Gästskribent Gunnar Sandelin: Sveriges stora demografiska förändring

En fråga som har plågat mig i många år är hur den extrema befolkningsförändring som vårt land genomgår har kunnat ske utan att det har varit en avgörande fråga i någon valrörelse. Svenska folket har aldrig fått närmare information om hur landets demografiska sammansättning oåterkalleligt förändrar Sverige till ett helt annat land än det var, för låt oss säga bara 20 år sedan.

Emellertid finns det i stor utsträckning tillgängliga fakta för den medborgare som vill (och orkar) gå in i myndigheternas databaser. I den här texten kommer uppgifterna från Statistiska centralbyrån (SCB) och Migrationsverket.

Från millennieskiftet fram till och med 2017 har befolkningen i landet med utländsk bakgrund ökat med nästan 1,3 miljoner personer, medan de som har svensk bakgrund har minskat med 22 000. Till utländsk bakgrund räknar jag utrikes födda och de som föds här med två utrikes födda föräldrar, medan svensk bakgrund gäller för dem som har två inrikes födda föräldrar. Personer med ena föräldern född i Sverige och den andra i utlandet delar jag 50/50 mellan grupperna. Räknar man så har 28 procent av landets invånare utländsk bakgrund idag.

Läs mer

Hon överlevde den döende kyrkan

Mohamed Omar

Efter tolv år som präst blev Helena Edlund bannlyst i Svenska kyrkan. För att hon förkastade den kristna tron? Nej, för att hon avvek från vänsteretablissemangets värdegrund. Denna värdegrund har också blivit kyrkans måttstock för rätt och fel. Nu har Edlund skildrat sin resa i en ny bok: Konsten att överleva Svenska kyrkan.

Det är en sorglig bok, för den handlar om olycklig kärlek. Edlund älskade kyrkan, men hennes kärlek blev inte besvarad. Åtminstone inte av kyrkans auktoritära vänsteretablissemang. Edlund ville att kyrkan skulle våga vara sig själv och försöka nå ut till andra, men kyrkan ville hellre anpassa sig till Värdegrunden och stillatigande se på medans medlemmarna lämnade. Det finns ingen vilja att leva, inte ens att överleva.

Men det positiva i boken, det optimistiska, är att Edlund överlevde och gick vidare. Hon har fortfarande sin tro. På ett ställa skriver hon att förr var det folk som slutade tro som lämnade kyrkan, idag är det folk som tror. Vissa går vidare till den romersk-katolska kyrkan, som växer i Sverige till stor del på grund av invandringen från katolska länder. Det skulle inte förvåna mig om Rom i framtiden börjar köpa upp tomma, lutherska kyrkor. Jag är ateist, men om jag vore kristen skulle jag gå med i den romerska kyrkan.

Läs mer

Yttrandefriheten återigen

Patrik Engellau

I en del frågor finns ingen sanning eller rätt svar. En sådan fråga är hur mycket yttrandefrihet som är lagom. Å ena sidan ska vi ha yttrandefrihet vilket formuleras så här i nittonde artikeln i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna:

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

Å andra sidan måste staten ha möjligheter att inskränka yttrandefriheten vilket formuleras så här i tionde artikeln i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen):

Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet.

När man läst och begrundat dessa två motsatta riktlinjer så inser man att man fattar ännu mindre än innan man läste dem. Man begriper att det finns ett lagom men man har ingen aning om var det ska placeras. Det värsta är att det inte finns någon auktoritet som kan det rätta svaret eftersom det inte finns något rätt svar.

Läs mer

Alla kulturer är inte lika bra

Mohamed Omar

Är alla kulturer lika bra? Enligt nyvänstern är man ”kulturrasist” om man anser att vissa kulturer är sämre än andra. Kulturer är föränderliga och för att få en kultur att förändras i en viss riktning krävs kritik. Det är denna kritik som nyvänstern hindrar genom sin föreställning om ”kulturrasism”. Det finns därför fog att beskriva denna vänster som regressiv, eftersom den paradoxalt främjar förtryck i toleransens och antirasismens namn.

Det finns stunder då den bättre kultur står mot en sämre, civilisation mot barbari. I Jules Vernes roman Jorden runt på 80 dagar från 1873 skildras ett sådant möte. Handlingen är förmodligen bekant för de flesta. Hjälten, Phileas Fogg, är en engelsk gentleman och medlem av Framstegsklubben. Han slår vad med de andra klubbmedlemmarna om att kunna resa runt jorden på 80 dagar, något som var otänkbart på den tiden. Med sig tar han sin ny nytillträdde franske betjänt Jean Passepartout.

I en svensk, förkortad version av romanen, utgiven i serien Barnbiblioteket Saga 1935 beskrivs Fogg så här:

”Fileas Fogg såg ut att vara en fyrtio års man, hade fina och ädla anletsdrag, var reslig till växten och axelbred. Han hade ljust hår och ljusa polisonger, hög panna utan rynkor, blek hy och vita tänder. Kort sagt: en fulländad engelsk gentleman.”

Boken är fint illustrerad av Edvard Forsström (1854-1934), förmodligen mest känd som politisk skämttecknare. Han publicerade sina teckningar i bland annat tidningarna Söndags-Nisse och Puck.

Läs mer

Gästskribent Rebwar Hassan: Hur kom det sig att Miljöpartiet de gröna tog emot islamisterna med öppna armar?

Det var en fråga jag fick efter mötet som Demokrativärnet höll i Stockholm för en tid sedan. Nu när jag fått lite perspektiv på de sista turbulenta åren i Miljöpartiet ska jag försöka bena ut hur jag ser på det hela. I stort.

För det första så är det förstås svårt att ge ett entydigt svar eftersom ingen av dem som hjälpt fram islamisterna själva säger sig vilja ha shariasamhällen, parallellsamhällen, sharialagar och liknande -som kommer i alla länder där bokstavstroende samlas. Jag antar att de flesta som kvoterat fram olika minoriteter tycker att det är ett bra sätt att integrera invandrare och andra minoriteter. Har man dessutom en postmodernistisk syn på tillvaron, där hierarkier ska bekämpas med olika former av praktiserande normkritik, så blir det kanske så.

De grupper som ska kvoteras fram definieras alltid som offer. Att målmedvetet jobba sig in i Miljöpartiet och använda ett sådant offer-synsätt för att sprida den egna agendan har islamisterna varit skickliga på. Den verksamhetsplan Yvonne Ruwaida och Mehmet Kaplan fick hela Miljöpartiet med på för 15 år sedan visar hur målmedvetet islamisterna agerat. Det framgår precis vad de ville ha och behövde för att lyckas etablera sig som en maktfaktor och därmed islamisera kanske i första hand islamistiska invandrare men även sprida shariatänkandet i hela samhället. Islamism är en vilja att fredligt eller med våld införa sharialagar i ett område eller ett land. Nuförtiden är många i partiet dessutom medvetna om att utan de islamistiska rösterna åker partiet ut ur riksdagen. Det är också en faktor att räkna med.

Läs mer

Hjälteberättelser

Patrik Engellau

Man vet inte om hjältar som Jesus och Sokrates någonsin existerat, men man vet att berättelserna om deras liv har haft avsevärt inflytande på mänskligheten och historien. Beskrivningarna av personernas livsöden är märkvärdigt lika. Vardera gav de människorna något oändligt värdefullt och för detta blev de båda två avrättade. Kanske finns en sensmoral.

Jesus var Guds son. Sedan skapelsen hade Gud varit arg på människorna för att de inte var så goda som Gud hade tänkt sig utan bara syndade hela tiden i stället för att genom ömsesidig kärlek och hjälpsamhet göra den jordiska tillvaron så paradisisk som Gud hade planerat.

När Gud hade prövat allt för att få människorna att ändra sig – till exempel bestraffningar såsom syndafloder, diverse folkmord, detaljerade regelverk etc – gjorde han ett sista, nästan uppgivet, försök att leda människorna på nya och bättre vägar. Han skickade sin son för att lära människorna hur de skulle bete sig. För att människorna skulle begripa att det var något särskilt med Jesus så hade Gud givit sonen magiska krafter, till exempel förmågan att väcka liv i döda människor och att utspisa femtusen män plus kvinnor och barn med fem bröd och två fiskar.

Läs mer

Hur man kan göra tillvaron mer komplicerad och varför staten gillar det

Patrik Engellau

En av de mest fascinerande men samtidigt svårbegripliga fenomenen i vår tid är relationen mellan å ena sidan politikerväldet (inklusive det välfärdsindustriella komplexet) och å den andra PK-ismen. Å ena sidan en organisatorisk apparat, å den andra ett tänkande. Hur hänger de ihop?

Frågan blir desto svårare som apparaten och tänkandet inte har något gemensamt ursprung utan bara råkade träffas varvid tycke uppstod. På den vägen är det. En härlig och ömsesidigt välgörande relation som bara blir intimare med åren.

PK-ismen, eller rättare sagt postmodernismen, ty PK-ismen är postmodernismens politiska gren, uppfanns och befinner sig under ständig vidareutveckling vid amerikanska universitet.

De flesta, även en sådan intellektuell höjdare som Jordan B. Peterson, anser att PK-ismen är en vänsterrörelse som har något med marxismen, kanske ”kulturmarxismen”, att göra. Det har jag svårt att förstå, i varje fall så länge ”vänster” och ”marxism” uppfattas som någon sorts underifrånperspektiv. PK-ismen har det motsatta, nämligen ett makt- och uppifrånperspektiv. Till exempel eftersträvar PK-ismen motsatsen till det öppna, fria, demokratiska samtalet. PK-ismen är ett verktyg som makten kan använda för att tysta sina motståndare.

Läs mer

Etablissemangets masochism

Mohamed Omar

Hösten 2015 arrangerade regeringen ett pr-jippo, ”Sverige tillsammans”, i syfte att göra svenskarna mer välvilligt inställda till massinvandringen. På jippot gjorde historikern Ingrid Lomfors ett uttalande som fick mycket kritik. ”Det finns ingen inhemsk svensk kultur”, påstod hon.

I samma nationalmasochistiska anda fortsätter nu Twitter-kontot Sweden.se. Kontot finansieras av utrikesdepartementet och Svenska Institutet och beskrivs på hemsidan som en officiell källa för information om Sverige. I en tweet påstod kontot nyligen att de svenska köttbullarna egentligen kommer från Turkiet. Karl XII ska ha tagit hit receptet efter sin vistelse där i början av 1700-talet.

Men det är fake news – köttbullar fanns här tidigare och kallades då frikadeller. Men twittraren är full av det självförtroende man kan få av att stå på etablissemangets sida. ”Låt oss hålla oss till fakta”, står det under det falska påståendet om köttbullarnas turkiska ursprung.

Men även om påståendet hade varit sant, så är det intressant att titta på som ett uttryck för en nationalmasochistisk tendens. Man vill nedvärdera den svenska kulturen och framhäva andra kulturer. Det finns en iver hos etablissemanget att hoppa på alla möjligheter att påvisa att något typiskt svenskt ”egentligen” inte är så svenskt. Det finns en slags skadeglädje i detta. Och det märkliga är att man vill skada sig själv.

Läs mer

Nästa generation

Jan-Olof Sandgren

Jag tittar på en bild som jag väljer att inte länka till. Dels för att det finns många liknande bilder på nätet, dels för att den gör mig illa till mods, av skäl som jag återkommer till senare. Bilden föreställer i alla fall en mörkhyad man i 25-årsåldern, flankerad av två blonda småkillar. Mannen har just vunnit en idrottstävling för elva- till tolvåringar.

Hans ålder kan sträcka sig mellan 20 och 30 år, han är i varje fall inte tolv. Killarna som hamnat på andra och tredje plats ser ändå glada och stolta ut, som vilka mellanstadieelever som helst under en idrottsdag. Naturligtvis inser de att mannen vunnit genom fusk (barn är inga idioter) men har antagligen lärt sig från vuxna att det är ok.

Många skulle nog se det som en bagatell. De blonda killarna verkar inte särskilt ledsna och de har säkert haft en trygg svensk uppväxt, medan den mörke mannen kanske kommer från svåra förhållanden i Nordafrika. Är det inte på sätt och vis rättvist om han får priset? Det är ju trots allt bara en lek.

Mot det har jag ett par invändningar. För det första är idrott inte någon lek, i varje fall inte för elva- till tolvåringar. Tvärtom är det en källa till värde och självrespekt. För det andra är det inte killarna som valt att ge bort förstapriset, utan beslutet är fattat av vuxna. Vuxna som i andra sammanhang talar om för barn vad som är ”rent spel”. För det tredje ser den mörkhyade mannen inte speciellt glad ut. Av hans ansiktsuttryck att döma skulle han helst vilja slippa hela prisutdelningen.

Läs mer

Staffan Heimersons utländska ärenden: Irland och abort

Staffan Heimerson

Inget samhälle – inte ens öststaternas förbättring i levnadsstandard efter Murens fall och kommunismens kollaps – har förvandlats snabbare än Irland. Och till det bättre.

När jag som Londonkorrespondent i mitten av sextiotalet började resa till Irland var öriket bara romantiskt efterblivet. Jan Olof Olsson (Jolo) och Margareta Sjögren hade något år tidigare karakteriserat landet i titeln till sin bok, ”Irland, den omöjliga ön”.

Ändå uppstod viss indignation, när jag i ett reportage förenklat beskrev Irlands handelsbalans:

Export: Nunnor.

Import (illegal): Kondomer.

Naturligtvis var det sant. Irland var det mest katolska av länder. För kvinnor var det ett vanligt karriärsteg att bli nunna. Irländska nunnor fanns i mängder på missionsstationer och sjukhus i Afrika och Latinamerika. De betraktades som goda.

Det sedesamma livet på ”Den gröna ön” präglades av gigantiskt hyckleri i sexuella frågor. Preventivmedel var förbjudna. Det fanns i Dublin en Svarta börsen för de varor kondomsmugglarna från Storbritannien – med risk för stränga straff – förde in.

Läs mer

Jesus och Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna

Patrik Engellau

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är ett märkvärdigt dokument som vi borde läsa och begrunda i stället för att bara prata om i devota ordalag (som vi brukar göra). Den antogs år 1948 och är i själva verket ett slags programförklaring för en internationell välfärdsstat innan ens de nationella välfärdsstaterna etablerats. (Först i 1974 års regeringsform gjorde Sverige den typ av sociala utfästelser – till exempel att ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning” – som FN lanserat ett kvarts sekel tidigare.)

I deklarationens första paragraf stadgas att alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter samt att de bör handla gentemot varandra i en ”anda av broderskap”. (Där är något skumt. Det står ”broderskap” i det engelska originalet och det gjorde det antagligen även från början i den svenska texten. Men den svenska texten är nu ändrad till ”gemenskap” vilket troligen är en mer feministisk formulering som dock betyder något annat.)

Var och en av oss är alltså skyldig att behandla alla andra som bröder, inte bara våra nära och kära, utan också varje annan individ på jordklotet, vare sig vi känner vederbörande eller inte. Detta är långt ifrån en ny tanke, men den är mycket radikal och knappast implementerad någonstans. För Jesus, som är en mycket mer krävande typ än vad kyrkan vill erkänna, var detta huvudbudskapet. Vi skulle älska vår nästa som oss själva och inte sätta våra släktingar och vänner framför någon okänd behövande. (Man minns den svenske diktaren Bengt Lidners bekanta rader: ”På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar, Hvar hälst en usling fins, är han min vän, min bror”.)

Läs mer

John Constantine fyller sextiofem – men går inte i pension

Mohamed Omar

Denna månad, maj 2018, fyller John Constantine 65 år. Han föddes den 10 maj 1953 i Liverpool och hans stackars mor dog i barnsäng samma dag. Trots sin ålder är det ytterst sannolikt att Constantine skulle gå i pension med tanke på hur populär seriefiguren fortfarande är. Serien fyller trettio år i år – det första numret kom ut i januari 1988. Men figuren hade då redan gjort sitt första framträdande, tre år tidigare i juni 1984 i Alan Moores serietidning Swamp Thing.

När vi idag hör ordet ”helig krigare” tänker nog många av oss på en självmordsbombare. Ordet har fått en starkt negativ klang och nästan kommit att bli synonymt med ”jihadist”. Det är fullt förståeligt, då det i vår tid framför allt är jihadister krigar i sin tros namn. Men i fiktionens värld finns det alltså en mer sympatisk figur som skulle kunna benämnas helig krigare. Han är visserligen inte from, och långt ifrån en helig man, men han står på änglarnas sida i sitt krig mot demonerna. Och han är snarast motsatsen till en asketisk jihadist där han sitter och nattsuddar med en flaska whisky, rufsigt hår och löst knuten slips. Det är John Constantine men han skulle, självironisk som han är, aldrig beskriva sig själv som ”helig krigare”.

I den ursprungliga serietidningen, Hellblazer, som alltså kom ut 1988, är John Constantine en blond engelsman med arbetarbakgrund från Liverpool med röd slips och beige trenchcoat. Men i filmen Constantine från 2005 spelas han av den mörkhårige Keanu Reeves, känd från Matrix-filmerna. Här har han också svart kostym och svart slips. Han är dock lika cynisk och fräck i båda versionerna, och röker lika ohejdat. Cigaretten är Constantine och Constantine är cigaretten. Följaktligen är han också döende i lungcancer.

Läs mer

Gästskribent John Gustavsson: Beteendeekonomi i konservatismens tjänst, prospektteorin och det hedniska löpbandet

I min förra artikel om beteendeekonomi beskrev jag hur fältet uppstod för ungefär 50-60 år sedan (exakt startpunkt beror på vem du frågar) när några ekonomer insåg att man kunde förbättra de ekonomiska modellerna genom att inkludera kunskap från psykologin och sociologin, samt genom att göra psykologi-liknande experiment för att utforska hur konsumenter fattar beslut. Experiment efter experiment visade att människor inte fattar beslut på det sätt som ekonomer i allmänhet hade antagit – vi är känsliga för grupptryck, flockbeteende, vi använder tumregler istället för att göra exakta beräkningar etc. Allt detta gick tvärs emot den dominerande neoklassiska modellen för konsumentbeteende.

Det största problemet för beteendeekonomer var att man inte hade någon egen övergripande teori – att upptäcka att en modell är fel betyder ingenting om man inte har en bättre som kan ersätta den. Denna modell kom äntligen år 1979 när Kahneman & Tversky publicerade prospektteorin, en teori de senare skulle belönas med Nobelpriset för.

Vad innebär då prospektteorin? Att förklara hela teorin skulle göra den här artikeln obarmhärtigt lång, men något förenklat så kan man säga att vanlig ekonomi utgår ifrån att rikare innebär lyckligare – den som tjänar 30 000 är lyckligare än den som tjänar 20 000 (om alla andra faktorer som påverkar lycka är lika), som i sin tur är lyckligare än den som går på socialbidrag och får 8 000.

Läs mer

Ny podd med Mohamed Omar. Från vänstern till den sverigevänliga rörelsen

I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” pratar jag med författaren och debattören Jan Sjunnesson. Han fyllde nyligen 60 år och med anledning av detta gav han ut sin självbiografi Ett förhastat liv. Han föddes i ett idylliskt villakvarter i Uppsala 1958, blev en del av kulturvänstern på 70-talet, och gick sedan vidare till den sverigevänliga rörelsen på 2010-talet.

Det är en berättelse om Sjunnesson, men också en berättelse om Sverige. Han skriver:

”Jag har struntat i min begåvning och slösat bort den. Som det Sverige som idag lider av att ha tagit tryggheten för given och bara öst ut sina resurser utan att tänka på framtiden. Ett rikt land 1970, då jag var 12 år, men sedan föll vi.”

”Liknelsen med mitt eget liv och Sveriges kan drivas längre. Precis som Sverige levt över sina tillgångar har jag ingen pensionsförsäkring, ingen ägd bostad längre (jag levde på att köpa och sälja bostadsrätter i 20 år som så många andra) och har förlitat mig på offentliga bidragssystem för att överleva, det vill säga a-kassa, alltför många gånger.”

Läs mer

När ideologin får bestämma hur man reser

Lennart Bengtsson

Sannolikt var det en tillfällighet att tågtrafiken hann för biltrafiken. Det kunde lika gärna ha varit tvärt om. Bara tanken att man måste lägga ut räls för att tågen skall köra måste ju redan från början setts som en allvarlig begränsning.

Idag har biltrafiken blivit ryggraden för Sveriges transporter och detta i första hand för sin stora flexibilitet. När det blir störningar i järnvägstrafiken så finns dessvärre inga alternativ utan man måste vänta, ibland åtskilliga timmar som vi sett de senaste dagarna, innan felet blir åtgärdat. För vägtrafiken liksom ännu mer för flyget finns det en helt annan flexibilitet, det är bara att välja en annan framkomlig väg. Drabbas en flygplats att dåligt väder så väljer man en annan tillfällig flygplats.

Den möjligheten finns däremot inte för tågen. Det är bara att stanna och vänta. I Kina på Maos tid hände det inte sällan att ledaren, som alltid föredrog tåg, ville sova varvid tågen plötsligt måste stanna, eftersom ledaren stördes av dunkandet i rälsen. Eftersom Mao hade ovanliga vanor som inte följde dygnsrytmen kunde det hända när som helst att han plötsligt ville sova. Detta drabbade den kinesiska järnvägstrafiken som fick läggas om. Liknande lär ha hänt i Nazityskland då även Hitler ofta reste med tåg. Eftersom Führern också var nattmänniska och sov ut på förmiddagarna så hade även Reichbahn sina problem.

Läs mer

Rapport från idéverkstaden

Patrik Engellau

Ibland får jag frågan hur jag lyckas prestera en (i bästa fall läsvärd och i vilket fall, som det verkar, potentiellt stötande) text om dagen år efter år. Hur får jag inspiration? Jag svarar att det inte handlar om inspiration. Jag vet inte varifrån folk fått uppfattningen att idéarbete och annan konstnärlig verksamhet handlar om inspiration. Det har jag aldrig märkt. Det handlar om arbete. Det handlar om att ställa sig vid snickarbänken och börja jobba.

Arbetet förenklas förstås av att alla skribenter, musikmakare och tavelmålare har sina teman som de kan repetera i olika variationer och pröva med nya infallsvinklar och perspektiv. Se på van Goghs blomstervaser. Själv har jag i några år varit besatt av att försöka förstå det nya Sverige, Sverige efter högervänsterperspektivet, Sverige efter borgarsocialistvinkeln, Sverige efter det så inövade och uttjatade konservativismliberalismsocialismideologipratet.

Jag vill veta och sätta ord på det som händer här och nu inför våra ögon. Några saker känns rätt väletablerade. En första väletablerad sak, det vill säga fast förankrad i åtminstone min skalle, är att det gamla Sveriges före demokratins genombrott härskande skikt, kapitalister och jordägare, gradvis har förlorat sin makt till ett politikervälde som började bli varmt i kläderna under perioden efter andra världskriget och firade sin kröningsceremoni som legitim makthavare i Sverige i och med den nya regeringsformen år 1974.

Läs mer

Den viktigaste uppgiften

Patrik Engellau

Vänta bara, har det sagts, tills medelklassen börjar drabbas av migrantbrottslighet, då kommer det minsann att bli fart på polisen. Nu har den stunden kommit, men ingen har märkt att det skulle ha blivit mer fart på polisen.

Jag träffade nyligen en medelklassvän som bor i finaste bostadsrätt i Stockholms centrum några hundra meter från Kungliga Biblioteket. Han berättade att folk i hans kvarter inte längre törs gå ut efter skymningen. De kan bara hämtas och lämnas vid porten med taxi. Rånarligor härjar nämligen i trakten. Grupper om tre eller fyra afrikaner muddrar folk de får klorna i. En del misshandel ska också förekomma. (Överdriver min vän? Är kanske faran inte så överhängande? Men det spelar inte så stor roll. Att folk överhuvudtaget ska behöva oroa sig för att gå på en vanlig gata i centrum av Stockholm är illa nog.)

Polisen säger att den inte har resurser. Den håller nämligen på att hålla efter buset i trakterna kring Plattan vilket, förmodar den, är varför buset flyttat sig till nya jaktmarker någon kilometer därifrån.

Sådant ger begreppet no go-zon en ny innebörd. Här betyder det inte att polisen inte törs gå dit, utan att medborgarna inte törs gå dit, alltså till sina egna hem.

Läs mer

När ärkebiskopen blev muslim

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden ”Tankar från framtiden” (inspelat 15 maj 2018) pratar jag med Jan-Olof Sandgren som är skribent här på Det Goda Samhället.

Jan-Olof Sandgren är yogalärare, boende i Angered utanför Göteborg. Från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare mm. Har legat i politisk träda sedan 80-talet, men har nyligen kastat sig in i debatten om det sekulära samhället och försvar av västerländsk kultur.

Svenska kyrkans ärkebiskopen Antje Jackelén har, fast hon inte låtsas om det, blivit muslim. Hon fick en gång frågan om Muhammed var en falsk profet. Det självklara svaret för en kristen hade varit ja, men det hade kunnat uppfattas som ”islamofobiskt”, eller åtminstone oartigt. Så hon gav ett politikersvar, som trots att det var inlindat, ändå måste tolkas som att Muhammed att var en äkta profet, vilket ju innebär att ärkebiskopen gått över till islam. För tror man att Muhammed var en äkta profet så är man muslim.

Läs mer

Vem behöver Annie Lööf?

Stefan Hedlund

Centerledaren Annie Lööf erbjuder en allt tydligare illustration av det gamla talesättet ”upp som en sol – ned som en pannkaka”. I början av hennes karriär som partiledare var det idel solsken och politisk värme. Hon överlevde mirakulöst skandalen då partiets nyliberala aktivister i början av 2013 presenterade ett förslag till idéprogram som bland annat talade varmt om fria gränser och fri invandring, om att ingen skall få styra över med vem och med hur många man kan välja att gifta sig, och om att arvsrätten måste anpassas till denna nya frihet. I valrörelsen 2014 lämnade hon goda prov på sin retoriska förmåga, och i samband med moderatledaren Anna Kinberg Batras dödsspiral i opinionsmätningarna började hon säkert se sig själv som nästa statsminister.

Hennes politiska strategi har varit att profilera sig som en av Alliansens ledande gestalter, samtidigt son hon hållit dörren öppen för att skamlöst hoppa av och göra upp med Socialdemokraterna. Hon hade inga problem med den ökända ”decemberöverenskommelsen”, som allt fler nu uppfattar som den svenska demokratins verkliga lågvattenmärke. Hennes viktigast politiska insats har varit att uppträda som den mest ivrigt gläfsande av alla de bandhundar som förföljt Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna.

Läs mer

En samhällsvetare

Patrik Engellau

Hon som klipper mitt hår är en kristen invandrare från Syrien. Hon har bott i Sverige i flera årtionden och försörjer sig som hårt arbetande småföretagare med egen salong.

Förr i tiden, innan Twitter fanns, fungerade barberarsalonger i alla länder som nyhetsförmedlingar. Alla slags människor gick dit och medan man väntade på sin tur pratade man med varandra om sådant som kändes viktigt. Barberaren själv kunde lyssna, fråga och skaffa sig uppfattningar. Begåvade barberare blir därför erfarna och pålitliga samhällsvetare.

Om det inte varit för brytningen så hade man kunnat ta min syriska barberare för vilken rasistisk svensk småföretagare som helst. Hon låter som om hon hatar invandrare. Men när man lyssnat på henne ett tag inser man att dem hon verkligen hatar är de ”dumma svenskarna” som så villigt låter sig luras av invandrare.

När jag senast klippte mig fick jag höra flera berättelser på det temat, till exempel om en kund som jobbade inom socialförvaltningen och varit så himla dum att hon låtit sig bjudas på middag hemma hos en ensamkommande och därvid blivit våldtagen inte bara av den ensamkommande utan också av tre polare till honom. En annan berättelse handlade om en kund som kommit på grön kvist genom att skaffa sig en lägenhet och husera ett antal ensamkommande.

Läs mer

Hur gammelmedia vinklar

Mohamed Omar

Får inte eller vägrar. Två ord som betyder väldigt olika saker. Den 9 maj publicerade Aftonbladet en ganska typisk ”invandraren som offer-artikel” med rubriken ”Hoda, 21, får inte jobba – på grund av sin slöja”.

Hoda Najjar har arbetat extra som väktare på Securitas i två år. Men hon kan inte längre vara kvar eftersom bolaget har infört en ny klädpolicy. Den islamiska sjalen som Hoda har på sig är inte ok.

”Det är tragiskt att man väljer att se vad en individ har på huvudet och inte vad den har i huvudet”, säger Hoda.

Det låter förnuftigt. Men det är inte helt sant. För kläder säger något om en människa. Kläder säger något om din identitet, vem du vill vara och vilken grupp du känner att du tillhör. Särskilt ett religiöst plagg som den islamiska sjalen. Den kan visst säga något om vad man ”har i huvudet” – till exempel att man förmodligen är en troende muslim.

Gammelmedia väljer att vinkla artikeln till Hodas fördel och ställer inga frågor. Hennes uttalande om att ett religiöst plagg inte skulle säga något om vad hon har i huvudet blir inte ifrågasatt. På alternativmediasajten Nyheter Idag har dock storyn fått en annan vinkel. Rubriken är ”Hoda vägrar jobba – vill inte följa Securitas klädkod” (10/5).

Läs mer

PK-ismen är nog skattefinansierad

Patrik Engellau

Igår skrev jag en text som gick ut på att staten, i det här fallet Sida och UD, ger pengar till PK-ister, i det här fallet Svenska FN-förbundet, för att PK-isterna ska säga PK-istiska saker eftersom PK-ism definitionsmässigt är saker som staten gillar att höra (vilket jag försökte leda i bevis här).

Jag kallade även FN-förbundet för ”konsult” och ”lobbyist” vilket naturligtvis kan upplevas som en förolämpning mot FN-förbundet eftersom det antyder att förbundet skulle vara en sorts köpt reklammakare för staten. Men min avsikt var inte att förolämpa utan att beskriva förhållandet mellan staten och förbundet så exakt som min förståelse förmådde. Intäkterna från enskilda medlemmar uppgår till inte fullt två procent, något tiotal procent av omsättningen är av oklart ursprung, minst resten kommer på ett eller annat sätt från det offentliga. Att förbundet över huvud taget besvärar sig med att ha några medlemmar är väl närmast att betrakta som ett demokratiskt fikonlöv.

Jag börjar tro att staten och PK-ismen är mycket tätare sammanflätade än jag hittills fattat. Att en sådan organisation som Svenska FN-förbundet är köpt verkar uppenbart, men finns det PK-ister som står på egna ben och driver sin godhetslära på egen bekostnad och utan stöd av skattemedel? Ett preliminärt svar baserat på en inte särskilt vetenskaplig undersökning är ”troligen inte”.
Läs mer

Ny podd med Mohamed Omar. Vi vill se seriehjälten slåss mot jihadister

I denna podd pratar jag med Ronie BerggrenAmerikanska nyhetsanalyser. Han är liksom jag ett gammalt Fantomen-fan. Vi pratar om ett nummer av serietidningen som kom ut i april i år där Fantomen slår ner polska nationalister med en Prideflagga. Visserligen är det inte första gången som serietidningen visar tecken på vänstervridning, men vi tar detta tillfälle i akt att uttrycka vår kritik.

Omslaget mötte stark kritik, men Mikael Sol, redaktör för Fantomen i Sverige, försvarade tilltaget: ”Jag förstår så klart att omslaget är kontroversiellt, men ibland måste man stå rakryggad i sitt val”.

Han har dock fel. Pride är inte ett dugg kontroversiellt. Det är helt och hållet mainstream. Hela etablissemanget går i prideparaden. Inte heller är det kontroversiellt att utmåla europeiska nationalister som ondskefulla. Man får applåder.

Läs mer

Konsten att skambelägga

Lennart Bengtsson

Om ett land är framgångsrikt inom vetenskap, konst eller vid förhandlingsbordet så är landets överhet normalt stolt over detta. De som växte upp vid mitten av förra århundradet och läste om svenska framgångar inom vetenskap, teknologi och framgångsrika företag var också uppriktigt stolta. De kände sig som del i en framgångssaga. Lite finns kvar att detta, även om vänstern gjort allt de kan för att skambelägga Ingvar Kamprads 70 år gamla ungdomssynder.

Idag har som sagt skam företräde framför stolthet. Svenska politiker och myndigheter påhejade av den politiskt korrekta mediamakten gör allt för att nedvärdera det egna landet. Medborgarna skall inte vara stolta över sitt land, de skall skämmas. Det egna landet ses som ett problem, i alla fall huvuddelen av dess medborgare, som inte inser hur illa de sköter sig.

Frågan är om landet överhuvudtaget har rätt att finnas till. Dels borde det helst lämnas tillbaka landet till dess urinnevånare (vilka dessa nu var), dels borde det ges till alla världens andra människor som vill komma hit, eftersom alla som vill komma hit anses ha rätt att göra så. Beteendet börjar likna ett slags självskadebeteende som man finner hos frustrerade och olyckliga tonårsflickor. Låt mig ta ett exempel från landets energi- och miljöpolitik.

Läs mer

Islamiseringen är ett sluttande plan

Mohamed Omar

Känner du till någon moské i något islamiskt land som endast kallar till bön på fredagar? Nej, alla moskéer, förutom de shiitiska, kallar till bön fem gånger om dagen. Shiiterna har liksom sunniterna fem böner, men de slår ihop två av dem, så de har tre bönetillfällen.

Varför är detta intressant? Jo, för att en sunnitisk moské i Växjö har beviljats tillstånd att kalla till bön med högtalare en gång i veckan – på fredagar. Vad jag vill säga är att detta endast är början – målet är självklart fem böneutrop per dag, sju dagar i veckan. Inte bara för denna moské i Växjö utan för alla sunnitiska moskéer i Sverige. Det måste man ha klart för sig när man debatterar frågan.

Islamiseringen är inte något som händer över en dag – den är en stegvis process. Vi kan titta tillbaka för se hur den gått till hittills. Först hade vi inga moskéer alls, sen fick vi källarmoskéer, vilka följdes av riktiga moskéer. Först hade vi inga böneutrop, nu har vi några. Det är inte svårt att dra slutsatser om framtiden. Det är bara att titta på hur det var, hur det blivit, och få en bild av vart vi är på väg.

Varför har de fem dagliga böneutrop i islamiska länder, men ansöker om bara ett i veckan här? Följer man en annan tolkning, en ”svensk islam”, i Sverige? Nej, det självklara svaret är att religionen föreskriver fem böneutrop. I islamiska länder har man möjlighet att ha fem utrop, därför har man det. Här får man ta det stegvis. Det börjar med lillfingret, slutar med hela handen.

Läs mer

Kanske det mest stötande jag råkat på

Patrik Engellau

Du betalar skatt till staten. Staten använder en del av sitt anslag för att betala en konsult som skriver en rapport om att svenskarna är rasister och att staten själv är medskyldig eftersom den inte agerar tillräckligt kraftfullt för att få stopp på rasismen. Konsulten ska lobba så att Förenta Nationerna – ja, United Nations – antar resolutioner som kritiserar Sverige för rasism.

Jag begriper om du har svårt att tro på detta. Därför ska jag först beskriva detaljerna och sedan diskutera hur saken kan förstås.

Staten representeras i detta fall av Sida och UD. Konsulten är Svenska FN-förbundet. FN-förbundet är en non-governmental organization (NGO) som inget har med staten att göra annat än att staten nästan helt betalar dess kostnader. Tjugosex av de trettioen miljonerna, 84 procent, som FN-förbundet kostade år 2016 betalades av svenska staten, se verksamhetsberättelsen för 2016. Det kan hända att staten betalar mer än tjugosex miljoner, uppgifterna är inte glasklara.

Nu kommer en fråga som faktiskt är svårare än man normalt gör sig uppmärksam på. Vet Sida vad det gör? Inser Sida vad slags budskap FN-förbundet kolporterar? Vi ska inte överdriva myndigheters intelligens, men vi ska inte heller frånkänna dem förmågan att förstå om de gillar eller ogillar konsekvenserna av sina beslut. Om de år efter år ger bidrag till en organisation måste vi utgå från att de gillar de vad organisationen står för. I det här fallet har Sida visat ett långsiktigt intresse så man måste dra slutsatsen att Sida gillar budskapet. Staten vet på förhand vad den får när den betalar Svenska FN-förbundet och den uppskattar vad den får.
Läs mer

Besök från Mars

Patrik Engellau

God dag. Jag kommer från Mars. Jag landade just i Rålambshovsparken och gömde min lilla rymdbåt i ett buskage. Den brukar aldrig väcka någon uppmärksamhet. Jag är här på ett enkelt rutinärende. Vi vill veta vad som händer på Jorden och därför har vi monterat en sändare som skickar oss all information. Den sitter på Västerbron. Jag kom bara för att byta batteri.

Marsmänniskorna är fascinerade av jordvarelserna. Programmet ”Sverige” går nu på tjugotredje säsongen. Det som gör marsmänniskorna så intresserade av jordvarelserna är att vi i ett avseende är varandras motsatser. Marsmänniskorna förstår allt men vet inget. Det gör att vi marsmänniskor hela tiden måste vara nyfikna för att inhämta de fragment av vetskap som är den sanna kunskapens byggstenar. Det är något rumpnisseaktigt över oss. Läs mer

Ny podd med Mohamed Omar! År 2001 och kampen mellan civilisationer

Min podd har fått ett nytt namn och ett nytt utseende! Det blev riktigt snyggt, tycker jag. Bilderna, typsnittet och intro- och outromusiken kommer från de två Blade Runner-filmerna (1982 och 2017). Podden hette först ”Antikalifen”, sedan ”Försöka förstå”, och nu heter den ”Tankar från framtiden”.

I detta avsnitt, inspelat 12 maj 2018, pratar jag om Stanley Kubricks science fiction-mästerverk År 2001 – ett rymdäventyr (2001: A Space Odyssey) som firar femtioårsjubileum i år – den hade premiär i april 1968.

År 2001 – ett rymdäventyr är en poetisk och mystisk upplevelse – vacker och underlig, men också skrämmande. Det är en film som är öppen för många tolkningar, men alla är överens om att evolutionen, livets utveckling, är ett grundläggande tema. Men utvecklingen skildras inte på ett vetenskapligt utan ett fantastiskt sätt: människan har inte blivit den hon här genom många små förändringar utan genom väldiga språng.

Läs mer

Gästskribent Jakob Modéer: Att våga förstå östra Europa

EU kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker kallade Viktor Orban, Ungerns superpopulära premiärminister, för diktatorn. Orban vann i april en tredje mandatperiod efter storseger i senaste parlamentsvalet. Hans vallöften handlade om att försvara nationalstaten, hålla gränsen och tacka nej till invandring från muslimska länder. Kalla honom vad ni vill, men som politiker i ett demokratiskt land verkar Orban förstå de ungerska väljarna väldigt bra.

Betyder det att tre av fyra ungrare nu är fascister? Absolut, om man skall tro västerländsk media. Kan det vara så enkelt? Givetvis inte. Orkar vi försöka förstå varför ungrare, slovaker och polacker tycker, tänker och röstar så annorlunda än vi i väst? Svaret är lika givet, nej. Så mycket enklare att stämpla hela Östeuropa som ett gäng efterblivna kusiner från landet, som just flyttat till stan och inte vet hur man beter sig vid de finas bord. De har ju helt fel värderingar, liksom. Som Mohamed Omar så träffsäkert beskriver, till och med Fantomen vet ju att polackerna numera står på de ondas sida.

Kanske är det istället dax att våga förstå varför östra Europa, med Polen och Ungern i spetsen, verkar vara helt ur fas med västra EU. Kanske vi inte skall vara så snabba med att döma ut halva Europa innan vi ens försökt gå ett steg i deras skor. Låt oss ta en promenad. Östra Europa, likt Balkan, tillhör en grupp nationer som upplevt oändliga mängder krig och elände, fattigdom och förtryck, men samtidigt lyckats bygga upp fungerande nationalstater och ekonomier. Under det senaste seklet hade man dock oturen att hamna på fel sida av järnridån.

Läs mer

Ny podd med Mohamed Omar! Hålet och Muren

Min podd har fått ett nytt namn och ett nytt utseende! Det blev riktigt snyggt, tycker jag. Bilderna, typsnittet och intro- och outromusiken kommer från de två Blade Runner-filmerna (1982 och 2017). Podden hette först ”Antikalifen”, sedan ”Försöka förstå”, och nu heter den ”Tankar från framtiden”.

I detta avsnitt, inspelat 11 maj 2018, pratar jag om Netflix teveserie Stranger Things, som hittills utkommit i två säsonger. Åttiotalsnostalgin är stark i denna – en veritabel överdos. Men ger ändå mersmak! Året är 1983 och fyra pojkar sitter i en källare i den fiktiva småstaden Hawkins i Indiana och spelar Dungeons & Dragons. Det fantastiska – och det hemska – tar sig dock in i den verkliga världen. Ett hål har uppstått i gränsen mellan vår värld och en annan dimension.

I denna oro för gränsernas sammanbrott ser jag ett uttryck för vår tids stora fråga – västvärldens förvandling genom massinvandringen och islamiseringen. Pojkarnas uppgift blir att stänga hålet – att bygga en Mur.