Den ryske författaren Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev 1866 den berömda boken Brott och straff. Huvudpersonen är den fattige ex-studenten Raskolnikov som anser sig vara en extraordinärt begåvad person (läs politiskt korrekt). Han anser sig ha rätt att mörda en hatad pantlånerska som han ser som en ond värdelös parasit (läs brunråtta) för att uppnå ett högre syfte (läs rätt värdegrund). Raskolnikov (som dagens politiker) existerar utanför de moraliska gränser som gäller ”vanliga” människor, med rätt att stå över lagen. Han bygger sin moral på allmännyttan och mordet på pantlånerskan har egentligen en ideologisk grund (att utrota brunråttor).

Efter mordet blir han dock sjuk och besväras av minnena från sitt brott och rädslan för att bli upptäckt. Han blir kär i en prostituerad kvinna, Sonja, som tillsammans med hans syster – som han vill rädda från att gifta sig med en ”äldre vit man”- blir hans enda förtrogna. Han inser så småningom att hans övermänniskofilosofi i själva verket inte stämmer med verkligheten och detta leder till att hans uppfattning förändras (som att M, S, KD och L insett att deras motstånd mot SD:s politik inte håller). Slutligen anger han sig själv och döms till långvarigt straffarbete i Sibirien, dit Sonja följer honom.

Hade Dostojevskij levt i Sverige idag hade han kunnat skriva boken ”Brott utan straff”. Risken för upptäckt vad gäller de s k vardagsbrotten – bostadsinbrott, bil- och båtstölder och rån – är beklämmande liten och eventuella straff löjeväckande låga, dessutom i relativt bekväma fängelser. Den svenska tullen vid t ex Finlandsfärjorna har vid flera tillfällen upptäckt stulna bilar och båtmotorer men har inte haft befogenhet att ingripa (polis måste tillkallas, men de har ofta inte tid).

Läs mer →

Det råder idag en tämligen bred vetenskaplig konsensus om att utsläpp av koldioxid från fossila bränslen är på väg att orsaka en global uppvärmning. Fossila bränslen är också en ändlig naturresurs som inte kan förväntas räcka i all evighet. De flesta politiker, både i Sverige, och i andra länder, är överens om att användningen av fossila bränslen bör minskas och på sikt helst upphöra.

Alternativen till fossila bränslen som energikälla är kärnkraft och förnybara energikällor så som vattenkraft, vindkraft, vågkraft, solkraft, geotermisk energi, och biobränslen. Kärnkraften är behäftad med en hel del risker och problem, och det anses därför vara önskvärt att på sikt fasa ut denna. Förnybara energikällor har de stora nackdelarna att deras kapacitet är begränsad, och att de inte alltid är tillgängliga vid behov.

Ett lands utsläpp av koldioxid är en produkt av utsläppen per capita, och befolkningens storlek. Utsläppen per capita beror i sin tur av faktorer som teknik, tillgång till förnybar energi, levnadsstandard, och livsstil. I Sverige förväntas vi nu sänka vår levnadsstandard och lägga om vår livsstil för att minska utsläppen per capita. Vi ska åka mindre bil, flyga mindre, och äta mindre kött. Politikerna försöker medelst lagar, regler, skatter, och avgifter tvinga fram dessa förändringar.

Läs mer →

”Vem vann?”

Formuleringen känns igen antar jag. Vi läser den på löpsedlar och i tidningsrubriker. Efter debatter i TV och i samband med ”politikerveckor” av olika slag. Förmodligen är målet mer att sälja lösnummer eller att lyfta fram en specifik kandidat än att förmedla en objektiv analys. En analys som dessutom – oavsett hur bra eller dålig den är – saknar egentlig betydelse.

Den saknar betydelse eftersom debatter och tal i praktiken saknar väsentlig betydelse. I normalfallet har omkring 50 procent av väljarna inte bestämt sig för vilket parti de ska rösta på i kommande val fyra veckor före valdagen och av dem brukar hälften bestämma sig i samband med valhelgen. Och när medborgarna tillfrågas ett par år efter valet brukar cirka 25 procent uppge att de inte längre minns vad de röstade på i det senaste riksdagsvalet. Det ligger nära till hands att travestera August Blanche’s kända replik från pjäsen Ett resande teatersällskap: ”Det ska fan vara politiker!” (…och för dig som inte känner igen repliken så byter du ut ordet ”politiker” mot ”teaterdirektör” för att få originalrepliken…).

Dessutom är antalet ”hästväljare” fortfarande stort i vårt land (…och med ”hästväljare” menas väljare som skulle rösta på ett visst parti även om partiledaren var en häst…). Min egen farmor var en sådan (…även 45 år efter första världskriget hänvisade hon gärna till att den borgerliga regeringen 1917 hade hällt ut mjölken istället för att se till att människor fick dricka den … fake news fungerade även då…) och även mina föräldrar fram till början av 1970-talet. Omkring 18 % av svenskarna är med hyggligt stor sannolikhet S-hästväljare och cirka 12 % är M-hästväljare (…och här kan noteras att såväl Håkan Juholt som Anna Kinberg-Batra i opinionsundersökningarna var på väg mot sitt partis ”häst”-nivå innan de byttes ut…).

Läs mer →

För allt flera har det blivit tydligt att den svenska politiken mest handlar om spel för galleriet, eftersom den svenska vänstern och den svenska så kallade högern har samsyn på alla viktiga samhällsfrågor även om de gärna vill ge sken av att de är varandras motpoler, och de samarbetar öppet eller i tyst samförstånd för att stänga ut det enda partiet SD som erbjuder något mer. För att vanliga svenskar ska känna att de har demokrati kommer de med påhittade ”heta” stridsfrågor i samma superlättviktklass som maxtaxan, fördelning av föräldraledighet, betyg från åk 4 eller 6 och språktest för invandrare. Jag blir hela tiden påmind om fabeln som jag fick lära mig i Kina: I en kycklinggård gav bonden kycklingarna ”demokrati”, och de fick bestämma den ena och den andra. Men de fick inte bestämma om de skulle bli slaktade eller inte. De styrande ville genom den lära oss hur falsk den västerländska demokratin är.

Men jag hade betydligt högre förväntningar om demokratin i västvärlden. Därför var jag mycket besviken även om inte riktigt överraskad när jag till slut insåg att den svenska verkligheten faktiskt bekräftade det som den kinesiska staten hade varnat oss för.

Jag började intressera mig om vilka krafter i det svenska samhället som har sett till att demokratin inte fungerar som den ska. Jag insåg att dessa antidemokrater, förutom ett fåtal undantag, oftast inte hade avsikt att vara antidemokrater, utan att de blir så när de yttre förhållandena är som de är och de som människor har bara gjort det som Milton Friedman påpekat: Att värna sina egenintressen framför andras, i detta fall allmänhetens.

Läs mer →

Då och då dyker frågan om huruvida rösträttsåldern bör sänkas till 16 (eller till och med lägre) upp i media. Frågan har inte seriöst diskuterats i Riksdagen såvitt jag vet, möjligen på grund av att bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet stöder en sänkning (och de senare bara på prov). Faktum är att vad vi behöver är en seriös diskussion om att höja rösträttsåldern, förslagsvis till 25. Varför? För att, precis som 40 är det nya 30, så är 25 det nya 18.

När Sverige först införde allmän rösträtt så var rösträttsåldern 23 år. En 23-åring för 100 år sedan hade oftast varit ute i arbetslivet minst 5 – 10 år. Under dessa år hade ynglingen antagligen gift sig, flyttat hemifrån, skaffat barn och skött en egen budget (ofta en väldigt stram sådan) under flera års tid. Det är sådana livshändelser och upplevelser som gör att man mognar som individ och lär sig ta ansvar – att bara bli äldre gör egentligen väldigt lite på den fronten. I princip alla känner vi någon människa som trots att de sedan länge passerat 30 år ändå beter sig som barnungar för att de växte upp med föräldrar som skyddade dem från alla former av konsekvenser (ofta även efter att de fyllt 18). Det är miljö som avgör hur snabbt en individ går från barn till vuxen, och den miljö som de allra flesta barn växer upp i idag gör dem inte vuxna lika snabbt som för ett sekel sedan. Ändå är rösträttsåldern lägre idag än då.

Nu är allt såklart inte föräldrarnas eller ens skolans fel: Den moderna ekonomin kräver allt längre utbildning vilket innebär att inträdet på arbetsmarknaden – och det vi kan kalla den verkliga världen – sker allt senare.

Läs mer →

Sverige har under senaste åren genomgått en kraftig demografisk förändring. Valsystemet har dock inte tagit hänsyn till detta och en förändring måste ske.

Vid valet 2022 kommer troligen mer än av 50 procent av Sveriges befolkning att bo i Stockholm, Göteborg eller Malmö med förorter. Detta motsvarar cirka 1,5 procent av Sveriges yta. Oavsett vilket parti man röstar på, så blir det alltså dessa 1,5 procent av ytan som bestämmer över resterande 98,5 procent. Möjligen kan de som bor i dessa storstäder anse systemet demokratiskt på samma sätt som de folkrika EU-länderna anser det demokratiskt att just de ska bestämma över de två procent av EUs befolkning som Sveriges befolkning utgör. Men systemet är direkt förödande om man vill uppnå målet att hela Sverige skall leva.

I slutet av 2017 bestod 18 procent av Sveriges befolkning av människor som var utrikesfödda. Lägger man till dem som är inrikes födda men har båda föräldrarna utrikesfödda stiger siffran till 24 procent (www.migrationsinfo.se). I Malmö angavs siffran 32,4 procent, i Södertälje 38,9 procent som exempel (www.scb.se). Andelen har ökat sedan dess. Enligt en två år gammal statistiknyhet från SCB förväntas migrationen på fem års sikt ge ett tillskott till befolkningen på 570 000 personer.

Vad har nu detta med valsystemet att göra? Jo, en stor grupp av dessa har kommit till Sverige sedan Syrienkrisen började och många kommer att ha kommunal rösträtt redan i höstens val. Vallagen säger att man har rösträtt i val till landstings- och kommunfullmäktige om man bott tre år i Sverige och är folkbokförd i kommunen. Det ställs inga krav på att man skall vara svensk medborgare (www.val.se). I Malmö har till exempel människor från 182 länder denna rösträtt.

Läs mer →

För några dagar sedan publicerade Sverigedemokraterna en dokumentär om Socialdemokraternas historia. Dokumentären hann ligga uppe mindre än ett och ett halvt dygn innan YouTube tog ner videon då den ansågs bryta mot sajtens regler. Om jag vore Sverigedemokratisk strateg så hade jag inte kunnat önska mig ett bättre händelseförlopp:

Hundratusentals människor hann se dokumentären innan den togs ner, ännu fler kommer att se den nu när censuren skapar publicitet (för dokumentären har redan laddats upp på många andra ställen), och Sverigedemokraternas image som de nedtystade sanningssägarna stärks. Men censur av detta slag borde inte vara tillåtet i en demokrati, och för att kunna säkerställa demokratins överlevnad måste vi nu lagstifta om yttrandefrihet på sociala media.

Idag är internet, och social media i synnerhet, en oersättlig del av politiken. Via social media kommunicerar partier med väljare på ett sätt de aldrig gjort tidigare. Helt ärligt misstänker jag att detta val kan bli ett av de allra sista med valstugor, för vem vill traska ner till en valstuga när man kan ställa politikerna mot väggen på Facebook?

Men detta innebär också att sociala media-plattformar får ett otroligt inflytande över vilka som får höras och inte. YouTubes radering av denna dokumentär är bara det senaste i en lång rad påverkansoperationer (och ja, jag tycker den termen är lämplig) från internetjättar.

Läs mer →

Sverige har en ångestfylld relation till sina minoritetsgrupper. De få människor relativt sett som är hbtq, kommer från annat land, är samer, har funktionshinder med mera ges en uppmärksamhet som saknar gränser. Lagstiftningen sväller av regler. Bidragen flödar. Och media dignar av rapporter om vilket elände som minoritetsgrupperna lever under. Inte minst i SR och SVT, det vill säga de kanaler som staten själv styr med en stiftelse som bulvanägare (och svenska folket som betalare). I tider av Pride stockar sig hyllande program i bjärta färger.

Nu ska inte läsaren tro att jag ogillar minoriteter av skilda slag. Tvärtom tillhör det juristens basutbildning att försöka förstå hur olika gruppers intressen måste balanseras för att ett samhälle ska vara harmoniskt. Minoritetsmedlemmarnas bekymmer måste tas på allvar och luftas för att en utveckling ska kunna ske utan större konflikter. Dessutom är det en välfärdsfråga att en mindre grupp av människor, i utsatt ställning, ges drägliga levnadsförhållanden. Jag som jobbar med bolagsjuridik vet att ett gott företag måste vårda sina småägare. Om de tillåts nedtrampas – och skyddsregler saknas i aktiebolagslagen – blir företagandet i Sverige mindre attraktivt. Dessutom är det i grunden en fråga om yttrandefrihet. Den lilla människan ska ha rätt att höja rösten. Och den starke måste alltid respektfullt lyssna och samtala. Men han eller hon behöver inte alltid hålla med.

Läs mer →

Kristdemokraterna kommer sannolikt att åka ur riksdagen i valet om sex veckor. Många tror att stödröster kommer att rädda partiet, men dessa stödröster skulle normalt sett komma från Moderaterna – och de konservativa Moderater som tidigare stödröstat på KD lär idag i mångt och mycket rösta på Sverigedemokraterna. Jag växte upp i pingströrelsen, omgiven av Kristdemokrater, och även om jag inte sympatiserar med partiet tycker jag dess förfall är sorgligt.

Desto sorgligare är dock varför Kristdemokraterna förfallit: Partiet var en gång en representant för Sveriges troende minoritet. När partiet var på sin topp i slutet av 1990-talet så röstade över 50 procent av Sveriges aktivt kristna (som idag utgör ungefär 14 procent av befolkningen) på KD. Men Kristdemokraterna var inte nöjda, och likt Icarus så brände de sig när de siktade mot solen – eller rättare sagt, mot de hedniska väljarna. Istället för att acceptera sin roll som ett litet-men-viktigt intresseparti för Sveriges troende, en motvikt mot extrem sekularisering och nyateism, så valde man att försöka bli ett kontinentalt kristdemokratiskt parti, likt det tyska som leds av Angela Merkel. Det finns flera kristdemokratiska partier i Europa som varit långt mer framgångsrika än KD i Sverige, så det är kanske inte så konstigt att partiet sneglade ditåt och tog efter sina europeiska kollegors politik: Kristendomen suddades ut, och ersattes av EU-vänlighet och allmän högerpolitik. Det Kristdemokraternas partistrateger inte verkade förstå var att det politiska utrymme man försökte gå in på här i Sverige redan var upptaget – av alla de andra borgerliga partier, och främst då Moderaterna.

Läs mer →

Varifrån kommer egentligen den politiska korrektheten? Vad har den för ideologisk och filosofisk bakgrund? Det finns olika bud på detta, särskilt postmodernismen och kulturmarxismen. Jag ska argumentera för att båda är överdrivna i debatten, och att en tredje riktning kommit under radarn trots att den tagit ett järngrepp kring den högre utbildningen i samhällsvetenskapliga ämnen och lierat sig med PK:s hjärta, identitetspolitiken. Varför är detta viktigt? Jo, det är alltid av yttersta vikt att lära känna sin motståndare, det sade redan Sun Tzu, strategins klassiska mästare.

Postmodernism och kulturmarxism

Ofta sägs inspirationen till PK vara postmodernismen, närmast i skepnad av den franske filosofen Jaques Derrida. Det är till exempel den superkände kanadensiske psykologen och tv-personligheten Jordan Petersons uppfattning. Han betecknar Derrida som den farligaste samtida filosofen. Jag tror inte att det stämmer. Jag undrar hur många PK-ister (eller anti-PK-ister) som har läst den inte helt lättgenomtränglige monsieur D. Det han är mest känd för är förmodligen parollen ”det finns inget utanför texten”, vilket uppenbarligen är ett helsnurrigt påstående (om jag äter en räkmacka, så är det förhoppningsvis inte en bit text jag inmundigar utan en god bit mat). Ändå kom groupies på universiteten att upprepa detta som ett mantra under ett par decennier. Det ansågs nytt, innovativt och tjusigt att påstå någonting som så totalt stred mot sunda förnuftet. Att det var så uppenbart överdramatiserande minskade inte nyhetsvärdet.

Senare ändrade sig Derrida under kritik och sa att han inte hade sagt det han hade sagt, eller i vart fall inte menat det han sagt; med ”text” hade han inte menat text och med ”utanför” inte utanför, eller hur det nu var. Jag har i vart fall svårt att se vad dessa snåriga, verklighetsfrämmande filosofiska irrgångar skulle ha med PK-ismen att göra. Postmodernismen har, med rätta tror jag, kritiserats inte för att vara en vänsterriktning, eller politisk riktning överhuvudtaget, utan för att vara en ansvarslös, apolitisk lek med begrepp. På sin ålders höst ändrade för övrigt Derrida inriktning till att syssla med religion.

Läs mer →

Min far föddes 1918 och var yngst av elva syskon. Inget av syskonen var intresserat av att ta över skogsgården och inget av dem skaffade heller någon stor barnaskara. Istället blev de hantverkare, affärsfolk eller ingenjörer som min far. Svenska folket flytta till städerna vid den tiden för att arbeta inom industri och andra näringar.

Gissningsvis (jag hittar inga siffror) var fertiliteten 1918 i Sverige ungefär på samma nivå som den är i Tanzania nu, alltså kring fem barn per kvinna. Idag är siffran 1,9 barn per kvinna i Sverige.

I Tanzania var fertilitetsgraden 5,2 barn per kvinna 2013 enligt Utrikespolitiska institutet. All statistik rörande befolkning i Östafrika bör tas med en rejäl nypa salt eftersom folkbokföringen delvis är uppskattningar. Alla jämförelser är alltså att ses som gissningar, om än inte helt tagna ur tomma intet.

Tanzania har sedan 20 år en hög tillväxt av BNP, sju procent 2016. Tydligt är också att många flyttar till städer och tätorter så allt fler arbetar inom service och industri samtidigt som jordbruket sakta moderniserats. Det behövs färre händer för att familjen ska överleva vilket leder till att barnalstrandet kommer att minska. Det jag märkte under mina år i Tanzania då många par med yrkesutbildning deklarerade att ett eller två barn räckte för dem då de ordnade för ålderdomens försörjning oberoende av barnen.

Outbildade ser fortfarande en stor barnaskara som en garanti för ålderdomen. Jag ser tydligt den skillnaden i familjeplanering inom min familj i Tanzania beroende på utbildningsnivå och livsföring. Förändringarna går dock oerhört snabbt inom både ekonomi och livsinställning i Östafrika, snabbare än i Sverige på 1950– och 60-talet.

Läs mer →