Inför kommande val har MP till slut insett det korkade i att öppet driva frågor som gynnar islamister. De talar därför till exempel mycket tyst om islams fredlighet och ned tonas även bilden av partiets beredvillighet att gå islamismens önskemål till mötes i kvinno- och hederskulturfrågor. Jag tror till och med att det var någon grön politiker som faktiskt sa att muslimska kvinnor riskerar att hamna i kvinnofällor!

Det är säkert klokt av MP att inte göra frågan om påstådd diskriminering av muslimer och islamister till den stora valfrågan i detta val. Att bidrag på MPs initiativ vräks över organisationer som ska motverka så kallad islamofobi garanterar ändå islamistiska röster.

En annan fråga av stor vikt, som MP negligerar, är den eviga tillväxtens omöjlighet i en värld med ändliga resurser. Denna fråga, som är kopplad till överbefolkningen i somliga stater, är en ödesfråga för mänskligheten. Detta förstår många människor, miljöpartister och andra, och oroas däröver. Miljöpartiet hade förr om åren en öppen och spännande intern ekonomisk diskussion. Men det har partiet inte längre. En sådan diskussion vore nog detsamma som att ifrågasätta EU och då är man tydligen inte längre regeringsduglig. Vad vår gröne finanshandelsminister egentligen tycker om till exempel ekonomiska instrument som derivat får vi inte veta. Och ingen journalist lär fråga.

Så varför har miljöpartiet välkomnat mångkultur, som i praktiken är detsamma som islamism och shariasamhällen, och varför har man övergivit en berättigad kritik av tillväxt i form av överutnyttjande av naturresurser och exploaterande av utsatta arbetare?

Läs mer →

Jag har ett problem som förföljer mig varje dag: jag tycker Donald Trump gör ett bra jobb. Vad är det för fel på mig? Säkert många men hur kan det komma sig att jag tycker mig se en linje i den amerikanske presidentens ledarskap, som väcker min sympati; hans personlighet väcker inte på samma sätt min sympati men han har ju inte blivit vald av folket för att väcka personlig sympati; inte heller för att hålla eleganta tal, som leder till Nobelpris. Inte heller har han blivit vald för att sätta traditionella allierades intressen och förväntningar före den amerikanske medborgarens intresse. Ändå väckte det en enorm uppståndelse när han presenterade sin devis: ”America first”. Vad menar människan, förstår han inte att hans första uppgift är att företräda sina allierade i Europa och annorstädes, som väntar på sedvanliga gåvor från en ny amerikansk president.

Denna förvirring förklaras också av att det är länge sedan politiska ledare i Väst satte sina länder först. Sedan decennier tillbaka söker politiska ledare i Väst erkännande från den liberala pressen snarare än från sina väljare, inte minst har av outgrundlig anledning europeiska socialdemokratiska partier lierat sig med dessa krafter. Den taktiken fungerade bra länge men inte längre eftersom den liberala pressen rört sig bort från folket och blivit alltmer provocerande i sin bristande känsla för hur människors vardag egentligen ser ut.

Visst är det så att Trump avviker från allt vad vi sett på denna scen i vår tid. Däremot har han långt kvar innan han överträffar Nero eller Caligula, om han ens överträffar Winston Churchill som inte var den trivsamme person som historien vill göra honom till.

Läs mer →

Det är sällan man tar sig tid att fundera över hur någon använder sin tankeförmåga, men det är något som jag gjort efter att ha tillbringat en vecka med många samtal med en annan universitetslärare. Av universitetslärare förväntar man sig att de ska tycka om att diskutera intellektuella ämnen och att de i diskussionen följer vissa regler för argumentation, men det var inte vad som hände.

Min kollegas konversation består till stor del av berättelser om vad hon varit med om eller läst, och hon resonerar sällan abstrakt eller drar slutsatser av sina observationer. I hennes politiska kommentarer märks flera egendomligheter. En är att hon blandar exempel från nutiden med andra som är mer än ett halvsekel gamla. Hon uttalar sig inte heller om ett dagsaktuellt ämne, innan hon läst dagens upplaga av sin favorittidning. Hennes tänkande består av att citera åsikter och perspektiv som hon läst sig till och som fungerar som ”tankekryckor”. Hon undervisar bland annat blivande journalister och att känna till medierna kan sägas höra till hennes yrkeskunskap, men hon nämner aldrig verk av statsvetare eller sociologer.

Att se tv-nyheter tillsammans med henne är en annan ögonöppnare. Hon frågar sig inte vad ett visst beslut kommer att leda till för resultat på längre sikt, samtidigt som hon oreserverat gläder sig åt det som gynnar hennes sida och öppet visar skadeglädje, när ”de andra” upplever ett nederlag. ”Där fick de.” Hon säger sig vara feminist, och hon fördömer inte en annan kvinnlig universitetslärare som betett sig hänsynslöst. Oavsett vad en kvinna gör bör hon inte fördömas av en annan kvinna. Ideologin är viktigare än moralen.

Läs mer →

’Bästa formuleringarna’ – ja, med dessa är det som med skönhet: Det ligger i betraktarens öga eller – när det gäller att bedöma tal – kanske snarare i åhörarnas öron.

Min utgångspunkt för att avgöra vad som kan anses som ’bra’ eller inte, har strikt med retoriken att göra. Alltså om partiledaren (…eller kanske partiledarens talskrivare…) har använt sig av etablerade retoriska tekniker (…eller kanske nyskapande dito…) för att skapa en bra formulering. Huruvida det som sägs stämmer med din – eller min – egen politiska uppfattning, är av ytterst ringa betydelse.

Jag vill också gärna lyfta fram att talen i Almedalen 2018 genomgående höll hyggligt hög retorisk nivå – oavsett om du eller någon annan som lyssnade ansåg dem i huvudsak vara fyllda av ’varmluft’. Talen måste bedömas i relation till respektive partiledares förmåga och ambition att tala till sina egna – faktiska och potentiella – väljare. Ska du bedöma en talare måste du behärska konsten att lägga dina egna åsikter åt sidan.

En av formuleringarna som M’s Ulf Kristersson använde tycker jag själv var oerhört bra. Det var då han sade följande:

Man har rätt att vara nazist. Och stalinist, och fundamentalistisk islamist. Det är en grundläggande rättighet att inte lära sig någonting alls av historiens alla brutala övergrepp. Så måste det också vara.

Läs mer →

I flera år har debatten om religiösa friskolors vara eller icke vara rasat. Samtidigt har båda sidor i debatten ignorerat ett mycket större grundläggande problem: En religiös analfabetism har uppstått bland majoriteten av svenskarna som ett resultat av den fullkomligt inkompetenta religionsundervisningen i skolorna.

Redan innan jag hunnit till andra stycket kan jag lova att någon redan tänkt – och kanske till och med kommenterat – att ”Skolor ska inte ha religionsundervisning, vi ska inte lära ut sagor”. Och det är precis det jag menar med ”religiös analfabetism”: Ingen som på fullt allvar studerat religion (och nu menar jag inte med hjälp av youtubeklipp!) skulle avfärda religion som sagor. Det betyder inte att alla som studerat religion blir troende, långt därifrån faktiskt, men den sortens kaxiga arrogans som många svenska ateister uppvisar gentemot religion är ett resultat av ren okunskap.

Detta beror i mångt och mycket på att den religionsundervisning vi får som en del av SO-ämnet (och senare i Religionskunskapen på gymnasiet) är inriktad på att memorera grundläggande fakta om religioner, snarare än att förstå varför vissa väljer att tro och andra väljer att inte göra det.

Om du gått igenom en typisk svensk religionsundervisning så kan du kanske svara på hur många böcker som finns i bibeln, vilken roll Jesus har i kristendomen och Muhammed i Islam, och hur många sakrament som finns i katolicismen. Det du INTE kommer kunna svara på är VARFÖR miljarder kristna tror att Jesus uppstod från döden, eller VARFÖR miljarder muslimer tror att Muhammed fick genuina uppenbarelser, eller ens VARFÖR vissa människor tror på Gud.

Läs mer →

Jag har nyligen föreslagit en politisk indelning efter associerad självmedvetandegrad som ser ut så här:

liberalism/låg – socialism/normal – konservatism/hög

Det är inte de respektive förespråkarnas individuella självmedvetande som kännetecknas av dessa olika nivåer, utan den allmänna självmedvetandenivå som respektive lära menar skall ligga till grund för statens insats av hot, tvång och våld i samhället, alltså politiken.

Liberalismen menar att vi inte skall tillåtas att offentligt låtsas om att vi är ängsliga inför det okända, utan skall, som barn och djur på en lägre utvecklingsnivå, urskillningslöst acceptera allt som kommer till oss under antagandet att nettoeffekten dock är god och att var och en inom de ramar den överordnade principen sätter skall träffa sitt eget val. En viss känslighet för survivorship bias (ofta oegentligt betecknad socialdarwinism) kan skönjas hos liberaler med naturligt lågt självmedvetande: den som drabbas av olycka har sig själv att skylla medan den som skonas är en self-made man.

Socialismen menar att den ångest, det missnöje, det elände som vårt självmedvetande spontant meddelar oss har sin källa i en yttre agent, som av illvilja har skapat dem. Socialistisk agitation handlar inte om att få adepterna att se ångesten, missnöjet och eländet – det gör människan av sig själv – utan om att placera skulden där socialisterna menar att den hör hemma, vilket kallas att motverka falskt medvetande. Olika former av socialism har olika uppfattning om var skulden skall placeras, vilket ofta leder till djupa ömsesidiga aversioner inom socialismen. Men socialismen är alltid inriktad på kamp. Den onda skall besegras och människan så befrias från sin dödsångest. Socialister är känsliga för confirmation bias, falska bekräftelser på att de har placerat ondskan rätt.

Läs mer →

Staffan Heimerson

Två kvinnor, båda premiärministrar, var för sig, i två av Europas viktigaste länder, står inför hotet att sparkas.

Vem faller först? Angela Merkel? Eller Theresa May?

Sannolikt rätt svar: Ingen av dem. Båda rider ut stormen. Prime Minister May, 61, är av den ekonomiska tidstriften Forbes (mästare på listor) klassad som den näst mäktigaste kvinnan i världen. Den allra mäktigaste är – eller var tills för någon vecka sedan – Bundeskanzler Angela Merkel, 63.

Det finns i övrigt inga stora likheter mellan de båda.

Läs mer →

Nyligen tillkännagav SD att man trots allt inte kommer att kräva en folkomröstning om EU under nästa mandatperiod. Rent strategiskt är detta ett vettigt beslut för att underlätta en eventuell koalition med Moderaterna, men det är såklart inte enda anledningen: Brexit går minst sagt trögt just nu och Storbritannien har inte blivit det föregångsland många – inklusive jag – hoppades att det skulle bli. Stödet för EU är tvärtemot högre idag än det varit på mycket länge i de flesta regioner.

Jag misstänker att detta var ett smart drag, även från ett EU-skeptiskt perspektiv. Svenskar brukar gilla att ”vänta och se” hur det går för andra innan vi själva gör drastiska saker, så att vänta tills Storbritannien varit utanför EU åtminstone fem år kan vara klokt. Med tiden ökar EU-motståndarnas chanser att vinna eftersom den omedelbara chocken för den brittiska ekonomin (och det lär bli en sån chock) kommer hinna lägga sig och landet får mer tid att dra nytta av att inte längre vara fast i EU-byråkratin. Det kommer alltså bara bli svårare och svårare med tiden för svenska EU-vänner att använda Storbritannien som ett ”skräckexempel”.

Jag tolkar alltså inte SDs beslut att inte kräva folkomröstning som bevis för att partiet håller på att överge sitt EU-motstånd, men för säkerhets skull vill jag ändå påminna alla om varför vi måste väcka liv i EU-frågan, samt slå hål på ett par myter som även de flesta EU-motståndare tror på.

Läs mer →

I en tidigare artikel skisserade jag den evolutionära bakgrunden till människans självmedvetande. Medvetandet om den egna dödligheten, om det okändas, framtidens, hotande och lovande egenskaper gör människan evigt orolig, olycklig, missnöjd, livrädd, hoppfull och vaken. Tre vägar för politisk strävan öppnar sig från denna utgångspunkt, tre vägar som motsvarar de tre grundinställningar vi så väl känner till: liberalismen, socialismen och konservatismen. De har alla det gemensamt, att de bygger på ett visst sätt att umgås med och undkomma dödsångesten.

Den första möjligheten är att förbjuda, förneka, förtränga eller bortse från de möjliga negativa följderna av mötet med det okända. Det är att (påbjuda andra att) gilla olika, att (kräva av andra att) leva i övertygelsen att allt löser sig och att något gott kommer ur varje möte med det okända. (Parenteserna avser att påvisa den viktiga distinktionen mellan privat och offentligt, mellan moral och politik, mellan frivillighet och tvång, en distinktion som tyvärr ofta missaktas.) Denna programmatiskt optimistiska inställning kallar vi liberalism.

Det liberalismen eftersträvar är det politiska upprätthållandet av det tidigare stadium av medvetandets utveckling som rådde innan dödsångesten och missnöjet tog över. Varför kan vi inte bara vara nöjda, hoppas på det bästa och lämna varandra i fred? Det mesta går ju ändå bra, och en överdriven ängslighet håller oss tillbaka. Liberalismen uppmanar oss att bortse från följderna av vårt självmedvetande för att på detta sätt undfly vår dödsångest. Liberalismen kan associeras med en lägre medvetandegrad.

Läs mer →

Inte sällan har vi på senare tid kunnat höra att den traditionella vänster-högerskalan inte längre är användbar för att beskriva de aktuella politiska motsättningarna och fraktionsbildningarna. Andra klassifikationsgrunder har föreslagits, till exempel GAL-TAN-skalan och olika två- eller flerdimensionella indelningar såsom den politiska kompassen där GAL-TAN kompletteras med ”ekonomiskt vänster” och ”ekonomiskt höger”. En annan förslagen indelning är ”globalism-nationalism”.

Den traditionella vänster-högerskalan skapades för att beskriva fraktionsbildningen i den franska Nationalförsamlingen i samband med revolutionen i Frankrike 1789, där de radikala revolutionärerna satte sig till vänster och moderatare krafter och lojalister till höger. På detta sätt kom först liberalismen och sedan socialismen att förknippas med vänster medan först rojalism och lojalism och senare motupplysningens tänkare och deras läror, konservatismen i vid mening, förknippades med höger. Så småningom placerades liberalismen gärna i mitten, speciellt under Kalla kriget när liberaler och konservativa allierade sig mot Andra världens kommunism, som därmed blev extremvänster.

Min personliga uppfattning är att vänster-högerskalan fungerar alldeles utmärkt för att på ett enkelt och lättfattligt sätt ge tydliga benämningar på politiska åsiktspaket. Den bygger nu som ursprungligen på olika fraktioners sympatier och antipatier för varandra snarare än på idéinnehåll eller politisk motivation. Det största problemet med en sådan skala är att den som skriker högst och har de starkaste antipatierna får utforma skalan efter eget behag, vilket vi sett när vissa socialistiska läror av vänsterextremister placerats i något de kallar extremhögern. Vänster-högerskalan är däremot inte användbar för att hjälpa oss att analysera politiska uppfattningars intellektuella innehåll, deras psykologiska och sociologiska motiv eller deras inbördes sammanhang. Den kan bara ge oss etiketter, men det kan den göra på ett robust sätt också i en miljö av hårda åsiktsmotsättningar. Antagligen ligger en förvillelse angående dessa vänster-högerskalans begränsningar bakom påståendena om dess oanvändbarhet.

Läs mer →

Vanliga medborgare kan nu se resultatet av att den politik som pågått sedan beslutet om mångfald fattades enhälligt i riksdagen år 1975, och som nu uppenbarar sig inom alla områden.

I min nostalgiska värld, min barndoms idyll Flen, minns jag konstapel Marklund som patrullerade gatorna och en kriminalitet som låg på nivå äppelpallning. Ett inbrott på apoteket väckte stor uppståndelse.  I Vallins bokhandel arbetade Carin Österholm som gav Ulf Peder Olrog inspiration: ”Köp en Hjalmar Gullberg eller Vilhelm Moberg, men köp den av Violen från Flen”. På prins Wilhelms Stenhammar inledde alltid prinsen midsommardansen med slottsförvaltarens hustru. Vi i Flens samrealskola fick inte vistas utomhus efter klockan 21 och rektor Lund höll ett strafftal till den samlade skolan, eftersom några elever misstänktes ha varit berusade på Valborgsmässodansen.

Flen idag ser helt annorlunda ut, kallas i folkmun ”lilla Mogadishu”, och har betydande problem med samhällstilliten, skolan och ekonomin. Idag är 48 procent av skolbarnen utlandsfödda eller är barn med invandrarbakgrund, var fjärde elev har kommit till Sverige de senaste fyra åren. Flen är i botten av Lärarförbundets skolranking. Enligt nationalekonomen Hans Jensevik motsvarar Flens överkostnader för social omsorg en skatteförändring på mer än sex procent, vilket istället för höjd skatt slås ut på budget för exempelvis äldreomsorg. Nu lånar kommunen till driften. Flen är Sveriges sämsta kommun att bo i enligt SCB.

Läs mer →