Helena Edlund
Det lät ju så bra! Den humanitära stormakten skulle befästa sin plats på världskartan, mångkulturens vinstkoncept skulle bevisas och landet bli en internationell förebild. Vi lyckades till och med mygla oss till en plats i Säkerhetsrådet.
Så uppmärksammades att ett gäng småpilska svenska kvinnor inte kunnat hålla händerna borta från de ensamkommande barnen och så var debaclet ett faktum.
Fernissan krackelerar nu. Läs mer
Helena Edlund
För att problem ska kunna lösas, måste de först benämnas. Nu är det gjort. Ann Heberlein har skrivit boken Den banala godheten som släpptes den 15 juni som den första titeln på förlaget Greycat Publishing. Boken är en gigantisk uppgörelse med den banala godhet som Heberlein definierar som ”den oreflekterade vilja att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser” och som har präglat svensk politik och debatt under de senaste åren. Läs mer
Helena Edlund
Under tre decennier beräknas mer än 600 000 svenska kvinnor ha rest till Gambia, många av dem för att inleda sexuella relationer (och till och med ingå äktenskap) med betydligt yngre, afrikanska män. En dokumentär hittar du här. Men det kallas sällan sexresor – i Gambia talar man istället om ”semesterromanser”, ”romantiska äventyr” eller ”pojkvänsupplevelser”. Det låter bättre så.
Relationerna har på många sätt betraktats som win-win-situations: Kvinnorna har sett sig som de unga männens ”räddare”, de har ofta satsat stora summor pengar på männen och deras släkt – och fått uppmärksamhet och sex tillbaka. Männen har fått en kraftigt förbättrad ekonomi och inte sällan ett uppehållstillstånd i den svenska hustruns hemland. Relationerna har ofta skämtats bort och kvinnorna har kallats naiva och lättlurade, där de efter några år stått utan såväl make som sparpengar. Läs mer
Helena Edlund
När Vespasianus hade tillträtt som kejsare år 69 e Kr, införde han en avgift för de offentliga toaletterna i Rom. När folket, inklusive kejsarens son Titus, protesterade, påstås Vespasianus ha stuckit ett mynt under näsan på sin son och konstaterat: ”Pecunia non olet!” Pengar luktar inte.
Men nära två årtusenden senare anser Stadsmissionens direktor Marika Markovits att vissa pengar stinker alldeles för mycket för att få göra nytta för de behövande. Läs mer
Helena Edlund
En god vän funderade häromdagen över varför SD inte uttalar sig mer i media nu för tiden. Vännen tyckte det var konstigt, eftersom samhällsrapporteringen för närvarande utgör ett smörgåsbord av sverigedemokratiska hjärtefrågor.
Mitt svar var enkelt: De behöver inte. SD är idag Sveriges näst största parti enligt opinionsundersökningarna, och för att fortsätta växa behöver de inte göra något annat än att ladda kaffeautomaten och köpa gofika.
Det börjar nämligen så smått gå upp för svensken att Sverige är ett samhälle på glid, en relativismens högborg där lagar och regler tillämpas godtyckligt och där tjänstemän med aktivistisk agenda har makt och möjlighet att agera efter eget gottfinnande – och gör det. Läs mer
Helena Edlund
Visste du att det inte räknas som ett grundläggande behov att andas? Hur orimligt det än låter, har Högsta Förvaltningsdomstolen i en dom 2015 slagit fast att andning inte är ett grundläggande behov. Domen har inneburit att föräldrar till barn som inte kan andas på egen hand nekas assistans i hemmen, om barnen inte samtidigt har psykiska funktionsnedsättningar.
Föräldrarna bollas därför mellan Försäkringskassa och kommun, medan de själva och utan ersättning har dygnet-runt-passning för att barnet inte ska kvävas. Familjernas kafkaliknande situation har uppmärksammats av Adam Cwejman i Göteborgs-Posten.
I landet som vill framstå som internationellt humanitärt föredöme, beror trehundra barns överlevnad på hur länge deras föräldrar orkar ta ett ansvar som är orimligt att bära. Alternativet när föräldern inte längre orkar suga rent trakeostomin varje kvart, är att lämna barnet på sjukhuset. Läs mer
Helena Edlund
Något hände efter Manchester. Något som bäst tydliggörs genom vad som inte hände. Förvånansvärt få bytte sina profilbilder på Facebook och taggandet #prayfor kom snabbt av sig. Jag har sett få brittiska flaggor på Facebook och ännu färre #prayformanchester. Jämfört med dåden i Nice, Bryssel eller mot Charlie Hebdo var reaktionerna närmast lama.
Har folk slutat att bry sig? Nej. Men sorg har övergått i berättigad vrede. Nu är folk förbannade, och därför kommer andra reaktioner. Läs mer
Helena Edlund
Johan Johansson Grijs föddes 1663 i Gävle. Efter att ha pekat ut sin egen mor som häxa i hemstaden, kom han som tolvåring till Stockholm och Katarina församling på Södermalm. Han var en drivande kraft bakom de häxprocesser som skakade huvudstaden och inledde därmed en strålande karriär som så kallad visgosse.
Den unge herr Grijs förmåga att berätta blodisande berättelser gjorde honom till dåtidens kändis. Gävlepojkens berättelser och förmåga att identifiera häxor ledde så småningom till nio kvinnors död, endast i Katarina församling. Läs mer
Helena Edlund
Det börjar luta betänkligt nu. Till och med jag, som befunnit mig på det relativt lugna och skyddade soldäcket för oss som reser i andra klass, kan inte längre förneka slagsidan.
De stackars satarna nere i tredje klass har vetat om det hopplösa läget länge nu. Det var de som märkte av symptomen först. Det var inte alltför länge sedan de först rännilarna vatten märktes på golven där nere. Sedan har det gått fort. När de som bodde där nere under vattennivån började bli blöta om sockorna, spred sig oron. Där nere. Läs mer
Helena Edlund
Svensken låter allt oftare som en koloni lindgrenska rumpnissar inför de politiska beslut som fattas: ”Voffo gör di på detta viset..?” Media rapporterar dag efter dag om allt större samhällsproblem där inget område längre tycks vara fredat. Och trots att allt fler märker konsekvenserna av en rämnande välfärd i sina egna liv, tycks krismedvetenheten vara icke-existerande hos ansvariga politiker. Läs mer
Helena Edlund
Tänk om en viktig förklaring till den nuvarande situationen i Europa i allmänhet, och Sverige i synnerhet, går att finna i begreppet ”confirmation bias”?
Något förenklat går ”confirmation bias” (eller på svenska bekräftelsefel) ut på att människan omedvetet väljer att ta till sig sådan information som stärker hennes redan existerande uppfattningar och åsikter. Samtidigt väljer människan omedvetet bort sådan information som riskerar att omkullkasta dem. Läs mer
Helena Edlund
Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll twittrade den 24 januari i år följande om svensk sjukvård: ”Ja, sjukvård i världsklass faktiskt. Allt annat är faktaresisitens [sic!]. Eller alternative facts som en del säger.”
Inte ens fyra månader senare kan jag konstatera att faktaresistensen är total och att etablerade media kapitulerat inför alternativa fakta. Hur annars ska jag tolka det när nyhetsflödet levererar den ena larmrapporten efter den andra gällande svensk sjukvård? Läs mer
Helena Edlund
Två veckor efter terrordådet är ingången till Åhléns parfymavdelning fortfarande täckt med en gigantisk plywoodplatta. De flesta skyndar förbi, precis som de alltid gjort, men vi är några som står där i hörnet Drottninggatan – Mäster Samuelsgatan. Vi står där framför mängderna av färgglada post-it-lappar som fästs på väggen och försöker läsa medan lapparna viftar lite trotsigt i vinden.
Rosa, gula, gröna post-its. I hundratals. De flesta skrivna med samma sorts medeltjocka, svarta filtpenna. En snabb tanke: Går folk omkring med post-its och svart filtpenna på sig till vardags? Läs mer
Helena Edlund
När Rakhmat Akilov kraschade lastbilen in i Åhléns parfymavdelning, hade han inte bara krossat kroppar och människoliv. Han hade också en gång för alla krossat bilden av en fungerande svensk migrationspolitik.
Klockan 14.53, fredagen den 7 april 2017, kastades Sverige in i utvärderingsfasen av ett gigantiskt nationellt experiment som syftat till att skapa en ”humanistisk stormakt” genom generös flyktingmottagning, unika pull-faktorer och i princip öppna gränser.
Redan dagar efter terrorattentatet kom alltmer information som pekade i en och samma riktning: Sverige har ingen koll. Myndigheterna har ingen kontroll på hur många som befinner sig olagligt i landet, vilka de är eller vilka som är verkliga hot mot andras säkerhet. Det saknas resurser för att identifiera, lokalisera och avvisa de som ska utvisas och över 12 000 personer har gått under jorden. Det faktiska antalet individer som befinner sig olagligt i landet är dock okänt, men det handlar förmodligen om hundratusentals individer.
Helena Edlund
Två vuxna och en fem månader gammal flicka befinner sig i ett rum. Inga andra är närvarande. När dörren öppnas har den lilla flickan dödliga skallskador. ”Det var rena trafikolycksskadan” som förundersökningsledaren uttryckte sig i intervjun med Nya Wermlands-Tidningen. Brottsutredningen visar att någon av de två vuxna, som visar sig vara flickans föräldrar, har dödat barnet och båda häktas.
Men det blev ingen rättegång. Föräldrarna skyllde på varandra, utredningen fick läggas ned och båda släpptes efter tre månader i häkte. Att någon av dem dödat sin lilla dotter var ställt utom alla tvivel, men utredarna kunde inte bevisa vem av dem som utdelat de dödande slagen. Alltså kunde inget åtal väckas och ingen av föräldrarna straffas.
Låt oss stanna vid detta ett ögonblick. Ett fem månader gammalt flickebarn har mördats genom att få sin skalle inslagen av antingen sin mamma eller sin pappa – men båda går fria. Att stå bredvid och, utan att ingripa, låta någon krossa skallen på sitt eget barn leder alltså inte till straff. Men det räcker inte med det. Mamman har nu av Justitiekanslern beviljats ett skadestånd på 164 000 kronor för månaderna i häkte och pappan kommer förmodligen beviljas ett motsvarande skadestånd.
Nedan följer exempel på några olika brott och ungefärliga nivåer för kränkningsersättning, hämtade från Brottsoffermyndighetens hemsida:
Helena Edlund
”Ja, visst gör det ont när knoppar brister” skrev Karin Boye. Hur knoppar känner vet jag inte, men jag vet något annat som gör oändligt ont, och det är när ens människosyn krackelerar.
Det gör ont i både själ och kropp när insikten att det faktisk existerar genuint onda människor mejslar sig in i ens innersta. Eftersom de flesta av oss tack och lov strävar efter att vara goda människor (även om våra definitioner må variera) och dessutom under decennier marinerats i åsikten att alla människor är likadana innerst inne, värjer sig många mot möjligheten att en medmänniska faktiskt kan välja att vara ond.
Under min vistelse i Afghanistan mötte jag sammanhang där ingen höjde på ögonbrynen när en kvinna blev mördad, när en liten pojke blev våldtagen eller där en elvaårig flicka födde barn. Det ansågs som normalt. Oproblematiskt. När jag återvänt till Sverige och föreläste om mina upplevelser, fick jag höra att jag ljög. Det kunde helt enkelt inte vara som jag påstod. De flesta åhörarna jag mötte under dessa föreläsningar var fast övertygade om att det stred mot någon form av grundläggande naturlig värdering hos människan att våldta skrikande småbarn eller skjuta sin fru i huvudet inför familjen, och följaktligen var den enda rimliga förklaringen att jag ljög.
Jag ljög inte.
Helena Edlund
Den amerikanske journalisten Tim Pools besök i Malmö och Rosengård har fått ett enormt medialt genomslag i Sverige. Pool och fotografen Emily Molli hade rest till landet långt borta i norr för att undersöka hur det egentligen förhöll sig med sanningshalten i Trumps uttalande ”last night in Sweden” – och resultatet fick bland annat Sveriges Radios Ann Törnqvist att beskylla den unge journalisten för att vara ett hot mot demokratin.
Tim Pool är självfallet inget hot mot demokratin. Däremot sätter han fingret på ett sådant hot i det reportage som Pool den åttonde mars publicerade på sin Youtube-kanal. Inslaget var rubricerat ”Sweden has real problems”.
Pool betraktar Sverige och svenskarna med en utomståendes ögon och noterar och benämner därför problem som vi normaliserat. Han betonar exempelvis svenskarnas utbredda rädsla för att uttala sig kritiskt om situationen i landet. Pool skildrar hur han kontaktats av många som ville berätta men som av rädsla för repressalier krävde anonymitet. För en amerikansk journalist är det anmärkningsvärt. För mig som svensk är det normalt.
Helena Edlund
Trigger warning: Du kommer nu att få ta del av en så kallat gravt ironisk text. Om du vet med dig att du har svårt för humor i allmänhet och ironi i synnerhet, bör du därför avstå från läsning, eller läsa texten tillsammans med någon som kan förklara de passager som kan bli känslomässigt svåra för dig. Texten ska inte betraktas som ett seriöst förslag, eller som en produkt av skribentens faktiska åsikter. Texten är ett försök att driva med den nuvarande situationen i Sverige, vilket i sig är näst intill omöjligt på grund av graden av absurditet i den rådande debatten. Därav det uppskruvade språket.
Visst är det en smula tjatigt att varje morgon vakna upp till ett nytt varv i det mediala ekorrhjul som uppstått i Landet Sverige? Samtidigt är det fascinerande att studera hur snabbt den relativistiska pendeln har svängt. Under decennier har vi matats med att det inte finns någon objektiv sanning utan att det är upp till var och en att definiera sin egen sanning – nu existerar plötsligt en objektiv sanning, och det stora problemet är att denna sanna sanning inte kommer fram? Att se samma Stefan Löfven som för tre år sedan hävdade att Sverige höll på att gå sönder, nu rikta offentlig kritik mot personer som uttrycker oro inför tillståndet i landet känns dessutom, diplomatiskt uttryckt, aningens splittrat.
Helena Edlund
Den som vill travestera Carl Bildt kan påstå att det är bekymmersamma bilder av Sverige som sprids över världen just nu. Eller snarare bilder som gett upphov till en viss förvåning och frågor som handlar om hur landets regering egentligen definierar den där feministiska utrikespolitiken man sade sig ägna sig åt.
Brittiska The Spectator sammanfattar de internationella reaktionerna relativt bra med rubriksättningen till den artikel som i skrivande stund toppar deras lista för mest lästa: ”The shameful hypocrisy of Sweden’s ‘first feminist government’”. Det skamliga hyckleriet hos Sveriges ’första feministiska regering’. Det där med regering inom citationstecken.
Helena Edlund
Språket är den enskilt viktigaste faktorn för att välkomnas in i ett samhälle och in i sociala sammanhang. Om detta är jag fullständigt övertygad. Gång på gång har jag nämligen gjort samma iakttagelse – svensken är i allmänhet rätt ointresserad av andra människors pigmentering, ursprung och sexuella läggning. Det svensken däremot uppskattar är att kunna kommunicera med andra, och för att kunna göra det behövs ett språk.
Språket förenar oss och är nyckeln in i nya gemenskaper. Språket är dessutom en maktfaktor – den som inte har tillgång till språket kan inte förstå ett myndighetsbeslut, än mindre överklaga det. Den som saknar språket kommer gång på gång att tvingas uppleva hur man inte tas på allvar, medan den som har språket också har möjligheter att påverka sin samtid. Språket är en klassmarkör, på så sätt att ett korrekt språk signalerar ambition och engagemang.
Helena Edlund
Domen i Uppsala tingsrätt, där unga asylsökande afghaner slipper utvisning trots att de dömts för våldtäkt av en pojke, har mött starka protester.
Bakgrunden är att fem unga asylsökande från Afghanistan under oktober månad grovt våldtog en yngre pojke. Våldtäkten uppges ha pågått under en timmes tid, haft sadistiska inslag och filmats av gärningsmännen. Trots detta slipper fyra av de fem utvisning (den äldste kommer att utvisas eftersom han är över 18 år och saknar asylskäl). Tingsrätten motiverar domen med att de fyra yngre gärningsmännen ”skulle drabbas mycket hårt” av utvisning.
Helena Edlund
Demokratin bör sätta sitt hopp till islamister, skriver Per Wirtén i Expressen. Rubriksättningen är tydlig: ”Islamister kan vara demokratins hopp”.
Jag förutsätter att Wirtén kan skilja mellan muslimer och islamister. Jag förutsätter dessutom att Wirtén menar allvar.
Wirtén inleder med att slå fast att ”Europa har en beröringsskräck för Muslimska Brödraskapet som är svår att förstå”. Redan här får i alla fall jag problem. Stora problem. På vilket sätt är det svårt att förstå att någon har en aversion och inte vill befatta sig med en odemokratisk, totalitär politisk rörelse med fascistiska och nazistiska rötter och med världsherravälde som yttersta mål? För egen del anser jag att det både är sunt och fullt begripligt att distansera sig från en organisation med sådana värderingar. Problemet har väl snarast varit att svensk politik inte distanserat sig från islamismen, utan välkomnat personer som Yasri Khan, Mehmet Kaplan och Abdirisak Waberi rakt in i de politiska finrummen.
Helena Edlund
Jag brukar inte avge nyårslöften och jag tänker inte börja i år heller. Men. Jag har en nyårsönskan för nationen Sverige.
Min nyårsönskan är inte helt okontroversiell. Jag har nämligen kommit fram till att jag struntar i om svensken motionerar eller inte. Jag kan till och med ha överseende med om medborgarna äter processat kött till frukost, lunch och middag. Om det kniper kan jag dessutom stå ut med att någon struntar i att panta flaskor.
Men snälla Sverige – gör upp med din självbild!
Helena Edlund
En liten, mörk pojke tittar in i kameran och ler. Enligt media har fotografiet gett upphov till en ”rasistisk hatstorm”. Anledningen är pojken är utklädd till Lucia. Hatet mot denne lille pojke blev enligt Åhléns så stort att företaget under måndagen beslöt att dra tillbaka bilden.
Men är det verkligen hela sanningen? Mycket talar för att pojken inte blivit ett offer för en rasistisk hatstorm, utan snarare för ett cyniskt marknadsföringstrick.
Helena Edlund
Under min tid i Afghanistan arbetade insurgenterna – det vill säga samma killar som vi i svenska media oftast kallade för talibaner – i skift. Tvåveckorsskift.
Under två veckor försökte de spränga oss i luften, för att sedan bege sig över gränsen till Pakistan för två veckors rest and recreation. I den del av västra Pakistan som gränsade till Afghanistan och som kallades TPA, tribal provincial area, kunde insurgenterna vila upp sig och få sjukvård. De rörde sig mer eller mindre fritt över gränsen och alla visste spelets regler.
Helena Edlund
Hoppet sägs vara det sista som överger människan. Så är det kanske, och just därför har vi all anledning att vara kollektivt bekymrade i landet Sverige. Min ovetenskapliga slutsats är nämligen att människor i vårt land upplever en allt större hopplöshet i sin tillvaro. Folket, som tills helt nyligen ständigt slogs om topplaceringarna i alla ”i dessa länder är människorna lyckligast”-studier, har börjat tappa geisten.
Jag möter och samtalar med många människor. Om stort och smått, allmänt och privat, glädje och sorg. Fram tills helt nyligen bar de allra flesta jag träffade på ett grundläggande hopp som gjorde att man, även när livet krisade, kunde mobilisera en framtidstro och lita på att det skulle ordna sig.
Så är det inte längre.
Helena Edlund
Ett av de mest genomgripande besluten under den franska revolutionen var att avskaffa kristendomen som religion. Kloster stängdes, kyrkor vandaliserades och präster och ordensfolk avrättades på löpande band. Äntligen skulle folket befrias från vidskepelse och andligt tvång!
Det gick sådär. Ganska snart förstod revolutionärerna under ledning av advokaten Maximilien Robespierre att det inte var så enkelt. Folket var inte redo att överge den andliga dimensionen i livet. Behovet av att tro på något större, något som bar hela den mänskliga existensen och gav mening och mål i livet, var alltför stort. Så vad gjorde man? Man uppfann något nytt. Något i religionens ställe.
Helena Edlund
För den som vill vara diplomatisk, kan reaktionerna på det påvliga besöket sammanfattas i ordet ”masspsykos”. För den som klarar av ett mer direkt språk är ”hyckleri” möjligen mer rättvisande.
Vi kan nämligen tacka påven för att hans närvaro med all önskvärd tydlighet fick många att bekänna färg. Det gäller spelare både på den teologiska och den mediala arenan. De teologiska aspekterna får avhandlas separat. Återstår de mediala.
För vad var det, egentligen, som fick svensk media att totalt överge sitt uppdrag som kritiskt granskande de där dagarna när överhuvudet för den romersk-katolska kyrkan befann sig i Sverige?
Helena Edlund
Stockholms gatubild är förändrad. Centralstationen går knappt att känna igen. Överallt i city drar gäng av unga asylsökande män omkring, fler och fler för varje vecka. Om nätterna sover människor på trottoarerna, tryckta mot husfasaderna. Väktare berättar om hur företag i innerstaden anlitar dem för att eskortera anställda till och från arbetsplatserna och för att hindra frysande personer från att ta sig in i företagens lokaler.
Det har gått fort och de flesta stockholmare jag talar med tycks fortfarande befinna sig i chock eller i en fas av aktiv förnekelse – det kan inte vara sant. Det man ser med egna ögon kan helt enkelt inte stämma. Det här är ju Stockholm, så här är det inte här. Punkt.
Helena Edlund
Vad skulle du säga om du erbjöds ett arbete där du efter avslutade högskolestudier har en ingångslön på 23 800 samtidigt som din kollega med sju år i yrket står och stampar på 25 000? Före skatt. Du förväntas dessutom arbeta oregelbundna arbetstider – tidiga morgnar, sena kvällar, nätter, julaftnar, midsommaraftnar. När andra är lediga, jobbar du.
Dina arbetstider gör dig helt beroende av att någon annan tar huvudansvaret över hem och barn eftersom du inte kan klara barnomsorgstiderna som ensamstående. Apropå relationer så berättar statistiken att du löper betydligt större risk än genomsnittet att skilja dig eller att få alkoholproblem.
