Förut när jag jobbade med uppfinnare, entreprenörer, unga företag och innovationer och sådant där så insåg jag att idéer för det mesta är döda när de föds. Om de inte genast får neonatalvård med eller utan kuvös så klarar de sig inte länge. Du har säkert själv upplevt motsvarande. Man sitter och pratar med kreativa polare och någon får en bra idé som det aldrig blir något av eftersom ingen vårdar den.

Häromdagen hörde jag ett debattprogram om AI på radion. Minst två universitetsprofessorer i matematik deltog. Det kom att handla om huruvida det finns risk för att den artificiella intelligensen i kraft av sin överlägsna intellektuella begåvning skulle ta makten över människorna som, fram till dess att AI nu uppfunnits, har varit herrar på täppan. En av matematikerna, en professor Häggström från Chalmers, var särskilt skärrad över riskerna. Han menade, om jag förstod rätt, att det nu är dags för mänskligheten att välja mellan de två strategier som mänskligheten själv tvingat alla andra levande arter att göra till sin överlevnadsplan: krig eller underkastelse.

I början av 90-talet hamnade jag i den för mig lyckosamma utmaningen att, som konsult, få ansvara för installationen av ett skolpengssystem i den första svenska friskolekommunen, Vaxholm. Allt berodde på att jag, tillsammans med ett halvdussin garvade pedagoger, just hade skrivit en bok hur en kommun borde gå till väga för att genomföra ett sådant systemskifte.

Jag har fortfarande inte hittat något begripligt om Iran-kriget i svenska tidningar. Kanske har jag inte letat tillräckligt noga och länge. Men igår, tisdagen den första september, publicerade The Wall Street Journal en föredömligt sammanfattning av läget per nu. Jag stjäl den.

När jag läser om vårt land, Sverige, särskilt i texter av svenska författare, så förstår jag att vi är ett välutbildat och förnuftigt folk som för det mesta har rätt, särskilt i utrikespolitiska frågor där vi praktiskt taget mangrant ansluter oss till samma uppfattning, nämligen den rätta.

Det är troligen sant att det Sverigedemokratiska partiet vuxit ur en ganska spretig högerextremistisk idéströmning och att partiet först mot slutet av 80-talet upptäckte sin egen karaktär: inte så mycket nationalrasistiskt som en variant av den härskande socialdemokratin som bara inte gillade invandringen.

Gränsen mellan ett finansiellt geni och en falskmyntare är ibland hårfin. Underligt nog är det inte sinnelaget och avsikterna hos vederbörande som avgör frågan utan i stället samhälleliga trossatser, särskilt sådana som samhälleliga auktoriteter upphöjer till sanningar.

En vänlig förläggare skickade mig en bok, rimligtvis med baktanken att jag skulle anmäla den på dessa sidor och därmed nå en stor och betydelsefull läsekrets. Jag bläddrade hit och dit och bestämde mig för att – till och med nästan entusiastiskt – åta mig uppdraget.

Kanske har det slagit även dig, så här inför de allmänna valen om några veckor, att allt som politikerna lovar har lovats förut – kanske av något annat parti – utan att på allvar prövas efter valet. Det beror delvis på ett politiskt trolleritrick: man lovar exempelvis regelförenkling för näringslivet men nöjer sig sedan med att tillsätta en utredning. På min fråga om regelförenkling gör Claude följande bedömning:

Till alla dem som tror att stora saker kommer att hända eftersom Sverige ska hålla allmänna val om mindre än en månad vill jag bara säga: glöm det. Det händer nämligen ingenting i vårt land. (Det påminner mig om min bror, som när han skulle flytta ut från föräldrahemmet övervägde om han skulle prenumerera på en morgontidning till den nya adressen ”med tanke på att utgiften var riskabel eftersom man inte kunde veta om det skulle hända något”.) Som bekräftelse att historien trots allt prat knappt rör sig i våra trakter återpublicerar jag här en mer än tio år gammal krönika.

Sedan flera år har jag haft svårt att förstå vad jag läser i tidningen. I början kunde jag skylla på svaga linser, men när ögonen blivit opererade och jag fått örnblick var jag tvungen att hitta någon annan bra förklaring. Jag har länge och icke utan framgång prövat standardsvar som att de ansvariga journalisterna är okunniga och politiskt belastade och därför både oförmögna och ointresserade av att göra genomtänkta reportage.