Valdagen närmar sig och nu öppnar Schibstedägda nyhetssajten Omni sin annars avgiftsbelagda fördjupning ”Omni Mer” för alla eftersom chefredaktören Markus Gustafsson i sin upphöjda godhet vill hjälpa dig att ”förstå” politiken.
Det vill säga – han vill hjälpa dig ”förstå” att Tidöpartierna är högerextremister och att du måste rösta rödgrönt.
Jag brukar skryta med min avancerade utbildning i nationalekonomi vid Handelshögskolan som omfattade fyra ”betyg” vilket jag tror motsvarar 80 högskolepoäng. Att jag nämner detta beror på att jag trots denna imponerande utbildningsnivå faktiskt inte förstår så mycket nationalekonomi. Till exempel förstår jag nästan aldrig vad riksbankschefer och ekonomiprofessorer säger när de gör viktiga uttalanden i tidningen. Eftersom konsekvenserna av deras lärda analyser troligen kommer att drabba mig liksom de drabbar alla andra borde jag kanske anmäla mig till någon sorts vidareutbildning. Men det gör jag inte eftersom min erfarenhet visar att jag inte fattar något i alla fall. Underligt nog verkar motsvarande gälla andra som har samma förnämliga utbildning som jag. När de öppnar sina hjärtan framkommer det ofta att inte de heller begriper så mycket.
Varje sommar rensas, bekämpas och jagas växter i de svenska trädgårdarna under myndigheternas paroll om att utrota ”invasiva främmande arter”. Men den aggressiva retoriken döljer en sanning som Naturvårdsverket ogärna talar om: hela systemet bygger på godtyckliga historiska årtal och mänskliga värderingar – inte biologi.
När jag läser om vårt land, Sverige, särskilt i texter av svenska författare, så förstår jag att vi är ett välutbildat och förnuftigt folk som för det mesta har rätt, särskilt i utrikespolitiska frågor där vi praktiskt taget mangrant ansluter oss till samma uppfattning, nämligen den rätta.
Det är troligen sant att det Sverigedemokratiska partiet vuxit ur en ganska spretig högerextremistisk idéströmning och att partiet först mot slutet av 80-talet upptäckte sin egen karaktär: inte så mycket nationalrasistiskt som en variant av den härskande socialdemokratin som bara inte gillade invandringen.
Inför de stundade allmänna valen upplever vi väljare/medborgare en högkonjunktur i mediala dumheter. Dessa lever och frodas i symbios med alla floskler som flödar över i de partipolitiska blabbosfärerna. Om man råkar läsa och försöker tolka de texter som exempelvis finns på var och varannan lyktstolpe längtar man snarast hem till skämskudden. Hur som helst tycks ett ledande tema på den rödgröna sidan vara att ”de rika” ska bidra mer. Helt skamlöst antyds ibland att de riktigt rika idag inte betalar någon skatt alls.
Gränsen mellan ett finansiellt geni och en falskmyntare är ibland hårfin. Underligt nog är det inte sinnelaget och avsikterna hos vederbörande som avgör frågan utan i stället samhälleliga trossatser, särskilt sådana som samhälleliga auktoriteter upphöjer till sanningar.
Den 17 augusti 2026 bar Simona Mohamsson, partiledare för Liberalerna en davidsstjärna under Expressens pariledardebatt. Mohamsson har Palestinsk pappa och Libanesisk mamma.
Det är nästan som om Mohamsson har begått ett brott mot tidsandan.
En vänlig förläggare skickade mig en bok, rimligtvis med baktanken att jag skulle anmäla den på dessa sidor och därmed nå en stor och betydelsefull läsekrets. Jag bläddrade hit och dit och bestämde mig för att – till och med nästan entusiastiskt – åta mig uppdraget.
Klimatkatastrofen kom upp i samtalet, den som alltså pågick för fullt. Hon förklarade den saken med stor självklarhet och något nedlåtande för oss som inte omedelbart tog till oss hennes djupa insikter. Tidigare under dagen hade hon tvingat ut sina två barn, då i tidig skolålder, att hasa runt lite på skidor i Fredhällsparken.
Kanske har det slagit även dig, så här inför de allmänna valen om några veckor, att allt som politikerna lovar har lovats förut – kanske av något annat parti – utan att på allvar prövas efter valet. Det beror delvis på ett politiskt trolleritrick: man lovar exempelvis regelförenkling för näringslivet men nöjer sig sedan med att tillsätta en utredning. På min fråga om regelförenkling gör Claude följande bedömning:
En av vår tids absolut största röster har tystnat. Countrypionjären och låtskrivargeniet Dolly Parton har gått bort vid 80 års ålder. Med en karriär som sträckte sig över sju decennier lyckades hon med det omöjliga: att förena människor över generationsgränser, genrer och politiska klyftor. Från den fattiga uppväxten i Tennessee till världens största scener lämnar hon efter sig en odödlig låtskatt. Samtidigt som det officiella USA nu sänker flaggorna på halv stång över hela landet för att hedra hennes minne, sörjer en hel värld en av musikhistoriens mest älskade pionjärer.
I Astrid Lindgrens berättelser om Pippi Långström är Pippis far ”negerkung” på den påhittade Kurrekurreduttön i Söderhavet.
I nyare upplagor har ordet ”negerkung” bytts ut mot ”härskare av kurrekurredutterna”.
I DN den 23 augusti slår förra ärkebiskopen Antje Jackelén (bilden) ett slag för auktoritetstron i kyrkliga sammanhang. En sådan uppfattning är alldeles för katolsk, muslimsk och antiluthersk för min religiösa smak. I kyrkliga sammanhang är jag populist även om jag har svårt med gudstron. Men det är inte tron utan den årliga kyrkoskatten, som jag noga betalt, som ger mig rätten att utmana Jackelén till debatt.
Idag, den 23 augusti, firar vi Köttbullens dag. En rätt som vi svenskar är världsberömda för. ”Swedish meatballs” är ett begrepp i hela världen. Fast inte i Sverige förstås. Här finns det ju ingenting som är svenskt, om du frågar besserwissrar inom politik, medier och kultur.
Till alla dem som tror att stora saker kommer att hända eftersom Sverige ska hålla allmänna val om mindre än en månad vill jag bara säga: glöm det. Det händer nämligen ingenting i vårt land. (Det påminner mig om min bror, som när han skulle flytta ut från föräldrahemmet övervägde om han skulle prenumerera på en morgontidning till den nya adressen ”med tanke på att utgiften var riskabel eftersom man inte kunde veta om det skulle hända något”.) Som bekräftelse att historien trots allt prat knappt rör sig i våra trakter återpublicerar jag här en mer än tio år gammal krönika.
Sedan flera år har jag haft svårt att förstå vad jag läser i tidningen. I början kunde jag skylla på svaga linser, men när ögonen blivit opererade och jag fått örnblick var jag tvungen att hitta någon annan bra förklaring. Jag har länge och icke utan framgång prövat standardsvar som att de ansvariga journalisterna är okunniga och politiskt belastade och därför både oförmögna och ointresserade av att göra genomtänkta reportage.
Ibland undrar jag om det finns en speciell lista som måste bockas av för att man ska kunna göra en film eller tv-serie i Sverige. ”Trans – check, hbt – check, otrevlig vit man – check” och så vidare. Man kan i alla fall tro det när man ser Blodsoffer, den nya svenska krimserien på Netflix.
För ett tag sen berättade jag hur jag blev lurad på en dryg tusenlapp av ”entreprenörer” i faktureringsbranschen. Hade aldrig upptäckt det om inte Falu Tingsrätt gjort en föredömlig utredning och hittat mig bland målsägarna.
Sedan jag uppnått pensionsåldern får jag allt oftare erbjudanden via e-mail. De kan handla om allt från oemotståndliga aktietips till läckra blondiner från Ukraina. Eftersom jag även äger en webbshop blir jag frekvent kontaktad av webbdesigners och såna som förstår hur Google Analytics fungerar.
Det finns tre möjligheter:
Nu ska jag hävda att 1), den allmänna föreställningen i vår kultur, är osann medan 2) är sann.
Egendomsskyddskommitténs betänkande Stärkt egendomsskydd i regeringsformen (SOU 2026:54) är ett välkommet steg i rätt riktning. Det viktigaste är kanske inte att kommittén har funnit den slutliga lösningen på egendomsskyddets problem, utan att den faktiskt har lyckats lägga fram ett konkret grundlagsförslag. Det är en betydande skillnad mot 2023 års fri- och rättighetskommitté, som efter sitt arbete konstaterade att det inte gick att uppnå tillräckligt brett parlamentariskt stöd och därför avstod från att lägga fram något förslag om egendomsskyddet.
De flesta av oss är nog eniga om att fallet Jason Arday är en stor tragedi. Storbritanniens yngste svarte professor avslöjades med att ha ägnat sig åt plagiering och att konsekvent ljuga om sina egna bedrifter och valde, efter avslöjandet, att ta sitt eget liv. Men vad är det som är mest tragiskt här? Ja, inte är det den påstådda ”rasismen” i alla fall.
Självklart känner du till World Values Survey som bevisar att Sverige är det högst utvecklade och modernaste landet i världen. Jag skrev om denna internationella undersökning här. Min poäng var att projektet var meningslöst annat än som propaganda för Sverige och därför var det, mycket riktigt, i stort sett helfinansierat av svenska staten.
Det är valår om nu någon skulle ha missat det. Det innebär att alla partier sätter upp reklam på relevanta platser. Men får affischerna sitta kvar? Beror helt och hållet på vilket parti det handlar om. En tre meter hög bild av förvirrade C-ledaren Thand-Ringqvist sitter fredad i Bromma men på Stockholms central river självrättfärdiga viktigpettrar ner SD-affischer.
Många oroar sig för vad AI ska göra med mänskligheten. Hittills är det ju vi människor som har styrt honom genom att ställa frågor och uppmuntra till saker som vi önskar oss. Men vad händer om vi inte driver på honom? Går han av sig själv? Är han god eller ond? Jag frågade honom.
Vad skulle du göra om jag och andra inte ställde frågor och bad dig om saker?
Den 2 februari 1933 möttes polisen av en makaber mordscen i den franska staden Le Mans. Hembiträdena och systrarna Christine och Léa Papin hade slaktat sin arbetsgivare Léonie Lancelin och hennes dotter Geneviève. Offren hittades brutalt mördade, sönderskurna, delvis flådda och med ögonen utslitna. Det var ett av historiens mest bestialiska dåd. Ändå reagerade dåtidens kulturelit med att höja mördarna till skyarna.
Den brittiske författaren Percy Francis Westerman (1876-1959) skrev pojkböcker om äventyr och krig. Hans första bok, A Lad of Grit, kom ut 1908, samma år som Robert Baden-Powell grundade scoutrörelsen. På Wikipedia står det att scoutrörelsen påverkades av Westermans böcker, vilket verkar rimligt.
Om Nobelpris hade kunnat utdelas postumt skulle jag nominera H C Andersen, men inte nödvändigtvis i grenen Litteratur utan snarare i grenen Ekonomi. Det beror på att ekonomin, när den är som bäst, lyfter fram mer eller mindre lagbundna beteenden hos människor som tydliggör och förklarar viktiga samhällsfenomen (till exempel, som Adam Smith påpekade, så förekommer det inte att företagare som dominerar en bransch träffas utan att de börjar planera en konspiration mot den fria konkurrensen).
I våras fyllde Sveriges bästa dansbandslåt 50 år. I april var det nämligen just 50 år sedan Sten & Stanleys album Bella bella släpptes. Och låten – första spåret på B-sidan om jag inte missminner mig – är förstås Jag vill vara din, Margareta.
Tidernas bästa, som sagt. Tycker i alla fall jag. Men jag erkänner att jag är lite partisk.
Det finns inte mycket som slår en riktigt bra teaterföreställning. Där filmen erbjuder en färdigklippt, statisk perfektion är teatern organisk, rå och djupt intim. Att dela samma syre som skådespelarna, höra deras andetag och se deras sårbarhet utan filter skapar en alldeles särskild form av magi.
En av de mest magiska föreställningarna jag sett är Eirik Stubøs uppsättning av Noréns mästerverk Och ge oss skuggorna med en briljant Örjan Ramberg i en av rollerna.
DET GODA SAMHÄLLET 