En mentalitet är ett sammelsurium av idéer, beteenden, ideologier, värderingar med mera som kännetecknar folkgrupper och varierar över tid och rum. Att mentaliteten varierar över tid har var och en som levat mer än femtio år personlig erfarenhet av. Även om man inte flyttat sig en kilometer från Stockholms centrum sedan 1970-talet möter man numera en helt annan mentalitet. Och att mentaliteten varierar geografiskt, om man inte upptäckt det själv exempelvis genom att resa till Akalla, är numera bevisat genom Ingelharts och Welzels välkända kulturkarta (se bilden) där Sverige intar en extremposition i det nordöstra hörnet.

Trots att tecknen tydligt började visa sig för mer än 30 år sedan har propagandan för en fortsatt rekordhög invandring till Sverige intensifierats och pågår fortfarande.

Varje förslag från den nya regeringen rörande ett minskat inflöde av lågutbildade och svårintegrerade människor från Mellanöstern och Afrika bemöts av journalisterna på SVT och SR med fasa, upprördhet och högt tonläge. Jag kan här nämna det kvinnodominerade SVT Agenda som ett lysande exempel.

Jag minns min barndom som rätt bekymmersfri och lycklig. Det är klart att massmediernas domedagsprofetior om oljekrisen skapade en viss oro, men har man kloka och förståndiga föräldrar behöver det inte bli så illa. Trots mediernas bild av den nära förestående apokalypsen behöll jag både trygghet och framtidstro. Men hur är det med dagens barn? Både i Sverige och resten av västvärlden finns idag mängder med vuxna som leder in unga människor i en undergångssekt, genom att proppa dem fulla med klimatångest.

För några veckor sedan läste jag en artikel i Expressen om att ”FN:s råd för mänskliga rättigheter anklagar Sverige för att vara ett land med systematisk rasism och menar att Sverige måste höja insatserna i sitt arbete mot rasism”. Sverige ”måste samla in och använda dessa data för att bekämpa systematisk rasism”, sa Yvonne Mokgoro, ordförande för FN:s oberoende panel för rasrättvisa och brottsbekämpning (bilden).

Ungern i historien 

Ungern grundades år 896, tidigare än de flesta andra europeiska länder som finns kvar än i dag. Landet har överlevt kriser och ockupationer av alla slag genom alla tider. Förklaringen tycks vara en seg egenvilja och en stark identitet i det ungerska, som kan undertryckas men aldrig riktigt underkuvas. Turkar, österrikare och sovjetockupanter har kommit och gått, men Ungern har alltid funnits kvar när de har försvunnit. 

”Jag var jätterädd för att någon skulle skada mig eller för att jag skulle dö. Jag var jätterädd att någon skulle tappa det. En bilist skulle tappa det och köra över mig eller någon av de andra.”

Det säger Extinction Rebellion-aktivisten Tina, som sysslar med att slå sig ner på motorvägar i rusningstrafik i syfte att hindra människor från att ta sig till och från sina jobb. I Svenska Dagbladets podd Blenda utmålas hon som en hjältinna, vars upphöjda mål står över andra människors rätt till en fungerande vardag. Men det är inte hon som är utsatt när hon parkerar ändan på motorvägen. Det är bilisterna som är utsatta, inte bara för hennes allmänt osympatiska arrogans utan också för risken att bli involverade i en olycka som de inte är skuld till.

Greta och ungdomsorganisationen Aurora – en organisation för barn och unga mellan 7 och 26 år som kallar sig Sveriges framtid – stämmer den svenska staten för att få den att agera mer kraftfullt mot jordens klimatförändringar. På https://auroramålet.se kan man läsa hur ambitionen är att staten skall hållas ansvarig för bristande klimatarbete och tvingas göra sin rättvisa del av de globala utsläppsminskningarna.

När Tidö-avtalet publicerade i mitten av oktober framförde jag tesen att avtalet kommit till på så sätt att statsminister Kristersson, som är en hygglig kille, för att undvika besvärande konflikter bad varje regeringsparti göra en önskelista på tio, femton sidor. Sedan häftade han ihop partilistorna och vips hade Sverige ett Tidö-avtal som alla var nöjda med – åtminstone tills de hade läst vad de andra regeringspartierna önskat sig.

Nu börjar jag kanske bli tjatig ty följande argumentation har jag anfört säkert två, tre gånger i krönikor under de senast tio åren och eftersom jag är inbilsk nog att tro att läsekretsen minns allt jag sagt så får jag dåligt samvete för upprepningarna. (Men tänk på kyrkan. Hur ofta har den inte repeterat Fader vår utan att för den sakens skull anklagas för att trötta församlingen med repetitioner. Om kyrkan kan så kan väl jag. Så håll ut.)

Är berättelsen om brasklappen tillräckligt förenlig med värdegrunden för att kunna accepteras i den svenska skolan? Antagligen inte. Därför förklarar jag historien. Biskopen Hans Brask var med på 1517 års riksdag som skulle bestämma om den danskvänlige ärkebiskopen Gustav Trolle skulle avsättas. Brask kände grupptrycket och vågade inte annat än rösta för avsättning. Men han fruktade att han för detta skulle bli utrensad av danskarna vid något framtida tillfälle, ett tillfälle som faktiskt kom vid Stockholms blodbad. Brask var feg men inte rådlös så han skrev en lapp om att han varit ”nödd och tvungen” att rösta på detta vis. Sedan gömde han lappen i ett vaxsigill (hur det nu går till) vilket räddade honom vid blodbadet.

För lite mer än trettio år startade jag och förre generaldirektören i dåvarande Riksrevisionsverket G. Rune Berggren, som nyligen fått sparken av Olof Palme för att han inte var tillräckligt lydig, en tanke- och handlingssmedja som heter Stiftelsen Den Nya Välfärden. Syftet var att göra djärvare och mer genomarbetade offentliga utredningar än vad staten och partierna förmår. När partierna till exempel presenterade lösa idéskisser om ett friskolesystem hade vi en färdig instruktionsbok om hur en kommun kunde införa ett sådant system (vilket vi också hjälpte till att göra i Sveriges första och stilbildande friskolekommun, Vaxholm).

”Obama låter sig inte luras av Ulf Kristersson”, trumpetar Aftonbladets Anders Lindberg ut i en text där han triumferande berättar att den förre presidenten oroar sig över oss svenskar, för att vi har röstat fram en regering som vill ha en mer restriktiv invandring.

Om Anders Lindberg vore lojal mot det svenska samhället och de svenska medborgarna borde han rimligen ta anstöt av den amerikanske expresidentens underkännande av svenska folket. Istället blir han alldeles till sig över att Obama delar hans egen uppfattning. Han förmår dock inte förklara på vilket sätt det angår Obama hur svenska väljare röstat, eller varför vi förväntas bry oss om vad en amerikansk expresident tycker om oss. Han nämner inte heller att Obama själv propagerat för en restriktiv invandring till USA.

Min farbror Gunnar var chef för Volvo. Han blev så småningom allmänt erkänd och aktad för att företaget under hans ledning skördat oanade internationella framgångar och blivit ett levande bevis för överlägsenheten hos den svenska samhällsmodellen. Jag var en ambitiös student på Handelshögskolan där man fick studera avancerade amerikanska läroböcker om olika managementteorier som ibland behövde uttryckas i matematiska formler för att bli helt glasklara för oss stjärnögda studenter.

Företaget Partykungen, som specialiserat sig på festtillbehör av olika slag, har breddat sitt utbud med toalettpapper med Jimmie Åkessons porträtt. ”Oavsett om du röstar på Sverigedemokraterna eller inte är det alltid trevligt med sällskap under toalettbesöket och vad passar inte då bättre än att torka rumpan med självaste partiledaren Jimmie Åkesson som motiv på toalettpappret” skriver man.

Den mänskliga intelligensens betydelse för samhällenas utveckling är en het potatis. Vem som helst kan fatta, tror jag i alla fall, att framåtskridandet sker enklare och snabbare där folk har en högre genomsnittlig intelligenskvot. Begåvade människor har en vaknare och snabbare blick och kan därför lättare än de mer trögtänkta upptäcka och exploatera de möjligheter som tillvaron uppenbarar. Jag skulle gå så långt som till att på prov påstå att mängden nyttiggjorda innovationer är en ganska direkt funktion av deras samhällens genomsnittliga IQ.

Från dagens Göteborgs-Posten:

”Pernilla Wittung Stafshede, är professor i biologi och bioteknik vid Chalmers tekniska högskola och ansvarig för ett jämställdhetsprojekt, kallat Genie.

Syftet med Genie, som Pernilla Wittung Stafshede projektleder, är att öka andelen kvinnliga forskare och professorer på högskolan och identifiera och undanröja kulturella och strukturella hinder på vägen. Studien har pågått i fyra år och än är hon inte nöjd med vad de hittills åstadkommit:

Liberalerna är ett märkligt parti. De har svårt att veta vilket ben de ska stå på. Å ena sidan vill de så förfärligt gärna sitta i regering att de glatt och bekymmerslöst ingår en överenskommelse där Sverigedemokraterna får inflytande över den förda politiken. Å andra sidan är de så måna om att vara alla andra till lags att de lika glatt och bekymmerslöst fortsätter att brunsmeta sitt samarbetsparti. Det är inte bara uppseendeväckande svajigt, det är också smaklöst. Det visar också att det finns ett mycket tydligt stråk av storhetsvansinne inom Liberalerna, som tillåter sig ha en så hög svansföring trots att de bara med nöd och näppe klarade riksdagsgränsen.

Att diskutera vetenskap med de i tron övertygade är omöjligt. Det gäller såväl de som tror på jordens förestående undergång liksom de som tvivlar på naturlagarna. Det senare händer understundom inte minst på olika bloggar. Klimatet är ett kärt tema där bestämda uppfattningar med råge överträffar insikter i ämnet. Som alltid när kunskaperna fallerar träder trosföreställningarna in och fyller tomrummet. Och här saknas inte fiffiga personer som Al Gore och andra vilka ser en möjlighet att tjäna pengar på okunskapen och göra sig ett namn i processen. 

Det är sedan länge en populär syssla bland människor i landsbygderna, och de mindre städerna, att driva med stockholmare när snökaoset slår till. Det spelar liksom ingen roll om det kommer en halvmeter snö på en eftermiddag – när Stockholmstrafiken står still beror det, enligt landets alla besserwissrar, på att stockholmarna är så bortskämda och dåligt förberedda. För att bevisa den tesen intervjuar medierna gärna pensionerade plogförare från Norrbotten, som ges utrymme att hånskratta åt trafikkaoset i Stockholm samtidigt som de förklarar att det minsann aldrig blir kaos norr om Dalälven.

Det är givetvis struntprat. Det blir samma snökaos även i andra delar av landet. Men det är klart att det är betydligt enklare att ploga och snöröja på orter som bara har en bråkdel av det invånarantal, gator och antal busslinjer, som huvudstaden har. Det kan ett barn räkna ut.

När man pratar med iranier som är motståndare till den islamiska republiken brukar man ganska snabbt märka en negativ attityd mot araber. Det finns en tendens att likställa islam med arabiskhet och skylla Irans problem på ”arabisering”.

Motståndet mot den islamiska republiken och dess ”mullor” går ofta hand i hand med persisk nationalism och förakt mot araber, arabisk kultur och islam.

Nu ska jag skriva om ett ekonomiskt debacle som jag inte begriper. Poängen är att ett antal andra människor som inte heller begriper har haft ledande positioner i debaclet – den amerikanska kryptobörsen FTX som nu gått i konkurs. Bolaget har hyllats inte bara för sina ekonomiska framgångar utan dessutom alldeles särskilt för den nu avsatte trettioårige grundaren Sam Bankman-Frieds (bilden) progressiva politiska idéer. Förra året förklarade han sin börs koldioxidfri och lovade miljontals dollar för olika miljöprojekt. Han var i samband med mellanårsvalet i år den störste bidragsgivaren till demokratiska partiet efter George Soros.