Joakim Lamotte har skrivit en mycket läsvärd självbiografi ”Där stormen är” med undertiteln ”En swishhoras betraktelser”. Det är en sån bok man sträckläser på några timmar. Ändå lyckas han få med det mesta av betydelse som hänt i Sverige de senaste 20 åren.  

Åsikterna om Joakim Lamotte är många: hjälte, patetisk idiot, rasist eller svischhora är några vanliga omdömen. Min egen uppfattning är att han är en av de få seriösa journalister Sverige haft under 2000-talet, kanske den seriösaste. Under drygt 10 år var han projektanställd på Public Service och såg på nära håll hur man medvetet avstod från att skildra Sverige som det faktiskt såg ut. 

2014 sa han upp sig från jobbet och började göra en ny typ av samhällsreportage, med mobilen som enda redskap. Han besökte platser som etablerade journalister inte vågade besöka och intervjuade människor som ingen ville lyssna till. Alltihop livestreamades på Facebook, där miljontals svenskar såg reportagen i samma ögonblick som de skapades. Donationerna började flyta in till hans swishkonto. Lamotte hade visat att det mediaetablissemang vi bekostar med miljarder skattekronor varje år, inte bara missköter sitt jobb. De kanske inte ens behövs. Det är klart att han blev hatad. 

Vi är vana att se Lamotte uppträda i skyddsväst i TV-studion, vara fly förbannad över något i framsätet på sin bil, eller riskera att bli lynchad av ett gäng maskerade gangsters i Kronogården. Men de intressantaste bitarna av boken handlar om den andra sidan. Vardagen på Public Service. En miljö där det tas för givet att Sveriges alla problem beror på rasism, främlingsfientlighet och Sverigedemokraterna.  

För att krossa denna hydra kunde det vara motiverat att tumma lite på sanningen. Ett talande exempel är när Lamotte fick i uppdrag att jobba med en grupp barnreportrar, som granskade olika konsumentprodukter och orättvisor i samhället. Hans chef beklagade sig över att tittare hört av sig till redaktionen och påpekat att nästan alla barnen i programmet hade invandrarbakgrund. När Lamotte av ren nyfikenhet frågade henne varför man inte rekryterat fler svenskar blev svaret: 

”Anledningen till att jag har valt så många med utländsk bakgrund är för att sverigedemokrater och andra rasister ska sätta i halsen när de slår på tv:n och ser en massa mörka barn i rutan” 

Vid ett tillfälle fick barnreportrarna följa med på ”överklassafari” i Göteborgs finare områden. SvT kontaktade den vänsterextrema organisationen ”Allt åt Alla” och tillsammans ordnade de en bussresa genom Långedrag och Örgryte. Den inhyrde guiden, som för övrigt bar en t-shirt med texten ”Odla ditt klasshat”, berättade i vilka villor de rikaste miljonärerna bodde, hur mycket de tjänade och vilka fina skolar deras barn fick gå i. Lamotte minns hur han skämdes när programmet sändes.          

Sådan var stämningen i början av 2000-talet. Och det gällde inte bara Public Service utan också politiken. När kravallerna i Rosengård rasade som värst 2008, vilket borde fått alla landets politiker att gå upp i stabsläge, kommenterade justitieminister Beatrice Ask händelsen med orden ”Vi måste bli mer nyfikna på varandra”. Året efter var den största mediala bomben att Jimmie Åkesson dristat sig till att utpeka islam som vårt allvarligaste utländska hot. Idag 15 år senare säger justitieministern (som nu heter Gunnar Strömmer) att ”Sverige kanske är förlorat”. 

Lamotte skriver om en tid när utvecklingen i Sverige kanske hade gått att vända. När den som lade örat mot rälsen kunde se varåt det barkade, och en journalistkår värd namnet hade kunnat göra skillnad. Men istället gav man sig alltså ut på ”överklassafari”. 

Det var patetiskt, barnsligt och för att travestera statsministern ”revolutionsromantiskt”. Man drog sig inte för att använda barn till att torgföra sina vänsterextrema åsikter, och lyckades ganska bra med att vilseleda den svenska allmänheten. När verkligheten kom ikapp och till och med mainstreammedia tvingades erkänna att man haft fel, var det redan för sent.  

Skulden hos dem som anförtroddes uppdraget att objektivt och opartiskt granska verkligheten, är monumental. Ändå visar Lamotte få tecken på bitterhet. Trots att han utsatts för fler och allvarligare dödshot än någon ansvarig politiker. Ett annat ljus i tunneln är att hans bok, som blivit klar lagom till jul, toppar försäljningslistan för biografier.