Få av de medeltida kyrkobesökarna behärskade det latinska språket, men så mycket förstod man att när prästen lyfte upp brödet och rabblade en ramsa så hände ett mirakel: Brödet förvandlades till Kristi kropp. Obegripligt, javisst, men så var det. Brödet förvandlades.

Prästen ord ”hoc est corpus” betydde bokstavligen ”här är kroppen”, men det visste inte bönderna i kyrkbänkarna. När de skulle repetera den magiska ramsan blev det därför ”hokus pokus”, för så lät det i deras öron.

Under mina tolv år som präst fick jag förtroendet att följa många hundra människor till den sista vilan. De yngsta av dem hade knappt börjat leva och de äldsta hade hunnit lägga mer än ett sekel av livserfarenheter bakom sig. Ofta tänkte jag, vid de begravningar där den döde hade levt i 90 eller 100 år, att de hade fått se så stora samhällsförändringar: Två världskrig, industrialismen, bilen, telefonen, vattentoaletter, kvinnlig rösträtt, vacciner, föräldraledighet… Listan kunde göras oändlig. Någon sådan utvecklig skulle jag inte få se under mitt liv.

När vi talar om Svenska kyrkan så talar vi om den i singularis: Kyrkan. Men hur är det egentligen med det?

Ju mer jag har funderat och upplevt genom åren, desto mer övertygad har jag blivit om att detta språkbruk leder oss fel. Även om Svenska kyrkan är en (1) organisation, så består denna organisation av idag 1 355 olika församlingar – och det är inom ramen för församlingarna som vi möter kyrkan i vår vardag. 

Svenska kyrkan är en demokratisk folkkyrka, vilket bland annat betyder att kyrkan styrs av folkvalda som väljs genom kyrkoval som hålls vart fjärde år. Nästa kyrkoval äger rum den 17 september. Alla medlemmar som fyllt 16 år är röstberättigade.

Kyrkovalen följer samma princip som de allmänna valen till kommun, landsting och riksdag, men i kyrkovalen väljer man istället representanter till kyrkofullmäktige i den egna församlingen (eller pastoratet), till stiftsfullmäktige och till kyrkomötet som är Svenska kyrkans högsta beslutande organ (motsvarande riksdagen).

För över ett decennium sedan satt jag i bilen på väg till jobbet och lyssnade på ett radioreportage. Ämnet var kvinnlig könsstympning, då ett nytt fenomen i Sverige. En kvinnlig polis som arbetade i Järvaområdet tillfrågades om hur det kunde komma sig att de som var mest pådrivande för att könsstympa unga flickor i Sverige var flickornas kvinnliga släktingar, det vill säga kvinnor som själva könsstympats och tvingats leva med de psykiska och fysiska konsekvenserna av övergreppen i sina liv. Journalisten var märkbart frustrerad. Borde inte dessa kvinnor vara de ivrigaste motståndarna till stympningarna?

Det lät ju så bra! Den humanitära stormakten skulle befästa sin plats på världskartan, mångkulturens vinstkoncept skulle bevisas och landet bli en internationell förebild. Vi lyckades till och med mygla oss till en plats i Säkerhetsrådet.

Så uppmärksammades att ett gäng småpilska svenska kvinnor inte kunnat hålla händerna borta från de ensamkommande barnen och så var debaclet ett faktum.

Fernissan krackelerar nu.

För att problem ska kunna lösas, måste de först benämnas. Nu är det gjort. Ann Heberlein har skrivit boken Den banala godheten som släpptes den 15 juni som den första titeln på förlaget Greycat Publishing. Boken är en gigantisk uppgörelse med den banala godhet som Heberlein definierar som ”den oreflekterade vilja att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser” och som har präglat svensk politik och debatt under de senaste åren.

Under tre decennier beräknas mer än 600 000 svenska kvinnor ha rest till Gambia, många av dem för att inleda sexuella relationer (och till och med ingå äktenskap) med betydligt yngre, afrikanska män. En dokumentär hittar du här.  Men det kallas sällan sexresor – i Gambia talar man istället om ”semesterromanser”, ”romantiska äventyr” eller ”pojkvänsupplevelser”. Det låter bättre så.

Relationerna har på många sätt betraktats som win-win-situations: Kvinnorna har sett sig som de unga männens ”räddare”, de har ofta satsat stora summor pengar på männen och deras släkt – och fått uppmärksamhet och sex tillbaka. Männen har fått en kraftigt förbättrad ekonomi och inte sällan ett uppehållstillstånd i den svenska hustruns hemland. Relationerna har ofta skämtats bort och kvinnorna har kallats naiva och lättlurade, där de efter några år stått utan såväl make som sparpengar.

När Vespasianus hade tillträtt som kejsare år 69 e Kr, införde han en avgift för de offentliga toaletterna i Rom. När folket, inklusive kejsarens son Titus, protesterade, påstås Vespasianus ha stuckit ett mynt under näsan på sin son och konstaterat: ”Pecunia non olet!” Pengar luktar inte.

Men nära två årtusenden senare anser Stadsmissionens direktor Marika Markovits att vissa pengar stinker alldeles för mycket för att få göra nytta för de behövande.

En god vän funderade häromdagen över varför SD inte uttalar sig mer i media nu för tiden. Vännen tyckte det var konstigt, eftersom samhällsrapporteringen för närvarande utgör ett smörgåsbord av sverigedemokratiska hjärtefrågor.

Mitt svar var enkelt: De behöver inte. SD är idag Sveriges näst största parti enligt opinionsundersökningarna, och för att fortsätta växa behöver de inte göra något annat än att ladda kaffeautomaten och köpa gofika.

Det börjar nämligen så smått gå upp för svensken att Sverige är ett samhälle på glid, en relativismens högborg där lagar och regler tillämpas godtyckligt och där tjänstemän med aktivistisk agenda har makt och möjlighet att agera efter eget gottfinnande – och gör det.

Visste du att det inte räknas som ett grundläggande behov att andas? Hur orimligt det än låter, har Högsta Förvaltningsdomstolen i en dom 2015 slagit fast att andning inte är ett grundläggande behov. Domen har inneburit att föräldrar till barn som inte kan andas på egen hand nekas assistans i hemmen, om barnen inte samtidigt har psykiska funktionsnedsättningar.

Föräldrarna bollas därför mellan Försäkringskassa och kommun, medan de själva och utan ersättning har dygnet-runt-passning för att barnet inte ska kvävas. Familjernas kafkaliknande situation har uppmärksammats av Adam Cwejman i Göteborgs-Posten.

I landet som vill framstå som internationellt humanitärt föredöme, beror trehundra barns överlevnad på hur länge deras föräldrar orkar ta ett ansvar som är orimligt att bära. Alternativet när föräldern inte längre orkar suga rent trakeostomin varje kvart, är att lämna barnet på sjukhuset.

Något hände efter Manchester. Något som bäst tydliggörs genom vad som inte hände. Förvånansvärt få bytte sina profilbilder på Facebook och taggandet #prayfor kom snabbt av sig. Jag har sett få brittiska flaggor på Facebook och ännu färre #prayformanchester. Jämfört med dåden i Nice, Bryssel eller mot Charlie Hebdo var reaktionerna närmast lama.

Har folk slutat att bry sig? Nej. Men sorg har övergått i berättigad vrede. Nu är folk förbannade, och därför kommer andra reaktioner.

Johan Johansson Grijs föddes 1663 i Gävle. Efter att ha pekat ut sin egen mor som häxa i hemstaden, kom han som tolvåring till Stockholm och Katarina församling på Södermalm. Han var en drivande kraft bakom de häxprocesser som skakade huvudstaden och inledde därmed en strålande karriär som så kallad visgosse.
Den unge herr Grijs förmåga att berätta blodisande berättelser gjorde honom till dåtidens kändis. Gävlepojkens berättelser och förmåga att identifiera häxor ledde så småningom till nio kvinnors död, endast i Katarina församling.

Det börjar luta betänkligt nu. Till och med jag, som befunnit mig på det relativt lugna och skyddade soldäcket för oss som reser i andra klass, kan inte längre förneka slagsidan.

De stackars satarna nere i tredje klass har vetat om det hopplösa läget länge nu. Det var de som märkte av symptomen först. Det var inte alltför länge sedan de först rännilarna vatten märktes på golven där nere. Sedan har det gått fort. När de som bodde där nere under vattennivån började bli blöta om sockorna, spred sig oron. Där nere. 

Svensken låter allt oftare som en koloni lindgrenska rumpnissar inför de politiska beslut som fattas: ”Voffo gör di på detta viset..?” Media rapporterar dag efter dag om allt större samhällsproblem där inget område längre tycks vara fredat. Och trots att allt fler märker konsekvenserna av en rämnande välfärd i sina egna liv, tycks krismedvetenheten vara icke-existerande hos ansvariga politiker.

Tänk om en viktig förklaring till den nuvarande situationen i Europa i allmänhet, och Sverige i synnerhet, går att finna i begreppet ”confirmation bias”?

Något förenklat går ”confirmation bias” (eller på svenska bekräftelsefel) ut på att människan omedvetet väljer att ta till sig sådan information som stärker hennes redan existerande uppfattningar och åsikter. Samtidigt väljer människan omedvetet bort sådan information som riskerar att omkullkasta dem.

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll twittrade den 24 januari i år följande om svensk sjukvård: ”Ja, sjukvård i världsklass faktiskt. Allt annat är faktaresisitens [sic!]. Eller alternative facts som en del säger.”

Inte ens fyra månader senare kan jag konstatera att faktaresistensen är total och att etablerade media kapitulerat inför alternativa fakta. Hur annars ska jag tolka det när nyhetsflödet levererar den ena larmrapporten efter den andra gällande svensk sjukvård?

Två veckor efter terrordådet är ingången till Åhléns parfymavdelning fortfarande täckt med en gigantisk plywoodplatta. De flesta skyndar förbi, precis som de alltid gjort, men vi är några som står där i hörnet Drottninggatan – Mäster Samuelsgatan. Vi står där framför mängderna av färgglada post-it-lappar som fästs på väggen och försöker läsa medan lapparna viftar lite trotsigt i vinden.

Rosa, gula, gröna post-its. I hundratals. De flesta skrivna med samma sorts medeltjocka, svarta filtpenna. En snabb tanke: Går folk omkring med post-its och svart filtpenna på sig till vardags?

Helena Edlund

När Rakhmat Akilov kraschade lastbilen in i Åhléns parfymavdelning, hade han inte bara krossat kroppar och människoliv. Han hade också en gång för alla krossat bilden av en fungerande svensk migrationspolitik.

Klockan 14.53, fredagen den 7 april 2017, kastades Sverige in i utvärderingsfasen av ett gigantiskt nationellt experiment som syftat till att skapa en ”humanistisk stormakt” genom generös flyktingmottagning, unika pull-faktorer och i princip öppna gränser.

Redan dagar efter terrorattentatet kom alltmer information som pekade i en och samma riktning: Sverige har ingen koll. Myndigheterna har ingen kontroll på hur många som befinner sig olagligt i landet, vilka de är eller vilka som är verkliga hot mot andras säkerhet. Det saknas resurser för att identifiera, lokalisera och avvisa de som ska utvisas och över 12 000 personer har gått under jorden. Det faktiska antalet individer som befinner sig olagligt i landet är dock okänt, men det handlar förmodligen om hundratusentals individer.

Helena Edlund

Två vuxna och en fem månader gammal flicka befinner sig i ett rum. Inga andra är närvarande. När dörren öppnas har den lilla flickan dödliga skallskador. ”Det var rena trafikolycksskadan” som förundersökningsledaren uttryckte sig i intervjun med Nya Wermlands-Tidningen. Brottsutredningen visar att någon av de två vuxna, som visar sig vara flickans föräldrar, har dödat barnet och båda häktas.

Men det blev ingen rättegång. Föräldrarna skyllde på varandra, utredningen fick läggas ned och båda släpptes efter tre månader i häkte. Att någon av dem dödat sin lilla dotter var ställt utom alla tvivel, men utredarna kunde inte bevisa vem av dem som utdelat de dödande slagen. Alltså kunde inget åtal väckas och ingen av föräldrarna straffas.

Låt oss stanna vid detta ett ögonblick. Ett fem månader gammalt flickebarn har mördats genom att få sin skalle inslagen av antingen sin mamma eller sin pappa – men båda går fria. Att stå bredvid och, utan att ingripa, låta någon krossa skallen på sitt eget barn leder alltså inte till straff. Men det räcker inte med det. Mamman har nu av Justitiekanslern beviljats ett skadestånd på 164 000 kronor för månaderna i häkte och pappan kommer förmodligen beviljas ett motsvarande skadestånd.

Nedan följer exempel på några olika brott och ungefärliga nivåer för kränkningsersättning, hämtade från Brottsoffermyndighetens hemsida:

Helena Edlund

”Ja, visst gör det ont när knoppar brister” skrev Karin Boye. Hur knoppar känner vet jag inte, men jag vet något annat som gör oändligt ont, och det är när ens människosyn krackelerar.

Det gör ont i både själ och kropp när insikten att det faktisk existerar genuint onda människor mejslar sig in i ens innersta. Eftersom de flesta av oss tack och lov strävar efter att vara goda människor (även om våra definitioner må variera) och dessutom under decennier marinerats i åsikten att alla människor är likadana innerst inne, värjer sig många mot möjligheten att en medmänniska faktiskt kan välja att vara ond.

Under min vistelse i Afghanistan mötte jag sammanhang där ingen höjde på ögonbrynen när en kvinna blev mördad, när en liten pojke blev våldtagen eller där en elvaårig flicka födde barn. Det ansågs som normalt. Oproblematiskt. När jag återvänt till Sverige och föreläste om mina upplevelser, fick jag höra att jag ljög. Det kunde helt enkelt inte vara som jag påstod. De flesta åhörarna jag mötte under dessa föreläsningar var fast övertygade om att det stred mot någon form av grundläggande naturlig värdering hos människan att våldta skrikande småbarn eller skjuta sin fru i huvudet inför familjen, och följaktligen var den enda rimliga förklaringen att jag ljög.

Jag ljög inte.