Sverige har i sekler haft fred och på det hela taget frihet från interna våldsamma konflikter. Vi räknar inte skotten i Ådalen år 1931 där militär dödade fem strejkande arbetare. Denna långvariga fred kan inte annat än ha påverkat svenska folkets mentalitet. Om du inte tror på vårt folks fredliga sinnelag räkna då antalet bondeuppror och jämför med länder mer söderut i Europa. Du kommer att upptäcka att den svenska historien tycks ligga fast förankrad på sin räls och inte kan hamna på någon annan bana. Lugnet verkar säkrat.

Jag kan inte ens nu, i talmansrundornas tidevarv, arbeta upp något engagemang för svensk politik. Det beror på att de figurer som begär min röst, alltså politikerna, inte på något övertygande sätt har förklarat vad de skulle vilja göra om de fick makten. Enkelt sammanfattat har de ingen politik.

Här kommer motsvarande ungefär 300 boksidor text om byråkratin som Claude varit vänlig att vaska fram ur mina krönikor sedan drygt tio år tillbaka.

Bara en inledande observation som jag blivit allt säkrare på under de senaste åren. Det är att två av vårt lands främsta särdrag – demokratin och byråkratin – inte alls är varandras fiender utan i stället två entusiastiskt samverkande parhästar. Till exempel tror vi att det råder någon sorts animositet mellan politiker, demokratins furstar, och landets administrativa elit, den offentliga förvaltningens härskarskikt. Det gör det inte. Det välfärdsindustriella komplex, som är det svenska politiska systemets stolthet, är ett jättelikt omsättningsmaximerande maskineri vars expansion till alla nytta bär: administratörerna får större byråkratier att styra, medborgarna får löfte om mer välfärd i utbyte mot röster, politikerna kan fortsatt sola sig i glansen från tider när Sverige var bäst på allt. Bara skattebetalarna morrar respektfullt i skymundan.

I egenskap av normalsvensk har jag under hela mitt liv fram till för några år sedan uppfostrats till fredsälskare. Jag har liksom alla andra fått lära mig att Sverige är ett fridens och fredens rike vilket bevisas av att vi inte haft krig på flera hundra år. Vissa bedömare, som inte haft stort inflytande, har visserligen påstått att Sverige gått i Sovjetunionens ledband när vi arbetat exempelvis för nedrustning, men jag har aldrig haft någon känsla av att Sverige tagit regi. Och om vi avvikit från den strikta neutralitetspolitiken har det snarast varit för att underhålla diskreta vänskapsförbindelser med Nato eller närmare bestämt USA.

Om den sköna cirkusartisten Elvira Madigan (bilden) sjöngs en ballad med följande inledande ord efter hennes vansinnesdöd tillsammans med älskaren Sixten Sparre:

Det fanns en tid för bara några årtionden sedan när jag på det hela kunde förstå den aktuella politiska debatten. Jag instämde förstås inte i alla uppfattningar, men jag kunde för det mesta begripa dem och ofta med intresse följa med i tryckta åsiktsutbyten, så kallade debatter.

Idogt och inte särskilt framgångsrikt studerar människan och hennes beteenden i syfte att därav dra allt stabilare slutsatser om vad som är sant. Många menar att det är säkrare att hålla sig till Guds fysiska och matematiska sanningar. Men erfarenheten lär att även om Gud skapar nog så hållbara sanningar så visar de sig alltid bara provisoriska enligt principen att Einsteins sanningar vinner över Newtons. Bättre då, eller i varje fall lika bra, undersöka om det finns några sanningar hos människorna.

Till skillnad från alla andra som märker att de med tiden blir alltmer klarsynta upptäcker jag allt större defekter i min förståelse av tillvaron. Det kan ligga något betydelsefullt i denna observation av typ att hjärnan alltid väljer att skrumpna framför att anstränga sig med svåra utmaningar. I vilket fall som helst kan jag vissa dagar inte ens läsa tidningen av bristande förståelse för texten.