Troligen har tänkare i alla tider besvärats av att man liksom aldrig kommer fram till någon slutgiltig sanning. Det beror på att världen är ett kaos och att varje teori människan gör sig för få tillräcklig ordning för meningsfullt handlande är ofullständig och felbar. Så är det till och med inom den mest sanningssökande och empiriorienterade tankefältet av alla, nämligen naturvetenskapen. Isaac Newtons formuleringar av fysikens lagar gällde som högsta sanning under några hundra år. Sedan bestämde sig människan för att skicka ut saker i rymden och då behövdes nya fysiska lagar (som Albert Einstein lägligt nog redan hade kommit på).

Alla vi som fått vår kunskap om islam genom studier av Herr Omar i Ture Sventon-böckerna har en del ytterligare att inhämta. Särskilt angeläget verkar detta just i dessa dagar när så många européer, inte minst svenskar, tycks anse att kriget i Iran står mellan ett antal vilseledda muslimer och å andra sidan president Trump och att Trump, vad svenskarna anbelangar, gärna kan förlora eftersom han är så äcklig och använder så fula ord. Jag för höra det varje dag. Jag letade därför fram den här gamla texten för återanvändning.

En stor del av människors kommunikation består av floskler, alltså standardiserade utlåtanden av oklar betydelse. En sådan floskel är just att demokratin är hotad. När jag förberedde den här krönikan upptäckte jag till min förvåning att jag redan tre gånger tidigare med några års mellanrum hade publicerat texter med samma rubrik som denna och att budskapet då varit detsamma som det jag nu lägger fram. Så går det när man ska försöka tänka nytt; man återupptäcker bara sina egna gamla käpphästar.

Att försöka följa och förstå kriget i Mellanöstern och begripa vad som utspelar sig mellan kontrahenterna Iran, USA och Israel (som av några, till exempel de internationella opinionsbildarna journalisten Tucker Carlson och statsvetaren John Mersheimer, anses styra den amerikanska krigspolitiken) är ingen dans på rosor. Detta gäller desto mer för en sådan som jag, som knappt vet något, framför allt inte om krig och världspolitik, och därför måste fånga upp och dra slutsatser av vad de sakkunniga hävdar. Det underlättas av att experterna har så diametralt motsatta uppfattningar att jag vågar tänka lite själv utan att riskera att göra bort mig totalt. Vad jag än kommer fram till så finns det världsberömda tänkare som instämmer.

Jag har inte noterat något tillräckligt övertygande och slutgiltigt eftersnack om covidpandemin. Kanske har det inte förekommit något seriöst eftersnack, kanske har jag bara inte begripit det. Det finns mycket som jag skulle vilja få klarhet i. Var den svenska pandemipolitiken så unik som jag fått för mig (alltså att vi inte som flera andra länder ansträngde oss för att isolera medborgarna för att de inte skulle smitta varandra)? Vem var det som höll i taktpinnen, var det smittskyddstjänstemännen eller politikerna (eller läkemedelsindustrin)? För att bringa någon ordning i den härva som råder i mitt huvud på dessa punkter bevistade jag häromdagen en glest besökt offentlig diskussion som leddes av Folkhälsomyndighetens förre chef Johan Carlson i närvaro av en regionpolitiker samt några myndighetspersoner.

För fyrtio år sedan skrev jag en bok om svensk historia – På spaning efter Moder Sveas själ – med en storartad teori om ett 250-årigt cykliskt mönster varav Sverige fått uppleva nästan tre kompletta cykler sedan Birger Jarl kom till makten omkring år 1250, nämligen feodalismen, nationalismen och den cykel som nu håller på att ta slut, industrikapitalismen. (Bilden visar historiens eller historieskrivningens gudinna, musan Clio.)

Någon frågade mig vilka tre saker jag skulle göra om jag vore statsminister. Det vet jag. En av dem vore att ändra skolpolitiken. Här är ett tal jag skrev för femton år sedan till dåvarande utbildningsminister Gustav Fridolin (utan att han bett om det). Texten är ett linjetal som jag tyckte att Fridolin borde hålla inför samtliga Sveriges lärare.

Jag vågar påstå att inget avgörande har skett i svensk skolpolitik sedan dess och därför publicerar jag det igen.

Denna text kommer att utmynna i en paradox som, liksom naturen och livet i allmänhet, inte har någon rationell förklaring utan måste tillskrivas tillvarons återstående mysterier.

Vi slarvar med orden. Om någon försynt undrar om det finns mänskliga raser blir han gärna hållen för nazist trots att mänskligheten till nyligen ansett det självklar sak att mänskliga raser existerar. Tänk bara på Statens institut för rasbiologi som inrättades för mindre än hundra år sedan efter riksdagsmotioner av bland andra en socialdemokrat och en bondeförbundare, alltså centerpartist. Institutet fortlevde som självständig, statlig institution fram till 1958 då det uppgick i Institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet. Den institutionen finns fortfarande även om den kanske slutat mäta skallar. Tänk även på amerikanska sjukhus som brukar kräva angivande av rastillhörighet på inskrivningsblanketterna.

För en månad eller sex veckor sedan låg den iranska mullah-regimen illa till. En folklig resning höll på att samla sig. Trump hade hyllat de upproriska iranierna och mer eller mindre lovat dem amerikanskt stöd. Amerikanskt och israeliskt stridsflyg stod mullrande redo att bomba sönder den iranska krigsmaskinen inklusive några hundra viktiga personer ur landets politiska ledning. Även om Trump inte hade förklarat sina militära avsikter särskilt exakt så hade västerlandet hygglig tillförsikt om att de allierade, således USA och Israel, skulle ”vinna” kriget.

Skribenten Jonathan Spyer i tidskriften The Spectator, troligen ett av de av västerländska samhällstyckare mest respekterade åsiktsmagasinen, skrev så här den åttonde april, det vill säga i förrgår:

För några år sedan skrev jag en bok om Gud (Guds tredje strategi – ska Han lyckas den här gången?) och i samband med det har jag träffat en hel del präster i Svenska kyrkan. I kraft av att jag noga läst Bibeln och inbillar mig att jag fattar vad som står där så har jag lite förmätet känt mig som yrkesbroder bland prästerna.