Skulle jag idag sakna en teori om samhällets konstruktion och historiska utveckling bara för att det är söndag? Kommer inte på fråga. Saknades en teori finge jag bara gräva djupare, ty antalet möjliga synsätt är obegränsat och till slut hittar man väl alltid något hållbart. Så rikt är livet. Precis som postmodernismen lär så finns det egentligen hur många möjliga sanningar som helst.

Det händer att folk frågar mig om det ena och det andra. Det ger mig för det mesta dåligt samvete eftersom det rätta svaret är att jag inte vet. Inte ens om de enklaste saker kan jag med gott samvete påstå att jag har något hum. Jag kan ge exempel bara du inte förleds att tro att jag genom skämtsamhet försöker undfly frågan.

Huvudpersonen i denna krönika har vid det här laget hunnit bli 44 år. Hon har mognat avsevärt. Motsvarande kan inte sägas om de sociala myndigheterna vars tänkande är i stort sett oförändrat ehuru de skaffat sig större befogenheter.

Jag prenumererar på några mestadels engelskspråkiga tidskrifter som liksom jag själv gör tafatta försök att förstå det omkringliggande samhället så mitt i prick som det bara går. (Nackdelen är bara att det är nästan omöjligt att avbryta en prenumeration när man väl tröttnat på tidningens analyser. Låter man tidningen själv gå och hämta avgiften på ens eget konto så får man skylla sig själv.)

Om jag tidigare inte gjort mig omöjlig bland väluppfostrat folk så kanske det börjar bli dags nu. Det handlar om de risker ett samhälle förr eller senare utsätter sig för när det öppnar sig för demokratin och utsätter sig för dess lockelser.

När jag var fjorton år skickades jag på sommarlovet till Tyskland för att lära mig tyska. Det var en stark upplevelse. Tyskarna var inte alls sådana som jag hade förväntat mig. Jag visste att tyskarna hade startat ett världskrig och mördat flera miljoner människor i koncentrationsläger och jag förväntade mig att de skulle uppföra sig därefter. Men det gjorde de inte. Tyskarna visade sig vara ett vänligt, artigt och hjälpsamt folk.

Häftiga samhälleliga meningsmotsättningar uppstår ibland även hos vårt fridsamma folk där oinsatta och egentligen ointresserade betraktare som jag själv har svårt att förstå vad parterna egentligen bråkar om. Politiken, där partigängarnas ofta vacklande ställningstaganden – se exempelvis i frågorna om tonårsutvisningarna och barnfängelserna – ger exempel på att människor kan bli rasande på dem som inte bytt uppfattning sedan förra veckan. Men nu har ett vildsint och obegripligt gräl uppstått i cyberspace genom den statliga monopoltevens möjliggörande programverksamhet.

Folk syndar jämt. Leviticus, Tredje Mosebok, handlar om vad som är orent och synd – till exempel att äta av ”allt det i sjöar och strömmar, som icke har fenor och fjäll” (11:10) och att ha sädesutgjutning (15:16), vilket gör mannen oren ända till kvällen – och hur den moraliska ordningen ska återställas.

På femtitalet sjöng en amerikansk protestsångare vid namn Pete Seeger (bilden) en sedermera världsberömd protestsång med omkväde enligt rubriken. Den gick ut på att folk aldrig lär sig att kvinnorna gifter sig med unga män som blir soldater och begravs på kyrkogårdar där det så småningom växer blommor på gravarna.

 
Begreppet ”politikervälde” som beteckning på vårt politiska system börjar numera bli allmänt accepterat. Medborgarna märker inte så stor skillnad på representanter för olika partier. Jo, individuella undantag finns från denna allmänna regel och jo, partierna kan låta lite olika men när det kommer till konkreta politiska förslag är olikheterna hårfina.

En vänlig läsare skickade mig en timslång YouTube-intervju med den av mig helt okände men uppenbarligen framgångsrike och prisbelönte amerikanske journalisten Richard Miniter. Läsaren menade nog att jag borde stimuleras av att stöta på en skribent som redovisar ungefär samma världsuppfattning som jag gör och det hade läsaren rätt i.

Den mest övertygande lärdomen om mänsklighetens öde är nog följande korta sentens som troligen aldrig utlärts på universitet eller handelshögskola:

Svåra tider skapar starka män, starka män skapar goda tider, goda tider skapar svaga män, och svaga män skapar svåra tider.

För ungefär en vecka sedan här beskrev jag mina vedermödor när det gällde att få någon sammanhållen fason på de runt 5 000 sidor till stor del osammanhängande krönikor som jag en om dagen skrivit på denna blogg i mer än tio år.

Varje tid har sina speciella uppfattningar om hur saker och ting ligger till och hur människan kan påverka sina omständigheter. I allmänhet ligger det någon logisk eller rationell kärna i dessa läror. Problemet är att lärorna ibland tillmäts en tillämplighet långt utöver vad denna rationalitet tillåter. Så är det med en av vår tids mest inflytelserika läror, nämligen keynesianismen.

En kirurgiprofessor emeritus skrev en debattartikel i Dagens Nyheter där han ondgjorde sig över köerna inom sjukvården. Han menade att problemet kan lösas med några enkla administrativa handgrepp. Det tror inte jag. Anslagsfinansierade, politikerstyrda monopol rår man inte på så lätt. Så här skrev professorn: