Jag prenumererar på några mestadels engelskspråkiga tidskrifter som liksom jag själv gör tafatta försök att förstå det omkringliggande samhället så mitt i prick som det bara går. (Nackdelen är bara att det är nästan omöjligt att avbryta en prenumeration när man väl tröttnat på tidningens analyser. Låter man tidningen själv gå och hämta avgiften på ens eget konto så får man skylla sig själv.)
Nu är det studenttider igen och de ängsliga dumskallarna på Jensens gymnasium i Uppsala (och säkert många fler skolor i landet) har förbjudit flaggor vid utspringet. ALLA flaggor, märk väl – även den svenska nationsflaggan som annars är den främsta symbolen av alla för tradition och fest. Orsaken? De vill undvika konflikter och bråk som kan uppstå i samband med olika flaggval och firanden.
Ni som växte upp i tv:s barndom minns säkert, precis som jag, Anita och Televinken. Men hur mycket vet ni om Televinkens ”mamma” Anita Lindman? Jag ska villigt erkänna att jag inte visste särskilt mycket om henne så jag bestämde mig för att ta reda lite mer.
Om jag tidigare inte gjort mig omöjlig bland väluppfostrat folk så kanske det börjar bli dags nu. Det handlar om de risker ett samhälle förr eller senare utsätter sig för när det öppnar sig för demokratin och utsätter sig för dess lockelser.
När jag var fjorton år skickades jag på sommarlovet till Tyskland för att lära mig tyska. Det var en stark upplevelse. Tyskarna var inte alls sådana som jag hade förväntat mig. Jag visste att tyskarna hade startat ett världskrig och mördat flera miljoner människor i koncentrationsläger och jag förväntade mig att de skulle uppföra sig därefter. Men det gjorde de inte. Tyskarna visade sig vara ett vänligt, artigt och hjälpsamt folk.
Häftiga samhälleliga meningsmotsättningar uppstår ibland även hos vårt fridsamma folk där oinsatta och egentligen ointresserade betraktare som jag själv har svårt att förstå vad parterna egentligen bråkar om. Politiken, där partigängarnas ofta vacklande ställningstaganden – se exempelvis i frågorna om tonårsutvisningarna och barnfängelserna – ger exempel på att människor kan bli rasande på dem som inte bytt uppfattning sedan förra veckan. Men nu har ett vildsint och obegripligt gräl uppstått i cyberspace genom den statliga monopoltevens möjliggörande programverksamhet.
Efter min förra krönika fick jag frågan, varför jag tycker Ulf Kristersson är en politisk lättviktare, vilket inte är helt enkelt att svara på. Han är trots allt Sveriges statsminister och leder en regering med den otacksamma uppgiften att reparera landet, efter många år av (framför allt socialdemokratiskt) vanstyre. Han har en diger politisk meritlista och säger ibland bra saker.
Folk syndar jämt. Leviticus, Tredje Mosebok, handlar om vad som är orent och synd – till exempel att äta av ”allt det i sjöar och strömmar, som icke har fenor och fjäll” (11:10) och att ha sädesutgjutning (15:16), vilket gör mannen oren ända till kvällen – och hur den moraliska ordningen ska återställas.
Idag är det pingstafton, en underbar högtidsdag som tyvärr tycks ha blivit lite bortglömd sedan annandag pingst förpassades till att vardagen. Men detta är en stor helg i den svenska traditionen och den är väl värd att uppmärksamma även den inte innebär långledigt från jobb och skola.
På femtitalet sjöng en amerikansk protestsångare vid namn Pete Seeger (bilden) en sedermera världsberömd protestsång med omkväde enligt rubriken. Den gick ut på att folk aldrig lär sig att kvinnorna gifter sig med unga män som blir soldater och begravs på kyrkogårdar där det så småningom växer blommor på gravarna.
Begreppet ”politikervälde” som beteckning på vårt politiska system börjar numera bli allmänt accepterat. Medborgarna märker inte så stor skillnad på representanter för olika partier. Jo, individuella undantag finns från denna allmänna regel och jo, partierna kan låta lite olika men när det kommer till konkreta politiska förslag är olikheterna hårfina.
Ibland tar jag en paus från inrikespolitiken och kopplar av en stund med någon av Dick Harrisons ljudböcker. Det finns hur många som helst att välja mellan. Häromdan berättade Dick om profeten Daniel, som jag tydligt minns från söndagsskolan. Det var han som under den babyloniska fångenskapen kastades ner i en grop med hungriga lejon, och överlevde. Sånt imponerar på en sjuåring.
En vänlig läsare skickade mig en timslång YouTube-intervju med den av mig helt okände men uppenbarligen framgångsrike och prisbelönte amerikanske journalisten Richard Miniter. Läsaren menade nog att jag borde stimuleras av att stöta på en skribent som redovisar ungefär samma världsuppfattning som jag gör och det hade läsaren rätt i.
Den lömske rådgivaren Gríma Ormtunga förgiftar kung Théoden av Rohans sinne med lögner och falska råd och försvagar på så sätt kungariket Rohan. Det underlättar den onda trollkarlen Sarumans planer att erövra riket. Detta är från J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen. Falska rådgivare har alltid varit ett kittlande ämne, men också en urgammal och evig företeelse i mänsklighetens historia. I vårt samhälle är rådgivarna olika former av experter, ofta hämtade från universiteten.
Den mest övertygande lärdomen om mänsklighetens öde är nog följande korta sentens som troligen aldrig utlärts på universitet eller handelshögskola:
Svåra tider skapar starka män, starka män skapar goda tider, goda tider skapar svaga män, och svaga män skapar svåra tider.
Jag medger att jag inte läst alla fyra banden av Kapitalet. Men på en papperskorg som jag passerar varje morgon, finns en klisterlapp med en kort sammanfattning:
Arbetarna skapar all rikedom.
All rikedom åt arbetarna!
För ungefär en vecka sedan här beskrev jag mina vedermödor när det gällde att få någon sammanhållen fason på de runt 5 000 sidor till stor del osammanhängande krönikor som jag en om dagen skrivit på denna blogg i mer än tio år.
Jag drabbas allt oftare av obehagliga påminnelser. För drygt tjugo år sedan hade en god vän och jag en diskussion som mynnade ut i att vi antagligen inte längre kunde vara goda vänner. I vart fall blev våra kontakter sparsamma direkt efter diskussionen och har helt upphört de senaste 10 – 15 åren.
Eurovision är över för denna gång och än en gång har den europeiska publiken visat vad de tycker. Den låter sig inte påverkas av propaganda och hets från journalistkåren och diverse b-artister. Israel fick höga poäng och seglade upp på en andraplats i finalen, trots att jurymedlemmar i diverse länder förenat sig så gott de förmådde för att ge så låga poäng som möjligt till landet som vägrar att kröka rygg för terrorister.
För svenska Felicia gick det sämre. Den före detta ”fröken Snusk”, som skulle åka till Wien för att ”hindra Israel från att vinna” gjorde totalfiasko, fick bara 51 poäng och slutade på 20 plats.
Varje tid har sina speciella uppfattningar om hur saker och ting ligger till och hur människan kan påverka sina omständigheter. I allmänhet ligger det någon logisk eller rationell kärna i dessa läror. Problemet är att lärorna ibland tillmäts en tillämplighet långt utöver vad denna rationalitet tillåter. Så är det med en av vår tids mest inflytelserika läror, nämligen keynesianismen.
En kirurgiprofessor emeritus skrev en debattartikel i Dagens Nyheter där han ondgjorde sig över köerna inom sjukvården. Han menade att problemet kan lösas med några enkla administrativa handgrepp. Det tror inte jag. Anslagsfinansierade, politikerstyrda monopol rår man inte på så lätt. Så här skrev professorn:
Idag, den 16 maj, är det 51 år sedan Junko Tabei blev den första kvinnan att nå toppen av Mount Everest. Hon var en lågmäld kvinna som aldrig hade en tanke på att bli en symbol – hon ville bara klättra. Ändå blev hon en av de mest ikoniska klättrarna och en stark symbol för vad som är möjligt att åstadkomma.
I sin klassificering av statsformer introducerade Aristoteles en bra tankefigur som sedermera på det hela taget har glömts bort. Han hävdade att statsformerna uppträder i två former, en korrekt och en degenererad. Till exempel kan envälden vara både den goda monarkin och det onda tyranniet. Bland fåtalsväldena återfinns såväl den respektabla aristokratin och den giriga oligarkin. Mångvälden kan antingen uppträda som det goda politeia eller den enligt honom perverterade demokratin.
Jag har upptäckt att när folk inte vill prata om ett ämne så undviker de att prata om det även om det kanske vore nyttigt för dem att fördjupa sig i frågan. Kort sagt väljer folk alltså ibland – till egen skada, påstår jag – att undvika att undvika att grotta i ämnen som de befarar skulle kunna medföra olika slags personliga obehag.
Sistlidna stora bokrealisation köpte jag några böcker av Homeros, varav jag nu läser Iliaden, nyöversatt till svenskan av Ingvar Björkeson vilket gör hexametern lättillgänglig. Handlingen, ett krig mellan greker och trojaner utspelar sig för ungefär tretusen år sedan vid Troja som låg vid Dardanellerna i västra Turkiet.
Under senare år har det uppstått ett nytt och ofta vinstgivande yrke, nämligen “influencer”. En sådan är en person som använder sociala medier (t.ex. Instagram, YouTube, TikTok) för att påverka följares attityder och köpbeteenden inom specifika nischer som mode, hälsa eller livsstil. De fungerar ofta som opinionsbildare och skapar betalt innehåll för varumärken.
Jag var länge rätt skeptisk mot den artificiella intelligensen. Det berodde nog på att den tillskrevs magiska förmågor som jag instinktivt avvisade just för att jag inte tror på trolleri (vilket egentligen är ganska fånigt av mig eftersom jag ändå måste tåla att leva i en obegriplig värld; bättre bara bita i det sura äpplet och göra det bästa av den existentiella förolämpningen att man egentligen inte fattar någonting).
De flesta av mina texter, särskilt inom ämnet nationalekonomi, går spårlöst de ämnessakkunniga förbi efter att möjligen ha framkallat en rysning. Den här korta uppsatsen, som jag själv anser rör den ekonomiska utvecklingens fundamenta, skrev jag för trettio år sedan. Oförsiktigt nog visade jag den för en ekonomiprofessor som visade sig anse den alltför barnslig för hans kompetens. Har du själv något alternativt svar på frågan hur efterfrågan uppstår? genmälde jag nyfiket. Sedan sågs vi aldrig mer.
Det var högt i tak på söndagsmiddagarna när jag var barn. Mamma var kristen och pappa ateist, så samtalen handlade om allt från vardagsnära ämnen till existentiella frågor. Både mamma och pappa gillade att göra prognoser om framtiden. Så fort det blev kraftigt åskväder trodde mamma att domedagen kommit och att jorden skulle gå under. Det gjorde den inte. Pappas prognoser var mer underbyggda och av ett annat slag. Han var utbildningschef på datorföretaget IBM och jobbade bland annat med forskning inom datorvetenskap. Att AI skulle komma att revolutionera informationssamhället var en självklarhet för pappa redan på sent 70-tal. IBM hade också förutspått smarta mobiler på 80-talet, men gjorde aldrig någon affär av det. Idag är de dock ledande på kvantdatorer.
Jag kan förstå om den frågan provocerar men den är helt ärligt menad. Inte för att jag tror att kvinnor är mer opålitliga än män, eller vice versa, rent generellt. Det handlar om kvinnors biologiska behov av att vara omhändertagande. Normalt har det uttryckts i ett fokus på familj och närstående. Men vad händer med denna nedärvda egenskap i ett samhälle där familjen slagits sönder och beskrivs som en ”kvinnofälla”?
DET GODA SAMHÄLLET 