När Netflix i dagarna skildrar kryptobörsen FTX uppgång och fall i serien The Altruists, ligger det nära till hands att betrakta historien som ännu en klassisk berättelse om finansiell hybris och girighet. I centrum står grundaren Sam Bankman-Fried och hans närmaste förtrogna, Caroline Ellison – två unga mattegenier som lyckades bränna miljarder dollar av sina kunders pengar.

Men fallet FTX är mer än ett ordinärt ekobrott – det är en berättelse om en ideologisk överbyggnad som fick brottslingarna att betrakta sig själva som filantroper i samhällets tjänst.

För några veckor sedan fattade riksdagen för andra gången beslut om en viss ändring av regeringsformen. Ändringen innebär att personer som har ett svenskt medborgarskap plus ytterligare ett medborgarskap i annat land ska kunna fråntas det svenska om vederbörande medborgare fått sitt svenska medborgarskap på falska grunder, till exempel skenäktenskap, eller utövat allvarlig brottslighet såsom spioneri och högförräderi.

I en ledare i bidragsfinansierade vänsterbloggen Dagens Arena beklagar sig Lisa Pelling över att Sverige skärper kraven för medborgarskap och inför möjligheten att återkalla det vid grov brottslighet eller fusk. Enligt Pelling skapar detta en farlig uppdelning i ett ”A- och B-lag”.

Det är en analys som bara fungerar i en politisk fantasivärld där verkligheten utanför tullarna inte existerar.

Välkommen Elisabeth, lägg dig på soffan här. Jag sätter mig i gungstolen bakom dig och lyssnar. Berätta nu.

Allt är så orättvist mot mig. Jag har inte gjort något fel, tvärtom har jag försökt reda ut allt krångel som människorna i de andra partierna skapat för mig eftersom de är avundsjuka… Andersson och Kristersson har båda misslyckats med att bilda en regering, jag kom ändå med ett genomtänkt förslag…huhuhu

Varje gång världens ledare samlas till ett nytt klimattoppmöte upprepas samma mantra: ”de rika länderna” måste betala mer till ”de fattiga länderna”. Hundratals miljarder dollar ska skyfflas över från västerländska skattebetalare till regimer i det så kallade globala syd för att kompensera för utsläpp och finansiera grön omställning.

Det låter självklart – ända tills man börjar granska vilka det egentligen är som sitter på mottagarsidan och vad de gör med sina egna pengar.

Europa består av ett antal bedagade länder som sedan några år tillbaka känner sig trampade på tårna av USA. Särskilt illa tycker vi om landets president. Vi blev förolämpade av att Trump, som tröttnat på att garantera Europas försvar, förmått oss att höja våra försvarsanslag till fem BNP-procent. Men vi har, troligen utan att ha vågat erkänna det för Trump, bildat en koalition av förorättade. Bara två länder, Estland och Litauen, har kommit upp i de fem procenten.

Under klimattoppmötet COP31 i Turkiet presenterade Unesco och University College London en ny studie som nu används som slagträ i den offentliga debatten. Larmrapporten gör gällande att AI-modeller snabbt förvandlas till ”klimatförnekare” så fort användaren vågar ställa en kritisk motfråga. Vad är det då som AI egentligen misslyckas med enligt Unesco? Svaret är uppenbart: den vägrar agera åsiktspolis.

I novembernumret av the Spectator (som för kvalitetssäkringens skull påstår sig vara världens äldsta tidskrift) finns en artikel som börjar så här:

Oktober 2026 kommer att gå till historien som månaden då universum förändrades, vilket de flesta inte märkte. Teknikföretaget OpenAI, skaparen av ChatGPT, släppte lösningarna på 722 grundläggande matematiska problem. Många av dessa problem hade förbryllat människor i årtionden men en stor språkmodell (LLM) som bara var elva dagar gammal löste dem. AI hade redan klarat av vissa matematiska mysterier, men detta var utanför skalan. ”Detta är minst tio gånger, kanske hundra gånger så betydelsefullt som beviset av Fermats sista sats”, sade Abhishek Saha, professor i matematik vid Queen Mary University of London. Joshua Gans från University of Toronto gick ännu längre: ”Detta är förmodligen de vetenskapliga framstegens största dag i historien”.

För oss ekonomer är föreställningen om den ekonomiska tillväxtens fördelar närmast ett axiom. Vi mäter regeringar efter deras förmåga att skapa tillväxt. Det finns hur många datakällor som helst där man kan jämföra länder med varandra och med sig själva vid olika tidpunkter. Hög   tillväxt skapar nationellt självförtroende ungefär som om det lyckosamma landet kommit på pallplats i OS-hockeyn. Själv har jag ägnat femton års yrkesliv åt arbete i den internationella storindustri som med hjälp av bistånd – men utan mycket framgång – försöker skapa tillväxt i fattiga länder.

Vart fjärde år går svenska folket till valurnorna, stoppar ner sina noggrant utvalda valsedlar i kuvert och tror att deras röst är viktig.

Det är en missuppfattning. Riksdagen består visserligen av 349 ledamöter, men i praktiken är 324 av dem bara statister i en pjäs regisserad av de resterande 25. Med stolta 7,03 procent av rösterna har Centerpartiet, med drottning Elisabeth i spetsen, nämligen tagit på sig den ärofyllda uppgiften att agera Sveriges högsta författningsdomstol, moraliska kompass och exklusiva dörrvakt i ett och samma paket. Nu har hon valt vilka undersåtar som ska få hennes gunst.

Snart börjar väntan på ankomsten. När jag var barn trodde jag, på grund av ordlikheten, att advent betyder väntan. Det man väntar på Herrens ankomst, på latin adventus Domini.

Men vi väntar också på solens återkomst. Vid juletiden, då Gud föds som människa, infaller vintersolståndet då dagen är som kortast. Därefter blir dagarna längre igen: solen föds i det djupaste mörkret.

Det mänskliga samhällets blodtörstiga, gläfsande käftar har just satt tänderna i Jensen Huang, skapare och VD i Nvidia, världens främsta bolag inom artificiell intelligens. Namnet påstås ha med avundsjuka att göra – jämför med engelskans ”envy” – men just nu är det nog inte så många som avundas Huang eftersom han i all världens media löper gatlopp för två otrohetsaffärer samt möjliga brott mot amerikanska exportförbud.

Vi ser nu i öppen dager hur antisemitism och svavelosande attacker mot den västerländska kulturen har blivit en dagligen återkommande komponent i den rödgröna murbräckan som ska bringa vår civilisation på fall. En ny världsordning, kommunistisk och islamistisk, ska tydligen byggas på ruinerna av franska, tyska och spanska kyrkor, förvaltningsbyggnader, snabbköp och Gucci-butiker.

I ett rikspolitiskt landskap som det svenska, präglat av blockpolitik, kan ett litet vågmästarparti lätteligen inta den högsta strategiska kullen och därifrån egenmäktigt nog peka på vem som får och inte får regera. Ett sådant partis förfarande kan till och med, om det vill sig riktigt illa, oåterkalleligen även påverka landets långsiktiga framtid. Exempel finns i landets närhistoria: Vem har glömt hur ett femprocentigt Miljöparti, ihop med kläggets tongivande medlemmar (*), under ungefär 20 års tid medverkat stort till plöjningen av fårorna till Sveriges öde som annars hade sett hoppfullare ut idag? (**)

Igår skrev jag om den förre C-ledaren Muharrem Demirok pinsamma föreställning, där han påstår sig ”koka” över avslöjandena i SVT:s Uppdrag granskning. Men Demirok är långt ifrån ensam om sitt spel för gallerierna. I Expressen kliver nu den tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten Nalin Baksi fram i exakt samma krystade teaterföreställning.

För drygt fyrtio år sedan skrev jag en bok om Sveriges historia sedan 1200-talet. Den heter På spaning efter Moder Sveas själ eftersom den söker efter – och påstår sig finna – den svenska historiens utvecklingskod. Koden visade sig vara ett tvåhundrafemtioårigt cykliskt förlopp som vid publiceringstillfället hade inträffat tre gånger. Varje cykel indelade sig i fyra typiska epoker. Totalt hade Sverige sedan Birger Jarl alltså haft ett dussintal distinkta epoker eller samhällsskick.

Muharrem Demirok ”kokar”. Det är åtminstone vad den före detta C-ledaren påstår i ett inlägg på Facebook med anledning av SVT:s Uppdrag granskning, som nu – till absolut ingens förvåning – avslöjat att imamer i svenska moskéer ger råd om månggifte och uppmanar föräldrar att hålla barnen borta från svenska och judiska kompisar.

Det är ”så förbannat provocerande”, dundrar Demirok. Han kallar imamerna för ”fega makthavare” och ”religiösa nasare” med ”stenåldersfasoner”. Man får nästan en tår i ögat av denna plötsliga, glödande vrede. Men så läser man vidare och inser att det här inte är en uppgörelse med verkligheten. Det är ett klassiskt politiskt teaterstycke, fullt av självmotsägelser och pinsamma efterkonstruktioner.

En läsare skickade mig bilden. Kanske är det att göra stor sak av ingenting att uppmärksamma den. Men i ett historiskt perspektiv, där historien är något som utvecklas, förändras och utspelas inför våra ögon, så är det ändå anmärkningsvärt att fackförbundet ST nu vill presentera sig som en sorts rymdkrigare med knutna händer, stålhårda blickar, rymduniformer med militära attribut som epåletter och hårda axelskydd (och bananer i bältet; man kan inte förstå allt).

När Monty Python-gänget släppte filmen Life of Brian jublade dåtidens progressiva röster, ledarskribenter och kulturprofiler. Att sparka uppåt mot kyrkans dogmer, håna blind tro och kräva rätten att skratta åt religion ansågs vara det absolut mest progressiva, modiga och moraliskt högtstående man kunde göra. Kyrkfolk som klagade betraktades som hopplöst reaktionära och humorlösa stollar.

Idag, decennier senare, har vinden vänt på ett närmast parodiskt vis. Samma ideologiska krafter som då hyllade religionskritik som en progressiv dygd, står idag som en mur av fördömande och hat mot John Cleese.

Historien är som ett gammaldags ånglok som anmäler sin ankomst med väldiga utbrott av kolrök och gnistor. Åskådare kunde inte låta bli att stanna, titta och gripas av förskräckt beundran inför den stora upplevelsen. Samtiden förverkligar sig också, lite i taget, med vrål och explosioner som hetsar oss kringstående betraktare att fylla våra sinnen med ny upphetsning som med tiden, ofta ganska snabbt, förtunnas som röken från loket.

Skyddet av barn är inte ett värde som bara gäller när det är bekvämt. Det måste gälla även när det berör en religiös förebild.

När Jeffrey Epstein avslöjades möttes han av bred och berättigad avsky. I USA drev republikanen Thomas Massie och demokraten Ro Khanna fram en lag som tvingade fram offentliggörandet av Epstein-akterna. Representanthuset röstade 427 mot 1, och president Trump undertecknade lagen i november 2025, efter att först ha motsatt sig den.

Det händer att jag inte kommer på något nytt att skriva om eftersom jag tycker mig redan ha skrivit allt jag vet. Ett av mina favoritteman är att internationellt utvecklingsbistånd visserligen kan vara fördelaktigt för dem som jobbar i branschen men troligen skadligt för de tilltänkta mottagarna. Här är en krönika (med samma rubrik som denna) som jag skrev för elva år sedan:

När jag gick forskarutbildningen vid Stockholms universitet pluggade jag samtidigt till gymnasielärare på Lärarhögskolan. En kvinnlig professor föreläste för oss blivande lärare om genusteori, vithetsnormen och det så kallade osynliga privilegiet. Hon uppmanade oss att göra revolt mot gamla maktstrukturer. Jag kunde inte hålla tyst, utan invände att hon som kvinnlig professor på en statlig utbildning i högsta grad är en del av rådande maktstrukturer. Hon blängde irriterat på mig och undrade om jag blivit kränkt.

En före detta SD-politiker anklagar en annan SD-politiker för vad han kallar ”etnisk besatthet”. Och jag kan inte låta bli att undra: vem är det egentligen som lider av ”etnisk besatthet” – den som enkelt konstaterar att det finns olika etniska folkgrupper eller den som desperat hävdar att just svenskar ingen etnicitet har?