Med stämningar menar jag i det här fallet i samhället grasserande mentala tillstånd som påverkar stora eller små delar av befolkningen. Min banala tes är att dessa stämningar, som avgör hur folk beter sig och därför hur samhället utvecklas, inte alls behöver vara rationella i bemärkelsen förmögna att identifiera fungerande lösningar. Människor tenderar att då och då fångas av en stormvind som inte alls hjälper dem utan i stället kanske förvärrar deras belägenhet. Det är rimligtvis ett grundproblem för demokratin.

En sommar för drygt tjugu år sedan hade jag haft ett ärende till Ornö. Innan jag tog motorbåten tillbaks gick jag in på krogen som ligger ovanför den vackra Kyrkviken. Det var vackert väder men nästan ändå inga gäster ute på altanen mot vattnet. Det satt ändå en person, en kvinna i yngre medelåldern, vid ett bord. Jag är så gammal att ingen behöver bli besvärad över att jag närmar mig. Vill man är det ofarligt att avfärda mig. Jag gick fram till henne och frågade om jag fick sitta vid hennes bord. Det fick jag. 

Jag har gått igenom Arbetsförmedlingens katalog över arbetsmarknadsinsatser från A till Ö för att utröna hur många av dessa som riktar sig specifikt mot invandrare.

Ordet ”invandrare” är sedan några år utbytt mot nyordet ”nyanländ”. Förmodligen för att ”nyanländ” har en mer positiv klang som antyder att samtliga berörda står i startgroparna, redo att fulla av iver göra sitt inträde på arbetsmarknaden efter att vissa utbildnings- och stödinsatser satts in. Vilket också stämmer i många fall. Men långtifrån i alla.

Vi håller oss med många klichéartade, slappa och svårförståeliga begrepp, till exempel just ”Sveriges integrationsförmåga”. Vi ojar oss över att den kompetensen är för dålig och ger oss därmed själva ett pisk eftersom undertexten är att det på något sätt är Sveriges, alltså även mitt, fel att många, troligen de flesta, invandrare väljer att inte byta kultur eller åtminstone greja ett jobb som låter dem försörja sig och betala skatt.

För några dagar sen såg jag om 90-talsklassikern Mannen med järnmasken. Filmen bygger på en roman av Alexandre Dumas och romanen bygger i sin tur på den ryktbara historien om en fånge som satt av tid på Bastiljen under Ludvig XIV:s tid. Verklighetens fånge bar sammetsmask, men i folktraditionen blev masken till en järnmask, det blir ju mer dramatiskt på det sättet. Och fången då? Alexandre Dumas hade sin egen teori, och en rejält sensationell sådan dessutom.

Socialdemokraten Annika Strandhäll har uppenbarligen för lite att göra på jobbet, för nu är hon åter ute och härjar på sociala medier. För att göra en rejäl poäng på Rysslands hot mot Ukraina riktar hon in sig på Jimmie Åkesson. Nu är det dock inte den blåbruna stämpeln som gäller, utan en Putinfärgad sådan. I ett tweet skriver hon: ”Vi minns när Åkesson svarade ”pass” när han fick frågan Macron eller Putin i SVT. ”

Med jämna mellanrum, år efter år, får medborgarna veta att deras skattefinansierade statliga och kommunala serviceproducerande organisationer som lever på politikernas budgetanslag, till exempel landstingsregionernas sjukhus, blir allt mindre effektiva eftersom apparaterna själva sväller upp av tilltagande byråkrati när de får mer pengar. Den 16 januari har Svenska Dagbladet upptäckt ett nytt exempel på denna järnlag: ”Trots personalbrist – byråkratin ökar i vården. Två av tre nyanställningar i Region Stockholm är administratörer, handläggare eller chefer”.

Under mina år i grundskolan på det tidiga 1970-talet stötte jag på begreppet studiedag. Som sju- eller åttaåring såg jag framför mig hur denna studiedag skulle ägnas åt evigt tragglande med multiplikationstabeller och läsande i långtråkiga böcker om hur far är rar och mor är en orm, eller hur det nu var. Till min initiala förvåning tillbringades den s.k. studiedagen åt ingenting annat än ledighet med rasande i skogarna tillsammans med kamraterna. Med tiden lärde jag mig att studiedag just betydde ledighet och var kliniskt befriad från allt vad studier innebär, men det fanns alltjämt en gnagande oro att vår snälla lärarinna skulle upptäcka att mina kamrater och jag inte alls ägnat oss åt studier, vilket namnet studiedag antyder, utan endast åt i hennes ögon meningslösheter och att detta skulle rendera i mångdubbelt betungande studier, för att ta igen alla de av oss försummade multiplikations- och läsövningarna. Studiedag fortsatte emellertid att innebära just ledighet och uppåt gymnasiet hade jag accepterat det konträra och såg fram mot mina lättjefulla ”studiedagar”.     

När det är krig mellan två länder brukar det sluta med att den ena sidan vinner. Förlorarens nederlag brukar, såvitt jag vet, inte komma plötsligt utan över en viss tid så att vederbörande kan anpassa sig till situationen, bita i det sura äpplet och förbereda sig på att hissa vit flagg och i övrigt börja tänka på stilleståndsförhandlingar. Bara mycket enfaldiga och sturska förlorare vägrar att läsa handskriften på väggen för att i stället envist fortsätta kampen till det totala nederlaget. De behöver förresten inte vara enfaldiga och sturska. Det räcker med att de är fanatiska och ideologiskt förblindade eller besatta av någon tro enligt vilken ett totalt fiasko är mer ärofullt än en mer fredlig kapitulation inför vinnaren. (Enligt Esaias Tegnér var Karl XII sådan:

Han kunde icke vika,
blott falla kunde han
.)

Under senare tid har energiförsörjningen kommit att diskuteras sedan ett par kalla, vindstilla dagar avslöjat att vårt elsystem är mycket känsligt. Det har inte varit svårt för kritikerna att påvisa bristerna – de har redan anmält sig som kommande nedslag i varje boendes plånbok, mest i villaägarnas. Svårare har det varit för dem som ansett sig vilja försvara rådande system.

Häromdagen skrev jag i Lenins efterföljd att kapitalister som kollektiv är alldeles för giriga för att försvara det system – kapitalismen – varpå de bygger sina framgångar. Lenin underströk detta genom sin hånfulla förmodan att de sista kapitalisterna skulle slåss om att få sälja de rep i vilka man skulle hänga dem. En viktig fråga som jag inte tänker försöka besvara just nu är vem som ska sköta kapitalismens systemförsvar om inte kapitalisterna själva gör det. En preliminär gissning är att den uppgiften faller på envar, det vill säga på dig och mig, som är skarpsynta nog att inse vilket slags social ordning som är bäst på att lägga livet till rätta för de flesta som vill anstränga sig lite.

Jag tror knappt det är någon av alla de motsägelsefulla uppfattningar i aktuella frågor som idag grasserar i våra samhällen för vilka man inte kan hitta åtminstone någon påstått vetenskaplig bevisning. Folk tycker olika och det har de väl alltid gjort men det som skiljer vår tid från tidigare epoker är att nu ska allt tyckande bevisas vetenskapligt och därmed har en ny nisch uppstått för vetenskapen, nämligen att bevisa saker. Och då, verkar det, utför vetenskapen noggrant sin uppgift. Det är inte bara Greta Thunberg som säger att vi måste lita på vetenskapen och lägger fram tjocka avhandlingar som bevis. Hennes motståndare gör samma sak med lika starka belägg. Överallt förklarar vetenskapen motsatser för sanningar. Man behöver inte leta länge på nätet för att hitta solid vetenskaplig bekräftelse både på att munskydd är nödvändiga för att begränsa smittspridningen och att de är värdelösa i kampen mot coronat.

Senaste tiden har det cirkulerat en skärmdump från SVT-prinsessan Carina Bergfeldt på sociala medier. I ett försök att vara avspänt rolig, och samtidigt visa hur ofantligt hårt hon jobbar och hur oumbärlig hon är, har hon hängt ut sin lille son på bild och beklagat sig över att dagis är stängt på röda dagar medan hon själv förbereder en talkshow.

Lenin sa att de sista kapitalisterna kommer att slåss om att få tillverka de rep med vilka de ska hängas ty sådan är deras hejdlösa girighet. Det ligger mycket i det för den enskilde företagarens personliga mål är att tjäna pengar, inte att värna om det system, kapitalismen, som möjliggör för en företagare att i bästa fall bli rejält förmögen (plus allt det andra om ökad allmän levnadsstandard och jobb som skapas). De flesta företagare ägnar knappt en tanke åt hoten mot den framgångsrika och mycket sofistikerade sociala ordning som förenar marknadsekonomi, mänskliga friheter (jag menar sådant som yttrandefrihet, äganderätt och näringsfrihet, inte bostadsbidrag), rättsstat plus, nästan viktigast av allt, goda och allmänt hållna utvecklingsfrämjande värderingar såsom hederlighet, flit, ansvarskänsla och så vidare.

För åtta år sedan startade jag den här bloggen för att jag är en skeptisk och misstänksam person. Jag tvivlar ofta på allmänt hållna sanningar. Till exempel betvivlade jag de påstådda ryska ubåtskränkningarna i Stockholms skärgård för några årtionden sedan. Sedan jag under några år studerat u-landsbiståndet inifrån tappade jag tron på att verksamheten gör någon nytta, i varje fall för de bistådda. Därifrån var det inte långt till att ifrågasätta den inhemska motsvarigheten, alltså socialhjälpen. Jag kunde inte ens arbeta upp den påbjudna indignationen över president Trump.

Efter att man lämnade regeringen ligger nu Miljöpartiets väljarsiffror långt under riksdagsstrecket. I den senaste mätningen får partiet 2,8 procent. Fiaskot diskuteras nu flitigt på sociala medier, där många twittrare är eniga om att det är partiets förhållningssätt till drivmedelspriserna som ligger bakom de sjunkande opinionssiffrorna.

Det som jag skrev om igår – att det påstått sekulära Sverige inte alls är sekulärt utan tillber en gud som heter staten – är, när jag tänker på det, inte alls, som jag först trodde, ett lättsinnigt stycke humor utan tyvärr sannare än man anar.

I Sverige är tilliten till statsguden i det närmaste obegränsad. Vi offrar halva bruttonationalprodukten åt den för att dess högre prästerskap, det vill säga de ledande politikerna, ska lösa åt oss. Du kanske trodde att psalm 249 (av Lina Sandell, bilden) i den svenska psalmboken handlade om den kristne guden Gud men det gör den inte. Det förstår man exempelvis av följande brottstycken:

I Sverige har det blivit en väl cementerad dogm att alla skall behandlas lika – alla skall med. Eftersom alla inte är lika – inte ens enäggstvillingar till hundra procent– får man problem när dogmen styr handlandet, inte bara används som en politisk-ideologisk prydnad. I min hemstad ville man att eleverna skulle bli än mer lika varandra och lade därför ner fyra skolor och samlade eleverna i en enda, stor. Så här optimistiska var då de rättrogna.   Det blev dock en bitter erfarenhet för dem.  Missnöjda föräldrar fick friskolorna i staden att snabbt växa. Resultatet blev ökad ojämlikhet trots att avsikten var den motsatta.