I rötmånaden sker nästan ingenting varför morgontidningarna fyller upp med långa artiklar om en man som lever med en språkstörning eller om barnmorskornas vedermödor, kort sagt läsestycken som jag ratat under mer informationsrika perioder. Men igår släppte Svenskan in en historieprofessor som framförde några självklara och därför sällan uttalade synpunkter avseende den sedan några årtionden pågående explosionsartade ökningen av antalet psykiatriska diagnoser, inte minst ADHD som många elever tydligen betraktar som en förmån eftersom diagnosen kan medge lättnader vid olika kunskapskontroller.

För mindre än en vecka sedan här spekulerade jag om trasborgerligheten, närmare bestämt kapitalister och näringslivsfolk som funderar mer på hur de ska klå staten på pengar än på hur de ska kunna tillverka varor och tjänster som folk vill ha och gärna betala för. Jag har alltid varit misstänksam mot sådana. En bildirektör som vill ersätta kärnkraft med vindkraft är ungefär som en överbefälhavare som dansar i Pride-paraden.

Den i varje fall i Sverige världsberömdaste av alla sociologiska världskartor är den ovan angivna. Den delar in länder efter de värderingar som påstås gälla där. Y-axeln positionerar länder efter om deras befolkningar fortfarande tror på Gud eller om de avancerat förbi det stadiet. X-axeln skiljer på folk som lever i jägar/samlar-kulturer och sådana där man strävar efter självförverkligande.

Just jag är kanske den minst lämpade att klaga på svagheter inom svensk vård. Hade det inte varit för medicinens landvinningar så skulle jag nog ha varit två- à trefaldigt död.

Det återfinns enligt min uppfattning ovanligt lite intressant information i tidningarna så här års. Det kan bero på att folk enligt semesterlagstiftningen inte går till jobbet för att låtsas vara CTO, CMO, CPO, PA, EA och formulera företagets ESG så att de har något att skriva pressmeddelanden om. Därför blir det tunt på tidningssidorna. Så rycker jag till ty förbundskansler Friedrich Merz säger något meningsfullt. Han varnar Sverige för att göra samma dumheter som den tyska politiken där ”tron på att sol och vind helt kunde ersätta kärnkraften fick närmast religiösa förtecken inom politik och näringsliv”.

Jag brukar säga att 1900-talet, särskilt femtioårsperioden 1920 till 1970, var den märkvärdigaste epok som mänskligheten någonsin fått uppleva. I västvärlden lyftes nämligen hela samhällen från fattigdom till rikedom. Den mest eftersatta förortsbo i väst lever numera materiellt sett ett bättre liv än kungar gjorde för några hundra år sedan om man tänker på hälsa, hygien, matvanor, sannolik livslängd och sådant. Och detta märkvärdiga hände under den korta epoken utan att någon hade planerat eller förutsett det.

För omkring femton år sedan läste jag om PISA-studierna och blev varse hur illa det är ställt med den svenska skolan. Beskäftig och ambitiös som jag alltid har varit bestämde jag mig för att göra något åt saken. Men vad?

När jag studerat frågan och pratat med ett antal sakinsatta och kloka människor insåg jag:

Om jag säger att jag läst om en pjäs av den engelske dramatikern Vilhelm Lansskakare – eller William Shakespeare, som hans landsmän kallar honom – så tycker du säkert, och med rätta, att jag bara verkar skrytsam eftersom Lansskakarens fyrahundra år gamla texter knappt går att läsa. Så låt mig förklara.

Då och då struntar jag i samtidens uppfattningar och försöker tänka lite själv, vilket kan leda till katastrofalt felaktiga slutsatser. Nu har jag funderat över varför det blir bäst utveckling när arbetskraften består av fria arbetare snarare än slavar eller livegna. Min chockerande slutsats är att slaveriet och livegenskapen inte var förenliga med en seriös utveckling eftersom arbetskraften hade för mycket trygghet, kort sagt hade det för bra.

Nästan alla känner till att BNP är summan av alla de varor och tjänster som ett samhälle producerar under ett år. Men tänk, så detta kan missförstås.

Det vanligaste missförståndet ser ut så här: politiker som styr landet vill maximera BNP så att det produceras mer varor och tjänster och då går det åt mer resurser och bränns mer fossiler så därför går jorden under av resursbrist eller av global uppvärmning, sannolikt av båda.

Under nästan tio år arbetade jag i biståndsbranschen, först för FN, sedan för SIDA. Jag jobbade i ett antal olika länder: Brasilien, Indien, Etiopien och sist som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau.

Jag kom till Bissau år 1976 med 50 miljoner kronor på fickan (per år), ungefär samtidigt som landets nya regering, som fick makten när det portugisiska imperiet kraschade.

Ett socialt medium ringde och bad mig komma till hennes tevekamera och redogöra för några av mina politiska ställningstaganden genom livet. Närmare bestämt ville hon veta varför jag, uppfödd i en allmänborgerlig medelklassfamilj, vid sextiotalets slut, liksom så många andra universitetsstudenter, sveptes med i tidevarvets vänstervåg och framför allt varför jag tio år senare lämnade kulten.

Lennart Bengtsson skrev nyss en text som förtjänar mer eftertanke än vi normalt ägnar åt samhällsbetraktelser. Han påpekar en sak som våra skarpaste hjärnor borde sätta tänderna i i stället för att bara med en suck lämna i sophögen över företeelser som vi tolererar att inte begripa. Det handlar om att sommarvärmen på 1930-talet, som troligen var högre än dagens, sågs som en ”välsignelse” medan vi betraktar våra tids kanske beskedligare värmebölja som ett hot mot mänskligheten.

Folk får Nobelpriset i ekonomi för de alldagligaste observationer. Ibland verkar det räcka med att introducera ett klatschigt begrepp. För två år sedan fick tre amerikanska ekonomiprofessorer – Daron Acemoglu, Simon Johnson and James Robinson – elva miljoner kronor att dela på eftersom de kommit på att länder med ”inkluderande” institutioner, alltså sådana som står öppna för entreprenörskap och konkurrens, utvecklas bättre än länder med ”extraktiva” institutioner. Portugal betedde sig extraktivt när Brasiliens guld hämtades hem från kolonin medan USA var inkluderande eftersom amerikanerna byggde landet för eget bruk snarare än för tillfällig kolonial resursutvinning.