Arrogans

Patrik Engellau

Om jag vill ge intressanta exempel på hur människan kan gripas av uppblåst enfald behöver jag bara söka bland mina egna livserfarenheter. Jag kan gå tillbaka till min tid för några decennier sedan som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau, en före detta portugisisk koloni i Västafrika.

Afrika var ett av de många högre lärosäten vid vilka jag studerat. Om man bor där några år kan man inhämta värdefulla lärdomar av en art som aldrig förekommer vid tentamina på svenska universitet. Exempelvis förstod jag ganska snart att det här med mångkultur, där olika kulturer fredligt skulle existera vid varandras sida och alla kulturer anses lika värdefulla, vilket hade blivit svensk lag ett tag innan jag flyttade till Bissau, var helt snurrigt. Lejonen betar inte med lammen och det går inte att göra vargen till vegetarian. Men de över partigränserna helt eniga svenska riksdagsledamöterna, som unisont röstat igenom detta förslag, hade inte gått i högskolan Afrika utan i stället förkovrat sig på institutioner som Runö folkhögskola där en helt annan typ av lärdom presenteras.

Det fanns två slags svenskar i Guinea-Bissau, allihop, förstås, finansierade genom det svenska biståndet. Dels fanns vi som jobbade på ambassaden (som inte hade annat att göra än att förvalta det svenska biståndet), dels fanns några dussin så kallade biståndsarbetare som jobbade i den afrikanska verkligheten. De kunde till exempel vara fiskare som skulle hjälpa till att organisera upp fiskenäringen eller träarbetare som skulle leda arbetet på sågverket eftersom den gamla chefen som var portugis försvann hem till Lissabon när den gamla kolonin blivit fri.

Läs mer

Ny podd! Det är inte lätt att vara man

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 16/12) pratar jag med författaren Einar Askestad. Han debuterade 1997 med novellsamlingen ”Det liknar ingenting” och har senast publicerat ”Så enkla är orden” (2018), som är hans elfte bok. Han är även gästskribent här på Det Goda Samhället.

I detta avsnitt pratar vi om männens situation i jämställdhetens Sverige. Män har det inte lätt även om kvinnors problem får mest uppmärksamhet. Askestad berättar även om feminiseringen av kulturlivet – ordet ”kulturman” har blivit synonymt med ”gubbslem”. I inlägget ”Det kvinnliga våldet – om den oförlösta dynamiken mellan kvinna och man i vår samtid” (4/11 2018) skrev Askestad så här:

”I detta läge skriver feministiska kulturjournalister på de feministiska kultursidorna om feministiska författare som gått på feministiska författarskolor om feministiska böcker som belönats av feministiska kulturinstitutioner och myndigheter.”

I podden berättar Askestad om sina erfarenheter av kvinnors psykiska våld mot män. Han försökte en gång ta upp ämnet i Sveriges Radio P1s program ”Tankar för dagen”, men blev refuserad. Det passade inte deras agenda.

Läs mer

Rasismen håller på att dö

Jan-Olof Sandgren

Rasismen befinner sig i kris, och det är antagligen en tidsfråga innan den dör ut. Det är möjligt att Henrik Arnstad inte håller med, men han har å andra sidan byggt hela sin karriär på att rasismen frodas och står i begrepp att ta över samhället. Försvinner rasismen försvinner inte bara Henrik Arnstad från det offentliga samtalet, utan också hela det antirasistiska etablissemanget som i årtionden omhuldats av media och sponsrats med generösa statsbidrag.

Det kan visserligen se ut som att rasismen ökar, men det beror dels på att den rasism som tidigare dolts i människors medvetande kommer upp till ytan när folk träffas. Trots allt tal om segregation har aldrig så många kontaktytor skapats mellan grupper som just nu, på gott och ont.

Det andra skälet till att rasismen verkar vara på frammarsch är att en mängd företeelser kallas rasism, utan att egentligen ha ett dugg med att göra med ras. I stort sett alla intressekonflikter som kan uppstå mellan invandrare och svenskar kan avfärdas som rasism, om man vill undvika att diskutera de bakomliggande orsakerna.

Läs mer

Vår beredskap är dålig, det finns ingen anledning till lugn

Patrik Engellau

Den 20 november träffade ett antal ledande poliser representanter för justitiedepartementet. En vecka senare översände rikspolischef Anders Thornberg en promemoria till departementet som sammanfattade polisens synpunkter (diarienummer A598.518/2018; justitiedepartementet skickar texten om du ber om den).

Inledningen är dramatisk. Så här olycksbådande är situationen:

Polisen gör alltså mycket redan i dag och arbetar intensivt med att bli mer offensiv men inser att även om fler grips, häktas och döms, så minskar inte den grova brottsligheten. Tillväxt och återväxt i de kriminella miljöerna är ett av de grundläggande problemen.

Läs gärna en gång till. Den grova brottsligheten minskar inte även om fler grips, häktas och döms. Det betyder, vad jag kan förstå, att polisen är chanslös mot den grova brottsligheten. Situationen har, om man ska tala klarspråk, vuxit polisen över huvudet. Som jag har skrivit ett otal gånger: välkommen till Rio de Janeiro. Även där är polisen hjälplös och där har man ändå försökt även med tanks, helikoptrar och militär.

Men den svenska polisen verkar ha gott framtidshopp. Den bedömer dock ”att regeringen, övriga myndigheter och samhällsaktörer måste öka sina insatser för att bryta den negativa utvecklingen i synnerhet i de utsatta områdena. Det krävs kraftfulla åtgärder”. Så räknar polisen upp ett antal angelägna kraftfulla åtgärder.

Läs mer

När övertygelsen förlorar kontakten med verkligheten

Lennart Bengtsson

Av en obegriplig anledning enades man vid klimatmötet i Paris år 2015 att jordens temperatur inte skulle tillåtas stiga över 2°C. Helst skulle man eftersträva att begränsa temperaturökningen till 1,5°C. Det är väsentligt att framhäva att temperaturökningen inte skall jämföras med dagens utan den som rådde vid industrialismens början kring mitten av 1700-talet under den lilla Istiden. Jämför vi med dagens temperatur reduceras ökningen med 1°C eftersom detta redan inträffat. I vilken utsträckning som den temperaturökningen beror på växthusgaserna kan inte bestämmas med någon större säkerhet. De flesta klimatforskare håller dock för troligt att det dominerande bidraget beror på växthusgasökningen. Men inget är absolut säkert. Man vet till exempel inte orsaken till lilla Istiden.

För att sätta Parismötet i ett sammanhang är det nödvändigt att jämföra med IPCC:s femte allmänna utvärdering, 5th Assessment Report, från 2014. Där framgår det tydligt att det enda scenario som skulle kunna garantera en uppvärmning på endast cirka 1°C måste motsvara experiment RCP2.6. RCP (Representative Concentration Pathway) är ett sätt att beteckna belastningen av antropogena växthusgaser. RCP2.6 är ett tänkt scenario där 2.6 mäts i koldioxidekvivalenter med enheten Watt/m2 som man i modellexperimenten antagit skall gälla mot slutet av innevarande århundrade. I RPC2.6 har man till exempel antagit att växthusgasutsläppen når sitt maximum 2010-2020 varefter utsläppen kommer att minska väsentligt. Detta är nödvändigt då dagens antropogena växthusgasbelastning uppgår till cirka 3,1 Watt/m2.
Läs mer

En lovsång till svenska företagare

Patrik Engellau

Skriftställaren Anders Johnson är entreprenörskapets, särskilt det svenska entreprenörskapets, lovsångare och dessutom nationens överlägset mest framstående företagshistoriker. Nu har han kommit ut med den 600-sidiga tegelstenen Besvärliga människor – svenska entreprenörer under 400 år (Timbro förlag).

Johnson verkar veta allt om varenda individuell företagare från 1600-talets västgötaknallar till Barbara Bergström, ”Sveriges främsta skolentreprenör”, kvinnan bakom Internationella Engelska Skolans framgångar. Han bjuder envar på lite historia. Bohuslänningar kan med tillfredsställelse läsa om Gustaf B. Thordén, som ”växte upp under enkla förhållanden i Munkedal” och sedan byggde upp Uddevallavarvet. Själv fick jag veta att min frus mormors morfar, ”Kungsholmskungen” Johan Wilhelm Smitt, var den som fick fart på Alfred Nobels affärer genom att finansiera nitroglycerinet. Det känns som om det nästan var jag själv som stod för den storartade succé som Nobelpriset blivit.

Jag vet inte hur många individuella företagaröden Johnson redovisar, men personregistret upptar ungefär 1 300 namn vilket ger mer än två entreprenörer per textsida. Att läsa känns som att sitta vid sidan av en bred flod och se en mäktig ström av initiativrikedom, handlingskraft och ofta även envis tjurskallighet glida förbi.

Läs mer

Gästskribent Torsten Sandström: Liberalismens väg mot undergång?

Dagspolitikens motsättningar mellan nationalister och globalister aktualiserar liberalismens framtid. Denna ideologi har en självdestruktiv tendens. Konflikter är en del av dess tankesystem alltsedan begynnelsen. Om jag väljer upplysningstidens som startpunkt – någon föredrar kanske renässansens humanism – så möter vi tidigt en grälsjuk liberal förnuftstro, i kombination med en strävan efter medborgerlig frihet. Frånsett tendensen att träta i en anda av att veta bäst (Rousseaus vänner betraktade honom som notoriskt grälsjuk) så har liberalerna lämnat ett storslaget arv efter sig. Detta syns tydligt i nutida samhällen. I form av demokrati, välfärd och en skön strävan efter mänsklig frigörelse. Men nu tycks det som om liberalerna är på väg att förskingra sin kvarlåtenskap.

En av de fasta punkterna i 1800-talets liberala strömningar var den nyttoteori som Bentham lanserade och John Stuart Mill utvecklade vidare. Det rörde sig om ett i grunden ekonomiskt och praktiskt synsätt. Man krävde att politiska beslut och lösningar skulle ha som mål att maximera nyttan för flertalet individer i nationen, oberoende av klass. I detta ligger en tanke om att väga rikas och fattigas samhällsintressen mot varandra, för att åstadkomma största möjliga lycka för flertalet medborgare. Redan här råkade utilitaristerna i konflikt med den framväxande vänstern, som byggde sitt tänkande på ett perspektiv av klasskamp. I deras strid dominerade arbetarklassens nytta. Och målet var en revolution som kullkastade inte bara klassen av kapitalister utan också privat ägande av produktionsmedel. Här verkade liberalerna som en nyttig bromskloss.

Läs mer

Frankrikes gula västar och Sverige

Lars Hässler

Frankrike verkar befinna sig, om inte på gränsen till inbördeskrig, så i en form av mini-revolution med hundratusentals våldsamma demonstranter klädda i gula västar. Oavsett vad man tycker om anledningen till våldet, slås jag av hur kraftigt franska staten reagerat med att upprätthålla statens våldsmonopol. Tusentals poliser i kravallutrustning, soldater med skjutklara vapen, vattenkanoner och till och med pansarvagnar (med EU-arméns beteckningar) har mobiliserats.

Även om Sverige, än så länge, är långt ifrån dessa samhällskonvulsioner, så skulle vi sakna möjligheter till en motsvarande kraftsamling. Vi skulle förmå mobilisera högst några hundra poliser, troligtvis inga soldater, inga vattenkanoner och inga pansarklädda bilar.

Det inhemska hotet i Sverige är troligen inte svenskar som demonstrerar mot höjda bensinpriser, däremot kanske mot invandringens negativa följder med våldtäkter, misshandel och allmän osäkerhet. Ett framtida hot kan dock bli att befolkningen i utanförskapsområden, under islamisters ledning, drar in i city i tusental och vandaliserar. Under sådana omständigheter har samhället inte på långa vägar tillräckliga resurser att upprätthålla ordningen.

Läs mer

Nej, jag måste inte respektera islam

Mohamed Omar

Sedan jag lämnat islam stöter jag ibland på åsikten att svensk religionsfrihet betyder att man inte får kritisera islam, eller till och med att man måste respektera islam. Det är framför allt muslimer som tycker att jag ska hålla tyst ”eftersom i Sverige får man tro vad man vill”.

Jag får inte detta att gå ihop: i Sverige får man tro vad man vill, därför får du inte säga vad du tycker om min tro! Jag gissar att det inte är den svenska religionsfriheten som är den högsta principen för dem som resonerar så. De har sannolikt en annan princip som för dem står över religionsfriheten – och det är deras islamiska tro.

Men de vill inte säga att ”enligt min islamiska tro, så måste du vara tyst”, eftersom de befinner sig i Sverige och vill ha stöd av andra. Här, i ett icke-islamiskt samhälle, skulle en sådan hållning inte uppfattas som rimlig. Så de säger alltså i stället ”i Sverige har vi religionsfrihet, vilket betyder att du inte får ha en negativ uppfattning om islam”.

Läs mer

Gästskribent Johan Ahlenius: Göran Rosenberg, “Tungors gift” och yttrandefriheten

För Er kännedom som ägnar söndagsförmiddagarna åt annat, så sänder Sveriges Radio varje söndag ett två timmar långt program ”Godmorgon, världen!” som har beskrivits som en sorts radiohögmässa för PK-troende.

I förra veckan innehöll programmet bland annat en betraktelse av den välkände journalisten och författaren Göran Rosenberg med titeln ”Tungors gift”. Hans tankegång var följande: Det var ord som ytterst gjorde Förintelsen möjlig, alltså ska man värdera ord som handlingar. Yttrandefrihet kan därför ses som en jaktlicens, som skulle ”ge tillåtelse att fritt döda eller såra”. Han anser att ord lika lite som vapen kan ges full frihet, då de kan döda och såra, varför yttrandefriheten måste begränsas.

Om detta finns mycket att säga. Ens första tvekan rör själva huvudtesen. Skulle en begränsning av yttrandefrihet verkligen ha stoppat Förintelsen, eller för den delen de sovjetiska strafflägren eller Maos kulturrevolution? Att lasta yttrandefriheten för historiens större illdåd är svårt och kräver rätt långsökta resonemang. Snarare har de nog begåtts av regimer där yttrandefriheten varit satt på undantag.

Och även om påståendet att ord kan såra och döda kan vara riktigt, så är det svårt att överföra detta till krav på censur. Ord är inblandade i det mesta av mänsklig interaktion, med såväl goda som dåliga avsikter. Att kommunismen och nazismen skulle ha lidit av för mycket yttrandefrihet, hävdar nog ingen. Men även deras demokratiska motståndare gav uttryck för åsikter som ledde till att man sårade och dödade bokstavligt. Så det förhållandet att yttranden sårar eller dödar är knappast avgörande, utan de flesta anser väl att man måste se till de bakomliggande värderingarna, och det verkar väl rimligt att anta att Rosenberg menar att i debatter såväl som handgripligt är att ”döda och såra” för goda åsikter försvarligt, men inte för de han uppfattar som dåliga.

Läs mer

Knähunden major Björklund

Stefan Hedlund

Spelet kring försöken att bilda regering når ständigt nya lågvattenmärken. Efter att först ha fällt statsminister Stefan Löfven i en misstroendeomröstning, valde Riksdagen att rösta nej till Ulf Kristersson som regeringsbildare, bara för att kort tid därefter rösta ja till Kristerssons budgetreservation, och att endast dagar senare rösta nej till Löfven som regeringsbildare. Att hänföra till detta som rent och skärt apspel torde inte vara någon överdrift. Många skulle nog föredra grövre epitet.

Politiska kommentatorer brukar hänvisa till att bollen ligger hos Centerpartiet och Liberalerna gemensamt. Inget kunde vara mera missvisande. En enkel blick på den ”matematik” som haft så stort inflytande över processen ger vid handa att det finns två huvudsakliga alternativ. Till vänster finns den ”rödgröna röran”, som samlar 144 mandat. Till höger finns spillrorna av det som en gång kallades ”Alliansen”, alltså Moderaterna och Kristdemokraterna, som tillsammans med Sverigedemokraterna samlar 154 mandat.

Med sina 31 mandat har Centerpartiet blivit vågmästare mellan dessa block. Utan Annie Lööfs godkännande kan ingen regering bildas. Liberalernas 20 mandat är däremot i sak irrelevanta. Om Jan Björklund väljer att rösta med sina gamla vänner blir det, tillsammans med SD, bara 174 mandat. Om han väljer att stödja de rödgröna blir det ännu färre – blott 164 mandat. Den uppenbara sanning som stått klar ända sedan valet i september är att Liberalernas enda roll är erbjuda informellt politiskt stöd åt Centerpartiet. Något aktivt inflytande över hur de andra partierna uppträder kan man inte räkna med, utöver att skapa frustation och vrede.

Läs mer

Är västerlandet på väg mot sin undergång? Toynbee säger det

Nils Lundgren

Utvecklingen runtom i Västvärlden är oroande. Det ser sannerligen inte ut som om Francis Fukuyamas slutsats efter Berlinmurens fall, Sovjetunionens sammanbrott och det kalla krigets slut stämmer. Den politiska och ekonomiska liberalismen hade vunnit sin slutseger och vi stod inför historiens slut, hävdade han redan sommaren 1989 i en artikel i The National Interest och sedan i sin berömda bok The End of History and the Last Man, som kom ut 1992.

Man kan hävda att Fukuyama gick tillbaka till den historiesyn som dominerade kring förra sekelskiftet i den anglosaxiska världen. Sedan Napoleonkrigen hade världen gått framåt mot frihet, välstånd och folkstyre och historien uppfattades som linjär. Uttrycket ”historiens slut” har använts även om den grundsyn som spred sig då. För var dag blev världen en dag bättre.

Det visade sig dock med besked att historien inte var slut den gången. Första världskriget, trettiotalsdepressionen, andra världskriget, atombomben, kommunistväldet och kalla kriget följde. Och redan första världskriget räckte för att få en annan historiesyn att bryta fram. Omkring 1920 kom Oswald Spengler ut med sitt verk Västerlandets undergång (Der Untergang des Abendlandes). En av grundtankarna var att världshistorien som sådan saknar riktning och därför inte kan ses som en utveckling från lägre kulturformer till högre. Det kan gå mycket illa i en kultur, där det tidigare har gått mycket bra.

Läs mer

Det heliga barnet

Jan-Olof Sandgren

Vad är det som är så märkvärdigt med barn? Så märkvärdigt att tre kungar från världens hörn kunde färdas på kamel genom öknen, enbart ledda av en stjärna, bara för att få knäböja framför en pilt i en krubba. Om historien i julevangeliet är sann spelar ingen roll. Har den fascinerat oss i snart 2000 år måste det ligga något i den.

Barn har (förutom sin oskuld) två egenskaper som vuxna i allmänhet saknar, men ofta söker i religionen. Villkorslös tillit och en okuvlig tro på framtiden.

Eftersom jag en gång studerat biologi gräver jag reflexmässigt i evolutionsläran så fort jag vill förklara mänskligt beteende. Från födseln är vi genetiskt kodade att visa tillit. Eftersom vi inte kan överleva på egen hand, gynnar det vår överlevnad att utgå från att mamma är snäll. Vidare är vi genetiskt kodade att tro på framtiden, annars skulle vi inte orka med den svåra (och ibland mycket obehagliga) uppgiften att växa upp. Helst ska vi behålla en viss framtidstro även som vuxna, tills vi hunnit fortplanta oss och se vår avkomma växa ur koltåldern. Det krävs liksom en pakt mellan vuxna och barn, av tillit/framtidstro (den må vara hur illusorisk som helst) för att stafettpinnen lyckosamt ska föras över till nästa generation.

När processen avslutats och barnen står på egna stapplande ben, kan vi kosta på oss att se världen som den är – vilket antingen gör oss till pessimister och cyniker, eller får oss att ägna resten av våra liv åt att ge välmenande råd. Vid det laget är vår avkomma redan fullt upptagen med att föra generna vidare, så mänskligheten kan överleva ett tag till. Sådär har det hållit på, förmodligen sedan neanderthalarna vandrade på jorden. Naiva, okunniga barn – optimistiska, övermodiga vuxna – kloka och desillusionerade gubbar och kärringar; tre nödvändiga ingredienser för en hållbar utveckling.

Läs mer

Falska alarm

Patrik Engellau

Vid varje tid är det något särskilt människor förväntas bli upprörda över. Oftast, tror jag, är det på temat att onda krafter, normalt rika, vita män, håller på att konspirera mot just dig, lilla, hederliga och orättmätigt undanskuffade människa. Statens roll i den här kampen är inte säkert given. Ibland, som i James Bond-filmerna, står staten alltid pålitligt på den rätta sidan och tar en fajt mot de onda männen. Men det händer i många av de fall som förfärar tidsskedet att staten inte riktigt anses ha bestämt sig för vilken sida den ska stödja. Den globala uppvärmningen är en av vår tids stora förskräckelser och i den frågan finns det många, till exempel Greta Thunberg, 15 år, som tar världens politiska ledare i upptuktelse för att ”det är mycket snack men det händer ingenting”.

Läs mer

Lycksalighetens ö

Anders Leion

Jämlikheten, och framförallt den mellan könen, är ett mycket eftersträvansvärt mål i vårt land. Eftersom detta önskade tillstånd ännu inte har uppnåtts väcker bristen på jämlikhet mycket oro, ilska och ångest.

Särskilt stor och ettrig blir denna ilska när ojämlikheten rör de olika villkor under vilka sexualitetens handlingar utövas eller inte utövas mellan könen. (Jag begränsar mig nu till de två vanligaste könen.) Ett återkommande tema är att en vidlyftig flicka eller kvinna får sitt rykte befläckat medan samma beteende utövat av en man ses som något berömvärt eller i alla fall beundras. Vad kan detta bero på? Är det ett uttryck för patriarkatets förmåga att också styra våra, det vill säga båda könens, tankar?

Låt oss göra en utflykt till Lycksalighetens ö!

På denna ö råder lugn och harmoni. Också på skolgårdarna är det lugnt och tryggt. Ingen skriker Hora! Och ingen flicka behöver känna sig rädd och jagad. Barnen och ungdomarna rör sig utan rädsla – även om lekarna kan vara nog så vilda. De är ju unga.

Läs mer

Könsmaktsordningen – medan man ännu får tala om den

Patrik Engellau

För några dagar sedan skrev jag en text om att den amerikanska myndigheten National Labor Relations Board tycks ha beslutat att allt omnämnande av skillnader mellan könen utgör kvinnoförtryck. Och om det inte är just detta som NLRB menar så finns det andra viktiga institutioner som anser det.

Professor Stuart Reges som undervisar i IT-programmering vid University of Washington hade deltagit i en diskussion på temat ”Varför kvinnor inte programmerar” och försökt hitta något slags rimlig förklaring till det empiriska förhållandet att det finns fler manliga programmerare än kvinnliga. Det hade gjort studenterna upprörda. Professor Reges skriver:

De betraktar varje diskussion om könsskillnader, hur lugn och rationell den än är, som ett slags kvinnoförtryck som även blir ett sexuellt förtryck. Med andra ord betyder det att om man vågar diskutera vetenskapen om könsskillnader – till och med på ett universitet – så är det stor risk att man anklagas för att bryta mot amerikanska lagar.

Att prata om könsskillnader uppfattas som ett slags våldtäkt. Reges tycker att hans universitet alltför lättvindigt givit efter för de kränkta studenterna:

Jag är besviken för att University of Washington tagit ställning utan att ha avgjort den centrala frågan om huruvida min diskussion av detta utgjort könsförtryck. Det lämnar mig och andra som jag utan vetskap om vid vilken punkt yttrandefriheten slutar och olagligt könsförtryck startar. Ännu mer besvärande är att vi underlåtit att undervisa dessa studenter. Vi hade kunnat avvisa deras idéer om kränkning och i stället gått i bräschen för idéen att universiteten måste värna om traditionen att kunna diskutera alla slags idéer… I stället lämnar vi dem med föreställningen att de har rätt i att betrakta sig själva som offer och i att fortsätta att försöka tysta idéer som stör dem.

Läs mer

Gästskribent Rolf Oward: Jakten på den onda koldioxiden

En mindre lyckad googlesökning förde mig till en sida med den uppseendeväckande rubriken Brussels: Europe’s first CO2-free capital? Nog för att vilsna klimathotstroende kan hitta på det mesta, men – en stad utan koldioxid?

Ett stycke ur texten:

Making the city car-free and CO2-free will have a major impact on health and general well-being. With the combination of an extensive sharing concept, e-vehicles, mapping all data and optimising it with smart technology, we are certainly making progress in an effort to make our mobility and living environment even more sustainable. Our dream: to put Brussels on the map as a city with an eye for nature, health and quality of life.

Jag håller helt med om att en stad som är “CO2-free” kommer att ha ”a major impact on health and general well-being” på dem som bor där, dock inte på det sätt som artikelförfattaren tycks tro. Att koldioxid är en förorening, rent av ett gift, är en välspridd tanke, men det här måste vara något slags rekord i den vägen.

Man kan undra om den som skrivit texten ens vet vad koldioxid är och vilken roll gasen spelar för livet på jorden. Har han månne tänkt sig att lokalt stänga av fotosyntesen i Bryssel? Inte heller en helt lysande idé.

Läs mer

Lucia på medeltiden

Mohamed Omar

När man läser om luciafirandet på nätet stöter man ofta på åsikten att firandet ”inte har någonting att göra” med helgonet Lucia från Syrakusa. På sajten Högtider och traditioner står det så här:

Att vi i Sverige firar lucia den 13 december har egentligen ingenting med helgonet Lucia att göra utan härrör från det faktum att vintersolståndet på medeltiden inföll just runt 13 december.

I boken Svenska traditioner (2007) skriver folkloristen Jan-Öjvind Swahn så här:

Men flickans reliker och legend är, när det kommer till kritan, helt irrelevanta när det gäller den skandinaviska Lucian – hon och helgonet har bara almanacksdagens namn gemensamt.

Jag är inte folklorist, men jag är tveksam till det kategoriska påståendet att vårt luciafirande inte skulle ha någonting med helgonet att göra. Namnet Lucia är ju någonting, inte ingenting.

Helgonet Lucia levde i Syrakusa på 300-talet där hon ska ha dött martyrdöden. Enligt legenden bar hon ner mat till de förföljda kristna i katakomberna. Hon bar ljus i en krans på sitt huvud för att se vägen i mörkret.

När Sverige kristnades blev vi införlivade i den romersk-katolska kyrkan. Katoliker firar Sankta Lucia den 13 december, alltså gjorde vi svenskar också det eftersom svenskar var romerska-katoliker i minst 500 år. Så under hela vår medeltid var Lucias dag en bemärkelsedag.

Läs mer

Dubbel omfattning

Anders Leion

Rubriken använder sig av en militär term. Vi känner väl alla till den. (Även jag, trots min ringa militära erfarenhet. Jag gjorde 15 månader och gick ut som nummer tre – från botten. I slutet av tjänstgöringen, när vi var placerade på trupp för att ta hand om de nyinryckta, höll jag en lektion som gick ut på att med hjälp av filmade stridsvagnar som besköts med Carl Gustaf, granatgeväret, öva rekryterna att sikta rätt. Efter skottet stannades filmen och inspekterades duken för att se var skottet från det lågkalibriga insatsvapnet tagit. Under tiden som jag summerade resultatet för soldaterna, sittande i gräset framför mig, stod en tjock gubbe och tittade på en bit ifrån. När lektionen var slut kallade han mig till sig och sa: ”Det var den bästa lektion jag någonsin sett!” Han gick därifrån och sergeanten kallade på mig: ”Vad sa pansarinspektören?” Jag upprepade det. ”Jaha, vi har redan satt betygen, också dina”).

Dubbel omfattning innebär att man med hjälp av terrängen eller mörker eller annat försöker ta sig förbi fiendens flyglar och falla honom i ryggen. Det kan ske aktivt – de egna rör sig – eller passivt, man låter fienden tränga undan den egna centern. Det var så Hannibal gjorde vid Cannae år 218 före Kristus. Romarna trodde att hans center höll på att kollapsa. När de trängt tillräckligt långt lät Hannibal sina flyglar låsa in romarna. I säcken som uppstod dödade han sedan drygt 60 000 romare.

Varför är folk så sura nuförtiden? Det gäller i alla sammanhang. Jag har bott i nära sextio år i Stockholm. Aldrig har staden varit så frånstötande som nu. Det är stockholmarnas fel. De är som vanligt sura och oartiga men nu har de på de senaste åren också blivit förvandlade till vandrande döva och oseende stoder.

Läs mer

Gästskribent Lennart Waara: Medias elände – eländets media!

Jag var en gång på 60-talet med i den marxistiska vänstern. Ja, jag var till och med ideologiskt ledande kamrat som redaktör för en renlärigt marxist-leninistisk tidskrift. Det är inget jag är stolt över. Det förde dock det positiva med sig att jag lärde mig hur människor i dessa antidemokratiska organisationer tänker och agerar, hur deras heliga skrifter ser ut liksom deras agenda. Genom att lära känna fienden blir man en farligare motståndare.

Varje galen marxistisk uppfattning skulle på den tiden ha en egen organisation, egen tidning och tidskrift. Internet fanns inte. Det sades att ”vänstern förökade sig genom delning” vilket var sant. Till sist var organisationerna så små att de kunde hålla ”massmöten” i en telefonkiosk. En företeelse som nu är historia. Jag menar telefonkioskerna. Vänsterideologerna däremot har överlevt och befolkar idag, universitet, media, statsförvaltning och rikspolitiken.

Efter den sista demonstrationen marscherade vänstern i samlad tropp in i anställningar på SVT, SR, SIDA och det socialdemokratiska regeringskansliet. Där dväljs de och deras barn än i denna dag. Jag känner dem.

Den nationellt konservativa rörelsen idag befinner sig inte i samma situation. Den växer hela tiden och vi som var dissidenter för bara något år sedan har nu brett stöd ute i landet bland vanliga svenska medborgare. Det märks inte minst i alla direkta personliga möten och samtal. Oron och kritiken emot makteliten är legio.

Läs mer

Skolans internationella problem

Patrik Engellau

Serendipitet är den oförtjänta turen att hitta något bra som man inte visste att man letade efter. Flemings upptäckt av penicillinet är standardexemplet. När jag för några år sedan beslöt att återuppväcka och förhoppningsvis vitalisera sedan fyrtio år slumrande kunskaper i portugisiska språket hade jag serendipitet. På internet hittade jag en lärarinna i Rio de Janeiro som jag umgås med på Skype. Då visade det sig, för mig helt oväntat, att språket inte bara handlade om verb, prepositioner och glosor, utan att det som bonus kom en hel kultur med författare, konstnärer, en som hos oss kacklande politisk debatt och sin alldeles egna historia (fast kanske inte så alldeles egen ty Sveriges drottning Kristina hade ett nära umgänge med en av Brasiliens mest hyllade historiska personer, jesuiten António Vieira, som liksom Kristina var märkvärdigt modern i sådant som tolerans för avvikande religioner, hudfärger och kanske till och med könstillhörighet).

Samhällsproblem visar det sig att de har också i Brasilien, och som jag eventuellt till leda påpekat är dessa märkvärdigt lika dem som besvärar oss i Sverige. Ta skolan som exempel.
Nu struntar jag i att det i Brasilien som i Sverige finns utmärkta skolor. Dessa är inte problemet. Problemet är de skolor som inte är utmärkta utan tvärtom dåliga vare sig dessa dåliga utgör 25, 50 eller 75 procent av det totala antalet. Ett stort problem i Sverige är elevernas brist på respekt för lärarna. Det händer att elever uppför sig oförskämt mot lärare och till och med spöar upp lärare och i alldeles särskilda fall våldtar dem. Ett närliggande problem är att lärarhögskolorna är erkänt usla och att bara de studenter som har de lägsta betygen söker sig dit. Vidare har föräldrarna ofta abdikerat från sitt föräldraansvar och anser att det är kommunens uppgift att ta hand om deras barn.

Läs mer

Gästskribent Einar Askestad: Vad gör vi med våra minsta? Om barnböckerna i vår tid

För barn är varje bok en magisk sak, storögt tittar pojken på omslaget, för att i nästa ögonblick nästan otåligt ha vänt blad, redan förberedd på att bli överraskad, underhållen och upplyst. Boken talar till vår lust, vår glädje, vår vetgirighet. När Ellen Key skrev sin bok Barnets århundrade var hennes tanke att 1900-talet skulle bli århundradet då barnet hamnade i centrum. Vad innebar det egentligen? För den strängt uppfostrade Ellen Key gällde att ”alla barn skall ha roligt och inte behövde vara rädda”, och att barnen på sätt och vis skulle välja sina föräldrar, genom att de och inte föräldraskapet stod i fokus.

Efter att jag själv fått barn på nytt, lite senare i livet, öppnade sig ett fält av frågor. Idag, ett sekelskifte efter Ellen Keys välmenande ansatser, är den ”auktoritära uppfostringsmetoden” borta. Synen på barnet, och dess plats i familjen och samhället, gick över en allmän liberalisering efter andra världskriget, med en uppluckring av regler och hierarkier, mot att mot slutet av 60-talet hamna i en mer radikal misstro gentemot auktoriteter som sådana och traditioner överhuvudtaget.

En bok som är en klassiker i sammanhanget kom 1969 och heter Handbok i barnindoktrinering, skriven av Frances Vestin. Där framhålls vikten av att ”tala med barnet om viktiga saker från det att det är nyfött” och att ”hjälpa det till elementär politisk insikt”. Målet var att ”bidra till att skapa socialistiskt medvetna barn” och att ge dem ”objektivitet och möjlighet att självklart välja socialismen”. Nu är terminologin färgad av sin tid, men byter man ut explicita ord som socialism mot andra mer samtida ter sig boken inte så föråldrad, tvärtom. Idén om att i barnböcker verka för en ”social problemorientering” är i högsta grad levande, vilket jag efter många kvällar och böcker vid min sons sängkant snart konstaterade.

Läs mer

Bristande människomaterial

Patrik Engellau

Det finns en berättelse om en svensk kung, jag vet inte vilken, som hade hört att en framstående undersåte var republikan. Kungen kallade vederbörande till sig och spände ögonen i honom.

Är du republikan? frågade kungen.

Inte alls, Ers Majestät, sa medborgaren, det är inte monarkin jag har något emot, utan Ers Majestät personligen.

Ungefär så känner jag mig inför dagens svenska härskare. Det är inte demokratin jag ogillar, utan de figurer som företräder den. Nu talar jag i första hand om partiledare. Bland några tusenden förtroendevalda i olika församlingar kan det nog, i varje fall undantagsvis, finnas förtjänstfullt folk. Och till och med bland partiledarna finns enstaka individer som jag kan respektera men som inte lyckas släppa lös sina eventuella krafter eftersom de sitter fast i ett elakt spel som de inte kontrollerar.

Det feministiska Sverige öppnade sig på ett häpnadsväckande oförsiktigt sätt vid kanadensaren Jordan B. Petersons visit nyligen i den svenska huvudstaden. Centerledaren Annie Lööf träffade kanadensaren i Skavlans teveprogram och gjorde bort sig. Hon visade sig tala förvånansvärt dålig engelska och reagerade, enligt min uppfattning, ointellektuellt och barnsligt på kanadensarens ståndpunkter. Hon verkade obekant med Petersons i varje fall utanför Sverige rätt vanliga anti-PK-istiska tankegods. Ska jag som medborgare behöva utsättas för en ledare som varken kan tala det vanligaste utländska språket eller föra ett samtal på högre nivå än vad som bjuds på svenska värdegrundspladdrande dagis?

Läs mer

Ny podd! FN:s migrationsavtal är inte bra för Sverige

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av Tankar från framtiden (inspelat 11/12) pratar jag med Det Goda Samhällets skribent Jan-Olof Sandgren om FN:s migrationsavtal: ”Global compact for safe, orderly and regular migration”. Vår regering skrev på avtalet den 10 december. Men är det bra för Sverige? Nej, menar både jag och Sandgren.

Flera länder, som styrs av regeringar som sätter sina länders intressen främst, har hoppat av. USA och Israel är inte med. Inte heller Australien, Österrike, Polen med flera. Men Sverige vill ju fortfarande spela ”den humanitära stormakten” på den globala scenen.

Avtalet är inte juridiskt bindande, men kommer så klart att användas av öppna gränser-förespråkare för att utöva press: ”Vi har ju skrivit på avtalet, så nu måste vi göra si och så”.

I Global Compact talas det om vikten att ”eliminera” rasism riktad mot migranter, men ingenting om den rasism och den kriminalitet som drabbar ursprungsbefolkningarna i mottagarländerna. Det talas vidare om ”intolerans”, men ingenting om den intolerans som vunnit spridning i västvärlden genom islamiseringen, ett fenomen som är en direkt följd av massinvandringen.

Läs mer

Ett försök till klassanalys

Jan-Olof Sandgren

Marx kläckte den geniala idén att dela in människor i klasser – inte som tidigare, baserat på blodsband, pigmenthalt eller förmodad närhet till Gud utan på strikt materiella grunder, byggt på samhällets produktionsförhållanden. Tyvärr var hans egen klassanalys rätt bristfällig. Antagligen för att han levde i Charles Dickens England bland utsugna arbetare och lata kapitalägare, och där arbetarklassen antogs vara revolutionär helt enkelt för att den bara hade ”sina bojor att förlora” (för att citera ett av hans mest virala verk, Kommunistiska manifestet).

Idag är produktionsförhållandena annorlunda. Även om vi kopierar Marx idé blir resultatet ett annat. Patrik Engellau har i en rad artiklar argumenterat för att en ny frontlinje utvecklats mellan ”politikerväldet” (med vidhängande välfärdsindustriellt komplex) och ”den nettoskattebetalande medelklassen” (till exempel här).

Om man sänker blicken en aning och fokuserar på det Marx en gång benämnde arbetarklassen, finner man till sin förvåning att detta skikt splittrats i två distinkta klasser, med närmast motsatta intressen. Låt oss kalla dem ”Den självförsörjande arbetarklassen” och ”Den bidragsfinansierade underklassen”.

Den självförsörjande arbetarklassen skiljer sig från medelklassen framför allt när det gäller utbildning. Även om man skolats i olika yrken, saknar man den humanistiskt akademiska bakgrund som av tradition fostrat människor in i medelklasskulturen.

Läs mer

Ett manus för utbildningsdepartementet

Patrik Engellau

Den 28 oktober valdes Jair Bolsonaro till Brasiliens president. Fram till installationen den 10 december ägnar han sig bland annat åt att utse sina ministrar. (Jag ska inte uppehålla dig med beska kommentarer om hur mycket smidigare det kan gå att tillsätta en regering i ett presidentsystem än i ett parlamentariskt system som det svenska. Ej heller ska jag öda många ord på vilka fördelar det måste ge ett land som Brasilien att en nyvald president inte främst behöver välja sina ministrar bland ett mycket litet antal etablerade politiker med förtur till taburetterna utan kan välja och vraka bland alla kompetenta och skickliga människor i hela nationen.)

Bolsonaro har nu utsett Ricardo Vélez Rodriguez till utbildningsminister. Som du vet definieras Bolsonaro som högerpopulist. Under valkampanjen gjorde han en del brutala uttalanden om att han inte gillar bögar och att han avsåg att få bukt med kriminaliteten genom att döda alla kriminella som inte gav sig frivilligt. Det gick tydligen hem bland hans väljare, som i stor utsträckning består av medlemmar i nykristna kyrkor, så kallade evangélicos, som ingår i en stor, protestantisk och rätt sträng väckelserörelse.

Rodriguez, 75, är född i Colombia men flyttade sedermera till Brasilien och blev brasiliansk medborgare. Han är bland annat filosof, teolog och litteraturvetare och har varit professor inom humaniora vid alla möjliga universitet. Han har skrivit mer än trettio vetenskapliga böcker. Hans latinamerikanska kändisskap framgår av att Google ger honom nästan tre miljoner träffar före det att han blev påtänkt som minister. Inför det amerikanska valet 2016 skrev han en uppmärksammad artikel där han tog avstånd från Trump. Rodriguez är ingen person man avfärdar i en handvändning. Han driver sedan tio år tillbaka en blogg (delvis bakom betalvägg) så han kan synas. Hur ser en sådan person på högerfascisten Bolsonaro?

Läs mer

Min barndoms julfilmer: Die Hard (1988)

Mohamed Omar

Det här är ännu en julfilm som utspelar sig i Los Angeles. Jag har ju tidigare i denna serie skrivit om filmerna Less Than Zero och Lethal Weapon, båda från 1987. Die Hard blev sommarens blockbuster – trots jultemat kom den ut i juli – och gjorde Bruce Willis till stjärna som den tuffe – och kvicke – snuten John McClane från New York. Vem har inte hört frasen ”Yippee ki-yay, motherfucker”?

Johns fru Holly (Bonnie Bedelia) har flyttat till Los Angeles sedan hon fått jobb på Nakatomi Corporation. Det är när han besöker henne under julhelgen som han hamnar mitt i ett gisslandrama. Vad som verkar vara kommunistiska terrorister tar över skyskrapan där Nakotomi har sina kontor. Terroristerna kraschar julfesten och Holly och resten av personalen tas som gisslan. Polisen utanför belägrar skyskrapan, medan John kämpar ensam på insidan.

Den enda tomten i den här filmen är en död terrorist. Efter att John brutit nacken på honom och tagit hans maskingevär, sätter han på en tomteluva på liket, släpar in det i en hiss och skickar ner det med ett meddelande till skurkbossen: ”Now I have a machine gun. Ho ho ho”.

Media blir inte snällt behandlade i filmen – eller snarare media är inte snäll. Vi har den skrupellöse journalisten Richard Thornburg (William Atherton) som gör vad som helst för en story. Han tränger sig till och med in folks hem – låter det bekant? Han armbågar sig till och med in i MacClanes hem för att intervjua barnen. Men det skulle han inte ha gjort, för Holly är en sådan där otäck ”hatare” som ger journalisten, ”demokratins stöttepelare”, en hård smocka. Förutom detta så står grabbarna för våldet och fru McClane intar mer eller mindre rollen av jungfru i nöd.

Läs mer

Min barndoms julfilmer: Lethal Weapon (1987)

Mohamed Omar

Till tonerna av Bobby Helms femtiotalslåt ”Jingle Bell Rock” visas vi en nattlig vy över Los Angeles. Det är jul, fastän filmen konstigt nog kom ut i mars 1987. En ung halvnaken blondin, hög på kokain, går ut på balkongen och ser ut över staden. Hon befinner sig högt upp. Efter en kort stund gör hon ett hopp rakt ut i luften, kraschlandar på ett biltak och dör.

Den här filmen är en så kallad ”buddy cop-film”, det vill säga den handlar om vänskapen mellan två poliskollegor. Den ene är har just fyllt femtio, den andre är runt trettio. Den ene är svart, den andre är vit. Den ene lever ett ordnat liv med fru och barn, den andre lever som en luffare i en husvagn. Den ene är mentalt stabil och försiktig, den andre är vårdslös, häftig och självmordsbenägen.

Men trots alla olikheter, så blir Roger Murtaugh (Donald Glover) och Martin Rigg (Mel Gibson) kompisar och börjar lita på varandra. Jag tycker mig ana en ansats att ”utmana stereotyper” då den svarte karaktären är den skötsamme i villan – en riktig Huxtable-familj – medan den vite är den stökige. Alla tror att Riggs är knäpp eller att han simulerar för att få en ”psycho pension”, men han är egentligen ”bara” sorgsen. Han sörjer sin fru som gick bort i en bilolycka. I en välspelad scen sitter Riggs i soffan i sin husvagn, stoppar pistolen i munnen och överväger självmord. I bakgrunden står teven på med någon tecknad julshow med Snurre Sprätt.

Läs mer

Klimatalarmister! Det är Internet, inte flyget som är problemet

Lars Hässler

År 1972 ägde världens första miljövårdskonferens rum i Stockholm. Samma år kom Romklubbens första rapport, Tillväxtens gränser (Limits to Growth), som väckte mitt intresse för miljön. Rapporten förutspådde en snar brist på ett antal strategiska råvaror och att oljan skulle sina redan år 1992. Det året, 1992, ägde FN:s miljövårdskonferens i Rio rum med ytterligare varningar om framtiden. 2006 kom Al Gores (ö)-kända film, ”En obekväm sanning” (An Inconvenient Truth) och väckte stor internationell uppmärksamhet. I filmen hävdade Gore att global uppvärmning till stor del berodde på människans miljöförstörelse, och att vi hade tio år på oss att agera. Filmen möttes av viss kritik, till exempel ansåg en engelsk domstol att filmen bara fick användas i undervisningssyfte om den kompletterades med en skriftlig handledning.

År 2015 träffades världens regerings- och statschefer i Paris under FN:s klimatkonferens för att försöka förhindra jordens uppvärmning, och i det så kallade Parisavtalet förband (frivilligt) sig alla världens länder att minska jordens växthusgaser. Nyligen kom FN:s klimatpanel, IPCC (The Intergovernmental Panel on Climate Change) med en rapport som hävdade att de rekommendationer som gjorts i Parisavtalet, att minska jorden uppvärmning till max 2 grader, inte var tillräckligt. Vår svenska miljöguru Johan Rockström var inte sen med att hota med att vi bara har tio år på oss till en klimatkatastrof.

Många hävdar att jordens temperatur ökar, och att det är människans fel. Även om temperaturen ökar är alla dock inte överens om att det är människans fel. Ökningen beror, enligt vissa kritiker, på solaktiviteter och att dessas effekt på jordens klimat är betydligt större än någon av människan skapad aktivitet. Dessutom har det förekommit extremt varma och kalla perioder under jordens historia.

Läs mer

Gästskribent Sven-Erik Fernaeus: Undvik nya felgrepp inom skolpolitiken

När politiker och andra beslutsfattare genomför förändringar i utbildningssystemet bör de förstås akta sig för att begå felgrepp. Med det menar jag sådant som uppenbart strider mot vetenskapligt vunna principer inom kognitions- och inlärningspsykologi. För att i någon mån undanröja de värsta felgreppen som skett under senare decennier har jag valt ut fem grundläggande psykologiska och filosofiska principer som borde vara vägledande.

1 De reformer som införs bör vila på säker vetenskaplig grund.

Den så kallade hemspråksreformen utgick från ett magert och provinsiellt underlag. Bakgrunden var att psykologiprofessorn Göte Hansson hade gjort en stor insats för döva barns behov att få använda teckenspråk, vilket gav dem en bättre grund för vidare utveckling av kommunikationsförmågan jämfört med intensiv träning av läppavläsning. Nu ville man i slutet av 70-talet tillämpa samma modell, det vill säga enligt analogin [döv-teckenspråk: invandrarbarn-hemspråk/modersmål] på invandrarbarnens språkutveckling. Dekretet var att innan man börjar med svenska måste barnen behärska sitt modersmål. En annan forskare, Nils Erik Hansegård, skrev och varnade för halvspråkighet som han upptäckt i de fall barnen inte fick rätt att utveckla sitt modersmål innan de läste svenska. Begreppet halvspråkighet fick genomslag trots att Hansegårds studier baserades på en ytterst liten minoritet i Tornedalen.

Läs mer