Proletära danser, del 1: tangon

Anders Leion

För drygt 15 år sedan skulle min dåvarande fru fylla år. ”Vad vill du ha till present?” frågade jag. ”Jag vill dansa tango på min fest!”, svarade hon.

(Läsanvisning: Tango dansas i olika stilar, till exempel Tango Salon och Tango milonguero. Det senare betyder också en hängiven tangodansare. Milonga är dels en dans närbesläktad med Tango, dels ett dansställe och därmed också ett danstillfälle: ”Skaru på milongan i kväll?”)

Jag kunde inte dansa tango. Jag började gå kurser och fann att det kunde vara roligt. Min fru kunde inte heller dansa. Hon arbetade utomlands. När hon kom hem fick hon ta privatlektioner. På födelsedagsfesten dansade vi något slags tango – närmast liknande Tango Salon. (Se nedan).

Sedan skilde vi oss. Jag fortsatte att öva och dansa tango. När jag sedan mötte min nuvarande fru fick jag henne att börja dansa. Det var inte svårt. Hon var glatt överraskad av nöjet, ja njutningen och blev förtjust.

Läs mer

Är västerlandet en förtryckare?

Patrik Engellau

Anders Leion retade sig nyligen på en professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet på grund av att professorn i teve hade framfört den numera så vanliga uppfattningen att västerlandet, framför allt Europa, sedan femhundra år tillbaka ägnat sig åt att förtrycka resten av världen, läs Leions artikel ”Att aldrig bli uppbjuden”.

Även jag blir beklämd av denna falska berättelse, inte minst eftersom jag själv på 1970-talet, i egenskap av statligt anställd ideolog på olika myndigheter, ägnade mig åt att sprida den. Jag skrev till exempel uppskattade utredningar om vad underutvecklingen i tredje världen berodde på och kom fram till att boven var västerlandet som genom kolonialism, förtryck och utsugning hade stoppat utvecklingen i dessa länder.

Läs mer

Vi måste prata om ansvar

Ilan Sadé

Härom veckan gick Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson ut med att vi måste prata om invandringens nettokostnader. Ironikern i mig ville genast utbrista: ”Jaså, verkligen?! Är du nu riktigt säker på detta, Svantesson?”

Den mer genuina delen av mig blev i stället provocerad. Varför komma med ett så nattståndet inlägg nu? Svantesson, det där hade du ju kunnat kläcka ur dig för tio-femton år sedan, eller åtminstone under förra mandatperioden. Eller, just det, då var ni ju fullt upptagna med att driva landet mot migrationskrisens brant och ge dem av era egna som vågade yppa någonting om volymer och kostnader gruppstryk. Såhär skrev samma Elisabeth Svantesson i november 2014 – alltså efter Reinfeldts avgång och regeringsskiftet – tillsammans med några kollegor från alliansen (motion 2014/15:2645):

Läs mer

Tyckonomen är tillbaka

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen pratar jag med författaren Johannes Nilsson (17/2). Han debuterade 2002 med romanen Recension som fick stort genomslag. Hösten 2015 började han sända podden Magister med komikern Kristoffer ”Kringlan” Svensson. De höll på fram till 2017 och kommenterade bland annat den pågående ”omsvängningen” i svensk syn på invandring och mångkulturalism. De rörde sig utanför åsiktskorridoren och bjöd in flera kontroversiella gäster, både från vänster- och högerkanten.

Förra året, 2017, gav Nilsson ut boken Tyckonom, en nutidshistorisk betraktelse. Jag mötte honom den 22 november på ett kafé i Stockholm för att podda om boken och om vad som hänt i Sverige med den så kallade ”omsvängningen”. Avsnittet sändes strax efter att Morrissey kommit ut som ”högerpopulist” och fick rubriken ”Högern är de nya rebellerna”. Då sa Nilsson att han var trött på tyckonomi och tjattret i sociala medier och att han ville ägna sig helt åt skönlitteraturen. Han skrev noveller som sändes på podden Bibliotek, skulle skriva kontrakt för ett förlag och var full av hopp. Han började förverkliga sitt drömprojekt – en historisk roman i Game of Thrones-anda som utspelas i Sverige på 1500-talet. Han har skrivit en pilot och kommit på en episk titel: Vasasagan. I slutet av podden kan du höra Nilsson läsa upp en krigsscen ur romanen.

Läs mer

Att sprida budskap

Patrik Engellau

Det var en gång en profet som hette Jesus. Han hade tolv polare. En gång när Jesus satt och chillade med polarna kom det en Strategikonsult.

Jag har kollat in dig, Jesus, sa konsulten. Du har talang. Men det här är en tuff bransch. Det finns hur många wannabe-profeter som helst. Vi måste utveckla en strategi för dig. Jag kan hjälpa dig.

Jesus såg klentroget på Strategikonsulten. Men varför inte, tänkte han. Snacka på, sa han till konsulten.

För det första är det dina polare, sa konsulten. Fiskare allihop, va? Det fattar du väl att det inte går?

Matteus jobbar på tullen, sa Jesus.

Det håller inte, sa konsulten oberört. Det måste vara minst hälften kvinnor till att börja med.

Läs mer

Gästskribent Mark Brolin: Det är hög tid att låta fjällen falla gällande det smygradikala EU-projektet

Väljarkollektivet i välbärgade, demokratiska samhällen accepterar aldrig, på goda grunder, radikal förändring. Sådana samhällen ramlar därför bara in i radikalism genom det ackumulerade resultat av hundratals små – mer eller mindre smygande – expansionssteg. Precis på det viset har det en gång så sunda Europaprojektet gått överstyr.

Varför tenderar byråkratier alltid att expandera medan privata organisationer ibland krymper? Trots allt försöker avdelningschefer överallt, både inom offentlig och privat sektor, att maximera sina budgetar. Svaret är att den privata sektorns budgetäskare, direkt eller indirekt, ansvarar inför ägarna. Det betyder (förstås) att det svider i anslagsfördelarens privata plånbok ifall budgetinvesteringen är dålig. Anslagsfördelarna inom den offentliga sektorn, ytterst regeringsministrarna, spenderar däremot bara andras (skattebetalarnas) pengar. Politiker som manifesterar ”generositet” löper alltså uppenbarligen ingen personlig ekonomisk risk. Om de inte manifesterar sådan generositet riskerar de däremot en irriterad relation, kanske en konfliktsituation, med de budgetsäskande tjänstemän vars uppgift är att implementera regeringsagendan. En omständighet som förklarar varför politiker gärna godkänner precis så stora anslagsökningar som är möjligt utan att väcka ohanterlig irritation hos skattebetalarna (väljarna).

Läs mer

Det är jag som är mångkulturell

Jan-Olof Sandgren

En dam från Värmland följer mig på Facebook. Ibland skriver hon och tycker det är tragiskt att jag blivit så invandrarfientlig. Hon berättar att hon lärt känna många asylsökande, ofta ungdomar i 17-årsåldern och det har varit fantastiska människor. Hade jag bara träffat de här underbara killarna, är hon säker på att jag skulle ändra uppfattning.

För sådär tjugo år sen bodde jag i Göteborgs city, ett stenkast från Avenyn. De flesta av mina vänner var etniska svenskar, några kom från Latinamerika och en från Afrika. Vi gillade god mat, brasiliansk musik, Hammarkullekarnevalen och Göteborgs Filmfestival. Klart att vi inte hade något emot mångkultur.

Av olika skäl flyttade jag till en invandrartät förort. För att ha råd med min stora lägenhet hyrde jag ut rum till utomeuropeiska studenter. Totalt har jag delat bostad med ett 20-tal unga män från ett dussin länder. De har representerat samtliga världsreligioner och ett brett spektrum av politiska uppfattningar, många helt utan erfarenhet av västvärlden. Så gott som alla har blivit mina vänner.

Läs mer

Obama och svart makt-rörelsen

Mohamed Omar

Ett tretton år gammalt foto har kommit fram som visar en leende Obama tillsammans med Farrakhan, en framstående ledare inom svart makt-rörelsen. Han leder organisationen Nation of Islam som i sin ideologi förenar läran om svart överhöghet med rasism mot vita och pseudoislamiskt mumbo jumbo. De vita är ”djävlar”.

Fotot på Obama och Farrakhan publicerades för första gången den 20 januari i år av The Trice Edney News Wire. Men det är alltså taget 2005, då Obama var nyvald senator i Illinois. Hur kommer det sig att det blir känt först nu? Anledningen är att fotografen Askia Muhammad gömde undan det för att inte skada Obamas kommande presidentvalskampanj. Muhammad, som tidigare arbetat som journalist vid Nation of Islams tidning The Final Call, agerade efter instruktioner från Congressional Black Caucus, den grupp som arrangerat mötet.

Fotot skulle förmodligen ha påverkat Obamas chans att bli president. ”It absolutely would have made a difference”, menar fotografen Muhammad.

Läs mer

Låt oss inte vara nedlåtande mot romer

Patrik Engellau

Vellinge kommun har med stöd av ordningslagen (1993:1617) beslutat att förbjuda tiggeri inom kommunens gränser. För att kommunens ordningsregler ska gälla måste de fastställas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen upphävde Vellinge kommuns tiggeriförbud. Vellinge kommun överklagade länsstyrelsens beslut hos förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten fastställde länsstyrelsens beslut. Kanske kommer Vellinge kommun att överklaga förvaltningsrättens dom till kammarrätten.

(Så mycket för det kommunala självbestämmandet i Sverige. Vellingeborna har inte ens rätt att i demokratiska former bestämma vad som eventuellt stör deras ordningssinne.)

På radio rapporterades att kommunalrådet i Vellinge kommun ofta blivit tillfrågad varför hon ogillar romer. Kommunalrådet har då, rapporterade reportern, förklarat att hon inte alls ogillar romer, tvärtom, hon gillar dem och det är därför hon vill införa tiggeriförbudet. Om de inte får tigga måste romerna nämligen försörja sig på något värdigare sätt.

Läs mer

Europas kvinnor offras

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen (inspelat 17/2) pratar jag med Bianca Muratagic. Hon kom som flykting från krigets Bosnien år 1992. Då var hon bara 14 år gammal. Idag är hon en framgångsrik artist och sångpedagog, men hon är också aktiv som debattör, framför allt som skribent på Katerina Janouchs blogg Katerina Magasin.

Bianca berättar om oro sin oro över tillståndet i Sverige. Vi pratar om en ny kvinnorörelse som kallas #120db, en rörelse som vill belysa den ansvarslösa invandringspolitikens konsekvenser för Europas flickor och kvinnor, som dagligen sviks av de så kallade feministerna. I videon ”Europas döttrar är under attack” talar unga tyska kvinnor rätt in kameran om det våld och den förnedring som de har utsatts för.

Läs mer

Och så har vi den andra sidan av saken

Patrik Engellau

Nyligen skrev jag en text – Samhällets historia i fyra steg  – med citat från vice VD i Svenskt Näringsliv som på basis av egna erfarenheter och undersökningar som organisationen gjort sa ungefär att, visst, det finns fantastiska ungdomar i vårt land, men på det hela taget är de självupptagna, mobilringande morsgrisar som inte har fattat att jobb är på allvar och att en anställd är skyldig att leverera och detta dessutom i tid.

Detta överensstämmer med mina fördomar så egentligen borde jag väl därför låta ärendet vila för att slippa besvära mig med att tänka vidare på saken. Men ibland är tillvaron så motvalls att den presenterar perspektiv som kanske inte motsäger men definitivt ifrågasätter väl invanda och bekväma fördomar. Ett sådant obehag drabbade mig nyss när jag bläddrade i Magasin Åre, årgång 19, vintern 2018, ”om världens skönaste skidort”. Det är 250 sidor glassig reklam med läskiga – men balla! – bilder av djärva, ofta skäggiga, människor som kastar sig utför orörda, superbranta fjällsidor på skidor samt artiklar om sådant som trendiga mikrobryggerier i Åretrakten och prisbelönta kvinnliga uppfinnare.

Läs mer

Samhällstjänst

Anders Leion

I Frankrike avskaffades den allmänna värnplikten 2001, i Sverige 2009. Sverige återinförde värnplikten 2017. Fyra tusen män och kvinnor inkallas varje år.

Varför gör man det? Det har ett klart försvarspolitiskt syfte. Det har varit svårt, eller rättare sagt omöjligt, att rekrytera tillräckligt med soldater på enbart frivillig väg till en yrkesarmé.

I Frankrike föreslår Macron att allmän samhällstjänst för både män och kvinnor skall införas. Den kommer att innebära en tre till sex månader lång tjänst.

Det är fortfarande mest ett personligt förslag från Macron. När det lanserades under valkampanjen överraskade det alla. I regeringen har rått förvirring: Skall det vara frivilligt eller inte? Militären är skeptisk. Den fruktar att det tänkta systemet skall ta resurser från försvaret.

Läs mer

Påven bör förklara varför man ska vara kristen och inte muslim

Mohamed Omar

Kristna i hela västvärlden chockades när två jihadister den 26 juli 2016 stormade en katolsk kyrka och slaktade prästen Jacques Hamel. Våldet som kristna drabbas av i islamvärlden hade kommit närmare. Egentligen borde man inte chockeras, islamiseringen av västvärlden borde rimligtvis leda till att västvärlden blir mer lik islamvärlden. Men medier, politiker och kändisar hade sagt att allt var lugnt – och många verkar ha trott på dem.

Påve Franciskus, ledare för världens största kristna samfund, uttalade sig. Men han gjorde mer än att uttrycka sorg. Han gjorde också påståenden om islam. Påven sade att det finns våldsamma katoliker och det finns våldsamma muslimer. Han nämnde en katolik i Italien som mördat sin flickvän och sin svärmor. Det är så klart sant att det finns våldsamma katoliker. Vem skulle förneka det?

Läs mer

De verkar bli desperata

Patrik Engellau

Dagens Nyheters kulturbilaga är som ett nyhetsbrev från en av PK-ismens propagandacentraler. Man får inte bara reda på vilket slags tankar som just nu är de mest korrekta, utan också en uppfattning om stämningsläget i bunkern. Just nu är PK-isternas situation så svåruthärdlig att de begär polisassistans.

Den 15 februari skriver 425 av Sveriges vanligaste PK-ister – till exempel Alexandra Pascalidou, Ola Larsmo, Helle Klein och Özz Nûjen (lite djärvt, kan man tycka, att ta med honom med tanke på hans eventuella finansiering av terroristen Akilov) – ett öppet brev till rikspolischefen Anders Thornberg och begär utryckning.

Jag läser artikeln tre eller fyra gånger för att försöka förstå. Det är ingen tvekan om att författarna är arga och lider. Deras röda ögon strålar, de sprutar eld, de väser och ryter och piskar med svansen som en drake som genomborrats av ett spjut. Men man fattar inte vad som hänt.

Jo, man får reda på att ”svenskar begår via nätet brott i Sverige med svenska medborgare som brottsoffer” eller närmare bestämt, verkar det, att det förekommer ”trakasserier i sociala medier”. Det mest konkreta klagomålet är följande: ”Höjer du rösten mot antisemitism och rasism, oavsett om det är i Tyskland, Ungern eller Sverige kan du räkna med att bli utsatt för hat och hot”.

Det förefaller också som om det är de själva som blir utsatta för hat och hot: ”Bland brottsoffren finns politiker, journalister och konstnärer (grupper som tidigare särskilt uppmärksammats) men också alla de som tillhör (eller påstås tillhöra) folkgrupper som det hetsas mot. Hotade är också yrkesgrupper som lärare och forskare”. Mer upplysande än så blir det inte. Jag undrar vad slags tillvitelser de kan ha utsatts för.

För en sådan som jag som hela livet blivit utsatt för förföljelse av PK-ister – se exempelvis denna krönika om hur jag förklarats vara dels brunblå, det vill säga högerfascist, dels demokratins främsta dödgrävare – framstår de 425 som prinsessor på ärten. En av undertecknarna är Tobias Hübinette. Vad kan han ha fått läsa som är råare än hans egna uttalanden, till exempel ”Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande”?

Det som gör PK-isterna så upprörda att de anser sig behöva kalla på polis är nog bara att de, kanske för första gången, fått smaka på sin egen medicin. Jag tror att de 425 PK-isternas nödrop säger något viktigt om tidsandan i nationen.

Tänk om det inte går att fixa Sverige?

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen (inspelat 14 februari) pratar jag med Patrik Engellau. Det finns, menar Engellau, i Sverige en övertygelse om att ”det händer inte här”. Allt snack om kollaps är bara högerpopulistisk paranoia, svensken klarar allt. Engellau kallar detta för Tjörnbro-syndromet. Han har döpt syndromet efter en händelse som ska ha skett år 1980.

En kall vinternatt detta år blev Tjörnbron påkörd av ett fartyg och rasade. Det påstås att en man kom i bil, stannade framför hålet, skakade sedan på huvudet och bestämde sig för att sådant inte händer i Sverige. Han körde därför vidare mot hålet och föll ned i sjön.

Läs mer

Att förstå PK-ister

Patrik Engellau

Enligt min uppfattning har politiskt korrekta människor alltid fel. Visst, de kan lära sig multiplikationstabellen utantill och dessutom att stava på det konventionella sättet och kanske rentav Karl XII:s dödsår, men i frågor där den politiska korrektheten manifesterar sig har de alltid fel. Det är nästan till och med så att om någon påstår något som är alldeles uppåt väggarna när det gäller samhället så kan man utgå från att det är politiskt korrekt. Exempel? För kanske något år sedan hörde jag talas om det där med ”säkra rum” på universitet dit studenterna, kanske särskilt studentskorna, kan dra sig tillbaka med färgkritor och teddybjörnar om de under studierna kommit i kontakt med obehaglig kunskap, till exempel om krig eller slavhandel. Det visade sig mycket riktigt att ”säkra rum” var ett väl etablerat, politiskt korrekt koncept på många amerikanska universitet.

Mitt problem är att jag inte kan skriva av alla politiskt korrekta människor som dumhuvuden. De är ofta påtagligt intelligenta och välartikulerade. Dessutom har de ögon och öron som de visar tecken på att bruka. Så varför fattar de inte sådana självklara saker som att skolbarn lär sig fortare och bättre om en lärare får visa vägen än om barnen själva i sin okunnighet ska treva sig fram till något som i lyckliga fall visar sig vara sanningen? Hur kan PK-isterna fortsätta att tro att migrationen är en lönsam affär för Sverige när den så uppenbart inte är det (när det inte handlar om migranter från USA och Tyskland)? Hur lyckas PK-ideologerna förneka för sig själva att det finns skillnader på små pojkar och små flickor när de borde ha sett på sina egna barn vem som väljer dockorna och vem som väljer de krigiska plastmonstren?

Läs mer

Gästskribent Ulf Ulfvarson: Att klara katastrofer och krig

Försvarsberedningens delrapport 2017:66 nämner det som behöver åtgärdas för att Sverige skall ha tillräcklig civil beredskap. Det är åtskilligt vilket betyder att åtskilligt saknas: ”Det rör bl.a. planering för att klara en mer omfattande störning eller avbrott i viktiga försörjningsflöden, lagerhållning av strategiska varor som t.ex. vissa livsmedel, läkemedel eller drivmedel, behov av manuella eller analoga reservsystem för vissa centrala funktioner för det fall elektroniska kommunikations- och/eller it-nät skulle slås ut.” Alltså har inte ens planeringen för en beredskap kommit igång.

Strax före andra världskriget var det annorlunda. Den 27 augusti 1939, några dagar innan andra världskriget bröt ut, talade statsminister Per Albin Hansson på Skansen i Stockholm om folkförsörjningen och det militära försvaret. Han sa bland annat: ”Genom den statliga uppläggningen av reservförråd, som pågått under senare år, ha vi väsentligt stärkt våra möjligheter att uthärda en avspärrning” (referat i SvD 1939-07-28, sid 11). Han sammanfattade läget med de vida kända orden: ”Vår beredskap är god”. Snart var Sverige kringränt av kriget. När det gäller mattillgången blev statsministerns bedömning i stort sett bekräftad. Många varor ransonerades, men det fanns hela tiden varor att ransonera. Hungerkravaller, som pågått under första världskriget, upprepades inte.

Läs mer

Islam är inte en del av svensk kultur

Mohamed Omar

En moské i Växjö ansöker om att få ha böneutrop. Bara på fredagar, säger man. Ja, det börjar så. Först hade vi inga böneutrop, sen fick vi det på fredagar, sen varje dag och till sista fem gånger varje dag. Det är så islamiseringen går till – ett steg i taget.

Ismail Abuhelal, imam på Stiftelsen Växjö muslimer, säger att det inte stämmer att ”muslimer vill ta över Sverige”. Det är ord. Tittar vi på verkligheten så ser vi att moskéerna växer som svampar ur jorden. Och tittar vi i islams egna texter så upptäcker vi bilden av en missionerande religion som strävar efter att expandera och dominera.

Biskopen i Växjö Fredrik Modéus tycker att böneutrop är en bra idé. Det är inte så att han bara tolererar det. Han välkomnar det. Vilket är märkligt eftersom böneutropet är antikristet. Det förmedlar budskapet att Jesus inte är gud och att Muhammed är Guds siste profet. Det är Muhammed man ska följa. Jag kan förstå att kristna tolererar antikristna budskap, men att välkomna dem?

Läs mer

Gästskribent Håkan Karlberg: Reinfeldts agenda

Vi har idag en situation som enligt Reinfeldts statssekreterare Mikael Sandström i en artikel i tidskriften Kvartal är ”ett haveri utan återvändo, de problem vi står inför kommer att ta decennier att hantera och vårt samhälle kommer att förändras bestående”. Hur har detta haveri kunnat uppstå?

1993 i Fredrik Reinfeldts bok Det sovande folket:

Moderaterna fungerade under lång tid som en konserverande kraft vars främsta funktion var att bevara gamla strukturer. Målet var att rädda landet från en allt för långt gående socialisering. Idag har detta dock mycket lite med moderat politik att göra. Med intåget av liberala värden i Moderata samlingspartiet har idéerna främst blivit en framtidsvision.

Göran Lindblad, moderat riksdagsman 1993 – 2010 och moderaternas talesman i integrationspolitiska frågor, framhöll i augusti 2002 att Sverige borde ta emot två miljoner arbetskraftsinvandrare på 15 år. Han hänvisade till att det föds för få barn i Sverige och menade att import av människor är bättre än att vi ökar den svenska nativiteten. Det skulle innebära ett snitt av 133 000 invandrare per år. Detta blev möjligen en grundbult i Nya Moderaternas politik men politiken resulterade istället i stor invandring av utomeuropeiska asylinvandrare, som till betydande del inte är anställningsbara. Varför?

Läs mer

En kort inblick i polisens arbetsmetoder

Patrik Engellau

Ett skäl till att politikerväldet har så svårt att lösa samhällsproblem är lösningarna ofta förvärrar problemen enligt en alldeles speciell logik. Logiken har sitt ursprung i det faktum att politiker bara har två verktyg i sin verktygslåda nämligen pengar och regler (där borde även finnas instrumentet ledarskap, men det är så ovanligt att man kan bortse från det). Om ett problem dyker upp försöker politikerna därför ösa mer pengar och fler regler över problemet. Men om problemet, som till exempel i skolan, är något helt annat, exempelvis att lärarkåren tappat självsäkerheten och föräldrarna abdikerat från föräldrarollen, blir problemet bara ännu värre när lärarna börjar bråka med varandra om vem som ska få bli förstelärare och tjäna mer och när nya sjok av arbetshämmande regelverk nedsänks från Skolverket.

Även polisen har problem som politikerna enligt den inneboende politikerlogiken försöker lösa med pengar och regler. Med mer pengar kan man anställa fler poliser och höja polisernas löner. Därför anses det självklart att polisens problem är just att de är för få och att de tjänar för dåligt. Polisen har i några år kämpat med ett nytt regelverk som tog formen av en omorganisation. Nu ändrar politikerna detta genom att byta ut den överste omorganisatören och regeluttolkaren, nämligen rikspolischefen Dan Eliasson (vilket säkert oberoende av allt annat var en klok åtgärd; folket tål inte en polischef som ställer sig på busets sida hur kompetent han än i övrigt må anses vara).

Läs mer

Att aldrig bli uppbjuden

Anders Leion

I SVTs program Idévärlden söndagen den 4:e februari bemöts Lena Anderssons tankar om upplysningen av bland annat professorn i idé- och lärdomshistoria, Michael Azar (från 24.00 min). Han formulerar därvid, utan att han är särskilt bekymrad däröver, den moderna humanismens syn på världen. I korthet säger han att upplysningen och dess förnuftstro inte hindrat utan snarare verkat för västvärldens syn på sig själv som överlägsen andra kulturer och därmed berättigad att leda dem – och kolonisera dem. För honom är allt idéer, filosofi och tankar som sedan styr handlandet. Han kan inte tänka sig att det kan vara tvärtom.

John Hicks förklarar däremot att det kan vara tvärtom när han utreder ekonomin i avskaffandet av det amerikanske slaveriet. (Den ekonomiska historiens teori, Stockholm, 1970). Slaveriet var lönsamt i Södern därför att det användes för arbete i jordbruket på de stora egendomarna. Det var ett arbete som – före jordbruksmaskinernas tillkomst – sett ungefär likadant ut sedan antiken. Det var lönsamt för jordägaren att ha slavar och underhålla dem för livslångt arbete. Annorlunda var det i Nordstaterna. Där var redan ekonomin rörlig, präglad av den tidiga industrialismen. Ingen kapitalägare var intresserad av livslånga anställningar. Man kunde inte veta hur marknaden var nästa år, eller nästa kvartal. Man ville kunna anställa från och avskeda till arbetsmarknaden med kort varsel. Slaveriet var otidsenligt och onödigt för dem.

Läs mer

Samhällets historia i fyra steg med utdrag ur facit

Patrik Engellau

Den ledande principen för samhällshistoriens första steg redovisas i andra thessalonikerbrevet 3:10 där Paulus framhåller för församlingen att ”den som inte vill arbeta får inte heller äta”. Det innebär att överheten, i det här fallet representerad av aposteln Paulus, säger att folket får stå sitt eget kast och svälta ihjäl om det inte arbetar. Överheten tänker inte göra något åt saken.

Sedan kommer det andra steget, en humanitär innovation av rang, som representeras av bonden Paavo. Läs dikten här om du inte redan kan den. Den är obligatorisk läsning för den som vill förstå hur den nordiska samhällsmodellen bidrog till människans förkovran genom att uppfinna solidariteten. Bonden Paavo fick missväxt år efter år men när det äntligen ville sig sa han i alla fall till hustrun att blanda hälften bark i brödet ”ty förfrusen står vår grannes åker”.

Observera att överheten, var den nu var, struntade i grannens problem. Solidariteten var något som gällde mellan individer i det civila samhället.

Läs mer

Ja, det är nyttigt att skaffa kunskap om islam

Mohamed Omar

Ett stort problem i dagens Sverige, menar Kashif Virk, imam i Ahmadiyyasamfundet, är att svenskar har för lite kunskap om islam. Denna okunskap, förklarar han i en artikel i Expressen, ”Ge mig en chans att förklara islams mittfåra” (31/12 2017) har lett till att en negativ bild av islam har kunnat spridas. Debatten om islam, skriver han, ”spårade ur fullständigt under 2017”.

Dock är Virk dåligt lämpad att förklara islams mittfåra, då han själv befinner sig långt ut i ytterkanterna av islam. De allra flesta muslimska teologer i världen skulle faktiskt argumentera att Virk inte är en del av islam alls. Ahmadiyyasamfundet som han företräder är nämligen en ytterst liten grupp som uppstod i Indien på 1800-talet. Ahmadierna tror på en ny profet, en indier vid namn Mirza Ghulam Ahmad, som alltså uppträdde efter Muhammed. Detta strider förstås mot en central dogm i traditionell islam – Muhammed är den siste profeten.

Läs mer

Tjörnbro-syndromet

Patrik Engellau

Det finns en berättelse som sannolikt är en skröna men likafullt illustrerar en tänkbar sinnesförfattning. En kall vinternatt år 1980 blev Tjörnbron påkörd av ett fartyg och rasade. Det påstås att en man kom i bil, stannade framför hålet, skakade sedan på huvudet och bestämde sig för att sådant inte händer i Sverige. Han körde därför vidare mot hålet och föll ned i sjön.

Trots att jag är ganska fantasirik har jag svårt att föreställa mig att Sverige skulle kunna bryta samman. Det är i år trehundra år sedan Sverige senast bröt ihop vilket skedde när Karl XII blev skjuten och den karolinska armén, nationens stolthet och ryggrad, imploderade. Sådant som inte skett på trehundra år tror man inte kan inträffa. Ingen nu levande svensk – om vi bortser från nysvenskar – har erfarenhet av annat än samhälleliga framgångar. Personliga missöden och olyckor har många såklart fått uppleva, men för kollektivet har allt bara blivit bättre.

Sådant sätter spår. Skolan verkar bara bli sämre och sämre och politikerna gör inget annat än dyrbara slag i luften. Hur reagerar vi? Vi blir besvikna och arga på politikerna. Men tänk om det inte går att få ordning på skolan! En gång sa jag så till en mycket begåvad och framstående vän. Han trodde jag skojade. Det måste gå, sa han, inget annat är möjligt. Tjörnbro-syndromet, tänkte jag.

Läs mer

Antikalifen möter Jeremiah Karlsson. Socialsekreteraren som detektiv

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen pratar jag med författaren Jeremiah Karlsson (8/2). Jag har precis läst hans andra roman Sorgens kammare (2014) och blev väldigt berörd. Det är en spännande detektivroman, snarast en thriller, med fängslande karaktärer, starka känslor och stilla vemod. Där finns det moderna folkhemmet och dess byråkrati mot en fond av mörka skogar som ruvar på gåtor och forntida gravar. Det som gör Sorgens kammare så speciell är att huvudpersonerna inte är poliser utan socialsekreterare. Det känns nästan förbjudet att få tjuvkika in på kontoren hos detta hemlighetsfulla skrå. Författaren Karlsson, född 1986, är själv socionom och har delvis byggt sin skildring på egna erfarenheter.

Läs mer

Alla vill vara vetenskap

Jan-Olof Sandgren

En muslimsk vän hävdade en gång att allt som står i Koranen är vetenskapligt bevisat. Jag blev lite förvånad, men han försäkrade att han hört det från säker källa. Jag vet inte hur förankrad just den uppfattningen är inom islam, men tycker mig ha hört liknande argument från andra religioner.

Jag lyssnade en gång på en lärd swami i Indien, som förklarade att Vedaböckerna inte bygger på religiös tro eller filosofisk spekulation, utan på vetande (ordet ”veda” betyder ”veta” på sanskrit). Därför bör Vedanta betraktas som vetenskap och respekteras som sådan. Likt andra vetenskaper kan den förstås verifieras – kanske inte genom experiment, men väl genom intuition (!). Intuitionen ger (enligt samme swami) säkrare kunskap, eftersom den vänder sig direkt till kunskapens källa.

Dalai Lama har genom åren deltagit i en rad projekt, med syfte att sammanlänka Buddhism och vetenskap. Det har handlat om allt från kvantfysik till psykologisk forskning. Till skillnad från många andra religiösa ledare medger han att religion ibland måste anpassa sig till vetenskapen. En hållning som brukar härledas till ett berömt tal av Buddha, kallat Kalama Sutta (här framfört i musikalisk form av Tommy Körberg)

Läs mer

Vilka tror dom att dom är?

Patrik Engellau

Eftersom jag till skillnad från tänkare som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt tror att det finns en alldeles distinkt svensk kultur som vi aldrig pratar om och därför har svårt att definiera ska jag besvära läsekretsen med ett aktuellt spörsmål i det ärendet.

Jag tror att det är svenskt att hålla sig på respektfullt avstånd från sin nästa om inte nästan tillhör den närmsta kretsen av släkt och vänner eller är vederbörligen presenterad av en person man högaktar. Redan det påståendet är fullt av sociala fällor. Vad menas till exempel med ”respektfullt avstånd” eller ”högaktar”? Men nu struntar jag i det och går till exemplen.

Mitt favoritexempel är natthamn i skärgården, där en lugn vik tidigare ansågs ”tagen” om någon annan båt hunnit före och parkerat. Då fick efterkommande båtar leta efter en annan, ”ledig” parkeringsvik. Numera, när det finns för många semesterbåtar, håller sig en senkommande lite skamset på respektavstånd. Han är trots allt en inträngling. (För den som föreställer sig att detta inte skulle vara ett kulturellt särdrag kan jag rekommendera ett besök i en tysk båthamn, där nytillkommande båtar med besättning bokstavligen välkomnas på kvällskvisten.)

Läs mer

Hijaben firades i Malmö

Mohamed Omar

Den första februari i år firades Hijabdagen på Gustav Adolfs torg i Malmö under mottot: ”Definitivt inget tvångsplagg”. De som ville fick pröva att bära hijab. Det var ju inte farligt! Okej, men hur många er hijabkvinnor är beredda att pröva att ta av er hijaben? Vore det inte spännande över för er med lite normkritik och lite öppenhet? Det kan ni inte, eller hur? För hijaben är ett tvångsplagg. En muslimsk kvinna måste ha hijab. Sådan är sharian.

För om det var frivilligt så kunde vi ju också ha en dag där kvinnor i hijab uppmanades att pröva att ta av sig den. En sådan dag finns inte. Bakom arrangemanget finns kvinnoorganisationen i Ahmadiyyaförsamlingen i Malmö:

”Det är som med andra dagar att vi vill belysa och skapa förståelse för hijab och de kvinnor som bär den. Det är inte ett hinder i en muslimsk kvinnas vardag och definitivt inget tvångsplagg”, säger en av arrangörerna Kashifa Khan till 24 Malmö

Läs mer

Man behöver nästan aldrig förvåna sig

Patrik Engellau

Visste du att det finns en svensk myndighet som heter EFS-rådet? Det gjorde inte jag. Men så uppmärksammades jag på att det kommit en ny utredning av Jan Edling från just EFS-rådet. Jag återkommer till utredningen.

Att EU har starka drag av välfärdsindustriellt komplex har man väl alltid haft lite på känn. Till exempel har EU stora fonder såsom Europeiska Socialfonden och Europeiska regionala utvecklingsfonden. För att dela ut pengarna måste EU förstås ha en lämplig apparat som i Sverige blivit myndigheten EFS-rådet (Rådet för Europeiska socialfonden i Sverige). Enligt senaste årsredovisningen delade EFS-rådet år 2016 ut 2,7 miljarder kronor till ”250 intressanta socialfondsprojekt över hela landet”. (För att man ska kunna förstå årsredovisningen finns en hjälpsam ordlista på tre sidor, där begrepp som Europautlysning, Flaggskepp, LLU, UVAS och N+3 får sin fullständiga förklaring.)

Läs mer

Mariastaty halshuggen

Mohamed Omar

En staty av Jesu mor jungfru Maria har hittats halshuggen i Växjö, rapporterar Smålandsposten den 22 januari. Även händerna är avhuggna. Statyn stod vid Sankt Mikaels katolska kyrka. Församlingens diakon Oddbjörn Andreassen tror att det handlar om en medveten attack mot kyrkan och ett hatbrott riktat mot kristna. Det är ännu inte känt vilka som ligger bakom.

Men attacken är inte en isolerad händelse. Den är en av flera liknande attacker som ägt rum i hela västvärlden, både i Amerika och i Europa, där kristna statyer har vandaliserats. Flera Mariastatyer har halshuggits på olika ställen. Det är svårt att inte tänka att detta har någonting att göra med islamiseringen. Massinvandringen från islamvärlden till västvärlden har på flera sätt gjort västvärlden mer lik islamvärlden.

I islamvärlden är diskriminering och förföljelse mot kristna vanligt förekommande. Nu när väst har fått en större, och växande muslimsk befolkning, borde det inte förvåna att sådan förföljelse också kommer att ske här. Detta trots att det både här, och i islamvärlden, finns toleranta muslimer. Det värsta exemplet är mordet av prästen Jacques Hamel i Frankrike den 26 juli 2016. Två jihadister stormade hans kyrka och tog honom till fånge. Efter att ha läst högt ur Koranen slaktade de honom.

Läs mer