Välfärdssystemet är enligt min uppfattning den fasta punkt som definierar och dimensionerar den svenska politiken, samhällsopinionen, ekonomin, skilsmässofrekvensen, könsrollerna, integrationssträvandena, kort sagt allt. Om vi levat på femtonhundratalet så hade välfärdssystemet varit den ständigt närvarande Gud kring vilken allt svävade.
Även om jag inte vill framföra försvarsindustrin som ett ekonomiskt föredöme så tar Steven Jörsäter här upp ett mycket viktigt ämne nämligen betydelsen av den fria konkurrensen. Tanken att politiker och myndigheter skall styra konsumtionen genom artificiell prissättning är genomgående dömt att misslyckas.
Som examensprov borde varje ekonom tvingas skriva en uppsats om vad som skulle hända med vårt samhälle om tekniken löpte amok och gradvis tog över allt arbete från människan så att människan till slut inte hade någon roll i den samhälleliga produktionsprocessen. Många ekonomer har faktiskt gjort det, exempelvis klassikerna David Ricardo, Karl Marx, John Maynard Keynes och Joseph Schumpeter men även modernare tänkare som nobelpristagaren Daron Acemoglu och det bästsäljande universalgeniet Yuval Noah Hariri.
Hela den underliggande strategin när det gäller krigföring har ändrats, berättade en vän som arbetar i försvarsindustrin för mig häromdagen. Intill nyligen satsade man enorma summor på att utveckla de mest avancerade vapnen. Längst bort på den stegen finns kärnvapnen. Oerhört kraftfulla och förödande vapen som kostar ofattbara summor att utveckla. Men samtidigt är de urskillningslösa och politiskt för riskabla för att användas, tack och lov. Istället bygger man stridsflygplan som vårt eget Gripen för miljarder. Starka men mycket dyra. Det läggs också stora pengar på robotar (raketer) både för anfall och försvar och där de mest avancerade är de fruktade hypersoniska som ryssarna har tagit fram. Sådana kostar många miljoner kronor per styck att tillverka och förstås ännu mycket mer att utveckla.
Dagens Nyheter kan inte låta en dag gå utan att på ledar- och debattplats ge Donald J. Trump ett antal tjuvnyp. Igår antyddes det att presidenten inte är så petnoga med Vita Husets krigsrapporter ”så länge de levereras i versaler”. Tidningens andemening verkar vara att Trump bryr sig mer om vad folk tycker om kriget än om kriget självt: ”För presidenten är detta alldeles uppenbart främst en show.”
USA och Israels mål med anfallet mot Iran morgonen den 28 februari i år var att med en blitz åstadkomma regimskifte. Det lyckades inte.
Istället tycks målet har ändrats till att ”öppna” hormuzsundet. Ett problem som ironiskt nog inte fanns före anfallet.
Varenda år, pålitligare än ett brev på posten, kommer samma rubriker i nyhetsmedierna just denna söndag. ”Så påverkas du av sommartid” får vi veta, i olika mer eller mindre ödesmättade varianter. Allt för att skapa oro och obehag och för att underblåsa den envisa myten om hur otroligt dåligt vi alla mår av att klockan skjuts fram en timme.
Ja, just myten. För det är en myt. Det finns nämligen ytterst få belägg för att människor påverkas av att sommartid inträder.
Jag tror att det är fruktbart för förståelsen av det mänskliga samhället, vilket som helst, att se kopplingarna mellan makt och helighet. När nya makthavare i form av ridande mongolhorder först erövrar ett redan befolkat område kan de sprida skräck, men knappast någon vördnad. Men låt dem bara sitta i orubbat bo, självklart uppstagat med hjälp av täta och grymma avrättningar av uppstudsiga element ur ursprungsbefolkningen, så kommer tiden gradvis att skänka härskarna ett skimmer av helighet.
Det mesta är så komplicerat att man inte ens besvärar sig med att försöka förstå. Försök med räntans förändringar eller den ständigt förändrade tidsskillnaden mellan Stockholm och South Carolina, där min dotter bor, så får du se. Förutseende personer skaffar sig därför ibland tumregler som gäller på ett ungefär och som man normalt kan bära med sig hela livet.
Få saker är så lustfyllda som en cappuccino och en god bok på en uteservering de första varma vårdagarna. Efter att under hösten skrivit om farorna med den djupa staten och myndighetsaktivism kände jag att det var dags att damma av Oswald Spenglers klassiker Västerlandets undergång(Der Untergang des Abendlandes) utgivet i två delar 1918 och 1922. Boken är en civilisationskritisk studie som presenterar en cyklisk historiesyn där kulturer liknas vid levande organismer som föds, mognar och oundvikligen dör.
Det är en hederssak att själv skriva de texter man publicerar i sitt eget namn. Men om man anlitar en spökskrivare och erkänner sitt tilltag tror jag att hedern kan vara räddad. Sålunda är dagens krönika författad av den artificiella intelligensen Claude.com. Den tillkom gratis på några sekunder efter det att jag framfört följande begäran: ”Skriv en krönika i Patrik Engellaus stil. Hans krönikor finns på https://detgodasamhallet.com/”.
Västvärlden är just nu involverad i två krig som båda kan få ödesdigra konsekvenser för Europa. Ett krig mot Ryssland (via Ukraina) och ett krig mot Iran (via Israel). Både Ryssland och Iran är mäktiga stater som ägnat decennier åt att bygga en militär kapacitet, medan Europa under samma tid lagt sina resurser på klimatpolitik, mångkultur och olika samhällsexperiment.
Det välfärdsindustriella komplexet är ingen konspiration. Det finns inga osynliga, ondskefulla makthavare som sitter och drar i trådar eller skriver manus åt de synliga aktörerna. Komplexet består av en massa organisationer och människor som förenas av gemensamma föreställningar om att de gör goda gärningar för de svaga och utsatta i samhället och därför står på det godas sida. Vad som normalt inte framhålls med samma skärpa är att de gör sina goda gärningar för andras pengar och att det är andra som finansierar deras ofta respektabla försörjning och hyggliga liv. Ej heller brukar det påpekas att dessa goda krafter – vari en stor del av landets journalistkår ingår som en sorts prästerskap – i traditionell luthersk anda ägnar avsevärt engagemang åt att skuldbelägga den anständiga medelklass av skattebetalare som i sista hand står för fiolerna, ty om den betalande medelklassen inte vore skrämd till underkastelse skulle den för länge sedan ha börjat ifrågasätta fakturorna.
Vid grova våldsbrott fungerar rättsstatens institutioner i regel väl. Bevis prövas och processerna granskas noggrant. Men rättsstatens verkliga kvalitet prövas inte i de mest uppmärksammade fallen, utan i vardagen – i de mål som sällan når löpsedlarna.
Den som kommit i kontakt med mina krönikor några gånger har inte undgått att förstå att jag är väldigt förtjust i våra svenska traditioner. Mer än så – jag ser traditioner som en del av det som håller ihop ett land. Det ger oss en koppling bakåt, till de tidigare generationerna, samtidigt som det skapar trygghet, stolthet och stabilitet i samtiden. Som den här dagen, till exempel; våffeldagen. Som i all sin anspråkslöshet knyter an till generationers glädje över att våren äntligen gör sitt genomslag efter en lång, karg vinter.
Vårt samhälle är besatt av vetenskapstro. Om en tevejournalist ska klarlägga något viktigt för tittarna intervjuar hon en expert som undantagslös visar sig vara något slags forskare eller annan vetenskapsperson. Forskare betyder en universitetsanknuten person som fått statliga anslag på villkor att vederbörande godkänts vid en etisk prövning av en nämnd i vilken kan ingå docenter och före detta kommunpolitiker. ”All forskning som kan påverka människor, djur eller känslig information kräver etisk prövning”, förklarar ChatGPT. Är det något mer än fornlämningar som återstår? (Jag har själv varit utsatt för vetenskaplig etisk granskning. Den feta centerpartisten från Norrtälje tyckte inte att jag borde få tillstånd att jämföra brottsligheten hos första och andra generationens invandrare.)
Ingen har väl missat SVT-journalisten Rikard Berglins försök att ge sin egen karriär en skjuts genom att spela huvudrollen i en drapa om hamburgerkedjan Max. Ni vet, stressad personal gör ett misstag och kränkt public service-anställd ser chansen att använda skattebetalarnas pengar till att göra ett inslag om sin egen förträfflighet. Men scoopet kom av sig. Som det kom av sig. Här är del II i SVT-såpan:
Antagligen skulle en majoritet av den svenska befolkningen tillskriva mig olika mentala defekter för det jag inte av respekt för gängse svensk publiksmak med eftertryck tar avstånd från praktiskt taget allt president Trump säger och tar sig för.
Fyra ambulanser tillhörande den judiska volontärtjänsten Hatzola Northwest sattes i brand utanför en synagoga i Golders Green i nordvästra London tidigt på måndagsmorgonen.
Av de 61 större statliga konflikter som ChatGPT anser pågå i världen känner en normal mediekonsument som jag bara till två: Ukraina och Iran. Vad gäller det förstnämnda kriget har svenskarna på det hela taget sina sympatier just hos Ukraina, det vill säga inte hos Ryssland. ChatGPT meddelar att mer än 80 procent av svenskarna vill behålla eller öka stödet till Ukraina.
En kontrovers i New York-politiken väcker nyligen en oroande fråga. När personer som uppvisar en så förblindad och selektiv känsla för etik, där ett groteskt språk om ett helt folk kan förbises eller rationaliseras, befinner sig i den omedelbara närheten av betydande politisk makt, blir det mer än en kulturell skärmytsling. För att uttrycka det milt är det djupt problematiskt.
Jag sa avundsjukt till en vän som är astronom att han kunde vara tacksam att arbeta inom en hård vetenskap där fakta är noggrant mätta, vägda och organiserade i någorlunda begripliga system, kort sagt där matematiken gäller och ordning råder (även om den klassiska arkivmetern i Paris numera tagits ur bruk vilket jag tycker verkar våghalsigt).
I ett inlägg på Facebook säger två programledare i Ekot att deras jobb är att ”tolka politiken och sen förklara det för folk.” Men i Ekots uppdrag finns ingenting angivet om att ”tolka”. Det framgår tvärtom tydligt att Ekot ska rapportera sakligt och opartiskt.
Att journalistkåren är en yrkeskår som genomströmmas av hybris är knappast någon hemlighet numera. Men frågan är om inte SVT-journalisterna är värst ändå. Som en viss Rikard Berglin som gjorde en höna av en fjäder häromsistens – eller snarare en oxe av en liten burgare – och trodde att han skulle bli stjärna på kuppen. Snacka om felbedömning – sällan har väl ett nyhetsinslag på SVT sågats så totalt av allmänheten.
Det förekommer situationer där kollektivet har både högre förnuft och mer handlingskraft än någon av dess individuella medlemmar. Att detta kan vara en naturlig ordning i en fackförening eller ett ishockeylag är inget att förvåna sig över, ty där finns stadgar, arbetsordningar, heltidsanställda funktionärer, landsmöten, HR-politik, det vill säga rättsstatens hela verktygslåda med praktiska instrument hela vägen ner till användbara blanketter.
En meme som dyker upp på sociala medier visar ett päron och texten: “Detta är ett äpple! Om du ser ett päron är du högerextremist”. Utöver memens humor säger den något viktigt om vår samtid. Kallar man saker vid deras rätta namn utsätter man sig för en stor risk. Om man menar att det finns två kön klassas man som reaktionär. Kallar man en pedofil för en pedofil döms man för förtal. Ett samhälle som använder polis och domstolar för att hindra medborgarna från att säga sanningen står på randen av kollaps. Det vet vi från exempelvis Sovjetunionen.
Det är skillnad på undergångsprofetia och undergångsprofetia.
Om jag till exempel profeterar att den svenska skolan är på väg att gå åt pipan så möts jag inte precis av hyllningsrop. Snarare betraktas jag som en reaktionär stöt som inte förstår sig på värdegrunder och som därför bör tystas.
Alla partiledare bär numera svenska flaggor och älskar Sverige. Pendeln har svängt tvärt från Mona Sahlins famösa nedvärdering av svensk kultur. Svängt, till hur det var tidigare och nog egentligen alltid har varit.
Nationalismen har långa och djupa rötter i Sverige. Antagligen går den tillbaka ända till Gustav Vasas tid, när danskarna kastades ut. Men låt oss ta ett raskt skutt framåt, till när Sveriges östra del, Finland, 1809 förlorades till ryssarna. Senare skaldade Tegnér: ”… och inom Sveriges gräns erövra Finland åter!”
När jag skriver det här är det tisdag. Kommande söndag ska det svenska liberalpartiet hålla ett digitalt landsmöte om huruvida ordförande Simona Mohamsson ska få sitta kvar eller inte. Det kan ge anledning att fundera över om det gamla folkpartiet numera har någon vettig funktion i Sverige.
Bör västvärlden riskera en konfrontation med Iran – eller acceptera möjligheten att en kärnvapenbeväpnad regim utövar påtryckningar över en av världens viktigaste oljeleder? Dilemmat går till kärnan i dagens debatt om Iran och de risker som hotar global handel.
DET GODA SAMHÄLLET 