Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.

Jag vacklar i analysen. Är det mest förbjudna att namnge och beskriva samhällshärskarna och deras metoder eller är det ännu värre att peka ut de mekanismer som skänker dem makten? Eller med andra ord: är den största fadäs man kan göra att visa hur landets öde hotas av politikerväldets egennyttiga vanstyre eller är det ännu mer otillåtet att peka på den bakomliggande sociala process som hela tiden kastar fram nya generationer av makthavare som inte kan underlåta att förvärra problemen, det vill säga demokratin?

Berättelsen om hur jag förstört ett helt land, som jag utgav exempelvis här, börjar bli ett av mina mest uppskattade verk ungefär som Evert Taubes Sjösalavals eller Frank Sinatras I did it my way. I förra veckan publicerade Frihetsnytt en lång intervju där jag muntligt repeterade budskapet. Jag tyckte det blev ganska bra. Jag begriper själv så oerhört väl när jag fått tillfälle att förklara mig i både ord och bild.

I balett finns fem grundpositioner. Den första är hälarna ihop med fotbladen lätt vinklade utåt och armarna rundade framför kroppen. Allt utgår från den första grundpositionen. Den som begriper detta kan snart dansa Svansjön.

Välfärdssystemet är enligt min uppfattning den fasta punkt som definierar och dimensionerar den svenska politiken, samhällsopinionen, ekonomin, skilsmässofrekvensen, könsrollerna, integrationssträvandena, kort sagt allt. Om vi levat på femtonhundratalet så hade välfärdssystemet varit den ständigt närvarande Gud kring vilken allt svävade.

Som examensprov borde varje ekonom tvingas skriva en uppsats om vad som skulle hända med vårt samhälle om tekniken löpte amok och gradvis tog över allt arbete från människan så att människan till slut inte hade någon roll i den samhälleliga produktionsprocessen. Många ekonomer har faktiskt gjort det, exempelvis klassikerna David Ricardo, Karl Marx, John Maynard Keynes och Joseph Schumpeter men även modernare tänkare som nobelpristagaren Daron Acemoglu och det bästsäljande universalgeniet Yuval Noah Hariri.

Dagens Nyheter kan inte låta en dag gå utan att på ledar- och debattplats ge Donald J. Trump ett antal tjuvnyp. Igår antyddes det att presidenten inte är så petnoga med Vita Husets krigsrapporter ”så länge de levereras i versaler”. Tidningens andemening verkar vara att Trump bryr sig mer om vad folk tycker om kriget än om kriget självt: ”För presidenten är detta alldeles uppenbart främst en show.”

Jag tror att det är fruktbart för förståelsen av det mänskliga samhället, vilket som helst, att se kopplingarna mellan makt och helighet. När nya makthavare i form av ridande mongolhorder först erövrar ett redan befolkat område kan de sprida skräck, men knappast någon vördnad. Men låt dem bara sitta i orubbat bo, självklart uppstagat med hjälp av täta och grymma avrättningar av uppstudsiga element ur ursprungsbefolkningen, så kommer tiden gradvis att skänka härskarna ett skimmer av helighet.

Det mesta är så komplicerat att man inte ens besvärar sig med att försöka förstå. Försök med räntans förändringar eller den ständigt förändrade tidsskillnaden mellan Stockholm och South Carolina, där min dotter bor, så får du se. Förutseende personer skaffar sig därför ibland tumregler som gäller på ett ungefär och som man normalt kan bära med sig hela livet.

Det är en hederssak att själv skriva de texter man publicerar i sitt eget namn. Men om man anlitar en spökskrivare och erkänner sitt tilltag tror jag att hedern kan vara räddad. Sålunda är dagens krönika författad av den artificiella intelligensen Claude.com. Den tillkom gratis på några sekunder efter det att jag framfört följande begäran: ”Skriv en krönika i Patrik Engellaus stil. Hans krönikor finns på https://detgodasamhallet.com/”.

Det välfärdsindustriella komplexet är ingen konspiration. Det finns inga osynliga, ondskefulla makthavare som sitter och drar i trådar eller skriver manus åt de synliga aktörerna. Komplexet består av en massa organisationer och människor som förenas av gemensamma föreställningar om att de gör goda gärningar för de svaga och utsatta i samhället och därför står på det godas sida. Vad som normalt inte framhålls med samma skärpa är att de gör sina goda gärningar för andras pengar och att det är andra som finansierar deras ofta respektabla försörjning och hyggliga liv. Ej heller brukar det påpekas att dessa goda krafter – vari en stor del av landets journalistkår ingår som en sorts prästerskap – i traditionell luthersk anda ägnar avsevärt engagemang åt att skuldbelägga den anständiga medelklass av skattebetalare som i sista hand står för fiolerna, ty om den betalande medelklassen inte vore skrämd till underkastelse skulle den för länge sedan ha börjat ifrågasätta fakturorna.

Vårt samhälle är besatt av vetenskapstro. Om en tevejournalist ska klarlägga något viktigt för tittarna intervjuar hon en expert som undantagslös visar sig vara något slags forskare eller annan vetenskapsperson. Forskare betyder en universitetsanknuten person som fått statliga anslag på villkor att vederbörande godkänts vid en etisk prövning av en nämnd i vilken kan ingå docenter och före detta kommunpolitiker. ”All forskning som kan påverka människor, djur eller känslig information kräver etisk prövning”, förklarar ChatGPT. Är det något mer än fornlämningar som återstår? (Jag har själv varit utsatt för vetenskaplig etisk granskning. Den feta centerpartisten från Norrtälje tyckte inte att jag borde få tillstånd att jämföra brottsligheten hos första och andra generationens invandrare.)

Antagligen skulle en majoritet av den svenska befolkningen tillskriva mig olika mentala defekter för det jag inte av respekt för gängse svensk publiksmak med eftertryck tar avstånd från praktiskt taget allt president Trump säger och tar sig för.

Av de 61 större statliga konflikter som ChatGPT anser pågå i världen känner en normal mediekonsument som jag bara till två: Ukraina och Iran. Vad gäller det förstnämnda kriget har svenskarna på det hela taget sina sympatier just hos Ukraina, det vill säga inte hos Ryssland. ChatGPT meddelar att mer än 80 procent av svenskarna vill behålla eller öka stödet till Ukraina.

Jag sa avundsjukt till en vän som är astronom att han kunde vara tacksam att arbeta inom en hård vetenskap där fakta är noggrant mätta, vägda och organiserade i någorlunda begripliga system, kort sagt där matematiken gäller och ordning råder (även om den klassiska arkivmetern i Paris numera tagits ur bruk vilket jag tycker verkar våghalsigt).