Redan nu känner jag att jag förmodligen kommer att ångra den rubriken. För SVT tycks nämligen allt vara möjligt. Men det som hände i Aktuellt när Tucker Carlson fick breda ut sig om konspirationsteorier om judar utan att mötas av en enda kritisk motfråga är det nog det värsta jag sett hittills. Det var ett fullständigt haveri – som kommenterades av en from Joel Halldorf som i sin kristna upphöjdhet tydligen är helt bekväm med att hjälpa till att sprida antisemitiska myter.
Visserligen går vetenskapen bevisligen framåt. Människor kan resa till månen, eller i varje fall till Thailand, och tandläkarbesöken är inte alls så plågsamma som när jag fick min första plomb. Men jag har en molande känsla av att mänskligheten, varmed jag menar folk som du och jag, inte lyckas förvalta våra otvivelaktiga ekonomiska framgångar. Det känns som om vi är eller gör oss fullt lika okunniga och förvirrade som någonsin tidigare. Hur kommer det sig att vi lyckas bekämpa sjukdomar som förföljt oss i hundratusentals år men inte klarar enkla saker som att integrera invandrare?
Mello är över för i år och denna gång var det en artist som kallar sig (eller heter?) Felicia som vann uttagningen. Enligt kvällspressen har hon tidigare uppträtt under artistnamnet ”Fröken Snusk” och sjungit pilsnerfilmsfräcka poplåtar iförd rosa balaklava. Vad gör man inte för att bli känd, liksom.
Nu har hon i alla fall vunnit M E L L O och ska representera Sverige i ESC-finalen. Och likt alla andra artister har hon ett budskap. Ni kan ju gissa vilket…
Frugan och jag har just avslutat en semestervecka på Teneriffa. Det var kallare än man hade kunnat hoppas och det tycktes inte säljas några tidningar på ön. Men man fick ett glas vitt vin för halva priset mot i Sverige. Hotellet ansåg att detta borde vara inspiration nog.
Den amerikanske science fiction-författaren Ray Bradbury (bilden), en av nittonhundratalets främsta skribenter, skrev år 1953 en berättelse som då ansågs överdrivet skruvad. Jag minns själv att jag frynte på näsan. I själva verket var novellen den kanske mest profetiska som världslitteraturen någonsin levererat. Den handlar om hur ett kollektiv efter en sorts demokratiskt samråd enar sig om att avrätta en misshaglig figur bara genom att med väldig gemensam beslutsamhet hata honom till döds.
Magdalena Andersson är en intressant figur. Hon pendlar mellan aggressivitet och storögd småflicksimage och är ständigt lika skamlös. Som nu senast, i SVT:s 30 minuter, när hon påstod att SD har tystat den svenska debatten.
Jo tjena. Ungefär som om Sverige skulle vara tystare nu, när alla har plattformar där de kan ge uttryck för sina åsikter, än under Socialdemokraternas storhetstid då det enda tillgängliga utrymmet för vanligt folk var tidningarnas insändarsidor. Det är skrattretande. Men det säger också att Magdalena Andersson är desperat.
På ett nästan förstulet sätt, liksom för att inte väcka uppmärksamhet, verkar det som om Tidöregeringen och dess medhjälparparti nu så här fem i tolv, det vill säga kort före riksdagsvalet, börjat strama upp sig i invandringspolitiken. Migrationsminister har gått i bräschen för så kallade tonårsutvisningar och blivit vederbörligen utskälld för det. Bara häromdagen kom finansminister Svantesson med en drös bidragsförsämringar som ska drabba nyanlända från nästa år. Efter ankomsten får dessa vänta i fem år med att få föräldrapenning, barnbidrag, sjukersättning, bostadstillägg och ett halvdussin andra bidrag som hittills utgått från dag ett (eller till och med retroaktivt såsom föräldrapenning avseende tid i hemlandet före ankomsten till Sverige).
I Åsele har ett socialdemokratiskt kommunalråd lurat av en dement kvinna hennes släktgård – medan kvinnans son låg nedsövd på sjukhus efter en stroke. Försäljningen skedde inte heller på den öppna marknaden. Nu avgår herr kommunalråd. Men inte för att han inser att han gjort ett moraliskt övertramp, efter vad det verkar – utan för att han får ta emot så mycket ”hat”.
Hat? Nämen? Har han noll koll på verkligheten? Han borde vara tacksam att hans agerande inte har lett till värre konsekvenser än lite hat.
Det kan finnas läsare av den här bloggen som inte är förtjusta i Karl Marx, men det är jag. Det förekommer att jag skryter med att jag troligen är den ende nu levande svensk som läst alla fyra banden av Kapitalet.
För många år sedan arbetade jag i Indien. På den tiden var Indien känt som byråkratins förlovade land. Jag träffade några företagare som beskrev sin vardag och jag förstod att ryktet var sant. Allt var förbjudet. Eller rättare sagt: all förändring var förbjuden. Starta företag var förbjudet om inte en miljon villkor var uppfyllda, bygga hus var förbjudet annat än efter byråkratiska undersökningar som var så komplicerade att de egentligen aldrig kunde genomföras.
Efter ett tag förstod jag två saker om detta system.
På 1950-talet startade Barnängens Tekniska Fabrik, som bland annat tillverkade skönhetsmedel, en stilskola i Alvik utanför Stockholm. Den kallades Shantungskolan efter en produktserie som företaget nyss lanserat. Poängen med denna högre kosmetiska utbildning var att eleverna inte bara fick lära sig normala skönhetsorienterade färdigheter såsom ansiktsrengöring och peeling, dag- och kvällsmakeup samt lash lift, utan även grundläggande stil. Vad hjälper det att vara perfekt mejkad på ett flott party om man hela tid blåser bubbelgum och snavar på stilettklackarna?
En skillnad mellan förr och nu är att tidigare generationer fick ärva rätt mycket från sina föräldrar. Äldste bondsonen kunde till exempel ta över gården, inklusive maskinpark och kreatursbesättning, lagom till att han blev giftasvuxen. Föräldrarna flyttade godvilligt till en undantagsstuga eller drog sig tillbaks till övervåningen. Allt för att undvika avbrott i produktionen – vari självklart ingick att producera nya barn.
Den nya dokusåpan med Leif GW Persson och SVT i huvudrollerna, och TV4 i en viktig biroll, är så bisarr att man inte vet hur man ska kunna kommentera den.
Samtidigt är den så hysteriskt kul att jag inte kan låta bli.
En gång skrev jag en text, som fått många intressanta kommentarer, om att Jesus ställde oerhört höga krav på människorna och att kyrkan antagligen inte skulle ha haft några medlemmar, och därför vittrat bort, om prästerna ärligt vågat redovisa Jesu sanna budskap.
Antag att du under dina vidsträckta resor till oupptäckta länder hamnar i ett samhälle där alla människor en gång vart fjärde år samlas på en öppen plats för att utse en kommitté som under den kommande fyraårsperioden ska lösa samhällets alla problem. Att jag formulerar mig på detta sätt beror på att jag själv faktiskt råkat hamna i ett sådant samhälle.
Trots regnet och kylan satt såväl turister som bedjande besökare vid helgedomen “Vår Fru av Stenportens kapell” i centrala Zagreb. I Stenportens valv finns ett altare och en målning föreställande Jungfru Maria och Jesusbarnet. För en slant kan besökaren köpa vaxljus och tända dem i samband med bön om något som ligger varmt om hjärtat. En skylt informerar om att detta är en helig plats och att tystnad och respekt förväntas.
Jag har just sett starten på Vasaloppet och slås, som alltid, av det mäktiga i ett motionslopp som bär en så enastående tradition och lockar så många, både svenskar och utlänningar, till Dalarna denna den första söndagen i mars.
Traditionsenligt får åkarna, såväl som publik och tv-tittare, avnjuta kulning alldeles före start. Ljuvligt vackert – men något som också påminner mig om Den Stora Kulturförnekelsen.
Den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz (bilden) är känd för sentensen ”Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel”. I kriget handlar det, tror jag i alla fall, om att erövra och säkra fiendens landområden genom att döda eller skrämma bort fienden från hans territorier. Även politik handlar om erövring, men inte av mark, utan av problembeskrivningar, begreppsdefinitioner, rätten att fastställa vad som är rätt och fel, kort sagt av tolkningsföreträdet på verkligheten. Den politiska makten tillkommer det intresse som uppfattas ha den tillförlitligaste kartan över verkligheten och den mest övertygande uppfattningen om hur vi ska orientera oss.
Den amerikanske politiske rådgivaren Stephen Miller hävdar att Västerlandet är den första och enda civilisationen i historien som har importerat en utländsk arbetarklass och samtidigt beviljat dem fulla politiska rättigheter, som rösträtt och tillgång till välfärdssystem. Ju enklare ett land gör det för utlänningar att erhålla medborgarskap, desto snabbare omformas det politiska landskapet. Invandring upphör då att vara en isolerad ekonomisk fråga och blir i stället en politisk faktor som driver samhällsförändring över tid.
Dissidenten och debattören Pär Ström tar upp migrationen på sin videoblogg Nu fan räcker det. Hur kommer det sig att invandrare kan komma till Sverige och snabbt få ta del av alla välfärdssystemen utan att lära sig svenska eller bidra till samhällsnyttan?
Idag är det den 28 februari, den dag jag brukar kalla Maria-dagen. Det var en av min mammas namnsdagar och den namnsdag som firades mest entusiastiskt när jag växte upp. Jag vet inte riktigt varför men jag gissar att det berodde på en kombination av att det var den sista vinterdagen (i alla fall i almanackan) och av att det liksom behövdes ett litet kaffekalas med tillhörande tulpaner och levande ljus efter att januari och februari lagts till handlingarna.
Ett problem med marxismen är att den aldrig, ens för njutningen att fantisera, gjort några allvarliga försök att beskriva livet i det framtida, paradisiska samhälle den avsåg att bygga. Jag skriver inga recept för framtidens soppkök, lär Marx själv ha sagt. Sedan begränsade han sig några få rader om att alla, under kommunismen, skulle leva som engelska lantjunkare, jaga på morgonen, filosofera på eftermiddagen och dricka portvin på kvällen, ungefär så i alla fall.
I Det goda samhällets lag är det inte endast skribenterna som informerar och puttar fram läsaren mot lärande och egna reflexioner, när de inte blott försöker friska upp hans minne i diverse ämnen (se vårt förra inlägg: En jävig gästtext om nyttan med DGS). Även en hel del av kommentatorerna bidrar i hög grad till det. Många av dessa kommentatorer är livserfarna och har uppenbarligen bildning och läsning som andra föda. Utöver det vägrar de, lyckligt nog, att lägga sitt tänkande på entreprenad.
Smeden bakom lyckan att jag upptäckte Det goda samhället (DGS) heter Gunnar Sandelin. Efter att jag dagligen under tre års tid hade bloggen som en daglig omistlig läsning, förmedlade samme Sandelin mina allra första gästtexter, med start i mitten av augusti 2022, till redaktionen för utgivning. Tack vännen! Och ett stort tack till redaktionen som publicerade dem (och det efterföljande femtontalet).
Jag tycker själv att jag är rimligt insatt i hur det svenska samhället fungerar, men när jag hör ledande politiker och andra framstående människor resonera undrar jag ibland om jag överskattar mig själv. Jag kanske inte fattar någonting. Eller också är det dessa prominenta personer som inte begriper.
Även personer med begränsad minnesförmåga borde väl ändå ha noterat att det som dominerar vädret är dess väldiga variationsrikedom vilken även påverkar 30-års medelvärden eller längre och därmed tidsrymder som vi normalt betecknar som klimat.
Bästa Det Goda Samhället,
Vi är många här i arabiska öknen som läser er blogg via de översättningar till arabiska som den i Sverige, särskilt i trakterna kring Tomtebogatan, så välkände herr Omar, boende i oasen Kaf, låter publicera i staden Djofs främsta nyhetsavisa – Ökenkuriren – i syfte att lära oss hur de intellektuellt mest avancerade tänkarna i Sverige ser på världen och tillvaron. Ni har säkert rätt i mycket ni säger, men på en viktig punkt har ni enligt min ringa mening mycket att lära, nämligen i frågan om sexuella relationer.
En av mina osäkra observationer är att historien går mycket fortare man tror. Det beror på att yngre människor är fler än äldre människor och därför utövar ett starkare inflytande på samhällsandan. Yngre människor har av naturliga orsaker inte upplevt så mycket samhällsförändring. När människan blir äldre upptäcker hon emellertid, till sin förvåning, att det under den tid hon kan överblicka skett stora saker.
Häromdagen besökte jag ett seminarium om Islamismen i Sverige. Det ägde rum i en källarlokal nära Odenplan i Stockholm, arrangerat av Demokrativärnet (drivs av bl a Annika Braun). Det paradoxala, som en av deltagarna beskrev det, var att medan vänstern/palestinademonstranterna öppet får, kan och vågar marschera genom Stockholms mest trafikerade gator under polisskydd, måste de som protesterar mot islamismens intrång träffas i en hemlig källarlokal. Platsen för seminariet meddelades nämligen inte förrän dagen innan seminariet, för att förebygga eventuella attentat.
En gång blev jag tillfrågad av Expressens dåvarande kulturchef, Maria Schottenius, numera på DN Kultur, om jag ville bli krönikör. Visst. Det var på den tiden när den offentliga sektorns intäkter motsvarade 60 procent av BNP.
DET GODA SAMHÄLLET 