Jan-Olof Sandgren
I början av förra seklet skrev Sigmund Freud en epokgörande bok som hette ”Vi vantrivs i kulturen” och beskriver hur våra naturliga instinkter krockar med samhällets normer. Några tusen år tidigare hade Job skrivit en minst lika epokgörande bok om lidande. Hoppar vi över en del subtiliteter (som att det finns såväl fysiskt som existentiellt lidande) handlar båda böckerna om ungefär samma problem: det faktum att mänskligt liv är förknippat med en hel del obehag.
Jag tvivlar på att Job ”vantrivdes” i sin kultur, eller att han ens ställde sig den frågan. Det var Gud som bestämde att han skulle lida och hur mycket Job än klagade fanns inget han kunde göra åt saken, mer än att uthärda och hoppas att Gud ändrade sig. Ungefär så tror jag de flesta samhällen genom historien har hanterat sina problem.
När Freud gav ut sin bok (mitt emellan världskrigen) hade Gud tagit ett steg tillbaka och kulturen övertagit den arbetsamma rollen att tygla människan. I samma veva hade man insett att lidande ofta har sin rot i världsliga omständigheter, så genom att ändra omständigheterna kunde man minska eller ibland helt undanröja lidandet.
Denna inställning gynnade förstås framsteg. Om lidandet inte är förutbestämt finns goda skäl att anstränga sig för att göra livet bättre, bekvämare och tryggare. Å anda sidan kan fenomen som fattigdom, sjukdom och misär inte längre bortförklaras med att ”Gud har en plan”. Väl förankrade kulturella normer – som till exempel att vi inte får döda våra bättre beställda medmänniskor och roffa åt oss av deras ägodelar – riskerar att ifrågasättas. Parallellt med att det skedde en enastående teknisk, vetenskaplig och humanitär utveckling, blev förra seklet också ett av de blodigaste.
Jag minns min ungdoms partipolitiska debatter över radio och svartvit teve som högtidliga, stela och mångordiga. Bertil Ohlin var minsann inte något charmtroll, men övertygade genom professorsfakta och tydliga mål för den praktiska politiken. Tage Erlander samlade många poäng främst genom god kritik av det svenska samhällets uppenbara orättvisor och direktörsvälde samt inte minst en generös vilja att dela ut penningstöd till sina väljare. Jarl Hjalmarsson drev med humor gamla konservativa ideal med rötter på Östermalm. I försök att slå undan benen på Erlander och dennes bidragstörstande väljare brukade han ett av högerns favoritord, ”understödstagarandan”.
