Patrik Engellau

Till installationsceremonin för Brasiliens nyvalde president Jair Bolsonaro hade presidenten avinviterat, det vill säga nobbat, representanter för stater som Kuba och Venezuela. Han tog dock hjärtligt leende emot Ungerns Viktor Orbán och den nordamerikanske utrikesministern Mike Pompeo.

Bolsonaro säger att han ska utrota korruptionen, kriminaliteten, socialismen och PK-ismen. Då kan man förstå att kommunister inte är välkomna. Han tänker även rensa ut dem från statsapparaten.

Min portugisiskafröken i Rio de Janeiro tycker mycket illa om Bolsonaro och hans regering. Särskilt illa tycker hon om frikyrkopastorn Damares Alves, nyutnämnd minister för Kvinnor, Familj och Mänskliga Rättigheter. Alves anser att pojkbebisar ska vara klädda i ljusblått och flickbebisar i rosa.

Alves vill också inrätta ett ”våldtäktsbidrag” som ska utgå till den kvinna som blivit gravid efter en våldtäkt men ändå väljer att behålla barnet. Bakgrunden är att abort är förbjudet i Brasilien utom efter våldtäkt. Fru Alves vill nu täppa igen den återstående luckan i lagen. Min portugisiskafröken anser att detta är verklighetsfrämmande. Det är hur lätt som helst att få abort i Brasilien bara man betalar. ”De rika går till riktiga sjukhus och de fattiga tvingas gå till vilken slaktare som helst”, säger hon. Om komplikationer tillstöter kan den fattiga kvinnan inte gå till folksjukvården för då kanske hon blir bestraffad för den olagliga aborten. Portugisiskafröken vet inte till sig av upprördhet.

Läs mer →

Patrik Engellau

För ett hyggligt antal år sedan blev jag erbjuden att skriva ett antal krönikor i Expressen. Den första krönikan var ett ganska vetenskapligt stycke som argumenterade att Sverige troligen var den mest centraliserade staten sedan de pyramidbyggande egyptiska faraonerna om man mätte centraliseringen med den andel av BNP som staten lade beslag på. Efter det fick jag inte skriva några fler krönikor. Om jag säger att den ansvariga Expressenjournalisten sedermera fick en framstående befattning på DN Kultur så kanske du förstår varför.

Att mäta statens andel av BNP är en ganska rättfram historia, i varje fall för moderna västerländska länder som har statistiken någorlunda i ordning. Men pengarna är bara en aspekt av statens maktutövning. Därutöver finns lagarna, reglerna och föreskrifterna från riksdag och myndigheter. (Och därutöver finns propagandan, men den hoppar jag över just nu.)

Min uppfattning är att Sverige har blivit än mer centraliserat sedan min Expressenartikel. Det beror inte på att staten sedan dess tagit en större andel av pengarna utan på att den centraliserade regelstyrningen, mätt till exempel i det totala antalet regelsidor, långsamt men målmedvetet ökat med några procent om året (plus att propagandan numera ibland tangerar hjärntvättens intensitet).

Läs mer →

Patrik Engellau

För mer än trettio år sedan ingick jag i en grupp om sex personer – varav jag var den minst juridiskt kompetente – som utarbetade ett förslag till ny regeringsform. Det var inte på skoj utan på högsta allvar, det borgade exempelvis regeringsrådet Gustaf Petréns medverkan för.

Jag har inte ägnat många tankar åt grundlagsförslaget på några årtionden men började nyss, av en tillfällighet, att läsa. Det kändes som en plötslig flamma av klarhet. Hela den misstro mot den etablerade politiken som idag är allmän i Europa genomsyrade texten. Den svarade också på frågan om hur vi i stället borde organisera den svenska staten. Idag borde det förslaget vara en förebild och en inspiration för alla som handfallet undrande står och kliar sig i huvudet och frågar sig vad vi borde göra med Sverige (förutom att tills vidare stänga gränserna, vilket inte var motiverat år 1988).

Jag minns att jag själv då tyckte att förslaget var nästan skakande djärvt. Idag känns det bara helt rätt. Det börjar med ett Memorial som anger tonen. Här är några utdrag:

Vår gällande grundlag står främmande inför problemen i tiden. Maktens utövande har blivit viktigare än maktens gränser…

I en levande demokrati behöver folkets makt över sina ombud alltid värnas. Demokratins syfte är inte att främja politikernas makt över folket. Men det har alltmer blivit så, att landets resurser betraktas som den politiska maktens medel… Våra valda ombud förvandlas också alltmer till administratörer i det offentliga liv de själva skapat. De blir för väljarna ofta till förväxling lika de tjänstemän de tänktes satta att kontrollera.

Läs mer →

Patrik Engellau

En av de böcker som gjort starkast intryck på mig genom livet är Arthur Koestlers The Act of Creation. Det går ut på att exempelvis humor, som är en underavdelning av den allmänna kreativiteten, kan uppstå när två tidigare inte sammankopplade förståelserymder plötsligt får kontakt och man använder den ena rymdens förståelsemönster på den andra och allt bryter samman i ett skratt eller en ny insikt.

Det där var förstås obegripligt som det alltid blir när man ska göra sig märkvärdig och forma en generell lag av disparata observationer. Så låt mig illustrera med ett exempel. Jan-Olof Sandgren skrev nyligen om det faktum att de flyktingar som tar sig till Europa från krigets Afghanistan och Syrien inte är kvinnorna och barnen, som den västerländska evakueringsregeln stipulerar, utan de starka, vapenföra männen. Ponera, säger Sandgren, ”att Europa, mitt under brinnande världskrig hade skeppat iväg sina starka och friska män till en främmande kontinent, för att där leva ett gott liv på lokalbefolkningens bekostnad. Jag har svårt att tro att det skulle hjälpt oss att besegra nazisterna”.

Det är kreativt och nästan roligt – tokroligt om det inte varit så allvarligt kanske – eftersom det använder normaleuropeiskt tänkande på dagens europeiska flyktingpolitik och får flyktingpolitikens totala förvirring att framstå i plötsligt blixtsken.

Läs mer →

Patrik Engellau

Sedan 1960 har antalet jordbor fördubblats. Hur har det funnits mat till allihop? Under det senaste halvseklet har världens matproduktion ökat alldeles oerhört. Produktionen av kött  har ökat fyra gånger.  Vattenodling av fisk och skaldjur har ökat mer än 20 gånger. Det är på liknade sätt med andra sorters mat. Proteinintaget per skalle har till och med ökat med tio procent eller mer över hela klotet.

Nu kommer den stora frågan. Hur har det gått till? Tror du att denna utveckling är resultatet av statlig planering eller av att livsmedelsproducenter, som må vara nog så reglerade, har fått utveckla sina krafter på egen hand utan centralstyrning?

Det var ingen svår fråga. När staten griper in blir det snarare svält än ökad livsmedelsproduktion. Se på erfarenheterna i 1930-talets Sovjetunionen.

Läs mer →

Patrik Engellau

Jesus använde liknelser för att folk skulle förstå vad han menade. Det finns ett fyrtiotal liknelser i evangelierna hävdar några som har räknat. En del av dem funkar inte längre, till exempel den om senapskornet – som är pyttelitet men ska bli ett stort träd – eftersom ingen numera vet hur ett senapskorn ser ut, eller den om att ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar eftersom vinsäckar har kommit ur bruk. Andra liknelser har bevarat sin kraft, till exempel den om såningsmannen vars frön ibland hamnar på hälleberget men ibland i god jord och då kan ge ”hundrafaldig frukt”. Där känner alla predikanter igen sig.

För Brasiliens nye president Jair Bolsonaro är Jesus en levande figur ty Bolsonaro är troende katolik (och hans fru Michelle är evangelisk, vilket många brasilianare skulle beskriva som extatiskt protestantiskt frikyrklig). Jag vet inte om Bolsonaro kommer att bli en bra eller dålig president, men det där med liknelser verkar han ha lärt sig av Jesus. Han presenterade nyligen en liknelse som i all sin enkelhet tycks mig mycket kraftfull.

Han sa att han var som en dirigent och att det inte var han som gjorde musiken. Han skulle bara dirigera och var helt beroende av dem som spelade. Sedan trasslade det till sig för man fick aldrig riktigt klart för sig vem som skulle göra jobbet, det vill säga klämma fram tonerna. Det är musiken som är sanningen, sa han.

Läs mer →

Patrik Engellau

Om inte president Donald Trump först hade tjingat på en amerikansk variant av den parollen så hade president Xi Jinping kunnat använda den för sitt eget storslagna nationella projekt, och kanske med större trovärdighet än sin amerikanska kollega, ty Xis avsikter handlar om en upprättelse av Kina sedan de förnedrande opiumkrigen, medan den tidpunkt som Trump vill återställa till är oklar men troligen inte befinner sig mer än några årtionden tillbaka.

Kinas roll är att vara ”Mittens rike” och kineserna roll är att vara härskare i världen. Den mångtusenåriga självbilden fick en törn vid mitten av 1800-talet, när England och Frankrike, två uppkomlingsnationer som kineserna såg det, genom två krig tvingade Kina att acceptera opiumhandeln och att underkasta sig västvärldens vilja. Det var en stor skymf för ett härskarfolk. Xi Jinpings plan är att återställa den gamla ordningen.

Kineserna är ett genomtänkt folk. De nöjer sig inte med att producera mer stål och köpa hamnar och järnvägar utomlands utan de strävar också efter att bygga ett intellektuellt fundament för en ny ordning i syfte att visa att ordningen inte alls är ny utan i själva verket det sanna och ursprungliga Kina som återtar sin naturliga position i världen efter en kortvarig ehuru beklaglig störning (under vilken, försäkras det dock, allt som gjordes, även Maos grymma och våldsamma kulturrevolution, ändå verkade, bortom tillfälligheterna, för Kinas av historien naturligt givna upprättelse).

Således höll professor Gan Yang vid universitetet i Guangzhou år 2005 en föreläsning om att ”förena de tre traditionerna”. De tre traditionerna, bara för att illustrera det historiska greppet, representerades av Qing-dynastin som grundades i början av 1600-talet, Maos socialism och Dengs reformism. Den uppgift som professor Gan pekade på var att förklara vad som förenade dessa traditioner och hur de gemensamt upprätthöll Mittens rike.

Läs mer →

Patrik Engellau

Varje dag våndas jag över att jag bara pratar i stället för att göra något åt situationen i Sverige. Rätt ofta frågar mig oroliga människor om jag har något bra tips om vad de kan göra för att hjälpa till att styra upp läget. Det har jag inte.

Det finns förstås en oändlig lista med lösningar i det offentliga samtalet. Alla dessa har den gemensamma egenskapen att de är ogenomförbara eftersom det inte finns någon som tänker genomföra dem. Till exempel vore det fint med en författningsdomstol. Majoritetsval i enmansvalkretsar är inte heller någon dum idé. Ett grundlagsfäst tak för skattetrycket är en annan vacker tanke. Invandringsstopp skulle nog många sätta högst på önskelistan. Inte ens ett upphävande av hyresregleringen, som inrättades under andra världskriget och för länge sedan borde ha tagits bort precis som man slopade kaffe- och havregrynsransoneringen, har vi lyckats med trots att kloka personer har tjatat om det i mer än femtio år.

Felet med sådana där idéer, hur teoretiskt förnämliga de än må vara, är att de inte lämpar sig för folkaktioner. Folk tar inte på sig gula västar och går ut och slår in skyltfönster och bränner bilar för att Sverige ska få majoritetsval i enmansvalkretsar. För övrigt ligger det inte för svenska folket att ta på sig gula västar och slå sönder fönsterrutor. Vi är ett jämförelsevis fridsamt folk och väl är det. Den djärvaste politiska aktion vi kan tänka oss är att byta parti till nästa val. Det är förstås vällovligt på alla vis, men eftersom det är fyra år mellan valen kan detta beteende fylla oss med vanmakt och frustrerad handlingslystnad under mellanperioden som blir desto mer besvärande som alternativet gula västar inte föreligger så här långt norrut.

Läs mer →

Patrik Engellau

Nu har å ena sidan S och MP och å den andra C och L ingått ett avtal som stipulerar vad S och MP ska göra under innevarande mandatperiod för att erhålla fortsatt stöd från C och L. Avtalet är på elva tättskrivna sidor och omfattar 73 punkter (paragrafer hade man nog sagt om det varit på allvar).

Här är det bäddat för bråk. Överenskommelsen är nämligen inte, som om det hade gällt företag, skriven för att förutse alla tänkbara konflikter och försöka förebygga dem utan för att, som politiker gör, försöka ludda till, sopa under mattan och skjuta obehagliga konfrontationer på framtiden. Om jag har lärt mig något av livet så är det att sådant är som att bjuda fan på bal. Det blir garanterat gräl och rabalder.

Jag tror att det ligger i verksamhetens natur att politiker formulerar sig vagt. De vill bli valda och därför lovar de saker eller ställer saker i utsikt som eventuellt efter en valseger inte kan infrias. Då är det praktiskt att inte ha lovat något fast, definitivt och exakt. Eller också ska de börja förhandla med politiska motståndare efter ett val och även då är det dumt att ha bundit sig. Sådant får de alltid tillbaka i ansiktet. Se på Annie Lööfs oförsiktiga löfte om att hellre äta upp sin högersko än att agera ”stödhjul” åt socialdemokraterna.

Läs mer →

Patrik Engellau

Predikaren är en skribent som fått en bok återgiven i Bibeln, närmare bestämt i Gamla Testamentet. Se där en ära som gör oss vanliga ordvrängare sjuka av avund. Nytryck och ständigt förnyad berömmelse genom årtusendena! Att bli publicerad i Bibeln smäller tusen gånger högre än att få Nobelpriset i litteratur. Jag mår bra av den tanken för då känns det futtigt att vara avundsam mot nobelpristagare. De är eländiga och eftersatta stackare, de också. Apropå författarskapet har Predikaren ett visdomsord: ”Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött”.

Predikaren anses vara en pessimist i nivå med filosofen Schopenhauer eller ännu värre. Själv tycker jag att båda beskriver livet på ett realistiskt sätt. Schopenhauer känns mer modern, som när han hävdar att ”skepticism är för filosofin vad oppositionen är för parlamentet”, men samtidigt har han en stötande överlägsen attityd mot folk som saknar hans överlägsna begåvning. Det beror troligen på att hans mamma inte tyckte om honom trots att han, enligt egen uppfattning, var världens störste tänkare och att han därför fick mindrevärdeskomplex.

Predikaren är lika klarsynt som Schopenhauer men mer empatisk. Han fylls med medlidande över de dumma och dåraktiga människorna och försöker uppmärksamma dem på deras villfarelser, inte klandra dem. Men att döma av vår tid har varken Predikarens medlidande och förmaningar eller Schumpeters förakt haft någon som helst påverkan på förekomsten av dåraktighet.

Predikarens budskap är ungefär samma som Doris Days i den vackra sången Que será, será, det spelar nästan ingen roll vad det gör, det går som det går, eller, närmare bestämt ”Fåfängligheters fåfänglighet! Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!”. Det är, förklarar Predikaren, inte ens någon mening att odla sin eventuella vishet för ”det går den vise såsom dåren”:

Läs mer →

Patrik Engellau

Världen ändrar sig som ett kalejdoskop. Nya, oväntade kombinationer uppstår. Det går ganska långsamt men ändå tillräckligt fort för att människorna inte ska hinna enas om en stabil tolkning. Därför går observanta människor runt med en gnagande känsla av att de inte förstår.

Vi kommer aldrig att förstå samhället. Därför måste vi arbeta med provisoriska tolkningar som inte är helt sanna men ändå kan funka. Ett användbart begrepp, enligt min uppfattning, är ”huvudmotsättning”, alltså den avgörande av alla de motsättningar som kan finnas i ett samhälle, till exempel mellan protestanter och katoliker, kapitalister och arbetare, män och kvinnor och så vidare.

Vad som händer när kalejdoskopet vrider sig är att en ny och tillfälligt sannare tolkning av huvudmotsättningen börjar etableras. En del människor upptäcker det nya tidigare än andra, en del nyupptäckare visar sig med tiden ha haft fel i sina tolkningar, en del vägrar att ens titta i kalejdoskopet. Den process varigenom alla dessa människor käbblar med varandra kallas samhällsdebatt. Det kännetecknande för samhällsdebatten är att den aldrig kommer fram till ett konsensus och att den aldrig tar slut och att den ändå är nödvändig för att människorna lite trevande ska kunna ta sig fram i tillvaron.

Läs mer →