En lovsång till svenska företagare

16 december, 201813 december, 201812 kommentarer

Patrik Engellau

Skriftställaren Anders Johnson är entreprenörskapets, särskilt det svenska entreprenörskapets, lovsångare och dessutom nationens överlägset mest framstående företagshistoriker. Nu har han kommit ut med den 600-sidiga tegelstenen Besvärliga människor – svenska entreprenörer under 400 år (Timbro förlag).

Johnson verkar veta allt om varenda individuell företagare från 1600-talets västgötaknallar till Barbara Bergström, ”Sveriges främsta skolentreprenör”, kvinnan bakom Internationella Engelska Skolans framgångar. Han bjuder envar på lite historia. Bohuslänningar kan med tillfredsställelse läsa om Gustaf B. Thordén, som ”växte upp under enkla förhållanden i Munkedal” och sedan byggde upp Uddevallavarvet. Själv fick jag veta att min frus mormors morfar, ”Kungsholmskungen” Johan Wilhelm Smitt, var den som fick fart på Alfred Nobels affärer genom att finansiera nitroglycerinet. Det känns som om det nästan var jag själv som stod för den storartade succé som Nobelpriset blivit.

Jag vet inte hur många individuella företagaröden Johnson redovisar, men personregistret upptar ungefär 1 300 namn vilket ger mer än två entreprenörer per textsida. Att läsa känns som att sitta vid sidan av en bred flod och se en mäktig ström av initiativrikedom, handlingskraft och ofta även envis tjurskallighet glida förbi.

Gästskribent Torsten Sandström: Liberalismens väg mot undergång?

16 december, 201812 december, 201813 kommentarer

Dagspolitikens motsättningar mellan nationalister och globalister aktualiserar liberalismens framtid. Denna ideologi har en självdestruktiv tendens. Konflikter är en del av dess tankesystem alltsedan begynnelsen. Om jag väljer upplysningstidens som startpunkt – någon föredrar kanske renässansens humanism – så möter vi tidigt en grälsjuk liberal förnuftstro, i kombination med en strävan efter medborgerlig frihet. Frånsett tendensen att träta i en anda av att veta bäst (Rousseaus vänner betraktade honom som notoriskt grälsjuk) så har liberalerna lämnat ett storslaget arv efter sig. Detta syns tydligt i nutida samhällen. I form av demokrati, välfärd och en skön strävan efter mänsklig frigörelse. Men nu tycks det som om liberalerna är på väg att förskingra sin kvarlåtenskap.

En av de fasta punkterna i 1800-talets liberala strömningar var den nyttoteori som Bentham lanserade och John Stuart Mill utvecklade vidare. Det rörde sig om ett i grunden ekonomiskt och praktiskt synsätt. Man krävde att politiska beslut och lösningar skulle ha som mål att maximera nyttan för flertalet individer i nationen, oberoende av klass. I detta ligger en tanke om att väga rikas och fattigas samhällsintressen mot varandra, för att åstadkomma största möjliga lycka för flertalet medborgare. Redan här råkade utilitaristerna i konflikt med den framväxande vänstern, som byggde sitt tänkande på ett perspektiv av klasskamp. I deras strid dominerade arbetarklassens nytta. Och målet var en revolution som kullkastade inte bara klassen av kapitalister utan också privat ägande av produktionsmedel. Här verkade liberalerna som en nyttig bromskloss.

Frankrikes gula västar och Sverige

16 december, 201815 december, 201812 kommentarer

Lars Hässler

Frankrike verkar befinna sig, om inte på gränsen till inbördeskrig, så i en form av mini-revolution med hundratusentals våldsamma demonstranter klädda i gula västar. Oavsett vad man tycker om anledningen till våldet, slås jag av hur kraftigt franska staten reagerat med att upprätthålla statens våldsmonopol. Tusentals poliser i kravallutrustning, soldater med skjutklara vapen, vattenkanoner och till och med pansarvagnar (med EU-arméns beteckningar) har mobiliserats.

Även om Sverige, än så länge, är långt ifrån dessa samhällskonvulsioner, så skulle vi sakna möjligheter till en motsvarande kraftsamling. Vi skulle förmå mobilisera högst några hundra poliser, troligtvis inga soldater, inga vattenkanoner och inga pansarklädda bilar.

Det inhemska hotet i Sverige är troligen inte svenskar som demonstrerar mot höjda bensinpriser, däremot kanske mot invandringens negativa följder med våldtäkter, misshandel och allmän osäkerhet. Ett framtida hot kan dock bli att befolkningen i utanförskapsområden, under islamisters ledning, drar in i city i tusental och vandaliserar. Under sådana omständigheter har samhället inte på långa vägar tillräckliga resurser att upprätthålla ordningen.

Nej, jag måste inte respektera islam

16 december, 201816 december, 201813 kommentarer

Mohamed Omar

Sedan jag lämnat islam stöter jag ibland på åsikten att svensk religionsfrihet betyder att man inte får kritisera islam, eller till och med att man måste respektera islam. Det är framför allt muslimer som tycker att jag ska hålla tyst ”eftersom i Sverige får man tro vad man vill”.

Jag får inte detta att gå ihop: i Sverige får man tro vad man vill, därför får du inte säga vad du tycker om min tro! Jag gissar att det inte är den svenska religionsfriheten som är den högsta principen för dem som resonerar så. De har sannolikt en annan princip som för dem står över religionsfriheten – och det är deras islamiska tro.

Men de vill inte säga att ”enligt min islamiska tro, så måste du vara tyst”, eftersom de befinner sig i Sverige och vill ha stöd av andra. Här, i ett icke-islamiskt samhälle, skulle en sådan hållning inte uppfattas som rimlig. Så de säger alltså i stället ”i Sverige har vi religionsfrihet, vilket betyder att du inte får ha en negativ uppfattning om islam”.

Gästskribent Johan Ahlenius: Göran Rosenberg, “Tungors gift” och yttrandefriheten

15 december, 201812 december, 201855 kommentarer

För Er kännedom som ägnar söndagsförmiddagarna åt annat, så sänder Sveriges Radio varje söndag ett två timmar långt program ”Godmorgon, världen!” som har beskrivits som en sorts radiohögmässa för PK-troende.

I förra veckan innehöll programmet bland annat en betraktelse av den välkände journalisten och författaren Göran Rosenberg med titeln ”Tungors gift”. Hans tankegång var följande: Det var ord som ytterst gjorde Förintelsen möjlig, alltså ska man värdera ord som handlingar. Yttrandefrihet kan därför ses som en jaktlicens, som skulle ”ge tillåtelse att fritt döda eller såra”. Han anser att ord lika lite som vapen kan ges full frihet, då de kan döda och såra, varför yttrandefriheten måste begränsas.

Om detta finns mycket att säga. Ens första tvekan rör själva huvudtesen. Skulle en begränsning av yttrandefrihet verkligen ha stoppat Förintelsen, eller för den delen de sovjetiska strafflägren eller Maos kulturrevolution? Att lasta yttrandefriheten för historiens större illdåd är svårt och kräver rätt långsökta resonemang. Snarare har de nog begåtts av regimer där yttrandefriheten varit satt på undantag.

Och även om påståendet att ord kan såra och döda kan vara riktigt, så är det svårt att överföra detta till krav på censur. Ord är inblandade i det mesta av mänsklig interaktion, med såväl goda som dåliga avsikter. Att kommunismen och nazismen skulle ha lidit av för mycket yttrandefrihet, hävdar nog ingen. Men även deras demokratiska motståndare gav uttryck för åsikter som ledde till att man sårade och dödade bokstavligt. Så det förhållandet att yttranden sårar eller dödar är knappast avgörande, utan de flesta anser väl att man måste se till de bakomliggande värderingarna, och det verkar väl rimligt att anta att Rosenberg menar att i debatter såväl som handgripligt är att ”döda och såra” för goda åsikter försvarligt, men inte för de han uppfattar som dåliga.

Knähunden major Björklund

15 december, 201814 december, 201846 kommentarer

Stefan Hedlund

Spelet kring försöken att bilda regering når ständigt nya lågvattenmärken. Efter att först ha fällt statsminister Stefan Löfven i en misstroendeomröstning, valde Riksdagen att rösta nej till Ulf Kristersson som regeringsbildare, bara för att kort tid därefter rösta ja till Kristerssons budgetreservation, och att endast dagar senare rösta nej till Löfven som regeringsbildare. Att hänföra till detta som rent och skärt apspel torde inte vara någon överdrift. Många skulle nog föredra grövre epitet.

Politiska kommentatorer brukar hänvisa till att bollen ligger hos Centerpartiet och Liberalerna gemensamt. Inget kunde vara mera missvisande. En enkel blick på den ”matematik” som haft så stort inflytande över processen ger vid handa att det finns två huvudsakliga alternativ. Till vänster finns den ”rödgröna röran”, som samlar 144 mandat. Till höger finns spillrorna av det som en gång kallades ”Alliansen”, alltså Moderaterna och Kristdemokraterna, som tillsammans med Sverigedemokraterna samlar 154 mandat.

Med sina 31 mandat har Centerpartiet blivit vågmästare mellan dessa block. Utan Annie Lööfs godkännande kan ingen regering bildas. Liberalernas 20 mandat är däremot i sak irrelevanta. Om Jan Björklund väljer att rösta med sina gamla vänner blir det, tillsammans med SD, bara 174 mandat. Om han väljer att stödja de rödgröna blir det ännu färre – blott 164 mandat. Den uppenbara sanning som stått klar ända sedan valet i september är att Liberalernas enda roll är erbjuda informellt politiskt stöd åt Centerpartiet. Något aktivt inflytande över hur de andra partierna uppträder kan man inte räkna med, utöver att skapa frustation och vrede.

Är västerlandet på väg mot sin undergång? Toynbee säger det

15 december, 201812 december, 201841 kommentarer

Nils Lundgren

Utvecklingen runtom i Västvärlden är oroande. Det ser sannerligen inte ut som om Francis Fukuyamas slutsats efter Berlinmurens fall, Sovjetunionens sammanbrott och det kalla krigets slut stämmer. Den politiska och ekonomiska liberalismen hade vunnit sin slutseger och vi stod inför historiens slut, hävdade han redan sommaren 1989 i en artikel i The National Interest och sedan i sin berömda bok The End of History and the Last Man, som kom ut 1992.

Man kan hävda att Fukuyama gick tillbaka till den historiesyn som dominerade kring förra sekelskiftet i den anglosaxiska världen. Sedan Napoleonkrigen hade världen gått framåt mot frihet, välstånd och folkstyre och historien uppfattades som linjär. Uttrycket ”historiens slut” har använts även om den grundsyn som spred sig då. För var dag blev världen en dag bättre.

Det visade sig dock med besked att historien inte var slut den gången. Första världskriget, trettiotalsdepressionen, andra världskriget, atombomben, kommunistväldet och kalla kriget följde. Och redan första världskriget räckte för att få en annan historiesyn att bryta fram. Omkring 1920 kom Oswald Spengler ut med sitt verk Västerlandets undergång (Der Untergang des Abendlandes). En av grundtankarna var att världshistorien som sådan saknar riktning och därför inte kan ses som en utveckling från lägre kulturformer till högre. Det kan gå mycket illa i en kultur, där det tidigare har gått mycket bra.

Det heliga barnet

15 december, 201811 december, 201826 kommentarer

Jan-Olof Sandgren

Vad är det som är så märkvärdigt med barn? Så märkvärdigt att tre kungar från världens hörn kunde färdas på kamel genom öknen, enbart ledda av en stjärna, bara för att få knäböja framför en pilt i en krubba. Om historien i julevangeliet är sann spelar ingen roll. Har den fascinerat oss i snart 2000 år måste det ligga något i den.

Barn har (förutom sin oskuld) två egenskaper som vuxna i allmänhet saknar, men ofta söker i religionen. Villkorslös tillit och en okuvlig tro på framtiden.

Eftersom jag en gång studerat biologi gräver jag reflexmässigt i evolutionsläran så fort jag vill förklara mänskligt beteende. Från födseln är vi genetiskt kodade att visa tillit. Eftersom vi inte kan överleva på egen hand, gynnar det vår överlevnad att utgå från att mamma är snäll. Vidare är vi genetiskt kodade att tro på framtiden, annars skulle vi inte orka med den svåra (och ibland mycket obehagliga) uppgiften att växa upp. Helst ska vi behålla en viss framtidstro även som vuxna, tills vi hunnit fortplanta oss och se vår avkomma växa ur koltåldern. Det krävs liksom en pakt mellan vuxna och barn, av tillit/framtidstro (den må vara hur illusorisk som helst) för att stafettpinnen lyckosamt ska föras över till nästa generation.

När processen avslutats och barnen står på egna stapplande ben, kan vi kosta på oss att se världen som den är – vilket antingen gör oss till pessimister och cyniker, eller får oss att ägna resten av våra liv åt att ge välmenande råd. Vid det laget är vår avkomma redan fullt upptagen med att föra generna vidare, så mänskligheten kan överleva ett tag till. Sådär har det hållit på, förmodligen sedan neanderthalarna vandrade på jorden. Naiva, okunniga barn – optimistiska, övermodiga vuxna – kloka och desillusionerade gubbar och kärringar; tre nödvändiga ingredienser för en hållbar utveckling.

Falska alarm

15 december, 201814 december, 201834 kommentarer

Patrik Engellau

Vid varje tid är det något särskilt människor förväntas bli upprörda över. Oftast, tror jag, är det på temat att onda krafter, normalt rika, vita män, håller på att konspirera mot just dig, lilla, hederliga och orättmätigt undanskuffade människa. Statens roll i den här kampen är inte säkert given. Ibland, som i James Bond-filmerna, står staten alltid pålitligt på den rätta sidan och tar en fajt mot de onda männen. Men det händer i många av de fall som förfärar tidsskedet att staten inte riktigt anses ha bestämt sig för vilken sida den ska stödja. Den globala uppvärmningen är en av vår tids stora förskräckelser och i den frågan finns det många, till exempel Greta Thunberg, 15 år, som tar världens politiska ledare i upptuktelse för att ”det är mycket snack men det händer ingenting”.

Lycksalighetens ö

14 december, 201814 december, 201851 kommentarer

Anders Leion

Jämlikheten, och framförallt den mellan könen, är ett mycket eftersträvansvärt mål i vårt land. Eftersom detta önskade tillstånd ännu inte har uppnåtts väcker bristen på jämlikhet mycket oro, ilska och ångest.

Särskilt stor och ettrig blir denna ilska när ojämlikheten rör de olika villkor under vilka sexualitetens handlingar utövas eller inte utövas mellan könen. (Jag begränsar mig nu till de två vanligaste könen.) Ett återkommande tema är att en vidlyftig flicka eller kvinna får sitt rykte befläckat medan samma beteende utövat av en man ses som något berömvärt eller i alla fall beundras. Vad kan detta bero på? Är det ett uttryck för patriarkatets förmåga att också styra våra, det vill säga båda könens, tankar?

Låt oss göra en utflykt till Lycksalighetens ö!

På denna ö råder lugn och harmoni. Också på skolgårdarna är det lugnt och tryggt. Ingen skriker Hora! Och ingen flicka behöver känna sig rädd och jagad. Barnen och ungdomarna rör sig utan rädsla – även om lekarna kan vara nog så vilda. De är ju unga.

Könsmaktsordningen – medan man ännu får tala om den

14 december, 201811 december, 201874 kommentarer

Patrik Engellau

För några dagar sedan skrev jag en text om att den amerikanska myndigheten National Labor Relations Board tycks ha beslutat att allt omnämnande av skillnader mellan könen utgör kvinnoförtryck. Och om det inte är just detta som NLRB menar så finns det andra viktiga institutioner som anser det.

Professor Stuart Reges som undervisar i IT-programmering vid University of Washington hade deltagit i en diskussion på temat ”Varför kvinnor inte programmerar” och försökt hitta något slags rimlig förklaring till det empiriska förhållandet att det finns fler manliga programmerare än kvinnliga. Det hade gjort studenterna upprörda. Professor Reges skriver:

De betraktar varje diskussion om könsskillnader, hur lugn och rationell den än är, som ett slags kvinnoförtryck som även blir ett sexuellt förtryck. Med andra ord betyder det att om man vågar diskutera vetenskapen om könsskillnader – till och med på ett universitet – så är det stor risk att man anklagas för att bryta mot amerikanska lagar.

Att prata om könsskillnader uppfattas som ett slags våldtäkt. Reges tycker att hans universitet alltför lättvindigt givit efter för de kränkta studenterna:

Jag är besviken för att University of Washington tagit ställning utan att ha avgjort den centrala frågan om huruvida min diskussion av detta utgjort könsförtryck. Det lämnar mig och andra som jag utan vetskap om vid vilken punkt yttrandefriheten slutar och olagligt könsförtryck startar. Ännu mer besvärande är att vi underlåtit att undervisa dessa studenter. Vi hade kunnat avvisa deras idéer om kränkning och i stället gått i bräschen för idéen att universiteten måste värna om traditionen att kunna diskutera alla slags idéer… I stället lämnar vi dem med föreställningen att de har rätt i att betrakta sig själva som offer och i att fortsätta att försöka tysta idéer som stör dem.

Gästskribent Rolf Oward: Jakten på den onda koldioxiden

14 december, 201812 december, 201858 kommentarer

En mindre lyckad googlesökning förde mig till en sida med den uppseendeväckande rubriken Brussels: Europe’s first CO2-free capital? Nog för att vilsna klimathotstroende kan hitta på det mesta, men – en stad utan koldioxid?

Ett stycke ur texten:

Making the city car-free and CO2-free will have a major impact on health and general well-being. With the combination of an extensive sharing concept, e-vehicles, mapping all data and optimising it with smart technology, we are certainly making progress in an effort to make our mobility and living environment even more sustainable. Our dream: to put Brussels on the map as a city with an eye for nature, health and quality of life.

Jag håller helt med om att en stad som är “CO2-free” kommer att ha ”a major impact on health and general well-being” på dem som bor där, dock inte på det sätt som artikelförfattaren tycks tro. Att koldioxid är en förorening, rent av ett gift, är en välspridd tanke, men det här måste vara något slags rekord i den vägen.

Man kan undra om den som skrivit texten ens vet vad koldioxid är och vilken roll gasen spelar för livet på jorden. Har han månne tänkt sig att lokalt stänga av fotosyntesen i Bryssel? Inte heller en helt lysande idé.

Lucia på medeltiden

13 december, 201814 december, 201838 kommentarer

Mohamed Omar

När man läser om luciafirandet på nätet stöter man ofta på åsikten att firandet ”inte har någonting att göra” med helgonet Lucia från Syrakusa. På sajten Högtider och traditioner står det så här:

Att vi i Sverige firar lucia den 13 december har egentligen ingenting med helgonet Lucia att göra utan härrör från det faktum att vintersolståndet på medeltiden inföll just runt 13 december.

I boken Svenska traditioner (2007) skriver folkloristen Jan-Öjvind Swahn så här:

Men flickans reliker och legend är, när det kommer till kritan, helt irrelevanta när det gäller den skandinaviska Lucian – hon och helgonet har bara almanacksdagens namn gemensamt.

Jag är inte folklorist, men jag är tveksam till det kategoriska påståendet att vårt luciafirande inte skulle ha någonting med helgonet att göra. Namnet Lucia är ju någonting, inte ingenting.

Helgonet Lucia levde i Syrakusa på 300-talet där hon ska ha dött martyrdöden. Enligt legenden bar hon ner mat till de förföljda kristna i katakomberna. Hon bar ljus i en krans på sitt huvud för att se vägen i mörkret.

När Sverige kristnades blev vi införlivade i den romersk-katolska kyrkan. Katoliker firar Sankta Lucia den 13 december, alltså gjorde vi svenskar också det eftersom svenskar var romerska-katoliker i minst 500 år. Så under hela vår medeltid var Lucias dag en bemärkelsedag.

Dubbel omfattning

13 december, 201811 december, 201846 kommentarer

Anders Leion

Rubriken använder sig av en militär term. Vi känner väl alla till den. (Även jag, trots min ringa militära erfarenhet. Jag gjorde 15 månader och gick ut som nummer tre – från botten. I slutet av tjänstgöringen, när vi var placerade på trupp för att ta hand om de nyinryckta, höll jag en lektion som gick ut på att med hjälp av filmade stridsvagnar som besköts med Carl Gustaf, granatgeväret, öva rekryterna att sikta rätt. Efter skottet stannades filmen och inspekterades duken för att se var skottet från det lågkalibriga insatsvapnet tagit. Under tiden som jag summerade resultatet för soldaterna, sittande i gräset framför mig, stod en tjock gubbe och tittade på en bit ifrån. När lektionen var slut kallade han mig till sig och sa: ”Det var den bästa lektion jag någonsin sett!” Han gick därifrån och sergeanten kallade på mig: ”Vad sa pansarinspektören?” Jag upprepade det. ”Jaha, vi har redan satt betygen, också dina”).

Dubbel omfattning innebär att man med hjälp av terrängen eller mörker eller annat försöker ta sig förbi fiendens flyglar och falla honom i ryggen. Det kan ske aktivt – de egna rör sig – eller passivt, man låter fienden tränga undan den egna centern. Det var så Hannibal gjorde vid Cannae år 218 före Kristus. Romarna trodde att hans center höll på att kollapsa. När de trängt tillräckligt långt lät Hannibal sina flyglar låsa in romarna. I säcken som uppstod dödade han sedan drygt 60 000 romare.

Varför är folk så sura nuförtiden? Det gäller i alla sammanhang. Jag har bott i nära sextio år i Stockholm. Aldrig har staden varit så frånstötande som nu. Det är stockholmarnas fel. De är som vanligt sura och oartiga men nu har de på de senaste åren också blivit förvandlade till vandrande döva och oseende stoder.

Gästskribent Lennart Waara: Medias elände – eländets media!

13 december, 201811 december, 201849 kommentarer

Jag var en gång på 60-talet med i den marxistiska vänstern. Ja, jag var till och med ideologiskt ledande kamrat som redaktör för en renlärigt marxist-leninistisk tidskrift. Det är inget jag är stolt över. Det förde dock det positiva med sig att jag lärde mig hur människor i dessa antidemokratiska organisationer tänker och agerar, hur deras heliga skrifter ser ut liksom deras agenda. Genom att lära känna fienden blir man en farligare motståndare.

Varje galen marxistisk uppfattning skulle på den tiden ha en egen organisation, egen tidning och tidskrift. Internet fanns inte. Det sades att ”vänstern förökade sig genom delning” vilket var sant. Till sist var organisationerna så små att de kunde hålla ”massmöten” i en telefonkiosk. En företeelse som nu är historia. Jag menar telefonkioskerna. Vänsterideologerna däremot har överlevt och befolkar idag, universitet, media, statsförvaltning och rikspolitiken.

Efter den sista demonstrationen marscherade vänstern i samlad tropp in i anställningar på SVT, SR, SIDA och det socialdemokratiska regeringskansliet. Där dväljs de och deras barn än i denna dag. Jag känner dem.

Den nationellt konservativa rörelsen idag befinner sig inte i samma situation. Den växer hela tiden och vi som var dissidenter för bara något år sedan har nu brett stöd ute i landet bland vanliga svenska medborgare. Det märks inte minst i alla direkta personliga möten och samtal. Oron och kritiken emot makteliten är legio.

Skolans internationella problem

13 december, 201813 december, 201864 kommentarer

Patrik Engellau

Serendipitet är den oförtjänta turen att hitta något bra som man inte visste att man letade efter. Flemings upptäckt av penicillinet är standardexemplet. När jag för några år sedan beslöt att återuppväcka och förhoppningsvis vitalisera sedan fyrtio år slumrande kunskaper i portugisiska språket hade jag serendipitet. På internet hittade jag en lärarinna i Rio de Janeiro som jag umgås med på Skype. Då visade det sig, för mig helt oväntat, att språket inte bara handlade om verb, prepositioner och glosor, utan att det som bonus kom en hel kultur med författare, konstnärer, en som hos oss kacklande politisk debatt och sin alldeles egna historia (fast kanske inte så alldeles egen ty Sveriges drottning Kristina hade ett nära umgänge med en av Brasiliens mest hyllade historiska personer, jesuiten António Vieira, som liksom Kristina var märkvärdigt modern i sådant som tolerans för avvikande religioner, hudfärger och kanske till och med könstillhörighet).

Samhällsproblem visar det sig att de har också i Brasilien, och som jag eventuellt till leda påpekat är dessa märkvärdigt lika dem som besvärar oss i Sverige. Ta skolan som exempel.
Nu struntar jag i att det i Brasilien som i Sverige finns utmärkta skolor. Dessa är inte problemet. Problemet är de skolor som inte är utmärkta utan tvärtom dåliga vare sig dessa dåliga utgör 25, 50 eller 75 procent av det totala antalet. Ett stort problem i Sverige är elevernas brist på respekt för lärarna. Det händer att elever uppför sig oförskämt mot lärare och till och med spöar upp lärare och i alldeles särskilda fall våldtar dem. Ett närliggande problem är att lärarhögskolorna är erkänt usla och att bara de studenter som har de lägsta betygen söker sig dit. Vidare har föräldrarna ofta abdikerat från sitt föräldraansvar och anser att det är kommunens uppgift att ta hand om deras barn.

Gästskribent Einar Askestad: Vad gör vi med våra minsta? Om barnböckerna i vår tid

12 december, 20187 december, 201868 kommentarer

För barn är varje bok en magisk sak, storögt tittar pojken på omslaget, för att i nästa ögonblick nästan otåligt ha vänt blad, redan förberedd på att bli överraskad, underhållen och upplyst. Boken talar till vår lust, vår glädje, vår vetgirighet. När Ellen Key skrev sin bok Barnets århundrade var hennes tanke att 1900-talet skulle bli århundradet då barnet hamnade i centrum. Vad innebar det egentligen? För den strängt uppfostrade Ellen Key gällde att ”alla barn skall ha roligt och inte behövde vara rädda”, och att barnen på sätt och vis skulle välja sina föräldrar, genom att de och inte föräldraskapet stod i fokus.

Efter att jag själv fått barn på nytt, lite senare i livet, öppnade sig ett fält av frågor. Idag, ett sekelskifte efter Ellen Keys välmenande ansatser, är den ”auktoritära uppfostringsmetoden” borta. Synen på barnet, och dess plats i familjen och samhället, gick över en allmän liberalisering efter andra världskriget, med en uppluckring av regler och hierarkier, mot att mot slutet av 60-talet hamna i en mer radikal misstro gentemot auktoriteter som sådana och traditioner överhuvudtaget.

En bok som är en klassiker i sammanhanget kom 1969 och heter Handbok i barnindoktrinering, skriven av Frances Vestin. Där framhålls vikten av att ”tala med barnet om viktiga saker från det att det är nyfött” och att ”hjälpa det till elementär politisk insikt”. Målet var att ”bidra till att skapa socialistiskt medvetna barn” och att ge dem ”objektivitet och möjlighet att självklart välja socialismen”. Nu är terminologin färgad av sin tid, men byter man ut explicita ord som socialism mot andra mer samtida ter sig boken inte så föråldrad, tvärtom. Idén om att i barnböcker verka för en ”social problemorientering” är i högsta grad levande, vilket jag efter många kvällar och böcker vid min sons sängkant snart konstaterade.

Bristande människomaterial

12 december, 201812 december, 2018102 kommentarer

Patrik Engellau

Det finns en berättelse om en svensk kung, jag vet inte vilken, som hade hört att en framstående undersåte var republikan. Kungen kallade vederbörande till sig och spände ögonen i honom.

Är du republikan? frågade kungen.

Inte alls, Ers Majestät, sa medborgaren, det är inte monarkin jag har något emot, utan Ers Majestät personligen.

Ungefär så känner jag mig inför dagens svenska härskare. Det är inte demokratin jag ogillar, utan de figurer som företräder den. Nu talar jag i första hand om partiledare. Bland några tusenden förtroendevalda i olika församlingar kan det nog, i varje fall undantagsvis, finnas förtjänstfullt folk. Och till och med bland partiledarna finns enstaka individer som jag kan respektera men som inte lyckas släppa lös sina eventuella krafter eftersom de sitter fast i ett elakt spel som de inte kontrollerar.

Det feministiska Sverige öppnade sig på ett häpnadsväckande oförsiktigt sätt vid kanadensaren Jordan B. Petersons visit nyligen i den svenska huvudstaden. Centerledaren Annie Lööf träffade kanadensaren i Skavlans teveprogram och gjorde bort sig. Hon visade sig tala förvånansvärt dålig engelska och reagerade, enligt min uppfattning, ointellektuellt och barnsligt på kanadensarens ståndpunkter. Hon verkade obekant med Petersons i varje fall utanför Sverige rätt vanliga anti-PK-istiska tankegods. Ska jag som medborgare behöva utsättas för en ledare som varken kan tala det vanligaste utländska språket eller föra ett samtal på högre nivå än vad som bjuds på svenska värdegrundspladdrande dagis?

Ny podd! FN:s migrationsavtal är inte bra för Sverige

12 december, 201811 december, 201825 kommentarer

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av Tankar från framtiden (inspelat 11/12) pratar jag med Det Goda Samhällets skribent Jan-Olof Sandgren om FN:s migrationsavtal: ”Global compact for safe, orderly and regular migration”. Vår regering skrev på avtalet den 10 december. Men är det bra för Sverige? Nej, menar både jag och Sandgren.

Flera länder, som styrs av regeringar som sätter sina länders intressen främst, har hoppat av. USA och Israel är inte med. Inte heller Australien, Österrike, Polen med flera. Men Sverige vill ju fortfarande spela ”den humanitära stormakten” på den globala scenen.

Avtalet är inte juridiskt bindande, men kommer så klart att användas av öppna gränser-förespråkare för att utöva press: ”Vi har ju skrivit på avtalet, så nu måste vi göra si och så”.

I Global Compact talas det om vikten att ”eliminera” rasism riktad mot migranter, men ingenting om den rasism och den kriminalitet som drabbar ursprungsbefolkningarna i mottagarländerna. Det talas vidare om ”intolerans”, men ingenting om den intolerans som vunnit spridning i västvärlden genom islamiseringen, ett fenomen som är en direkt följd av massinvandringen.

Ett försök till klassanalys

11 december, 20187 december, 201876 kommentarer

Jan-Olof Sandgren

Marx kläckte den geniala idén att dela in människor i klasser – inte som tidigare, baserat på blodsband, pigmenthalt eller förmodad närhet till Gud utan på strikt materiella grunder, byggt på samhällets produktionsförhållanden. Tyvärr var hans egen klassanalys rätt bristfällig. Antagligen för att han levde i Charles Dickens England bland utsugna arbetare och lata kapitalägare, och där arbetarklassen antogs vara revolutionär helt enkelt för att den bara hade ”sina bojor att förlora” (för att citera ett av hans mest virala verk, Kommunistiska manifestet).

Idag är produktionsförhållandena annorlunda. Även om vi kopierar Marx idé blir resultatet ett annat. Patrik Engellau har i en rad artiklar argumenterat för att en ny frontlinje utvecklats mellan ”politikerväldet” (med vidhängande välfärdsindustriellt komplex) och ”den nettoskattebetalande medelklassen” (till exempel här).

Om man sänker blicken en aning och fokuserar på det Marx en gång benämnde arbetarklassen, finner man till sin förvåning att detta skikt splittrats i två distinkta klasser, med närmast motsatta intressen. Låt oss kalla dem ”Den självförsörjande arbetarklassen” och ”Den bidragsfinansierade underklassen”.

Den självförsörjande arbetarklassen skiljer sig från medelklassen framför allt när det gäller utbildning. Även om man skolats i olika yrken, saknar man den humanistiskt akademiska bakgrund som av tradition fostrat människor in i medelklasskulturen.

Ett manus för utbildningsdepartementet

11 december, 201811 december, 201824 kommentarer

Patrik Engellau

Den 28 oktober valdes Jair Bolsonaro till Brasiliens president. Fram till installationen den 10 december ägnar han sig bland annat åt att utse sina ministrar. (Jag ska inte uppehålla dig med beska kommentarer om hur mycket smidigare det kan gå att tillsätta en regering i ett presidentsystem än i ett parlamentariskt system som det svenska. Ej heller ska jag öda många ord på vilka fördelar det måste ge ett land som Brasilien att en nyvald president inte främst behöver välja sina ministrar bland ett mycket litet antal etablerade politiker med förtur till taburetterna utan kan välja och vraka bland alla kompetenta och skickliga människor i hela nationen.)

Bolsonaro har nu utsett Ricardo Vélez Rodriguez till utbildningsminister. Som du vet definieras Bolsonaro som högerpopulist. Under valkampanjen gjorde han en del brutala uttalanden om att han inte gillar bögar och att han avsåg att få bukt med kriminaliteten genom att döda alla kriminella som inte gav sig frivilligt. Det gick tydligen hem bland hans väljare, som i stor utsträckning består av medlemmar i nykristna kyrkor, så kallade evangélicos, som ingår i en stor, protestantisk och rätt sträng väckelserörelse.

Rodriguez, 75, är född i Colombia men flyttade sedermera till Brasilien och blev brasiliansk medborgare. Han är bland annat filosof, teolog och litteraturvetare och har varit professor inom humaniora vid alla möjliga universitet. Han har skrivit mer än trettio vetenskapliga böcker. Hans latinamerikanska kändisskap framgår av att Google ger honom nästan tre miljoner träffar före det att han blev påtänkt som minister. Inför det amerikanska valet 2016 skrev han en uppmärksammad artikel där han tog avstånd från Trump. Rodriguez är ingen person man avfärdar i en handvändning. Han driver sedan tio år tillbaka en blogg (delvis bakom betalvägg) så han kan synas. Hur ser en sådan person på högerfascisten Bolsonaro?

Min barndoms julfilmer: Die Hard (1988)

11 december, 201811 december, 20186 kommentarer

Mohamed Omar

Det här är ännu en julfilm som utspelar sig i Los Angeles. Jag har ju tidigare i denna serie skrivit om filmerna Less Than Zero och Lethal Weapon, båda från 1987. Die Hard blev sommarens blockbuster – trots jultemat kom den ut i juli – och gjorde Bruce Willis till stjärna som den tuffe – och kvicke – snuten John McClane från New York. Vem har inte hört frasen ”Yippee ki-yay, motherfucker”?

Johns fru Holly (Bonnie Bedelia) har flyttat till Los Angeles sedan hon fått jobb på Nakatomi Corporation. Det är när han besöker henne under julhelgen som han hamnar mitt i ett gisslandrama. Vad som verkar vara kommunistiska terrorister tar över skyskrapan där Nakotomi har sina kontor. Terroristerna kraschar julfesten och Holly och resten av personalen tas som gisslan. Polisen utanför belägrar skyskrapan, medan John kämpar ensam på insidan.

Den enda tomten i den här filmen är en död terrorist. Efter att John brutit nacken på honom och tagit hans maskingevär, sätter han på en tomteluva på liket, släpar in det i en hiss och skickar ner det med ett meddelande till skurkbossen: ”Now I have a machine gun. Ho ho ho”.

Media blir inte snällt behandlade i filmen – eller snarare media är inte snäll. Vi har den skrupellöse journalisten Richard Thornburg (William Atherton) som gör vad som helst för en story. Han tränger sig till och med in folks hem – låter det bekant? Han armbågar sig till och med in i MacClanes hem för att intervjua barnen. Men det skulle han inte ha gjort, för Holly är en sådan där otäck ”hatare” som ger journalisten, ”demokratins stöttepelare”, en hård smocka. Förutom detta så står grabbarna för våldet och fru McClane intar mer eller mindre rollen av jungfru i nöd.

Min barndoms julfilmer: Lethal Weapon (1987)

10 december, 201810 december, 20185 kommentarer

Mohamed Omar

Till tonerna av Bobby Helms femtiotalslåt ”Jingle Bell Rock” visas vi en nattlig vy över Los Angeles. Det är jul, fastän filmen konstigt nog kom ut i mars 1987. En ung halvnaken blondin, hög på kokain, går ut på balkongen och ser ut över staden. Hon befinner sig högt upp. Efter en kort stund gör hon ett hopp rakt ut i luften, kraschlandar på ett biltak och dör.

Den här filmen är en så kallad ”buddy cop-film”, det vill säga den handlar om vänskapen mellan två poliskollegor. Den ene är har just fyllt femtio, den andre är runt trettio. Den ene är svart, den andre är vit. Den ene lever ett ordnat liv med fru och barn, den andre lever som en luffare i en husvagn. Den ene är mentalt stabil och försiktig, den andre är vårdslös, häftig och självmordsbenägen.

Men trots alla olikheter, så blir Roger Murtaugh (Donald Glover) och Martin Rigg (Mel Gibson) kompisar och börjar lita på varandra. Jag tycker mig ana en ansats att ”utmana stereotyper” då den svarte karaktären är den skötsamme i villan – en riktig Huxtable-familj – medan den vite är den stökige. Alla tror att Riggs är knäpp eller att han simulerar för att få en ”psycho pension”, men han är egentligen ”bara” sorgsen. Han sörjer sin fru som gick bort i en bilolycka. I en välspelad scen sitter Riggs i soffan i sin husvagn, stoppar pistolen i munnen och överväger självmord. I bakgrunden står teven på med någon tecknad julshow med Snurre Sprätt.

Klimatalarmister! Det är Internet, inte flyget som är problemet

10 december, 201810 december, 201884 kommentarer

Lars Hässler

År 1972 ägde världens första miljövårdskonferens rum i Stockholm. Samma år kom Romklubbens första rapport, Tillväxtens gränser (Limits to Growth), som väckte mitt intresse för miljön. Rapporten förutspådde en snar brist på ett antal strategiska råvaror och att oljan skulle sina redan år 1992. Det året, 1992, ägde FN:s miljövårdskonferens i Rio rum med ytterligare varningar om framtiden. 2006 kom Al Gores (ö)-kända film, ”En obekväm sanning” (An Inconvenient Truth) och väckte stor internationell uppmärksamhet. I filmen hävdade Gore att global uppvärmning till stor del berodde på människans miljöförstörelse, och att vi hade tio år på oss att agera. Filmen möttes av viss kritik, till exempel ansåg en engelsk domstol att filmen bara fick användas i undervisningssyfte om den kompletterades med en skriftlig handledning.

År 2015 träffades världens regerings- och statschefer i Paris under FN:s klimatkonferens för att försöka förhindra jordens uppvärmning, och i det så kallade Parisavtalet förband (frivilligt) sig alla världens länder att minska jordens växthusgaser. Nyligen kom FN:s klimatpanel, IPCC (The Intergovernmental Panel on Climate Change) med en rapport som hävdade att de rekommendationer som gjorts i Parisavtalet, att minska jorden uppvärmning till max 2 grader, inte var tillräckligt. Vår svenska miljöguru Johan Rockström var inte sen med att hota med att vi bara har tio år på oss till en klimatkatastrof.

Många hävdar att jordens temperatur ökar, och att det är människans fel. Även om temperaturen ökar är alla dock inte överens om att det är människans fel. Ökningen beror, enligt vissa kritiker, på solaktiviteter och att dessas effekt på jordens klimat är betydligt större än någon av människan skapad aktivitet. Dessutom har det förekommit extremt varma och kalla perioder under jordens historia.

Gästskribent Sven-Erik Fernaeus: Undvik nya felgrepp inom skolpolitiken

10 december, 20186 december, 201825 kommentarer

När politiker och andra beslutsfattare genomför förändringar i utbildningssystemet bör de förstås akta sig för att begå felgrepp. Med det menar jag sådant som uppenbart strider mot vetenskapligt vunna principer inom kognitions- och inlärningspsykologi. För att i någon mån undanröja de värsta felgreppen som skett under senare decennier har jag valt ut fem grundläggande psykologiska och filosofiska principer som borde vara vägledande.

1 De reformer som införs bör vila på säker vetenskaplig grund.

Den så kallade hemspråksreformen utgick från ett magert och provinsiellt underlag. Bakgrunden var att psykologiprofessorn Göte Hansson hade gjort en stor insats för döva barns behov att få använda teckenspråk, vilket gav dem en bättre grund för vidare utveckling av kommunikationsförmågan jämfört med intensiv träning av läppavläsning. Nu ville man i slutet av 70-talet tillämpa samma modell, det vill säga enligt analogin [döv-teckenspråk: invandrarbarn-hemspråk/modersmål] på invandrarbarnens språkutveckling. Dekretet var att innan man börjar med svenska måste barnen behärska sitt modersmål. En annan forskare, Nils Erik Hansegård, skrev och varnade för halvspråkighet som han upptäckt i de fall barnen inte fick rätt att utveckla sitt modersmål innan de läste svenska. Begreppet halvspråkighet fick genomslag trots att Hansegårds studier baserades på en ytterst liten minoritet i Tornedalen.

En enda svala gör visserligen ingen sommar

10 december, 20189 december, 201854 kommentarer

Patrik Engellau

Jag vet så lite om Frankrike och de gula västarna att jag kan tolka in nästan vad som helst i skeendena utan att begränsas av några besvärande kunskaper. Så därför ska jag göra det.

En första observation är att demonstranterna, när man sett dem intervjuade på teve, vilket förstås inte är något vetenskapligt urval, verkar väldigt normala människor ungefär som vem som helst som man kunde bo granne med. ”Verklighetens folk” för att tala med förre kd-ledaren Göran Hägglund.

En andra, självklar, observation är att de gula västarna demonstrerar mot högre skatter. Den gnista som tände branden var ju just planerade skattehöjningar på bränsle. Sedan är människorna i de gula västarna säkert sura för en massa andra saker också men det var skattehöjningarna som fick det att pysa över.

Det känns som om två härar håller på att rusta sig för en stor strid. Å ena sidan står de krafter som vill omvandla samhällena i grunden i PK-istisk anda. Dit hör klimatalarmisternas högre prästerskap och deras allierade politiker som reser världen runt för att hålla möten om hur åtgärder ska vidtas för att begränsa folks levnadsmöjligheter. Till exempel ska folk inte flyga, inte åka bil och inte äta kött. Troligen ska folk också tränga ihop sig så att det blir färre kvadratmetrar att värma upp (eller kyla ned). Den där vinterresan till Thailand kan du glömma bort.

Tjäna pengar på arga miljöaktivister

9 december, 20188 december, 201856 kommentarer

Patrik Engellau

Jag har ägnat mer än femton år av mitt yrkesliv åt finansbranschen. Jag startade och drev en aktiebörs för mindre bolag. Vi hjälpte bolagen att genomföra emissioner och ordnade sedan handel i de nyemitterade aktierna. Under den tiden träffade jag säkert tusen företagare som ville ha hjälp att komma åt allmänhetens pengar. En av mina huvuduppgifter var att syna dessa företagare och deras affärsidéer i sömmarna ty om företagarnas löften inte höll i längden så skulle det bli min börs som fick skället (vilket tyvärr inträffade då och då). Jag utvecklade ett ganska säkert väderkorn för oseriösa affärspropåer.

Låt mig ge ett exempel som inte inträffade i min sfär utan i stället är ganska färskt. I våras försökte finansbolaget Laika kränga aktier för 12 miljoner kronor i segelbåtsföretaget Ocean of More till allmänheten. Laika förklarade:

Stark tillväxt, fulltecknade orderböcker och attraktiv värdering. Att Ocean of More – som tillverkar, hyr ut och sköter om segelbåtar – har vind i seglen är uppenbart. Nu tar bolaget in det kapital som krävs för att producera båtarna som har beställts för kommande år.

– Våra böcker är mer än fulltecknade och vi har tvingats tacka nej till ordrar. Med kapitalet från emissionen kan vi öka produktionen kraftigt, slår bolagets vd Einar Halldin fast.

När någon lovar nästan garanterade vinster vaknar min inre blodhund, och i detta fall med rätta, för sex månader senare hade Ocean of More gått i konkurs. Sannolikt hade Laika långt tidigare fått sin provision på aktieemissionen till allmänheten.

Min barndoms julfilmer: Less Than Zero (1987)

9 december, 20189 december, 20186 kommentarer

Mohamed Omar

Den här filmen kom ut 1987 under min barndom, så den hör väl på sätt och vis till min barndoms filmer, men den är allt annat barnvänlig. Filmen utspelar sig under julen, men är inte ett dugg julmysig. 80-talet var glatt, men karaktärerna i Less Than Zero är inte glada, snarare trasiga.

Clay Easton, spelad av Andrew McCarthy, läser på ett college på östkusten, men reser hem till Los Angeles över julen. Där återförenas han med sina gamle vän Julian (Robert Downey Jr.) och ex-flickvännen Blair (Jami Gertz). Mycket har förändrats sedan de tre skildes åt efter high school. Blair sniffar kokain ganska ofta – och Julian har knarkat ner sig.

I Clays brevlåda ligger en inbjudan till en julfest: ”Let’s fuck Christmas”. På festen är stämningen hög på mer än ett sätt. Clay känner alla, alla känner Clay. Han gör något som inte hade varit ok efter #metoo – han klappar en tjej på baken. Och så växlar han några ord med gamla skolkamraten Rip (James Spader) som numera langar knark. ”You look like you could use a little Christmas cheer”, säger Rip och tar fram något slags preparat. Clay är en klok ung man och tackar nej.

Oskulden i horhuset

9 december, 20188 december, 201862 kommentarer

Stefan Hedlund

Den nyliberala centerextremisten Annie Lööf har nu hållit landet som gisslan i tre månader, och det är svårt att tänka sig annat än att hon njuter i fulla drag. Likt en sittdemonstrant i en tungt trafikerad vägkorsning ser hon till att ingen kan passera, innan hon fått sin vilja igenom. De kostnader hon åsamkar samhällsapparaten tycks lämna henne totalt oberörd. Samma gäller den våg av förakt hon manar fram gentemot det politiska system som visat sig vara så totalt oförmöget att släpa henne åt sidan, så att landet åter kan regeras.

Den lööfska egotrippen saknar varje form av motsvarighet i svensk politisk historia. När vi väl åter får en fungerande regering borde det vara dags för de folkvalda att allvarligt överväga en grundlagsreform, så att denna form av obstruktion av den demokratiska processen aldrig mer kan upprepas.

Det borde vara helt glasklart att Riksdagens talman, som är landets högsta valda ämbetsman, antingen borde ges befogenheter att i en situation där ingen partiledare visar vilja att bidra till regeringsbildning antingen direkt utlysa extra val eller ingripa för att tvinga fram fyra snabba omröstningar som med automatik leder till extra val.

Under rådande ordning är det ju faktiskt teoretiskt möjligt för Lööf (och knähunden major Björklund) att fortsätta med sitt apspel fram till nästa ordinarie val. Det kan bara inte vara rimligt att en enstaka maktberusad politiker som råkar hamna i vågmästarställning skall kunna missbruka denna ställning på det vis som nu skett. Kanske en grundlagsändring skulle kunna kallas ”Lex Lööf”, så att hon trots allt lyckas skriva in sig i svensk politisk historia – om än som ett djupt avskräckande exempel.

Gästskribent Torsten Sandström: Är Sverige en rättsstat?

9 december, 20186 december, 201866 kommentarer

Flera som läst mina artiklar i Det goda samhället har framfört kritik för att jag som jurist inte hudflänger den svenska rättsordningen. De skriver att vårt land inte är en rättsstat och anför ett och annat skäl för detta. Mina kritiker har en poäng i att jag varit passiv. Efter år med den tekniska juridiken, särskilt kontraktsrätten, njuter jag av den fria skribentens sköna drönarliv. Antagligen har kritikerna också goda argument för att den svenska rättsordningen har ett antal tydliga brister. I denna artikel tänker jag peka på en handfull problem, som landets lagstiftare bort rätta till, innan de tagit munnen full med hyllande ord om Sverige som ett globalt föredöme. Nu tänker jag inte lyfta landets medlemskap i EU, något som i och för sig blivit en motor för åtskilliga egendomliga juridiska regler, som helt eller oftare delvis i dikterats från Bryssel.

Begreppet rättsstat bygger på ett antal bitvis oklara moment. Det övergripande kravet är, som jag ser det, existensen av en lagstiftning som är rimligt tydlig och ger medborgarna skydd för liv och egendom. Alla medborgare ska behandlas lika av lagen. Dessutom en procedur för reglering och lagtillämpning som är förutsägbar, icke godtycklig och medger rätt till överprövning av beslut i högre instans. Allmänt sett uppfyller Sverige dessa krav, anser jag.

Men den svenska staten har ändå några uppenbara problem. Jag menar att lagstiftningsprocessen (i ett land med enkammarriksdag och utan senat), som förr var långsammare och mer noggrann, nu fått en takt som skapar regler som inte är tillräckligt genomtänkta och tydliga. En stegrad kritik från lagrådets höga jurister tyder på en ökad politisering, såsom exempelvis rörande gymnasielagen (för ensamkommande) och barnkonventionens upphöjande till svensk lag. Vidare menar jag att olika organisationers ökade makt över staten – en tilltagande korporativism – medfört lagstiftning som avviker från gängse krav på partneutralitet och saklighet, något som tydligt syns inom hyres-, arbets- och miljörätten.

%d bloggare gillar detta: