Häromdagen gjorde jag ett sociologiskt genombrott med insikten att demokratins fundament är ett då och då återkommande evenemang vars syfte är fastställa vilka av landets politiska ombudsmän som under den kommande mandatperioden ska leda landet. Processen kallas val och består av väsensskilda faser. Först ska ombudsmännen förföra medborgarna, som anses vara systemets härskare, att rösta just på dem. I nästa fas ska antalet tillgängliga riksdagsplatser fördelas bland de tävlande ombudsmännen i proportion till antal erhållna röster.

Ibland upptäcker man att till och med ens mest konstruerade teser om samhället, trots alla protester man får utstå, kan innehålla en viss halt sanning. De senaste dagarna har ett misstänkt invandrarfusk uppdagats av sådana som Fredrik Kärrholm (bilden) och Alice Teodorescu Måwe.

Jag går aldrig i kyrkan annat än för dop, bröllop och, allt oftare, för begravning. Varför jag ändå fortsätter att betala medlemsavgiften på åtskilliga tusenlappar om året har jag svårt att förklara ens för mig själv som ändå inte vet om jag tror på Gud. Men det känns ändå meningsfullt att tillhöra ett andligt samfund som bär en så viktig del av Sveriges kulturella traditioner. Jag minns när fröken Laura i Sofia Folkskola slutade traggla multiplikationstabellen och Hallands floder och satte sig vid klassrummets tramporgel för att i stället träna barnen i Fädernas kyrka och Den blomstertid nu kommer. Min barndoms kyrka var samma andas barn som Folkskolan.

Den här krönikan ska du inte lita på. Den är inte jämlikesgranskad (”peer reviewed”) av några nationalekonomer eftersom de tycker att resonemanget luktar konspirationsteori. Kanske har de rätt.

Min kompis läkaren har efter många års observationer av de sjukhus där han jobbat formulerat vad han hävdar vara en sociologisk järnlag. Järnlagen säger att vi nu nått en punkt där sjukvården producerar mindre ju större resurser den får. Tillskjut några vårdmiljarder så ska du se att vårdköerna växer.

Som allt mänskligt måste demokratin ständigt analyseras på nytt med nya intellektuella verktyg för att dess kaleidoskopiska förvandlingar ska uppenbaras. Men allt måste starta från utgångspunkten som var den blivande nya statsbildningen USA i sjuttonhundratalets Amerika.

John Stuart Mill (bilden) anses av en del vara liberalismens urfader. Han sa att en nations kvalitet bestäms av kvaliteten hos dess folk. Detta kan vara en banalitet om man läser det exempelvis som att kvaliteten hos ett fotbollslag bestäms av spelskickligheten hos lagets medlemmar. Men det kan också, tror jag, tolkas som något mer djupsinnigt och rentav omvälvande, kanske särskilt om det tillämpas på den svenska skolan.

Det västerland som är mitt hem har med tiden blivit allt tokigare, det är min ovetenskapliga men fasta övertygelse. Jag tror jag vet vad det beror på.

Visst fanns det dårar även tidigare. Jag själv var en gång marxist och medlem i vänsterpartiet kommunisterna, men det ursäktar jag med min ungdom och med att villfarelserna gick över ganska snabbt. Jag kan också ursäkta mig med att jag inte var så mycket marxist som oppositionell. Marxismen blev en högst tillfällig inkarnation av oppositionslusten.

Å ena sidan tror jag inte på framtidsstudier vilket jag rätt ofta förklarat på den här sidan. Jag har ju ändå jobbat på ett statligt framtidsinstitut så jag borde veta. Lön fick jag också vilket kan vara ett tecken på att min synska förmåga inte ansågs helt värdelös. Men jag tror som sagt inte på spådomar.

Många okunniga människor typ Mona Sahlin har hävdat att Sverige inte har någon särart eller svensk kultur. På samma tema har feministerna hävdat att svenska män har samma grovt kvinnofientliga attityd som alla män i hela världen enligt principen ”samma talibaner här som där”.

Professorn i teoretisk filosofi tillika akademiledamoten Åsa Wikforss har tillsammans med namnen Mårten i en debattartikel i Svenska Dagbladet gett sig in i det intellektuella råttbo där man ivrigt larmar om att demokratin är hotad. Varför W&W anser att demokratin är hotad vet inte. Jag har bara lärt mig av erfarenheten att när det ojas om att något viktigt håller på att försvinna, till exempel råvarorna, regnskogen eller just demokratin, så betyder det i allmänhet att den som oroar sig vill ha statsbidrag för forskning eller något annat angeläget. Om vi inte bekymrar oss över att demokratin tynar bort, säger W&W, hamnar vi i ”kulturkrig, ökad känslomässig (affektiv) polarisering med ohanterlig faktaoenighet som följd, angrepp på utsatta grupper, attacker mot redaktionella medier och en försvagning av rättsstaten. Det är en giftig cocktail som get snabba och bestående skador på den liberala demokratin i flera länder”.