Christer Hanefalk: De ’bästa’ formuleringarna under Almedalsveckan 2018

’Bästa formuleringarna’ – ja, med dessa är det som med skönhet: Det ligger i betraktarens öga eller – när det gäller att bedöma tal – kanske snarare i åhörarnas öron.

Min utgångspunkt för att avgöra vad som kan anses som ’bra’ eller inte, har strikt med retoriken att göra. Alltså om partiledaren (…eller kanske partiledarens talskrivare…) har använt sig av etablerade retoriska tekniker (…eller kanske nyskapande dito…) för att skapa en bra formulering. Huruvida det som sägs stämmer med din – eller min – egen politiska uppfattning, är av ytterst ringa betydelse.

Jag vill också gärna lyfta fram att talen i Almedalen 2018 genomgående höll hyggligt hög retorisk nivå – oavsett om du eller någon annan som lyssnade ansåg dem i huvudsak vara fyllda av ’varmluft’. Talen måste bedömas i relation till respektive partiledares förmåga och ambition att tala till sina egna – faktiska och potentiella – väljare. Ska du bedöma en talare måste du behärska konsten att lägga dina egna åsikter åt sidan.

En av formuleringarna som M’s Ulf Kristersson använde tycker jag själv var oerhört bra. Det var då han sade följande:

Man har rätt att vara nazist. Och stalinist, och fundamentalistisk islamist. Det är en grundläggande rättighet att inte lära sig någonting alls av historiens alla brutala övergrepp. Så måste det också vara.

Läs mer

Varför gör folk onda saker?

Patrik Engellau

Att människan är kapabel att göra onda saker är det ingen tvekan om. På internet kan man se Islamiska Staten med makaber stolthet skära strupen av rader av orangeklädda fångar. Under Pol Pot mördades miljontals kambodjaner, närmare bestämt 1,7 miljoner stycken påstås det.

Det finns också ondska i det lilla formatet om man med ondska avser drivkraften bakom handlingar varmed människan tillfogar sin nästa lidande. Ett inbrott, ett rån, till och med en fejkad sjukskrivning måste nog räknas dit om man ska ta saken på allvar. Varför gör folk sådant?

Den vanligaste förklaringen är nog att förövarna är onda människor. Det finns en hel underhållningsindustri med epicentrum i Hollywood som pumpar ut tesen att de tyska nazisterna var onda och att, i förlängningen, alla tyskar var onda. Mer än sjuttio år efter Hitlers död håller tyskarna fortfarande på med att sona sin skuld. Många hävdar att det är tyskarnas skam för nazismens överträdelser som förklarar deras öppenhet för massinvandring. (Om hur den svenska öppenheten, som är proportionellt större än den tyska, psykologiskt ska förklaras har vi ingen riktig debatt.)

När det gäller mördare och våldtäktsmän i Sverige tillämpas emellertid inte detta tänkande. Onda handlingar i Sverige anses inte bero på ondska utan på exempelvis trångboddhet, relativ fattigdom och andra sociala förhållanden. Att Stalin och hans medhjälpare var onda människor har vi ingen svårighet att acceptera, men att folk som gör motsvarande i Sverige idag skulle motiveras av ondska finns inte ens som tänkbar föreställning.

Läs mer

Gästskribent John Gustavsson: Dags för en smartare religionsundervisning

I flera år har debatten om religiösa friskolors vara eller icke vara rasat. Samtidigt har båda sidor i debatten ignorerat ett mycket större grundläggande problem: En religiös analfabetism har uppstått bland majoriteten av svenskarna som ett resultat av den fullkomligt inkompetenta religionsundervisningen i skolorna.

Redan innan jag hunnit till andra stycket kan jag lova att någon redan tänkt – och kanske till och med kommenterat – att ”Skolor ska inte ha religionsundervisning, vi ska inte lära ut sagor”. Och det är precis det jag menar med ”religiös analfabetism”: Ingen som på fullt allvar studerat religion (och nu menar jag inte med hjälp av youtubeklipp!) skulle avfärda religion som sagor. Det betyder inte att alla som studerat religion blir troende, långt därifrån faktiskt, men den sortens kaxiga arrogans som många svenska ateister uppvisar gentemot religion är ett resultat av ren okunskap.

Detta beror i mångt och mycket på att den religionsundervisning vi får som en del av SO-ämnet (och senare i Religionskunskapen på gymnasiet) är inriktad på att memorera grundläggande fakta om religioner, snarare än att förstå varför vissa väljer att tro och andra väljer att inte göra det.

Om du gått igenom en typisk svensk religionsundervisning så kan du kanske svara på hur många böcker som finns i bibeln, vilken roll Jesus har i kristendomen och Muhammed i Islam, och hur många sakrament som finns i katolicismen. Det du INTE kommer kunna svara på är VARFÖR miljarder kristna tror att Jesus uppstod från döden, eller VARFÖR miljarder muslimer tror att Muhammed fick genuina uppenbarelser, eller ens VARFÖR vissa människor tror på Gud.

Läs mer

Mästerpopulisten i Centerpartiet

Stefan Hedlund

Centerledaren Annie Lööf är på god väg att profilera sig som en av Sveriges ledande populistiska politiker. Hennes agerande ger inte bara prov på ett kompakt förakt för svensk rättstillämpning. Hennes uttalanden präglas också av en vägran att acceptera normala krav på logik och konsekvens. Allt som för tillfället kan förmodas vinna röster upphöjs i hennes självbild av kraftfull moralisk överlägenhet till klok och ansvarstagande politik.

Direkt parodiskt blir det när hon uttalar sig i frågan om regeringsbildning efter höstens riksdagsval. I ena andetaget säger hon sig vara redo att äta sin högra sko, hellre än att sätta sig i regering tillsammans med Stefan Löfven. (Ett betydande antal högerskor lär efter detta uttalande ha sänts från väljare till partikansliet.) I det andra tar hon minst lika kraftfullt avstånd från att sitta i en alliansregering som tar stöd av Sverigedemokraterna.

Då ingen vettig människa längre kan tro att något av de traditionella ”blocken” har några som helst förutsättningar att kunna bilda regering utan att just ta stöd av SD tvingas Lööf förklara sitt ställningstagande med fullständigt sanslösa krumbukter.

Läs mer

Vad är det för fel med populismen?

Patrik Engellau

Det första felet med populismen är att man inte vet vem den är och vad den egentligen vill, men det är inte populismens eget fel, för den har ingen styrelse som skriver ett program och inget språkrör eller pressekreterare som försöker förklara vad den obefintliga styrelsen avser.

Det är bara en sak man säkert vet om populismen och det är att den tar avstånd från – några skulle säga hatar – etablissemangen eller närmare bestämt etablerade politiska eliter (vad det nu betyder, i Sverige menas normalt de så kallade sjuklöverpartierna; på YouTube hörde jag Steve Bannon, som gör en annorlunda analys, kalla sina motståndare för ”Davos-partiet” varmed han menade det sällskap av framstående företagsledare och politiker som årligen sammankallas av World Economic Forum vilket är ett slags internationellt Almedalen fast på vintern). Hur kan man veta det så säkert? Jo, för att både etablissemangen och populisterna säger det. Hur vet man vem som är populist? Jo, det är han som hatar etablissemangen.

Etablissemangen säger att populister saknar lösningar. Populister kan peka på problem, men i verkligheten har de inga trovärdiga lösningar, säger etablissemangen. Jag tror att etablissemangen har rätt. Bara för att man ogillar en etablerad makthavare har man inte säkert en bättre plan för att lösa de problem som de etablerade makthavarna misslyckas med att lösa.

En populist som fyller mig med vämjelse och oro är exempelvis Beppe Grillo, ledare för det italienska vinnarpartiet Femstjärnerörelsen (här kan du studera hans stil). För mig illustrerar han just det som är populismens svaghet, nämligen föreställningen att en ny sorts nationella ledare skulle kunna lösa det gamla samhällets problem på något smartare och effektivare sätt. Till exempel att Grillo själv skulle ha någon listigare bot på arbetslöshet och ojämlikhet än etablerade politiker.

Läs mer

Höghastighetståg är olönsamma och går inte så fort som lovats

Lennart Bengtsson

EUs revisorer har levererat ett förödande slag mot de orealistiska planerna av en utbyggnad av höghastighetståg i Europa. Byggena blir för dyra och tågen går sällan med de hastigheter som utlovats (Höghastighetståg sågas jäms med banvallen, SvD, 13 juli 2018). Att höghastighetståg är olönsamma gäller i ännu högre grad i Sverige med sin låga befolkningstäthet där en kombination av flyg och biltrafik är mest effektivt och mest lönsamt. Med den snabba framväxten av elbilar kommer också utsläppen av avgaser att gradvis minska.

I Sverige har också Trafikverket visat att höghastighetsbanor skulle vara samhällsekonomiskt olönsamma. Detta är dessvärre inte någon garanti i Sverige där politikerna inte sällan kör över landets sakkunskap. Ett sådant exempel är riksdagens ignorerande av lagrådets uppfattning om hanterandet av de 9 000 ensamkommande afghanerna. Här har förvisso migrationsdomstolen satt ned foten med detta kommer sannolikt att desavoueras av migrationsöverdomstolen som knappast kommer att gå emot regering och riksdag.

När det gäller höghastighetsbanor har strategin varit den att man av klimatskäl önskar att reducera bil-och flygtrafik såvida inte bränslet kommer från icke-fossila källor och då helst från så kallade förnybara energikällor. Kärnenergin betecknas av bland annat miljöpolitiker som farlig och förkastlig och därför på alla sätt skall utmanövreras. Trots sin relativa litenhet har miljöpolitiker stort inflytande genom sitt massiva stöd i massmedia. Förhoppningsvis kommer detta att ändras något i förestående val men sannolikt är inte detta tillräckligt eftersom man länge effektivt har såväl skrämt som hjärntvättat majoriteten av befolkningen.

Läs mer

​Gästskribent Fredrik Östman: En ny knappologi del 3 – Kaktusmodellen

Jag har nyligen föreslagit en politisk indelning efter associerad självmedvetandegrad som ser ut så här:

liberalism/låg – socialism/normal – konservatism/hög

Det är inte de respektive förespråkarnas individuella självmedvetande som kännetecknas av dessa olika nivåer, utan den allmänna självmedvetandenivå som respektive lära menar skall ligga till grund för statens insats av hot, tvång och våld i samhället, alltså politiken.

Liberalismen menar att vi inte skall tillåtas att offentligt låtsas om att vi är ängsliga inför det okända, utan skall, som barn och djur på en lägre utvecklingsnivå, urskillningslöst acceptera allt som kommer till oss under antagandet att nettoeffekten dock är god och att var och en inom de ramar den överordnade principen sätter skall träffa sitt eget val. En viss känslighet för survivorship bias (ofta oegentligt betecknad socialdarwinism) kan skönjas hos liberaler med naturligt lågt självmedvetande: den som drabbas av olycka har sig själv att skylla medan den som skonas är en self-made man.

Socialismen menar att den ångest, det missnöje, det elände som vårt självmedvetande spontant meddelar oss har sin källa i en yttre agent, som av illvilja har skapat dem. Socialistisk agitation handlar inte om att få adepterna att se ångesten, missnöjet och eländet – det gör människan av sig själv – utan om att placera skulden där socialisterna menar att den hör hemma, vilket kallas att motverka falskt medvetande. Olika former av socialism har olika uppfattning om var skulden skall placeras, vilket ofta leder till djupa ömsesidiga aversioner inom socialismen. Men socialismen är alltid inriktad på kamp. Den onda skall besegras och människan så befrias från sin dödsångest. Socialister är känsliga för confirmation bias, falska bekräftelser på att de har placerat ondskan rätt.

Läs mer

Las Navas de Tolosa

Mohamed Omar

När vi får lära oss om Kolonialismen i skolan, så är det europeisk kolonialism. Kolonialismen med stort K. Ordet frammanar bilder av vita män i tropikhjälmar och svarta betjänter. Men det är inte hela historien. I många hundra år var Europa utsatt för kolonialism. Delar av Öst- och Centraleuropa låg under turkarna och delar av Spanien styrdes av muslimer i nästan 800 år. När det kommer till den europeiska kolonialismen betonar man det dåliga, men när det kommer till den islamiska kolonialismen av Europa berättar man gärna om hur ”berikade” vi blev. Agendan är tydlig.

Idag den 16 juli 1212 utkämpades det stora slaget vid Las Navas de Tolosa. Slaget blev en vändpunkt i reconquistan, den långa spanska återerövringen av Spanien. Alfons VIII av Kastilien ledde tillsammans med Sancho VII av Navarra, Peter II av Aragonien och Alfons II av Portugal korståget mot muslimerna. Dessa leddes av den almohadiske kalifen Muhammad an-Nasir. De kristna vann och sedan föll de muslimska väldet snabbt samman. Så småningom återstod bara Granada som befriades år 1492.

Almohaderna kallas de på svenska, los almohades på spanska, les almohades på franska. På arabiska hette de al-muwaḥḥidun, ett ord som betyder monoteister. Men alla muslimer är ju monoteister, så varför kallade de sig så? För de var stränga, puritanska muslimer som ansåg att andra muslimer inte var tillräckligt rena i sin monoteism. Det var en väckelserörelse som ville återställa islam till sin ursprungliga renhet, ungefär som salafisterna idag. Allt som luktade ”avgudadyrkan” måste utplånas. Detta var alltså en rörelse som var intolerant mot den tidens vanliga islam, föreställ er då hur den betraktade den katolska européer med sin dyrkan av människan Jesus som Gud.

Läs mer

STAFFAN HEIMERSONS UTRIKES ÄRENDEN: VEM FALLER FÖRST?

Staffan Heimerson

Två kvinnor, båda premiärministrar, var för sig, i två av Europas viktigaste länder, står inför hotet att sparkas.

Vem faller först? Angela Merkel? Eller Theresa May?

Sannolikt rätt svar: Ingen av dem. Båda rider ut stormen. Prime Minister May, 61, är av den ekonomiska tidstriften Forbes (mästare på listor) klassad som den näst mäktigaste kvinnan i världen. Den allra mäktigaste är – eller var tills för någon vecka sedan – Bundeskanzler Angela Merkel, 63.

Det finns i övrigt inga stora likheter mellan de båda.

Läs mer

Det frivilliga slaveriet

Patrik Engellau

Étienne La Boétie (1530 – 1563) var en fransk tänkare, kompis med den mer välkände Michel de Montaigne. Vid arton års ålder skrev Boétie, påstås det, boken Diskurs om det frivilliga slaveriet. En del hävdar att Montaigne var inne och redigerade texten som publicerades först efter författarens död.

Boétie försöker förstå en sak som vi fortfarande och rätt utsiktslöst kämpar för att begripa, nämligen varför folk tolererar sina härskares diktat även när folket inte gillar diktaten. Ett aktuellt exempel kan vara svensk migrationspolitik. Boétie säger att folkens lydnad är en anomali eftersom det vore så lätt att strunta i härskarna. Härskarna är en mycket liten grupp, kanske – Boétie gör långa utflykter i historien – bara en enda tyrann, och folket är stort och potentiellt mäktigt. Det skulle räcka med att folket bara negligerade härskarna för att härskarna skulle falla.

Hur skulle det gå till här hos oss? frågar jag mig. Det är klart att om alla företag underlät att betala in skatten så skulle politikerväldet ganska snabbt bli spakt och medgörligt men eftersom ingen företagare törs ta risken att stå ensam som frihetskämpe blir det inget av det projektet.

Läs mer

Gästskribent John Gustavsson: Varför vi inte kan överge EU-motståndet

Nyligen tillkännagav SD att man trots allt inte kommer att kräva en folkomröstning om EU under nästa mandatperiod. Rent strategiskt är detta ett vettigt beslut för att underlätta en eventuell koalition med Moderaterna, men det är såklart inte enda anledningen: Brexit går minst sagt trögt just nu och Storbritannien har inte blivit det föregångsland många – inklusive jag – hoppades att det skulle bli. Stödet för EU är tvärtemot högre idag än det varit på mycket länge i de flesta regioner.

Jag misstänker att detta var ett smart drag, även från ett EU-skeptiskt perspektiv. Svenskar brukar gilla att ”vänta och se” hur det går för andra innan vi själva gör drastiska saker, så att vänta tills Storbritannien varit utanför EU åtminstone fem år kan vara klokt. Med tiden ökar EU-motståndarnas chanser att vinna eftersom den omedelbara chocken för den brittiska ekonomin (och det lär bli en sån chock) kommer hinna lägga sig och landet får mer tid att dra nytta av att inte längre vara fast i EU-byråkratin. Det kommer alltså bara bli svårare och svårare med tiden för svenska EU-vänner att använda Storbritannien som ett ”skräckexempel”.

Jag tolkar alltså inte SDs beslut att inte kräva folkomröstning som bevis för att partiet håller på att överge sitt EU-motstånd, men för säkerhets skull vill jag ändå påminna alla om varför vi måste väcka liv i EU-frågan, samt slå hål på ett par myter som även de flesta EU-motståndare tror på.

Läs mer

​Gästskribent Fredrik Östman: En ny knappologi 2 – Politisk indelning efter medvetandegrad

I en tidigare artikel skisserade jag den evolutionära bakgrunden till människans självmedvetande. Medvetandet om den egna dödligheten, om det okändas, framtidens, hotande och lovande egenskaper gör människan evigt orolig, olycklig, missnöjd, livrädd, hoppfull och vaken. Tre vägar för politisk strävan öppnar sig från denna utgångspunkt, tre vägar som motsvarar de tre grundinställningar vi så väl känner till: liberalismen, socialismen och konservatismen. De har alla det gemensamt, att de bygger på ett visst sätt att umgås med och undkomma dödsångesten.

Den första möjligheten är att förbjuda, förneka, förtränga eller bortse från de möjliga negativa följderna av mötet med det okända. Det är att (påbjuda andra att) gilla olika, att (kräva av andra att) leva i övertygelsen att allt löser sig och att något gott kommer ur varje möte med det okända. (Parenteserna avser att påvisa den viktiga distinktionen mellan privat och offentligt, mellan moral och politik, mellan frivillighet och tvång, en distinktion som tyvärr ofta missaktas.) Denna programmatiskt optimistiska inställning kallar vi liberalism.

Det liberalismen eftersträvar är det politiska upprätthållandet av det tidigare stadium av medvetandets utveckling som rådde innan dödsångesten och missnöjet tog över. Varför kan vi inte bara vara nöjda, hoppas på det bästa och lämna varandra i fred? Det mesta går ju ändå bra, och en överdriven ängslighet håller oss tillbaka. Liberalismen uppmanar oss att bortse från följderna av vårt självmedvetande för att på detta sätt undfly vår dödsångest. Liberalismen kan associeras med en lägre medvetandegrad.

Läs mer

Grymhet – mildhet. Välfärd – våld

Anders Leion

Caesars karriär hindrades i början av hans – relativa – fattigdom och hans frändskap med popularerna, det folkliga partiet i senaten. När han väl hade lyckats få befäl över armén i Gallien tog den fart. Han samlade på sig enorma rikedomar och stort politiskt inflytande genom att förhärja landet och slå ned allt motstånd med extrem grymhet. Helvetierna som var den första stam han angrep, reducerades med två tredjedelar. Ett annat uppror slutade med att alla vapenföra mäns händer höggs av – och så vidare. Den vapenmakt och det inflytande han samlat på sig skrämde senaten som beordrade honom hem. Han kom, med en del av sin armé. Hans motståndare i senaten flydde och inbördeskriget var ett faktum. Han vann det också, och behandlade sina fiender med extrem mildhet.

De senaste åren har politiken och politikerna uppvisat den ena skandalen efter den andra. Allt har inte varit olagligt, utan mest pinsamma demonstrationer av dubbelmoral och hyckleri, till exempel miljöpartistiska statsråd som gör sitt bästa för att smutsa ned miljön – av bekvämlighet och snålhet. Men borde inte Romsons användande av förbjuden bottenfärg och obeskattad diesel betraktats som olagligt och lett till rättsliga följder? Eller det kan gälla mångmiljardbeslut för nya Karolinska som fattas under inflytande av jäv. Inga följder.

Läs mer

​Gästskribent Fredrik Östman: En ny knappologi del 1 – Politiskt självmedvetande

Inte sällan har vi på senare tid kunnat höra att den traditionella vänster-högerskalan inte längre är användbar för att beskriva de aktuella politiska motsättningarna och fraktionsbildningarna. Andra klassifikationsgrunder har föreslagits, till exempel GAL-TAN-skalan och olika två- eller flerdimensionella indelningar såsom den politiska kompassen där GAL-TAN kompletteras med ”ekonomiskt vänster” och ”ekonomiskt höger”. En annan förslagen indelning är ”globalism-nationalism”.

Den traditionella vänster-högerskalan skapades för att beskriva fraktionsbildningen i den franska Nationalförsamlingen i samband med revolutionen i Frankrike 1789, där de radikala revolutionärerna satte sig till vänster och moderatare krafter och lojalister till höger. På detta sätt kom först liberalismen och sedan socialismen att förknippas med vänster medan först rojalism och lojalism och senare motupplysningens tänkare och deras läror, konservatismen i vid mening, förknippades med höger. Så småningom placerades liberalismen gärna i mitten, speciellt under Kalla kriget när liberaler och konservativa allierade sig mot Andra världens kommunism, som därmed blev extremvänster.

Min personliga uppfattning är att vänster-högerskalan fungerar alldeles utmärkt för att på ett enkelt och lättfattligt sätt ge tydliga benämningar på politiska åsiktspaket. Den bygger nu som ursprungligen på olika fraktioners sympatier och antipatier för varandra snarare än på idéinnehåll eller politisk motivation. Det största problemet med en sådan skala är att den som skriker högst och har de starkaste antipatierna får utforma skalan efter eget behag, vilket vi sett när vissa socialistiska läror av vänsterextremister placerats i något de kallar extremhögern. Vänster-högerskalan är däremot inte användbar för att hjälpa oss att analysera politiska uppfattningars intellektuella innehåll, deras psykologiska och sociologiska motiv eller deras inbördes sammanhang. Den kan bara ge oss etiketter, men det kan den göra på ett robust sätt också i en miljö av hårda åsiktsmotsättningar. Antagligen ligger en förvillelse angående dessa vänster-högerskalans begränsningar bakom påståendena om dess oanvändbarhet.

Läs mer

Hur kniviga etiska problem kan uppstå

Patrik Engellau

I början av 1990-talet gick en liberal våg genom svensk politik som innebar att den offentliga sektorns klienter – patienter, elever, äldreomsorgsboende och så vidare – skulle få mer att säga till om. Det var en rörelse där jag själv ivrigt medverkade exempelvis genom att engagera mig i införandet av skolpengssystemet i Sveriges första skolpengskommun, Vaxholm.

En annan reform som var samma andas barn kom 1992 och kallades Ädelreformen. Den innebar att äldre i Sverige efter förändringar av Socialtjänstlagen fick större rätt att besluta om sin egen vård.

Att folk ska få större rätt att styra över sina liv kan väl ingen ha något emot? Jodå, folk kanske styr fel. Så här exemplifierar Dagens Nyheter problemet:

I Sverige försöker personalen på äldreboenden ta hänsyn till olika önskemål, som att till exempel bli vårdad av någon av ett visst kön (oftast kvinnor) eller inte bli vårdad av män med utländsk bakgrund. 

Om gamla människor får bestämma själva kanske de bestämmer att de inte vill bli vårdade av en utlandsfödd man (eller kanske inte heller av en utlandsfödd kvinna). Frihet kan alltså leda till diskriminering. Nu ska Diskrimineringsombudsmannen pröva saken. Dagens Nyheter förklarar:

Läs mer

Gästskribent Håkan Karlberg: Föraktar eliten folket?

Vanliga medborgare kan nu se resultatet av att den politik som pågått sedan beslutet om mångfald fattades enhälligt i riksdagen år 1975, och som nu uppenbarar sig inom alla områden.

I min nostalgiska värld, min barndoms idyll Flen, minns jag konstapel Marklund som patrullerade gatorna och en kriminalitet som låg på nivå äppelpallning. Ett inbrott på apoteket väckte stor uppståndelse.  I Vallins bokhandel arbetade Carin Österholm som gav Ulf Peder Olrog inspiration: ”Köp en Hjalmar Gullberg eller Vilhelm Moberg, men köp den av Violen från Flen”. På prins Wilhelms Stenhammar inledde alltid prinsen midsommardansen med slottsförvaltarens hustru. Vi i Flens samrealskola fick inte vistas utomhus efter klockan 21 och rektor Lund höll ett strafftal till den samlade skolan, eftersom några elever misstänktes ha varit berusade på Valborgsmässodansen.

Flen idag ser helt annorlunda ut, kallas i folkmun ”lilla Mogadishu”, och har betydande problem med samhällstilliten, skolan och ekonomin. Idag är 48 procent av skolbarnen utlandsfödda eller är barn med invandrarbakgrund, var fjärde elev har kommit till Sverige de senaste fyra åren. Flen är i botten av Lärarförbundets skolranking. Enligt nationalekonomen Hans Jensevik motsvarar Flens överkostnader för social omsorg en skatteförändring på mer än sex procent, vilket istället för höjd skatt slås ut på budget för exempelvis äldreomsorg. Nu lånar kommunen till driften. Flen är Sveriges sämsta kommun att bo i enligt SCB.

Läs mer

Framtidens diktatorer

Jan-Olof Sandgren

Nora Axelsson Håkansson är riksdagskandidat för Fi, och med sina 17 år Sveriges näst yngsta politiker. Dock hinner hon fylla 18 innan valdagen. I en intervju berättar hon om åldersdiskrimineringen i politiken och hur många äldre tvivlar på hennes kunskaper. Hon tycker att politiken domineras av gubbar i kostym, och tror inte yngre väljare vill rösta på någon ”annan vuxen som bestämmer över dom”.

Hennes åsikter är inte särskilt anmärkningsvärda för en gymnasietjej i 17-årsåldern. Många ungdomar tänker så. Jag hade inte haft några invändningar, om det inte vore för att hon kandiderar till en förtroendepost som kan placera henne i kretsen av makthavare som ska avgöra Sveriges framtid. Då ska hon naturligtvis granskas. Inte minst för att hon är ung och oerfaren.

Hennes hjärtefråga är hat på nätet. Hon berättar att hon själv utsätts för ungefär 200-300 nätbrott i månaden, och är vid det här laget uppe i några hundra polisanmälningar. Det borde göra henne till en av Sveriges mest brottsutsatta politiker. För det kan ju knappast röra sig om något så alldagligt som att människor hör av sig och är förbannade. Sådant får man naturligtvis tåla som politiker. Lagbrott mot offentlig person brukar innebära någon typ av fysiskt hot, eller trakasserier mot familjen.

Läs mer

PK-ismen är en statsbärande ideologi

Patrik Engellau

För den som betvivlar att det finns en nära koppling mellan den offentliga sektorns omsorgs- och välfärdsavdelning och PK-ismen – alltså mellan en organisatorisk apparat och en ideologi – så publicerades den andra juli en vägledande helsidesannons i Dagens Nyheter. Annonsen var undertecknad av Akademikerförbundet SSR, en facklig organisation, och bestod av ett antal fraser plus en inbjudan till ett evenemang i Visby några dagar senare.

Jag tar de där tre grejorna i tur och ordning: förbundet, fraserna och evenemanget.

När man googlar på Akademikerförbundet SSR och hoppar lite hit och dit så känns det på lukten att förbundet är befolkat med offentliga omsorgs- och välfärdsanställda (även om också privatanställda akademiker erbjuds medlemskap). Lukter är emellertid inga bevis eller ens indicier så jag valde den enklaste metoden att pröva min hypotes, nämligen att undersöka förbundets styrelse. Styrelsen består av tolv personer varav jag med hygglig säkerhet kunde fastställa att nio stycken är – eller i ordförandens fall har varit – anställda inom välfärdssvängen, till exempel som frivårdsinspektör, utredare i landstinget, facklig sekreterare i kommun och socialsekreterare. Var de tre återstående ledamöterna jobbar kunde jag inte utröna på den begränsade tid jag ägnade saken, men jag misstänker att även dessa är välfärdsarbetare.

Läs mer

Torkan och den presumtiva klimatändringen

Lennart Bengtsson

Torkan inte minst i Syd– och Mellansverige är ett problem för Sveriges bönder. Nödslakt av boskap har redan inletts. Sveriges konsumenter uppmanas köpa svenskt kött och vi får hoppas att inte miljörörelsen motsätter sig detta vällovliga initiativ. Därtill kommer säkert landets alla idisslande djur (vilda som tama) att få problem med maten och minska i antal vilket kommer att bidra till minskade utsläpp av klimatgaser som metan.

Många ser omedelbart torkan som ett tecken på en allt mer hotfull klimatändring. Detsamma skulle säkert ha sagts om sommaren istället varit alltför regnrik och gett bönderna andra problem.

Hur förhåller det sig då med sommarnederbörden (juni, juli och augusti)? Ser vi till landet som helhet så redovisar SMHI statistik för 87 stationer fördelade över landet för perioden 1860 – 2017. Sommarnederbörden varierar kraftigt men ligger nu på 220 – 240 mm i medeltal över flera år och den långsiktiga trenden är svagt ökande.

Läs mer

Att göra årets val till ett moraliskt val med hjälp av halmgubbar

Lennart Bengtsson

Att vädja till medborgarnas moral och empati är ett ”gefundenes Fressen” för varje politiker och har nog alltid varit så. Att framställa politiska motståndare som ondskefulla, gemena och orättfärdiga är vida mer effektivt än att framställa dem som inkompetenta, okunniga eller ekonomiskt oansvariga även om detta skulle vara en mer korrekt beskrivning av verkligheten.

Eftersom svenska folket huvudsakligen består av hyggliga och anständiga människor som inte bara sliter och arbetar och gör rätt för sig utan dessutom är toleranta, vidsynta och generösa finns det föga behov för att skambelägga dem och kritisera deras moral. Jämfört med de flesta länder och inte minst utvecklingsländerna uppvisar de ett minimum av vad man kan benämna som rasism. Detta skapar stora problem för flera politiska partier som måste producera övertygande moraliska argument för att förbättra sitt röststöd inför det förestående riksdagsvalet.

Nu har Sverige råkat få en liten grupp av misslyckade unga odågor som försöker imitera 1930-talets tyska nationalsocialister. Det är faktiskt skrattretande ty det är ungefär som att jämföra en hemvärnsförening i Rabbalshede med ett modernt Spetznazförband eller nazistiska pansarsoldater från andra världskriget. Vilken förnuftig människa bryr sig om löjliga svenska nazistimitatörer som säkert känner ett slags hemlig stolthet att media har gett dem en sådan gammaldags skräckinjagande benämning. De skall naturligtvis ignoreras och gör de ofog skall de häktas och sättas i förvar. Emellertid är dessa spökvarelser samtidigt perfekta halmgubbar för politiker som Annie Lööf, som därigenom kunnat ge sken av att ungefär så här skulle hela SD kunna bli om inte jag står upp för moral och etik och göra allvar av min plan att fylla Sverige med förment fördrivna och hjälplösa migranter från världens alla hörn.

Läs mer

Varför är vi så korkade?

Patrik Engellau

Den här sajtens motto är ”Här skapas samtidens självförståelse”. Det är kaxigt. Jag har själv skrivit det. Det är ärligt menat.

Det officiella Sverige lever kvar i en antikverad självförståelse som utgår från hur samhället såg ut för fram till för kanske femtio år sedan. Då kunde man förstå Sverige genom att tala om höger och vänster, om borgare och socialister. Men det gör man inte längre. Vad ska man då tala om i stället för att begripa? Det är långt ifrån självklart och därför är den här sajtens självpåtagna uppgift att söka bra svar på den frågan (och på andra angelägna frågor såklart).

I ett av årets mest lästa inlägg frågar Jan-Olof Sandgren så här:

Men om PK-ismen är ett internationellt fenomen, varför har den funnit en så gynnsam jordmån just i Sverige? Är svenskar mer ”korkade” än andra, eller finns en alternativ förklaring?

Som alternativ förklaring föreslår Jan-Olof att svenskar inte kan kommunicera på något vettigt sätt och därför tar sin tillflykt till högstämda, idealistiska principer av PK-typ.

Det ligger mycket i det. Det stämmer med observerbara fakta som jag ser det. PK-ismen är ovedersägligen ett internationellt fenomen som fått särskilt genomslag i Sverige. Och svenskar, till exempel förra centerledaren Maud Olofsson, som Jan-Olof tar som exempel, har en stark tendens att fly in i PK-floskler.

Läs mer

Plastsäckar dödar fiskar i haven och det verkar vara miljörörelsens fel

Patrik Engellau

Jag vet inget om sophantering men jag är djupt misstänksam mot miljörörelsen, inte i första hand för att miljöpartister stökar till det i Stockholms innerstad, utan för dessa människors trosvisst religiösa och således aldrig ifrågasättande inställning till sitt ämne. Särskilt illa tycker jag om att omvärlden av inställsamhet mot de frälsta tar till sig bitar av deras tänkande såsom exempelvis det här med ”hållbarhet” som vartannat företag numera stoltserar med utan att det betyder något.

I sitt almedalstal räknade språkröret Isabella Lövin från miljöpartiet upp ett antal internationella värmerekord som ska ha satts under de senaste månaderna, till exempel utanför Glasgow där det blev 31,9 grader den 28 juni vilket var varmare än någonsin. Jag gjorde en snabbkoll. Det visade sig att en glassbil hade stått bredvid mätstationen med motorn på för att hålla frysningen igång. Myndigheten The Met Office, Storbritanniens SMHI, förklarade så här:

Oturligt nog har vi i detta fall tecken på att ett fordon med motorn igång stod parkerat alltför nära observationsstället där termometern förvarades på eftermiddagen den 28 juni.

Sedan sa Lövin att den högsta temperatur ”som någonsin tillförlitligt uppmätts” inträffade i Algeriet. Det hade blivit 51,3 grader i ”torsdags”, vilket var den 5 juli. Det är sant att Washington Post rapporterade om detta, men den statliga algeriska meteorologiska myndigheten har inte omnämnt saken. Mätstationen ligger vid flygplatsen Ouargla som för närvarande befinner sig under ombyggnad vilket gör att jämförbarheten med tidigare temperaturmätningar kan halta. Sedan orkade jag inte forska mer om Lövins uppgifter.

Läs mer

Gästskribent Zhengyang Wu: Den svenska sjukan och det svenska samhällets utveckling

Sverige har en liten befolkning, och det är naturligt att man inte har eller har haft så många (om ens någon) intellektuella giganter som med sin unika insikt och kunskap kan påverka samhället mot en positiv riktning, och i yttersta fall rädda landet från förfall när makteliten håller på att tappa kontakt med verkligheten.

Men det gör egentligen inte så mycket om man har ett öppet samhälle värt namnet, eftersom man utan problem kan få inflytande från resten av världen där insikterna och kunskaperna finns. Som jag ser det har detta varit en av nyckelfaktorer som gjort den västländska civilisationen så mycket mer framgångsrik än alla andra.

Men när jag började intressera mig för Sveriges utveckling upptäckte jag ganska snabbt att Sverige inte har ett öppet samhälle i det här avseendet, eftersom positivt inflytande utifrån har svårt att accepteras och nå ut till den svenska makteliten och det svenska intellektuella kollektivet, inte att tala om den vanliga svensken. Vad man är öppen för är istället andra typer av inflytande, ofta antiintellektuella sådana. Visserligen kan det också betraktas som ett slags ”öppenhet”, men jag vet inte om mottaglighet för efterblivenhet och till och med ren ondska är något positivt, även om det känns riktigt härligt att hela tiden få den blinda svenska stoltheten (min benämning: den svenska sjukan) bekräftad: Att man är bäst på sin lilla täppa och att man är så duktig att man inte behöver insikt eller kunskap utifrån.

Läs mer

Isabella Lövin och nånannismen

Mohamed Omar

I tal efter tal varnar miljöpartisten Isabella Lövin för en stundande katastrof. Den 5 juli skrev hon så här på Facebook:

”Klimatet är vår viktigaste fråga! Vi måste agera nu, inte sen!”

Så fort vi har en varm och vacker sommardag, så används det av Lövin som ett bevis för att jorden kommer att gå under om vi inte röstar på Miljöpartiet och slutar flyga och köra bil.

Men det är andra som ska rädda världen, inte Isabella Lövin. Hon och hennes man äger sex fordon (!) varav ett är en riktigt skitig pickup som går på diesel. Men till skillnad från oss andra som bara nöjeskör våra bilar, så BEHÖVER Lövins man denna pickup.

När Lövin blev utfrågad på SVT:s Opinion Live förklarade hon att maken ägnar sig åt konst på fritiden. Han gör skulpturer. Så han MÅSTE ju transportera tunga stenar och verktyg. Klimatkrisen kan vänta, vi ska bygga en staty!

”Det är min mans bil – han är skulptör och jobbar med sten.”

Stenarna är dessutom ”väldigt, väldigt tunga”.

Läs mer

Vem kämpar mot vem?

Patrik Engellau

När jag läser igenom den här texten inser jag att den är väldigt tät i bemärkelsen att det finns en ny tanke i varje ny mening (som må vara felaktig). Texten hade i utökat skick räckt till en bok eller två. Men jag har tröttnat på att skriva böcker för jag får fler läsare på en kort artikel än på en hel bok. När jag nyligen skrev om en bilpunka fick jag fler läsare än av mina två senaste böcker sammantagna. Om du inte orkar läsa till slutet är du ursäktad.

Kanske är det så att vi som försöker utveckla någon användbar förståelse av samtiden – i varje fall jag – är alltför påverkade av föreställningen att det finns en god sida och en ond sida som kämpar om herraväldet ungefär som i gamla västernfilmer eller i socialistiska kamptal på första maj. Vi (i varje fall jag) föreställer oss att två sociala krafter, var och en med sina inre angelägenheter i ordning, står i harnesk mot varandra på ett slagfält. Den ena kraften heter GAL, den andra heter TAN. Eller så heter krafterna globalister och nationalister. Eller kanske politikerväldet och den nettoskattebetalande medelklassen.

Men finns dessa krafter i verkligheten? Det närmaste tydliga exemplet på att de skulle kunna finnas är kanske Ungern, där premiärminister Viktor Orbán står som nationalismens representant mot globalister som George Soros, Jean-Claude Juncker och ett gäng libyska flyktingsmugglare.

Läs mer

Exit Merkel – och Löfven

Stefan Hedlund

Torsdagen den 5 juli var Sverigedemokraternas dag i Almedalen. På morgonen intervjuades Jimmie Åkesson av Katherine Zimmerman från statsradions PK-redaktion. Trogen den agenda som genomsyrar hela det svenska komplexet av ”public service” var hennes ambition inte primärt att fördjupa lyssnarnas förståelse av Sverigedemokraternas agenda. Det gällde framför allt att söka locka Åkesson att säga något som skulle kunna användas till fortsatt demonisering av Sveriges näst största (snart kanske största) politiska parti.

Ett av de mest belysande inslagen i denna skattefinansierade uppvisning av politiskt korrekt agendajournalistik kom när Åkesson uppmanades att välja vem har föredrog – Tysklands förbundskansler Angela Merkel eller Ungerns premiärminister Viktor Orban. Uträkningen var självfallet att valet skulle falla på Orban, och att brunsmetningen av Sverigedemokraterna därmed skulle kunna ges nytt bränsle.

Medan Merkel länge har åtnjutit respekt som Europas ledande politiker, och en garant för europeisk sammanhållning, har Orban demoniserats som högerextrem nationalist. Åkesson valde också, efter viss vånda, att gå i den gillrade fällan. Med hänvisning till att han inte hade mycket till övers för Merkel, såg han sig tvingad att välja Orban. Ännu en seger för den svenska journalistik som kanske bäst borde benämnas ”public dis-service” – eller?

Läs mer

Dags att förklara krig nu

Patrik Engellau

När stater förlorar kontrollen över delar av sitt territorium krävs det stor beslutsamhet för att återupprätta det statliga våldsmonopolet. Maffian på Sicilien är ett intressant exempel. I början av 1900-talet var det maffian snarare än den italienska staten som bestämde. Ungefär 1925 beslöt fascisten Mussolini att staten skulle ta över kommandot över Sicilien. Mussolini startade ett krig mot maffian som nästan lyckades. Men bara nästan, för efter andra världskriget återtog maffian kommandet tills staten gjorde ett nytt erövringsförsök på 1980-talet. Detta tycks inte ha blivit någon total framgång, för maffian finns fortfarande kvar, möjligen försvagad.

Antimaffiaåklagaren Giovanni Falcone, som hade blivit en symbol för statens kamp mot den organiserade brottsligheten, blev bombmördad för 25 år sedan.

Snällare stater än Mussolinis fasciststyre brukar dra sig för obehaget att slåss för att återta makten i områden där den en gång gått förlorad och något slags alternativ maktapparat tagit över. Brasilien är ett exempel. Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro säger att Brasilien är inne i den tredje eller fjärde fasen i kampen mellan staten och våldsligorna.

Läs mer

Gästskribent Rune Barnéus: Dags igen för en budgetsanering modell Göran Persson 1995-97

Jag föddes 1938. Det var en märklig tid, så till exempel fanns det bara två kön, vi fick försörja oss själva, statens roll var begränsad till att försvara landets gränser och bevara lag och ordning. Utbildning var också en statlig angelägenhet. Sveriges skattetryck var i nivå med eller lägre än övriga europeiska länders. Sverige var ett kristet, lutheranskt land med en homogen befolkning. Det var ett säkert samhälle med låg brottslighet och kvinnofrid. Detta är inte skrivet för att raljera utan för att förklara att vi som är födda på 30-talet kommer från en annan planet. Mellan min barndoms Sverige och dagens Sverige finns det en värld.

Vi föddes i uppförsbacke med snön i ansiktet men vinden skulle mojna. När vi kom ut i arbetslivet fanns egentligen ingen arbetslöshet och när insikten om miljöförstöring som konsekvens av våra ekonomiska framgångar kom, var vi väl etablerade på arbetsmarknaden. Få om någon generation har varit med om som så omvälvande förändringar för mänskligt liv under en livstid som vi. Förvisso fanns el och ånga när vi föddes men de nådde folket då vi var unga. Jag kan ännu minnas lukten av karbidlampan och glädjen över att slippa sitta på utedass; att gå ut inne var störst av allt!

I den värld vi föddes var vi medvetna om att vi själva hade ansvaret för vår överlevnad. Detta hade återverkningar på alla val vi gjorde i livet. Få med min bakgrund vågade eller hade resurser att studera efter skolplikt. Men vi som gjorde det blev väl omhändertagna av en förstklassig skola som efter oss har blivit sämre.

Läs mer

Christer Hanefalk: Talanalys politikertal Almedalen – Isabella Lövin

Isabella Lövins tal i Almedalen 8 juli 2018.

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap – röd tråd)                   8 – Mycket tydlig; c:a 70 procent om klimat o miljö.

K – Kunskap (bevismedlen)                                   8 – Genomgående bra. Väl underbyggd argumentation.

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                           6 – Här finns förbättringspotential.

A – Artistisk förmåga (språket)                              7 – Det ’bar’ inte riktigt – talet var bättre än Lövin.

Sammanvägt betyg:                                                 7,25

Mer än godkänt – men det finns utrymme för förbättringar.

Övergripande kommentar:

Allra först: Självklart är Isabella Lövin – liksom övriga partiledare/språkrör – en mycket god talare. För mig – som ’betygsättare’ – är 5,0 gränsen för godkänt. Samtidigt som 10,0 är nivån som J F Kennedy höll när han var som bäst eller som Barack Obama håller (…då med reservationen att de båda nämnda ledarna hade hyggligt stora talskrivarstaber … plus tillägget att de tränade mycket; en amerikansk president håller i genomsnitt 5-8 tal om dagen,,,liksom hans vicepresident…liksom deras fruar…och alla har egna talskrivare…).

Läs mer

Mina två politikerkontakter

Jan-Olof Sandgren

Politiker behöver ibland påminnas om att det finns en opinion, eller tipsas om vart vinden blåser. Deras faktaunderlag kan också vara ofullständigt så att det inte klart framgår vad en omröstning handlar om. För att kunna fatta ett klokt beslut måste de i så fall googla, eller lita på att någon uppmärksam medborgare gör det.

Det var i den andan jag en gång skickade ett mess till Hanif Bali. Han hade nämligen uttryckt sympati för frihandelsavtalet TTIP mellan USA och EU (som sedan lades i malpåse av Trump). Kritiker hävdade att avtalet gav Världsbanken befogenheter att utdöma skadestånd i mångmiljardklassen, och därför handlade mer om överstatlighet än handel. Jag ville förvissa mig om att Hanif inte hade missat den informationen.

Andra gången jag kontaktade politiker var för ett par veckor sen, när jag mailade EU-parlamentariker Cecilia Wikström för att protestera mot EU:s planer att införa ”länkskatt”.

Både Cecilia och Hanif svarade. Även om förutsättningarna inte är desamma, illustrerar de två helt olika sätt att kommunicera med medborgare.

Cecilia börjar med att tacka för mitt mail och förklarar hur roligt hon tycker det är med engagerade medborgare. Sedan redogör hon i detalj för hur ärendet bereds inom EU och kommer att behandlas i alla instanser. Hon förklarar mycket pedagogiskt vad förslaget innebär och vilka delar hon själv är kritiskt mot, liksom vad den liberala gruppen ALDE har för ståndpunkt…

Läs mer