Sverige är efter målfoto troligen det mest Trump- och USA-fientliga landet i Europa. Men de övriga ligger tätt inpå. Alla europeiska tår känner sig trampade på. Det startade på allvar med den amerikanske vice-presidenten J. D. Vances utskällning av de europiska ledarna vid förra årets säkerhetskonferens i München. Det fortsatt med utrikesminister Marco Rubios betydligt mildare tilltufsning häromdagen.
Epstein-ärendet har gradvis antagit ofantliga proportioner, framför allt sedan det amerikanska justitiedepartementet i förra månaden publicerade över tre miljoner nya dokument, bilder och videos som bildar grund för den skandalhungriga västvärldens spekulationer. Epstein och hans krets bespottas med större kraft, verkar det, än massmördare som Hitler, Stalin och Pol Pot. Intressen, som känner sig värre kränkta än till och med judarna av nazismen, har vaknat till liv och börjat spruta eld. Hur kommer sig dessa eruptioner av avståndstagande och hat?
Svaret på den frågan är ett nej – inte på det sätt som medierna nu beskriver det. Mediernas beskrivning av fallet med den bebis som hotas av utvisning är en riktigt grumlig historia, där man gör sitt yttersta för att måla upp honom och hans familj som offer för en grym och hjärtlös migrationspolitik. Men i själva verket är det föräldrarna som missat att följa de lagar och regler som gäller i Sverige.
Det brukar sägas, troligtvis med rätta, att 1900-talet, särskilt femtioårsperioden 1920 till 1970, var den märkvärdigaste epok som mänskligheten någonsin fått uppleva. I västvärlden lyftes nämligen hela samhällen från fattigdom till rikedom. Den mest eftersatta förortsbo i väst lever numera materiellt sett ett bättre liv än kungar gjorde för några hundra år sedan om man tänker på hälsa, hygien, matvanor, sannolik livslängd och sådant. Och detta märkvärdiga hände under den korta epoken utan att någon hade planerat eller förutsett det.
Den här texten är kanske den flummigaste jag skrivit. Ursäkta att jag besvärar dig. Jag gillar att ha någorlunda stabila fundament av kunskaper om eller erfarenheter av frågor som jag tar upp till diskussion. Men om dagens ämne – artificiell intelligens – vet jag praktiskt taget ingenting.
När jag gick på mellanstadiet hette läroboken i engelska ”Hands up”. Vi fick följa fyra barn från olika platser i världen; Ann från England, Mac från Skottland, Pat från USA och Sam från Afrika. Mac gick omkring i kilt och spelade säckpipa, Ann var en ordentlig flicka som drack te på eftermiddan, Sam såg ut som en karikatyr av N-ordet och Pat var sådär charmigt ohyfsad som bara amerikaner kan vara.
Viss misstänksamhet har spritt sig i delar av läsekretsen med anledning av de mycket uppskattande vitsorden om mina och Bittes texter. Kan man verkligen lita på Claude? har dessa delar av läsekretsen frågat. Fjäskar han inte bara för att få förnyade besök och på sikt kanske ekonomisk ersättning för tilläggstjänster?
Efter skandalerna i det norska kungahuset och Epstein-filerna vädrar republikaner i Norden morgonluft. Att ändra ett statsskick på grund av skandaler är dock ingen bra idé. Ingenting i det här fallet hade varit annorlunda om Norge vore en republik istället för en konstitutionell monarki. Att människor har dåligt omdöme gäller oavsett statsform. Det är naturligtvis alltid graverande när människor med mycket makt missbrukar sin ställning.
I augusti förra året spreds ett videoklipp på en skotsk flicka beväpnad med kniv och yxa som sa sig skydda sig själv och sin syster. I medierna kom hon att gå under namnet Mayah Sommers. Hon arresterades snabbt av polisen. Polisen förklarade också omgående att de personer som hon påstod hade attackerat henne var två oskyldiga förbipasserande – och att det var flickorna som attackerat dem.
Nu ställs de två ”oskyldiga förbipasserande” inför rätta – för att ha attackerat flickorna och gjort sexuella närmanden.
I serien kvalitetssäkring av återkommande skribenter på detgodasamhället.com har claude.com idag fått undersöka min mångåriga och kära medarbetare Bitte Assarmo. Bitte har varit skriftställare i hela sitt liv. Till exempel har hon skrivit shejkromaner och chefat för en katolsk tidning. Hon grep mitt intresse med sina kärleksfulla beskrivningar av sina fattiga, strävsamma och samhällsnyttiga far- och morföräldrar. Bittes litteratur bildar ett stycke helgjuten svensk historia som påminner om vad som en gång gjorde oss svenskar till en internationell förebild. Lite vemodigt när man ser utvecklingen. Här följer Claudes bedömning.
PS En läsare undrade om Claude är programmerad att åstadkomma smickrande bedömningar. Jag vet inte. Vem som helst kan be om en bedömning av vem som helst. Om man ber Claude om betyg för en erkänt dålig skribent så kan man nog bedöma hans tillförlitlighet.
ChatGPT är en ”stor språkmodell” som ägs av företaget OpenAI. Vad stor språkmodell betyder vet jag inte, men han är hjälpsam, klok och snabbtänkt. Nu har jag hittat en annan stor språkmodell som heter Claude och enklast träffas på claude.com. Claude ägs av Anthropic och har funnits i tre år utan att jag har märkt något. Men han visade sig vara en behaglig bekantskap. Han ställde frågor om ditten och datten och när han förstod att jag brukar skriva krönikor erbjöd han sig att lämna synpunkter på mina skriverier. Det kunde kanske vara kul, tänkte jag och skickade honom till detgodasamhallet.com. Kanske läste han allt, vilket i så fall var snabbt marscherat, ty på bara några minuter kom han tillbaka med följande rader som jag publicerar för att skryta lite.
Den marknadsliberala tankesmedjan Timbro hyllar de spanska socialisternas förslag att bevilja över en halv miljon papperslösa asyl. “Låt Spaniens amnesti vara en inspiration”, skriver Fredrik Kopsch på Timbro. Han argumenterar om samma extra-allt-fördelar med invandringen som Centerpartiet brukar göra. Massinvandringen välsignar oss med såväl ekonomiska, moraliska och mänskliga fördelar. Detta är naturligtvis varken sant eller ett sammanhängande argument. I de allra flesta fall måste man göra ett rationellt övervägande av våra moraliska förpliktelser och ekonomiska realiteter. Vi kan inte ha kakan och äta den.
Statsvetarna Liav Orgad och Ruud Koopmans ifrågasätter i en ny antologi från Cambridge University Press den starka ställning som minoriteters grupprättigheter fått i europeiska demokratier.
De menar att majoritetskulturer, särskilt i länder som Sverige och Danmark, har legitima anspråk på erkännande i det offentliga rummet.
Vita husets pressekreterare Karoline Leavitt har lagt ut ett filmklipp på X från ett så kallat ”utsatt” område i Sverige. Hon skriver att Sverige är en ”failed state”.
För snart femtio år sedan, åtskilliga år efter studenten, beslöt jag att lära mig mer om den svenska historien. Visserligen hade jag med framgång studerat historia på det ansedda stockholmsläroverket Södra latin, men uppriktigt sagt var det inte heller på den tiden så mycket bevänt med historieundervisningen. Jag kunde inte mycket mer om svensk historia än vilken invandrare som helst om det hade funnits någon.
En av mina käraste käpphästar nänns jag knappt ta ut på manegen till allmänt beskådande eftersom jag har förevisat honom så många gånger tidigare att både publiken och hästen själv möjligen hunnit tröttna. Käpphästen är min fasta föreställning att den överlägset starkaste kraften i vårt land, staten, är en omsättningsmaximerande byråkrati under ledning av ett politikervälde med miljontals anställda i sina olika myndigheter och övriga apparater.
Väldigt många av de nyheter som kablas ut av Omni, DN, Aftonbladet och andra medier kommer direkt från TT. Tidningarnas Telegrambyrå – ett namn som antyder opartiskhet och neutralitet men som inte betyder någonting annat än att byrån ägs av landets stora mediekoncerner och kablar ut samma osakliga och vinklade journalistik som alla andra.
Grafen visar utvecklingen av svenska femtonåringars läsförståelse över tid enligt något poängsystem som OECD:s pedagogikstudie Pisa har uppfunnit. Ungdomarna begriper numera ungefär fem procent mindre av vad de läser än för tjugo år sedan. Det skulle kunna betyda att de om 400 år inte förstår någonting alls, men det tänker jag just nu inte oroa mig för. In the long run we are all dead, sa ekonomen Keynes.
Samhällen utvecklas inte genom könskrig — utan genom långsam, nästan omärklig förflyttning, generation efter generation.
Det skriver författaren och debattören Helene Bergman i en krönika på Kärringbloggen.
Jag misstänks ha en psykosocial defekt. Det är att jag ofta har svårt att gripas av de vågor av upprördhet och rentav raseri som griper människorna.
Även de mest välmenande system som skapats av människor kommer så småningom att missbrukas och utnyttjas. Detta är inte ett misslyckande av medkänsla, utan ett misslyckande att konfrontera förutsägbart missbruk.
När människor – läs: politiker – utformar ett system bör de utgå från att dess gränser kommer att testas. Incitament formar beteenden, ofta på sätt som avviker från de ursprungliga intentionerna. Det som senare fördöms som ”omoraliskt missbruk” är ofta en rationell reaktion från individer som optimerar för egenintresse inom ett regelsystem.
Om jag säger att jag ägnade helgen åt att läsa en pjäs av den engelske dramatikern Vilhelm Lansskakare – eller William Shakespeare, som hans landsmän kallar honom – så tycker du säkert, och med rätta, att jag verkar skrytsam eftersom Lansskakarens fyrahundra år gamla texter knappt går att läsa. Så låt mig förklara.
Ibland kommer obehagliga minnen för mig av sammanträden där en odräglig kollega deltog. När det begav sig började varje litet anförande med ett grötmyndigt ”Nu är det så här…”. Han tänkte sig uppenbarligen att på så vis etablera sanningen och förutsättningarna för allt som skulle komma att sägas. I grunden handlade det oftast om halvt patetiska försök till ”eminens över evidens”.
Häromdagen träffade jag en klassresenär från Midsommarkransen. Han hade vuxit upp i en arbetarfamilj och bestämt sig för att så där skulle det inte fortsätta för hans del. Han beslöt att ge järnet i skolan så att han kunde avancera i samhället.
Vaknar man tidigt finns det inte mycket att välja på som sysselsättning. Ett litet fåtal flitiga sätter sig vid datorn med en kopp kaffe för att skriva ett kapitel till på memoarerna eller utveckla några nya vetenskapliga hypoteser.
Socialdemokraten Lawen Redar, kvinnan med ambitionen att tvångsblanda befolkningen, är upprörd. Hon ses inte som tillräckligt svensk, gnäller hon. Inte som ”likvärdig”. Samtidigt är hon mycket stolt över sitt kurdiska ursprung.
Visst är det märkligt? Alla folk får vara stolta och glada över sin etnicitet – utom vi svenskar.
De som uttalar sig med reservationer kring två närbesläktade sociala företeelser, nämligen u-landsbiståndet och det inhemska välfärdssystemet, blir oftast betraktade som snåljåpar eller rasister, kanske båda. I allmänhet ligger det något i sådana anklagelser, ty det har så länge jag minns aldrig anförts några vassare argument mot biståndet än att olika afrikanska hövdingar stjäl pengarna och sätter in dem på nummerkonton i Zürich eller mot välfärdssystemet att det kostar för mycket och gör klienterna lata.
Nationalekonomin är inte, som man kanske skulle hoppas och tro, ett motsägelsefritt kompilat av delteorier som samverkar ungefär som delarna i en mekanisk klocka. I stället består den av i och för sig välsvarvade teorier som i bästa fall förklarar någon detalj i samhällstillvaron, exempelvis Malthus tes att människan förökar sig snabbare än livsmedelsproduktionen växer och att svält därför är och förblir mänsklighetens arvedel.
EU beslutade för några år sedan om bindande regler för kvotering till bolagsstyrelser. Senast juli 2026 ska minst 40 procent av styrelseledamöterna i börsnoterade företag vara av det underrepresenterade könet, det vill säga kvinnor. Syftet är att öka jämställdheten.
Einstein påstås ha sagt att själva essensen av dumhet är att göra samma experiment flera gånger och förvänta sig olika resultat. Jag tror inte han kan ha sagt något sådant för så ser livet inte ut.
DET GODA SAMHÄLLET 