Professorn i teoretisk filosofi tillika akademiledamoten Åsa Wikforss har tillsammans med namnen Mårten i en debattartikel i Svenska Dagbladet gett sig in i det intellektuella råttbo där man ivrigt larmar om att demokratin är hotad. Varför W&W anser att demokratin är hotad vet inte. Jag har bara lärt mig av erfarenheten att när det ojas om att något viktigt håller på att försvinna, till exempel råvarorna, regnskogen eller just demokratin, så betyder det i allmänhet att den som oroar sig vill ha statsbidrag för forskning eller något annat angeläget. Om vi inte bekymrar oss över att demokratin tynar bort, säger W&W, hamnar vi i ”kulturkrig, ökad känslomässig (affektiv) polarisering med ohanterlig faktaoenighet som följd, angrepp på utsatta grupper, attacker mot redaktionella medier och en försvagning av rättsstaten. Det är en giftig cocktail som get snabba och bestående skador på den liberala demokratin i flera länder”.

Förut när jag jobbade med uppfinnare, entreprenörer, unga företag och innovationer och sådant där så insåg jag att idéer för det mesta är döda när de föds. Om de inte genast får neonatalvård med eller utan kuvös så klarar de sig inte länge. Du har säkert själv upplevt motsvarande. Man sitter och pratar med kreativa polare och någon får en bra idé som det aldrig blir något av eftersom ingen vårdar den.

Häromdagen hörde jag ett debattprogram om AI på radion. Minst två universitetsprofessorer i matematik deltog. Det kom att handla om huruvida det finns risk för att den artificiella intelligensen i kraft av sin överlägsna intellektuella begåvning skulle ta makten över människorna som, fram till dess att AI nu uppfunnits, har varit herrar på täppan. En av matematikerna, en professor Häggström från Chalmers, var särskilt skärrad över riskerna. Han menade, om jag förstod rätt, att det nu är dags för mänskligheten att välja mellan de två strategier som mänskligheten själv tvingat alla andra levande arter att göra till sin överlevnadsplan: krig eller underkastelse.

I början av 90-talet hamnade jag i den för mig lyckosamma utmaningen att, som konsult, få ansvara för installationen av ett skolpengssystem i den första svenska friskolekommunen, Vaxholm. Allt berodde på att jag, tillsammans med ett halvdussin garvade pedagoger, just hade skrivit en bok hur en kommun borde gå till väga för att genomföra ett sådant systemskifte.

Jag har fortfarande inte hittat något begripligt om Iran-kriget i svenska tidningar. Kanske har jag inte letat tillräckligt noga och länge. Men igår, tisdagen den första september, publicerade The Wall Street Journal en föredömligt sammanfattning av läget per nu. Jag stjäl den.

När jag läser om vårt land, Sverige, särskilt i texter av svenska författare, så förstår jag att vi är ett välutbildat och förnuftigt folk som för det mesta har rätt, särskilt i utrikespolitiska frågor där vi praktiskt taget mangrant ansluter oss till samma uppfattning, nämligen den rätta.

Det är troligen sant att det Sverigedemokratiska partiet vuxit ur en ganska spretig högerextremistisk idéströmning och att partiet först mot slutet av 80-talet upptäckte sin egen karaktär: inte så mycket nationalrasistiskt som en variant av den härskande socialdemokratin som bara inte gillade invandringen.

Gränsen mellan ett finansiellt geni och en falskmyntare är ibland hårfin. Underligt nog är det inte sinnelaget och avsikterna hos vederbörande som avgör frågan utan i stället samhälleliga trossatser, särskilt sådana som samhälleliga auktoriteter upphöjer till sanningar.

En vänlig förläggare skickade mig en bok, rimligtvis med baktanken att jag skulle anmäla den på dessa sidor och därmed nå en stor och betydelsefull läsekrets. Jag bläddrade hit och dit och bestämde mig för att – till och med nästan entusiastiskt – åta mig uppdraget.

Kanske har det slagit även dig, så här inför de allmänna valen om några veckor, att allt som politikerna lovar har lovats förut – kanske av något annat parti – utan att på allvar prövas efter valet. Det beror delvis på ett politiskt trolleritrick: man lovar exempelvis regelförenkling för näringslivet men nöjer sig sedan med att tillsätta en utredning. På min fråga om regelförenkling gör Claude följande bedömning: