Patrik Engellau

Den tidigare ordföranden i Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Ireen von Wachenfeldt, har fått utstå en hel del orättvis kritik för sitt uttalande om att ”män är djur”.

Andemeningen bakom uttalandet har troligen genom århundradena till god nytta traderats från generation till generation av kvinnor. Jag skulle tro att en mycket stor del av Sveriges kvinnor, i varje fall av dem som är över trettio år, i ung ålder fått höra av sina mammor och andra mer erfarna kvinnor att ”män bara vill en sak”.

Om jag håller med om att män, framför allt unga män, är djur i bemärkelsen att de bara vill en sak, nämligen ha sexuellt umgänge med kvinnor, så har jag därmed inte sagt något nedsättande om män i allmänhet.

På samma sätt som det är skillnad på djur, även om de råkar vilja samma sak, så är det skillnad på den ene mannen och den andra. (Och nu hoppar jag över det där om att det kan finnas systematiska beteendeskillnader mellan män från olika kulturer; variation finns även inom respektive grupp.) Den ene mannen är mer som en kanin. Inte ens kaninhonor är rädda för kaninhannar om jag fattat rätt. Den andre mannen är mer som en anka. Ankbonden är, om det inte är elakt förtal, synnerligen benägen att våldta ankhonan. (Jag hoppar också över min grundföreställning att svenska män på det hela taget är kaniner, således visserligen djur men snälla, lättskrämda och föga aggressiva.)

Läs mer →

Patrik Engellau

Det är alltid plågsamt att lyssna på svenska politiker eftersom de aldrig lyckas få till ett rakt, enkelt, logiskt och begripligt resonemang. Ta det där med vinster i välfärden som exempel. Partiledardebatten mellan Stefan Löfven och Jimmie Åkesson i Aktuellt nyligen gav fina illustrationer.

Löfven vill begränsa vinster i välfärden. ”Vi behöver mer pengar till välfärden”, säger han. ”Vi behöver investera i välfärden… och då går det inte att skattebetalarnas pengar rinner ut i vinster”. Man kan inte dra någon annan slutsats än att statsministern tror att om Internationella Engelska Skolan, en svensk friskolekoncern, inte gjorde och kanske delar ut vinster så skulle dessa pengar på något vis stå till politikernas förfogande för angelägna satsningar i välfärden.

”Det behövs mer personal som ska ha högre löner och bättre villkor”, förmanar statsministern.

Så är det ju inte. Ersättningen för varje inskriven elev, skolpengen, är lika för alla skolor. En effektiv skola med duktiga lärare och lydiga elever kan bedriva verksamhet till lägre kostnad och därmed göra vinst. Det är visserligen sant att sådana skolor kan göra vinst därför att skolpengen bestäms med hänsyn till förhållandena i sämre skolor där det kostar mer att bedriva undervisningen men av detta följer inte att vinstförbud är någon lösning. Man gör inte dåliga företag bättre genom att förbjuda bra företag att ackumulera vinster.
Läs mer →

Patrik Engellau

Den engelsk-amerikanske historikern Niall Ferguson är en person som jag tror att jag respekterar och högaktar. Men när han säger att lärarna vid amerikanska universitet är till ”nittio plus procent liberaler, progressiva eller marxister” så är det något i mig som skaver. Ursäkta om jag trevar i resonemanget, men det här är svårt och ingen har ”rätt” svar.

Vad ”liberal” och ”progressiv” betyder vet jag inte säkert. För mig kan liberal vara lite vadsomhelst. Progressiv betydde tidigare socialist eller vänster men har numera allmänt PK-istisk klang. Begreppet marxist är däremot mer hugget i sten. Även om det finns olika varianter av marxism så är själva grunden för marxistiskt tänkande föreställningen om arbetarklassens historiska roll som mänsklighetens befriare undan utsugning och förtryck.

Är då universitetsfolk i USA, som Ferguson hävdar, och i Sverige, som många svenska tänkare menar, marxister? Det är tillåtet och till och med vällovligt att ifrågasätta även sina meningsfränders uppfattningar i detaljer som sedermera kan visa sig betydelsefulla och därför skäms jag inte att protestera mot Fergusons uppfattning. Dagens dominerande tankar hos universitetsfolk i USA (och Sverige) har inte ett dugg med marxism att göra.

Läs mer →

Patrik Engellau

Föreställ dig att den genom tiderna mest hyllade och respekterade människan i världen blev påkommen med de nesligaste och mest hatade åsikter som vår tid kan komma på. Till exempel att Albert Einstein blev avslöjad som rasist. Vad skulle du säga då? Du vet inte? Börja fundera på det, för avslöjandet har nyligen skett.

Albert Einstein (1879 – 1955) var inte bara en av tidernas mest framstående fysiker och skapare av en ny förståelse av himlarnas hemligheter – relativitetsteorin och krökta rum och sådant där; ordet ”förståelse” gäller för övrigt inte mig – samt själva sinnebilden för begreppet intelligens. Han var också en humanistisk stjärna. Sedan han hade flytt undan Hitler till USA år 1933 deltog han i de svartas kamp för deras mänskliga rättigheter. Han hatade rasismen i USA och förklarade att han själv ”inte tänkte hålla tyst om den”. Så här såg han ut om du har glömt det:

Läs mer →

Patrik Engellau

Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att försöka förstå vad det är som gör att vissa samhällen utvecklas väl medan andra samhällen knappt utvecklas alls eller till och med går kräftgång. Jag har inte lyckats. Visserligen har jag läst en massa böcker och hört en del entusiastiskt förkunnade teorier (och utformat många teorier själv) men när jag nu betraktar verkligheten, till exempel Sverige, så står jag lika frågande som någonsin tidigare. Jag fattar inte.

Har livet då inte lärt mig någonting alls om samhället? Jodå, en mycket viktig sak har livet lärt mig, nämligen att misstro alla förklaringar. Jag har hört alla förklaringar som finns, jag har insett att de bästa förklaringarna representerar någon intressant observation, men anser lik förbannat att vi människor, trots allt vårt pladder och auktoritära gravallvar, inte begriper oss på oss själva. Predikaren – han i Gamla Testamentets bok med samma namn – är därför en av mina favoriter:

Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem. Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med. När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.

Läs mer →

Patrik Engellau

Den 20 – 21 juni ska Europaparlamentets utskott för juridiska frågor votera om EU:s nya direktiv om upphovsrätt. Precis hur ärendet vindlat sig fram i EU fram till denna votering och vilka beslutsprocesser som förväntas komma härnäst på vägen till ett färdigimplementerat direktiv vet jag inte riktigt. Men det spelar ingen roll. Det går att protestera redan nu och – om jag fattat rätt – så har vi alla starka skäl att göra det.

Det är särskilt två nya regler som kommer stöka till det för oss internetanvändare och – faktiskt! – göra hela internet till en sämre produkt.

Först fattade jag inte vad det handlade om men Henrik Alexandersson, med bloggen med samma namn, hjälpte mig att reda ut det. Om jag missförstått är det i varje fall inte hans fel.
Den första galenskapen i det tilltänkta direktivet är att artiklar på vilken internetsida som helst, till exempel en artikel av mig på detgodasamhallet.com, inte får innehålla länkar till upphovsrättsskyddat material, till exempel en artikel i Dagens Nyheter. Om jag alltså skriver om något som stått i Dagens Nyheter eller vilken annan tidning eller vad som helst annat som har upphovsrättsskydd så får jag inte länka så att du, som läsare, kan gå dit och kolla. Vad jag förstår så innebär detta en förflyttning bakåt i tiden till en era då referenser enbart förekom som icke klickbara fotnoter i tryckta böcker. En stor del av landvinningen med internet vore förintad.

Läs mer →

Patrik Engellau

På en lunch med en bekant som råkar vara polis så talade vi om sociala idéer och vad som fick dem att fastna i tillvaron. När den blivande polisen gick i skolan hade han blivit matematikundervisad med hjälp av mängdlära. Den hade inte hjälpt honom att förstå någonting och han hade aldrig haft någon nytta av den. Han trodde att mängdlärepedagogiken sedermera hade utrangerats, vilket herr Google bekräftade vid en snabb förfrågan.

När min bekante sedan kom till polisen råkade han ut för ett organisationsförsök som gick ut på att införa ”lean production” efter Toyotas modell. Men det visade sig att brottsligheten inte kan bekämpas med samma metoder som man bygger bilar och projektet lades ned.

Man kunde tro att det är självklart att idéer som inte fungerar så småningom utmönstras. Men det är inte självklart. Den stora, klarast lysande stjärnan bland alla våra överlevande misslyckanden är PK-ismen. Den har varit härskande ideologi i Sverige i mer än ett halvsekel. Den kan enklast utvärderas genom en jämförelse mellan kronan och schweizerfrancen.

Läs mer →

Patrik Engellau

Det vore förmätet av mig att påstå jag ens kommit i närheten av att begripa mig på Förenta Staternas president, men låt mig peka på två saker som du redan vet som kanske kan ge oss hjälp på traven.

Det första är att han uppenbarligen har svårt att göra sig hemmastadd i den värld av skickliga och erfarna ämbetsmän som normalt driver nationernas och världens öden. Jag säger inte att dessa tjänstemän är trista och trångsynta byråkrater även om sådana naturligtvis förekommer. Men när de är som bäst, typ en gammaldags, oväldig, hederlig, begåvad svensk ämbetsman – tänk exempelvis Dag Hammarskjöld – så handlar det om folk som är rimligt tydliga och förutsägbara och besvärar sig med att ”förankra” sina beslut vilket betyder att i förhand stämma av, rätta till, jämka och anpassa, inte minst bland medarbetarna.
Läs mer →

Patrik Engellau

I den nietzscheanskt inspirerade serien ”omvärdering av alla värden” har vi nu kommit fram till feminismen. På förekommen anledning misstänker jag att feminismen hyser en del fördomsfulla föreställningar och då inte bara som i dess extrema idéer om könsmaktsordningar och strukturellt kvinnohat utan även i den numera mer eller mindre vedertagna grunduppfattningen att kvinnor tidigare var tillbakasatta av männen.

Den förekomna anledningen var ett seminarium om ”Kvinnorna i diplomatin” som jag nyligen bevistade på Litterära fakulteten vid Universitetet i Lissabon. Det var mest lärda och akademiskt tillkrånglade föredrag om sådant som kvinnornas roll i kampen mellan jesuiter och antijesuiter i Spanien och Portugal under 1600-talets andra hälft. (Kvinnorna hade skyddat jesuiterna genom att gömma dem för antijesuiterna, visade det sig. Jaha.)

Men ett av föredragen livade upp tillställningen. Arrangörerna visade upp något så föga politiskt korrekt som en visserligen pensionerad men ändå levande före detta ambassadris, alltså hustru till en ambassadör. ”Bara” en hustru, således. Hennes roll var att berätta om en traditionell diplomathustrus liv.

Läs mer →

Patrik Engellau

Nyligen klev jag av misstag in i en fritaxi vid Stureplan. Ja, jag vet att det var dumt av mig, men jag var väl tankspridd eller något. Efter några hundra meter, vid Linnégatan, visade taxametern på 150 kronor och tuggade på med rasande fart.

Har du dopat taxametern? frågade jag med oro i rösten. Då blev taxichauffören uppretad över anklagelsen. Jag ska ”sticka dig som ett gris”, hotade han och drog menande handen över strupen. Jag bad honom stanna, betalade avgiften enligt taxametern och klev ut med förnyad beslutsamhet att aldrig anlita fritaxi.

När jag efteråt tänker på händelsen slår det mig att fritaxis affärsidé egentligen är glasklar, logisk och fullt begriplig. Den är att beslutsamt och hänsynslöst skörta upp varje assagerare som varit oförsiktig eller okunnig nog att kliva in i fritaxin. En utländsk affärsresenär på Arlanda måste vara det bästa bytet. För det första har resenären ingen aning om vad taxifärden egentligen ska kosta, för det andra betalar han inte själv så han orkar inte bråka så mycket.

Varför uppför sig då inte alla taxichaufförer på det sättet? Det beror på att taxichaufförer som åker omkring med ett varumärke, till exempel Taxi Kurir eller Taxi Stockholm, måste tänka på framtiden. Om Taxi Kurir börjar blåsa kunderna så kommer det med tiden att upptäckas och passagerarna att undvika företaget. En fritaxichaufför behöver inte ta några sådana hänsyn eftersom sannolikheten att han ska råka ut för samma kund en gång till är praktiskt taget obefintlig. Någon omtanke om fritaxikårens renommé finns inte. (Om någon sådan solidaritet uppstår, alltså ansvar för andra människor som på något sätt uppfattas som närstående trots att man för det mesta aldrig träffat dem, är det en samhällelig särhändelse. Ett troligen sönderfallande exempel är den svenska välfärdsstaten som bygger tanken att var och en ska ta ansvar för de andra inom ett visst, alltmer oklart, kollektiv.)

Läs mer →

Patrik Engellau

Det ekonomiska överskottet är den del av ett samhälles produktion under exempelvis ett år som överstiger vad som behövs för att hålla produktionsapparaten igång på samma nivå som tidigare, till exempel att lönerna räcker precis till att arbetskraften ska ha råd att reproducera sig och att företagens vinster räcker precis till avskrivningarna, det vill säga till att hålla maskinparken intakt.

Om det saknas ett ekonomiskt överskott går det inte att investera i utökad produktion. Men det betyder inte att investeringar i ny produktion är det enda sättet att förbruka ett ekonomiskt överskott. Det finns mycket annat ett samhälle kan göra med eventuella överskottsresurser, till exempel att föra krig mot sina grannar, att bygga katedraler eller att försörja människor som inte arbetar eftersom a) de anses överlägsna och därför får stipendium av staten eller b) de, som i Sverige idag, anses inkompetenta och underlägsna och därför måste omhändertas på skattebetalarnas bekostnad.

Den allmänna teorin om det ekonomiska överskottet säger att detta överskott är ett slags störning som samhället strävar efter att på enklaste sätt neutralisera. Tänk dig att du har ett rent och nydiskat provrör. Så kommer det en bakterie och undersöker om det finns något att äta. Det gör det inte så parasiten lomar iväg. Sedan häller du en näringslösning i provröret vilket bakterien upptäcker på tillbakavägen. Han (bakterien) faller då i extas och börjar föröka sig exponentiellt. När han fått vid pass några miljarder avkommor har släkten ätit upp hela näringslösningen varvid alla parasiterna dör av svält. Den ekologiska störning som representerades av näringslösningen är tillintetgjord och den ursprungliga ordningen återställd.

Läs mer →

Patrik Engellau

För några år sedan besökte jag min vän Magnus som hade ett hus i Bujumbura, huvudstad i Burundi. Magnus höll på med en privat välgörenhet som gick ut på att ta hand om gatubarn och i bästa fall ge dem utbildning och trygghet.

Burundi liksom grannlandet Rwanda är känt för återkommande raskrig och folkmord mellan folkgrupperna tutsi och hutu. Tutsi ser ut som om de kom från Etiopien och hutu ser ut som om de kom från Tanzania. De är alltså niloter respektive bantu. Normalt kan tutsis och hutus umgås civiliserat med varandra. Det händer till och med att de gifter sig över den etniska gränsen. Men ibland bryter krigsstämning ut. Det kan vara tutsis som folkmördar hutus eller tvärtom.

Vad som får dessa raskrig att bryta ut vet jag inte. Men när de bryter ut handlar det om mark. För att överleva måste man ha en jordplätt. Om man saknar en jordplätt kan man ta någon annans mark. Den processen blir lättare om man går samman med sin egen grupp och försöker krossa den andra gruppen för att ta deras jordplättar. (Om du undrar varför de rättsvårdande myndigheterna inte griper in så vet du inget om Burundi. Det finns inget lantmäteri så man vet inte vilken mark som tillhör vem. Även om det funnits ett lantmäteri så hade det inte funnits någon rättslig instans som kunnat återställa marken till den rättmätige ägaren. Såväl polis som domstol gynnar den som mutar mest. Hela begreppet ”rättmätig ägare” saknar mening för det finns i praktiken ingen äganderätt, inget rättsväsende, inget statligt våldsmonopol. Om ett land inte har sådana institutioner blir det ibland folkmord i stället.)

Läs mer →