Den svenska debatten om nationell identitet fortsätter. Idén om den öppna svenskheten predikas nu allt ivrigare av tongivande företrädare för Sverigedemokraterna som, i sin strävan efter bredare acceptans, tävlar om att tona ner den etniska och historiska svenskhet som utgör partiets ursprungliga fundament.

Visionen utlovar en modern, kravlös gemenskap där vem som helst – oavsett bakgrund – magiskt antas bli svensk så fort de korsar gränsen, förutsatt att de betalar skatt, sopsorterar och nickar bifall till abstrakta floskler om ”allas lika värde”. Men vad är det egentligen som har skapat det trygga och tillitsfulla land som människor överhuvudtaget har velat flytta till? Vilka byggde Sverige?

Diskussionen om etnicitet fortsätter. Flera opinionsbildare från den ”blågula sidan”, har anammat SD:s nya strategi och använder nu ständigt begreppet ”etnonationalism” på ett nedsättande vis. Det är märkvärdigt likt det som brukar ske när Socialdemokraterna gjort ett mass-utskick från trollfabriken på Sveavägen 68: ”Skriv så här och använd de här orden!” och alla lydiga S-märkta skriver exakt det de blivit instruerade att göra.

Just nu kan man se en dokumentärserie om Staffan Hildebrand på SVT Play. Avsnitt 1 släpptes förra veckan, igår kom andra avsnittet, och tredje och sista avsnittet släpps nästa tisdag, den 20 oktober. Men som så många andra dokumentärer nuförtiden lider även denna av den sjuka som kommer ur journalistkårens kollektiva super-ego.

Dokument inifrån om Staffan Hildebrand blir Negra Efendićs dokumentär om hur Negra Efendić gör en dokumentär.

Svensk kultur har varit ett hatobjekt för grötmyndiga vänsterpolitiker och en närmast enad journalistkår i minst 50 år. De statliga museerna, med Nordiska i spetsen, gör allt de kan för att förminska och förneka kulturarvet och det krävdes en borgerlig regering med konservativ lutning för att införa en kulturkanon, något som flera andra europeiska länder har sedan länge.

Nu är det den svenska etniciteten som blivit föremål för hatet och ifrågasättandet. Och den här gången är SD med på tåget i kampen mot etnisk svenskhet med en ny satsning för att få bort det de kallar ”etnonationalismen”.

Just när vi vanliga dödliga trodde att regeringsförhandlingen skulle fortsätta föras i sandlådan har två av riksdagens många kvinnliga partiledare förflyttat sig – till bastun.

Idag skriver vi 7 oktober. En svart dag i vår moderna historia – den värsta massakern på judar sedan Förintelsen och paradoxalt nog även startskottet för en aggressiv våg av uttalat judehat. Islamistiska Hamaskramare från Mellanöstern firar nu massmordet medan de ursäktas och försvaras av aningslösa svenskar som inte fattar att de blivit grundlurade av en ideologi som vill utplåna inte bara judar utan hela den västerländska kulturen.

Så vad kan passa bättre än att uppmärksamma en av dem, skådespelaren och numera också terror-apologeten Gustaf Skarsgård.

Det krävs en alldeles särskild sorts S-märkt inbilskhet för att kunna förvandla grundläggande parlamentarism till en konspiration signerad Jimmie Åkesson. På Arbetets ledarsida ger kolumnisten Ingvar Persson prov på exakt det. I en text som dryper av nostalgisk längtan efter den tid då Socialdemokraterna kunde regera bäst de ville, utan att behöva bry sig om oppositionen, slår han fast: Det är SD:s fel att det är svårt att bilda regering i Sverige.