Det mänskliga samhällets blodtörstiga, gläfsande käftar har just satt tänderna i Jensen Huang, skapare och VD i Nvidia, världens främsta bolag inom artificiell intelligens. Namnet påstås ha med avundsjuka att göra – jämför med engelskans ”envy” – men just nu är det nog inte så många som avundas Huang eftersom han i all världens media löper gatlopp för två otrohetsaffärer samt möjliga brott mot amerikanska exportförbud.
Vi ser nu i öppen dager hur antisemitism och svavelosande attacker mot den västerländska kulturen har blivit en dagligen återkommande komponent i den rödgröna murbräckan som ska bringa vår civilisation på fall. En ny världsordning, kommunistisk och islamistisk, ska tydligen byggas på ruinerna av franska, tyska och spanska kyrkor, förvaltningsbyggnader, snabbköp och Gucci-butiker.
I ett rikspolitiskt landskap som det svenska, präglat av blockpolitik, kan ett litet vågmästarparti lätteligen inta den högsta strategiska kullen och därifrån egenmäktigt nog peka på vem som får och inte får regera. Ett sådant partis förfarande kan till och med, om det vill sig riktigt illa, oåterkalleligen även påverka landets långsiktiga framtid. Exempel finns i landets närhistoria: Vem har glömt hur ett femprocentigt Miljöparti, ihop med kläggets tongivande medlemmar (*), under ungefär 20 års tid medverkat stort till plöjningen av fårorna till Sveriges öde som annars hade sett hoppfullare ut idag? (**)
Igår skrev jag om den förre C-ledaren Muharrem Demirok pinsamma föreställning, där han påstår sig ”koka” över avslöjandena i SVT:s Uppdrag granskning. Men Demirok är långt ifrån ensam om sitt spel för gallerierna. I Expressen kliver nu den tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten Nalin Baksi fram i exakt samma krystade teaterföreställning.
För drygt fyrtio år sedan skrev jag en bok om Sveriges historia sedan 1200-talet. Den heter På spaning efter Moder Sveas själ eftersom den söker efter – och påstår sig finna – den svenska historiens utvecklingskod. Koden visade sig vara ett tvåhundrafemtioårigt cykliskt förlopp som vid publiceringstillfället hade inträffat tre gånger. Varje cykel indelade sig i fyra typiska epoker. Totalt hade Sverige sedan Birger Jarl alltså haft ett dussintal distinkta epoker eller samhällsskick.
Muharrem Demirok ”kokar”. Det är åtminstone vad den före detta C-ledaren påstår i ett inlägg på Facebook med anledning av SVT:s Uppdrag granskning, som nu – till absolut ingens förvåning – avslöjat att imamer i svenska moskéer ger råd om månggifte och uppmanar föräldrar att hålla barnen borta från svenska och judiska kompisar.
Det är ”så förbannat provocerande”, dundrar Demirok. Han kallar imamerna för ”fega makthavare” och ”religiösa nasare” med ”stenåldersfasoner”. Man får nästan en tår i ögat av denna plötsliga, glödande vrede. Men så läser man vidare och inser att det här inte är en uppgörelse med verkligheten. Det är ett klassiskt politiskt teaterstycke, fullt av självmotsägelser och pinsamma efterkonstruktioner.
En läsare skickade mig bilden. Kanske är det att göra stor sak av ingenting att uppmärksamma den. Men i ett historiskt perspektiv, där historien är något som utvecklas, förändras och utspelas inför våra ögon, så är det ändå anmärkningsvärt att fackförbundet ST nu vill presentera sig som en sorts rymdkrigare med knutna händer, stålhårda blickar, rymduniformer med militära attribut som epåletter och hårda axelskydd (och bananer i bältet; man kan inte förstå allt).
När Monty Python-gänget släppte filmen Life of Brian jublade dåtidens progressiva röster, ledarskribenter och kulturprofiler. Att sparka uppåt mot kyrkans dogmer, håna blind tro och kräva rätten att skratta åt religion ansågs vara det absolut mest progressiva, modiga och moraliskt högtstående man kunde göra. Kyrkfolk som klagade betraktades som hopplöst reaktionära och humorlösa stollar.
Idag, decennier senare, har vinden vänt på ett närmast parodiskt vis. Samma ideologiska krafter som då hyllade religionskritik som en progressiv dygd, står idag som en mur av fördömande och hat mot John Cleese.
Historien är som ett gammaldags ånglok som anmäler sin ankomst med väldiga utbrott av kolrök och gnistor. Åskådare kunde inte låta bli att stanna, titta och gripas av förskräckt beundran inför den stora upplevelsen. Samtiden förverkligar sig också, lite i taget, med vrål och explosioner som hetsar oss kringstående betraktare att fylla våra sinnen med ny upphetsning som med tiden, ofta ganska snabbt, förtunnas som röken från loket.
Idag, den 10 november, skulle han ha fyllt år – Ennio Morricone, filmmusikens maestro. Det är svårt att tänka sig en filmvärld utan hans toner och hans avtryck på populärkulturen är omöjligt att mäta.
Skyddet av barn är inte ett värde som bara gäller när det är bekvämt. Det måste gälla även när det berör en religiös förebild.
När Jeffrey Epstein avslöjades möttes han av bred och berättigad avsky. I USA drev republikanen Thomas Massie och demokraten Ro Khanna fram en lag som tvingade fram offentliggörandet av Epstein-akterna. Representanthuset röstade 427 mot 1, och president Trump undertecknade lagen i november 2025, efter att först ha motsatt sig den.
Igår firades det Fars dag i Sverige och många, många pappor fick presenter och kaffe på sängen och lite extra kärlek. Men vi är också många som inte längre kan fira våra älskade fäder utan får nöja oss med att minnas dem. Starka, goda män som arbetade och slet ett helt liv, tog hand om sin familj och byggde upp vårt land.
Jag får väl kalla mig ekonom eftersom jag har fina akademiska examina i nationalekonomi och dessutom fått för vana att fundera över nationalekonomiska och närliggande samhälleliga spörsmål. Mitt problem är att jag ofta inte tror på av samtiden hyllade vetenskapliga professorers teser.
Det händer att jag inte kommer på något nytt att skriva om eftersom jag tycker mig redan ha skrivit allt jag vet. Ett av mina favoritteman är att internationellt utvecklingsbistånd visserligen kan vara fördelaktigt för dem som jobbar i branschen men troligen skadligt för de tilltänkta mottagarna. Här är en krönika (med samma rubrik som denna) som jag skrev för elva år sedan:
När jag gick forskarutbildningen vid Stockholms universitet pluggade jag samtidigt till gymnasielärare på Lärarhögskolan. En kvinnlig professor föreläste för oss blivande lärare om genusteori, vithetsnormen och det så kallade osynliga privilegiet. Hon uppmanade oss att göra revolt mot gamla maktstrukturer. Jag kunde inte hålla tyst, utan invände att hon som kvinnlig professor på en statlig utbildning i högsta grad är en del av rådande maktstrukturer. Hon blängde irriterat på mig och undrade om jag blivit kränkt.
Har landsförrädare förstört Sverige? Den frågan diskuterar den oberoende debattören Pär Ström upp i sin vlogg Nu fan räcker det.
En före detta SD-politiker anklagar en annan SD-politiker för vad han kallar ”etnisk besatthet”. Och jag kan inte låta bli att undra: vem är det egentligen som lider av ”etnisk besatthet” – den som enkelt konstaterar att det finns olika etniska folkgrupper eller den som desperat hävdar att just svenskar ingen etnicitet har?
Om man inte har några egna idéer, vilket är ett bekvämt normaltillstånd för de flesta av oss eftersom omvärlden inte alls uppskattar folk som ”tänker utanför lådan”, kan man alltid upprepa andras. En punkt där jag och de flesta jag känner lider av idétorka är med vilken sorts samhällssystem demokratin kommer att ersättas (om demokratin faktiskt utvecklar så avgörande brister som Platon och jag brukar framhålla).
USA:s mellanårsval är över. Trump har lidit ett stort politiskt nederlag och förlorat kontrollen över båda kamrarna i kongressen. Hans två återstående år som president kommer att bli betydligt svårare. Spekulationerna om en tredje presidentperiod kan nu läggas åt sidan. Konstitutionen förbjuder redan en person att väljas till president fler än två gånger, men omfattningen av detta nederlag borde också sätta punkt för den politiska fantasin om en tredje mandatperiod.
Det kan verka småaktigt att förneka svenska journalister nöjet att chikanera Donald Trump för saker som han gjort eller inte gjort. En dag som idag, när Trump förlorat Republikanernas majoritetsställning i Kongressen, saknas hejd på skribenternas skadeglädje. Det kan kännas lockande att ge sig hän åt detta jubel av det enkla skälet att, som ordspråket säger, delad gamman är dubbel gamman.
Efter de senaste veckornas upplopp i Västeuropa (ännu inte i Sverige) – där invandrarungdomar, muslimer, palestinier och radikala européer förstör, plundrar och vandaliserar – verkar politikerna stå villrådiga. Framför allt gäller detta Frankrikes president Macron, i vars land upploppen började. De enda som vågar stå emot är Italiens premiärminister Meloni och USA:s vicepresident J.D. Vance.
Västerlandet, där Sverige ingår, består av ett antal demokratiska nationer. Jag tror att det är ett någorlunda okontroversiellt påstående. Lite mer kontroversiellt är att hävda, vilket jag nu ska göra, att demokratin inte alltid är densamma över tid och rum och att den västerländska demokratin numera är ganska dekadent vilket bland annat manifesterar sig i att den – på goda grunder om du frågar mig – brister i tilltro till sig själv. Till exempel ifrågasätter den allt oftare välfärdsstaten som den tidigare betraktade som en stolt och troligtvis evig landvinning för mänskligheten.
Det har stormat i debatten efter Sverigedemokraternas senaste utspel, där toppnamn i ledningen hävdar att det svenska ursprunget saknar egenvärde för svenskheten. Argumenten känns igen till leda: vem som helst kan bli svensk och den som tillskriver ursprunget ett värde är ”etnonationalist” och, enligt SD-ideologen Mattias Karlsson, ”vedervärdig”.
Men denna febriga vilja att radera ut det svenska ursprunget är inte bara en teoretisk diskussion. Den har ett direkt, iskallt pris i verkligheten. Det är nämligen precis denna systematiska nedgradering av vårt ursprung som gör våra äldre till en särskilt utsatt grupp.
Igår antydde jag embryot till en historiefilosofi (som jag förstås inte hittat på själv utan hämtat hos generation efter generation av historiker som inte heller uppfunnit idén, något som de mycket väl skulle kunna ha gjort eftersom idén är rätt banal).
Tvärtemot den allmänna meningen, som är att samhällena producerar för lite och att vi därför bör öka tillväxttakten, så visar det sig att de flesta kulturer producerar mer än de behöver för sin nödtorft och därför måste hitta på metoder att konsumera överskottet.
Ett slagsmål utbröt på ett förortstorg i Göteborg en dag i maj 2021, inom gångavstånd från min dåvarande lägenhet. Så mycket som ett hundratal vuxna deltog och det slutade med att en släkting till en butiksägare blev skjuten i huvudet och två andra skottskadades. Orsaken lär ha varit att en 14-åring knuffades av en moped.
Några månader senare inträffade en liknande händelse i Lund. Gemensam nämnare för de bägge bråken är en kriminell klan med säte i Angered utanför Göteborg. En ny typ av kriminalitet har vuxit fram i Sverige, utan att våra etablerade politiker verkar ha ”sett det komma”.
Jag trivs bäst när jag skriver om saker som jag inte riktigt begriper, det vill säga som ingen riktigt förstår vad de än påstår, typ om Gud finns. När ingen sanning ännu är etablerad får man arbeta med mer eller mindre övertygande hypoteser.
Kommentarsfält är en spännande plats. Få ställen ger en sådan inblick i nutidsmänniskans inneboende vrede. Något jag noterat, utan att ha en sociologisk studie bakom mig, är att de som uttrycker mest harm och förtrytelse har vissa gemensamma nämnare. Jag brukar kolla profilerna på de som uttrycker mest ilska, och det som överraskade mig var åldern. Det är pensionärer av bägge könen, oftast äldre pensionärer. Ibland är de så arga att jag undrat om rabies smittar via löständer.
Förr i tiden, när man bara observerade att folkslag hade systematiskt olika utseende och beteenden, hade begreppet rasism ännu inte skarpladdats. Visserligen hade frireligiösa engelsmän sedan början av 1800-talet kämpat mot slaveriet men jag tror inte att de förnekade de systematiska olikheterna för att slippa hållas för rasister. Förresten var det inte ens skämmigt att erkänna folks olikheter. Statens institut för rasbiologi grundades år 1922 i Uppsala och ansågs vara främst i världen inom en respektabel vetenskap som bland annat mätte samers (lappars) huvud.
Glöm designerväskor, surdegsbak och klimatposerande. Det absolut senaste inom svensk statuskonsumtion, det som verkligen signalerar att man är en modern framtidsman i takt med tiden, är något så genuint folkligt som en gedigen samling betalningsförelägganden. Att ha Kronofogden i hälarna är det coolaste som du finns, i alla fall om du råkar vara en av politikerväldets så kallade kryssraketer.
