När jag för många år sedan arbetade en sommar på ett behandlingshem för missbrukare stötte jag då och då ihop med socialhandläggare som helt uppenbart hade opassande relationer med sina klienter. Jag minns särskilt en ung, söt och aningslös tjej på 20-22 som var uppenbart förälskad i en råbarkad och våldsam missbrukare som åkt ut och in på kåken för grova brott sedan tonåren och som nu manipulerat henne att tro att han minsann skulle ändra sig.

En amerikansk vän som inte vet så mycket om Sverige förklarade för mig att han tycker att vårt land är underligt. Det är som ett skepp där det högre befälet sitter i bekväma stolar på kommandobryggan och grälar med varandra utan att bry sig så mycket om vart fartyget är på väg, sa han.

Jag tyckte det var en insiktsfull observation från en som inte känner Sverige så väl. Du har rätt, sa jag. Befälet struntar i alla knappar, reglage, rattar och annan instrumentering som styr skeppets färd. Varför det? sa amerikanen. Därför att de håller på med något mycket viktigare, svarade jag, nämligen att ta reda på vilka de är.

Jag skrev senast om belätet, gudabilden, Lööf och hur hon befriat sig från varje krav genom att inte ha någon vision, inte låsa sin framgångsväg utan alltid ha alla dörrar öppna, för att kunna välja den som för tillfället gynnar henne bäst. För att bevara denna frihet är hon villig att förneka varje kunskap som skulle störa hennes på detta sätt obegränsade maktutövning. Personen Lööf är ett beläte, men man kan också göra ett parti till något översinnligt, ett beläte.

När jag har försökt att förstå mina känslor av vanmakt inför den eskalerande dårskap som detta land har kommit att leva under, har det slagit mig att det alltmer känns som att jag lever under ockupation. Inte för att jag någonsin har levt i ett ockuperat land, och visst förstår jag att det som händer Sverige i vår tid inte kan jämföras med en reguljär invasion från främmande makt. Men känslan har ändrat karaktär och blivit mer kompakt sedan jag 2008 på DN Debatt skrev att den politiska korrektheten ligger som en giftgas över allting i samhället. 

Politikerväldet samt de anslagsfinansierade myndigheter över vilka väldet styr är omsättningsmaximerande analogt med att privata företag är vinstmaximerande. Båda typerna av maximering är svåra att leda i bevis men den betraktare som alltid minns vilken grundhållning som kännetecknar den betraktade organisationen får sig en säkrare förståelse.

Denna insikt slog mig som en blixt för många år sedan när jag under en resa till Småland läste lokaltidningens förstasida. Huvudrubriken var: ”Elsa, 81, svälter. Vad gör kommunalrådet?” Elsa bodde ensam i skogen och det hade snöat så mycket att hon inte kunde ta sig till matvaruaffären.

En ny opinionsundersökning visar att en majoritet av fransmännen delar oron som uttrycktes i ett öppet brev signerat av tjugo pensionerade generaler och ett stort antal militärer av lägre grad om att Frankrike är på väg mot ett inbördeskrig orsakat av en misslyckad mångkultur, laglöshet i de invandrartäta förorterna, en växande islamism och attacker mot Frankrikes identitet.

TONÅRSFILMER FRÅN 80-TALET En våg av åttiotalsnostalgi går just nu genom populärkulturen med Netiflix teveserie Stranger Things som det mest framgångsrika exemplet. Därför har jag bestämt mig för att blicka tillbaka på några av filmerna från den tiden. För två år sedan började en artikelserie om tonårsfilmer från 80-talet. En film som förtjänar att omnämnas är John Hughes-filmen Some Kind of Wonderful från 1987. 

Föreställ dig en välfylld bar med alla slags vin och sprit i oändliga kvantiteter. Allt är gratis. Om du inte orkar blanda drinkarna själv finns en tjänstvillig bartender. Han hjälper också till med att bära fyllda glas till ditt bord när du inte längre kan stå på egna ben (om du är av den ullen).

Två slumpmässiga medborgare kommer in i baren. Den ene drar i sig glas efter glas som en sjöman på landpermission och är mycket riktigt utslagen och dyngrak efter någon timme. Den andre nöjer sig med att hela kvällen smutta på ett enda glas vitt vin.

Netflix svenska originalserie Snabba Cash ligger just nu etta på topp tio listan på Netflix. Det är välförtjänt, teveserien är bra underhållning. Jag sögs in i handlingen och såg alla avsnitten i ett sträck.

Snabba Cash, en fartfylld actionserie om gängkriminalitet i Det Nya Sverige, har gått hem hos både publik och kritiker. Många kritiker beundrar även seriens realistiska skildring av livet i orten. Serien är inspelad i olika förorter runtom i Stockholm, särskilt i Järva.

OECD:s skolstudier Pisa (Programme for International Student Assessment) har blivit ett slags VM i skolresultat. Ett urval femtonåringar i medverkande länder får göra tester i läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Den senaste testomgången gjordes 2018 och rapporterades 2019. Det officiella Sverige blev glatt som en lärka när det visade sig att den nedåtgående trenden för svensk del definitivt var bruten; 2015 års uppgång var tydligen ingen tillfällighet utan en trend (se bilden ovan).

Nu har Riksrevisionen förstört hela glädjen genom att syna Pisa, särskilt den svenska hanteringen, i sömmarna och hovsamt, lite överdrivet hovsamt för min smak, men rätt bestämt kommit fram till att Sverige troligen fuskat.

Den brittiske skådespelaren Noel Clarke, känd från TV-serier som Doctor Who, Bulletproof och Viewpoint, och nyligen belönad med BAFTAs pris för ”enastående insats inom brittisk film” anklagas av minst 20 kvinnor för olika typer av sexuella övergrepp. Den 45-årige skådespelaren ska bland annat ha tvingat unga kvinnliga skådespelare att provfilma utan kläder.

Ja, första maj-festen har en historia som är mycket äldre än socialismen. Det är inte många svenskar som känner till det idag – festen har kapats av vänstern. När Dagens Nyheter för två år sedan skulle förklara dagens betydelse för sina läsare gick man inte längre tillbaka än till 1800-talet, närmare bestämt den händelse som kallas ”Haymarketmassakern” i Chicago 1886.

Idag är det sista april och valborgsmässoafton. Många säger bara valborg, men valborgsdagen infaller egentligen dagen därpå på första maj. Första maj är alltså valborgsdagen, Valborgs dag eller valborgsmässa, medan sista april är valborgsmässoafton, alltså aftonen före valborgsdagen. På samma sätt som julafton är aftonen före juldagen, som ju också har kallts kristmässa.