Muharrem Demirok ”kokar”. Det är åtminstone vad den före detta C-ledaren påstår i ett inlägg på Facebook med anledning av SVT:s Uppdrag granskning, som nu – till absolut ingens förvåning – avslöjat att imamer i svenska moskéer ger råd om månggifte och uppmanar föräldrar att hålla barnen borta från svenska och judiska kompisar.

Det är ”så förbannat provocerande”, dundrar Demirok. Han kallar imamerna för ”fega makthavare” och ”religiösa nasare” med ”stenåldersfasoner”. Man får nästan en tår i ögat av denna plötsliga, glödande vrede. Men så läser man vidare och inser att det här inte är en uppgörelse med verkligheten. Det är ett klassiskt politiskt teaterstycke, fullt av självmotsägelser och pinsamma efterkonstruktioner.

När Monty Python-gänget släppte filmen Life of Brian jublade dåtidens progressiva röster, ledarskribenter och kulturprofiler. Att sparka uppåt mot kyrkans dogmer, håna blind tro och kräva rätten att skratta åt religion ansågs vara det absolut mest progressiva, modiga och moraliskt högtstående man kunde göra. Kyrkfolk som klagade betraktades som hopplöst reaktionära och humorlösa stollar.

Idag, decennier senare, har vinden vänt på ett närmast parodiskt vis. Samma ideologiska krafter som då hyllade religionskritik som en progressiv dygd, står idag som en mur av fördömande och hat mot John Cleese.

En före detta SD-politiker anklagar en annan SD-politiker för vad han kallar ”etnisk besatthet”. Och jag kan inte låta bli att undra: vem är det egentligen som lider av ”etnisk besatthet” – den som enkelt konstaterar att det finns olika etniska folkgrupper eller den som desperat hävdar att just svenskar ingen etnicitet har?

Det har stormat i debatten efter Sverigedemokraternas senaste utspel, där toppnamn i ledningen hävdar att det svenska ursprunget saknar egenvärde för svenskheten. Argumenten känns igen till leda: vem som helst kan bli svensk och den som tillskriver ursprunget ett värde är ”etnonationalist” och, enligt SD-ideologen Mattias Karlsson, ”vedervärdig”.

Men denna febriga vilja att radera ut det svenska ursprunget är inte bara en teoretisk diskussion. Den har ett direkt, iskallt pris i verkligheten. Det är nämligen precis denna systematiska nedgradering av vårt ursprung som gör våra äldre till en särskilt utsatt grupp.

Glöm designerväskor, surdegsbak och klimatposerande. Det absolut senaste inom svensk statuskonsumtion, det som verkligen signalerar att man är en modern framtidsman i takt med tiden, är något så genuint folkligt som en gedigen samling betalningsförelägganden. Att ha Kronofogden i hälarna är det coolaste som du finns, i alla fall om du råkar vara en av politikerväldets så kallade kryssraketer.