Det krävs en alldeles särskild sorts S-märkt inbilskhet för att kunna förvandla grundläggande parlamentarism till en konspiration signerad Jimmie Åkesson. På Arbetets ledarsida ger kolumnisten Ingvar Persson prov på exakt det. I en text som dryper av nostalgisk längtan efter den tid då Socialdemokraterna kunde regera bäst de ville, utan att behöva bry sig om oppositionen, slår han fast: Det är SD:s fel att det är svårt att bilda regering i Sverige.
Ibland, ganska ofta förresten, undrar jag om det finns några mäktiga intressen som behagar skämta aprillo med mig – och inte bara med mig, utan med praktiskt talat hela världen, i varje fall västvärlden. De mäktiga intressena är de kanske tjogtaliga AI-företagen. Branschen består av företag som tillverkar de märkvärdiga maskinerna – och därför motsvarar därför dem som i det gamla Clondyke framställde spadar som de sålde till guldgrävarna – och därutöver ett antal som ägnade sig åt att gräva fram guldklimparna.
Efter Socialdemokraternas katastrofval växer kritiken internt mot partiets valstrategi. Den före detta riksdagsledamoten Veronica Palm kliver nu fram och konstaterar det som varje tänkande människa utanför det socialdemokratiska högkvarteret har sett under mer än ett decennium: att partiet fullkomligt struntat i sakpolitiken. Grattis, Veronica, bättre sent än aldrig.
Den artificiella intelligensen Claude erbjöd sig att sammanfatta en av de teser jag under de senaste snart femton åren drivit här. Det kunde jag ju inte tacka nej till.
Redaktörens inledning
Kapitlets tes är att välfärdens och biståndets apparater växer efter sina egna behov, inte efter behoven hos dem de säger sig tjäna. Fem texter från 2015–2026 visar mekanismen från olika håll: definitionen, metoderna, ett avslöjande exempel, erfarenheten från Sida och en tillämpning på adhd.
Nu firar vi Kanelbullens dag igen – en dag som uppmärksammats i matalmanackan sen 1999. Och visst är denna älskade bulle värd en egen dag! Initiativet kom från Hembakningsrådet och nu, snart 30 år senare, kan vi nog konstatera att just denna dag har satt sig i folksjälen.
Lördagen den 3 oktober 1962 förändrades den svenska mediehistorien i grunden. När Lennart Hyland tog steget från radio till TV-studion föddes inte bara ett av Sveriges genom tiderna största publika fenomen – det var här grunden lades för den moderna svenska talkshowen. Under drygt två decennier blev Hylands hörna en nationell institution som både lyckades ena folkhemmet och skaka om det i grundvalarna.
Följande försöksvisa resonemang har jag framfört tidigare, men eftersom alla människor i hela världen ännu inte börjat läsa mina krönikor kan det vara befogat att upprepa budskapet. Det handlar om förändrade tänkesätt och beteenden på kapitalmarknaderna. Förut gällde principen ”litet och långsamt”. Nu ska det vara ”stort och snabbt”.
Många människor är bekymrade över att somalier tagit sig in i Riksdagen och andra solenna svenska politiska församlingar. Om motviljan mot somalierna beror på att de är somalier eller om det beror på att de inte uppför sig enligt svenska sociala normer är inte lätt att veta. Själv tror jag att det handlar om svårförenliga kulturer även om missnöjda svenskar menar att det är somalierna som är inkompatibla och pekar på att de hellre röstar på andra somalier än på svenskar, att de tar råd av klanfränder, att de ber klanfränder som inte är illiterata att sätta personkryss på deras valsedlar, att de låter sin köras till vallokalen av somalier som har bil och gärna vill bli mutade med nyhämtade bankomatpengar med mera.
Under sitt officiella besök i Frankrike gick påve Leo XIV till hårt angrepp mot Europa och stämplade kontinenten som på väg att bli ”ociviliserad” och ”barbarisk”. Men Vatikanens moraliska pekpinnar vilar på ett enormt hyckleri. Genom att fördöma Europas länder och helt ignorera lokalbefolkningens lidande under migrantkriser som den i Ceuta, visar kyrkan en total nonchalans inför européernas, många av dem kyrkans egna trogna medlemmar, trygghet.
Det svenska folket har gjort sin plikt, och utövat sin rätt, och röstat men i riksdagens korridorer är partiledarna fullt upptagna med att rita streck i sanden i vad de tror är deras egen privata sandlåda. Det politiska etablissemangets besatthet av sina egna ”röda linjer” har förvandlat svensk politik till destruktivt trams – där medborgarnas trygghet och landets får stå tillbaka för en bunt narcissisters uppblåsta egon.
Dagligen läser man om personer som drabbas av våld, stölder, olyckor eller förbannad otur utan att beröras alltför mycket. Men detta är så gripande att jag vill vidarebefordra historien:
Terrance Stanley Fox (1958–1981) var en kanadensisk idrottare, humanitär och aktivist inom cancerforskning. 1980, efter att ha amputerat ena benet på grund av cancer, gav han sig ut på en löpning, ”Marathon of Hope”, från kust till kust tvärs över Kanada för att samla in pengar och öka medvetenheten om cancerforskning. Han började och sprang motsvarande ett helt maraton, 42 kilometer, varje dag.
En proposition, det vill säga en skrivelse från regeringen till Riksdagen med begäran om att Riksdagen måtte fatta vissa beslut, anammades enhälligt av Riksdagen år 1975 här. Olof Palme och Anna-Greta Leijon hade undertecknat skrivelsen. Det var femtio år sedan. Sverige talade med en samlad och beslutsamt välvillig röst i alla frågorna om hur invandrare skulle omhändertas.
En stor ilska har spritt sig i Sverige med anledning av att vänsterpartiet och miljöpartiet har hjälpt personer med i huvudsak somaliskt ursprung att ta sig in vårt lands politiskt beslutande församlingar. Riksdagen har fått fem somaliska ledamöter som kandiderat för miljöpartiet och vänsterpartiet.
”Nu ska vi ut och härja, supa och slåss och svärja, bränna röda stugor, slå små barn och säga många fula ord. Med blod ska vi stäppen färga, nu äntligen lär jag få nån praktisk nytta av min Hermodskurs i mord!”
Ja, så beskrev Lundastudenterna den kultur som rådde bland härskare från olika länder: från Mongoliet (här alltså Djingis khan), Centraleuropa (Cesare Borgia) eller Arabien (Muhammed). Överallt där det fanns undersysselsatta män från de finare familjerna kom plundring, våldtäkter, mord och allehanda tortyrhemskheter att bli legio för att bevisa ära och meningsfullhet. Som Dick Harrison nyligen skrev i en historiekolumn om 1100-talets Litauen var det just idéfattigdomen som var en avgörande anledning till att många annars totalt meningslösa krig förekom.
Minns du sagan om Rödluvan och vargen? Vargen hade gömt sig i Rödluvans mormors säng för att få sig ett mål. Så kommer den misstänksamma flickan:
Det moderna Sverige lider av ett djupt systemfel där det pragmatiska förvaltarskapet har ersatts av en politisk klass besatt av storslagna, ideologiska visioner. Över hela landet ser vi prov på hur beslutsfattare i goda tider ritar upp monumentala miljardprojekt finansierade med andras pengar, helt frikopplade från marknadsekonomisk realism. När de ekonomiska konjunkturerna vänder faller dessa politiska luftslott samman som korthus, varpå politikerna backar ut ur rummet och lämnar skattebetalarna kvar med den ekonomiska och sociala slutnotan.
Ett av de mest talande exemplen på denna destruktiva trend utspelar sig just nu i Barkarbystaden, i Storstockholm. Det som i glättiga broschyrer utmålades som ”framtidens hållbara tunnelbanestad” har i realiteten förvandlats till ett monumentalt flaggskepp för politisk felplanering och ekonomisk ansvarslöshet.
Superman var länge, sedan han först såg världens ljus i tidningen Action Comics 1938, en symbol för den starke mannen. Han beundrades av pojkar och unga män. Under andra världskriget blev han en en del av den amerikanska propagandan och tidningarna delades ut till soldaterna vid fronterna.
”Jag anklagar…!” (J’accuse…!) är ett berömt öppet brev som den franske författaren Émile Zola 1898 publicerade i tidningen L’Aurore. Denna anklagelse blev ökänd som Dreyfusaffären. Skandalen gällde en judisk kapten, Alfred Dreyfus, som hade dömts för landsförräderi. Han frikändes efter flera år i fångenskap på Djävulsön i Franska Guyana (där undertecknad varit).
Vem som ska regera Sverige efter valet står ännu inte klart och frågan är om det någonsin varit så svårt att förutse en kommande regering. Men en sak har valet 2026 gett oss: ett nytt ord. ”Kryssraket”. Ett ord som bär på en fadd smak av moraliskt förfall och raserat förtroende och som beskriver en verklighet präglad av rapporter om valfusk och andra oegentligheter.
Jag förklarar för dig att jag har tänkt att skriva en internationell bestseller baserad på en sann historia som ska innehålla allt, kärlek, intriger, svärmande unga människor, storpolitik och konflikter mellan länder. Påven ska också vara med och dela ut syndernas förlåtelse till dem som engagerar för att i revolutionär iver utrota den fiende som detta internationella uppbåd av goda människor riktar sina vapen emot.
Den tyske sociologen Robert Michels är enligt min mening en av de största filosoferna på sitt vetenskapsområde. Han var elev till nestorn Max Weber. Tillsammans gav de ut en vetenskaplig tidskrift. Han är numera till skillnad från den hyllade Weber helt bortglömd vilket nog har sina randiga skäl till vilka jag återkommer.
Den 26 september 1832 kantades östgötska Mem av fanor, kanonsaluter och tusentals nyfikna blickar. Efter 22 år av sprängningar, grävande och slit kunde kung Karl XIV Johan äntligen förklara Göta kanal officiellt invigd. Sveriges genom tiderna största infrastrukturprojekt var fullbordat.
Misstankarna om systematiskt valfusk och röstköp inom Vänsterpartiet i Borlänge visar en ny, osvensk kultur på svensk mark. Medan förundersökningen växer lägger partiledaren Nooshi Dadgostar sin panna i allt djupare veck och undviker nogsamt de brännande frågorna.
Efter det senaste valet har Sveriges riksdag fem ledamöter med somalisk bakgrund, tre miljöpartister och två vänsterpartister varav en av vardera blivit invald på personröster.
Vi sitter i bilen, parkerad vid trottoarkanten utanför lägenheten i Stockholms innerstad. I den befinner sig en yngre släkting och jag. Vi ska övningsköra, han tänker sig att skaffa körkort. Motorn igång, vi ska precis börja rulla. Då kommer, i sakta mak, mot enkelriktningen, en större svart BMW glidande. Jag säger till släktingen att avvakta, vänta tills den passerat. Bakom ratten sitter en svartskäggig man kanske 30 år. Bredvid honom sitter en yngre kvinna iklädd hijab. Han ser att jag glor kritiskt och när han glider förbi ger han mig sitt långfinger och ett hånflin. Han säger något. Kvinnan bredvid honom skrattar.
Debattören Bilan Osman, som bland annat gjort sig känd för att uttrycka avsky mot vita människor, skriver nu i tidskriften Kvartal att det är rasistiskt att granska det misstänkta valfusket i Borlänge.
Killen på bilden heter Sisyfos och har världens mest tröstlösa jobb. Efter att ha utmanat överguden Zeus drabbades han av ett evigt straff: att knuffa ett massivt stenblock hela vägen upp till toppen av ett berg.
Detta rullande krävde Sisyfos yttersta ansträngning, men varje gång han lyckades nå krönet tappade stenen fäste och störtade ner i djupet igen. Därmed tvingades han ständigt återuppta samma meningslösa möda, dömd att upprepa förloppet i all oändlighet.
En gång för länge sedan när jag var en relativt nyanställd ekonom på Sida deltog jag i en biståndsplaneringsresa till Indien. Vi var fyra personer i den svenska förhandlingsdelegationen. Chef var en höjdare från UD. Vid ett tillfälle under den långa resan från Frankfurt till Delhi föreslog höjdaren att vi skulle besöka puckeln på det stora Air India-planet där det fanns en bar. Höjdaren från UD beställde en dubbel gin med några droppar tonic, drog i sig det mesta, sträckte på sig och yttrade med ett hänfört leende att han först nu insåg hur viktigt det är med internationellt utvecklingssamarbete. Vi underställda delegationsmedlemmar, som aldrig själv skulle våga fälla en så cynisk kommentar, brast ut i högljudda skratt.
Lever vi i Sverige eller Somalia – i Borlänge eller Mogadishu? Den frågan är det nog många som ställer sig just nu, efter avslöjandena om Vänsterpartiets Mohamed Abdukardir Ali. Det som direkt efter valet målades upp i medierna som en solskenshistoria om inkludering har snabbt förändrats till en solkig true crime-dokumentär.
Vänsterpartisten Mohamed Abdukardir Ali från Borlänge kryssades in i riksdagen i valet. Nu utreder en åklagare misstankar om valfusk kopplade till hans personröster.
