Gästskribent Rolf Oward: Utslitna och semantiskt ohållbara ord

Finns det några ord i modern tid som är så utslitna och överanvända som hållbar och hållbarhet? Knappast. De är snart i nivå med klassiker som demokrati och värdegrund, och dyker upp i de mest oväntade sammanhang där en av PK-samhället godkänd markör är av nöden.

Det var länge sedan hållbarhet användes i den ursprungliga betydelsen, det vill säga så här:

(Från Filmarkivet och journalfilmen En dag i Ludvika, 1944)

På den tiden var det självklart att hållbarhet avsåg något i stil med lång livslängd, slitstark, rent av härdig. Numer är väl innebörden nedmald till något i stil med bra och god i största allmänhet. Men denna brist på klarhet och precision gör det också enkelt för folk med sinne för affärer att haka på godhetståget – företrädesvis i klimatkampen – och marknadsföra dyra kurser, böcker, certifieringar, föreläsningar och dylikt som lovar att göra dig, din familj och din framtid garanterat hållbar.

Läs mer

En anmärkningsvärd överenskommelse

Patrik Engellau

Nu har å ena sidan S och MP och å den andra C och L ingått ett avtal som stipulerar vad S och MP ska göra under innevarande mandatperiod för att erhålla fortsatt stöd från C och L. Avtalet är på elva tättskrivna sidor och omfattar 73 punkter (paragrafer hade man nog sagt om det varit på allvar).

Här är det bäddat för bråk. Överenskommelsen är nämligen inte, som om det hade gällt företag, skriven för att förutse alla tänkbara konflikter och försöka förebygga dem utan för att, som politiker gör, försöka ludda till, sopa under mattan och skjuta obehagliga konfrontationer på framtiden. Om jag har lärt mig något av livet så är det att sådant är som att bjuda fan på bal. Det blir garanterat gräl och rabalder.

Jag tror att det ligger i verksamhetens natur att politiker formulerar sig vagt. De vill bli valda och därför lovar de saker eller ställer saker i utsikt som eventuellt efter en valseger inte kan infrias. Då är det praktiskt att inte ha lovat något fast, definitivt och exakt. Eller också ska de börja förhandla med politiska motståndare efter ett val och även då är det dumt att ha bundit sig. Sådant får de alltid tillbaka i ansiktet. Se på Annie Lööfs oförsiktiga löfte om att hellre äta upp sin högersko än att agera ”stödhjul” åt socialdemokraterna.

Läs mer

Att planera för en bättre värld

Anders Leion

När jag sent omsider började göra repmånader (jag hade haft sådana jobb att jag var befriad i 18 år) trivdes jag mycket bra. Tjänsten gjorde att man fick samarbeta med människor av alla slag. Alla hjälpte till, även om det också fanns de som var så skotträdda att de blundade när de sköt.

Varje repmånad avslutades med en fest. Till festen hördes alltid uppskattade sketcher som häcklade befälet, främst kompanichefen. Vid avslutningen av den sista repmånad som jag gjorde, var denna sketch ovanligt lyckad och mycket uppskattad.

Sketchen parodierade kompanichefens benägenhet att i alla lägen försöka lösa problem med mer planering: Planeringen startade så fort fienden blivit synlig, fortsatte och intensifierades alltmer allteftersom fienden ryckte fram – men det kom aldrig någon order om aktivitet utöver planeringen.

Alla, utom kompanichefen, skrattade gott. Hans handlande var så overkligt absurt att det bara kunde bemötas med skratt.

Vi skulle inte ha skrattat. Så styrs Sverige idag. Allt planeras, men inget sker därutöver. Tror ni mig inte? Lyssna då på detta inslag i Studio Ett (9/1 2018) om skolans arbetsmiljö (börjar vid 04.30).

Läs mer

Är allt fåfänglighet?

Patrik Engellau

Predikaren är en skribent som fått en bok återgiven i Bibeln, närmare bestämt i Gamla Testamentet. Se där en ära som gör oss vanliga ordvrängare sjuka av avund. Nytryck och ständigt förnyad berömmelse genom årtusendena! Att bli publicerad i Bibeln smäller tusen gånger högre än att få Nobelpriset i litteratur. Jag mår bra av den tanken för då känns det futtigt att vara avundsam mot nobelpristagare. De är eländiga och eftersatta stackare, de också. Apropå författarskapet har Predikaren ett visdomsord: ”Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött”.

Predikaren anses vara en pessimist i nivå med filosofen Schopenhauer eller ännu värre. Själv tycker jag att båda beskriver livet på ett realistiskt sätt. Schopenhauer känns mer modern, som när han hävdar att ”skepticism är för filosofin vad oppositionen är för parlamentet”, men samtidigt har han en stötande överlägsen attityd mot folk som saknar hans överlägsna begåvning. Det beror troligen på att hans mamma inte tyckte om honom trots att han, enligt egen uppfattning, var världens störste tänkare och att han därför fick mindrevärdeskomplex.

Predikaren är lika klarsynt som Schopenhauer men mer empatisk. Han fylls med medlidande över de dumma och dåraktiga människorna och försöker uppmärksamma dem på deras villfarelser, inte klandra dem. Men att döma av vår tid har varken Predikarens medlidande och förmaningar eller Schumpeters förakt haft någon som helst påverkan på förekomsten av dåraktighet.

Predikarens budskap är ungefär samma som Doris Days i den vackra sången Que será, será, det spelar nästan ingen roll vad det gör, det går som det går, eller, närmare bestämt ”Fåfängligheters fåfänglighet! Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!”. Det är, förklarar Predikaren, inte ens någon mening att odla sin eventuella vishet för ”det går den vise såsom dåren”:

Läs mer

Om ytterkantspartier

Lennart Bengtsson

Under de senaste dagarna har vi fått stifta bekantskap med ett nytt ord i svenskan. Vem vet, kanske det finns kvar till slutet av året och då får sin rättmätiga plats i Svenska Akademiens ordlista. Inte minst var det liberalernas partiledare Björklund som genomgående använde ordet ytterkantspartier för att på detta sätt ge mer stadga och auktoritet gentemot de övriga partierna och därigenom hamna i en mer respektabel mittsektion. Ett slags ”main stream”-partier skulle man kanske ha sagt i ett engelsktalande land.

Hade det bara rört sig om Sverigedemokraterna kunde man förstås ha hållit sig till det mer vanligt förekommande begreppet fascist- eller rasistparti eller de senaste årens mildare ”populistparti”, men med ett vänsterparti som under åren blivit mer rumsrent i sitt nära samarbete med S och MP fick man hålla sig till ett mera neutralt ord ungefär som att kalla en tidigare kriminell för en person med ett tvivelaktigt förflutet.

Man måste vidare notera att med den nya och snällare beteckningen så har nu drygt var fjärde röstberättigad svensk förvisats till ett ytterkantsparti. Säkert kommer detta att öka till minst 30 procent vid nästa opinionsundersökning. De är förstås inte lika fina som småpartierna C, L och MP emedan dessa har fördelen att ha massmedia på sin sida, vilket så att säga förstorar dem och ökar deras tyngd.

Läs mer

De två silona rasade och bråten bildade en napoleonbakelse som sprängdes underifrån

Anders Leion

Rubriken är en liknelse (hämtad från C est dans l’ air 11/01 2018. Se programmet om ni kan franska. Det är det värt. Det handlar till stor del om den italienska regeringens stöd till de gula västarna och dess provokationer riktade mot den franska regeringen).

Liknelsen vill beskriva hur det franska politiska landskapet har förändrats. Förr var vänstern härbärgerad i ena silon, högern i den andra. I båda fanns det ett första lager främst bestående av arbetare – i högern ofta katolska, boende i landsorten – och andra kategorier med liten utbildning. Ovanför dem fanns den lägre medelklassen, lite bättre utbildad och med något högre inkomster. Och så ett övre skikt av välutbildade, urbana akademiker, företagare och högre tjänstemän i stat och näringsliv. Naturligtvis var inte proportionerna helt lika i de båda silona, men både högern och vänstern hade medlemmar i alla tre skikten.

Siloväggarna var hårda, tillverkade av de båda lägrens skilda bakgrunder och under åratal uthamrade olika ideologier. Dessa hade till uppgift att de som hörde till exempel till det lägsta skiktet, men var fördelade på de två silona, att de skulle hindras inse sina likartade villkor och därmed också sina gemensamma intressen.

Nu har silona rasat. Istället återfinns rasmassorna snyggt ordnade i skikt, ovanpå varandra som i en napoleonbakelse, utan några särskiljande, lodräta väggar.

Läs mer

En ny kriminalpolitik

Jan-Olof Sandgren

Kriminaliteten börjar gå om invandringen som hetaste politiska fråga just nu, och problemen kommer antagligen att öka. I korthet finns två teorier för hur man bäst ska ta hand om brottslingar.

Den första går ut på att vårda (därför heter det kriminalvård). Genom professionell, uppbygglig behandling vill man få den kriminelle att ändra sig, så när han kommer ut från fängelset (eller vårdinrättningen) har han förhoppningsvis blivit en laglydig medborgare, kanske till och med en positiv förebild för andra.

Den andra teorin går ut på att avskräcka. Genom att göra fängelset till ”helvetet på jorden”, vill man ingjuta så mycket skräck i brottsbenägna unga, att de hellre avstår från att råna pensionärer och i stället pallrar sig iväg till Arbetsförmedlingen.

Sverige har satsat hårt på den första modellen. Vi behandlar fångar bättre än någon annanstans i världen, vilket naturligtvis är humant (kriminella är trots allt individer, som ibland förtjänar en andra chans). Å andra sidan är det dyrt och inte särskilt effektivt. Till exempel kräver det många fängelseplatser eftersom avskräckningseffekten är låg. Livet på ett svenskt fängelse kan många gånger vara bekvämare, hälsosammare och tryggare än i en förort.

Läs mer

Liknelsen om Gulliver

Patrik Engellau

Världen ändrar sig som ett kalejdoskop. Nya, oväntade kombinationer uppstår. Det går ganska långsamt men ändå tillräckligt fort för att människorna inte ska hinna enas om en stabil tolkning. Därför går observanta människor runt med en gnagande känsla av att de inte förstår.

Vi kommer aldrig att förstå samhället. Därför måste vi arbeta med provisoriska tolkningar som inte är helt sanna men ändå kan funka. Ett användbart begrepp, enligt min uppfattning, är ”huvudmotsättning”, alltså den avgörande av alla de motsättningar som kan finnas i ett samhälle, till exempel mellan protestanter och katoliker, kapitalister och arbetare, män och kvinnor och så vidare.

Vad som händer när kalejdoskopet vrider sig är att en ny och tillfälligt sannare tolkning av huvudmotsättningen börjar etableras. En del människor upptäcker det nya tidigare än andra, en del nyupptäckare visar sig med tiden ha haft fel i sina tolkningar, en del vägrar att ens titta i kalejdoskopet. Den process varigenom alla dessa människor käbblar med varandra kallas samhällsdebatt. Det kännetecknande för samhällsdebatten är att den aldrig kommer fram till ett konsensus och att den aldrig tar slut och att den ändå är nödvändig för att människorna lite trevande ska kunna ta sig fram i tillvaron.

Läs mer

Ny podd! Kommer kristendomen tillbaka?

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 8/1) pratar jag med Patrik Engellau om kristendomens eventuella återkomst. I en krönika den 3 januari i år skrev Engellau att han möjligen var en ”garderobskristen”, vilket är ungefär som att vara ”garderobsbög”. Det finns en längtan efter tro och Engellau tror att ”det våras för Gud”:

Men hur ska människorna, jag till exempel, kunna komma till tro om vi inte tror? Alla vi ljumma själar som, om vi tvingas definiera oss, kallar oss agnostiker eftersom vi inte lyckas välja mellan tro och förnekelse, hur ska vi kunna ansluta oss till en gudstro på riktigt?

Frågan påminner mig om den aspirerande författaren som inreder en perfekt skrivarlya åt sig och sedan sätter sig där och väntar på att inspirationen ska dyka upp vilket den förstås aldrig gör eftersom inspiration inte kommer utifrån utan inifrån och är ett resultat av hårt arbete, inte av snilleblixtar.

Någon känd idrottsman sa att ju mer han tränar, desto mer tur har han. Det är på samma sätt med inspirationen. Det kommer mer ju mer man jobbar. Och, för att äntligen komma till saken, så tror jag att det är samma sak med gudstron. Den kommer inte som en brinnande buske utan för att man bestämmer sig. Om man har lust.

I podden pratar jag och Engellau om svårigheten att tro. Jag var tidigare muslim men skulle nu närmast beskriva mig som ateist och kulturkristen. Fastän jag inte har någon tro, så tycker om kyrkan och går gärna dit vid högtider. En sak jag uppskattar är kyrkoåret med dess olika teman på olika dagar som ger livet rytm, påminner oss om historia och sammanhang och sammanbinder oss med tidigare generationer.

Läs mer

En avförtrollad värld

Patrik Engellau

En av samtidens vanligaste tankefigurer är att folk tidigare i historien trodde på ovetenskapliga och magiska företeelser, Gud, änglar och tomtar till exempel, medan människan sedan 1800-talet blivit skeptisk till det övernaturliga. Den tyske tänkaren Max Weber (1864 – 1920), för övrigt en av min husgudar, kallade processen för Entzauberung, avförtrollning. Med det menade han att det rationella tänkandet hade ersatt det magiska.

Men även om Weber är en husgud så känns det där resonemanget inte så stabilt när man betraktar Svenska Akademien. Före Akademiens nu pågående kris var institutionen en magisk inrättning. Lärda herrar och sedermera även lärda damer i högtidskläder skred värdigt fram till sina numrerade platser vid högtidssammankomsterna och ett särskilt urval av höga dignitärer ur Sveriges förnämsta kretsar beviljades nåden att under tystnad betrakta och avlyssna de adertons samtal.

Ingen vanlig människa kunde med fortsatt anseende ifrågasätta de aderton. Möjligen kunde de aderton bråka sig emellan vilket betraktades som extra upphöjt och lite pikant, ungefär som gräl mellan Olympens gudar. Gurgel mellan gudar gör dem inte mindre gudomliga.

När de aderton, som så småningom blev de fjoderton och sedermera ännu färre, utvalt årets nobelpristagare i litteratur stod världen i andlös spänning i avvaktan på det solenna och samtidigt festliga ögonblick då pristagarens identitet skulle avslöjas. Vid avslöjandet gick en andäktig susning genom världen ty genom priset hade den upphöjde författaren undfått en gudomlig smörjelse.

Läs mer

Tjugondag Knut, årstiderna och islam

Mohamed Omar

Idag är det tjugondag Knut. Då är julen slut. Dagen har fått sitt namn efter Knut Lavard, en dansk prins som levde mellan åren 1096 och 1131. Han mördades den 7 januari och blev sedan helgonförklarad av kyrkan. Ordet ”lavard” är samma ord som engelskans ”lord”.

På hans tid varade julen fram till trettondagen den 6 januari. Hans fiender mördade honom dagen efter julens slut för då var straffet för mord inte lika strängt. Brott begångna under julfriden bestraffades strängare. Dagen fick så Knuts namn i almanackan. Knut blev så förknippat med julens slut att när man i Sverige år 1680 förlängde julen med en vecka så flyttade man Knuts namn till tjugondagen.

Sedan jag lämnat islam har jag funderat en del på skillnaderna mellan islamiska och svenska högtider. Jag håller faktiskt på med en bok om svenska högtider som ska innehålla praktiska råd om hur man kan fira. Det ska vara som en handbok med förslag på sånger att sjunga, dikter att deklamera, mat att äta och saker man kan göra. Man ska kunna fira själv, vare sig man är troende eller inte, och oberoende av stat, kyrka eller annan institution. Arbetstiteln är Svenskens år.

En viktig skillnad mellan islamiska och svenska högtider är att svenska högtider hör ihop med årstiderna. Det gör inte de islamiska. I islam bestäms högtiderna av en månkalender och flyttar på sig varje år. Fastemånaden ramadan kan infalla på både vintern och sommaren och krocka med både jul och midsommar. Den är alltså inte förknippad med någon årstid.

Läs mer

En klassisk floskel

Lorenz Lyttkens

”Den viktigaste byggstenen i organisationer är människor. Därför är det ansvarslöst när hr inte är en del av koncernledningen”. Citatet är hämtat ur Dagens industri den 29 december (sid. 6). Hr betyder human resources – alltså mänskliga resurser.

Klyschan att människor är den viktigaste resursen har upprepats i decennier. Men den är uppriktigt sagt lika ogenomtänkt i dag som för trettio år sedan. Familjens viktigaste resurs är människor. Kyrkans viktigaste resurs är människor. Fotbollslagets, nationens, pokergängets, arméns, mediehusets, bankernas och hembygdsgårdens viktigaste resurs är människor. Blir någon klokare av att varje mänsklig sammanslutning, oavsett syfte och uppbyggnad, består av människor?

Olika sammanslutningar har just olika syften och det präglar deras uppbyggnad. Allt fysiskt i världen (och universum) består av atomer. När den insikten väl satt sig ger den föga hjälp till en kemist som vill förstå hur ett speciellt protein är uppbyggt. Det finns ju många olika slags atomer, många bindningar mellan dem och ett otal kombinationer. Det är en delgrupp av de senare som intresserar kemisten.

Läs mer

Jämställdhet för eliten

Lorenz Lyttkens

Under senare år har jag fått ett allt starkare intryck av att jämställdheten blivit alltmer av ett elitprojekt.

Jämställdhet handlar om jämlikhet men med fokus på kvinnor. Idén, i alla fall för dem med en liberal orientering, är att kvinnor och män ska har samma möjligheter. Sedan får individernas livsval avgöra utfallet. I ett vänsterperspektiv är det angeläget att utjämna följderna av individernas livsval. Det finns goda argument för båda hållningarna – i alla fall på kort sikt. Kvinnor tar större ansvar för familj och barn och arbetar därför mindre (i genomsnitt) än män. Följaktligen får de lägre (statlig) pension. Varför, kan man fråga sig, ska kvinnor tvingas leva på lägre pension än männen. Alltså höj pensionen för kvinnor som tjänar mindre än männen. Problemet är förstås hur man gör med män som tjänar mindre än genomsnittet för kvinnor?

Varje fördelningssystem som försöker utjämna konsekvenserna av människors livsval skapar incitament som ger bidragsrövarna utrymme. Det beror på en enkel princip: Ett fördelningssystem som bygger på att människor är helgon skapar tjuvar. Ett system som bygger på att människor är tjuvar skapar helgon. På kort sikt spelar dåliga incitament ingen större roll. På lång sikt blir de förödande. Ändå finns det ibland starka moraliska skäl att gör avvägningar som inte är ekonomiskt rationella.

Vems jämställdhet är viktigast? Frågan är naturligtvis absurd i ett principiellt perspektiv. Men inte i praktiken.

Läs mer

Ge mig en fast punkt och jag ska rubba hela världen

Patrik Engellau

Rubriken är ett påstått citat av greken Arkimedes. Citatet lär ha handlat om hävstångseffekten men kan lika gärna tillämpas på svensk politik.

Är det riksdagen som stiftar svensk lag och beslutar om statsbudgetens användning eller är det någon annan som lagstiftar och fattar budgetbeslut?

Svaret är inte alls självklart. I teorin och i grundlagen är det riksdagen som ansvarar för dessa uppgifter men i praktiken är det nog inte så.

En del säger att riksdagsledamöterna i praktiken inte har något att säga till om eftersom de inte kommer att hamna på valbar plats vid nästa riksdagsval om de inte lyder sin partiledning och att det därför är partiledningarna, snarare än de valda ombuden, som styr. Andra säger att det är ännu värre ty partiledningarna styrs i sin tur av EU och av George Soros och Bilderberggruppen.

Det besvärliga med den sortens i varje fall delvis korrekta observationer är att kan leda till att den enda fasta punkt vi har i svensk politik – nämligen att all offentlig makt utgår från folket och förvaltas av dess förtroendevalda ombud – undergrävs och förintas. Om vi går med på analysen att partiledarna, med eller utan inflytande av Bilderberggruppen och Davospartiet, är Sveriges egentliga beslutsfattare så har vi lyft ansvaret från de förtroendevalda och placerat det hos någon annan som för det första är diffus och för det andra opåverkbar för svenska folket.

Läs mer

Gästskribent Bengt Olof Dike: Är kultur bara ett intresse för överklassen?

Nyårsdagen höjdpunkt varje år är för miljoner och åter miljoner TV-tittare i Europa – ej minst i vårt land – Wienerfilharmonikernas konsert i den österrikiska huvudstaden, där i år Wagnerdirigenten framför andra, Christian Thilemann, för första gången suveränt tolkade kända och mindre bekanta verk av yngre och äldre adepter i den stora musikfamiljen Strauss.

Årets traditionsenliga dansinslag av Wiener Statsbalett var formliga fröjder för ögat och en påminnelse om vad kultur kan innehålla och ge oss, när den är som bäst. Naturligtvis interfolierades de undersköna tonerna, orkester- och publikbilderna under jämna mellanrum med vad landet och floden Donaus omgivningar har att erbjuda i naturskönhet, sevärda historiska och andra lockande resmål. Nyårskonserten är därmed ett ansikte och en turistreklam för Österrike som Nobelfesten är ett oöverträffat varumärke för Sverige.

Osökt gick som av en händelse – dock välgrundad som lätt inses – tankarna till de kulturfientliga politiska krafter som på senare år har börjat vädra morgonluft.
Staten skall ta bort stödet till kulturen, fastslog för halvannan månad sedan MUF-ordföranden Benjamin Dousa och förklarade ungdomsförbundets stämmobeslut i saken med att opera och teater är ”överklassens intresse”. Dessa konstarter kan finansiera sig själva – av besökarna.

Läs mer

Varför lyder de?

Patrik Engellau

Då och då träffar jag skolfolk. Det kan vara lärare, rektorer, mentorer (det är en ny sorts befattning som betyder klassföreståndare utan undervisningsplikt), friskolestyrelseledamöter, till och med elever kan förekomma.

Det mönster som framträder vid sådana diskussioner verkar sammanfalla med mina fördomar (om det inte är så att jag bara hör sådant som stämmer med vad jag redan trodde). I ena änden på skalan finns ett antal utmärkta skolor där friskolor som Engelska Skolan och Viktor Rydberg verkar överrepresenterade. Där verkar det funka ungefär som det ska funka, lärarna har auktoritet och föräldrarna missbrukar inte sin skolpengsmakt – det betyder att hota att ta med sig telningen, som för skolan är en vandrande check värd kanske hundratusen kronor, och gå till en konkurrerande skola – för att kräva högre betyg just för sitt eget barn. (Att sådan utpressning faktiskt förekommer hör jag från så många håll att jag tror det är sant. Att utpressningen kan fungera beror på att den enskilda skolan sätter sina egna betyg utan extern kontroll, vilket förstås är feltänkt.)

I den andra änden på skalan finns kommunala skolor och en del friskolor i utanförskapsområden och i närheten av utanförskapsområden. Där råder ofta brist på disciplin som emellanåt kan urarta till kaos. Flera lärare vittnar – ofta med nedsänkt röst eftersom frågan är tabu – att det är särskilda problem med invandrade barn, inte bara för att dessa ibland är värstingar som bråkar och röjer i klassrummet utan också för att de som är snälla, gulliga och fogliga många gånger saknar hum om vad skolan är till för, nämligen inte ett ställe där några timmar om dagen ska sittas av utan en plats där eleven förväntas att ambitiöst driva på sin egen kunskapsinhämtning. (Den elevledda undervisningen där lärarens roll reduceras till att vara coach och allmän resursperson är såklart förödande för elever vars föräldrar inte kan förklara för dem vad företeelsen ”skola” egentligen handlar om.)

Läs mer

Ny podd! Året som gått

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 7/1) pratar jag med Martin Eriksson, som är programledare på Radio Bubbla. Det är, berättar han, en libertariansk alternativmediakanal som startade sommaren 2014. Eriksson beskriver sig själv som libertarian, vilket betyder att man vill ha en liten stat.

Det populäraste avsnittet på Radio Bubbla år 2018 var en intervju med Gustav Kasselstrand, partiledare för Alternativ för Sverige (AFS). Partiet har sitt ursprung i Sverigedemokraternas gamla ungdomsförbund SDU. I valet satsade man på att ta sig in i riksdagen men fick bara omkring 21000 röster. Det blev en flopp, menar Eriksson.

Vi tar också upp vad som händer inom alternativmedia. Ledarsidorna genomgår en kris efter att ha publicerat en serie artiklar om något man kallar ”Projekt Ekerö”. Det har lett till att två av sajtens mest populära skribenter, Ann Heberlein och Erik van der Heeg, har hoppat av. Framtiden för Ledarsidorna är oviss.

Alternativmedia växer för att ”medströmsmedierna” är så dåliga, säger Eriksson. Vänstern har försökt starta sina egna alternativmediakanaler, men misslyckats. Det finns dock en röd podd som är värd att lyssna på, nämligen Markus & Malcom. Malcom Kyeyune och Markus Allard är kommunister men smarta och gör intressanta analyser utanför åsiktskorridoren.

Läs mer

Moder Svea är död – leve Fader Ingemar!

Anders Leion

Moder Svea används alltmer sällan som en symbol för Sverige. Det är inte underligt. Hennes varma moderlighet har mycket lite att göra med vardagen i landet. Bättre skulle Ingemar Bergman passa.

Ingemar Bergman har under året på många sätt hyllats. Hans filmer och TV-pjäser har visats på nytt. Uppmärksamheten har varit välförtjänt. Han var ett unikum av ständig konstnärlig kraftutveckling.

Jag uppskattar nästan allt han gjorde – och som jag tagit del av. Jag såg nästan inga av hans pjäser. Jag hade för många barn i en förort för långt bort. Och i olikhet mot det konstnärliga geniet försökte jag också ta hand om dem.

Men jag tycker om nästan alla hans filmer. De första, med deras kärleksfulla skildringar av nu försvunna Stockholmsmiljöer var redan när jag var grabb lätta att tycka om. Hets, som han skrev manus till, såg vi med skräckblandad förtjusning dagen innan vi skulle upp i muntan.

Jag tycker bara illa om en av hans filmer: Fanny och Alexander. Det är en alltför prunkande, överdådig och överlastad Hollywood-liknande produktion. Och de övernaturliga inslagen är bara larviga.

Läs mer

En svensk konspiration

Jan-Olof Sandgren

En liten storm i ett mycket litet vattenglas.

Så skulle man kunna sammanfatta det ”scoop” journalisten Andreas Henriksson trodde sig ha hittat, när han på nyhetssajten Ledarsidorna avslöjade hur en grupp svenskar på Södermalm brukade anordna middagsbjudningar och diskutera hur man kunde skapa en trygg tillvaro för sig själva och sina barn, någonstans i Sverige. Gruppen arbetade under namnet ”Ekerö”. Som särskilt komprometterande framhölls att man vill maximera sitt politiska inflytande i någon kommun och i möjligaste mån skydda sig mot kriminalitet – visserligen inom lagens råmärken, men i alla fall.

Eftersom Andreas Henriksson råkat swisha 250 kronor till gruppens matkonto, fruktade han att SÄPO snart skulle vara honom på spåren. Därför tog han kontakt med en advokat för att utröna ifall middagssamtalen på Södermalm möjligen kunde uppfattas som ”högmålsbrott”. Här beskrivet med hans egna ord.

Man kan förstås avfärda Andreas Henriksson som en idiot, eller ett pedagogiskt exempel på den bristande verklighetskontakt som ibland kan skönjas i mediavärlden, och i politiken. Att Ledarsidorna.se litar på Andreas Henriksson är väl inte mer uppseendeväckande än att statsministern litar på Henrik Arnstad.

Fast Ledarsidorna.se hade nog sluppit en del kritik (och behållit två av sina bästa skribenter) om man valt en annorlunda vinkel. För på sätt och vis har Andreas Henriksson ändå gjort ett viktigt avslöjande.

Läs mer

Sagen was ist – säg som det är 

Lennart Bengtsson

Så lyder mottot för den tyska tidningen der Spiegel men något sådant har inte precis tidningens unge prisbelönte journalist Claas Relotius levt upp till. För en dryg månad sedan läste jag artikeln Jaegers Grenze som skulle bli hans sista bidrag i tidningen.

Der Spiegel hade sänt två journalister till Amerika för att berätta om migrationen från Centralamerika och vad som händer kring gränsen till USA. En av dem, Juan Moreno, berättade om flyktingarnas strapatser i Mexiko. Den andre, Claas Relotius, vad som hände i Arizona på den amerikanska sidan av gränsen. Artikeln är gemensam för båda. Den är en alldeles förskräcklig och hemsk (grausam) historia där berättelsen från Arizona handlar om ett amerikanskt milisförband på sex man som på frivillig basis och utan soldaterfarenhet beslutat att de skall jaga tillbaka migranter som tar sig in i USA. De berättar detaljerat för Relotius hur väl de sköter sitt arbete. De är alla kraftigt utrustade med ammunitionsbälte, automatgevär och med skyddsväst och uniform. En av dessa heter Jaeger. Det är förstås alla Trump-supportrar och vill hjälpa till att försvara gränsen. Artikeln som sträcker sig över sju sidor är professionellt skriven med inlevelse och schvung i typisk der Spiegel-stil. Innehållet borde vara gefundenes Fressen för alla politiskt korrekta tyskar och säkert också för de PK-svenskar som eventuellt läst artikeln.

Problemet är bara att Relotius hade fantiserat ihop hela historien. Någon Jaeger existerar inte och inte heller något milisförband. Hans kollega på den mexikanska gränsen blev betänksam men redaktörerna i Hamburg fann historien trovärdig med tanke på Relotius goda rykte. Artikeln gick till tryckning och finns att läsa i nummer 47.

Läs mer

Kremlologi

Patrik Engellau

Att utropa seger över PK-isterna vore förhastat. Men en sorts omgruppering och kanske partiell reträtt verkar vara på gång. De tycks dra sig tillbaka från sina mest framskjutna fältskansar och flytta sina skyttegravar bakåt inför det sunda förnuftets alltmer självsäkra framryckningar.

Hur kan jag veta det? Jag vet ingenting. Men jag studerar Pravda och gör mina uttolkningar. I det sovjetiska kommunistpartiets tidning Pravda – Sanningen – hade varje kommatecken betydelse. Det är likadant med den svenska maktens ledande ideologiska organ, Dagens Nyheter. I den tidningen, särskilt ledar- och kultursidorna, finns de tydligaste formuleringarna av hur ledande PK-istiska ideologer ser på världen.

Folk frågar mig varför jag prenumererar på Dagens Nyheter när den ändå bara är en PK-blaska. Den kostar runt 6 000 kronor om året om man vill ha den hemburen. Kan jag inte hitta på något roligare att göra med de pengarna? Ibland svarar jag att jag gillar sudokut men den verkliga orsaken är att jag vill veta hur fienden tänker. Då räcker det väl med att knäppa på statsmedia, invänder folk. Visst, säger jag, men där är propagandan så tjockt påsmetad att man har svårt att följa det intellektuella klimatväxlingarna i PK-bunkern. En prenumeration på Dagens Nyheter är nästan lika mycket värd som en hemlig mikrofon i sammanträdesrummet i socialdemokraternas högkvarter.

Läs mer

Vem äger ”jobben” – företagaren eller arbetstagaren?

Lars Hässler

På 1930-talet drev min far en möbelfabrik på Kungsholmen. Allt tillverkades i trä och det var fullt med sågspån och andra eldfarliga ämnen i fabriken. Rökning var absolut förbjudet. Trots detta rökte en av snickarna. Han fick en varning, fortsatte att röka, fick en varning till och blev sedan avskedad. Då kom facket och krävde att han skulle få tillbaka sin anställning. Min far vägrade och hotade med att stänga fabriken. Facket stod på sig, hotade med blockad, min far stängde fabriken och 30 anställda förlorade sina arbeten. Facket kom tillbaka och ville förhandla, men min far stod fast vid sitt beslut, det vill säga han ägde ”jobben”.

Ponera följande. En uppfinnare/entreprenör, av till exempel blixtlås, börjar sin bana ensam i garaget, precis som Amazons Jeff Bezos, Apples Steve Jobs och Microsofts Bill Gates. Efter ett tag ser sig entreprenören tvungen att byta lokal och anställa medarbetare. Han går till banken och ber om lån. Som säkerhet blir han tvungen att pantsätta familjens bostad. Ett antal personer anställs och rörelsen rullar på. Så småningom uppstår en schism mellan entreprenören och en av arbetarna. Har entreprenören rätt att avskeda arbetaren? Vem äger arbetstagarens arbetsplats, det vill säga jobbet?

Ett annat fall – på sätt och vis tvärtom – är den numera kända salladsbaren i Göteborg 2006. En kvinnlig företagare hade ett antal anställda med, vad jag förstår, bättre villkor än vad ett kollektivavtal skulle ge. Dessutom ville ingen av de anställda vara ansluten till facket. Efter vägran att teckna kollektivavtal försattes salladsbaren i blockad av Hotell- och restaurangfacket (HRF), vilket innebar att varken leveranser eller sophämtningar kunde genomföras. Facket hade samma år ”förmått” flera restauranger/barer att ingå kollektivavtal (i vissa fall hade de anställda haft sämre villkor än vad ett avtal stipulerat). I över två månader pågick konflikten med salladsbaren innan ägaren beslutade sig för att sälja.

Läs mer

Är patriarkatet egentligen så dåligt?

Jan-Olof Sandgren

Feminismen rymmer en del motsägelser. Redan termen ”feminism” strider mot själva grundprincipen att bägge könen ska behandlas lika, ungefär som termen ”vit makt” strider mot principen om människors lika rättigheter oavsett hudfärg.

Sedan feminismen upphöjdes till statsideologi (vilket jag tror skedde under Göran Perssons regering) har otryggheten för kvinnor paradoxalt nog ökat. Under samma tid har antalet våldtäkter mångdubblats, könsstympningar och barnäktenskap blivit en del av vardagen, och det har blivit farligare för kvinnor att vistas utomhus på nätterna utan manligt sällskap.

Å andra sidan har vi aldrig haft så många offentliga kvinnliga makthavare som nu. Enligt tidningen Resumé är det kvinnorna som styr Rosenbad, majoriteten av de politiska cheferna är kvinnor. I kommunerna är två tredjedelar av toppcheferna kvinnor och inom landstingen är siffran ännu högre, drygt 70 procent. Även tunga rättsvårdande befattningar som domare och åklagare har numera kvinnlig majoritet.

Med alla dessa mäktiga kvinnor på plats, hur kan det komma sig att otryggheten ökar för varje år? Är man konspiratoriskt lagd kan man ju tolka det som ”patriarkatets hämnd”, men man kan också tolka det som att kvinnor inte är speciellt bra på att skydda kvinnor. Uppenbarligen är man heller inte särskilt bra på att skydda barn, varken från religiöst förtryck eller från sexuella övergrepp. Ibland har man till och med svårt att skilja mellan barn och 30-åriga män.

Läs mer

Vi behöver nog en ordentlig kris – och den får vi av den framsynta regeringen

Anders Leion

Ett av mina första minnen är från en värmländsk tågstation. Svenska soldater patrullerar omkring den – för att skydda tyska soldater ombord på ett tåg som stannat vid stationen. Jag har alltså numera nått en avsevärd ålder.

Liksom många andra här på DGS ser jag mig med förundran omkring på dagens svenska verklighet. Hur har det kunnat bli så här? Och hur kommer det att se ut de närmsta åren? (Vad därefter sker är jag väl inte så direkt berörd av, men barn, barnbarn och barnbarnsbarn).

Ett mycket vanligt ämne för de äldres klagan är den vansläktade ungdomen. Jag har inte så vidsträckta egna erfarenheter av ungdomen, men man hör ju ett och annat. Den här insändaren sammanfattar en del. Ett annat vittnesbörd beskriver hur de uppträder i arbetslivet.

Kanske kan man sammanfatta intrycken så här: De vill uppfattas som självständiga, framgångsrika och unika – utan att behöva anstränga sig så mycket. En strategi för att nå detta är att söka sig till arbeten och andra miljöer som befolkas av ungdomar med stjärnstatus av något slag – och parasitera på denna status. Det är därför Google och Apple och liknande företag är så populära.

Är detta ett problem? Kanske: ”Samtidigt är det något med det ’självförverkligande’ draget som skaver. För gruppen unga mår oerhört dåligt, psykiskt. Att sätta upp personliga mål må låta positivt och driftigt: men hur meningsfullt är det, i längden, att ha mål som bara rör en själv?” (Vittnesbördet ovan).

Läs mer

Bortträngning är inte bra

Patrik Engellau

Man kan inte lösa sina problem om man inte erkänner att man har dem. Så är det med både alkoholister och nationer. Sveriges politiska ledning med tillhörande härolder i media lever ännu i samma slags förnekelse som många ihärdiga alkoholister. Det gör att Sverige i praktiken, trots allt pladder om motsatsen, ännu inte ens påbörjat den mödosamma och med tiden troligen alltmer omöjliga kampen för återupprättandet av det goda samhälle som vi en gång haft.

Problem försvinner inte bara för att man inte låtsas om dem. De blir bara värre. Så är det med skolan, försvaret, brottsligheten etc. Var du än sticker ned en pinne och rotar lite så hittar du röta.

Det kommer inte att bli någon ordning på det här förrän vi öppet erkänner problemen och talar klarspråk om dem (återigen i analogi med alkoholistens situation). Det duger inte att vi innerst inne vet hur det ligger till men officiellt visar upp en mask av förtröstan inför framtiden. (Nej då, pappa super inte, se, han är ju ute och joggar! Ekonomin går som en Tesla så vad bråkar du om?)

Min inre seismograf har känselspröten riktade mot stämningsläget i nationen och försöker mäta vad folk törs säga. För att bli helt tillförlitlig skulle seismografen troligen behöva kalibreras över flera liv men eftersom jag bara har ett så får jag hålla till godo med de osäkra signaler det här prototypinstrumentet avger. Det känns som om Sverige närmar sig ett genombrott. Jag vågar inte riktigt börja hoppas än, men det skulle kännas förlösande, precis som om alkoholisten och hans familj till slut erkände fakta och vården kunde inledas.

Läs mer

Ny podd! Muslimska organisationer har fått för mycket pengar

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 5/1 2019) pratar jag med Sameh Egyptson som är forskare i interreligiösa relationer vid Lunds universitet. Han är aktuell med boken Holy White Lies om Muslimska Brödraskapets verksamhet i Sverige. Brödraskapet grundades i Egypten 1928 med målet att upprätta en islamisk stat.

Egyptson kommer själv från Egypten och kan arabiska, vilket är behändigt då man gör research för en sådan här bok, då islamister ofta säger en sak på svenska, en annan på arabiska. Boken, som finns på både arabiska och engelska (och som jag ännu inte har läst), kastar ljus över Brödraskapets ljusskygga ideologi och strategi.

I detta avsnitt berättar Egyptson om hur muslimska organisationer i Sverige överdrivit sitt medlemsantal för att kunna erhålla mer skattepengar och utöva påtryckning på politiker. Han kan också visa att Centerpartiets förhållande till islamister går långt tillbaka i tiden.

Läs mer

Gästskribent Staffan Wennberg: Har vi råd med Parisavtalet?

Parisavtalet bereddes skyndsamt. Beslut i Riksdagen togs utan större debatt med hänvisning till att många länder redan godkänt avtalet. Ingen tänkte väl på att för de allra flesta länderna var avtalet potentiellt mycket ekonomiskt fördelaktigt.

Alla partier godkände avtalet med enighet, utom SD, som inte hade mycket att invända mot avtalet som sådant, men ansåg att man skulle avvakta krav från Europeiska rådet och Europaparlamentet enligt regeringens tidigare avsikter.

Förutom de enorma kostnaderna för att ställa om vår egen infrastruktur, transportsektorn, vår tunga industri och så vidare kan man fråga sig hur mycket vi den här gången kommer att behöva betala till andra länder för att bevara vår status som humanitär stormakt och att vara en efter vår befolkningsstorlek främsta sponsorerna av FN?

Grunden till avtalet är uppdelning i två grupper av de 197 länderna som undertecknat. De ”rikaste” länderna är i en grupp som kallas Annex II-länderna. De är Australien, Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Island, Irland, Italien, Japan, Syd Korea, Luxemburg, Nederländerna, Nya Zeeland, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland, USA, Österrike plus EU. Vi kan kalla dem de betalande länderna. Övriga 171 länder är mottagare – ett stort antal av dem korrupta diktaturer.

Läs mer

Socialsekreterarstatens tänkande sitter djupare än du tror

Patrik Engellau

På Dan Eliassons tid som rikspolischef försökte jag förklara Dan Eliasson. Min förklaring utgick ifrån Thomas Hobbes teori om Leviatan. Tesen är att staten, till medborgarnas frid och fromma, måste göra sig till ett eldsprutande, bepansrat monster som skaffar sig monopol på våldet så att ingen för vanliga medborgare hotfull kriminalitet törs etablera sig. Leviatan är polisen. Själva poängen hos Hobbes är att polisen måste vara desto våldsammare och grymmare ju värre buset artar sig.

Min förklaring började med att den svenska staten fram till för sextio, sjuttio år sedan var en Leviatan-stat även om den, eftersom buset var relativt fogligt, kunde uppträda i gestalt av konstaplarna Kling och Klang. Sedan fortsatte förklaringen med att en ny sorts stat, med helt andra synsätt och värderingar, därefter vuxit sig stark och som en gökunge gjort sig till herre i boet, nämligen socialsekreterarstaten eller det PK-inspirerade välfärdsindustriella komplexet eller vad du väljer att kalla det.

Gradvis har socialsekreterarstaten tagit kommandot över Leviatan, skickat honom på värdegrundskurs och tränat honom i genus- och hållbarhetstänkande. Poliser, särskilt poliser som gjort eller aspirerar på att göra karriär, tänker numera som socialsekreterare.

Läs mer

Hur man firar en hednisk jul

Mohamed Omar

På engelska kallar man julen ”christmas” som betyder kristmässa, vilket betyder att Kristus ska vara huvudperson. Och förr kunde man även på svenska säga kristhögtid eller kristmäss, vilket säger ganska mycket om hur man betraktat julen som en kristen fest för att fira Jesu födelse. Natten mellan julafton den 24 december och juldagen den 25 markerar man födelsen, ”då gudamänniskan till jorden steg ner”, som det heter i julsången O, helga natt.

Men kristmäss lyckades inte konkurrera ut det urgamla ordet jul. Och det finns folk i dagens Sverige som inte bara använder det gamla ordet jul, utan faktiskt försöker fira den gamla julen, folk som alltså följer den gamla religionen vi hade innan vi blev kristna. I ett nytt avsnitt av Tankar från framtiden (inspelat 2/2) pratar jag med Emil Brandin som kallar sig ”en vanlig hedning” om hur han firade jul.

Inslag i den hedniska julen i Norden beskrivs på ett roligt sätt i Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. I kapitlet ”Hur jul dracks hos kung Harald Blåtand” samlas både hedniska och kristna vikingar hos den nyligen döpte kung Harald i Jellinge.

Biskopen läste nu en bön, som kung Harald bad honom göra kort, och därpå druckos tre skålar: till Kristi ära, för kung Haralds lycka och för solens återkomst. Även de okristna drucko skålen för Kristus, emedan det var den första skålen och de törstade efter öl; men somliga av dem gjorde hammartecknet över kannan och mumlade Thors namn innan de drucko. När skålen dracks för kung Haralds lycka, fick kung Sven öl i vrångstrupen och hostade, så att Styrbjörn frågade om den klunken var honom för stark.

Läs mer

Varför även kapitalismen måste räddas

Lennart Bengtsson

Ingen del av världen har producerat så många vetenskapliga giganter som Europa gjort under de senaste 500 åren. Utan dessa hade inte bara vår värld varit annorlunda idag utan också vårt tänkande. Vid sidan av alla stora matematiker, fysiker och kemister tror jag inte minst vårt tänkande har påverkats av Adam Smith och Charles Darwin. Även om skillnaden mellan ekonomi och biologi är stor har det tänkande som Smith och Darwin utvecklade många likheter.

I den kaotiska värld som kännetecknar såväl ekonomi som biologi finns det inneboende mekanismer som har förmåga att skapa ordning ur kaos. Adam Smith idé om den osynliga handen som byter varor slumpvis mellan människor och på så sätt skapar ordning och struktur då rationella varelser till slut väljer det som är mest förmånligt. Liknande gäller för evolutionsläran där principen ”survival of the fittest” över tid har skapat ändamålsenliga och mer avancerade livsformer tack vare slumpartade processer. Faran uppstår när människan griper in och stör de naturliga processerna. De är inte deterministiska i egentlig mening men beter sig deterministiskt om de betraktas i sin totalitet ungefär som klimatet i jämförelse med det ostyriga vädret.

Låt mig här i utveckla Adam Smiths principer och hur dessa har påverkats av människan. Det mest drastiska har varit de ekonomiska experimenten inom socialismen och kommunismen vilka genomgående misslyckats och lett till ekonomisk kollaps som vi väl känner till från Sovjetunionen och andra kommuniststater. Kina har hittills gett marknadskrafterna visst spelrum men detta kan väl komma att ändras om den ekonomiska politiken blir mer toppstyrd som nu under Xi Jinping.

Läs mer