En av de forskare jag hörde talas om som ung biologistudent på 70-talet var Richard Dawkins. I debutboken ”Den själviska genen” uppdaterar han Darwins evolutionslära och visar hur konkurrensen mellan gener (snarare än konkurrensen mellan individer) driver utvecklingen mot nya arter. Eftersom han skriver begripligt och underhållande om komplexa saker, blev han snabbt en celebritet inom populärvetenskapen.

Det kan verka orättvist att bedöma en historisk person efter dagens lagstiftning, men i Muhammeds fall är jag beredd att göra ett undantag. Enligt troende muslimer är han inte bara ett juridiskt rättesnöre, som i det längre perspektivet bör ersätta vår sekulära lagstiftning. Han fungerar också som förebild för hur vi ska bete oss mot våra medmänniskor.

En granne (som tyvärr inte längre finns bland oss) jobbade under flera decennier på Statens Järnvägar, där han haft ansvar för de små, små detaljerna. Som att bromssystemen finjusterades, att alla skruvar var åtdragna, att personal skickades på utbildning, att det fanns perfekta säkerhetsrutiner vid koppling av tågset och såna saker. Han hade till och med åstadkommit några mindre tekniska innovationer, som bidrog till att den svenska tågflottan fungerade likt ett vältrimmat urverk. De sista femton åren av sitt liv såg han dock sitt livsverk raseras. Varje gång han talade med tidigare arbetskamrater grämde han sig över hur underhållet eftersattes, hur det slarvades och fuskades med det ena och det andra. Kort sagt, en av de män som byggde landet och såg det förfalla. 

Jag vet inte om framtidens svenskar kommer att tacka Rasmus Paludan för att han brände koraner i Sverige, men ett skäl att göra det är att han i elfte timmen uppmärksammar oss på ett stort samhällsproblem. Nej, jag tänker inte på rasismen, islamismen eller ens de 100 skadade poliserna. Jag tänker på hur Sverige mer än något annat västland, låter känslor diktera rättsskipningen. Danmark må ha producerat politiker som Mogens Glistrup och Rasmus Paludan, men de avskaffade blasfemilagarna 2017. Sverige, med världens liberalaste feministregering, är på väg att återinföra dem 2022.  

Den persiska TV-kanalen Manoto rapporterar om hur svenskar gör uppror när högerextremister vill bränna Koranen. Artikeln fick mer än 90 000 gilla-markeringar på Instagram, men läser man i kommentarsfältet verkar sympatierna snarare ligga på Paludans sida. Så här skriver iranier om koranbränningar i Sverige (översatt från persiska)

Nyligen blev jag osams med min saudiske chattkompis. 

En bra sak med internet är att man kan hålla sig med chattkompisar runt om i världen. Det vill säga främmande människor, som gärna berättar om sitt privatliv och aldrig befinner sig mer än en knapptryckning bort. Min saudiske chattkompis kommer från en respekterad medelklassfamilj, jobbar som steward på ett flygbolag och besökte en gång i ungdomen England. Denna upplevelse förändrade hans liv och han längtar ständigt tillbaka. Av ”sexuella identitetsskäl” känner han viss distans till sina landsmän, och umgås helst med västerlänningar på nätet. Dock försummar han aldrig att gå till moskén varje eftermiddag klockan fem. 

Att säga att det pågår ett inbördeskrig i Sverige är möjligtvis en överdrift. Men skottlossningar, bombdetonationer och ibland rena avrättningar i offentliga miljöer är så vanliga att det tillhör det normala nyhetsflödet. Få människor (som jag talat med) förnekar att detta beklagansvärda tillstånd har ett samband med: 

Världen domineras just nu av tre supermakter, varav två är totalitära och den tredje på väg att bli totalitär, men fortfarande ganska demokratisk. Det låter förnuftigt att sätta till alla klutar för att stödja den relativt demokratiska stormakten.  

När jag reser omkring i världen besöker jag ofta tempel. Inte för att jag är överdrivet religiös men jag tycker om stämningen. Vare sig det gäller kristna, hinduiska eller buddhistiska helgedomar finns en känsla i väggarna som säger att här har människor försökt föreställa sig något universellt, storslaget och obegripligt. Någonting utöver livet, döden och det beklagansvärda tillstånd som kallas lidande. Utanför templet stöter man ofta på tiggare som ber om en allmosa.  

Den vanligaste typen av analys rörande kriget i Ukraina är förhållandevis enkel: Kriget beror helt och hållet på Vladimir Putins galenskap, storhetsvansinne och eventuella ondska, och det är naivt att tro att det går att lösa på annat sätt än att krossa honom personligen.  

I dessa dagar är det många som frågar sig vem som styr världen. Är det politikerna? Är det George Soros? Är det Gud? Eller beror kanske allt på slumpen? Jag har inget bra svar på den frågan, men under de senaste två åren har mycket i vårt dagliga liv styrts av PCR-tester.  

Det bondesamhälle jag växte upp i använde bynamn istället för efternamn. Efternamnen var lite ospecifika då påfallande många hette Johansson, Karlsson eller Andersson. Istället talade man om Arne i Flyebo, Rune i Spaksmåla eller Ingegärd i Förlångsö. Talade någon om Erik måste han klargöra ifall det rörde sig om Erik i Gangsmad eller Erik i Månsamåla. Det hade inte så mycket med rötter att göra, som man skulle kunna tro. En grävmaskinist från Kalmar köpte en gård nära min hembygd och blev genast betitlad Yngve i Köhl. 

Poängen med denna gamla barnvisa är att björnen inte alls sover utan bara låtsas, och att alla vet att den låtsas. Det finns en mängd böcker skrivna om Östeuropa och det moderna Ryssland. Själv har jag bara skummat igenom baksidestexten till några av dem, så min uppfattning får tas med en stor nypa salt. Men jag tycker barnvisan sammanfattar ganska bra hur man kan uppfatta en av vår tids mest kompetenta statsmän, Vladimir Putin. 

En märklig sak med covid-pandemin, kanske den märkligaste, är att den inte definieras med hjälp av symptomen. Istället avgör ett PCR-test vilka som lider av sjukdomen, vilka som smittats och slutligen vilka som dött av den. Detta skiljer covid från alla andra pandemier jag känner till, från Hong Kong-influensan till digerdöden. När man talar om smittspridningen är det inte antalet insjuknade patienter man syftar på, utan antalet positiva PCR-test. På samma sätt bokförs antalet döda utifrån PCR-status, även om den direkta dödsorsaken varit en annan. 

För några år sen hade Västtrafik en kampanj där man satte upp klisterlappar på bussar, med texten: ”Säg Hej! till varandra”. Jag vet inte om det inspirerade någon att heja, eller om det fick motsatt effekt. Ett spontant ”Hej” under sådana omständigheter kunde ju tolkas som att man jobbade åt Västtrafik, eller drev något högskoleprojekt för att kartlägga ”hej-svars-frekvensen”. I Norrtälje hände det faktiskt att kommunen skickade ut rödklädda ”Hej-sägare” på stan för att bekräfta vanligt folk och få tillfälle att demonstrera ett ”inkluderande förhållningssätt”.

Den 2 november avslöjade British Medical Journal (BMJ) allvarliga brister och sannolikt forskningsfusk i den fas-III-studie som låg till grund för godkännandet av Pfizers covidvaccin hösten 2020. BMJ är en av väldens äldsta och mest ansedda medicinska tidskrifter, och artikeln byggde bland annat på direkta vittnesmål från en forskare som arbetade med studien. 

Den bosniske filmregissören Emir Kusturica har en förkärlek för mustiga zigenarmiljöer, som halvvägs in i filmen brukar urarta i ett kreativt kaos. Det kan vara svårt att avgöra vad han egentligen vill säga, mer än att Balkan är en häxkittel av otyglade känslor, maffiavälde, misär, erotik och skränande dragspelsmusik. Men i debutfilmen ”Kommer du ihåg Dolly Bell” från 1981 är han förvånansvärt nedtonad. Jag såg den i början av 80-talet och förutom att vara en klassisk historia på temat ”pojke blir man” är det en bitande satir över kommunismen och dess ideologiska kusiner. Filmen är svår att hitta på nätet, men kan laddas ner från East European Movies för ynka fem dollar. 

Det har gått snart ett år sedan Sebastian Rushworth skrev sin bok ”Varför det mesta du vet om Covid-19 är fel”. Ett år är lång tid i Covidsammanhang, så lagom till jul kom en uppdaterad version med några nyskrivna kapitel.

Med risk för att måla Belsebub på väggen, känns det som att vi befinner oss i ett ideologiskt världskrig. Att kriget är ”ideologiskt” kanske låter harmlöst, men det är det inte. Majoriteten av jordens befolkning styrs av ideologier och om dessa löper amok kan vad som helst hända. Inklusive väpnade konflikter med riktiga dödsoffer.   

En gång vart fjärde år röstar vi och däremellan har politikerna i stort sett fria händer att styra Sverige. Demokratin förutsätter att vi på något sätt kan förutse hur partierna kommer att agera under mandatperioden. Partiprogrammen presenterar en grov skiss av hur man vill framstå ideologiskt, därutöver behöver vi skapa oss en bild av partiets ”identitet” eller ”själ”. Vi behöver kartlägga deras lojaliteter och sätta oss in i hur de resonerar. 

Wikipedia är en fantastisk informationstjänst som jag använder nästan dagligen. Idén att samla all tillgänglig kunskap på ett ställe och sprida den gratis, är lika storslagen och visionär som Diderots Encyclopédie. Jag brukade till och med stötta organisationen med en hundring då och då, eftersom man inte förlitar sig på reklam.  

Det finns ett psykologiskt trauma, som jag inte vet namnet på men som går ut på att om man flugit riktigt högt och misslyckats kapitalt så vill det mycket till innan man provar igen. Tvingas man av omständigheterna göra ett andra försök, har tröskeln blivit så hög att man instinktivt försöker lägga hinder i vägen. Låt oss kalla det ”Reinfeldtsyndromet”. 

En gång på 90-talet såg jag en nybliven mamma som hängt ett rött plasthjärta på barnvagnen med texten: ”RÖR MIG INTE”. Har svårt att tänka mig ett mer dubbelt budskap, lagt i munnen på ett spädbarn vars hela existens kretsar runt kroppskontakt. Sen dess har jag sett flera mammor använda hjärtat och det berör mig lika illa varje gång. Inte så att jag tycker vem som helst ska få tafsa på deras barn, men själva tanken att barn ska skyddas från beröring är absurd. Är det något främmande kulturer brukar anmärka på när det gäller svenskar, är det att vi kramar våra barn för lite.  

Min familj var Centerpartister. Pappa satt i kommunfullmäktige, mamma var medlem i Centerns Kvinnoförbund (där alla såg ut som Maud Olofsson) och själv gjorde jag mitt första offentliga framträdande som karikatyrtecknare på Centerns julfest 1968. Stilen hade jag knyckt från EWK, som tecknade i Jordbrukarnas Föreningsblad.  

Det demokratiska tillståndet i ett land brukar bedömas efter hur många som går till valurnorna i fria val. Men det är också intressant att veta hur många som är medlemmar i ett parti. 

Jag vill inte på något sätt misskreditera vanliga väljare, men mitt personliga intryck är att partimedlemmar är mer medvetna om vad de röstar på. Påfallande ofta har de skummat igenom partiprogrammet och förväntas stå för sina åsikter, även när det känns obekvämt. 

På sätt och vis har Miljöpartiet genomgått samma evolution som Socialdemokraterna, fast på 20 år istället för 100. Socialdemokratiska Arbetarpartiet byggdes runt en solid bas av kärnväljare från arbetarklassen, och drev en politik som såg ut att främja arbetarklassens intressen. När man från slutet av 1900-talet bytte fokus och började gynna en växande grupp välfärdskonsumenter (som försörjs av just arbetarklassen) förlorade man också något av sin själ, tillsammans med hälften av sina väljare. 

Utanför kundtoaletten på ett av våra större industriföretag hittar jag denna informativa skylt (bilden). Om jag tolkar symbolerna rätt är toaletten avsedd för handikappade, för personer som försöker dansa som John Travolta, för hybrider mellan män och kvinnor, samt för dem som har hjärtat till vänster. Eftersom jag inte tillhör någon av dessa kategorier väljer jag att identifiera mig som ”stjärna”. Symbolen nere till höger betyder antagligen att man ska tvätta händerna efteråt, vilket är viktigt nu i Coronatider. 

Henrik Schyffert fick utstå spott och spe när han jämförde kostnaden för Sveriges flyktingmottagande med pizzor och Netflixabonnemang. Men Schyffert hade en poäng. Visserligen räknade han fel på några tiopotenser (en karriär som komiker är inte riktigt samma sak som en högskoleexamen i nationalekonomi) men idén att bryta ner statliga utgifter till enheter som folk förstår, känns pedagogisk. 

En utmaning för nya partier är att hitta en profilfråga som inte är upptagen – eller exploaterats så hårt att den omdanats till en dimridå av meningslösa floskler. Det är till exempel ingen lysande idé att gå till val på slagord som: ”Vi ska knäcka gängen”, ”Bättre skola” eller ”Stå upp för det öppna och fria samhället”. Väljarna tycker helt enkelt att de hört dem förut. 

Jag diskuterade en gång blasfemi med en muslimsk vän, som utan att kunna förklara varför tyckte det var ett allvarligt brott att håna Profeten. Han medgav att det inte lät helt logiskt, eftersom varken Gud eller hans profet skadas när någon uttrycker sig vanvördigt. Inte heller den som tror, då en sant troende inte behöver bekräftelse från någon som inte tror. Ändå är många muslimer övertygade om att blasfemilagar är nödvändiga för att inte samhället ska rasa samman. I Sverige finns till och med ett politiskt parti, med vuxna universitetsutbildade företrädare, som gjort blasfemilagar till en huvudfråga.