Är PK-ismen bara upphottad marxism?

Patrik Engellau

Det fanns en gammal damfrisering som bara gick allt sämre år för år. En dag kom det några moderna människor till frissan, som hette Berit, och föreslog att göra om salongen till något modernt, till exempel ett ekologiskt kafé som heter Coola Nikita med rättvist kaffe och surdegslimpa från en garanterat oreformerad före detta kolchoz i Estland. Servitrisen skulle ha en ring genom näsan och rosalila hår. Berit fick gärna vara med i egenskap av innehavare av hyreskontraktet fast då var hon tvungen att tatuera sig. Det hela blev förstås en braksuccé.

Om du skulle beskriva Coola Nikita, skulle du då framställa etablissemanget som 1) en gammal damfrisering eller 2) ett nytt koncept inom kafénäringen? Att jag frågar beror på att många svarar enligt det första alternativet när de ska förklara PK-ismen. De säger att PK-ismen uppstod när ett gäng marxister på sextiotalet upptäckte, ungefär som Berit, att efterfrågan vek på deras intellektuella produkt och att de därför gjorde om produkten till något modernare som var lättare att sälja, rättvist kaffe, till exempel. Ibland kallar de PK-ismen för kulturmarxism för att på en gång säga att det inte handlar om marxism men ändå handlar om marxism ungefär som om för att understryka en koppling mellan Coola Nikita och Berits nedlagda frisersalong.

Själv har jag svårt för den tolkningen även om personunionerna via Frankfurtskolan faktiskt existerade. Gamla marxister som Herbert Marcuse och Jürgen Habermas vässade sina läror för en ny tid ungefär som när Berit lät tatuera sig. Men det nya samhällsprojekt som sög åt sig och av egen kraft utvecklade PK-ismen hade inget med socialismen att göra. Rätt svar är enligt min uppfattning därför alternativ 2).

Läs mer

De framtidsförblindades tystnad

Anders Leion

Först sjuttio år efter det stora nederlaget har man i Tyskland mer ingående börjat beskriva och diskutera den våg av våldtäkter som resulterade i drygt 800 000 offer under sammanbrottet och de första åren av ockupation. (Många kvinnor utsattes flera gånger. Antalet våldtäkter är alltså större.) Antalet är en försiktig uppskattning, gjord utifrån en noggrann beräkning av antalet barn födda efter våldtäkterna. Det finns andra uppskattningar, vissa anger ett par miljoner offer. (Miriam Gebhardt: Als die Soldaten kamen, München 2015).

Tidigare var det visserligen en allmänt accepterad sanning (i väst) att sovjetiska soldater begick ett stort antal våldtäkter. I det gamla DDR förtegs detta, förstås – på samma sätt som man i väst förteg de andra ockupationsmakternas förbrytelser.

Hur skall man förklara denna tystnad? En feminist skulle nog säga att patriarkatet både producerar våldtäkter och hindrar offren, kvinnorna, att vittna. En del ligger säkert i denna förklaring, även om också män våldtogs – ett ännu mer förtiget faktum.

En annan förklaring kan vara att massvåldtäkter är så förnedrande för alla i den besegrade befolkningen. Andra offer i kriget kan ses som nödvändiga, som en del i en heroisk kamp. Något sådant skimmer syns inte kring massvåldtäkterna. Däremot kan segrarna stoltsera med sin makt också i detta avseende. När Kimbrerna gick över gränsen 105 f.Kr. och besegrade den första romerska hären, sägs de just ha förolämpat romarna med beskrivningar och hotelser om vad de skulle göra med deras makar och döttrar, när de kommit fram till staden Rom. De besegrades dock dessförinnan av Marius.

Läs mer

Islam mellan skönmålning och tystnad

Mohamed Omar

Postapokalyptiska teveserier om människor – särskilt ungdomar – som försöker överleva i en farlig och främmande miljö har varit populära den senaste tiden. Den kändaste serien av det slaget är nog amerikanska zombie-långköraren The Walking Dead, som sänts i åtta säsonger sedan 2010. En annan omtyckt serie, och ännu inte lika uttjatad, är The 100 om en grupp tonåringar ledda av tjejen Clarke som upplever äventyr och faror i en värld förstörd av kärnvapenkrig.

I Netflix postapokalyptiska The Rain (maj 2018) finner man likheter med både The Walking Dead och The 100 liksom med flera andra liknande serier. Det som gör att The Rain sticker ut i sällskapet är att den är en dansk produktion. Och svenskar kommer säkert att uppskatta att flera scener utspelar sig i södra Sverige och att flera av rollfigurerna talar svenska!

Det första avsnittet var lovande. De två syskonen Simone och Rasmus hämtas av sin far. Jagade av mörka mål tar de sig till en underjordisk bunker. De måste undvika regnet som innehåller ett dödligt virus. Fadern är vetenskapsman och har något med viruset att göra. Han lämnar dem i bunkern där de sitter och väntar i hela sex år. När maten tar slut måste de ta sig ut. Ingenting är sig likt. Regnet har utplånat stora delar av befolkningen i Skandinavien. Och kanske även i resten av världen.

Simone, som spelas av Alba August (dotter till Bille August och Pernilla August), leder sin lillebror Rasmus, och så småningom även en grupp ungdomar. De vill överleva, men även ta reda på reda på orsaken bakom det dödliga regnet och vilken roll den försvunne fadern har i det hela. Med nyfikenhet och stigande spänning får tittaren genom gruppens ögon uppleva Danmark efter katastrofen.

Läs mer

En djärv och kanske epokgörande hypotes

Patrik Engellau

Samtiden ägnar rätt mycket tankekraft åt att försöka klura ut vad olika nationer avser med sin politik. Vad vill till exempel Putin när han träffar Trump? Och vad vill Trump?

På senare år har jag utvecklat en mycket avancerad hypotes. Jag vet att den inte är hundraprocentigt träffsäker, men jag tror att den med fördel skulle kunna användas som första gissning för att sedan fördjupas och kompliceras i de fall där den ger svar som inte verkar stämma med verkligheten.

Hypotesen är att nationen faktiskt har de ambitioner som den säger att den har, kort sagt att den menar vad den säger. Jag håller med om att den vid första påseende verkar otillåtet naiv. Ljuger inte alla nationer om sina avsikter? Kanske inte.

Vi kan prova på några fall ur nutidshistorien och se hur hypotesen funkar. Jag börjar med svensk utrikespolitik. Den är just innevarande mandatperiod enligt egen utsago feministisk.

Utrikesminister Wallström blev för några månader sedan i radio tillfrågad vad hon menade med feministisk utrikespolitik. Hon svarade att hon menade just feministisk utrikespolitik, till exempel att fler kvinnor skulle gå på fredsmäklarkurs hos FN. Det känns helt övertygande på mig. Fler förhoppningsvis välbetalda jobb i FN åt kvinnor. Det är precis vad jag tror om utrikesminister Wallström.

Läs mer

Två anti-förnekelse-aktivister

Jan-Olof Sandgren

”Förnekare” är ett nygammalt ord i svenskan som tidigare mest användes i religionen – till exempel när Petrus i gryningen förnekade Jesus tre gånger, varpå hanen gol (Matt 26:69-75). Alla som gick i söndagsskolan på 60-talet har hört historien. Ordet brukas också flitigt i Koranen och kan sägas vara Mohammeds bästa argument mot alla som inte köper hans story.

Idag har ordet fått en oväntad renässans. I modern tappning betyder det ungefär: När ett argument inte biter på en motståndare kan man ändå vinna debatten genom att kalla honom ”förnekare”, eftersom alla vet att en förnekare ljuger (det ligger i själva definitionen). Som förnekare är det förstås svårt att försvara sig, för har man sagt emot så har man.

Det finns olika sorters förnekare; faktaförnekare, vetenskapsförnekare, klimatförnekare och förintelseförnekare, för att nämna några. Begreppet är lite luddigt eftersom ”förnekare” inte nödvändigtvis behöver betyda att man förnekar något helt och hållet, det kan räcka med att man har en avvikande uppfattning.

Karin Edvardsson Björnberg är forskare på KTH och medförfattare till en studie om vetenskapsförnekelse. Hon menar att en förnekare av fakta inte är samma sak som en ”skeptiker” eller ”kritiker”. En förnekare utmärker sig genom att ”så tvivel” i syfte att undergräva forskningens legitimitet. Som exempel nämner hon klimatområdet, där man gärna använder metoder som att ”framhäva forskningens osäkerheter” eller ”välja data som stärker den egna uppfattningen”.

Läs mer

Gästskribent Lars Hässler: Brott och straff

Den ryske författaren Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev 1866 den berömda boken Brott och straff. Huvudpersonen är den fattige ex-studenten Raskolnikov som anser sig vara en extraordinärt begåvad person (läs politiskt korrekt). Han anser sig ha rätt att mörda en hatad pantlånerska som han ser som en ond värdelös parasit (läs brunråtta) för att uppnå ett högre syfte (läs rätt värdegrund). Raskolnikov (som dagens politiker) existerar utanför de moraliska gränser som gäller ”vanliga” människor, med rätt att stå över lagen. Han bygger sin moral på allmännyttan och mordet på pantlånerskan har egentligen en ideologisk grund (att utrota brunråttor).

Efter mordet blir han dock sjuk och besväras av minnena från sitt brott och rädslan för att bli upptäckt. Han blir kär i en prostituerad kvinna, Sonja, som tillsammans med hans syster – som han vill rädda från att gifta sig med en ”äldre vit man”- blir hans enda förtrogna. Han inser så småningom att hans övermänniskofilosofi i själva verket inte stämmer med verkligheten och detta leder till att hans uppfattning förändras (som att M, S, KD och L insett att deras motstånd mot SD:s politik inte håller). Slutligen anger han sig själv och döms till långvarigt straffarbete i Sibirien, dit Sonja följer honom.

Hade Dostojevskij levt i Sverige idag hade han kunnat skriva boken ”Brott utan straff”. Risken för upptäckt vad gäller de s k vardagsbrotten – bostadsinbrott, bil- och båtstölder och rån – är beklämmande liten och eventuella straff löjeväckande låga, dessutom i relativt bekväma fängelser. Den svenska tullen vid t ex Finlandsfärjorna har vid flera tillfällen upptäckt stulna bilar och båtmotorer men har inte haft befogenhet att ingripa (polis måste tillkallas, men de har ofta inte tid).

Läs mer

Gästskribent Kaj Fredriksson: Invandring kontra miljö, klimat, och resurshushållning

Det råder idag en tämligen bred vetenskaplig konsensus om att utsläpp av koldioxid från fossila bränslen är på väg att orsaka en global uppvärmning. Fossila bränslen är också en ändlig naturresurs som inte kan förväntas räcka i all evighet. De flesta politiker, både i Sverige, och i andra länder, är överens om att användningen av fossila bränslen bör minskas och på sikt helst upphöra.

Alternativen till fossila bränslen som energikälla är kärnkraft och förnybara energikällor så som vattenkraft, vindkraft, vågkraft, solkraft, geotermisk energi, och biobränslen. Kärnkraften är behäftad med en hel del risker och problem, och det anses därför vara önskvärt att på sikt fasa ut denna. Förnybara energikällor har de stora nackdelarna att deras kapacitet är begränsad, och att de inte alltid är tillgängliga vid behov.

Ett lands utsläpp av koldioxid är en produkt av utsläppen per capita, och befolkningens storlek. Utsläppen per capita beror i sin tur av faktorer som teknik, tillgång till förnybar energi, levnadsstandard, och livsstil. I Sverige förväntas vi nu sänka vår levnadsstandard och lägga om vår livsstil för att minska utsläppen per capita. Vi ska åka mindre bil, flyga mindre, och äta mindre kött. Politikerna försöker medelst lagar, regler, skatter, och avgifter tvinga fram dessa förändringar.

Läs mer

Hur vi kan få det sämre när vi får det bättre

Patrik Engellau

När folk börjar tala illa om begreppet bruttonationalprodukt reser jag ragg eftersom det inte finns något bättre mått på ett lands ekonomiska framgångar. De som talar illa om BNP har normalt, misstänker jag, något ont i sinnet. Om de inte vill maximera BNP så vill de säkert i stället maximera något annat, troligen sin egen makt eller något ditåt.

Men det hindrar inte att man bör skärskåda även sina favoritidéer, särskilt om det finns något som skaver. Följande fakta skaver en aning.

År 2017 var Sveriges BNP per capita 457 300 kronor. Tjugo år tidigare, 1997, var vår BNP per capita 315 300 kronor i 2017 års (och alltså jämförbara) priser, se här. På tjugo år hade BNP per capita således stigit med nästan 50 procent. Den stora frågan är om vi känner oss 50 procent mer ekonomiskt välmående nu än för tjugo år sedan.

Jag känner mig inte 50 procent mer välmående. Det är där det skaver. Min känsla är förstås helt subjektiv och kanske inte alls representativ för hur folk i allmänhet upplever saken. Jag frågade min svärson. Han känner sig definitivt 50 procent mer välmående. Han pekar på att internet öppnat en helt ny värld och att man kan se vilka filmer som helst på Netflix och att all elektronik har blivit billigare och bättre samt att det finns sushi överallt. Kanske är de här känslorna åldersbestämda. Svärsonen var ju bara en pojkvasker med veckopeng för tjugo år sedan.

Läs mer

Retorikexperten Christer Hanefalk: Vilken partiledare höll det bästa talet i Almedalen 2018?

”Vem vann?”

Formuleringen känns igen antar jag. Vi läser den på löpsedlar och i tidningsrubriker. Efter debatter i TV och i samband med ”politikerveckor” av olika slag. Förmodligen är målet mer att sälja lösnummer eller att lyfta fram en specifik kandidat än att förmedla en objektiv analys. En analys som dessutom – oavsett hur bra eller dålig den är – saknar egentlig betydelse.

Den saknar betydelse eftersom debatter och tal i praktiken saknar väsentlig betydelse. I normalfallet har omkring 50 procent av väljarna inte bestämt sig för vilket parti de ska rösta på i kommande val fyra veckor före valdagen och av dem brukar hälften bestämma sig i samband med valhelgen. Och när medborgarna tillfrågas ett par år efter valet brukar cirka 25 procent uppge att de inte längre minns vad de röstade på i det senaste riksdagsvalet. Det ligger nära till hands att travestera August Blanche’s kända replik från pjäsen Ett resande teatersällskap: ”Det ska fan vara politiker!” (…och för dig som inte känner igen repliken så byter du ut ordet ”politiker” mot ”teaterdirektör” för att få originalrepliken…).

Dessutom är antalet ”hästväljare” fortfarande stort i vårt land (…och med ”hästväljare” menas väljare som skulle rösta på ett visst parti även om partiledaren var en häst…). Min egen farmor var en sådan (…även 45 år efter första världskriget hänvisade hon gärna till att den borgerliga regeringen 1917 hade hällt ut mjölken istället för att se till att människor fick dricka den … fake news fungerade även då…) och även mina föräldrar fram till början av 1970-talet. Omkring 18 % av svenskarna är med hyggligt stor sannolikhet S-hästväljare och cirka 12 % är M-hästväljare (…och här kan noteras att såväl Håkan Juholt som Anna Kinberg-Batra i opinionsundersökningarna var på väg mot sitt partis ”häst”-nivå innan de byttes ut…).

Läs mer

Svenskarna och deras åsikter #6

Anders frågar – folket svarar

Fram till valet kommer DGS med hjälp av Sentio att ställa frågor till allmänheten, för att återge deras åsikter om aktuella frågor. Skicka dina förslag till frågor – inte bara aktuella utan också gärna spetsiga och provocerande till mig, Anders Leion. Adressen är andersleion@gmail.com.

Den undersökning som nu redovisas, den sjätte i serien, återger väljarnas inställning till extremistiska organisationer utifrån frågan Om det blir ett förbud mot att tillhöra eller på något sätt främja organisationer med extrema åsikter, vilken – om någon – av följande organisationer skulle du då i första hand förbjuda?

Först redovisas den allmänna åsikten, dvs. svaren från alla, utan någon uppdelning. Direkt framgår den stora anslutningen till ett förbud mot varje våldsförespråkande organisation.

Om det blir ett förbud mot att tillhöra eller på något sätt främja organisationer med extrema åsikter, vilken – om någon – av följande organisationer skulle du då i första hand förbjuda:
Endast ett svar!

Läs mer

Ny podd! Myten om den fungerande mångkulturen

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 11/7) pratar jag med den katolske bloggaren Mikael Karlendal. Han var tidigare protestant och pastor i Pingstkyrkan, men har konverterat till den katolska kyrkan. På sin blogg Till försvar för den kristna tron försvarar han den katolska tron, men skriver också om historia och om konflikten mellan islam och väst.

I podden pratar vi om hur protestantismen färgat den svenska historieskrivningen och nationalkänslan, men framför allt pratar vi om Spanien under islamiskt styre. Det sägs ofta att det muslimska Spanien var en tid av tolerans och fredlig samexistens. Är det sant? Nej, menar Karlendal. Det var inte alls ett fungerande mångkulturellt samhälle.

Spanien erövrades av muslimerna år 711 och ingick till en början i det ummajadiska kalifatet. Muslimerna härskade över Spanien i fram till 1200-talet, då de kristna kungarikena i norr började bli mer framgångsrika i att återta landet i den så kallade reconquistan. År 1492 besegrades det sista muslimska riket i Spanien, Granada.

Karlendal har liksom jag läst boken The Myth of the Andalusian Paradise – Muslims, Christians, and Jews under Islamic Rule in Medieval Spain (2016) av den amerikanske forskaren Darío Fernández-Morera. Han redogör där för hur det verkligen såg ut i det muslimska Spanien – och det var långt ifrån något mångkulturellt paradis.

Läs mer

Utbud och efterfrågan

Patrik Engellau

För den som studerat något litet nationalekonomi är den mentala konstruktionen ”utbud och efterfrågan” fundamental. Jag vet inte om denna tankekonstruktion är självklar för alla eller om den är en uppfinning av någon nationalekonom, men den är bra. Det som sker på marknaden är resultatet av ett spel mellan den som har något att utbjuda till försäljning och den som eventuellt har lust att köpa varan. Poängen är att båda parter måste till för att det ska bli handel och produktion.

Alternativet till spelet mellan utbud och efterfrågan är självhushållning, till exempel att bonden odlar kornet och föder upp hönan för att själv äta upp produktionen.

På senare tid har folk – och denna observation grundar jag helt ovetenskapligt på uppfattningar kring vad människor säger och vad jag ser på YouTube – börjat ta den PK-istiska ideologin på mer allvar. Man inser att PK-ismen inte bara är en serie knäppa och osammanhängande tankefragment utan ett det finns en metod i galenskapen.

Folk som funderar på sådant är intellektuella och filosofer. Intellektuella och filosofer jobbar med idéer. När de strävar efter att förstå PK-ismen börjar de därför leta i andra, redan tidigare existerande idésystem för att hitta PK-ismens rötter. Det är på så vis en skarp tänkare som Jordan Peterson kommer fram till att PK-ismen är en utveckling exempelvis av fransk postmodernism och en muterad form av den marxistiska Frankfurtskolan.

Läs mer

Gästskribent Zhengyang Wu: Kampen om de svagsinnade

För allt flera har det blivit tydligt att den svenska politiken mest handlar om spel för galleriet, eftersom den svenska vänstern och den svenska så kallade högern har samsyn på alla viktiga samhällsfrågor även om de gärna vill ge sken av att de är varandras motpoler, och de samarbetar öppet eller i tyst samförstånd för att stänga ut det enda partiet SD som erbjuder något mer. För att vanliga svenskar ska känna att de har demokrati kommer de med påhittade ”heta” stridsfrågor i samma superlättviktklass som maxtaxan, fördelning av föräldraledighet, betyg från åk 4 eller 6 och språktest för invandrare. Jag blir hela tiden påmind om fabeln som jag fick lära mig i Kina: I en kycklinggård gav bonden kycklingarna ”demokrati”, och de fick bestämma den ena och den andra. Men de fick inte bestämma om de skulle bli slaktade eller inte. De styrande ville genom den lära oss hur falsk den västerländska demokratin är.

Men jag hade betydligt högre förväntningar om demokratin i västvärlden. Därför var jag mycket besviken även om inte riktigt överraskad när jag till slut insåg att den svenska verkligheten faktiskt bekräftade det som den kinesiska staten hade varnat oss för.

Jag började intressera mig om vilka krafter i det svenska samhället som har sett till att demokratin inte fungerar som den ska. Jag insåg att dessa antidemokrater, förutom ett fåtal undantag, oftast inte hade avsikt att vara antidemokrater, utan att de blir så när de yttre förhållandena är som de är och de som människor har bara gjort det som Milton Friedman påpekat: Att värna sina egenintressen framför andras, i detta fall allmänhetens.

Läs mer

Mer mångkultur, mer rasism

Mohamed Omar

På min YouTube-kanal går jag under namnet Antikalifen. Jag gör inte fler videoklipp eftersom jag är upptagen med att göra poddar på kanalen Tankar från framtiden. Men det är möjligt att jag fortsätter med YouTube-videor så småningom när jag fått mer tid.

När jag tittade in på kanalen igår (12 augusti) hade jag 813 prenumeranter. Det är ganska bra, särskilt med tanke på att kanalen varit inaktiv så länge. Flera av klippen har tusentals visningar. Det mest populära ämnet är islam och den video som fått flest antal visningar (8979) har rubriken ”Gör som jag, lämna islam!”.

Videon har också fått 190 kommentarer. Inte alla är positiva. Där finns ett antal som inte bara uttrycker hat och missaktning mot icke-muslimer, så kallade ”kuffar”, utan också mot svenskar. Det är sådant man får utstå i det mångkulturella Sverige om man har en svensk identitet.

Läs mer

Vad är det för nytta med medelklassen?

Patrik Engellau

Du kanske tycker jag tjatar för mycket om att den enda samhällsgrupp som kan utgöra ett alternativ till dagens politikervälde är medelklassen. Med medelklass menar jag människor med småborgerliga och gråsossiga värderingar som utgör motsatsen till det PK-istiska idégods som idag styr Sverige.

Jag tycker att detta är ett så fruktbart och lovande synsätt att jag önskar jag hade kommit på det själv, men det har jag inte. Tvärtom har uppfattningen att samhällena blir bäst om medelklassens värderingar får styra varit en standardteori inom samhällsvetenskapen sedan de gamla grekerna. I boken Politiken underströk Aristoteles medelklassens betydelse och saken diskuterades ingående i The Federalist Papers som är ett slags förarbeten till den amerikanska konstitutionen.

Aristoteles gjorde enklast tänkbara indelning av samhällsmedlemmarna. Det finns tre klasser, överklass, medelklass och underklass, eller, med andra ord, de rika, de med mer modesta tillgångar och de fattiga. Men det avgörande är inte hur mycket egendom människor har utan de värderingar som envars situation ger upphov till, se här 

Medelklassen är den grupp som är mest benägen att lyda förnuftet, förklarar Aristoteles. De som är ”överdrivet vackra eller starka eller välborna eller rika” har svårt att följa förnuftet eftersom de har en tendens att bli ”bli nedlåtande och ganska fräcka”. Å andra sidan är de fattiga ”bedrövliga och svaga och saknar en känsla för ära” med en tendens till ”skurkaktighet och småsinthet”.

Läs mer

Gästskribent John Gustavsson: Höj rösträttsåldern till 25 – Stoppa parveliseringen av svensk politik

Då och då dyker frågan om huruvida rösträttsåldern bör sänkas till 16 (eller till och med lägre) upp i media. Frågan har inte seriöst diskuterats i Riksdagen såvitt jag vet, möjligen på grund av att bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet stöder en sänkning (och de senare bara på prov). Faktum är att vad vi behöver är en seriös diskussion om att höja rösträttsåldern, förslagsvis till 25. Varför? För att, precis som 40 är det nya 30, så är 25 det nya 18.

När Sverige först införde allmän rösträtt så var rösträttsåldern 23 år. En 23-åring för 100 år sedan hade oftast varit ute i arbetslivet minst 5 – 10 år. Under dessa år hade ynglingen antagligen gift sig, flyttat hemifrån, skaffat barn och skött en egen budget (ofta en väldigt stram sådan) under flera års tid. Det är sådana livshändelser och upplevelser som gör att man mognar som individ och lär sig ta ansvar – att bara bli äldre gör egentligen väldigt lite på den fronten. I princip alla känner vi någon människa som trots att de sedan länge passerat 30 år ändå beter sig som barnungar för att de växte upp med föräldrar som skyddade dem från alla former av konsekvenser (ofta även efter att de fyllt 18). Det är miljö som avgör hur snabbt en individ går från barn till vuxen, och den miljö som de allra flesta barn växer upp i idag gör dem inte vuxna lika snabbt som för ett sekel sedan. Ändå är rösträttsåldern lägre idag än då.

Nu är allt såklart inte föräldrarnas eller ens skolans fel: Den moderna ekonomin kräver allt längre utbildning vilket innebär att inträdet på arbetsmarknaden – och det vi kan kalla den verkliga världen – sker allt senare.

Läs mer

Vad är sanning?

Patrik Engellau

En fredag för några veckor sedan, mitt i semestern, körde min svåger bil från hemmet i Mellansverige till sommarstället i Bohuslän, en resa på två, tre timmar. Han hade vaknat med en förskräcklig tandvärk och började färden med att ringa efter tandläkarmottagningar längs vägen i hopp om att få akut behandling. Utsiktslöst, hade jag sagt om han frågat mig, men han frågade inte mig och det var tur för honom för strax hade han fått två napp. Det bästa alternativet var hos en privattandläkare i Uddevalla som dock skulle kräva två timmars väntan. Så svågern ringde vidare och, vips, fick han en tid hos Folktandvården i Trollhättan utan väntetid. Ingreppet kostade 350 kronor.

Jag vet att den historien är sann. Dels känner jag min svåger och dels finns det vittnen jag litar på. Men om jag hört den berättas av en okänd person så hade jag inte trott på den. Den stämmer inte med den ständigt berättade skildringen av svensk tandvård. Den ständigt berättade skildringen är, ungefär, att alla mottagningar är fulla av migranter som får helrenoveringar av munhålan för 50 kronor medan svenskarna tvingas köa och ibland inte får behandlingstid på veckor eller månader.

Min försiktiga slutsats är att det finns helt motsatta sanningar. Så har det kanske alltid varit, men min känsla är att dessa motsatta sanningar tidigare låg ganska nära varandra medan de numera har distanserat sig så långt från varandra att de känns helt oförenliga. Det handlar inte längre om olika mer eller mindre närliggande tolkningar av en som alltid svårgripbar verklighet utan om motstridiga och väsensskilda samtidsbilder. Är skolan ett kaos och en katastrof eller handlar det om kreativ mångfald som skapar oanad utveckling? Finns det no go-zoner eller talar vi bara om områden där busiga tonåringar då och då tuttar eld på bilar?

Läs mer

Journalisterna har osynliggjort den svenska underklassen

Gunnar Sandelin

År 2015 skrev dåvarande journalisten och ledarskribenten Marika Formgren och jag en artikel som fortfarande är aktuell, särskilt eftersom ämnet inte diskuteras. Då var det ingen som ville publicera vår text och därför lade vi ut den på våra respektive bloggar.

Anledningen till tystnaden var förmodligen att vi, två journalister från olika generationer, riktade udden mot den svenska journalistkårens svek. Ett år senare publicerades texten i antologin Haveriet

Vi framhöll att media tidigare under många decennier hade haft för vana att sluta den inhemska underklassen till sitt bröst för att sedan, när den inte var den upproriska kraft som media räknat med, förskjuta underklassens människor som något slags SD-anfäktat ”white trash”. Vi skrev att detta berodde på att den svenska socialjournalistiken hade blivit ”rasifierad”:

När de breda medierna (dagspress, radio och tv) nuförtiden rapporterar om orättvisor och utsatta och marginaliserade människor så är det i princip aldrig infödda svenskar som skildras. Den som följer Sverige genom våra stora medier får bilden av ett land där inga olyckor eller orättvisor någonsin drabbar de infödda med svensk bakgrund, men där däremot asylsökande och tiggare på mer eller mindre tillfälligt besök samt andra invandrare dagligen utsätts för orättvis och förnedrande behandling från både myndigheter och privatpersoner.

Läs mer

Gästskribent Arne Gunnarsson: Vi behöver ett nytt valsystem

Sverige har under senaste åren genomgått en kraftig demografisk förändring. Valsystemet har dock inte tagit hänsyn till detta och en förändring måste ske.

Vid valet 2022 kommer troligen mer än av 50 procent av Sveriges befolkning att bo i Stockholm, Göteborg eller Malmö med förorter. Detta motsvarar cirka 1,5 procent av Sveriges yta. Oavsett vilket parti man röstar på, så blir det alltså dessa 1,5 procent av ytan som bestämmer över resterande 98,5 procent. Möjligen kan de som bor i dessa storstäder anse systemet demokratiskt på samma sätt som de folkrika EU-länderna anser det demokratiskt att just de ska bestämma över de två procent av EUs befolkning som Sveriges befolkning utgör. Men systemet är direkt förödande om man vill uppnå målet att hela Sverige skall leva.

I slutet av 2017 bestod 18 procent av Sveriges befolkning av människor som var utrikesfödda. Lägger man till dem som är inrikes födda men har båda föräldrarna utrikesfödda stiger siffran till 24 procent (www.migrationsinfo.se). I Malmö angavs siffran 32,4 procent, i Södertälje 38,9 procent som exempel (www.scb.se). Andelen har ökat sedan dess. Enligt en två år gammal statistiknyhet från SCB förväntas migrationen på fem års sikt ge ett tillskott till befolkningen på 570 000 personer.

Vad har nu detta med valsystemet att göra? Jo, en stor grupp av dessa har kommit till Sverige sedan Syrienkrisen började och många kommer att ha kommunal rösträtt redan i höstens val. Vallagen säger att man har rösträtt i val till landstings- och kommunfullmäktige om man bott tre år i Sverige och är folkbokförd i kommunen. Det ställs inga krav på att man skall vara svensk medborgare (www.val.se). I Malmö har till exempel människor från 182 länder denna rösträtt.

Läs mer

I delen ser du världen – i världen förstår du delen

Anders Leion

Retorik, eller vältalighetens konst, har blivit ett alltmer uppmärksammat medel för att göra ett tal mer njutbart, mer spännande och därmed också mer övertygande.

Jämfört med politiker i andra länder är de våra inte särskilt begåvade retoriker, men eftersom alla genomsnittligt är så dåliga, kan också medelmåttiga exemplar framstå som duktiga talare.

Men retorikens medel används inte bara inom talekonsten. De används också överallt där text skrivs och publiceras. De svenska dagstidningarna har blivet mycket drivna retoriker, även om de nästan uteslutande använder ett enda retoriskt verktyg.

Man använder sig av mikroskop, riktade mot någon detalj och får denna detalj att framstå som typisk, som betecknande för den värld i vilken den finns.

Det kan framstå som egendomligt att med denna metod beskriva världen: Hur kan man få överblick? Och kan inte nästa intressanta detalj få betydelsen av den första att minska?

Man kan nästan misstänka att den som på detta sätt beskriver världen hoppar hit och dit som en jumpare på isflak, utan någon större möjlighet att hålla riktningen.

Så illa är det dock inte. Valet av detaljer värda att uppmärksamma styrs av en förutbestämd uppfattning av vilket sammanhanget är, i vilken den uppträder. Man förutsätter alltså att omgivningen, sammanhanget, är känd för läsarna och därför kan belysningen av en detalj framkalla en hel bild.

Läs mer

En socialdemokratisk international

Patrik Engellau

Om den socialdemokratiske agitatorn August Palm återkom idag, hundra år senare, så kan man undra hur han hade låtit. Jag tror att han hade låtit som USAs fyrtiofjärde president Barack Obama.

Nyligen höll Obama ett tal i Sydafrika med anledning av att det var 100 år sedan Nelson Mandela föddes. Enligt The New Yorker, som publicerade talet, var det Obamas ”hittills mest utförliga reflektioner kring det rådande politiska klimatet”.

Nu kanske du fnyser lite och undrar varför man ska bry sig om vad en avdankad amerikansk president, som dessutom kanske inte var så framgångsrik, har att säga. Men Obama är en begåvad människa och här artikulerar han en tolkning av världen som jag tror en sådan som Sveriges utrikesminister Wallström varit glad om hon lyckats formulera. Obama skildrar världen i termer som skulle passa en socialdemokratisk international om det hade funnits någon. Han talar om vad ”vi” ska göra utan att nämna vilka han avser. Men det känns som en global grupp socialdemokratiska politiker med förankring i FN och motsvarande internationella organ, en grupp människor som visserligen är födda någonstans, men som höjt sitt tänkande över nationsgränserna och känner sig som representanter för mänskligheten och jorden.

Under 1900-talets sista årtionden, säger Obama, efter murens fall, startade en demokratisk världsrörelse. ”Respekt för lagstyre och mänskliga rättigheter såsom de formulerats i FNs deklaration blev den styrande principen i majoriteten av världens länder, även där verkligheten inte nådde upp till idealen… Plötsligt lyftes en miljard människor ur fattigdom.”

Läs mer

Gästskribent John Gustavsson: Det är dags att lagstifta om yttrandefrihet på social media

För några dagar sedan publicerade Sverigedemokraterna en dokumentär om Socialdemokraternas historia. Dokumentären hann ligga uppe mindre än ett och ett halvt dygn innan YouTube tog ner videon då den ansågs bryta mot sajtens regler. Om jag vore Sverigedemokratisk strateg så hade jag inte kunnat önska mig ett bättre händelseförlopp:

Hundratusentals människor hann se dokumentären innan den togs ner, ännu fler kommer att se den nu när censuren skapar publicitet (för dokumentären har redan laddats upp på många andra ställen), och Sverigedemokraternas image som de nedtystade sanningssägarna stärks. Men censur av detta slag borde inte vara tillåtet i en demokrati, och för att kunna säkerställa demokratins överlevnad måste vi nu lagstifta om yttrandefrihet på sociala media.

Idag är internet, och social media i synnerhet, en oersättlig del av politiken. Via social media kommunicerar partier med väljare på ett sätt de aldrig gjort tidigare. Helt ärligt misstänker jag att detta val kan bli ett av de allra sista med valstugor, för vem vill traska ner till en valstuga när man kan ställa politikerna mot väggen på Facebook?

Men detta innebär också att sociala media-plattformar får ett otroligt inflytande över vilka som får höras och inte. YouTubes radering av denna dokumentär är bara det senaste i en lång rad påverkansoperationer (och ja, jag tycker den termen är lämplig) från internetjättar.

Läs mer

Ayatollah Khomeinis nya åsiktsfränder

Patrik Engellau

I år firar ayatollah Khomeinis fortfarande giltiga dödsdom mot Salman Rushdie för hans Satansverser trettio år. En hel västvärld reste sig i protest mot det bigotta Iran för vilket varje slags respekt för någons abstrakta yttrandefrihet var småsmulor i jämförelse med de religiösa doktrinerna.

Västerlandet är normalt mycket känsligt för andra kulturers religiöst eller annorlunda betingade kränkningar mot yttrandefriheten. I dagarna uppmärksammar vi ett nytt fall, nämligen att Saudiarabiens regering gripit 15 kvinnor som sagt saker som regimen ogillar. Kanadas regering har tagit en kamp vilket lett till bråk, ambassadörsutvisningar och inställda flyg och sådant där. ”Mänskliga rättigheter trampas på” skriver en debattör i Svenska Dagbladet den 9 augusti och uppmanar EU att visa sitt stöd för Kanada.

Läs mer

I rötmånaden

Lennart Bengtsson

Varje sommar har sina rötmånadshistorier. Efter en ovanligt varm och på många ställen torr julimånad är det inte att förvåna att denna sommar är det ett varmt och potentiellt farligt väder och klimat som är föremålet för årets rötmånadshistoria.

Enligt Bondepraktikan är rötmånaden perioden från den 22 – 24 juli, eller den så kallade fruntimmersveckan, till motsvarande tid i augusti. Namnet rötmånad kommer genom att förr i världen, före kylskåpens tid, höll sig maten sämre på grund av den snabba bakterietillväxten som berodde på värme och hög luftfuktighet under högsommaren. Inte sällan var det tidigare inte ovanligt med diverse maginfektioner under rötmånaden. I folktron tillskrevs dessutom rötmånaden en mängd andra egenskaper då en mängd underliga och hemska saker kunde inträffa. En rötmånadskalv är till exempel en missbildad kalv som fötts med två huvuden.

Tillgången på kylskåp även i svenska sommarstugor och ordentliga kylförhållande i livsmedelsaffärerna har minskat på rötmånadsinfektionerna och själva ordet håller på att försvinna ur den moderna svenskan.

Däremot florerar andra fantastiska berättelser i media och dit hör de så populära domedagsberättelserna. De senaste dagarna har professor Rockström förklarat för svenska folket att klimatloppet nu är kört och allt kommer att bli mycket värre än man tidigare trott. Frågan är om jorden överhuvudtaget går att rädda. Enda hoppet är en semi-totalitär global regim under FN som med järnhand ser till att växthusgasutsläppen radikalt minskas. Det måste därför bli ett raskt slut på mänsklighetens överdådiga leverne. Vad är det som nu är orsaken till sådana dystra och förfärliga framtidsutsikter?

Läs mer

Gästskribent Torsten Sandström: Minoriteternas dominans

Sverige har en ångestfylld relation till sina minoritetsgrupper. De få människor relativt sett som är hbtq, kommer från annat land, är samer, har funktionshinder med mera ges en uppmärksamhet som saknar gränser. Lagstiftningen sväller av regler. Bidragen flödar. Och media dignar av rapporter om vilket elände som minoritetsgrupperna lever under. Inte minst i SR och SVT, det vill säga de kanaler som staten själv styr med en stiftelse som bulvanägare (och svenska folket som betalare). I tider av Pride stockar sig hyllande program i bjärta färger.

Nu ska inte läsaren tro att jag ogillar minoriteter av skilda slag. Tvärtom tillhör det juristens basutbildning att försöka förstå hur olika gruppers intressen måste balanseras för att ett samhälle ska vara harmoniskt. Minoritetsmedlemmarnas bekymmer måste tas på allvar och luftas för att en utveckling ska kunna ske utan större konflikter. Dessutom är det en välfärdsfråga att en mindre grupp av människor, i utsatt ställning, ges drägliga levnadsförhållanden. Jag som jobbar med bolagsjuridik vet att ett gott företag måste vårda sina småägare. Om de tillåts nedtrampas – och skyddsregler saknas i aktiebolagslagen – blir företagandet i Sverige mindre attraktivt. Dessutom är det i grunden en fråga om yttrandefrihet. Den lilla människan ska ha rätt att höja rösten. Och den starke måste alltid respektfullt lyssna och samtala. Men han eller hon behöver inte alltid hålla med.

Läs mer

Går hut hem?

Patrik Engellau

Jag vet inte hur folk i andra kulturer tänker, men jag är uppfostrad i en värld där hut går hem. Tiden må vara ur led, men endast tillfälligt, ty tillvarons inneboende strävan är att ställa tingen till rätta. Människor med min mentalitet blir upprörda när tillvarons självrättelseprocess inte fungerar. Om till exempel den svenska skolan uppenbart blir sämre genom årtiondena och inga trovärdiga motåtgärder vidtas anser sådana som jag inte bara att det är trist att ungarna inte lär sig något utan också att vi här står inför ett brott mot tillvarons innersta principer. Hut ska gå hem och om hut inte går hem så måste världsordningen ha kommit ur balans.

Det är emellertid inte så att det där hutet, vars hemgång jag uppfostrats att tro på, skulle gå av sig själv. Hutet är ett kategoriskt imperativ som riktas mot var och en av sina anhängare eller troende av innebörd att vederbörande har en skyldighet att dra sitt strå till stacken för att hutet ska hamna på rätt plats, nämligen i hemmet. Vi måste hjälpa till.

Jag tror att denna inställning är en del av den svenska kulturen och mentaliteten. Vi känner ett dovt obehag när tingen långsiktigt verkar gå åt pipan och det saknas någon som känner det kategoriska imperativet och har tillräcklig kraft för att vidta adekvata åtgärder för att mota hutet i hamn.

Sommarens skogsbränder illustrerar detta på två sätt. För det första artikuleras en aldrig tidigare manifesterad bitterhet mot politikerväldet som på grund av mångårig nonchalans bäddat inte bara för bränder utan också för de andra systematiska misslyckanden som drabbar Sverige, just skolan, till exempel.

Läs mer

Gästskribent John Gustavsson: Hvad vilja Kristdemokraterna? Tankar kring Sveriges Icarus-parti

Kristdemokraterna kommer sannolikt att åka ur riksdagen i valet om sex veckor. Många tror att stödröster kommer att rädda partiet, men dessa stödröster skulle normalt sett komma från Moderaterna – och de konservativa Moderater som tidigare stödröstat på KD lär idag i mångt och mycket rösta på Sverigedemokraterna. Jag växte upp i pingströrelsen, omgiven av Kristdemokrater, och även om jag inte sympatiserar med partiet tycker jag dess förfall är sorgligt.

Desto sorgligare är dock varför Kristdemokraterna förfallit: Partiet var en gång en representant för Sveriges troende minoritet. När partiet var på sin topp i slutet av 1990-talet så röstade över 50 procent av Sveriges aktivt kristna (som idag utgör ungefär 14 procent av befolkningen) på KD. Men Kristdemokraterna var inte nöjda, och likt Icarus så brände de sig när de siktade mot solen – eller rättare sagt, mot de hedniska väljarna. Istället för att acceptera sin roll som ett litet-men-viktigt intresseparti för Sveriges troende, en motvikt mot extrem sekularisering och nyateism, så valde man att försöka bli ett kontinentalt kristdemokratiskt parti, likt det tyska som leds av Angela Merkel. Det finns flera kristdemokratiska partier i Europa som varit långt mer framgångsrika än KD i Sverige, så det är kanske inte så konstigt att partiet sneglade ditåt och tog efter sina europeiska kollegors politik: Kristendomen suddades ut, och ersattes av EU-vänlighet och allmän högerpolitik. Det Kristdemokraternas partistrateger inte verkade förstå var att det politiska utrymme man försökte gå in på här i Sverige redan var upptaget – av alla de andra borgerliga partier, och främst då Moderaterna.

Läs mer

Gästskribent Kaj Sköldberg: Om den politiska korrekthetens rötter

Varifrån kommer egentligen den politiska korrektheten? Vad har den för ideologisk och filosofisk bakgrund? Det finns olika bud på detta, särskilt postmodernismen och kulturmarxismen. Jag ska argumentera för att båda är överdrivna i debatten, och att en tredje riktning kommit under radarn trots att den tagit ett järngrepp kring den högre utbildningen i samhällsvetenskapliga ämnen och lierat sig med PK:s hjärta, identitetspolitiken. Varför är detta viktigt? Jo, det är alltid av yttersta vikt att lära känna sin motståndare, det sade redan Sun Tzu, strategins klassiska mästare.

Postmodernism och kulturmarxism

Ofta sägs inspirationen till PK vara postmodernismen, närmast i skepnad av den franske filosofen Jaques Derrida. Det är till exempel den superkände kanadensiske psykologen och tv-personligheten Jordan Petersons uppfattning. Han betecknar Derrida som den farligaste samtida filosofen. Jag tror inte att det stämmer. Jag undrar hur många PK-ister (eller anti-PK-ister) som har läst den inte helt lättgenomtränglige monsieur D. Det han är mest känd för är förmodligen parollen ”det finns inget utanför texten”, vilket uppenbarligen är ett helsnurrigt påstående (om jag äter en räkmacka, så är det förhoppningsvis inte en bit text jag inmundigar utan en god bit mat). Ändå kom groupies på universiteten att upprepa detta som ett mantra under ett par decennier. Det ansågs nytt, innovativt och tjusigt att påstå någonting som så totalt stred mot sunda förnuftet. Att det var så uppenbart överdramatiserande minskade inte nyhetsvärdet.

Senare ändrade sig Derrida under kritik och sa att han inte hade sagt det han hade sagt, eller i vart fall inte menat det han sagt; med ”text” hade han inte menat text och med ”utanför” inte utanför, eller hur det nu var. Jag har i vart fall svårt att se vad dessa snåriga, verklighetsfrämmande filosofiska irrgångar skulle ha med PK-ismen att göra. Postmodernismen har, med rätta tror jag, kritiserats inte för att vara en vänsterriktning, eller politisk riktning överhuvudtaget, utan för att vara en ansvarslös, apolitisk lek med begrepp. På sin ålders höst ändrade för övrigt Derrida inriktning till att syssla med religion.

Läs mer

Högerns 68

Mohamed Omar

För femtio år sedan, i april-maj 1968, gjorde studenterna i Paris upplopp. Bilderna från sammanstötningarna mellan vänsterstudenter och polis blev ikoniska. 1968 blev en anda, en rörelse, en epok.

Och 68:orna gick segrande ur striden. Den kommunistiska revolutionen som vissa drömde om blev inte av, men 68:orna formade det nya etablissemanget inom kultur och media som satte ramarna för vad man fick tänka och tycka – den politiska korrektheten.

Detta etablissemang utmanas nu i hela västvärlden av en upprorslysten höger. Den nya högerreaktionen använder Internet för att ifrågasätta etablissemanget. Befinner vi oss i ett nytt 68? Förra året, den 22 november 2017, intervjuade jag författaren Johannes Nilsson. Han debuterade 2002 med romanen Recension som fick stort genomslag.

Hösten 2015 började han sände podden Magister med komikern Kristoffer ”Kringlan” Svensson. De höll på fram till i år och kommenterade bland annat den pågående omsvängningen i svensk syn på invandring och mångkulturalism. De rörde sig utanför åsiktskorridoren och bjöd in flera kontroversiella gäster, både från vänster och högerkanten.

Själv kallar han sig ”hemlös vänster” och är något av en kättare i alla sammanhang. Vissa har kallat honom konservativ på grund av hans cyniska betraktelser över samhällets och kulturens förfall. I en intervju har han sagt att han ”drömmer sverigedemokratiska drömmar om en tid som aldrig riktigt funnits”. Anledningen till intervjun var Nilssons då nyutkomna bok Tyckonom, en nutidshistorisk betraktelse som tar upp hur sociala medier påverkar politiken.

Läs mer

Högriskpolitik

Patrik Engellau

Vilka var grunderna för de vidunderliga ekonomiska framsteg som under största delen av 1800- och 1900-talen lyfte Sverige och andra länder i västerlandet? Vi pratar inte så mycket om det, vilket troligen är olyckligt, för annars hade vi kunnat jämföra med hur vi nu försöker driva framsteget vidare.

De gamla framgångarna, och nu begränsar jag mig till att betrakta Sverige, byggde möjligtvis på historiska tillfälligheter som inte kan reproduceras. Historien hade fostrat en fördelaktig mentalitet hos svenska folket. Där fanns personliga dygder såsom flit, hederlighet och en benägenhet för ansvarstagande. Det fanns ömsesidig tillit och solidaritet. Det behövdes inte så många poliser för folk skötte sig och det behövdes inte så många affärsadvokater för ett handslag var ett handslag.  Ett antal omistliga medborgerliga skyldigheter var inplanterade redan från början.

Till detta fundament av goda värderingar, som vi inte heller pratar om, förde tidsandan ett fåtal enkla och kraftfulla idéer från den amerikanska konstitutionen och den franska revolutionen.

Den första idéen var erkännandet av folket som nationens ägare och drivande kraft. Nationen var inte till för att förverkliga kungens eller aristokratins nycker. Nationen – en ny grej, det med – var till för att ge folket rättigheter så att folket av egen kraft kunde skapa sin egen lycka. Att denna mekanism med tiden skulle få en så revolutionerande inverkan på samhällslivet hade kanske ingen förutsett, men när det kom var det bara att tacka och ta emot.

Läs mer