Patrik Engellau

Nu har å ena sidan S och MP och å den andra C och L ingått ett avtal som stipulerar vad S och MP ska göra under innevarande mandatperiod för att erhålla fortsatt stöd från C och L. Avtalet är på elva tättskrivna sidor och omfattar 73 punkter (paragrafer hade man nog sagt om det varit på allvar).

Här är det bäddat för bråk. Överenskommelsen är nämligen inte, som om det hade gällt företag, skriven för att förutse alla tänkbara konflikter och försöka förebygga dem utan för att, som politiker gör, försöka ludda till, sopa under mattan och skjuta obehagliga konfrontationer på framtiden. Om jag har lärt mig något av livet så är det att sådant är som att bjuda fan på bal. Det blir garanterat gräl och rabalder.

Jag tror att det ligger i verksamhetens natur att politiker formulerar sig vagt. De vill bli valda och därför lovar de saker eller ställer saker i utsikt som eventuellt efter en valseger inte kan infrias. Då är det praktiskt att inte ha lovat något fast, definitivt och exakt. Eller också ska de börja förhandla med politiska motståndare efter ett val och även då är det dumt att ha bundit sig. Sådant får de alltid tillbaka i ansiktet. Se på Annie Lööfs oförsiktiga löfte om att hellre äta upp sin högersko än att agera ”stödhjul” åt socialdemokraterna.

Läs mer →

Patrik Engellau

Predikaren är en skribent som fått en bok återgiven i Bibeln, närmare bestämt i Gamla Testamentet. Se där en ära som gör oss vanliga ordvrängare sjuka av avund. Nytryck och ständigt förnyad berömmelse genom årtusendena! Att bli publicerad i Bibeln smäller tusen gånger högre än att få Nobelpriset i litteratur. Jag mår bra av den tanken för då känns det futtigt att vara avundsam mot nobelpristagare. De är eländiga och eftersatta stackare, de också. Apropå författarskapet har Predikaren ett visdomsord: ”Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött”.

Predikaren anses vara en pessimist i nivå med filosofen Schopenhauer eller ännu värre. Själv tycker jag att båda beskriver livet på ett realistiskt sätt. Schopenhauer känns mer modern, som när han hävdar att ”skepticism är för filosofin vad oppositionen är för parlamentet”, men samtidigt har han en stötande överlägsen attityd mot folk som saknar hans överlägsna begåvning. Det beror troligen på att hans mamma inte tyckte om honom trots att han, enligt egen uppfattning, var världens störste tänkare och att han därför fick mindrevärdeskomplex.

Predikaren är lika klarsynt som Schopenhauer men mer empatisk. Han fylls med medlidande över de dumma och dåraktiga människorna och försöker uppmärksamma dem på deras villfarelser, inte klandra dem. Men att döma av vår tid har varken Predikarens medlidande och förmaningar eller Schumpeters förakt haft någon som helst påverkan på förekomsten av dåraktighet.

Predikarens budskap är ungefär samma som Doris Days i den vackra sången Que será, será, det spelar nästan ingen roll vad det gör, det går som det går, eller, närmare bestämt ”Fåfängligheters fåfänglighet! Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!”. Det är, förklarar Predikaren, inte ens någon mening att odla sin eventuella vishet för ”det går den vise såsom dåren”:

Läs mer →

Patrik Engellau

Världen ändrar sig som ett kalejdoskop. Nya, oväntade kombinationer uppstår. Det går ganska långsamt men ändå tillräckligt fort för att människorna inte ska hinna enas om en stabil tolkning. Därför går observanta människor runt med en gnagande känsla av att de inte förstår.

Vi kommer aldrig att förstå samhället. Därför måste vi arbeta med provisoriska tolkningar som inte är helt sanna men ändå kan funka. Ett användbart begrepp, enligt min uppfattning, är ”huvudmotsättning”, alltså den avgörande av alla de motsättningar som kan finnas i ett samhälle, till exempel mellan protestanter och katoliker, kapitalister och arbetare, män och kvinnor och så vidare.

Vad som händer när kalejdoskopet vrider sig är att en ny och tillfälligt sannare tolkning av huvudmotsättningen börjar etableras. En del människor upptäcker det nya tidigare än andra, en del nyupptäckare visar sig med tiden ha haft fel i sina tolkningar, en del vägrar att ens titta i kalejdoskopet. Den process varigenom alla dessa människor käbblar med varandra kallas samhällsdebatt. Det kännetecknande för samhällsdebatten är att den aldrig kommer fram till ett konsensus och att den aldrig tar slut och att den ändå är nödvändig för att människorna lite trevande ska kunna ta sig fram i tillvaron.

Läs mer →

Patrik Engellau

En av samtidens vanligaste tankefigurer är att folk tidigare i historien trodde på ovetenskapliga och magiska företeelser, Gud, änglar och tomtar till exempel, medan människan sedan 1800-talet blivit skeptisk till det övernaturliga. Den tyske tänkaren Max Weber (1864 – 1920), för övrigt en av min husgudar, kallade processen för Entzauberung, avförtrollning. Med det menade han att det rationella tänkandet hade ersatt det magiska.

Men även om Weber är en husgud så känns det där resonemanget inte så stabilt när man betraktar Svenska Akademien. Före Akademiens nu pågående kris var institutionen en magisk inrättning. Lärda herrar och sedermera även lärda damer i högtidskläder skred värdigt fram till sina numrerade platser vid högtidssammankomsterna och ett särskilt urval av höga dignitärer ur Sveriges förnämsta kretsar beviljades nåden att under tystnad betrakta och avlyssna de adertons samtal.

Ingen vanlig människa kunde med fortsatt anseende ifrågasätta de aderton. Möjligen kunde de aderton bråka sig emellan vilket betraktades som extra upphöjt och lite pikant, ungefär som gräl mellan Olympens gudar. Gurgel mellan gudar gör dem inte mindre gudomliga.

När de aderton, som så småningom blev de fjoderton och sedermera ännu färre, utvalt årets nobelpristagare i litteratur stod världen i andlös spänning i avvaktan på det solenna och samtidigt festliga ögonblick då pristagarens identitet skulle avslöjas. Vid avslöjandet gick en andäktig susning genom världen ty genom priset hade den upphöjde författaren undfått en gudomlig smörjelse.

Läs mer →

Patrik Engellau

Rubriken är ett påstått citat av greken Arkimedes. Citatet lär ha handlat om hävstångseffekten men kan lika gärna tillämpas på svensk politik.

Är det riksdagen som stiftar svensk lag och beslutar om statsbudgetens användning eller är det någon annan som lagstiftar och fattar budgetbeslut?

Svaret är inte alls självklart. I teorin och i grundlagen är det riksdagen som ansvarar för dessa uppgifter men i praktiken är det nog inte så.

En del säger att riksdagsledamöterna i praktiken inte har något att säga till om eftersom de inte kommer att hamna på valbar plats vid nästa riksdagsval om de inte lyder sin partiledning och att det därför är partiledningarna, snarare än de valda ombuden, som styr. Andra säger att det är ännu värre ty partiledningarna styrs i sin tur av EU och av George Soros och Bilderberggruppen.

Det besvärliga med den sortens i varje fall delvis korrekta observationer är att kan leda till att den enda fasta punkt vi har i svensk politik – nämligen att all offentlig makt utgår från folket och förvaltas av dess förtroendevalda ombud – undergrävs och förintas. Om vi går med på analysen att partiledarna, med eller utan inflytande av Bilderberggruppen och Davospartiet, är Sveriges egentliga beslutsfattare så har vi lyft ansvaret från de förtroendevalda och placerat det hos någon annan som för det första är diffus och för det andra opåverkbar för svenska folket.

Läs mer →

Patrik Engellau

Då och då träffar jag skolfolk. Det kan vara lärare, rektorer, mentorer (det är en ny sorts befattning som betyder klassföreståndare utan undervisningsplikt), friskolestyrelseledamöter, till och med elever kan förekomma.

Det mönster som framträder vid sådana diskussioner verkar sammanfalla med mina fördomar (om det inte är så att jag bara hör sådant som stämmer med vad jag redan trodde). I ena änden på skalan finns ett antal utmärkta skolor där friskolor som Engelska Skolan och Viktor Rydberg verkar överrepresenterade. Där verkar det funka ungefär som det ska funka, lärarna har auktoritet och föräldrarna missbrukar inte sin skolpengsmakt – det betyder att hota att ta med sig telningen, som för skolan är en vandrande check värd kanske hundratusen kronor, och gå till en konkurrerande skola – för att kräva högre betyg just för sitt eget barn. (Att sådan utpressning faktiskt förekommer hör jag från så många håll att jag tror det är sant. Att utpressningen kan fungera beror på att den enskilda skolan sätter sina egna betyg utan extern kontroll, vilket förstås är feltänkt.)

I den andra änden på skalan finns kommunala skolor och en del friskolor i utanförskapsområden och i närheten av utanförskapsområden. Där råder ofta brist på disciplin som emellanåt kan urarta till kaos. Flera lärare vittnar – ofta med nedsänkt röst eftersom frågan är tabu – att det är särskilda problem med invandrade barn, inte bara för att dessa ibland är värstingar som bråkar och röjer i klassrummet utan också för att de som är snälla, gulliga och fogliga många gånger saknar hum om vad skolan är till för, nämligen inte ett ställe där några timmar om dagen ska sittas av utan en plats där eleven förväntas att ambitiöst driva på sin egen kunskapsinhämtning. (Den elevledda undervisningen där lärarens roll reduceras till att vara coach och allmän resursperson är såklart förödande för elever vars föräldrar inte kan förklara för dem vad företeelsen ”skola” egentligen handlar om.)

Läs mer →

Patrik Engellau

Att utropa seger över PK-isterna vore förhastat. Men en sorts omgruppering och kanske partiell reträtt verkar vara på gång. De tycks dra sig tillbaka från sina mest framskjutna fältskansar och flytta sina skyttegravar bakåt inför det sunda förnuftets alltmer självsäkra framryckningar.

Hur kan jag veta det? Jag vet ingenting. Men jag studerar Pravda och gör mina uttolkningar. I det sovjetiska kommunistpartiets tidning Pravda – Sanningen – hade varje kommatecken betydelse. Det är likadant med den svenska maktens ledande ideologiska organ, Dagens Nyheter. I den tidningen, särskilt ledar- och kultursidorna, finns de tydligaste formuleringarna av hur ledande PK-istiska ideologer ser på världen.

Folk frågar mig varför jag prenumererar på Dagens Nyheter när den ändå bara är en PK-blaska. Den kostar runt 6 000 kronor om året om man vill ha den hemburen. Kan jag inte hitta på något roligare att göra med de pengarna? Ibland svarar jag att jag gillar sudokut men den verkliga orsaken är att jag vill veta hur fienden tänker. Då räcker det väl med att knäppa på statsmedia, invänder folk. Visst, säger jag, men där är propagandan så tjockt påsmetad att man har svårt att följa det intellektuella klimatväxlingarna i PK-bunkern. En prenumeration på Dagens Nyheter är nästan lika mycket värd som en hemlig mikrofon i sammanträdesrummet i socialdemokraternas högkvarter.

Läs mer →

Patrik Engellau

Man kan inte lösa sina problem om man inte erkänner att man har dem. Så är det med både alkoholister och nationer. Sveriges politiska ledning med tillhörande härolder i media lever ännu i samma slags förnekelse som många ihärdiga alkoholister. Det gör att Sverige i praktiken, trots allt pladder om motsatsen, ännu inte ens påbörjat den mödosamma och med tiden troligen alltmer omöjliga kampen för återupprättandet av det goda samhälle som vi en gång haft.

Problem försvinner inte bara för att man inte låtsas om dem. De blir bara värre. Så är det med skolan, försvaret, brottsligheten etc. Var du än sticker ned en pinne och rotar lite så hittar du röta.

Det kommer inte att bli någon ordning på det här förrän vi öppet erkänner problemen och talar klarspråk om dem (återigen i analogi med alkoholistens situation). Det duger inte att vi innerst inne vet hur det ligger till men officiellt visar upp en mask av förtröstan inför framtiden. (Nej då, pappa super inte, se, han är ju ute och joggar! Ekonomin går som en Tesla så vad bråkar du om?)

Min inre seismograf har känselspröten riktade mot stämningsläget i nationen och försöker mäta vad folk törs säga. För att bli helt tillförlitlig skulle seismografen troligen behöva kalibreras över flera liv men eftersom jag bara har ett så får jag hålla till godo med de osäkra signaler det här prototypinstrumentet avger. Det känns som om Sverige närmar sig ett genombrott. Jag vågar inte riktigt börja hoppas än, men det skulle kännas förlösande, precis som om alkoholisten och hans familj till slut erkände fakta och vården kunde inledas.

Läs mer →

Patrik Engellau

På Dan Eliassons tid som rikspolischef försökte jag förklara Dan Eliasson. Min förklaring utgick ifrån Thomas Hobbes teori om Leviatan. Tesen är att staten, till medborgarnas frid och fromma, måste göra sig till ett eldsprutande, bepansrat monster som skaffar sig monopol på våldet så att ingen för vanliga medborgare hotfull kriminalitet törs etablera sig. Leviatan är polisen. Själva poängen hos Hobbes är att polisen måste vara desto våldsammare och grymmare ju värre buset artar sig.

Min förklaring började med att den svenska staten fram till för sextio, sjuttio år sedan var en Leviatan-stat även om den, eftersom buset var relativt fogligt, kunde uppträda i gestalt av konstaplarna Kling och Klang. Sedan fortsatte förklaringen med att en ny sorts stat, med helt andra synsätt och värderingar, därefter vuxit sig stark och som en gökunge gjort sig till herre i boet, nämligen socialsekreterarstaten eller det PK-inspirerade välfärdsindustriella komplexet eller vad du väljer att kalla det.

Gradvis har socialsekreterarstaten tagit kommandot över Leviatan, skickat honom på värdegrundskurs och tränat honom i genus- och hållbarhetstänkande. Poliser, särskilt poliser som gjort eller aspirerar på att göra karriär, tänker numera som socialsekreterare.

Läs mer →