Minns du sagan om Rödluvan och vargen? Vargen hade gömt sig i Rödluvans mormors säng för att få sig ett mål. Så kommer den misstänksamma flickan:
Det moderna Sverige lider av ett djupt systemfel där det pragmatiska förvaltarskapet har ersatts av en politisk klass besatt av storslagna, ideologiska visioner. Över hela landet ser vi prov på hur beslutsfattare i goda tider ritar upp monumentala miljardprojekt finansierade med andras pengar, helt frikopplade från marknadsekonomisk realism. När de ekonomiska konjunkturerna vänder faller dessa politiska luftslott samman som korthus, varpå politikerna backar ut ur rummet och lämnar skattebetalarna kvar med den ekonomiska och sociala slutnotan.
Ett av de mest talande exemplen på denna destruktiva trend utspelar sig just nu i Barkarbystaden, i Storstockholm. Det som i glättiga broschyrer utmålades som ”framtidens hållbara tunnelbanestad” har i realiteten förvandlats till ett monumentalt flaggskepp för politisk felplanering och ekonomisk ansvarslöshet.
Superman var länge, sedan han först såg världens ljus i tidningen Action Comics 1938, en symbol för den starke mannen. Han beundrades av pojkar och unga män. Under andra världskriget blev han en en del av den amerikanska propagandan och tidningarna delades ut till soldaterna vid fronterna.
”Jag anklagar…!” (J’accuse…!) är ett berömt öppet brev som den franske författaren Émile Zola 1898 publicerade i tidningen L’Aurore. Denna anklagelse blev ökänd som Dreyfusaffären. Skandalen gällde en judisk kapten, Alfred Dreyfus, som hade dömts för landsförräderi. Han frikändes efter flera år i fångenskap på Djävulsön i Franska Guyana (där undertecknad varit).
Vem som ska regera Sverige efter valet står ännu inte klart och frågan är om det någonsin varit så svårt att förutse en kommande regering. Men en sak har valet 2026 gett oss: ett nytt ord. ”Kryssraket”. Ett ord som bär på en fadd smak av moraliskt förfall och raserat förtroende och som beskriver en verklighet präglad av rapporter om valfusk och andra oegentligheter.
Jag förklarar för dig att jag har tänkt att skriva en internationell bestseller baserad på en sann historia som ska innehålla allt, kärlek, intriger, svärmande unga människor, storpolitik och konflikter mellan länder. Påven ska också vara med och dela ut syndernas förlåtelse till dem som engagerar för att i revolutionär iver utrota den fiende som detta internationella uppbåd av goda människor riktar sina vapen emot.
Den tyske sociologen Robert Michels är enligt min mening en av de största filosoferna på sitt vetenskapsområde. Han var elev till nestorn Max Weber. Tillsammans gav de ut en vetenskaplig tidskrift. Han är numera till skillnad från den hyllade Weber helt bortglömd vilket nog har sina randiga skäl till vilka jag återkommer.
Den 26 september 1832 kantades östgötska Mem av fanor, kanonsaluter och tusentals nyfikna blickar. Efter 22 år av sprängningar, grävande och slit kunde kung Karl XIV Johan äntligen förklara Göta kanal officiellt invigd. Sveriges genom tiderna största infrastrukturprojekt var fullbordat.
Misstankarna om systematiskt valfusk och röstköp inom Vänsterpartiet i Borlänge visar en ny, osvensk kultur på svensk mark. Medan förundersökningen växer lägger partiledaren Nooshi Dadgostar sin panna i allt djupare veck och undviker nogsamt de brännande frågorna.
Efter det senaste valet har Sveriges riksdag fem ledamöter med somalisk bakgrund, tre miljöpartister och två vänsterpartister varav en av vardera blivit invald på personröster.
Vi sitter i bilen, parkerad vid trottoarkanten utanför lägenheten i Stockholms innerstad. I den befinner sig en yngre släkting och jag. Vi ska övningsköra, han tänker sig att skaffa körkort. Motorn igång, vi ska precis börja rulla. Då kommer, i sakta mak, mot enkelriktningen, en större svart BMW glidande. Jag säger till släktingen att avvakta, vänta tills den passerat. Bakom ratten sitter en svartskäggig man kanske 30 år. Bredvid honom sitter en yngre kvinna iklädd hijab. Han ser att jag glor kritiskt och när han glider förbi ger han mig sitt långfinger och ett hånflin. Han säger något. Kvinnan bredvid honom skrattar.
Debattören Bilan Osman, som bland annat gjort sig känd för att uttrycka avsky mot vita människor, skriver nu i tidskriften Kvartal att det är rasistiskt att granska det misstänkta valfusket i Borlänge.
Killen på bilden heter Sisyfos och har världens mest tröstlösa jobb. Efter att ha utmanat överguden Zeus drabbades han av ett evigt straff: att knuffa ett massivt stenblock hela vägen upp till toppen av ett berg.
Detta rullande krävde Sisyfos yttersta ansträngning, men varje gång han lyckades nå krönet tappade stenen fäste och störtade ner i djupet igen. Därmed tvingades han ständigt återuppta samma meningslösa möda, dömd att upprepa förloppet i all oändlighet.
En gång för länge sedan när jag var en relativt nyanställd ekonom på Sida deltog jag i en biståndsplaneringsresa till Indien. Vi var fyra personer i den svenska förhandlingsdelegationen. Chef var en höjdare från UD. Vid ett tillfälle under den långa resan från Frankfurt till Delhi föreslog höjdaren att vi skulle besöka puckeln på det stora Air India-planet där det fanns en bar. Höjdaren från UD beställde en dubbel gin med några droppar tonic, drog i sig det mesta, sträckte på sig och yttrade med ett hänfört leende att han först nu insåg hur viktigt det är med internationellt utvecklingssamarbete. Vi underställda delegationsmedlemmar, som aldrig själv skulle våga fälla en så cynisk kommentar, brast ut i högljudda skratt.
Lever vi i Sverige eller Somalia – i Borlänge eller Mogadishu? Den frågan är det nog många som ställer sig just nu, efter avslöjandena om Vänsterpartiets Mohamed Abdukardir Ali. Det som direkt efter valet målades upp i medierna som en solskenshistoria om inkludering har snabbt förändrats till en solkig true crime-dokumentär.
Vänsterpartisten Mohamed Abdukardir Ali från Borlänge kryssades in i riksdagen i valet. Nu utreder en åklagare misstankar om valfusk kopplade till hans personröster.
Som den skollärare han är har Richard Jomshof skrivit en pedagogisk bok om islam. Det kanske inte låter som en kioskvältare, men redan 24 timmar efter boksläppet var första upplagan slutsåld. Själv lyckades jag säkra ett exemplar.
Häromdagen gjorde jag ett sociologiskt genombrott med insikten att demokratins fundament är ett då och då återkommande evenemang vars syfte är fastställa vilka av landets politiska ombudsmän som under den kommande mandatperioden ska leda landet. Processen kallas val och består av väsensskilda faser. Först ska ombudsmännen förföra medborgarna, som anses vara systemets härskare, att rösta just på dem. I nästa fas ska antalet tillgängliga riksdagsplatser fördelas bland de tävlande ombudsmännen i proportion till antal erhållna röster.
Sverige kan vara på väg mot sitt första extraval sedan 1958. Det säger statsvetaren Jonas Hinnfors i en intervju med Aftonbladet, rapporterar nyhetssajten Omni.
Ibland upptäcker man att till och med ens mest konstruerade teser om samhället, trots alla protester man får utstå, kan innehålla en viss halt sanning. De senaste dagarna har ett misstänkt invandrarfusk uppdagats av sådana som Fredrik Kärrholm (bilden) och Alice Teodorescu Måwe.
Det tycks nu stå klart att valet avgjordes på ett antal tusen röster från våra påstått ”utsatta” förorter. Med S och framför allt V som mobiliserade stenhårt på arabiska och somaliska var det förmodligen inte så mycket annat att vänta. Men nu sitter S-profiler minsann och gnäller över att folk faktiskt reagerar på hur de arbetat i valrörelsen.
En av gnällspikarna är Nalin Baksi.
ABBA sjöng att money ”must be funny” i en rik mans värld. Det kan mycket väl vara sant.
Elon Musk har förutspått att artificiell intelligens och robotteknik kommer att göra ekonomin så produktiv att pengar kan bli irrelevanta. Vid ett amerikansk-saudiskt investeringsforum 2025 sade Musk att ”vid någon tidpunkt blir valuta irrelevant”. Han har också förutspått att AI och robotteknik så småningom skulle kunna ”mätta alla mänskliga behov” och skapa ett sådant överflöd av varor och tjänster att arbete i sig blir frivilligt. Han upprepade samma resonemang i en intervju med The Economist.
Den 19 september 1898 fick Stockholm ett nytt arkitektoniskt landmärke. Under högtidliga former invigde kung Oscar II det nya operahuset vid Gustav Adolfs torg – den byggnad som än idag fungerar som Sveriges nationalscen för opera och balett. Det var kulmen på ett sex år långt och storskaligt byggprojekt.
Opinionsbildaren Pär Ström uppmärksammar idag en text från Det Goda Samhället. På sin vlogg Nu fan räcker det citerar han artikeln och kommenterar innehållet med sina egna reflektioner.
Den demokratiska processen utspelar sig i två akter av helt olika karaktär, den ena före valdagen och den andra efter.
I den första akten uppträder två slags aktörer: å ena sidan politiker som samlar sig i partier, å den andra sidan väljare. Vardera typen av aktör har sitt särskilda manus där aktören efter läglighet kan välja bland två repliker. Till exempel kan en politiker sedan han hetsat upp väljarna till extas göra en konstpaus och lova väljarna allt de kan begära: exempelvis billig bensin och ”stärkt” skola. Det är två stabila löften som kan uppträda hos alla partier. I partiprogrammen kan också förekomma tydliga förklaringar om att de andra partierna ljuger.
Ray Kurzweil skrev boken ”The singularity is near” år 2005, alltså för mer än 20 år sedan. Den trycktes i hundratusentals exemplar trots att det är en tegelsten på 652 sidor. Den handlar om vad som kan hända när artificiell Intelligens (AI) blir tillräckligt bra och när den är användbar och boken är ännu högst aktuell. Då kan nämligen systemen användas för att förbättra sig själva om och om igen [i varje steg blir systemet lite bättre som i sin tur kan utveckla ett ännu lite bättre system och så vidare] vilket kan leda till en explosionsartad teknisk utveckling och resultera i intelligens som långt överskrider människans. Detta är ett analogt förlopp med andra självförstärkande system, som till exempel när en snöboll utlöser en hel lavin, kan resultera i. Det är tidpunkten när detta inträffar som benämns singulariteten.
Jag går aldrig i kyrkan annat än för dop, bröllop och, allt oftare, för begravning. Varför jag ändå fortsätter att betala medlemsavgiften på åtskilliga tusenlappar om året har jag svårt att förklara ens för mig själv som ändå inte vet om jag tror på Gud. Men det känns ändå meningsfullt att tillhöra ett andligt samfund som bär en så viktig del av Sveriges kulturella traditioner. Jag minns när fröken Laura i Sofia Folkskola slutade traggla multiplikationstabellen och Hallands floder och satte sig vid klassrummets tramporgel för att i stället träna barnen i Fädernas kyrka och Den blomstertid nu kommer. Min barndoms kyrka var samma andas barn som Folkskolan.
Efter varje valrörelse dimper det ner tackmejl i inkorgen hos Hyresgästföreningens medlemmar. I det senaste utskicket sparades det inte på superlativen. Förbundsordförande Marie Linder, tillsammans med Ola Palmgren och Erik Elmgren, proklamerade stolt: ”Det här har varit en valrörelse som visat vad Hyresgästföreningen är när vi är som allra bäst.”
De stoltserade med 328 399 registrerade valsamtal, dörrknackningar i trapphus och torgmöten och kallar det för ”folkrörelsearbete när det är som bäst” och ”demokrati i praktiken”.
Den 17 september 1941 ligger sensommarens stillhet över Horsfjärden i Stockholms södra skärgård. På örlogsbasen Märsgarn råder beredskapstidens vardag med övningar, rutiner och väntan. Sverige är neutralt, men kriget ligger som ett tryck över landet. I skärgården ligger delar av Kustflottan för ankar – pansarskeppen Sverige, Drottning Victoria och Tapperheten – medan jagarna Klas Uggla, Klas Horn och Göteborg ligger förtöjda vid ön.
Det är en dag som börjar som så många andra – men som slutar med en tragedi som ingen kunnat föreställa sig.
Den här krönikan ska du inte lita på. Den är inte jämlikesgranskad (”peer reviewed”) av några nationalekonomer eftersom de tycker att resonemanget luktar konspirationsteori. Kanske har de rätt.
