppmärksam medborgare gör det.

Det var i den andan jag en gång skickade ett mess till Hanif Bali. Han hade nämligen uttryckt sympati för frihandelsavtalet TTIP mellan USA och EU (som sedan lades i malpåse av Trump). Kritiker hävdade att avtalet gav Världsbanken befogenheter att utdöma skadestånd i mångmiljardklassen, och därför handlade mer om överstatlighet än handel. Jag ville förvissa mig om att Hanif inte hade missat den informationen.

Andra gången jag kontaktade politiker var för ett par veckor sen, när jag mailade EU-parlamentariker Cecilia Wikström för att protestera mot EU:s planer att införa ”länkskatt”.

Både Cecilia och Hanif svarade. Även om förutsättningarna inte är desamma, illustrerar de två helt olika sätt att kommunicera med medborgare.

Cecilia börjar med att tacka för mitt mail och förklarar hur roligt hon tycker det är med engagerade medborgare. Sedan redogör hon i detalj för hur ärendet bereds inom EU och kommer att behandlas i alla instanser. Hon förklarar mycket pedagogiskt vad förslaget innebär och vilka delar hon själv är kritiskt mot, liksom vad den liberala gruppen ALDE har för ståndpunkt…

Läs mer

Vem är Jimmy Durmaz?

Jan-Olof Sandgren

Några av mina starkaste fotbollsminnen daterar sig till sent 60-tal. I brist på storbilds-TV gjorde sig många besväret att åka in till stan och lösa biljett på Viktoriavallen i Nybro. För att se allsvensk fotboll kunde man åka till Fredriksskans i Kalmar eller Värendsvallen i Växjö. Ibland fick man nöja sig med ståplats och var man inte av full vuxenlängd kanske man inte såg så mycket. Ändå var det en härlig känsla att stå och trängas bland några hundra upphetsade karlar i 90 minuter. Jag kommer ihåg hur jag fascinerades av att vuxna, normalt sett sansade män, kunde skrika rakt ut i luften:

”Fitta!”, ”Passa Bengtson! Idiot!”, ”Offside för helvete!”, ”Vad är det för en bög till domare!”, ”Få arslet ut vagnen din jävla neger!”, ”Min mamma springer fortare!”.

Sådär höll det på i 90 minuter. Efteråt var alla överens om att man haft det ganska trevligt. Hade någon PK-ideolog varit närvarande, eller haft tillgång till en utskrift med alla kommentarer och kunnat analysera dem i lugn och ro, kanske hen kommit fram till att vi var en samling fascister och psykopater. Men nu klarade vi oss, internet var ännu inte uppfunnet.

Om vi tänker oss 400 män på Värendsvallen, extrapolerade till 400 000 män framför storbildsskärmar, som kommunicerar med varandra via sociala medier. Då har PK-ideologerna ett helt annat material att arbeta med. Och med lite god vilja kan man dra vittgående politiska slutsatser.

Läs mer

Världens generösaste folk

Jan-Olof Sandgren

En del påstår att svenskar är väldens godaste folk, men jag tvivlar. I så fall hade vi nog tagit bättre hand om våra pensionärer, och kanaliserat mera av vår jättelika migrationsbudget till UNHCR:s flyktingläger. Kanske hade vi också varit snällare mot Lasse Kronér.

Däremot är vi generösast i världen när det gäller välfärdstjänster till andra länders medborgare. Och när det gäller kostnaden för asylsökande är vi sannolikt världens slösaktigaste folk. Tre miljarder är regeringen beredd att betala för att låta 9 000 afghaner, som alla fått avslag på sin asylansökan, börja på gymnasiet. För den som har svårt att föreställa sig summans storlek, kan nämnas att det är nästan dubbelt så mycket som det kostar att driva hela den svenska riksdagen (och då är svenska riksdagsmän inte precis underbetalda). Vidare är det 20 gånger mer än vi betalar i apanage för att upprätthålla den svenska monarkin. En kostnad som då och då ifrågasätts.

Kostnaden för samtliga ensamkommande (varav en stor majoritet fuskat sig till bidrag) är naturligtvis mångdubbelt högre. Oavsett hur man räknar överstiger den med god marginal Afghanistans statsbudget.

Situationen är lite underlig med tanke på att Sverige i grunden är en sparsamhetskultur. Visserligen är vår gästfrihet mot främlingar inskriven i Havamal, men överdåd och excesser har aldrig legat för oss. Till och med adeln, på den tiden den hade något att säga till om, var modest i sina krav jämfört med kollegorna på kontinenten.

Läs mer

Hur kan ni vara så korkade?

Jan-Olof Sandgren

Fick denna fråga på en uteservering när jag fikade med en kille från andra sidan jordklotet, som under drygt ett år i Sverige snappat upp åtskilliga rykten och rövarhistorier – mest från folk han mött under SFI-utbildningar, på arbetsförmedlingen och i sociala sammanhang. Och det hade lett honom fram till följande slutsats: Sverige delar ut hur mycket pengar som helst, till vem som helst och av vilken anledning som helst.

Man kan invända att hans slutsats grundas på anekdotisk bevisföring. Svensk migrationspolitik är naturligtvis varken helt godtycklig eller obegränsat generös (även om min vän kan ha snubblat över en del information, som vanligtvis inte når upp i de politiska finrummen). Men oavsett sanningshalten finns ett annat skäl att ta hans frågeställning på allvar, det handlar om ”Sverigebilden”.

Det är nämligen en ganska spridd uppfattning att svenskar är lite korkade. Jag har stött på den åsikten otaliga gånger, i den förort där jag bor, bland högstadieelever med invandrarbakgrund och även bland kloka människor med rötter i andra kulturer. Väldigt många verkar tycka det – ofta utan elakhet eller onda avsikter, snarare med ett stänk av medlidande. Det är i varje fall en betydligt vanligare uppfattning än att svenskar skulle vara rasister. Ofta tolkas det tvärtom som ytterligare ett bevis på vår dumhet, att vi tror på vår egen rasism.

Läs mer

En orättvis betraktelse

 

Jan-Olof Sandgren

Göran Palm skrev en gång en bok som hette ”En orättvis betraktelse” där han tar upp orättvisor i världen. En bra och viktig bok som påverkade många i min generation.

Men han tog bara upp orättvisor som drabbat den svagare, eller förmodat svagare parten – i det här fallet länder utanför Europa. Att västliga demokratier skulle kunna utsättas för orättvisa föreföll honom antagligen absurt eller rentav fascistiskt.

Men är det så? Borde inte verklig rättvisa vara att behandla alla efter förtjänst. Israel har trots sin litenhet, under 70 år visat sig överlägset sina arabiska grannar på en rad områden:

-På drygt en generation har man förvandlat ett ofruktbart ökenland (där få ville bo), till en fruktbar trädgård (där många vill bo).

-Samtidigt förvandlade man en underutvecklad provins till ett högteknologiskt samhälle, med spetskompetens inom utbildning, vetenskap, teknologi och innovation. Precis det som mellanöstern behöver.

Läs mer

Tre historiska irrfärder

Jan-Olof Sandgren

Politisk historierevisionism heter det när en politisk idé tillåts skriva om historien. Många kanske tänker på kommunistdiktaturer i såna här sammanhang, men jag vill ta upp tre andra exempel.

1.

Det hade varit intressant att vara en fluga på väggen i en ölhall i München 1920, när de tidiga nazisterna brainstormade om tyska folkets historia. Visst hade tyskarna mycket att vara stolta över. Germanerna hade besegrat romarna vid Teutoburgerskogen redan år 9 efter Kristus, och tysk jord hade frambringat genier som Immanuel Kant, Göthe och Wagner. Men det måste ändå ha stuckit i ögonen att det judiska folket varit ett kulturfolk sedan mer än 3 000 år, och gett upphov till oskattbara urkunder som Moseböckerna. Det fanns nästan bara ett sätt att övertrumfa detta.

Vedaböckerna är några århundraden äldre än Gamla testamentet och skapades av ett folk som kallades arier. Man vet inte så mycket om arierna, mer än att de härstammade från Centralasien (namnet har förresten samma ursprung som ”Iran”) och att de spreds över den indiska subkontinenten något årtusende före vår tideräkning. De lär ha varit ståtliga krigare, något ljusare i hyn än de dravider som bodde där innan (förfäder till dagens tamiler) och bland deras viktigaste symboler fanns svastikan, hakkorset.

Läs mer

Då blev jag kränkt

Jan-Olof Sandgren

Svenskar brukar inte vara så lättkränkta när det kommer till heder, nationalitet och såna saker. Många av oss kanske ogillar när man skändar svenska flaggan, driver med nationalsången, uttrycker sig nedsättande om vår folkgrupp eller helt enkelt skrattar åt vår kultur, men vi saknar den ryggmärgsreflex som gör att vi vill slå människor på käften. Vi tar det helt enkelt inte tillräckligt personligt.

Jag kommer ihåg hur jag på 80-talet diskuterade med några vänner från Latinamerika, och hävdade något i stil med att ifrågasättande av mammas sexualitet inte nödvändigtvis behöver tolkas som en förolämpning. Det kan lika gärna ses som dåligt uppförande, från en person som uppenbarligen inte vill bli min vän. Mina latinska vänner tittade på mig med skräckblandad förundran.

Vår relativa okränkbarhet tror jag förvirrar många invandrargrupper. Är vi kulturella autister utan genuint mänskliga känslor? Lider vi av patologiskt svagt utvecklad klankänsla? Eller har vi, som första folk i världshistorien tagit steget över i Vattumannens tidsålder?

Jag bryr mig sällan om förolämpningar från riktiga människor. Sådana gör mig mest förvirrad, dessutom är jag dålig på att slåss. Senaste gången jag kände mig djupt kränkt var tvärtom en mycket banal händelse som inte ens var en händelse. Ändå utlöste det en adrenalintopp i paritet med ifrågasättande av en latinsk mammas heder. För ett kort ögonblick kände jag spontan lust att slå sönder inredningen, vilket hade varit en dålig idé eftersom jag just då befann mig på Sahlgrenska sjukhuset. Men mer om det senare…

Läs mer

Att tänka fritt är stort…

Jan-Olof Sandgren

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Thomas Thorilds klassiska ord från 1794, inristade i guld på aulan till Uppsala universitet är ständigt aktuella, nu senast här på DGS.

Lustigt nog är det citatets andra hälft som brukar väcka debatt, den om att tänka rätt. Egentligen är ju första delen långt mer kontroversiell. Alla ideologier jag känner till – kristendomen, kommunismen, feminismen, socialdemokratin eller PK-ismen – har någon idé om vad som är rätt tänkande, även om dessa idéer kan skilja sig åt ganska mycket. Både islam och ärkebiskopen är till exempel överens om att ”Gud är större”.

”Att tänka fritt” är däremot få som vågar rekommendera. Allra minst PK-ideologerna. Visst uppmuntrar man till normkritiskt tänkande, inom ramen för den rådande värdegrunden – men att tänka fritt ur hjärtat brukar lite föraktfullt kopplas ihop med Flashback. En sajt som tillåter otyglade åsikter av typen: feminister är idioter, 12-åringar borde få rösträtt, muslimer bör omskolas till någonting annat, visst heter det ”negerboll”, stäng gränserna, Hitler är vår tids störste politiker, Melodifestivalen bör läggas ner, det är coolt med sharialagar eller regeringen borde införa straffskatt på plockgodis.

Läs mer

Värdet av att demonstrera sin makt

Jan-Olof Sandgren

Att demonstrera makt har en dålig klang i vår tid. Det för tankarna till en dryg, manlig härskarteknik som var vanlig hos forntidens despoter och beklagligtvis dröjt sig kvar i reptilhjärnan hos flertalet vita heterosexuella män. Den statsbärande feminismen tror sig ha hittat ett alternativ – befriade från patriarkalt översitteri och utrustade med rätt värdegrund, antas människor vilja samarbeta för en bättre värld.

Förutom att det kan råda delade meningar om vad som menas med en bättre värld, är själva manifesterandet av makten en viktig del av dess legitimitet. Säga vad man vill om Machiavelli, men han förstod i alla fall vad makt är – att sätta spelreglerna och inte dra sig för att tvinga andra att följa dem. Formell makt, som inte lever upp till de kriterierna blir föga mer än en kuliss.

På ytan verkar regeringen sitta på mera makt än tidigare (patriarkala) regeringar. Den har större ekonomiska resurser, mer sofistikerad kontroll över sina medborgare, kanske mer inflytande över etablerad media och större befogenheter att ingripa i människors privatliv. Till det ska läggas att bara ett av riksdagens åtta partier de senaste mandatperioderna, utövat någon egentlig opposition. Ändå har man svårt att klara viktiga kärnuppgifter som:

Läs mer