Min kompis läkaren har efter många års observationer av de sjukhus där han jobbat formulerat vad han hävdar vara en sociologisk järnlag. Järnlagen säger att vi nu nått en punkt där sjukvården producerar mindre ju större resurser den får. Tillskjut några vårdmiljarder så ska du se att vårdköerna växer.

Fenomenet är känt även inom företagsekonomin påstår han. När företag växer kan de börja utnyttja stordriftsfördelar vilket leder till att produktiviteten ökar. Men så småningom blir det bara stordriftsnackdelar av tillväxten och då sjunker produktiviteten. Så är det på svenska sjukhus menar kompisen.

Gissa vilka som kräver detta: ”Fasa ut nybilsförsäljning av bensin- och dieseldrivna bilar till 2025… Den sista droppen fossilt drivmedel ska säljas senast 2030”. 

Alltså tokstopp. Alla fossilbilar kan i praktiken köras till skroten redan om nio år: ”Sorry. Sista droppen är redan såld.” Flygresor? Snabbstopp på det! Finns ju inga miljövänliga bränslealternativ framme som räcker till på länge än.  

Att vår statsminister på löpande band kan kläcka ur sig idiotier som ”Sverige har varit naiva!” eller ”Vi såg det inte komma!” är ingenting att förvånas över. Hans intellektuella förmåga sträcker sig inte längre än så. Visserligen är han satt att i kraft av sitt ämbete styra landet men man kan inte begära det omöjliga av honom. Saknar man normal slutlednings-, analys- och språkförmåga så gör man.

Jag gick hem klockan 20. Jag gick på en smal grusväg och mötte en man. Då jag kom nära honom såg jag att det var en hemlös afrikan. Han bar en kasse med skrot i vänster hand. I höger hand hade han en 1,5 meter lång pinne. Det var mörkt och jag blev rädd. Bland afrikanska män är 20 – 31 procent brottsmisstänkta. Det är nog mycket högre siffror bland hemlösa afrikanska män. Mannen stirrade på mig som om han funderade på att attackera mig. Jag ångrade att jag hade på mig min nya jacka och tänkte att jag borde ha haft min 15 år gamla jacka. När jag hade gått förbi honom kollade jag lite bakåt. Han stirrade på mig. När jag var tio meter ifrån honom ställde han sig vid en bilväg och började yla som en mänsklig varg. Han var skogstokig.   

Enligt Éric Zemmour var en av de Gaulles tankar bakom konstruktionen av den femte republiken att den skulle ha en kungalik president (monarchie républicaine). Varför då?

Zemmour får ofta, vid sina otaliga mediaframträdanden, kritik för att han inte är tillräckligt konkret och detaljerad. Han invänder då alltid att han inte har någon tanke på att bli finans- eller statsminister. Han sysslar med visioner och inte med bokhålleri. Det är därför han, och endast han, som rätt uppfyller de Gaulles krav på republikens president. Denne skall syssla med den långsiktiga utvecklingen, med visioner för landet. Kritikerna har fattat presidentens uppgift fel. 

Under 70-talet talade feministerna om för alla att kvinnor är starka, kvinnor är dugliga, kvinnor kan! Alla eventuella uttryck för ojämlikhet mellan könen utraderades i rask takt och jämlikhet uppstod. Åtminstone i Sverige.

Männen tog lydigt ut sina föräldradagar medans kvinnorna kunde fortsätta att bygga vidare på sina yrkesmässiga karriärer, befriade från barnen. Därmed borde kampen ha ansetts som avslutad och kvinnorättskämparna ha utsetts som segrare.

För någon månad sedan skrev jag en krönika på temat att staten alltmer stiftar lagar som den när det kommer till kritan inte klarar av att följa. Ett exempel var cementen i Slite: ”Detta är skrattretande och patetiskt. Lagar stiftas som är så ogenomtänkta att inte ens staten själv har lust att följa dem. Det är med den eftertanken och det förutseendet, måste man anta, som staten nu fattar beslut om en grön omvälvning av svenska folkets grundläggande livsvillkor.”

Sveriges statstelevision tycks ha hittat en värdig efterträdare till Jerzy Sarnecki. Låt mig presentera Manne Gerell, docent i kriminologi vid Malmö universitet:

”Folk tror alltid att det är så här, vare sig det handlar om Sverige, USA, Italien, eller England. Det finns alltid en stor majoritet som år ut och år in tror att brottsligheten ökar, oavsett om den faktiskt ökar eller minskar. Det är hela tiden så, allmänheten har fel.”

Yttrandefriheten plus en del andra oförytterliga fri- och rättigheter är nödvändiga för att ett land där folket får rösta fram sina ledare ska kunna kallas en demokrati. Till de övriga fundamentala demokratiska fri- och rättigheterna hör till exempel näringsfriheten – rätten att få jobba med vad man vill – och äganderätten, alltså respekten för envars egendom.

Om någon har gett förnekelsen av sambandet mellan invandring och ökad grov brottslighet i Sverige ett ansikte, så är det kriminologen Jerzy Sarnecki (som på bilden intervjuas av skribenten år 1989 i Norra Magasinet, SvT). Han är inte heller vem som helst, utan en ”maratonman”, som under mer än tre decennier varit en röst i den kriminalpolitiska offentligheten. Sarnecki har varit verksam som brottsforskare vid bl.a. Brottsförebyggande rådet (BRÅ), och är sedan 1993 professor i allmän kriminologi vid Stockholms universitet.  

Mannen i fråga är Éric Zemmour, fransman född av judiska berbiska föräldrar i Algeriet 1958 (och således inte arab) som kom till Frankrike under Algeriets befrielsekrig i början av 1960-talet. Han är, förutom att vara känd författare, tv-personlighet och journalist, kanske Europas mest spännande politiker och författare, om än mycket kontroversiell. Zemmour är också en tänkbar utmanare till att bli Frankrikes president 2022 och har redan fler röster än Marie Le Pen i senaste opinionsundersökningen. 

Henrik Meinander har skrivit en underfundig och klok liten bok: Tikkanens linje (Schildts & Söderströms 2021), i vilken han beskriver framför allt sjuttiotalets politiska händelser utifrån Henrik Tikkanens (bilden) teckningar.  

Lika uppskattande, ja beundrande som han är inför tecknaren Tikkanen, lika kyligt avslöjande är han inför dennes ställningstaganden och bevekelsegrunder. 

Om jag skriver något optimistiskt om Sveriges och det övriga västerlandets framtid börjar nog många läsare undra om jag tappat förståndet. Det är inte utan att jag själv blir misstänksam. Har jag haft fel i mina hundratals litanior om alltings undergång? Man vet inte så mycket om framtiden. Snarare kanske man inte vet något alls.

Man kan emellertid troligen lära sig en del av dagens internationella debatt om klimatet ty det mönster som där uppträder visar sig vara det normala när människor, ej sällan även de största hjärnorna, tänker på framtiden. Mönstret är att man inte kan förutsäga det oförutsägbara och därför utgår från att det inte kommer att inträffa.

”Slavhandeln är en del av berättelsen om Sverige”, säger den miljöpartistiske ledaren Märta Stenevi till Dagens Nyheter (8/10 2021).

Det är viktigt, menar hon, att öka kunskapen om Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln. I detta syfte ska regeringen ge 1,7 miljoner skattekronor till Forum för levande historia.

Jag diskuterade en gång blasfemi med en muslimsk vän, som utan att kunna förklara varför tyckte det var ett allvarligt brott att håna Profeten. Han medgav att det inte lät helt logiskt, eftersom varken Gud eller hans profet skadas när någon uttrycker sig vanvördigt. Inte heller den som tror, då en sant troende inte behöver bekräftelse från någon som inte tror. Ändå är många muslimer övertygade om att blasfemilagar är nödvändiga för att inte samhället ska rasa samman. I Sverige finns till och med ett politiskt parti, med vuxna universitetsutbildade företrädare, som gjort blasfemilagar till en huvudfråga. 

Ibland går jag in i en kyrka, eller sätter mig utanför, för att få lite kontemplativ tid och inre ro, mitt i bruset. Det hade jag tänkt göra i förrgår också, och gick därför till Katarina kyrka, som ligger i den del av Södermalm där jag bor. Tillsammans med Sofia kyrka, ska jag säga, som för tio år sedan anställde Sveriges första imam, allt för att lära oss församlingsbor mer om tolerans över religionsgränserna och hur vi ser på ”Den Andre”. ”Myllrande möten för mångfald”, var parollen då. 

INTERVJU Richard Sörman samtalar med Michael Riise som skrivit och regisserat dramakomedin ”Prästens sensuella bikt” som nu spelas på ”alias Teatern” i Stockholm. Tre personer interagerar i en rad korta scener där de alla verkar famla efter något eller någon att vara. Vad händer med våra identite-ter när vi förlorar vår kultur? Vad händer med en kulturbärare som svenska kyrkan när den gör sig av med sin historia? Och vad händer med prästen som måste censurera sin mänsklighet för att passa in i det nya evangeliet om det rätta och det korrekta?