OPINION Vill man ranka politiska skandaler enligt en tregradig skala, skulle det kunna se ut så här:

Mindre skandaler, toppar löpsedlarna en vecka och dröjer sig kvar i allmänhetens medvetande en månad, för att sedan klinga av. Till exempel när Anders Borg visar snoppen på en skärgårdsfest eller när Sverige betalar ut sjukpenning till Iraks försvarsminister.

OPINION Pedofila övergrepp inom katolska kyrkan förklaras ofta med att präster lever i celibat, vilket leder till sexuell frustration och kanske också en infantil sexualitet. Enligt samma logik kan många övergrepp i muslimska länder kopplas till att unga män inte får röra kvinnor och därför passar på att ”roa sig” med pojkar.

Pedofila tendenser inom vänstern (som jag skrivit om här och som Mattias Karlsson grundligt utreder här) är lite svårare att förklara. Från min tid som vänsteraktivist på 70- och 80-talet kan jag inte minnas särskilt många restriktioner när det gäller sex mellan vuxna. Tvärtom var toleransen påfallande hög. Det gränsöverskridande intresse för barns kön och sexualitet – som bland annat tog sig uttryck i en rad pedagogiska ”experiment” under 60-talet, och genomsyrade det tyska miljöpartiet Die Grüne under 80-talet – var ideologiskt motiverad.

OPINION Då och då uppdagas en ny pedofilskandal inom katolska kyrkan och vi har blivit så vana vid det, att vi knappt längre reagerar. Men de kallas i alla fall för ”skandaler”. Sexuellt utnyttjande av barn fördöms i kristendomen och påven måste med jämna mellanrum gå ut och be om ursäkt när så sker.

I den muslimska världen är sex med barn mer normaliserat. Problem kan uppstå om övergreppen sker utom äktenskapet, eller på annat sätt strider mot sharia, men själva handlingen är inte klandervärd enligt islams urkunder. Ett aktuellt exempel är det kritiserade lagförslag i Turkiet, som kan tvinga barn att gifta sig med sina våldtäktsmän för att legalisera tidigare övergrepp.

OPINION Bara i Harry Potters England kan väl någon vara så genuint ond, att blotta uttalandet av hans namn får Facebook att frysa till is. För inte så länge sen räckte det med att skriva orden ”Tommy Robinson” för att få sitt FB-konto avstängt en vecka. Tommy Robinsson (eller som han egentligen heter, Stephen Yaxley-Lennon) gick från att vara viral ”working class hero” med miljontals följare till en person vars namn det blev närmast brottsligt att nämna.

OPINION Mindre nogräknade regimer skjuter ibland upp allmänna val, när valresultatet förväntas bli ett annat än man hoppats. Det händer i länder som Zimbabwe, Haiti eller Afghanistan, men knappast i det moderna Europa. Här är våra demokratiska traditioner fortfarande starka och folket skulle knappast acceptera en sån sak (?).

OPINION En av mina favoritpolitiker heter Markus Allard. Som kommunalråd och ledare för Örebropartiet låter han oss ibland glänta på dörren till den hemlighetsfulla verkstad, där skattepengar omvandlas till nyttigheter… som till exempel en ”kromad äppelskrutt”.

Från min hemstad Göteborg finns liknande exempel. För några år sen ville politikerna glädja allmänheten med ett ”vattenspel” på Avenyn. Tyvärr visade det sig att vattnet utgjorde en trafikfara, så man måste bygga en ”duschkabin” runt om. Så här blev resultatet. Kostnad 32 miljoner.

OPINION Den 19 februari väntas Sveriges riksdag rösta igenom en lag om hemlig dataavläsning (2019/20:64). Går det som regeringen tänkt kommer Polisen, Säkerhetspolisen, Tullverket och Ekobrottsmyndigheten från och med 1 mars att tillåtas installera så kallade Trojaner i privata datorer, mobiler och surfplattor. Dessa program kommer att kunna öppna datafiler, avlyssna telefonsamtal, läsa krypterade meddelanden (redan innan de krypteras) och även använda den infekterade mobilens egen mikrofon och kamera för övervakning.  

Inrikesminister Mikael Damberg förklarar stolt på Socialdemokraternas hemsida att lagen är ett skarpt vapen i kampen mot den organiserade brottsligheten. Den brottslighet som regeringen Löfvén lovat att knäcka. Och det låter ju vällovligt. 

OPINION I min barndoms seriemagasin förekom ibland en figur med bakåtslickat hår, förbindligt leende, företrädesvis bilhandlare och med firmanamnet ”Hederlige Harry”. Jag vet inte om schablonen kan ha antisemitiska förebilder, men varje tioåring förstod i alla fall att någon med det namnet givetvis var en skurk. Att köpa en begagnad bil eller lyda ett stalltips från Hederlige Harry var liktydigt med att bli blåst.

Faktum är att jag gillade honom, eftersom han så tydligt visade vem han var. Bara den som saknade en tioårings psykologiska skarpsinne riskerade att bli lurad. När mänskligheten delas in i kategorierna idioter/icke-idioter är det skönt att vara på den rätta sidan. 

OPINION ”Den som är satt i skuld är icke fri”. Det är nog de mest bevingade ord som kommit över Göran Perssons läppar, och om det stämmer borde svenskarna vara ett av de ofriaste folken i världen. Även om första raden i vår nationalhymn säger något annat. För drygt ett år sen utkom Tino Sanandajis bok ”Tio tusen miljarder” och vill man spara tid kan man nöja sig med att läsa titeln. Tiotusen miljarder är nämligen summan av vår privata skuldsättning, som den såg ut 2017. Sedan dess har skulden ökat med omkring tusen miljarder. Utslaget på alla svenskar blir det drygt en miljon per skalle. Män, kvinnor och spädbarn, gamla som unga är skyldiga någon ungefär 1 000 000. 

OPINION En Facebookvän skickade en länk som påstods visa att oljebolagen redan på 50-talet visste att klimatet skulle bli varmare, och därför såg till att sponsra forskning som hävdade motsatsen. Det är därför vi har motsträviga forskare (som Lennart Bengtsson) och det är därför Greta Thunberg ibland har svårt att få den akademiska världen att gå i takt. 

Man kan förstås inte utesluta att en och annan oljemiljard använts för att forska på klimatet, liksom tobaksindustrin en gång investerade i forskning rörande det påstådda sambandet mellan rökning och cancer. Ekonomiska bias, där sådant förekommer, drar förstås ner forskningens trovärdighet.  

OPINION När Joakim Lamotte åkte till Trollhättan för att göra reportage om kravallerna i Kronogården, fick han mycket beröm i alternativa media. Och han väckte med rätta beundran när han vägrade backa, trots att han omringades av ett 50-tal maskerade män som hånade honom, riktade slag mot honom och slutligen tog hans kamera. Äntligen en journalist som vågar sig ut i verkligheten! Äntligen någon som visar lite ”balls”!   

Många hade också synpunkter på att han inte skyddades bättre av polisen och det kan man väl hålla med om. Men varför skyddades han inte bättre av svenskarna? Eller representanter för den skötsamma allmänheten, hur den nu ska definieras? Om vi nu bryr oss så mycket om Lamotte, varför lämnar vi honom ensam med ett femtital maskerade huliganer som tydligt visar att de vill skada honom?  

Min morbror som var bonde varnade mig för zigenare: ”Om man hänger ut kläder på tork kommer de och stjäl dem”, påstod han. ”Direkt från tvättlinan!” Han blev så upprörd när han talade om det att det inte var någon idé att argumentera. Själv gick jag i skolan och hade lärt mig att zigenare var nästan som vanliga människor, bara lite fattigare. Senare i livet kom jag att uppskatta delar av zigenarkulturen genom Tony Gatlif, Emir Kusturica, Aljosha Taikon och inte minst Taraf de Haïdouks. Ordet ”Gypsy” lät faktiskt lite coolt och förekom ofta i populärmusiken. 

Första gången jag stötte på ordet ”intersektionalitet” var för snart tio år sen, när jag jobbade som läxhjälpsansvarig på en grundskola i Göteborg. En pojke i sexan hade fått ordet i hemläxa men var lite osäker på vad det betydde. Däremot kunde han redogöra för vad bokstäverna i HBTQ stod för. Hans SO-lärare var en mycket ambitiös, nyutexaminerad kille som var populär både bland elever och föräldrar. En sån där lärare som brinner för sina elever och vill att de ska utvecklas.

En annan del av hemläxan bestod av en kopierad artikel ur Dagens Nyheter som barnen skulle reflektera över och skriva en kommentar till. Jag skummade igenom artikeln och tappade hakan. Jag minns inte exakt vad den handlade om, men trots mina fyra år vid universitetet var det inte helt enkelt att tränga igenom texten. Antingen hade jag framför mig väldens intelligentaste sjätteklassare, eller också hade läraren ingen aning om vad han höll på med.

Lyssnade en gång på ett föredrag av en pensionerad veterinär som jobbat i Biafra under brinnande inbördeskrig. Biafra blev under 70-talet sinnebilden för en svältkatastrof, inte den första som drabbat Afrika men den första som täcktes av fullskalig media. Alla i min generation minns säkert bilderna av utmärglade barn med uppsvällda magar, svårt sjuka i kwashiorkor. Veterinären berättade hur en lokal ledare vädjade om hjälp att få fram foder åt korna.

Ett ögonblick tror jag att jag hört fel. Är verkligen foder åt korna det mest överhängande problemet, när tusentals barn dör inför våra ögon? Tyder inte det på en chockerande avsaknad av empati. Lite västerländsk humanism kanske vore på sin plats.

Det drar en politisk ”väckelse” genom landet, som ibland för tankarna till hur Paulus på väg mot Damaskus bländades av ett ljussken och trillade av hästen (Apg 9:1-20). Kanske något liknande hände Alex Schulman när han förvandlades från Jimmie Åkessons bittraste fiende, till största beundrare. Eller var han kanske bara taktisk? Enligt färska opinionsundersökningar har det aldrig varit lägligare att byta sida än just nu.

Det är synd att så mycket fokus hamnat på Jimmie Åkesson. Det är förstås inte Jimmies fel, utan en följd av att övriga partier ställt sig i vägen för ett paradigmskifte och funnit det enklare att bekämpa en enskild person, än de idéer som ligger i tiden.

För något år sen framförde Patrik Engelau här på DGS misstanken att det plastavfall vi sorterar i svenska bostadsområden, inte alls återvinns så effektivt som vi tror. Kanske hamnar det rent av i Sydostasiens floder och så småningom i magen på havets fiskar, till men för ekosystemet. Regeringens utredare Åsa Stenmarck bekräftar här att Sverige 2017 exporterade 30 000 ton plastsopor, varav närmare hälften hamnade i Asien. Sortering av återvunnen plast är en tidsödande, manuell hantering som inte passar svensk arbetsmarknad och därför lokaliseras till låglöneländer med okvalificerad arbetskraft. Kanske passar det inte heller den asiatiska arbetsmarknaden särskilt väl, eftersom så mycket ändå hamnar i havet.

Många påstår att det inte går att jämföra händelser i privatlivet med händelser i storpolitiken, men jag hävdar att det går alldeles utmärkt. I varje fall ibland.

För ungefär 40 år sen hyrde jag en av Göteborgs billigaste lägenheter, bara några meter från E6:an. För övrigt samma hus där SIBA-chefen Fabian Bengtsson några år senare skulle sitta kidnappad och fängslad i en låda, alltså inget direkt högstatusområde. En kväll bankade det på dörren. Utanför stod en förtvivlad ung kvinna som tydligen bodde på våningen ovanför. Hon hade blivit misshandlad och hotad av sin sambo (en råbarkad sälle som man gärna undvek att möta i trappan) och undrade om hon fick stanna i min lägenhet under natten.

Det finns onekligen spår av bitterhet i Aron Flams mastodontverk ”Det här är en svensk tiger”, som handlar om Sveriges förehavanden under andra världskriget (och efter). Men boken ger också en psykologisk vinkel på det fenomen som under många år lagt en förlamande filt över hela den politiska debatten, nämligen ”antinazismen”. 

För det första är ”antinazismen” inte riktad mot nazismen. Den lilla krets nazister som framhärdar i att hylla Hitler och Tredje riket är för obetydlig för att göra något avtryck. Blåslampan riktas istället mot den opposition som håller på att ta över Sverige och som i realiteten inte har ett dugg med nazism att göra. Skälet till att SD, AFS, MED (och även delar av M och KD) målas i bruna färger är att det sätter skräck i folk. Skräckslagna människor tänker mindre rationellt, och förhoppningsvis tyr de sig till det Rödgröna blocket för att må lite bättre. 

Jag kan ju bara spekulera, men jag antar att revolutionen i Ryssland 1905 av många uppfattades som ”den sista striden”. När arbetare och bönder väl besegrat tsarens lakejer skulle väl vägen ligga öppen för det klasslösa samhället. I själva verket blev det inledningen på ett sekel av gigantiska konflikter och blodbad som ingen dittills kunnat föreställa sig. Västmakterna var övertygade om att 1900-talet skulle bli fredens och framstegens århundrade och de ryska revolutionärerna lika övertygade om att proletärer i alla länder nu var redo att kasta av sig sina bojor. Två världskrig senare skulle det visa sig att bägge hade fel.

Barnkultur har traditionellt speglat vuxenkulturen, fast i mer lättsmält form. Vuxna vill av naturliga skäl indoktrinera barnen medan de är små, så att mödosamt hopsamlade livserfarenheter inte ska gå till spillo. Först i ungdomen eller tidig vuxenålder brukar den nya generationen våga sig på att göra uppror.

Men i Sverige har barnkulturen ofta varit ”avantgardistisk”. Den har gått i spetsen för idéer som inte omfattats av folkflertalet, vilket egentligen är ganska märkligt. Attitydförändringar när det gäller genus, könsroller och mångkultur har introducerats på dagisnivå för att arbeta sig uppåt i samhället.

Jag har alltid tyckt att ”Arbetet” (så hette socialdemokratins mediala flaggskepp under mer än 100 år) är ett underligt namn på en tidning. På de flesta språk jag känner till är ordet ”arbete” mer negativt än positivt. Arbete kan visserligen vara roligt och utvecklande men ofta är det slitsamt, tråkigt och hälsofarligt. Får människor välja själva brukar de göra andra saker än att arbeta. 

Syndikalisternas tidning hette ”Arbetaren” vilket låter mer logiskt. Arbetaren är en hedervärd figur som gör det som måste göras och frukten av hans slit är, förutom en månadslön på bankkontot, ekonomisk utveckling för landet och varor i butikerna.  

Nej, Greta var varken först eller yngst. Själv skolstrejkade jag redan som 14-åring, tillsammans med ett 100-tal av mina kamrater. Den mediala uppmärksamheten var dock sparsam och inskränkte sig till en suddig bild i lokaltidningen. Bakgrunden var följande: 

 I februari 1971 drabbades Sverige av en strejkvåg där bland annat SJ-personal, tandläkare, lotsar och en del lärare lade ner arbetet. Staten svarade med en massiv lockout av 24 000 lärare, i syfte att tömma de offentliganställdas strejkkassor. Mitt högstadium fick klara sig utan lärarledda lektioner ett par veckor och eleverna uppmanades ägna sig åt självstudier.  

Många har noterat att höger/vänster-skalan blivit omodern och inte längre speglar skiljelinjerna i svensk politik. Gårdagens vänster kunde låta som dagens Sverigedemokrater, dagens Moderater skulle fått Gösta Boman att tappa hakan, vänsterfeminister skriver i Svenska Dagbladet och ”högerextrema” Nyheter Idag kan i många frågor vara rörande överens med tidningen Proletären. Självaste Karl Marx tycks ha bytt fot och blivit höger. 

Det saknas alltså en bra terminologi för att beskriva den polaritet som just nu råder i samhället, och som de flesta är dunkelt medvetna om. Det har presenterats olika förslag: 

Lovade mig själv att inte skriva fler krönikor om Greta Thunberg, för uppriktigt sagt tycker jag inte hon förtjänar mer uppmärksamhet. Men så råkade jag snegla på Times lista över världens mest inflytelserika ledare 2019. Överst på listan finns en för mig okänd politiker vid namn Nancy Pelosi, på andra plats Donald Trump och på tredje plats Greta Thunberg. Påven hittar man först på plats nummer 15.

Att en outbildad 16-åring svingar sig upp till plats nummer tre i världshierarkin, utan andra meriter än en måttlig beteendestörning, är förstås imponerande – även om Times urvalskriterier kan ifrågasättas. En vän till mig hävdar bestämt att Greta åstadkommit allt detta av egen kraft och i så fall är hon antagligen en profet (precis som Svenska kyrkan säger). Själv är jag mer benägen att tro att hon agerar ”målvakt” åt maktfaktorer, som har goda skäl att hålla sig i bakgrunden. 

Inget land har producerat så många gurus som Indien. Ordet betyder ”lärare” på sanskrit och brukar användas som titel på andliga ledare, som av sina anhängare tillmäts absolut auktoritet. Gurus är ofta komplexa individer med dramatiska livsöden, som till exempel Osho eller Bhagwan som han tidigare kallades – i Sverige mest känd genom artisten Ted Gärdestad, som en gång bodde på hans ranch i Oregon. En erfarenhet som troligen fördjupade de psykiska problem som ledde till hans självmord 1997.

Själv besökte jag Osho Midgård på Vallgatan i Göteborg några gånger under 80-talet. I ett rum med madrasserade väggar kunde man till exempel prova ”dynamisk meditation” – en teknik som för tankarna till den en gång så populära primalterapin. Säkert välgörande för vissa, kanske riskabelt för andra med bräcklig identitet.

I Smålands inland runt 1970 dök en grekisk pojke vid namn Lucky upp på fotbollsträningen. Förmodligen hette han Laukis men jag och mina kompisar tyckte det lät som Lucky. Han hängde med oss en sommar och vi hade rätt kul. Efter sommarn dök en annan grekisk kille upp på träningen, som hette Pavlos. Han var tystlåten och ingen begrep sig riktigt på honom, men han var duktig på fotboll och vårt lag låg i botten på tabellen så varje gång han inte var med saknade vi honom.

Kanske läser jag in för mycket i den här bilden. Men bakom det gemytliga handslaget tycker jag mig se ett slags vemodigt samförstånd. Det vore förstås djupt orättvist att jämställa regimen i Sverige med den i Iran. Sverige är trots allt en demokrati och Socialdemokraterna kom inte till makten genom att avrätta 10 000-tals av sina medborgare och tvinga två miljoner andra i landsflykt. Våra sekulära lagar står över de religiösa och det är tillåtet för kvinnor att gå barhuvade. Ändå visar bilden två regeringschefer som var och en på sitt håll tappat kontakten med sitt folk – och vare sig de är medvetna om det eller ej, så är både mullornas Iran och sossarnas Sverige exempel på maktsystem som överlevt sig själv. 

För några år sen började jag intressera mig för Thaimassage. Det finns flera varianter men till skillnad från klassisk svensk massage, där man står vid en bänk och med händerna knådar kundens rygg, tar man hjälp av knogar, armbågar och knän. Det händer även att massören håller i ett rep fäst i taket och använder fötterna som massageverktyg.

Jag har märkt att många i den thailändska diasporan pratar en förenklad typ av svenska. Verb används gärna i grundform utan tempusändelse och R låter som L. Det beror förstås på skillnader i våra respektive språk, men också på att man inte vill slösa tid med att gå till SFI. De få svenska ord man behöver för att sköta sitt jobb kan man snappa upp på internet. Man brukar heller inte besvära Arbetsförmedlingen i onödan, då hjälpsamma landsmän ofta förmedlar jobb inom restaurang-, städ- och massagebranschen.