Islamisterna har hittat hem

Jan-Olof Sandgren

Att Sverige blivit något av ett politiskt getingbo de senaste åren är egentligen inte så konstigt. Som världens mest socialdemokratiska land har vi förstås drabbats hårt av den internationellt vikande trenden för socialdemokratin. Något som i sossekretsar brukar omtalas som ett ”bakslag för demokratin”. Fast förklaringen kan ju vara så enkel som att många väljare tycker att andra partier är bättre, i så fall ett bevis för att demokratin fungerar.

En annan sak som utmärker Sverige, är att det sedan 90-talet varit i stort sett dött lopp mellan det borgerliga och det socialistiska blocket. Därför har båda sidor satsat på att attrahera marginalgrupper, som utan att vara särskilt röststarka ändå kan agera ”tungan på vågen”.

En mycket framgångsrik sådan marginalgrupp har varit feministerna. En annan den islamistiska lobbyn. Ingen av grupperna är särskilt representativ för den svenska valmanskåren, men eftersom de rör sig ganska obehindrat mellan blocken är de mottagliga för röstfiske. Detta går hand i hand med muslimska brödraskapets uttalade policy att nå inflytande genom politisk infiltration.

Läs mer

Ateist, nörd och Trump-supporter

Mohamed Omar

I Amerika är ateismen till stor del ett vänsterfenomen och dess kritik mot kristendomen rör ofta frågor som till exempel abort och samkönade äktenskap. Ateismen har därför kommit att förknippas med så kallad ”progressiv” politik, trots att den i grunden inte har något politiskt innehåll alls, utan bara är en filosofisk hållning.

Visst finns det amerikanska ateister som är höger, men det har varit svårt för dem att engagera sig i Republikanerna på grund av partiets nära samarbete med kristna grupper. Enligt en Pew Forum-undersökning år så beskrev sig 15 procent av ateisterna som republikaner. Å andra sidan har ateister som Christopher Hitchens och Sam Harris kommit att förknippas med högern då de också riktat sin religionskritik mot islam. Detta eftersom delar av vänstern ser islam som sin allierade och inte mäter islamisk fundamentalism med samma måttstock som den kristna.

Jag hörde första gången talas om Robert M Price när jag läste litteraturvetaren Mattias Fyhrs bok Död men drömmande: H P Lovecraft och den magiska modernismen (2006). Boken handlade om den amerikanske skräckförfattaren H. P. Lovecraft, verksam på 20-talet. Price blir omnämnd som en av de främsta Lovecraft-experterna. Det stod också att Price var teolog, vilket väckte mitt intresse.

Läs mer

Putte och jag

Patrik Engellau

När jag var tretton år disponerade jag tillfälligt en ponny som hette Putte. Tanken var att Putte och jag skulle ägna oss åt hoppningar. Putte skulle hoppa en bana enligt mina instruktioner och sedan skulle vi tillsammans glädja oss åt våra framgångar i olika tävlingar.

Jag tittade i Puttes ögon för att få bekräftelse på att han gillade upplägget och att vi hade en uppgörelse. Han visade inte på något sätt att han närde några invändningar och jag drog därför slutsatsen att vi faktiskt hade en överenskommelse.

När det kom till kritan och vi närmade oss det första hindret vek Putte av och bromsade så att jag föll i marken. Jag ville emellertid inte ifrågasätta vår överenskommelse så vi försökte igen varpå jag ånyo ramlade i backen. Det blev ett formativt ögonblick i min personliga utveckling. Jag förstod att överenskommelser inte nödvändigtvis är överenskommelser hur mycket ärlig vilja man än läser in i en kontrahents förtroendeingivande hållning. Läs mer

Är Sverige som USA eller Brasilien?

Patrik Engellau

Nu ska jag avslöja en del av min lumpenhet. Häromdagen gjorde min portugisiskafröken mig förvånad och tvingade mig därigenom att granska mina reaktioner och motiv.

Hon tycker mycket illa om president Jair Bolsonaro och allt han står för, det visste jag från tidigare. Plötsligt sa hon att hon verkligen hoppas att han ska lyckas med allt han föresatt sig och att det kommer att gynna Brasilien.

Men du gillar ju inte Bolsonaro, sa jag.

Och? sa hon.

Hon har bott länge i USA och vet hur folk tänker där så jag påminde henne om hur halva den amerikanska befolkningen tycks resonera. Dessa amerikaner hatar president Trump och vill inget hellre än att hans ska misslyckas med allt han tar sig för och dessutom helst bli avsatt och stoppad i fängelse. Varför vill du inte att Bolsonaro ska misslyckas när du ändå ogillar honom? frågade jag.

Hon funderade en sund och sedan sa hon att amerikaner tror att de är oövervinnerliga. De tror att inget riktigt ont kan hända dem. Det spelar egentligen ingen roll vilken president de har, landet travar på i alla fall. Om Trump misslyckas är det synd om Trump, men det drabbar inte USA så mycket. Därför tycker de att det är bra straff för Trump om han gör fiasko.

Läs mer

Koranen och den geocentriska världsbilden

Mohamed Omar

Föreställ dig att en gud, allvetande och allsmäktig, har skapat universum. På jorden har han satt mänskligheten. Denne gud har gjort flera försök att vägleda människorna genom att uppenbara sin vilja för olika profeter. Vissa lyssnar på profeterna och börjar leva såsom Gud vill, men många fortsätter att leva som de själva vill. Det händer till och med att profeter blir ihjälslagna.

Så en dag bestämmer sig Gud för att han ska ge människorna en sista chans. Han ska skicka ett sista budskap till dem. Där ska allt de behöver finnas med. Följer de budskapet, kommer Gud att löna dem med paradiset efter döden. Vägrar de, så blir de stekta i helvetet.

Detta skedde på 600-talet e. Kr. och det sista budskapet fick namnet Koranen. Den beskriver sig själv som fullkomlig och utan fel, en vägledning som ska gälla fram till Domens dag. Och så borde det ju vara om författaren faktiskt var en allvetande gud som skapat universum.

Men Koranen innehåller många fel som i stället visar att det är en mänsklig skrift, skriven av ofullkomliga människor med begränsade kunskaper. Jag ska ta upp en sak här: Koranens geocentriska världsbild.

Den geocentriska världsbilden var den vanliga synen på universums uppbyggnad under antiken och medeltiden, från ungefär 500 f. Kr., innan den heliocentriska världsbilden fick genomslag i Europa på 1500-talet och 1600-talet. Aristoteles, som levde på 300-talet f. Kr, menade att jorden låg i universums mitt. Runt jorden kretsar solen och planeterna.

Läs mer

När symboler får ersätta verkligheten 

Lennart Bengtsson

Ordet symbol har knappast ändrats från sitt grekiska ursprung. Symbolon representerar en sak, ett abstrakt begrepp, en idé eller en egenskap. Medlemmar av det socialdemokratiska partiet bär en nål med en stiliserad röd ros. Numera bär dock även vår socialdemokratiske statsminister en nål med en svensk flagga som även bärs av riksdagens talman. Det ser klädsamt ut och betonar att Sverige ändå fortfarande är en nation även om många tycker det antyder en oacceptabel form av nationalism. Det skulle inte ha gått för sig för några år sedan ty då hade de kanske fått ägg och tomater över sig och skarp kritik från huvudstadspressen över att gå sverigedemokraternas ärenden och inte vara ett dugg bättre än Viktor Orbán.

Minst lika vanligt och viktigt är det att bedriva en symbolpolitik. Medialt sett är detta nära nog lika viktigt som riktig politik. Det är speciellt vanligt när det gäller klimatpolitiken. Inget förefaller i dag vara viktigare i Sverige, inte minst i media. Klimatet håller på att tippa över i ett oregerligt kaos, menar man, där en Venusartad värmedöd finns som ett troligt slutstadium. Sverige och västvärlden bär skuld härtill inte minst genom sitt överdådiga leverne. För en sådan synd finns det fortfarande en viss botgörelse genom att återgå till ett enkelt liv utan resor, minimal konsumtion och helst en helt växtbaserad eko-konsumtion.

Läs mer

Gästskribent Richard Sörman: Vad händer i Frankrike? En ny fransk intellektuell höger hjälper oss förstå konflikten mellan Gula västarna och president Macron

Följande är en översättning av en intervju i den franska tidskriften Le Point med Christophe Guilluy om globaliseringens splittrande effekter på det franska samhället. Christophe Guilluy (född 1964) är Frankrikes just nu kanske mest inflytelserike samhällsforskare. Han är något för oss i Sverige så ovanligt som en erkänd intellektuell som öppet kritiserar den dominerande vänsterliberalismen och dess dogmer om öppenhet och mångfald. Guilluy är geograf med inriktning på socioekonomisk demografi (vilka fransmän bor var och varför?).

I sina korta och koncisa böcker beskriver han hur det har uppstått ett ”perifert Frankrike” för de fransmän som globaliseringen tenderar att göra överflödiga. Dessa medborgare har det gemensamt att de inte tillhör de två samhällsgrupper som enligt Guilluy kunnat dra nytta av den globaliserade ekonomin: (1) de resursstarka och välutbildade människor som har råd att bo i innerstäderna och (2) den invandrade arbetskraft som arbetar åt de rika, lagar deras exotiska mat, städar deras arbetsplatser och bor på pendlingsavstånd till stadskärnorna i de förorter som fransmännen själva har flytt.

Guilluy blev känd för en bredare publik 2014 då han gav ut sin bok La France périphérique (”Det perifera Frankrike”). 2016 kom en första uppföljare: Le Crépuscule de la France d’en haut (”Frankrikes nedgång uppifrån”) – och det är med anledning av utgivningen av den boken han ger nedanstående intervju. Och 2018 kom No Society – La Fin de la Classe moyenne occidentale (”No Society – slutet på den västerländska medelklassen”). I denna senaste bok fördjupar han sitt tänkande och hävdar att de moderna eliterna inte känner något ansvar varken för nationalstat eller samhälle i sin helhet och att de faktiskt verkar vara på väg att överge desamma.

Läs mer

I moderna Sverige lägger vi pengarna på annat än samhällsservice

Bitte Assarmo

Postnord har ansökt om att få dela ut posten varannan dag. Att döma av postutdelningen i det område där jag bor började de praktisera denna nya policy långt innan de gick ut öppet med sin ansökan, för här har vi inte fått post på daglig basis på ett par år nu. Två eller högst tre gånger i veckan syns brevbäraren till, och han brukar numera dyka upp vid femtiden på eftermiddagen. Om man får den post man väntar på blir man glatt överraskad, allra helst om förpackning och innehåll är oskadat. Numera är det långtifrån säkert att posten faktiskt kommer fram till adressaten.

Det här är naturligtvis inte brevbärarens fel. En brevbärare gör så gott hen kan, och inte ens en brevbärare kan göra underverk under de förutsättningar som uppenbarligen råder på Postnord idag. Men såsom varande en bra bit över femtio minns jag med viss saknad den tid då man kunde ställa klockan efter postgången – sex dagar i veckan – och då postgången var så pålitlig att det blev rubriker i morgontidningarna om så mycket som ett litet gratulationskort försvann någonstans på vägen.

Den tiden är längesen förbi. Dagens Sverige är så modernt och kostnadseffektivt att sådana petitesser som samhällsservice inte längre prioriteras särskilt högt. Det finns så många andra viktiga områden att lägga pengarna på, som exempelvis långdragna och dyrbara statliga utredningar om hur man kan få flickor att vägra leka med dockor, eller hur man bäst hjälper IS-terrorister till jobb och lägenhet när de kommit hem till trygga Sverige när det inte längre är roligt att mörda för kalifatet.

Läs mer

Du gamla, du fria

Patrik Engellau

Ibland undrar jag varför Sverige fortsätter att fungera så bra som det gör. Vi vet, eller tror att vi vet, att det är osäkert om den offentliga sektorn avser att leverera det som den lovar och som vi har betalat för. Till exempel är jag övertygad om att polisen inte tänker göra något om jag utsätts för inbrott eller blir rånad på gatan. Jag är säker på att skolan försöker hjärntvätta barnen. En kompis sa häromdagen att hans son får lära sig i skolan att det inte finns någon sanning. Försök att lära barnen multiplikationstabellen när detta sjunkit in.

Om jag, Gud förbjude, fick någon allvarlig sjukdom skulle jag vid första tecken på krångel eller inkompetens från landstingets sida kontakta tillförlitliga vårdgivare i Boston eller São Paulo. Jag litar lika mycket på landstinget som jag litar på SJ, som nyligen försenade min ankomst från Stockholm till Åre med fyra timmar för att det hade snöat i Gävletrakten. Jag tror lika mycket på att det är en godtagbar ursäkt som jag trodde på att lastbilarna från Volvo pajade på grund av felaktiga instruktionsböcker när jag jobbade med svenskt bistånd till Guinea-Bissau och de svenska biståndstruckarna la av några veckor efter leverans.

Ändå lufsar vi svenskar, jag med, på i något slags förtröstan om att det ska ordna sig. Lärarkåren ska resa sig i sin forna pondus. Respekt och ordning ska åter härska i de svenska skolorna. Ruttna syllar i de statliga järnvägarna ska bytas ut. Statsråd som den förljugne Morgan Johansson ska ersättas av Tage Erlanders likar. De som ansvarar för migrationspolitiken ska lära sig att mäta intäkter mot kostnader och redovisa ärliga resultat för det folk som betalar notan. Allt kommer att lösa sig.

Läs mer

Är maktväxlingen omöjlig?

Anders Leion

Hur skall det gå för de gula västarna? Hur skall det gå för de västeuropeiska demokratierna?

Rom gick under därför att man inte kunde finna något fungerande sätt för maktväxling. Sedan praetoriangardet förlagts inne i Rom, för att skydda kejsaren, blev han dess fånge. De avgjorde vem de ville acceptera som kejsare. Alltså valdes allt oftare generaler till kejsare. De styrde riket som de styrt armén, med befallningar. När inflation uppträdde förbjöd de prisökningar, varvid varorna försvann från hyllorna. Tredskande handlare avrättades. Till slut fanns det inte tillräckligt med medel ens för att upprätthålla armén. Germanerna kom och hälsades som befriare. Kejsarna kunde inte byta kurs, de kunde inte undvika katastrofen. Gjorde de ett försök blev de avsatta av armén, som tillsatte någon lydigare.

Kan man inte byta ut ledningen blir det omöjligt att byta kurs. Men denna mekanism – eller brist på mekanism – dvs. oförmåga till maktväxling, kan inte bara förklara situationen i Venezuela. Det belyser också demokratiernas svårigheter. Och just nu är den akut för de gula västarna.

De gula västarna startade som ett spontant uppror, utlöst av ilska över fartbegränsningar och skattehöjningar på drivmedel, men med energi från en länge lagrad bitterhet. Denna kom från en under lång tid upplevd försämring av levnadsstandarden på landsbygden och i små städer – just där man är mest bilberoende. Rörelsen är nu inne på femtonde veckan. Så länge har man demonstrerat på lördagarna, i Paris och i många andra städer. Nu börjar man få svårigheter.

Läs mer

Koranen vilseleder

Mohamed Omar

I Göteborg driver salafister en skola som kallas ”Vetenskapsskolan”. Det är bara ett exempel på att det inom den islamiska missionen finns en föreställning om att islam är en ”vetenskaplig” religion och att Koranen är förenlig med modern vetenskap.

På svenska islamiska sajter är föreställningen vanlig. Man kan titta på sajten på islam.se och artikeln ”Religion kontra vetenskap”. Där står det så här:

”Muslimer måste tillgodose sig båda dessa vetanden. Faktum är att islam förespråkade studier av världslig kunskap i en tid då hela världen låg i mörker.”

Koranen ska ha tillkommit på 600-talet. Det är många hundra efter det att greken Eratosthenes (cirka 276–194 f. Kr.) beskrivit jorden som ett klot. Ett faktum som man inte hittar i islams heliga bok, jorden beskrivs istället som platt. Den jämförs till och med med en matta: ”Gud har ock gjort jorden till en matta åt eder…” (Zetterstéen 71:18)

Det grekiska ljuset upplyste världen och lade grunden för den mest lysande civilisation som någonsin existerat: den västerländska. En annan grek, Aristarchos (cirka 310–230 f. Kr.), föreslog att jorden roterade runt solen. Hans idé fick inget genomslag under antiken, men ändå. Han förstod också att solen var större än jorden. I Koranen nämns inte jordens rotation, men det talas om att solen löper i en bana, och följs av månen: ”Han är ock den, som skapat natten och dagen, solen och månen, så att båda vandrar i sin egen bana.” (Zetterstéen 21:34)

Och solen torde ha uppfattats som mindre än jorden eftersom den om kvällen sjunker ner i en dypöl i ett land någonstans vid världens ände: ”Tills han kom fram till det ställe, där solen går ned, och fann, att den gick ned i en grumlig källa, och fann människor bredvid den.” (Zetterstéen 18:84)

Läs mer

Ny podd! Farväl till samtiden

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 11/2) pratar jag med författaren Einar Askestad. Han inledde sin skrivarbana i början av 90-talet som litteraturkritiker på BLM och har därefter medverkat i tidskrifter som Ord och Bild, Artes, Lyrikvännen, Hjärnstorm, Res Publica, Vinduet, Ny tid och Axess.

Askestad debuterade 1997 med novellsamlingen Det liknar ingenting och har senast publicerat Så enkla är orden (2018), som är hans elfte bok. Han är även gästskribent här på Det Goda Samhället.

I det här avsnittet pratar vi om Askestads farväl till samtiden. Förfallet inom politik och media har gått så långt att han menar att det är dags att sluta bry sig. I ett inlägg publicerat på Katerina Magasin den 6 februari skriver han:

”För mig existerar inte det mediala Sverige mer. De lever på vår uppmärksamhet. Den förtjänar de inte. De vill oss inte väl. Jag uppmanar alla att göra detsamma. Freda dig. Låt samtiden dö. Utan publik förtvinar den.”

Läs mer

När folk ska göra något annat

Patrik Engellau

Unga människor, särskilt unga föräldrar, sägs ofta vara stressade. De har så mycket att göra att ”livspusslet” inte går ihop. Det finns ingen anledning att betvivla att de berörda unga människorna faktiskt har denna upplevelse. Men det kan finnas anledning att filosofera över företeelsen (om vi nu föreställer oss att den faktiskt existerar, alltså att många unga människor faktiskt blir stressade av att försöka hinna med livet).

De borde inte känna på det viset med tanke på att livet rent objektivt har blivit så mycket lättare under de senaste femtio åren. Vi har massor med maskiner som gör jobbet. Att sköta ett hem är inte längre en heltidssyssla för en hemmafru (som kanske till och med hade barnsköterska eller annan hemhjälp). Nästan all service är mycket bättre än förut. Att livet blivit enklare, sundare och bekvämare framgår tydligast av att folk inte blir utslitna så tidigt utan lever längre. Så egentligen går livspusselångesten tvärs emot vad man skulle ha förväntat sig. Den förväntade ångesten hade varit att unga människor inte skulle ha haft tillräckligt att göra, inte att de skulle anse sig ha för mycket att göra.

Men livsupplevelser bestäms inte i huvudsak av objektiva och mätbara saker såsom just livslängd eller antal kvadratmeter boyta per individ. Vad människan tycker om tillvaron avgörs till största delen, tror jag, av hennes värderingar. Värderingar är mer eller mindre sammanhängande paket av uppfattningar om vad som är bra och dåligt och vad man har för rättigheter och skyldigheter. Värderingar börjar insupas med modersmjölken och är troligen färdiga och livsvarigt inpräntade i varje enskild individ innan hon börjar skolan.

Läs mer

Bard och den stora tutten

Jan-Olof Sandgren

Hade Alexander Bard planerat att bli filosof, skulle han nog inte inlett sin bana som sexarbetare i Amsterdam – där han enligt legenden, mot betalning brukade läxa upp uttråkade heteropar med läderpiska (eller något i den stilen).

Han hade nog heller inte satsat på en karriär som popikon, låtskrivare i Melodifestivalen, jurymedlem i Idol, rådgivare åt Annie Lööf, eller inledningstalare på Pride (för att senare högaktningsfullt be samma organisation dra åt helvete).

Kanske hade han varit mer noga med att följa en ideologisk kurs – och inte vacklat mellan tre olika religioner och närmare ett halvt dussin politiska partier, för att slutligen fastna för kombinationen zoroastrism och Medborgerlig Samling.

Framför allt hade han nog skaffat sig en respektabel bas; som professor vid någon humanistisk fakultet, skrivit djupsinniga kulturartiklar, umgåtts med Horace Engdal och några gånger om året uttryckt lågmält excentriska åsikter om tillvarons förfall.

Läs mer

Nya försök att förstå motståndarna

Patrik Engellau

Jag ägnar avsevärd ansträngning åt att försöka förstå hur politiskt korrekta människor tänker. Vi kan inte avfärda hela PK-ismen med att PK-isterna inte tänker. Gruppen har förstås sin beskärda del av dumskallar men, som Richard Sörman påpekat, gör vi det alltför lätt för oss om vi avspisar hela gruppen som mindre vetande.

För något år sedan råkade jag träffa ett antal framgångsrika unga kvinnor som exempelvis ville ha fri invandring. Jag lyckades hitta något slags begriplig logik i deras tänkande vilket jag redovisade här.

Men det är inte bara unga kvinnor, utan även medelålders, som gillar fri invandring och ser med full förtröstan på Sveriges framtid. Häromdagen träffade jag en av dem, en begåvad och välutbildad person. Hon förklarade att det saknades anledning att misströsta såväl i frågan om invandringen som det tillkommande eftersom hon hade goda grunder att våga hoppas på det bästa.

Hennes argument var rätt bestickande. Hon sa att när hon själv växte upp i en mycket konservativ miljö så var utbildning för kvinnor inget som särskilt prioriterades. Ännu värre hade det förstås varit på hennes mammas och mormors tid, sa hon, vad gällde kvinnors chans att ta sig fram i samhället.

Läs mer

Migrationsverket hånar oss alla

Bitte Assarmo

Den 11 februari läste jag i tidningen Expressen att Migrationsverket vill stoppa utvisningen av dömda terrorister – av humanitära skäl. Om de misstänkta skickas tillbaka riskerar de nämligen att utstå tortyr och förföljelse.

Jag är fullt medveten om att Sverige numera är – eller i alla fall från myndighetshåll ser sig som – en humanitär stormakt. Men ingår det verkligen i en humanitär stormakts uppgifter att värna terroristers väl och ve? Vi vet alla vad som skedde när myndigheterna underlät att utvisa Rakhmat Akilov. Det var säkert angenämt för honom att kunna gå under jord i Sverige, och till och med dra in pengar på att svartjobba hos en viss underhållare och dennes svåger, men för oss andra? Not so much. Särskilt inte för hans offer och deras anhöriga, när han genomförde sitt terrordåd på Drottninggatan för snart två år sedan.

När Migrationsverket nu motsätter sig utvisning av dömda terrorister hånar de oss alla. De hånar de gamla, som en gång byggde upp vårt lands välfärd genom hårt arbete och skötsamhet. De hånar de unga, som snart ska gå ut i livet och som förtjänar att få göra det utan hot om våld och terror. De hånar alla som betalar skatt och drar sitt strå till stacken. Och de hånar alla de människor som drabbats av den terror som redan skakat Sverige.

Läs mer

Är det annorlunda den här gången?

Patrik Engellau

Jag är bra på att komma på saker som man redan vet. Till exempel upptäckte jag för någon vecka sedan att det bästa sättet att få reda på hur folk tänker är att prata med dem.

”Prata” är ett svårt ord. Dit räknas inte att framföra och utbyta argument i debattartiklar ty debattörerna talar regelmässigt förbi varandra. För övrigt är det svårt att be om ett snabbt klargörande av en diffus formulering. Till ”prata” räknas inte heller meningsutbyten på sociala medier ty när folk inte ser sin nästa i ögonen tappar de hämningarna och börjar håna och missfirma varandra.

Nej, till ”prata” räknas bara så kallade voice-samtal med ett mycket begränsat antal kontrahenter mellan vilka kommunikationsmediet erbjuder så mycket intimitet att de aktar sig för att fara ut i otidigheter. Skype kan funka, men ett personligt möte sida vid sida eller tvärs över ett bord är bättre. Och så ska man ha tillräckligt med tid.

Med dessa stränga krav på företeelsen ”prata” inser man att det är svårt att få reda på hur folk tänker. Man kanske har pejl på ett antal vänner och bekanta men de större massornas tankevärld får man sällan möjlighet att utforska.

Läs mer

Ny podd! Patriarkatet är bra och Jordan Peterson är en hjälte

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 8/2) pratar jag med Jan-Olof Sandgren. Förutom att vara skribent här på Det Goda Samhället arbetar han som yogalärare. Han är från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare med mera.

Är patriarkatet egentligen så dåligt? Vi har aldrig haft så många kvinnliga makthavare som nu, noterar Sandgren, ändå ökar otryggheten för kvinnor varje år. Kvinnor, menar han, är inte särskilt bra på att skydda kvinnor. I en krönika här på Det Goda Samhället skriver han:

”Samtidigt som feminismen utsett västvärldens patriarkat till sin huvudfiende – är det svårt att förneka att samma patriarkat historiskt sett visat sig mest kompetent när det gäller att skydda just kvinnorna och barnen.”

Sandgren tycker också att hjältarna äras för lite för tiden. Vi behöver hjältemyter. Och hjältar är inte folk som bara glassar och är coola, de gör skitjobbet. Och de gör uppoffringar för ett högre syfte. Att vara hjälte är en manlig grej, skriver Sandgren i en annan krönika:

”Egentligen är det obegripligt att hjältebanan är så pass populär. Därför misstänker jag att y-kromosomen innehåller en typ av ’hjältegen’, som gör att män i särskilt hög grad är beredda att offra liv och lem för utsikten att bli hjältar – kanske en specifikt manlig form av ’kärlek’.”

Läs mer

Gästskribent Rutger Engellau: Ordförandens tal på masochistföreningens årsmöte


Kära vänner och självplågare,

Året som gått har inte varit det bästa för vi haft ett medlemstapp i senaste valet. Dock ser framtiden mycket ljus ut. Men låt mig först uppdatera er på föreningens syfte, mål och verksamhet. Föreningen är direkt underställd den så kallade sjuklövern. Som väljare hos sjuklövern är du automatiskt medlem. Föreningens syfte är att främja och understödja folkets legitima rätt och vilja att bli plågad av staten. Det egna personliga plågandet ser vi som den enskildes privata angelägenhet.

Med plågande menar vi allt som kan göra det egna livet sämre. Det kan handla om allt från till exempel högre skatter, försvårande regler från myndigheter, utebliven sjukvård, försämrad skola eller brottslighet. Om din dotter blir överfallen och våldtagen vet du att din förening förmodligen är att tacka. Likaså när inbrotten driver upp kostnaden för din hem-försäkring. Inget område är för stort, eller för litet, för vårt engagemang.

Föreningen står upp för friheten och det liberala samhället. Vår värdegrund bygger på allas lika värde. Att få bosätta sig i Sverige är frihet. Att undanhållas bostad och försörjning är ofrihet. Islam, hederskultur, migranter och romer på våra gator är alla praktiska uttryck för den frihet vi lovordar. Att inskränka friheten är diktatur.

Läs mer

Varifrån kommer kraven på Ulla Gustavssons avsked?

Bitte Assarmo

Den som vill hitta intressanta ämnen att skriva om i Sverige idag har inga problem. Igår den 15 februari läste jag att Ulla Gustavsson fått sparken från sitt jobb som ordförande för Svenska Simförbundet för att hon kritiserat religiös klädsel på barn.

’Slöjan är ett religiöst, politiskt och sexistiskt plagg. I Riksidrottsförbundets värdegrund är jämställdhet viktigt och slöjan står för något annat. När sådana bilder visas normaliserar de förtrycket’, sa hon till tidningen Aftonbladet.

Kommentaren fällde hon efter att ha Riksidrottsförbundet lagt upp en bild på en flicka i slöja på sin hemsida. Inte för att Ulla Gustavsson på något sätt misstyckte att Riksidrottsförbundet lade upp en bild på en idrottande flicka med invandrarbakgrund, naturligtvis – utan för att hon, i likhet med majoriteten av svenska folket, anser att det hade gett betydligt bättre signaler med en bild på en flicka utan det förtryckande klädesplagget.

Ulla Gustavsson har naturligtvis fullkomligt rätt. En hijab är verkligen inget vanligt, alldagligt plagg för unga flickor, utan ett plagg som i grunden bygger på att flickors och kvinnors frihet ska begränsas. Ändå är det dessa negativt särbehandlade flickor som lyfts fram av Riksidrottsförbundet. Bara det är ren skandal. Att det sedan leder till avsked att kritisera normaliseringen av detta frihetsbegränsande plagg är att sätta både demokrati och yttrandefrihet ur spel.

Läs mer

Gästskribent Sven Robach: Hur mycket kostar invandringen?

Hur mycket kostar invandringen till Sverige? Jag har funderat mycket på det. Tyvärr är det svårt att få ett klar och tydlig information om den saken. Ämnet verkar tabubelagt. Politiker ger anmärkningsvärt lite om ens någon information till oss väljare, vare sig före eller efter riksdagsvalen. Massmedia, som kan lägga ner mycket tid och spaltkilometer på att utreda alla turer omkring kostnaderna för Nya Karolinska, ägnar förstrött eller inget intresse åt att klara ut för oss läsare vad invandringen kostar. Med risk för felaktigheter och missförstånd tvingas den enskilde väljaren på egen hand försöka bilda sig en uppfattning. Det som följer är några av mina trevande försök att orientera mig om saken:

Kostnaderna för invandringen till Sverige består av två delar. Dels kostnaderna för mottagandet, dvs kostnader för migrationsverket under utgiftsområde (uo) 8, integration under uo 13 och nystartjobb under uo14.

Läs mer

Tider skola komma

Patrik Engellau

För halvtannat sekel sedan började socialistiska idéer få spridning i vårt land. Ibland tänker jag med respekt och nästan beundran på vad de tidiga arbetaraktivisterna lyckades med. De fick inte in sina artiklar i klassfiendens tidning – redan då Dagens Nyheter – och startade därför egna tidningar. De tyckte inte att arbetarklassen var tillräckligt bildad så de startade bildningsförbund. De tyckte inte att de politiska partierna dög något till så för 130 år sedan startade de det socialdemokratiska partiet. De menade att de privata handlarna skörtade upp arbetarklassen och därför startade de Kooperativa Förbundet med Konsumbutiker över hela landet. Och dessutom sjukkassor, begravningskassor, arbetslöshetskassor och en massa andra institutioner på vilka de lyckades bygga ett stabilt och långvarigt maktsystem när de så småningom med demokratiska metoder fått kontroll över staten.

Detta var under lång tid var en framgångssaga som sömlöst gled ihop med den spännande berättelsen om det lovande framtidslandet Sverige. ”Vi byggde landet” skröt socialdemokraterna och inte utan viss trovärdighet. Numera har båda dessa skildringar förlorat sin lyskraft. Det kommer troligen en tid när nya stolta sagor börjar spinnas. Människor vill ha upplivande sägner om sig själva.

Läs mer

Alla hjärtans dag är haram

Mohamed Omar

Igår var det alla hjärtans dag. Det är en kul dag, tycker jag. Kommersialiserad som allt annat, men jag hör inte till dem som stör sig på kommersialisering. Vissa ogillar dagen av samma anledning som man ogillar halloween – det är uttryck för så kallad amerikansk kulturimperialism.

Hur som helst så har högtiden, som kallas Valentins dag, ursprung långt tillbaka i tiden i traditioner som uppstod kring helgonet Sankt Valentin under medeltiden i Frankrike och England. Jag tycker särskilt om dessa associationer till riddare och hövisk kärlek som frammanar bilder av sagornas Perceval och Galahad.

I Nordisk familjebok (Ugglan) står det så här:

Valentins dag (eng. St. Valentines day), 14 febr., var redan under medeltiden i England och
Skottland en bemärkelsedag genom den sedvänjan bland ungt folk, att den person af motsatt kön, hvars namn man aftonen förut dragit vid lottning eller som man på själfva Valentinsdagen först mötte, den skulle man ge skänker och året ut vara huld såsom sin ”Valentin”, d. v. s. att en uppvaktning på riddarmaner ålåg den manlige ”Valentin”.

Läs mer

Ge oss vårt EGO tillbaka

Jan-Olof Sandgren

Den nu Sverigeaktuelle Douglas Murray och flera andra har uppmärksammat det märkliga faktum att europeiska regeringar sedan ett par decennier, fattat beslut som går rakt emot den egna kulturens säkerhet och intressen. Och det gäller inte bara migrationspolitiken.

Ännu märkligare är att detta kunnat genomföras inom det demokratiska systemet, av våra folkvalda politiker. Ett exempel är Sveriges nya regering, som trots allvarliga och väldokumenterade integrationsproblem vill öka anhöriginvandringen.

Västerlandet beskrivs ofta som den mest ego-fixerade platsen på jorden, vilket kan verka lite orättvist. Ofta är det faktiskt tvärtom. Utomeuropeiska kulturer jag kommit i kontakt med (och som jag uppskattar mycket) tycker snarare att genuint egenintresse är en självklarhet, och motsatsen upplevs som konstigt. Att framhäva sin egen kultur (även om det sker på bekostnad av andras) verkar inte vara problematiskt någonstans, utom i västvärlden.

Begreppet ”ego” har vi hämtat från Sigmund Freuds och C G Jungs psykologi, men också från de fragment av indisk filosofi som sipprade in i västerländsk populärkultur under 60-70-talet. I bägge fallen tror jag vår tolkning av begreppet bygger på ett ödesdigert missförstånd. Eftersom jag haft förmånen att studera några månader i ett indiskt kloster, ska jag försöka utreda varför.

Läs mer

Idén om milda straff gynnar bara de kriminella

Bitte Assarmo

Ända sedan jag var barn i slutet av 1960-talet har jag fått lära mig att långa fängelsestraff inte hjälper mot brottslighet. ”Titta på USA, med alla grova brott och alla skjutvapen, titta på USA med dessa hårda straff, ser det ut som om brottsligheten minskar eller?”

Det gjorde det förvisso inte, och det gör det inte nu heller. Men minskar då brottsligheten av lägre straff? Har brottsligheten i Sverige minskat genom åren, till exempel?

Om du frågar rikskriminologen Jerzy Sarnecki så kan han säkert få fram någon typ av statistik som visar att snatterier mot videobutiker minskar i högre grad än skjutningar ökar och därigenom dra slutsatsen att brottsligheten på det hela taget går ner. Det är ju ungefär så det låtit de senaste åren. Men vill man veta sanningen ska man nog inte fråga just honom. Hellre ska man kanske se sig om i samhället, och dra sina egna slutsatser. Hade vi hundratals skjutningar om året för fem år sen? För tio? På 1960-talet? Har polisen alltid uppmanat unga flickor att inte promenera ensamma till skolan dagtid?

Nix. En gång i tiden var Sverige ett relativt tryggt land. De få gånger det sköts blev det stora rubriker, extrasändningar på TV-nyheterna och politisk debatt både lokalt och centralt. Och vi är många kvar, födda före 1985, som faktiskt minns detta och dessutom talar om det – sannolikt till Sarneckis och många andras förtret.

Läs mer

Var forntidens perser vita?

Mohamed Omar

Det finns en motsättning mellan iranier och araber som ibland tar sig uttryck i sekteristiska termer eftersom iranier för det mesta är shiiter och araber för det mesta är sunniter, och ibland i etniska termer. I viss iransk nationalism avfärdas islam i sin helhet som en ”arabisk religion” som inte hör hemma i Iran.

Iranier i allmänhet tycker inte om att sammanblandas med araber och är noga med att påpeka att de är indoeuropéer och har ett annat språk och en annan kultur. Det här intresserar mig, dels eftersom min far kom från Iran, och dels för att jag som muslim under många år, med kontakter med både sunniter och shiiter, araber och perser, stötte på dessa attityder och motsättningar i olika sammanhang.

Majoriteten av iranierna som bor i Sverige identifierar sig inte som muslimer, många är till och med fientliga till islam, och känner sig stå nära den svenska kulturen. Man märker detta i att iranier ofta visar intresse för, och deltar i, svenska högtider som jul och midsommar, och är öppna för bilda familj med ”gammelsvenskar”.

I Wikipedia-artikeln om iranska amerikaner kan man läsa att iranierna är en väldigt välintegrerad grupp med högt antal blandäktenskap med icke-iranier. Det förvånar mig inte. Samma sak gäller i Sverige. När man läser om muslimer som konverterat till kristendomen, så är det ofta iranier. Jag tror att detta är ett sätt för dem att markera att man vill vara en del av den västerländska kulturen. En undersökning från juni 2018 visade att Sverigedemokraterna är det största partiet bland svenskiranier.

Läs mer

Subsidiaritet

Patrik Engellau

Wikipedia säger att ”subsidiaritetsprincipen är en princip som innebär att beslut ska fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån. Till detta bör också läggas högre nivåers skyldighet att stödja lägre nivåer. Principen är grundläggande för Europeiska unionens funktionssätt.”
Liksom de flesta andra har jag genom livet varit en stark anhängare av denna princip.

Omständigheterna har givit mig tillfälle att i flera olika organisationer medverka vid införandet av subsidiaritet eller, som företeelsen för det mesta kallas på svenska, decentralisering.
Subsidiaritetsprincipen låter ganska rättfram, men det är den inte. Förre ordföranden i Europeiska kommissionen Jacques Delors erbjöd 200 000 pund i ersättning till den som kunde komma på en klar definition av begreppet.

Men problemet är inte definitionen utan handlingen. Alla säger sig vilja decentralisera makten men i verkligheten går det åt andra hållet. Det beror på att de som sitter i toppen inte vill förlora makt. När det kommer till kritan bestämmer de sig för att man inte kan decentralisera makt till dem där nere eftersom dessa inte har förnuft så det räcker och därför bara kommer att förstöra allting (vilket ibland kan vara sant).

Läs mer

Gästskribent Maciek Dobrzynski: Polen då och Sverige nu. Del två

I min förra krönika (7/2) berättade jag om likheter mellan Polens kommuniststyrda TV och radio och Sveriges TV och radio i dag. I den här krönikan berättar jag om hur vi i det kommunistiska Polen fick fram undanhållen information, vilket kan vara till hjälp med att få tag i information utanför det statliga nyhetsmonopolet i Sverige i dag. Tänk att i Sverige av i dag, finns inte något seriöst alternativ till nyheter från SVT och SR! De andra som sänder nyheter, dvs. TV4, Aftonbladet och Expressen TV och Radio har så gott som samma narrativ som SVT och SR.

Trots det kommunistiska nyhetsmonopolet, kunde vi i Polen ändå få fram information om vad som egentligen hände i landet och världen.

När vi tittade och lyssnade på nyheter så gjorde vi det med ”plocka-fram-det-väsentliga” ögon. En för makten obekväm nyhet förvreds till maktens fördel. Så här kunde det låta i polska media 1980: ”kriminella element, inspirerade av amerikanska agenter ställer till med upplopp i Gdansk”. Det här betydde att ”varvsarbetare i Gdansk strejkar!”. Likheten med dagens Sverige: SVT visar Donald Trumps säga det numera berömda ”last night i Sweden” och sen förlöjligas uttalandet med ”Fake news! Inget hände väl i Sverige igår”. Strunta i SVTs vinkling och ställ frågan: varför nämner Trump Sverige öht?

Läs mer

Gästskribent Rolf Oward: Vad är populism?

Populism och populist är ord som kommit att användas som slagträ. När argumenten tryter går det alltid att drämma till motståndaren med ”du är ju populist” för att få slut på eller helt slippa en diskussion. Tanken är givetvis att den som får sig tillmälet kastat i ansiktet skamset ska dra sig tillbaka och på så sätt vika ner sig. Ungefär som ”nazist”, ”fascist”, ”rasist” och ”brunråtta” traditionellt har använts som demoniserande, marginaliserande och utmobbande hatepitet när bristen på sakargument är skriande eller när inget annat återstår.

SVT Text låter berätta att: ”S, MP, C och L säger sig samarbeta för att stoppa extremism och populism.”

Vad innebär det? Kanske går tankarna så här:

”De som inte tycker som vi – De goda och fina och moraliskt högtstående – är extrema och står för populism. Vi måste således stoppa dem. Populisterna måste tystas. Och alla som inte tycker som vi hatar oss. Att ha en annan åsikt än den rätta är givetvis ett tecken på hat. Rent av populistiskt hat. Det måste brännmärkas. Det är ett beteende som kännetecknas av extremism.”

Läs mer