Enligt DN:s ledarsida är det tydligen farligt att tala om raser. Susanne Nyström (bilden) påstår att SD:s tal om invandringen och förhållandena i de s.k. utsatta områdena uttrycker ett slags rasism. (Hur är de utsatta? Har någon tagit ett innerstadskvarter och satt ut det utanför stadskärnan? Är området utsatt för något av någon? De enda närvarande är ju de som bor eller arbetar där. De utsätter alltså sina kvarter för något? Vad? Själva deras närvaro? Är den så destruktiv? Det kanske den är – men jag undrar om det är den man syftar på när man så rutinmässigt talar om dessa områden som utsatta?) 

Nu ska jag verkligen ge mig ut på djupt vatten ty varför länder går i krig och varför fred ofta råder är saker som jag varken tänkt på eller studerat särskilt ingående. Det enda jag tror mig ha förstått är att man ska förbereda sig för krig om man vill ha fred – ”si vis pacem para bellum” – samt att erfarenheten påstås lära att demokratiska länder aldrig försöker erövra varandra.

När jag var aktiv i katolska kyrkan stötte jag allt som oftast på homofobi. Då menar jag inte sådant som välgrundad kritik mot att transpersoner, iförda jättelösbröst och sexualiserad mundering som passar bäst i porrbranschen, sitter med ungar i knät och läser sagor, eller en och annan suck över att varenda kommunalhus nödvändigt ska hissa Pride-flaggan varenda år utan verklig homofobi. För den finns – och är ingen bagatell.

Den ene säger att om man släpper in vinstmotivet i exempelvis skolan så blir det som om räven sluppit lös i hönshuset: efter ett himla kacklande blir det tyst och blodigt och äggen har inte ens lärt sig multiplikationstabellen (om du tål lite blandade metaforer). Den andre säger att tvärtom kommer vinstmotivet att göra rent hus allt slags slöseri, till exempel med utbildningsytor, så att det blir mer pengar över till att belöna särskilt skickliga lärare (samt att ge skolägarna vinstutdelning, men har dom inte tagit stora ekonomiska risker, va?).

Almodóvars film Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott kunde ha gett titeln till en film om svenska partiledare om inte även manliga svenska partiledarna rimligen befinner sig vid samma gräns. Den enskilt mest störande arbetsplatsfaktorn för en svensk partiledare måste vara partiets mest framträdande ledamöter, det vill säga alla de där så kallade partikamraterna som helt oförtjänt halkat in på en partilista och därefter, på grund av att partiledaren sagt något bra i teve under valfinalen, till sina kollegors förvåning och avundsjuka, sladdat in på riksdagsplats.

Så är det dags att fira Saint Patrick’s Day igen. Det har jag gjort sedan tidigt 90-tal, då jag först kom i kontakt med irländska ättlingar i Hells Kitchen i New York. Det var innan jag överhuvudtaget hade en tanke på att gå med i katolska kyrkan, och firandet var högst sekulärt. Efter att jag inträtt i kyrkan fick firandet en mer sakral inramning, men sedan jag lämnade kyrkan efter femton år fokuserar jag åter på fest istället för helig mässa. Och varför inte? Få helgon åtnjuter sådan popularitet bland så många människor utanför de troendes skara.

Det senaste i raden av alla integrationsprojekt som barnen ska stå för handlar om Adolf Fredriks musikklasser (AF). Saken intresserar mig särskilt eftersom min dotter gick där åren 2002-2007.

Föreningen Adolf Fredriks musikklasser (FAFM) har tilldelats 6 miljoner kronor från Allmänna Arvsfonden: Från fondens hemsida går det hela i korthet ut på följande:

Efter att KD:s Sara Skyttedal polisanmält partikollegan Johan Ingerö för ofredande går diskussionerna varma på sociala medier. Många frågar sig varför den stridbara Skyttedal väntat i flera år på att anmäla men hon får också stöd från lite oväntat håll, då Aftonbladets Anders Lindberg – som annars tillhör den grupp skribenter som är mest kritisk till Kristdemokraterna – går till storms mot hennes kritiker.

I Österrike varnar polisen för att en möjlig islamistisk attack kan vara på gång i huvudstaden Wien. Uppgifterna baseras på information från landets säkerhetstjänst och säkerheten har höjts vid flera byggnader, bland annat kyrkor. Det får mig att fundera på hur många islamistiska attacker som planeras här i Sverige just nu, och på hur mycket allmänheten egentligen får veta om vad som händer och sker.

Lina Makboul, reporter/producent på SVT:s Uppdrag granskning I Göteborg, blev lika mycket villebråd som granskande reporter när hon för sex år sedan gjorde ett entimmes program om #metoo-rörelsen. Hon hamnade mitt i ett hatiskt drev som höll på att knäcka henne. Nu har hon släppt boken Revolutionens första offer (Mondial, 2023) där hon beskriver den egna yrkeskårens vindkantring in i de ideologiska drömmarnas värld och det pris hon fick betala. Boken är hennes version om vad som hände med det mest anmälda programmet i SVT:s historia. Själv ser hon den som en upprättelse. 

Sedan igår har jag fått åtminstone två av varandra oberoende bakläxor på mitt misslyckade försök att förklara varför (långfristiga) obligationer tappar värde när räntan stiger och vice versa. OK, trägen vinner. Jag spänner bågen igen ehuru väl medveten om att när man, i varje fall jag, ska vara pedagogisk inom det nationalekonomiska är risken att man fördjupar den förvirring man redan åstadkommit. Eller att det kommer en annan ekonom med ännu underligare teorier och får tyst på hela resonemanget.

Vilken åsikt man än hyser om Ukraina riskerar man att hamna på ”fel sida om historien”, eftersom vi ännu inte vet hur det slutar. Efter ett år av blodigt krig har opinionen formerat sig i två läger. Ena sidan vill ha omedelbara fredsförhandlingar, även om det skulle innebära vissa eftergifter åt ryssarna. Bland förhandlingsvännerna räknar jag Henry Kissinger, Patrik Engellau samt en och annan amerikansk militär.  

Det finns tre vägar som västländer kan vandra. Väg ett är den portugisiska vägen. Portugal har 95 procent portugiser och 5 procent utlänningar. I Portugal får de ett barn per familj. Befolkningen minskar. Det finns för många gamlingar och för få unga. Det blir svårt för ungdomarna att betala för gamlingarna. Portugal har i alla fall låg brottslighet. I Portugal är det nästan omöjligt att bli nerslagen även om man vill bli det.

I fredags kraschade USA:s sextonde största bank, Silicon Valley Bank (SVB). Det var den näst största bankkraschen i landets historia och den första sedan 2008. Den gången hade banksystemet förberett ett sammanbrott genom att mala in värdelösa fordringar på utfattiga människor i finansiella instrument som sedan såldes som äkta vara fram till dess det gick upp för ägarna att de finansiella instrumenten inte gick att sälja och jättekrisen var ett faktum.

USA:s konstitution antogs för 234 åt sedan och har sedan dess ändrats 27 gånger (eller kanske 18 gånger om man betänker att det första tillägget, Bill of Rights, var ett tiopack. Det betyder ungefär en ändring per femtonde år. Hur många gånger den svenska regeringsformen ändrats sedan den började gälla år 1975 har inte ens Google kunnat svara på vilket troligen beror på att grundlagen ständigt varit under vidareutredning. Trots vad som påstås är det ganska lätt att ändra vår regeringsform.