I decennier har vi svenskar matats med att vi är töntar som vill att det ska vara ordning och reda – och alldeles särskilt när vi vill att det ska vara ordning och reda i tvättstugan. Svensk populärkultur och humor har ett närmast besatt förhållande till tvättstugan och till oss som värnar dess ordning och ”tvättstugefascister” är numera ett vedertaget begrepp för att beskriva oss.

Vår önskan om en ren och fräsch tvättstuga, där folk städar upp efter sig, tar bort luddet ur torktumlaren och respekterar reglerna i största allmänhet, har alltså varit föremål för åtskilliga kulturskribenters och komikers hån genom åren. Jag kan dock inte minnas att någon av dem avkrävts argument för varför det skulle vara så mycket coolare med en skitig och misskött tvättstuga.

Några veckor före midsommar fick min bekant, jag ska kalla honom Yngve, en faktura från kommunen. Den var i runda slängar på stadiga men inte monumentala 5000 kronor. Avsändaren var kommunens VA-avdelning. Fakturan avsåg rutinkontroll av fastighetens VA-system. Kommunen befinner sig i närheten av Stockholm, kan tilläggas men det betyder inte att fenomenet är geografiskt begränsat. Kolla gärna med en AI-sökning.

Antalet tvivelaktiga och uppenbart felaktiga våldtäktsdomar växer sig allt större. Mestadels ignoreras detta av samtyckslagens förespråkare, men när de någon gång tar upp frågan är det med märkbar irritation. Som en respons på Kalibers granskning skrev Adine Samadi, ordförande för Roks (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige), följande ord under titeln ”Gå inte på Sveriges radios myt om oskyldigt dömda våldtäktsmän”:

Svensk politik diskuteras sedan hundrafemtio år sedan som en kamp mellan höger och vänster (eller andra synonyma sociala motsättningar såsom kapitalister och socialister eller högerpartister och socialdemokrater). Jag har alltid – i varje fall sedan femtio år tillbaka – gjort motstånd mot den tolkningen av det svenska samhället. Det typiska för oss är att vi långt tidigare än länder mer kom att kännetecknas av sammanhållningen mellan de olika politiska falangerna än av den tidigare konflikten mellan dem. Det har varit mer intressant att analysera svensk politik, har jag länge tyckt, som ett relativt homogent politikerväldes gemensamma försök att inrätta ett nytt system än att fortsätta att koncentrera sig på de obetydliga skillnader som fortfarande finns inom politikerväldets partipolitiska avdelningar.

”Revolutionsår” brukar kännetecknas av att folk i olika länder, ungefär samtidigt och drivna av liknande idéer, gör revolt mot den rådande samhällsordningen. Och därvid åstadkommer bestående politiska förändringar.

Orsakerna kan vara många. Pöbeln på Paris gator 1789 hade föga gemensamt med de medelklasstudenter som ockuperade kårhuset 1968. Utom möjligtvis att bägge förfogade över kommunikationskanaler, som den sittande regimen inte hunnit anpassa sig till.

Under de snart fyra år som gått sedan Ebba Busch var med och bildade Tidöregeringen har hennes illojala utspel mot regeringskollegorna kommit allt oftare. Och nu, mitt i valrörelsen, under den totalt meningslösa Almedalsveckan, tar hon plötsligt ställning mot det som gav Tidöpartierna valsegern – den restriktiva och ansvarsfulla migrationspolitiken som en majoritet av befolkningen önskade.

Ebba är, med andra ord, en simpel svikare.

Jag gillar att förklara saker, inte i första hand för andras upplysning utan för min egen skull. Det är inte klokt hur mycket bättre jag begriper när jag väl fått tillfälle att klargöra saker och ting. Ta till exempel den vanliga föreställningen att gamla människor alltid klagar på unga människors vandel men att detta inte behöver tas på allvar eftersom generationerna i alla tider betett sig på det sättet. Platon, som inte verkar ha varit särskilt förtjust i sin tids ungdom, klagar över dess urartade vanor (samtidigt som han beskärmar sig över sina egna generationskamrater som han ansåg fjäskade för de yngre och härmade deras stil. (Att en mindre välutvecklad civilisation, i det här fallet de yngre, bekymrar sig och vill ha kompensation av mer utvecklade civilisationer, mor- och farföräldrar kanske, ser vi ganska ofta inom kulturpolitiken, där rasifierat folk, vilket betyder bla§§a§, tycker illa om när vita människor approprierar bla§§a§§as kulturyttringar eller stjäl deras oskattbara skelett från 1600-talet eller däromkring).

I midsomras träffade jag vänner och åtskilliga av dessas barn som numera nått den ålder då man tagit olika slags examina och gjort alla nödvändiga ryggsäcksresor till avlägsna världsdelar och mer eller mindre motvilligt inser att det nu gäller att ta språnget från den värld där man blir försörjd av andra till den där man försörjer andra. De befinner sig kort sagt i den livsfas där människan förvandlas från rentiär till löneslav.

Midsommarhelgen kom och gick, med ljus, sol och svenska traditioner som hållits levande generation efter generation. Själv firade jag hemma i stan, med sillunch på balkongen och fika med grannar på vår vackra gård. En gård som är som vackrast just nu, när högsommaren står för dörren, och som alltid får mig att tänka på den prunkande trädgården hemma hos morfar.

Farhågorna att det skulle dyka upp ett islamistparti som på egen hand tar sig in i riksdagen, verkar ha kommit på skam. Dels för att muslimer fortfarande är en begränsad grupp, dels för att de har svårt att samarbeta med varandra. Antalet etniska, nationella och klanbaserade identiteter är så stort att till och med ett pytteparti som Nyans har svårt att hålla samman.

Kanadas beslut att välja Saabs GlobalEye som föredragen plattform för sitt nya system för luftburen radarspaning och ledning (AEW&C) har väckt stor entusiasm i Sverige. För Saab kan det bli en av de största exportframgångarna i företagets historia och ett tydligt bevis på att decennier av investeringar i teknologisk kompetens och industriell självständighet ger resultat.

Hustrun och undertecknad såg med stigande förtvivlan bilder från Frankrikes fordom stolta huvudstad, Paris, där ännu en gång en seger i fotboll har firats med att delar av staden slagits sönder, folk misshandlats och i några fall slagits ihjäl. I skrivande stund tycks situationen ha lugnat ner sig, men ingen ska tro annat än att viljan till våld och förstörelse ligger bubblande i förorterna för att när som helst återigen bryta ut i kravaller.

För snart femtio år sedan myntade jag begreppet Politikerväldet som benämning på en sorts statsskick som logiskt växer ur demokratin när demokratin blivit varm i kläderna och dess representanter – politikerna – oavsett parti sluter leden och bildar en härskande klass. Politiker i bemärkelsen valda ombud för medborgarna uppstod förstås redan i och med demokratins genombrott men de tidiga politikerna var just ombud för olika intressegrupper och hade därför mer gemensamt med sina väljare än med kollegorna från andra partier. Politikerväldet – i den nya mening som jag ville ge konceptet – uppstår när banden mellan de olika ledande politikerna oavsett parti i Riksdagen blir starkare dessas knytningar till respektive väljarbas.

På den tiden, som tog slut för femtio år sedan, när samhället var intuitivt begripligt eftersom teorin såg ut som verkligheten, det vill säga att den sociala huvudmotsättningen stod mellan kapitalisterna och arbetarklassen (eller högern och socialdemokraterna), så var även semestern ett begripligt koncept. Arbetarklassen ville ha längre semester eftersom det betydde mindre arbete för lönen, kapitalisterna motsatte sig längre semester eftersom det betydde mindre arbete för lönen.

Det känns som Sverige just nu har ett antal samtidigt pågående debatter som ytligt sett kan tyckas handla om vitt skilda frågor men som jag misstänker egentligen gäller samma fråga.

Frågan är en klassiker eller borde åtminstone vara det eftersom den inte har något slutgiltigt svar utan ständigt måste ältas på nytt och anpassas efter nya förhållanden. Saken gäller maktfördelningen i samhället, särskilt mellan centralmakten (kungen och myndigheterna) och det civila samhället (du, tandläkaren och båtklubben).

Demokratin hotas inte främst av yttre fiender, utan av sin egen struktur. När makten centraliseras blir den en trofé för extremister, och historien visar hur små grupper gång på gång kunnat fälla hela system. Dagens exempel – från Henry Nowak‑fallet i England till EU:s byråkratiska centralisering och USA:s politiska strider – visar att samma mönster upprepas i vår tid. Just därför är decentralisering inte en reformidé, utan en nödvändighet för demokratins överlevnad.

I Storbritannien sjuder vreden, först efter mordet på Henry Nowak och nu efter det brutala överfallet på en man i Belfast. En asylsökande från Sudan attackerade en man på öppen gata och försökte halshugga honom. Tack vare rådiga och modiga civila kunde mannens liv räddas men han är svårt skadad och har förlorat sitt ena öga. Förlorat och förlorat, förresten. Gärningsmannen karvade helt sonika ut det. Det är sånt man gör när man kommit till ett nytt land och fått asyl. Eller?

I tidskriften Svensk Tidskrift (12 juni 2026) här belyser affärsjuristen Claes Sjölin äganderättens ställning och skydd i det svenska rättssystemet, en fråga som rymmer både historiska, ideologiska och juridiska dilemman.

Historiskt sett, förklarar Sjölin, har synen på äganderätten skiftat. Den äldre naturrättsliga traditionen betraktade ägandet som en moralisk rättighet som existerar oberoende av och före staten, medan senare rättspositivistiska teorier i stället definierar äganderätten som något som regleras av staten.

Jämfört med svenska ledande politiker som ljuger, vilseleder och snedvrider mest hela tiden visar sig de artificiella intelligenserna, om de inte hittat på ett extra listigt sätt att dra mig vid öronen, vara föredömligt eftertänksamma och hederliga. Till min förvåning söker mig till dem när jag känner behov av ett seriöst samtal. Det är bara ett kliva in. De har inga långa köer som inom sjukvården. Tanken att jag på liknande sätt skull efterfråga genomtänkta synpunkter hos en svensk ledande politiker känns helt bisarr.