Historien har till stora delar skapats av människor som klivit fram och tagit initiativet. Nu kanske stunden är kommen för just dig att kliva fram. Alla kan inte göra allt. Men alla kan göra något. Och dessutom kanske just DU finns därute: Du som en dag ska leda oss genom allt det här. Du som ska lyfta oss ur krisen och visa vägen framåt. Någon måste göra det. Någon av alla de som läser detta har säkert vad som krävs för att göra det. Kanske är det du. Tveka inte. Vi behöver dig.

Det finns undersökningar som visar att 60 procent av alla svenskar tycker att Sverige är på väg åt fel håll (här och här). Det är mycket. Av dem som läser Det Goda Samhället är andelen säkerligen ännu större. Vi är många som oroar oss över Sveriges framtid. Och vi behöver inte ännu en gång gå in på anledningarna till det. Det är ett faktum att vi befinner oss i en allvarlig kris. Hur kommer Sverige se ut om tio år? Om 50? Har våra politiker ens ställt sig frågan?

De stora tyska tidningarna som die Welt, Frankfurter Allgemeine och die Zeit, för att ta några exempel, tar fortfarande upp centrala frågor som höjer sig över det triviala och alldagliga. En sådan fråga, som berör vetenskapens roll i samhället, har nyligen skrivits av signaturen Thea Dorn (Christiane Scherer) i die Zeit.

Artikeln tar särskilt frågan om vetenskapens roll i det moderna samhället. Hur tillförlitlig är vetenskapen? Vad är det som vi vet och som vi kanske kommer att veta och vad är det som vi aldrig kommer att kunna förstå? Hur skall vetenskapen bäst kommunicera med samhället?

Att PK-ismen länge varit statsreligion i Sverige och att denna religion blivit så dominerande i vårt land beror, har jag länge påstått, på att den artikulerar politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexets inneboende drift att skaffa sig mer Lebensraum (vilket nästan allt levande vill).

Det märkvärdiga är att det postmodernistiska – en del skulle säga postmarxistiska – idégods som PK-ismen grundas på utvecklades inte i Sverige utan i huvudsak vid amerikanska universitet (vars PK-istiskt orienterade nytänkare enligt mångas uppfattning byggde på några obegripliga franska filosofers hugskott om att det inte finns någon sanning).

Jag har i många långa år stört mig på journalister. Jag är knappast ensam om detta men just i den här artikeln tänker jag inte fokusera exempelvis på rapporteringen om massinvandringen, hur katastrofal den än är. Istället handlar det nu om några mer övergripande problem inom den svenska politiska journalistiken, som i mitt tycke visar på brister.

På söndagsmorgonen sköts en 12-årig flicka ihjäl i den mångkulturella Stockholmsförorten Botkyrka. Enligt SVT dödades hon av misstag. Hon var på fel plats vid fel tillfälle och hamnade mitt i konflikt mellan kriminella gäng.

Black Lives Matter, ”svarta liv räknas”, skanderade arga vänsteraktivister på svenska gator när George Floyd dödades vid ett polisingripande långt borta i USA. Hans liv räknades. Men vänstern demonstrerar inte för offren för gängvåldet här i Sverige. Varför? Kanske för att förövarna är ”rasifierade” gangsters och inte poliser.

Det stora problemet, som jag ser det, är att jag och alla de som tycker som jag – och vi äro legio, ty vi äro miljoner – inte har något att säga till om. Fienden är välorganiserad och generöst finansierad (med våra skattepengar) och uppdaterar ständigt sitt PK-tänkande som fungerar som ett ideologiskt sammanhållande kitt. Vi, däremot, har bara strödda tankar som ofta inte går ihop. Vi är inte ens eniga om vem som är vår fiende. Vi vet att något är fel med Sverige men vi är inte säkra på vad det är.

Media har senaste veckorna rapporterat om hur opinionsundersökningar i USA enhälligt förutspår en valförlust för Donald Trump. Vissa talar om ett övertag för Biden på åtta procent, andra på upp till 13 procent. Att hämta in ett så stort försprång på tre månader, mitt under brinnande Coronakris och vad som i flera delstater påminner om ett fullskaligt inbördeskrig, låter som en tuff uppgift. Dessutom har en inflytelserik krets republikaner (Never Trump movement) annonserat att man denna gång kommer att rösta på Biden, eftersom en seger för Trump upplevs som ett större hot mot nationen än att det egna partiet förlorar. Att Trump själv beter sig som om valet redan var vunnet, visar väl bara hur självupptagen, skrytsam och verklighetsfrånvänd han är.

De senaste dagarna, eller snarare kvällarna, har maken och jag roat oss med att se om den svenska TV-serien Polisen i Strömstad. Hela serien (fem säsonger) bygger på Gösta Unefäldts kriminalromaner och regisserades av Arne Lifmark, och de blev omåttligt populära när de sändes på 1980- och 90-talen.

Undra på det. Serien är spännande, välgjord och realistisk och bjuder på högklassigt skådespeleri från såväl huvudrollsinnehavare till minsta biroll – med Per Oscarsson som polischef Gustaf Jörgensson, Alf Nilsson som kriminalkommissarie Bo Kronborg och Evert Lindkvist som poliskommissarie Nils Gryt. Men när jag nu ser om den inser jag att det också är något annat som gör den så storslagen. Det är en serie med vuxna människor i ledande roller.

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Fälttåget mot Norge pågick i 19 dagar juli och augusti 1814. Målet var att få Norge att gå med på en union med Sverige, som hade beslutats sex månader tidigare vid freden i Kiel i januari 1814.

Den 30 juli gick en svensk armé under Hans Henrik von Essens befäl över norska gränsen och tågade mot Fredrikshald och Fredrikstens fästning.

Den 3 augusti 1814 i gryningen satte Skärgårdsflottan iland 4000 soldater och 500 båtsmän på den östra och västra sidan av ön Kråkerøy utanför Fredrikstad. Ytterligare ca 1100 man landsattes på den södra sidan.

På loppis hittade jag barnboken Öknen och borgen. Boken är tryckt 1960 och skriven av någon som heter Astrid H. Montelin. Jag har googlat men inte lyckats någon information henne. Hur som helst var det en trevlig berättelse som utspelar sig under medeltiden då delar av Spanien fortfarande låg under muslimernas makt.

En kristen spansk pojke, Ramido, och hans vän, den moriske pojken Ali, ger sig tillsammans iväg från Spanien till Nordafrika för att ta sig till det anrika universitetet i Kairo där de ska studera. Boken är full av fel och det är uppenbart att författaren inte kan särskilt mycket om islam. Till exempel påstås det att muslimer fastar i ramadan för att det är profeten Muhammeds födelsemånad.

Jag har just sett dokumentären Biskopen och pojkarna, som visas på SVT Play. Det är en skrämmande berättelse om hur ett perverterat monster kravlade sig fram från mörkret under en sten innanför klostermurarna ända upp till toppen av anglikanska kyrkan, allt medan han plågade och förgrep sig på unga pojkar – i Guds namn.

Utåt sett var Peter Ball en närmast helgonlik präst, uppskattad och högt aktad och vän med högt uppsatta politiker och kungligheter. Han var den ödmjuke, enkle mannen som skulle modernisera och föra kyrkan in i framtiden. I själva verket var han ingenting annat än en sadistisk sexförbrytare, fixerad vid unga pojkar .

Vad är det som gör att många av dem som har en röst i det offentliga rummet i vårt land läcker känslor som ett såll? Inom psykologin talar man ibland om ”affektinkontinens” eller ”emotionell dysreglering” när man inte klarar av att härbärgera sina impulser och processa dem genom förnuftet. I Sverige har under många år emotionerna dominerat i offentligheten vad gäller vår tids ödesfrågor som migration, klimat, feminism och identitetspolitik. Detta beroende på att PK-anhängarna inom media, politik, myndigheter och akademi alltid kan åberopa Den Heliga Värdegrund som yttersta instans.

Sokrates menade att demokratin går under för att den föräter sig på sin älsklingsrätt som är frihet. Demokratin älskar friheten och när dess medlemmar av längtan efter mer frihet lär sig att förkasta allt ansvar, allt tvång, all lydnad, alla auktoriteter och alla plikter så slutar samhället att fungera. Vuxna människor fjäskar för ungdomen och skoleleverna ser ned på sina lärare. Den samhälleliga ordningen undergrävs. Till slut väljer människorna en tyrann till härskare i syfte att med de erforderliga medlen ställa samhället till rätta. Demokratin ersätts obönhörligen av tyranniet, hävdar Sokrates.

IDÉ OCH KULTUR Unga människor i Sverige skulle må så mycket bättre om de arbetade mer. Alltför många slösar bort sina bästa år på utbildningar som inte leder någonvart och som bara tvingar in dem i ett okvalificerat arbetsliv där det inte finns några större pengar att tjäna. Samtidigt klagar svenska företagare på att det saknas kompetent yrkesfolk på arbetsmarknaden. Vi behöver hitta tillbaka till vår protestantiska arbetsmoral. Unga svenskar måste förstå att arbete faktiskt skapar välstånd och möjligheter.

Arbete är också kultur. Arbetet, eller arbetandet är en del av de mänskliga aktiviteter som gör oss till något mer än djur som bara agerar på instinkt. Jag tror vi nu behöver höja arbetets status i Sverige. Det ska vara fint att arbeta. Det ska vara ”hett” att arbeta. Det måste betonas att det är arbete som skapar välstånd. Det måste förklaras för yngre generationer att arbete skapar möjligheter och frihet. Och det gäller speciellt arbete som förutsätter ett verkligt yrkeskunnande.

”Allt det som är fel och dåligt med islam har inte med religionen att göra”. Det påstår Naouel Aissaoui, som intervjuats av Expressen.

Det är inte första gången vi hör det där tramset. Varenda gång någon gör ett illdåd i islams namn så tävlar svenska medier om att överträffa varandra i islamapologetik. Ingenting dåligt har någonsin med islam att göra. Eller som Naouel Aissaoui säger med eftertryck och entusiasm:

Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro anser att Sverige är ett av de mest förljugna samhällena i världen, kanske det mest förljugna. Med förljugenhet avser hon klyftan mellan å ena sidan den officiellt och allmänt påbjudna sanningen och å den andra verkligheten. Sin uppfattning grundar hon inte i första hand på vad jag säger, för det tror hon knappt på, utan på vittnesbörd från en barndomsvän som blev kär i en svensk och nu är tandläkare i Malmö. ”Dom är inte kloka”, säger barndomsvännen med avseende på svenskarna och det är ett argument som tar skruv hos portugisiskalärarinnan. Med omdömet menar barndomsvännen vad hon betraktar som principlös eftergivenhet från myndigheternas sida inom den sociala verksamhet som hon själv kommer i kontakt med inom Folktandvården.


I en artikel i New York Post (30/7 2020) rapporteras om det nya fenomenet ”wokefishing”. Män utger sig för att vara ”woke”, det vill säga ”progressiva” eller ”politiskt korrekta”, på datingsajter för att locka till sig unga kvinnor.

Ordet ”wokefishing” myntades av författaren Serena Smith som beskriver fenomenet så här:

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Den 28 juli 1914 utbryter första världskriget och strax därefter, den 2 augusti, mobiliserar Landstormen i Sverige.

Landstormen är de äldre åldersklasserna i en värnpliktsarmé, vilka var tänkta att ingå i folkuppbåd eller i territorialförsvaret vid mobilisering. I Preussen inrättades 1813 en landstorm som omfattade alla vapenföra män i åldern 15-60 år, vilka inte tillhörde hären eller lantvärnet. Vid första världskrigets utbrott omfattade den tyska landstormen de tre yngsta och de sju äldsta värnpliktiga årsklasserna.

Prideveckan må vara inställd, men Stockholms lokalbussar är likväl prydda med regnbågsflaggor. Förutom några i Rinkeby, alltså. Där vill man nämligen inte köra runt med ”fikusflaggor” på bussarna.

Det uppmärksammades av Expressen häromdagen, och enligt passageraren som kränkts av frånvaron av Prideflaggor är det flera busslinjer på Järvafältet som saknar regnbågsflaggan. Och på SL förstår man ingenting.

Det finns, vad jag kan upptäcka, två huvudsakliga åsiktsriktningar bland fackepidemiologerna i frågan hur coronat ska bekämpas. Den ena åsiktsriktningen företräds av WHO och nästan alla länder, i varje fall i västerlandet. Deras strategi vilar på en kombination av testning, nedstängning och ansiktsskydd. Det finns en påtaglig logik i detta synsätt. Man testar för att identifiera smittfall så att dessa kan sättas i karantän, man stänger ned samhället för att säkerställa social distansering, man anbefaller ansiktsskydd för att begränsa smittspridning i situationer där social distansering är svår att åstadkomma, till exempel i tunnelbanan.

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Den 1 augusti 1794 förbjöds kaffe i Sverige som en del av den så kallade ”överflödsförordningen”. Kaffeförbudet blev oerhört impopulärt eftersom kaffe under 1700-talet hade blivit en vardaglig bruksvara bland svenskar inom samtliga samhällsklasser. Förbudet upphävdes två år senare.

Historikern Carl Grimberg beskriver händelsen i verket Svenska folkets underbara öden: