Svenska språket väntar på att erövras. Det väntar på att erövras av en ny generation unga svenskar som söker äventyr och ära i vår svenska historia, i vår svenska kultur, i vår svenska litteratur. Sverige är ett litet land. Svenskan är ett utsatt språk. Dess rikedom och precision hotas av historielöshet, globalisering och immigration. Ett nytt intresse för svensk kultur och identitet måste innefatta ett nytt intresse för vårt svenska språk: ”Ärans och hjältarnas språk” enligt Esaias Tegnér.

1975 levde jag i likhet med många andra européer i en mångkultur. När man tröttnat på kulturutbudet runt korvkiosken i Nybro, kunde man köpa ett InterRailkort för 395 kronor. Frankrike låg bara en dagsresa bort och där var det fransk kultur som gällde, ingenting annat. Italienare var italienare och Tyskland var Tyskland. Satt man på en grekisk taverna och försökte kommunicera med ortsbefolkningen, var det uppenbart att man inte var på Irland.

Det är så många som talar om andras feghet så det ämnet känns uttömt. Därför ska jag i stället tala om min egen feghet.

Frågan blev akut när Anders Leion skickade in sin krönika om pacifisten som inte ger sig. Den handlar om att människor som böjer sig för islamister och gör dem till viljes inte, som de tror, genom sina eftergifter kommer att mildra islamisternas krav på det icke-muslimska samhället utan tvärtom kommer att ge extremisterna blodad tand att kräva mer undfallenhet i stället för mindre.

”Pacifism is objectively pro-Fascist. This is elementary common sense. If you hamper the war effort of one side you automatically help that of the other”. (George Orwell: Pacifism and the war Partisan Review. — GB, London. — August-September 1942.)

Idag blir motsvarande paroll: “Pacifism/eftergivenhet är objektivt pro-islamism…”.

Dagens pacifism böjer sig för islam och islamismen. Liksom nazisterna tvingar denna så kallade religion sin vilja på andra människor, och hela länder, genom våld och hot om våld.

Det svenska ordet överlägsenhet uppträder i minst två helt olika betydelser. Den ena betydelsen är suverän kompetens som i ”När jag utmanade Luciano Pavarotti i tävlingen ’Världens främste tenor’ fick jag se mig slagen på grund av Pavarottis överlägsenhet”. Den andra betydelsen är högdragen eller snorkig som i ”Jag skämdes efteråt för att jag så överlägset och nedlåtande snäst av en person som bara ville tigga en krona”.

I en kolumn i Wall Street Journal (16/10 2020) skriver Tunku Varadarajan om hur den liberale historikern Fred Siegel motvilligt kom att stödja Donald Trump. Det är framför allt tre saker som fått Siegel att ändra åsikt:

Mr. Siegel, a professor emeritus at New York’s Cooper Union and a senior fellow at the Manhattan Institute, says he overcame his distaste for Mr. Trump for three reasons. First, foreign policy: ”Crushing ISIS, pulling us out of the Iran nuclear deal, moving our embassy to Jerusalem, and making fools of those people who insist that the Palestinian issue is at the heart of the Arab-Israeli conflict.”

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Slaget vid Kalisch i Polen utkämpades den 19 oktober 1706 under det Stora nordiska kriget. En svensk armé på omkring 4000 man, i förening med omkring 16 000 polacker, blev slagen vid Kalisch av en omkring 36 000 man stark sachsisk-polsk-rysk här under kung August.

Utdrag ur artikeln ”Kalisz 1706 – myt och sanning” av överstelöjtnant Bo Sunnefeldt:

Läraren Samuel Paty halshöggs av en jihadist i Paris fredagen den 16 oktober. Han hade i sin undervisning om yttrandefrihet visat eleverna Muhammedkarikatyrer.

Det var Muhammedkarikatyrer som tidigare publicerats i satirtidningen Charlie Hebdo.  Publiceringen ledde till att redaktionen den 7 januari 2015 massakrerades av jihadister.

Inte ens sådant som man har inpå sig och som noggrant uppmärksammas och kommenteras hela tiden – jag tänker på svensk politik – begriper man. Åtminstone har jag svårt att fatta.

Om vi börjar med riksdagspartierna. Är dessa åtta av varandra oberoende och fritt kringsvävande enheter som kan uppvisa vilka slumpvisa och tillfälliga förbindelser som helst eller finns det någon ordnande princip som indelar dem i kluster? Förut var det så. Då fanns dels borgerliga, dels socialistiska partier. Mellan dem gick en betydande klyfta. Partierna visste vart de hörde. Idag är det svårare.

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Den 18 oktober 1748 slöts freden i Aachen som avslutade Österrikiska tronföljdskriget (1740–48). Kriget involverade större delen av Europa; på ena sidan Preussen, Spanien, Frankrike, Bayern, Sverige, Sicilien, Neapel och Genua och på andra sidan Habsburgmonarkin, Storbritannien, Ryssland, Nederländerna, Sachsen, Hannover och Sardinien. Kriget utlöstes av att den tysk-romerske kejsaren Karl VI avled den 20 oktober 1740 och att därmed huset Habsburg utslocknade på svärdssidan.

Hamid Zafar, mera känd som ”Rektor Hamid”, har råkat i onåd sedan det avslöjats att han skrivit hatiska saker under pseudonym på nätet. Jag har inte följt Hamids resa och har inte heller satt mig in i fallet. Han säger att han har förändrats och inte längre har de åsikter han gav uttryck för i lönndom. Jag lämnar dessa åsikter åt sidan. Här tänkte jag ta upp åsikter han uttryckt öppet.

REPORTAGE Richard Sörman träffar Staffan Eriksson som driver en kvalitetsloppis i nordöstra Uppland. Loppis har blivit en folkrörelse. Överallt i Sverige görs affärer där föremål som signalerar tillhörighet med en annan tid byter ägare. När människor köper äldre föremål vill de gärna införskaffa något som har en identitet, en historia, ett geografiskt ursprung. Och de välbeställda 30-45-åringar som idag inreder sina hem köper gärna folkhemsnostalgi från 50- och 60-talen.

Hela historien om rektor Hamid förefaller mig sjaskig. En lovordad invandrad pedagog visar sig under pseudonym ha skrivit antisemitiska, övriga rasistiska samt bögföraktande saker på sociala medier. Hela det svenska etablissemanget, som fram till avslöjandet hyllat rektorn och försett honom med devota utmärkelser, vänder sig nu med avsky från honom och försöker sudda bort honom ur historien ungefär som när sovjetpampar efter utrensningar klippte i gamla fotografier för att minnet av de utrensade skulle förintas.

Ännu en hjälte har fallit. I torsdags släppte DN bomben att Hamid Zafar, hyllad skolledare och närmast en guru när det gäller integration, en gång varit antisemit och homofob. På några timmar hade han fördömts av samtliga sina arbetsgivare, förlorat alla sina uppdrag inom kommunen, Moderaterna, SvT och Göteborgs-Posten och sannolikt en betydande del av sin vänkrets.

Nyheten om att den, av politiker, public service och myndigheter, högt ansedde Hamid Zafar är en ulv i fårakläder har slagit ner som en bomb. Ingen såg det komma, liksom. Jag har väldigt svårt att tro att det är sant. Jag tror snarare att man valde att inte se tecknen eftersom det kändes så himla varmt inombords att kunna höja en troende muslim till skyarna som demokratibärare, för att balansera upp den våldsbejakande islamism som blivit vardag i Sverige.

Avslöjandena om Hamid Zafar påminner om när miljöpartisten Mehmet Kaplan avslöjades. Det var ingen som sett några tecken där heller, trots att han under flera år innan han avgick 2016 hade rest regelbundet till Turkiet för att dinera med fascisterna i Grå vargarna, och trots att han ända sedan dag ett bagatelliserade IS framfart i Syrien och Irak.

En dramatisk kapplöpning pågår nu för att snabbt utveckla effektiva och säkra vacciner mot COVID-19. Runt om i världen tävlar läkemedelsföretag, akademiska forskare, och myndigheter i olika konstellationer för att snabba på en process som vanligtvis kräver flera år av forskning och utveckling. Dessa utvecklingsprojekt stöds av extraordinära offentliga och privata investeringar. Samtidigt med accelererad klinisk testning av vaccinkandidater satsar man på att påskynda tillverkningen av vaccinerna inför omfattande framtida vaccinationskampanjer. Kritiska beslut måste då fattas om vaccinernas säkerhet och effektivitet. Det är ingen enkel uppgift.

Det vore larvigt att förneka globalismens existens om man med globalism menar att både människor och varor med tilltagande enkelhet kan röra sig över världen. Den första dokumentationen av den moderna globalismen – till skillnad från den förmoderna exemplifierad av Kolumbus färd till Amerika och Vasco da Gamas upptäckt av sjövägen till Indien – var nog Jules Vernes berättelse från 1872 om hur den engelske gentlemannen Phileas Fogg reste jorden runt på 80 dagar. I själva verket var världen vid det laget till och med mer globalistisk än idag, åtminstone för en engelsk gentleman, ty Fogg behövde inte ens ha med sig ett pass; att han ändå hade det och fick det stämplat på brittiska legationer längs resan berodde bara på att han slagit vad om att klara jordenruntturen på just 80 dagar och behövde kunna bevisa att han inte fuskat.

Nyheten om att den israeliska skådespelerskan Gal Gadot ska gestalta den egyptiska drottningen Kleopatra i en ny storfilm ledde till upprördhet i Egypten. Den välrenommerade egyptiske filmkritikern Tarek El Shinnawi menar att avundsjuka ligger bakom upprördheten:

”While we as Egyptians are proud of history, we don’t own our historical figures. Anyone anywhere has the right to tell the Cleopatra story from their perspective as long as they do not distort historical facts”, sade han till sajten Al-Monitor.

Netiv Center för Torah Study är ett judiskt lärosäte i Houston, Texas, som också driver en YouTube-kanal. På kanalen förklaras judiska läror, men man intervjuar också gäster om närstående ämnen, till exempel kristendomens uppkomst och dess relation till judendomen. I en ny video (13/10 2020) intervjuas James S. Valliant, författare till boken Creating Christ: How Roman Emperors Created Christianity (2018).

PODCAST I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden pratar Eddie (Mohamed Omar) med ingenjören David Lorentzon om killarnas svåra situation på dejtingmarknaden i Det Nya Sverige. Lorentzon har forskat i ämnet, dels genom att själv vara aktiv på dejtingsajter, dels genom att läsa olika studier och titta på statistik över till exempel mansöverskott, födelsetal och äktenskapsinvandring.

Ibland drabbas jag av modlöshet inför det som sker med mitt Sverige. Det brukar ske vid sådana där tillfällen när jag tänkt att ”nu kan det inte bli värre”, och sen upptäcker att det kan det. Tyvärr är det ganska ofta. När jag hör Annika Strandhäll prata om moral i radio. När jag ser Stefan Löfven slingra sig i TV. När jag konfronteras med public service och dess förljugna anspråk på att vara ”oberoende”. Listan kan göras lång.