Män är djur

Patrik Engellau

Den tidigare ordföranden i Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Ireen von Wachenfeldt, har fått utstå en hel del orättvis kritik för sitt uttalande om att ”män är djur”.

Andemeningen bakom uttalandet har troligen genom århundradena till god nytta traderats från generation till generation av kvinnor. Jag skulle tro att en mycket stor del av Sveriges kvinnor, i varje fall av dem som är över trettio år, i ung ålder fått höra av sina mammor och andra mer erfarna kvinnor att ”män bara vill en sak”.

Om jag håller med om att män, framför allt unga män, är djur i bemärkelsen att de bara vill en sak, nämligen ha sexuellt umgänge med kvinnor, så har jag därmed inte sagt något nedsättande om män i allmänhet.

På samma sätt som det är skillnad på djur, även om de råkar vilja samma sak, så är det skillnad på den ene mannen och den andra. (Och nu hoppar jag över det där om att det kan finnas systematiska beteendeskillnader mellan män från olika kulturer; variation finns även inom respektive grupp.) Den ene mannen är mer som en kanin. Inte ens kaninhonor är rädda för kaninhannar om jag fattat rätt. Den andre mannen är mer som en anka. Ankbonden är, om det inte är elakt förtal, synnerligen benägen att våldta ankhonan. (Jag hoppar också över min grundföreställning att svenska män på det hela taget är kaniner, således visserligen djur men snälla, lättskrämda och föga aggressiva.)

Läs mer

Investera i välfärden

Patrik Engellau

Det är alltid plågsamt att lyssna på svenska politiker eftersom de aldrig lyckas få till ett rakt, enkelt, logiskt och begripligt resonemang. Ta det där med vinster i välfärden som exempel. Partiledardebatten mellan Stefan Löfven och Jimmie Åkesson i Aktuellt nyligen gav fina illustrationer.

Löfven vill begränsa vinster i välfärden. ”Vi behöver mer pengar till välfärden”, säger han. ”Vi behöver investera i välfärden… och då går det inte att skattebetalarnas pengar rinner ut i vinster”. Man kan inte dra någon annan slutsats än att statsministern tror att om Internationella Engelska Skolan, en svensk friskolekoncern, inte gjorde och kanske delar ut vinster så skulle dessa pengar på något vis stå till politikernas förfogande för angelägna satsningar i välfärden.

”Det behövs mer personal som ska ha högre löner och bättre villkor”, förmanar statsministern.

Så är det ju inte. Ersättningen för varje inskriven elev, skolpengen, är lika för alla skolor. En effektiv skola med duktiga lärare och lydiga elever kan bedriva verksamhet till lägre kostnad och därmed göra vinst. Det är visserligen sant att sådana skolor kan göra vinst därför att skolpengen bestäms med hänsyn till förhållandena i sämre skolor där det kostar mer att bedriva undervisningen men av detta följer inte att vinstförbud är någon lösning. Man gör inte dåliga företag bättre genom att förbjuda bra företag att ackumulera vinster.
Läs mer

Gästskribent Lars Hässler: Kina slår ner på islam. Får Orwells 1984 att blekna

I Europa oroar sig många för den muslimska massinvandringen medan Kina och Ryssland har egna problem med sina muslimska delrepubliker respektive provinser. Kinas muslimska provins Xinjiang, med drygt 20 miljoner invånare och 17 procent av landytan, utgör en stor utmaning för Peking. Det sätt kommunistregimen behandlar muslimerna är effektivt men skrämmande.

Peking började först 2014 att ta till drakoniska åtgärder efter det att knivbeväpnade uighurer (som muslimerna kallas i Xinjiang) slaktade 31 personer på en järnvägsstation i Kunming. Denna terrorattack var Kinas 9/11.

I en artikel i The Economist  och även i Foreign Policy beskrivs hur de kinesiska myndigheterna ökar trycket i Xinjiang. Varje större stad delas in i mindre delar med ca 500 personer och minst en polis placeras i varje del respektive by. Invånarnas ID-kort kan kontrolleras och scannas närsomhelst, likaså kan fingeravtryck tas och mobiltelefoners innehåll laddas ner för senare analys. Vissa moskéer har stängts, andra har fått sina minareter rivna och alla besökare registreras. Mäns skägg tvångsrakas, kvinnorna får inte bära schalar och 29 muslimska namn får inte användas på nyfödda barn.

Läs mer

Staffan Heimersons utrikes ärenden: En turk och en skurk

Staffan Heimerson

Sommarens viktigaste val äger rum på söndag (24 juni). Det sker i ett av Europas största länder. Detta land har näst Amerika den största krigsmakten inom NATO.

Turkiet är en av världens 20 största ekonomier. Landet har haft snabb tillväxt. Istanbul har förvandlats från en exotisk bazarhåla till en världsstad med 16 miljoner invånare. Invånarna har varit flitiga och företagsamma; Turkiet var som Italien på sjuttiotalet. Befolkningen, även på landsbygden, har medelklassifierats med kylskåp, tvättmaskiner och lokalt tillverkade bilar.

Landet var på väg att ta sig in i EU. Det spelar en viktig roll i den islamska världen. Geografiskt har det ett nyckelläge mellan Ryssland och Iran.

Turkiet är, säger Utrikespolitiska institutet i sin länderöversikt, ”en parlamentarisk demokrati”.

Hmmm.

Men UI tillägger initierat: ”Men en demokrati som ofta haft begränsningar. Landet har ett starkt auktoritärt arv, där militärer och domare ofta har satt folkviljan ur spel.”

Sakine Madon, som är en statsvetare och liberal kolumnist och utnämnd till en av Sveriges mest inflytelserika twittrare är född i Turkiet och åtminstone till hälften kurd och vet alltså vad hon snackar om.

Läs mer

Flyktingbarn och faktaresistens

Stefan Hedlund

Debatten om de ensamkommande afghanska ”flyktingbarnen” har varit belysande, främst då den så tydligt har avslöjat drivkrafterna hos dem som förespråkat ”gymnasieamnestin”. Man visar inte bara ett kompakt förakt för svensk rättstillämpning, något även Lagrådet funnit anledning att inskärpa. Man visar samtidigt ett än större förakt för de kunskaper forskningen om migration och integration kunnat förmedla.

Ett av de viktigaste i en rad av falska argument är att Sverige av demografiska skäl har allt att vinna på ökad migration. Vi bör snarast vara tacksamma, hävdas det, över att få ett inflöde av unga företrädesvis manliga arbetare som kan ställas direkt till arbetsmarknadens förfogande, för att arbeta ihop till den inhemska befolkningens pensioner.

Detta argument håller endast om vi antar att samtliga migranter kommer som gästarbetare. Om unga personer kommer till vårt land, och arbetar i, säg, ett tiotal år varefter de återvänder hem utan att under sin tid i Sverige ha alstrat barn eller återförenats med familjemedlemmar, då men bara då gör Sverige en klar nettovinst. Det finns goda exempel på länder som har kammat hem betydande vinster på ett sådant arrangemang. Ett sådant är Dubai, som utvecklat en blomstrande servicenäring byggd på gästarbetare.

Läs mer

Var tid har sin egen ondska

Patrik Engellau

Den engelsk-amerikanske historikern Niall Ferguson är en person som jag tror att jag respekterar och högaktar. Men när han säger att lärarna vid amerikanska universitet är till ”nittio plus procent liberaler, progressiva eller marxister” så är det något i mig som skaver. Ursäkta om jag trevar i resonemanget, men det här är svårt och ingen har ”rätt” svar.

Vad ”liberal” och ”progressiv” betyder vet jag inte säkert. För mig kan liberal vara lite vadsomhelst. Progressiv betydde tidigare socialist eller vänster men har numera allmänt PK-istisk klang. Begreppet marxist är däremot mer hugget i sten. Även om det finns olika varianter av marxism så är själva grunden för marxistiskt tänkande föreställningen om arbetarklassens historiska roll som mänsklighetens befriare undan utsugning och förtryck.

Är då universitetsfolk i USA, som Ferguson hävdar, och i Sverige, som många svenska tänkare menar, marxister? Det är tillåtet och till och med vällovligt att ifrågasätta även sina meningsfränders uppfattningar i detaljer som sedermera kan visa sig betydelsefulla och därför skäms jag inte att protestera mot Fergusons uppfattning. Dagens dominerande tankar hos universitetsfolk i USA (och Sverige) har inte ett dugg med marxism att göra.

Läs mer

Gästskribent Lars Hässler: Hur mycket får rättegångar mot kriminella invandrare kosta?

Förra året begicks ett antal grova personrån i Nacka mot minderåriga. Ett fall gällde en minderårig som rånades och misshandlades. Den drabbade fick föras till sjukhus. Tidigare samma vecka blev en åttaårig pojke knivrånad i Nacka när han var på väg hem från skolan. Polisen gick ut med signalement på gärningsmännen, ca 14 – 18 år gamla och ca 185 – 190 centimeter långa, och var av afrikanskt ursprung. De hade varit klädda i mörka jackor samt vid rånen maskerade över ansiktet. Gärningsmännen var mellan fyra och tio personer där några hade varit mer aktiva i själva rånen.

Nu har fem av gärningsmännen, födda mellan 1999 och 2002, lagförts och fått sina straff, allt från fängelse i några månader till ungdomstjänst eller skyddstillsyn.

Man kan naturligtvis ha synpunkter på de förvånansvärt låga straffen, men det finns något annat som skaver, nämligen kostnaderna som var förknippade med rättegången.

Alla fem hade var sin offentlig försvarare och brottsoffren hade målsägarbiträden. De offentliga försvararna tillerkändes tillsammans 887 000 kr och biträdena 285 000 kr, tillsammans 1 172 000 kr. Till detta tillkommer skadestånd till brottsoffren på ca 100 000 kr, en summa som de tilltalade naturligtvis aldrig kommer kunna betala (som staten får betala).

Läs mer

Något att bita i

Patrik Engellau

Föreställ dig att den genom tiderna mest hyllade och respekterade människan i världen blev påkommen med de nesligaste och mest hatade åsikter som vår tid kan komma på. Till exempel att Albert Einstein blev avslöjad som rasist. Vad skulle du säga då? Du vet inte? Börja fundera på det, för avslöjandet har nyligen skett.

Albert Einstein (1879 – 1955) var inte bara en av tidernas mest framstående fysiker och skapare av en ny förståelse av himlarnas hemligheter – relativitetsteorin och krökta rum och sådant där; ordet ”förståelse” gäller för övrigt inte mig – samt själva sinnebilden för begreppet intelligens. Han var också en humanistisk stjärna. Sedan han hade flytt undan Hitler till USA år 1933 deltog han i de svartas kamp för deras mänskliga rättigheter. Han hatade rasismen i USA och förklarade att han själv ”inte tänkte hålla tyst om den”. Så här såg han ut om du har glömt det:

Läs mer

Katolska kyrkan skapade Europa

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 13/6) pratar jag med den katolske bloggaren Mikael Karlendal. Han var tidigare protestant och pastor i Pingstkyrkan, men har konverterat till den katolska kyrkan. På sin blogg ”Till försvar för den kristna tron” försvarar han den katolska tron, men skriver också om historia och om konflikten mellan islam och väst.

I podden pratar vi om vad som fick Karlendal att konvertera till den katolska kyrkan, om skillnaderna mellan protestantism och katolicism och om hur islams uppkomst och expansion påverkade kristenheten.

Den katolska kyrkan skapade Europa, menar Karlendal. Den förenade alla olika folk i Europa och gav dem en gemensam identitet.

Det tidigaste belägget för något som kan ha varit en europeisk gemenskapsupplevelse finns i en tidig medeltida text om slaget vid Poitiers 732, där Karl Martell, Karl den stores farfar, med en frankisk armé slog tillbaka de muslimska erövrarna. Efter sjudagarsslaget, heter det, vände europenses tillbaka till sina hembygder. De kom från olika länder och tala olika språk, men de var européer och hade därför ett gemensamt intresse av att försvara sig mot islam.

Läs mer

Tre historiska irrfärder

Jan-Olof Sandgren

Politisk historierevisionism heter det när en politisk idé tillåts skriva om historien. Många kanske tänker på kommunistdiktaturer i såna här sammanhang, men jag vill ta upp tre andra exempel.

1.

Det hade varit intressant att vara en fluga på väggen i en ölhall i München 1920, när de tidiga nazisterna brainstormade om tyska folkets historia. Visst hade tyskarna mycket att vara stolta över. Germanerna hade besegrat romarna vid Teutoburgerskogen redan år 9 efter Kristus, och tysk jord hade frambringat genier som Immanuel Kant, Göthe och Wagner. Men det måste ändå ha stuckit i ögonen att det judiska folket varit ett kulturfolk sedan mer än 3 000 år, och gett upphov till oskattbara urkunder som Moseböckerna. Det fanns nästan bara ett sätt att övertrumfa detta.

Vedaböckerna är några århundraden äldre än Gamla testamentet och skapades av ett folk som kallades arier. Man vet inte så mycket om arierna, mer än att de härstammade från Centralasien (namnet har förresten samma ursprung som ”Iran”) och att de spreds över den indiska subkontinenten något årtusende före vår tideräkning. De lär ha varit ståtliga krigare, något ljusare i hyn än de dravider som bodde där innan (förfäder till dagens tamiler) och bland deras viktigaste symboler fanns svastikan, hakkorset.

Läs mer

Ett existentiellt dilemma

Patrik Engellau

Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att försöka förstå vad det är som gör att vissa samhällen utvecklas väl medan andra samhällen knappt utvecklas alls eller till och med går kräftgång. Jag har inte lyckats. Visserligen har jag läst en massa böcker och hört en del entusiastiskt förkunnade teorier (och utformat många teorier själv) men när jag nu betraktar verkligheten, till exempel Sverige, så står jag lika frågande som någonsin tidigare. Jag fattar inte.

Har livet då inte lärt mig någonting alls om samhället? Jodå, en mycket viktig sak har livet lärt mig, nämligen att misstro alla förklaringar. Jag har hört alla förklaringar som finns, jag har insett att de bästa förklaringarna representerar någon intressant observation, men anser lik förbannat att vi människor, trots allt vårt pladder och auktoritära gravallvar, inte begriper oss på oss själva. Predikaren – han i Gamla Testamentets bok med samma namn – är därför en av mina favoriter:

Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem. Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med. När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.

Läs mer

Gästskribent Gunnar Sandelin: Vägskälen för svensk migrationspolitik var 1996 och 2005

År 2009 sade Migrationsverkets dåvarande generaldirektör Dan Eliasson att om regeringens krav på snabb handläggning av uppehållstillstånd ledde till att det beviljades felaktiga sådana, så var det inte något problem för honom. Han hade infört styrfilosofin Lean från biltillverkaren Toyota. Anställda ”samlade pinnar”, vilket fick som konsekvens att svårare ärenden som tog längre tid ledde till lägre lön. Men Eliasson var inte oroad över konsekvenserna när han på ett möte sade: ”Jag kommer aldrig bli upprörd över ett felaktigt beviljat uppehållstillstånd.”

Visionen var att chefer och handläggare skulle se ”migrationens globala möjligheter”.

Det var en devis som även ansvariga ministrar omhuldade innan Tobias Billström började morra om ”volymer”.

Dan Eliassons efterföljare Anders Danielsson, med ledarfilosofin ”Låt Anders vara Anders” körde på i samma spår. På en konferens om arbetskraftsinvandring 2012 menade Danielsson att nu skulle Migrationsverket ”ändra fokus från kontroll till service”. Fritt tolkat: bli mer kundorienterat och se på den asylsökande som ett slags beställare. Danielsson förtydligade samtidigt sin ambition genom ett uttalande som ger associationer till Sverige som ett konkursbo: ”Det handlar inte om vilka migranter vi vill ha, utan om vilka migranter vi kan få”. Migrationsverket har tagit bort den ursprungliga länken http://www.migrationsverket.se/info/6605.html utan ny hänvisning, men internet glömmer aldrig.

Läs mer

Folket

Anders Leion

Niinistö, den finländske presidenten, nämnde folket 15 gånger i sitt nyårstal 2017. (Se 18 minuter in i klippet om du förstår finska. Niinistö gjorde det bland annat för att inte låta populisterna ha monopol på ordet. Det är inte Niinistö som talar. Det är programledaren som refererar till honom och hans tal. Historikern Henrik Meinander förklarar på en minut nationalstatens betydelse för välfärdsstatens existens, mellan 6.00 och 7.00 – på svenska).

Varför överhuvud använda ett ord som folket? Därför att det sammanfattar det förhållandet att människor inom ett visst område har en gemenskap i erfarenheter, intressen, kunskaper och synsätt. Detta kan synas vara ett djärvt påstående, men de senaste årens erfarenheter av en stor invandring från områden, där befolkningen i alla dessa avseenden uppvisar annorlunda förhållningssätt, har avslöjat att också här i landet, inte bara i länder där man törs använda ordet folket, finns det faktiskt en sådan gemenskap.

När hörde du en svensk politiker använda ordet senast? Det har du antagligen aldrig gjort (Om du nu inte råkat lyssna på en SD-politiker). Senast användes det väl av Per Albin, eller?

Den förnekelse av begreppet, som etablerade politiker och de flesta tidningar och radio och tv här i Sverige uppvisar genom sin tystnad, är mycket avslöjande, liksom deras irritation över att populisterna gärna använder det.

Läs mer

Protestera!

Patrik Engellau

Den 20 – 21 juni ska Europaparlamentets utskott för juridiska frågor votera om EU:s nya direktiv om upphovsrätt. Precis hur ärendet vindlat sig fram i EU fram till denna votering och vilka beslutsprocesser som förväntas komma härnäst på vägen till ett färdigimplementerat direktiv vet jag inte riktigt. Men det spelar ingen roll. Det går att protestera redan nu och – om jag fattat rätt – så har vi alla starka skäl att göra det.

Det är särskilt två nya regler som kommer stöka till det för oss internetanvändare och – faktiskt! – göra hela internet till en sämre produkt.

Först fattade jag inte vad det handlade om men Henrik Alexandersson, med bloggen med samma namn, hjälpte mig att reda ut det. Om jag missförstått är det i varje fall inte hans fel.
Den första galenskapen i det tilltänkta direktivet är att artiklar på vilken internetsida som helst, till exempel en artikel av mig på detgodasamhallet.com, inte får innehålla länkar till upphovsrättsskyddat material, till exempel en artikel i Dagens Nyheter. Om jag alltså skriver om något som stått i Dagens Nyheter eller vilken annan tidning eller vad som helst annat som har upphovsrättsskydd så får jag inte länka så att du, som läsare, kan gå dit och kolla. Vad jag förstår så innebär detta en förflyttning bakåt i tiden till en era då referenser enbart förekom som icke klickbara fotnoter i tryckta böcker. En stor del av landvinningen med internet vore förintad.

Läs mer

Varför fäster vissa idéer?

Patrik Engellau

På en lunch med en bekant som råkar vara polis så talade vi om sociala idéer och vad som fick dem att fastna i tillvaron. När den blivande polisen gick i skolan hade han blivit matematikundervisad med hjälp av mängdlära. Den hade inte hjälpt honom att förstå någonting och han hade aldrig haft någon nytta av den. Han trodde att mängdlärepedagogiken sedermera hade utrangerats, vilket herr Google bekräftade vid en snabb förfrågan.

När min bekante sedan kom till polisen råkade han ut för ett organisationsförsök som gick ut på att införa ”lean production” efter Toyotas modell. Men det visade sig att brottsligheten inte kan bekämpas med samma metoder som man bygger bilar och projektet lades ned.

Man kunde tro att det är självklart att idéer som inte fungerar så småningom utmönstras. Men det är inte självklart. Den stora, klarast lysande stjärnan bland alla våra överlevande misslyckanden är PK-ismen. Den har varit härskande ideologi i Sverige i mer än ett halvsekel. Den kan enklast utvärderas genom en jämförelse mellan kronan och schweizerfrancen.

Läs mer

En konspirationsteori

Stefan Hedlund

Konspirationsteorier kan vara både underhållande och belysande. Det ligger i sakens natur att utmålade scenarier provocerar, även om det ibland kan bli lite väl mycket av det goda. Samtidigt bidrar föreställningen om att det inte finns rök utan eld till att skapa åtminstone viss trovärdighet. Blotta faktum, att det faktiskt förekommer konspirationer bidrar till att teorier om konspirationer inte helt lättvindigt kan avfärdas.

I det följande förmedlas en konspirationsteori som syftar till att skildra hur Jimmie Åkesson på ett tidigt stadium formulerade en strategi som skulle göra Sverigedemokraterna till landets största politiska parti och honom själv till statsminister.

Första steget tas redan under Alliansregeringens tid. Det strategiska målet var att skapa en politisk frizon för det egna partiet, där man skulle vara ensam om att med trovärdighet kunna skildra migrationens negativa konsekvenser. Via förtäckta hot om att fälla regeringen lyckades Sverigedemokraterna locka Fredrik Reinfeldt till en uppgörelse med Miljöpartiet, som man senare skulle uppfatta som djupt olycklig.

Läs mer

Att förstå Donald Trump

Patrik Engellau

Det vore förmätet av mig att påstå jag ens kommit i närheten av att begripa mig på Förenta Staternas president, men låt mig peka på två saker som du redan vet som kanske kan ge oss hjälp på traven.

Det första är att han uppenbarligen har svårt att göra sig hemmastadd i den värld av skickliga och erfarna ämbetsmän som normalt driver nationernas och världens öden. Jag säger inte att dessa tjänstemän är trista och trångsynta byråkrater även om sådana naturligtvis förekommer. Men när de är som bäst, typ en gammaldags, oväldig, hederlig, begåvad svensk ämbetsman – tänk exempelvis Dag Hammarskjöld – så handlar det om folk som är rimligt tydliga och förutsägbara och besvärar sig med att ”förankra” sina beslut vilket betyder att i förhand stämma av, rätta till, jämka och anpassa, inte minst bland medarbetarna.
Läs mer

Krig mellan korset och halvmånen

Mohamed Omar

Turkiets islamistiske president Erdogan varnar för ett krig mellan korset och halvmånen. Detta efter att Österrike beslutat att stänga sju turkiska moskéer och utvisa sextio imamer i ett tillslag mot ”politisk islam”.

”Parallella samhällen, politisk islam och radikalisering har ingen plats i vårt samhälle”, säger landets förbundskansler Sebastian Kurz.

Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz, som tillhör det konservativa partiet ÖVP, valde efter segern i höstens val att bilda regering med Frihetspartiet, FPÖ.

I sin tidigare roll som integrationsminister 2015 bidrog Kurz till en lag som förbjuder utländsk finansiering för religiösa grupper. Den gjorde också islamiska föreningar skyldiga att ha en grundläggande positiv syn på det österrikiska samhället.

Den direkta orsaken till att moskéerna ska stängas ner är ett antal bilder som visade hur barn i en turkisk moské spelade upp slaget vid Gallipoli. Barnen var klädda i uniform och fick spela lik inlindade i turkiska flaggor. Moskén i fråga drivs av ATIB, förbundet för turkisk-islamska kulturföreningar med säte i tyska Köln, som är en gren av Turkiets religionsmyndighet Diyanet.

Läs mer

Gästskribent Dan Ahlmark: Trumps politik

Nyckeln till Trumps utrikespolitiska initiativ är, att han ofta sätter USAs intressen i första rummet, vilket ju precis är vad alla andra länder vanligen gör. Men vi har under trekvarts sekel blivit vana vid att USA inte ställer krav utan främst stödjer och hjälper, och att landet tar på sig en oproportionerlig del av allehanda bördor, som andra länder borde dela kostnaden för.

I NATO har man till exempel överenskommit om att medlemsstaterna ska satsa åtminstone två procent av BNP på sitt försvar. Många länder inklusive Tyskland faller tydligt under den gränsen, medan USA når mellan tre och fyra procent. Men frågan gäller inte bara Europas försvar. USA skyddar dessutom militärt rader av svagare stater i andra delar av världen och upprätthåller där internationella lagar, konventioner och regler, som hela västvärlden drar ekonomisk nytta av genom exempelvis handeln. Medan USA inte reagerat mot att många viktiga handelspartners skyddat vissa av sina egna marknader med ordentliga tullar (eller andra hinder), har man själv efter andra världskriget vanligen tillämpat – relativt sett – låga sådana. Syftet har från början varit att stödja andra länders utveckling, men policyn har inte ändrats märkbart, trots att aktuella stater nu ofta är avancerade industriländer.

En annan ny komponent i utrikespolitiken är att Trump lägger ansvaret att lösa delar av olika problem (islamisk terrorism, Afghanistan och så vidare) i skilda regioner på de länder i regionen, som har störst makt och möjlighet att åtgärda problemen. Samtidigt stödjer USA dessa länders arbete. Om de inte infriar de förpliktelser att hantera (del)problemet, som Trump anser de har, får det konsekvenser. Pakistan har till exempel getts ett ansvar för talibanerna. Saudiarabien och Gulfstaterna gavs vid Trumps första besök i Saudiarabien genom hans anföranden och säkerligen samtal huvudansvaret att stoppa Qatars finansiering av terrorister. Quatar har tydligen redan retirerat gällande detta. Pakistans har ännu inte visat några definitiva tecken på en fastare attityd mot talibanerna.

Läs mer

Då blev jag kränkt

Jan-Olof Sandgren

Svenskar brukar inte vara så lättkränkta när det kommer till heder, nationalitet och såna saker. Många av oss kanske ogillar när man skändar svenska flaggan, driver med nationalsången, uttrycker sig nedsättande om vår folkgrupp eller helt enkelt skrattar åt vår kultur, men vi saknar den ryggmärgsreflex som gör att vi vill slå människor på käften. Vi tar det helt enkelt inte tillräckligt personligt.

Jag kommer ihåg hur jag på 80-talet diskuterade med några vänner från Latinamerika, och hävdade något i stil med att ifrågasättande av mammas sexualitet inte nödvändigtvis behöver tolkas som en förolämpning. Det kan lika gärna ses som dåligt uppförande, från en person som uppenbarligen inte vill bli min vän. Mina latinska vänner tittade på mig med skräckblandad förundran.

Vår relativa okränkbarhet tror jag förvirrar många invandrargrupper. Är vi kulturella autister utan genuint mänskliga känslor? Lider vi av patologiskt svagt utvecklad klankänsla? Eller har vi, som första folk i världshistorien tagit steget över i Vattumannens tidsålder?

Jag bryr mig sällan om förolämpningar från riktiga människor. Sådana gör mig mest förvirrad, dessutom är jag dålig på att slåss. Senaste gången jag kände mig djupt kränkt var tvärtom en mycket banal händelse som inte ens var en händelse. Ändå utlöste det en adrenalintopp i paritet med ifrågasättande av en latinsk mammas heder. För ett kort ögonblick kände jag spontan lust att slå sönder inredningen, vilket hade varit en dålig idé eftersom jag just då befann mig på Sahlgrenska sjukhuset. Men mer om det senare…

Läs mer

Att ta tjuren vid hornen

Patrik Engellau

I den nietzscheanskt inspirerade serien ”omvärdering av alla värden” har vi nu kommit fram till feminismen. På förekommen anledning misstänker jag att feminismen hyser en del fördomsfulla föreställningar och då inte bara som i dess extrema idéer om könsmaktsordningar och strukturellt kvinnohat utan även i den numera mer eller mindre vedertagna grunduppfattningen att kvinnor tidigare var tillbakasatta av männen.

Den förekomna anledningen var ett seminarium om ”Kvinnorna i diplomatin” som jag nyligen bevistade på Litterära fakulteten vid Universitetet i Lissabon. Det var mest lärda och akademiskt tillkrånglade föredrag om sådant som kvinnornas roll i kampen mellan jesuiter och antijesuiter i Spanien och Portugal under 1600-talets andra hälft. (Kvinnorna hade skyddat jesuiterna genom att gömma dem för antijesuiterna, visade det sig. Jaha.)

Men ett av föredragen livade upp tillställningen. Arrangörerna visade upp något så föga politiskt korrekt som en visserligen pensionerad men ändå levande före detta ambassadris, alltså hustru till en ambassadör. ”Bara” en hustru, således. Hennes roll var att berätta om en traditionell diplomathustrus liv.

Läs mer

Staffan Heimersons utrikes ärenden: Toppmöte blir tuppmöte?

Staffan Heimerson

I sin fejkat kolonialistiska Long Bar – i den antikverat fejkat tropikexotiska miljön i det nybyggda Raffle’s Hotel i det antiseptiska Singapore – blandar bartendern den fejkat romantiska drinken Singapore Sling:

30 milliliter gin, 15 ml körsbärslikör, 7,5 ml Cointreau, 7,5 ml DOM Benedictine, 120 ml ananasjuice, 15 ml nypressad lime, 10 ml grenadin, samt ett stänk Angostura Bitter.

Skakas väl, ingen is, garneras med ett körsbär och en ananasskiva, serveras i ett Hurricaneglas.
Ja, rätt uppfattat: tillgjort. (Dock: den smakar bättre än den låter och har traditioner sedan förra sekelskiftet).

Motsatsen – icke tillgjort, ingen fejk – gäller veckans evenemang i Singapore: mötet mellan Donald Trump och King Jong-un på Hotel Capella, beläget på den gamla piratön Sentosa till vilken en bro leder från stadsstatens centrum.

Det kan inte kallas toppmöte: Trumps Amerika är världens mäktigaste land, militärt och ekonomiskt. Kims Nordkorea är en halvsvältande, helisolerad pygmé i jämförelse.

Läs mer

Filosofi

Patrik Engellau

Nyligen klev jag av misstag in i en fritaxi vid Stureplan. Ja, jag vet att det var dumt av mig, men jag var väl tankspridd eller något. Efter några hundra meter, vid Linnégatan, visade taxametern på 150 kronor och tuggade på med rasande fart.

Har du dopat taxametern? frågade jag med oro i rösten. Då blev taxichauffören uppretad över anklagelsen. Jag ska ”sticka dig som ett gris”, hotade han och drog menande handen över strupen. Jag bad honom stanna, betalade avgiften enligt taxametern och klev ut med förnyad beslutsamhet att aldrig anlita fritaxi.

När jag efteråt tänker på händelsen slår det mig att fritaxis affärsidé egentligen är glasklar, logisk och fullt begriplig. Den är att beslutsamt och hänsynslöst skörta upp varje assagerare som varit oförsiktig eller okunnig nog att kliva in i fritaxin. En utländsk affärsresenär på Arlanda måste vara det bästa bytet. För det första har resenären ingen aning om vad taxifärden egentligen ska kosta, för det andra betalar han inte själv så han orkar inte bråka så mycket.

Varför uppför sig då inte alla taxichaufförer på det sättet? Det beror på att taxichaufförer som åker omkring med ett varumärke, till exempel Taxi Kurir eller Taxi Stockholm, måste tänka på framtiden. Om Taxi Kurir börjar blåsa kunderna så kommer det med tiden att upptäckas och passagerarna att undvika företaget. En fritaxichaufför behöver inte ta några sådana hänsyn eftersom sannolikheten att han ska råka ut för samma kund en gång till är praktiskt taget obefintlig. Någon omtanke om fritaxikårens renommé finns inte. (Om någon sådan solidaritet uppstår, alltså ansvar för andra människor som på något sätt uppfattas som närstående trots att man för det mesta aldrig träffat dem, är det en samhällelig särhändelse. Ett troligen sönderfallande exempel är den svenska välfärdsstaten som bygger tanken att var och en ska ta ansvar för de andra inom ett visst, alltmer oklart, kollektiv.)

Läs mer

Gästskribent Nils-Olov Johnson: Varför SD ökar i de senaste opinionsundersökningarna

Hösten 2015 och hösten 2016 skrev jag tre artiklar om Preference Falsification (PF) i Det Goda Samhället. Med tanke på vad vi nu upplever i Sverige kan det vara intressant att återknyta till dessa (1,2,3).
PF tycks vara ett begrepp som svenska media har väldigt svårt att hantera. Sedan jag skrev mina artiklar har två händelser, som anses involvera PF, ägt rum, Brexit och valet av Donald Trump till president.

PF-förklaringar till händelseförloppen hittar man till exempel här, här och här. I Sverige kan man däremot inte förstå vad som hände. Man har ingen åsikt om teorin är rätt eller fel eller om tillämpningen av teorin i de aktuella fallen inte görs på rätt sätt. När man talar med svenska journalister är deras uppfattning att både Brexit och Trumpvalet är helt oförklarliga händelser.

Om två åsikter står mot varandra inom ett område och den ena uppfattas positivt värdeladdad medan den andra uppfattas negativt värdeladdad finns det risk för att PF uppstår. Resultatet blir att den kandidat/det parti som driver den negativa åsikten blir underskattade i opinionsundersökningar kring frågeställningen. I båda fallen ovan var underskattningen liten men ändå tillräckligt stor för att utfallet av omröstningarna skulle avvika mot det förväntade.
Läs mer

Svenskarna och deras åsikter #3

Anders frågar – folket svarar

Fram till valet kommer DGS med hjälp av Sentio att ställa frågor till allmänheten, för att återge deras åsikter om aktuella frågor. Skicka dina förslag till frågor – inte bara aktuella utan också gärna spetsiga och provocerande till mig, Anders Leion. Adressen är andersleion@gmail.com.

Den undersökning som nu redovisas, den tredje i serien, återger väljarnas inställning till SD utifrån frågan: Vilken inställning har du till SD:s medlemmar och sympatisörer? Ange din inställning med en siffra på en skala från 1 till 10 där 1 betyder mycket negativ och 10 betyder mycket positiv.

Läs mer

Den allmänna teorin om det ekonomiska överskottet och teorins fasansfulla konsekvenser

Patrik Engellau

Det ekonomiska överskottet är den del av ett samhälles produktion under exempelvis ett år som överstiger vad som behövs för att hålla produktionsapparaten igång på samma nivå som tidigare, till exempel att lönerna räcker precis till att arbetskraften ska ha råd att reproducera sig och att företagens vinster räcker precis till avskrivningarna, det vill säga till att hålla maskinparken intakt.

Om det saknas ett ekonomiskt överskott går det inte att investera i utökad produktion. Men det betyder inte att investeringar i ny produktion är det enda sättet att förbruka ett ekonomiskt överskott. Det finns mycket annat ett samhälle kan göra med eventuella överskottsresurser, till exempel att föra krig mot sina grannar, att bygga katedraler eller att försörja människor som inte arbetar eftersom a) de anses överlägsna och därför får stipendium av staten eller b) de, som i Sverige idag, anses inkompetenta och underlägsna och därför måste omhändertas på skattebetalarnas bekostnad.

Den allmänna teorin om det ekonomiska överskottet säger att detta överskott är ett slags störning som samhället strävar efter att på enklaste sätt neutralisera. Tänk dig att du har ett rent och nydiskat provrör. Så kommer det en bakterie och undersöker om det finns något att äta. Det gör det inte så parasiten lomar iväg. Sedan häller du en näringslösning i provröret vilket bakterien upptäcker på tillbakavägen. Han (bakterien) faller då i extas och börjar föröka sig exponentiellt. När han fått vid pass några miljarder avkommor har släkten ätit upp hela näringslösningen varvid alla parasiterna dör av svält. Den ekologiska störning som representerades av näringslösningen är tillintetgjord och den ursprungliga ordningen återställd.

Läs mer

Mannerheim

Anders Leion

Av grannen på landet fick jag låna två grå, häftade volymer om tillsammans ca. 900 sidor, tryckta i Helsingfors 1952 men utgivna i Sverige av Norstedts. Det var Minnen av Gustaf Mannerheim (1867–1951), marskalk av Finland.

Böckerna verkade inte särskilt lockande: små bokstäver, långa meningar och långa stycken. Och stora mäns memoarer… Det enda roliga brukar vara skildringen av barndomen – om författaren kan skriva, förstås.

Jag hade alldeles fel. Det blev en fascinerande läsning. Först tiden: han upplevde Finland som storfurstedöme och Ryssland som tsarvälde. Därefter Finlands frigörelse när det vid Rysslands nederlag och den upplösning av staten, som följde på den röda revolutionen, fick chansen att bryta sig loss. Inbördeskriget i Finland – som han behandlar väl knapphändigt, av förklarliga skäl: han ville inte röra upp mer damm. Vinterkriget och fortsättningskriget.

Ibland är genomgången av alla inrikespolitiska skärmytslingar och alla militära detaljer lite väl ingående, men ändå är framställningen hela tiden fängslande. Ibland därför att han berättar rena (sanna) rövarhistorier, som när han på kejserligt uppdrag gjorde en kombinerad upptäckts- och spionresa 1906–1908 österut. Han tog båda uppgifterna på stort allvar. Han tog sig fram med stor utrustning och många medhjälpare, blev också tvungen att vintertid passera höga berg, sakta pulsande fram genom hög snö med hästar lastade med över hundra kilo var… När han kommer fram till den första kinesiska staden uppvaktar han dess styresman, en skinntorr gammal mandarin som endast kan umgås med sociala likar. Det finns inga i staden. Han sitter ensam och röker opium.

Läs mer

Lärdomar från Burundi

Patrik Engellau

För några år sedan besökte jag min vän Magnus som hade ett hus i Bujumbura, huvudstad i Burundi. Magnus höll på med en privat välgörenhet som gick ut på att ta hand om gatubarn och i bästa fall ge dem utbildning och trygghet.

Burundi liksom grannlandet Rwanda är känt för återkommande raskrig och folkmord mellan folkgrupperna tutsi och hutu. Tutsi ser ut som om de kom från Etiopien och hutu ser ut som om de kom från Tanzania. De är alltså niloter respektive bantu. Normalt kan tutsis och hutus umgås civiliserat med varandra. Det händer till och med att de gifter sig över den etniska gränsen. Men ibland bryter krigsstämning ut. Det kan vara tutsis som folkmördar hutus eller tvärtom.

Vad som får dessa raskrig att bryta ut vet jag inte. Men när de bryter ut handlar det om mark. För att överleva måste man ha en jordplätt. Om man saknar en jordplätt kan man ta någon annans mark. Den processen blir lättare om man går samman med sin egen grupp och försöker krossa den andra gruppen för att ta deras jordplättar. (Om du undrar varför de rättsvårdande myndigheterna inte griper in så vet du inget om Burundi. Det finns inget lantmäteri så man vet inte vilken mark som tillhör vem. Även om det funnits ett lantmäteri så hade det inte funnits någon rättslig instans som kunnat återställa marken till den rättmätige ägaren. Såväl polis som domstol gynnar den som mutar mest. Hela begreppet ”rättmätig ägare” saknar mening för det finns i praktiken ingen äganderätt, inget rättsväsende, inget statligt våldsmonopol. Om ett land inte har sådana institutioner blir det ibland folkmord i stället.)

Läs mer

Massinvandringen förvandlar Sverige

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden ”Tankar från framtiden”, inspelat 5 juni, pratar jag med Gunnar Sandelin. Han är socionom, journalist och författare. Den 8 april 2008 publicerade Dagens Nyheter Sandelins debattartikel ”Journalister mörklägger sanningen om invandrarna”. Han ville att det skulle stå ”invandringen” i rubriken, men det tyckte inte DN:s rubriksättare. Bortsett från det var artikeln viktig för att upplysa allmänheten om att invandringen inte fungerade och att vi blev vilseledda av etablissemangets medier. Än idag insisterar till exempel journalister på att skriva ”flyktingar” i stället för ”asylsökare”.

År 2013 publicerade Sandelin, tillsammans med forskaren Karl-Olov Arnstberg, boken Invandring och mörkläggning. Boken blev en succé. Det fanns, och finns, ett stort sug efter kunskap och fakta om Sveriges förvandling genom massinvandringen. I boken visar Sandelin och Arnstberg hur den ansvarslösa invandringspolitiken skadar Sverige och knappast är ett effektivt sätt att använda resurser för att hjälpa världens flyktingar.

I tre artiklar här på Det Goda Samhället har Sandelin fortsatt att belysa invandringsfrågan. I ”Sveriges stora demografiska förändring” (24/5) visar han hur Sverige genomgår en extrem befolkningsförändring. Och att detta har kunnat ske utan att debatteras ordentligt. 2017 beviljade Sverige 3,5 gånger så många uppehållstillstånd till asylsökande – drygt 36 000 – som övriga Norden gjorde tillsammans.

Läs mer

Gästskribent Hans Jensevik: Syna S, lägg ner rösterna idag!

Det gäller Riksdagens beslut om begränsning av vinsterna i vissa välfärdsföretag.

En kväll på 1950-talet såg mina mostrar efter mig, för mamma och pappa var på föreläsning. Elise Ottesen-Jensen, Ottar som hon kallades var i Kristinehamn och ämnet var sexualupplysning. Erotik var känsligt på den tiden och diskuterades inte. Svenska folket sov med händerna på täcket. Fattas bara annat. Och begreppen nämndes på latin. Ottar kunde lyfta debatten från hjärtats självcensur och till huvudets logik på ett mycket avdramatiserat sätt.

Det verkar som om varje tid har ett förbjudet ämne och nu är det ekonomi. Det kan inte diskuteras. Ordet ”vinst” får mer än 50 procent av svenska folket att bryta ihop logiskt, flytta ner från huvudet till hjärtat och utbrista; ”Vinst är fult, usch, det är snusk, det ska vi inte ha!” Ur ekonomisk synpunkt har frågan om vinster i välfärden förts på en erbarmligt låg och känsloladdad nivå. Var har ekonomins Ottar funnits under de senaste åren? På torsdag denna vecka ska Sveriges Riksdag fatta beslut i frågan om man ska ha ett tak för de vinster som genereras i vissa välfärdsföretag.

Får jag börja med påståendet att alla typer av organisationer måste långsiktigt gå med vinst. Det antyds att kommuner inte går med vinst och då ska privata vårdföretag som har det offentliga som uppdragsgivare inte heller göra det. Men nu är det så att alla kommuner måste långsiktigt sett gå med vinst och det gör de. Om detta finns ett tvång i kommunallagen. Teoretiskt sett finns ett vinstkrav och det gäller företag, ideella föreningar, stiftelser, kommuner, myndigheter, med flera organisationer. Det är inget snuskigt i det. Det är helt enkelt ett på ekonomisk teori logiskt baserat överlevnadskrav.

Läs mer