I sin klassificering av statsformer introducerade Aristoteles en bra tankefigur som sedermera på det hela taget har glömts bort. Han hävdade att statsformerna uppträder i två former, en korrekt och en degenererad. Till exempel kan envälden vara både den goda monarkin och det onda tyranniet. Bland fåtalsväldena återfinns såväl den respektabla aristokratin och den giriga oligarkin. Mångvälden kan antingen uppträda som det goda politeia eller den enligt honom perverterade demokratin.

Jag har upptäckt att när folk inte vill prata om ett ämne så undviker de att prata om det även om det kanske vore nyttigt för dem att fördjupa sig i frågan. Kort sagt väljer folk alltså ibland – till egen skada, påstår jag – att undvika att undvika att grotta i ämnen som de befarar skulle kunna medföra olika slags personliga obehag.

Sistlidna stora bokrealisation köpte jag några böcker av Homeros, varav jag nu läser Iliaden, nyöversatt till svenskan av Ingvar Björkeson vilket gör hexametern lättillgänglig. Handlingen, ett krig mellan greker och trojaner utspelar sig för ungefär tretusen år sedan vid Troja som låg vid Dardanellerna i västra Turkiet.

Jag var länge rätt skeptisk mot den artificiella intelligensen. Det berodde nog på att den tillskrevs magiska förmågor som jag instinktivt avvisade just för att jag inte tror på trolleri (vilket egentligen är ganska fånigt av mig eftersom jag ändå måste tåla att leva i en obegriplig värld; bättre bara bita i det sura äpplet och göra det bästa av den existentiella förolämpningen att man egentligen inte fattar någonting).

De flesta av mina texter, särskilt inom ämnet nationalekonomi, går spårlöst de ämnessakkunniga förbi efter att möjligen ha framkallat en rysning. Den här korta uppsatsen, som jag själv anser rör den ekonomiska utvecklingens fundamenta, skrev jag för trettio år sedan. Oförsiktigt nog visade jag den för en ekonomiprofessor som visade sig anse den alltför barnslig för hans kompetens. Har du själv något alternativt svar på frågan hur efterfrågan uppstår? genmälde jag nyfiket. Sedan sågs vi aldrig mer.

På många sätt var livet bättre förr. Jag tänker exempelvis på Statens Järnvägar som höll två middagssittningar på resan från Stockholm till Hallinden där man på exakt tid i kommunickan (Kommunikationstabellen) bytte till buss. Under tiden hade kypare med vita jackor och guldknappar serverat sjötunga med brynt smör i en restaurangvagn med stärkta dukar.

Över en lunch försökte jag övertyga Nils Lundgren om teorin om att välfärdsindustrin är Sveriges dominerande och idéskapande maktfaktor, till exempel att invandringen bara är ett sätt för denna industri att säkerställa en framtida kundkrets.

Om man ska döma av sin livserfarenhet, det vill säga alla de impulser som påverkat en genom åren, så tror jag att ett pessimistiskt grundackord dominerat. Erfarna och bildade människor verkar genom historien varit mer benägna att se faror och elände framöver än mer upplyftande framtidsutsikter.

Med bortseende från teorier jag nyligen förfäktat, till exempel att svenska folket är lika trögt i vändningarna som stim av sniglar, ska jag nu på föranledning hävda att detta inte alls behöver vara sant. Två svalor mycket väl kan göra en sommar. Eppur si mouve, sa Galileo Galilei i smyg om samhällsandan vid ett ögonblick där inkvisitionen insisterade på att folk tänker lika fixt och oföränderligt som på söndagen efter skapelseveckan.

Det verkar som om jag kommit lite på kant med en del av läsekretsen i frågan om de globalistiska krafterna och deras farlighet. Häromdagen skrev jag nämligen att jag tror att det svenska politikerväldet är farligare för vårt lands framtid än vad World Economic Forum, Brysselbyråkratierna och övriga internationella institutioner samt dessas välfinansierade systerorganisationer och medlemsföretag, kort sagt den samlade globalistiska internationalen, inom överskådlig framtid kan komma att bli.

Under denna rubrik, inspirerad av Sokrates, som uppmanade människorna till just detta, tänker jag nu framföra några tankar om svenskheten. Bakgrunden är att jag tycker att vi svenskar är fega. Att vi håller oss så snällt inom åsiktskorridoren beror ju inte på att någon ond makt tvingar oss till det utan på att vi väljer att vara koncilianta. (Jag är inte ett dugg bättre själv, men jag kan numera inte få sparken eftersom jag inte har något jobb och därför är det nu lättare för mig att ta bladet från munnen.) Att välja att inte säga saker som kan reta någon potentat eller annan medmänniska är själva definitionen av feghet.

Bokförlaget Karneval har haft vänligheten att skicka mig ett ex, stämplat recensionsex, av etnologen och debattören Karl-Olov Arnstbergs, KOA kallad, bok Den dysfunktionella demokratin. Enligt min bedömning är KOA tillsammans med kollegan och journalisten Gunnar Sandelin den enskilda svensk som fått utstå mest offentligt hat och vuxenmobbning för sitt envisa upplysningsarbete i migrationsfrågan.

Ju mer jag tänker på den politiska rörelse som jag, liksom så många andra unga studenter från borgerliga hem, drogs till runt 1968, desto mer slår det mig att det i huvudsak handlade om ett uppror inte mot kapitalismen, utan mot det civila samhället och den rådande medelklasskulturen.

En icke obetydlig del av ens livsansträngningar går ut på att försöka tänka ut respektabla svar på frågor som man så småningom insett saknar något allmängiltigt svar. Se bara på filosofin: en öken av individuella spekulationer där något slutgiltigt, korrekt svar aldrig kommer att fastställas även om det kan vara upplyftande för fundersamma personer att i ämnet få en bruttolista över de mest tilltalande resonemangen varmed folk kan tolka sig genom tillvaron. Vad skulle människorna ta sig till utan Sokrates, Jesus, Hobbes, Marx, Mill och Popper även om ingen av dem har fått någon avgörande guldmedalj?

I Ekot beklagar utrikesminister Maria Malmer Stenergard utvecklingen i Iran-kriget:

Det islamiska revolutionsgardet har tagit ett ännu fastare grepp om statsapparaturen. Vi ser att de bedriver en ännu hårdare linje och att det blir ett ännu mer slutet Iran. Jag kan inte se att de har förts närmare en demokratisk utveckling, och det kan jag bara beklaga.

Valborg och första maj är den politiska dårskapens årliga högtidshelg. Ännu inte dyngraka studenter vrålar ut sina orealistiska förväntningar om sin långsiktiga framtid. Arbetarrörelsen tar fram sina röda paradfanor med sidensnoddar och marscherar till tonerna av bleckblåsmusik medan de i sång deklarerar sin övertygelse om att uppbrottet till ett nytt och rättvist samhälle strax ska stå, kanske rentav i morgon.

Att Herrens vägar är outgrundliga betyder troligen, för kristna, att de nyttiga insikter Han sänder är så mumlande otydliga att man inte begriper dem. Det är som att försöka läsa vägskyltar på japanska. De pekar nog rätt, fast man vet inte vart.