De flesta av mina texter, särskilt inom ämnet nationalekonomi, går spårlöst de ämnessakkunniga förbi efter att möjligen ha framkallat en rysning. Den här korta uppsatsen, som jag själv anser rör den ekonomiska utvecklingens fundamenta, skrev jag för trettio år sedan. Oförsiktigt nog visade jag den för en ekonomiprofessor som visade sig anse den alltför barnslig för hans kompetens. Har du själv något alternativt svar på frågan hur efterfrågan uppstår? genmälde jag nyfiket. Sedan sågs vi aldrig mer.

På många sätt var livet bättre förr. Jag tänker exempelvis på Statens Järnvägar som höll två middagssittningar på resan från Stockholm till Hallinden där man på exakt tid i kommunickan (Kommunikationstabellen) bytte till buss. Under tiden hade kypare med vita jackor och guldknappar serverat sjötunga med brynt smör i en restaurangvagn med stärkta dukar.

Över en lunch försökte jag övertyga Nils Lundgren om teorin om att välfärdsindustrin är Sveriges dominerande och idéskapande maktfaktor, till exempel att invandringen bara är ett sätt för denna industri att säkerställa en framtida kundkrets.

Om man ska döma av sin livserfarenhet, det vill säga alla de impulser som påverkat en genom åren, så tror jag att ett pessimistiskt grundackord dominerat. Erfarna och bildade människor verkar genom historien varit mer benägna att se faror och elände framöver än mer upplyftande framtidsutsikter.

Med bortseende från teorier jag nyligen förfäktat, till exempel att svenska folket är lika trögt i vändningarna som stim av sniglar, ska jag nu på föranledning hävda att detta inte alls behöver vara sant. Två svalor mycket väl kan göra en sommar. Eppur si mouve, sa Galileo Galilei i smyg om samhällsandan vid ett ögonblick där inkvisitionen insisterade på att folk tänker lika fixt och oföränderligt som på söndagen efter skapelseveckan.

Det verkar som om jag kommit lite på kant med en del av läsekretsen i frågan om de globalistiska krafterna och deras farlighet. Häromdagen skrev jag nämligen att jag tror att det svenska politikerväldet är farligare för vårt lands framtid än vad World Economic Forum, Brysselbyråkratierna och övriga internationella institutioner samt dessas välfinansierade systerorganisationer och medlemsföretag, kort sagt den samlade globalistiska internationalen, inom överskådlig framtid kan komma att bli.

Under denna rubrik, inspirerad av Sokrates, som uppmanade människorna till just detta, tänker jag nu framföra några tankar om svenskheten. Bakgrunden är att jag tycker att vi svenskar är fega. Att vi håller oss så snällt inom åsiktskorridoren beror ju inte på att någon ond makt tvingar oss till det utan på att vi väljer att vara koncilianta. (Jag är inte ett dugg bättre själv, men jag kan numera inte få sparken eftersom jag inte har något jobb och därför är det nu lättare för mig att ta bladet från munnen.) Att välja att inte säga saker som kan reta någon potentat eller annan medmänniska är själva definitionen av feghet.

Bokförlaget Karneval har haft vänligheten att skicka mig ett ex, stämplat recensionsex, av etnologen och debattören Karl-Olov Arnstbergs, KOA kallad, bok Den dysfunktionella demokratin. Enligt min bedömning är KOA tillsammans med kollegan och journalisten Gunnar Sandelin den enskilda svensk som fått utstå mest offentligt hat och vuxenmobbning för sitt envisa upplysningsarbete i migrationsfrågan.

Ju mer jag tänker på den politiska rörelse som jag, liksom så många andra unga studenter från borgerliga hem, drogs till runt 1968, desto mer slår det mig att det i huvudsak handlade om ett uppror inte mot kapitalismen, utan mot det civila samhället och den rådande medelklasskulturen.

En icke obetydlig del av ens livsansträngningar går ut på att försöka tänka ut respektabla svar på frågor som man så småningom insett saknar något allmängiltigt svar. Se bara på filosofin: en öken av individuella spekulationer där något slutgiltigt, korrekt svar aldrig kommer att fastställas även om det kan vara upplyftande för fundersamma personer att i ämnet få en bruttolista över de mest tilltalande resonemangen varmed folk kan tolka sig genom tillvaron. Vad skulle människorna ta sig till utan Sokrates, Jesus, Hobbes, Marx, Mill och Popper även om ingen av dem har fått någon avgörande guldmedalj?

I Ekot beklagar utrikesminister Maria Malmer Stenergard utvecklingen i Iran-kriget:

Det islamiska revolutionsgardet har tagit ett ännu fastare grepp om statsapparaturen. Vi ser att de bedriver en ännu hårdare linje och att det blir ett ännu mer slutet Iran. Jag kan inte se att de har förts närmare en demokratisk utveckling, och det kan jag bara beklaga.

Valborg och första maj är den politiska dårskapens årliga högtidshelg. Ännu inte dyngraka studenter vrålar ut sina orealistiska förväntningar om sin långsiktiga framtid. Arbetarrörelsen tar fram sina röda paradfanor med sidensnoddar och marscherar till tonerna av bleckblåsmusik medan de i sång deklarerar sin övertygelse om att uppbrottet till ett nytt och rättvist samhälle strax ska stå, kanske rentav i morgon.

Att Herrens vägar är outgrundliga betyder troligen, för kristna, att de nyttiga insikter Han sänder är så mumlande otydliga att man inte begriper dem. Det är som att försöka läsa vägskyltar på japanska. De pekar nog rätt, fast man vet inte vart.

Även om jag tog studenten från reallinjens matematiska gren är jag bättre på att pladdra, vilken annars är en specialitet för humanister, än på att räkna. Det har genom livet legat mig i fatet ty så fort det börjar pratas om kemiska föreningar eller meter per sekundkvadrat har jag legat i lä.

Under ett besök nyligen i Brasilien fick jag tillfälle att för en liten grupp ur landets befolkning beskriva min förundran över situationen i Sverige. Jag sa att jag egentligen inte fattar det här med att Sverige ska vara en humanitär stormakt. Ej heller begriper jag varför Sverige prompt ska ta emot så många migranter. Varför politikerna beslutat att Sverige ska vara multikulturellt är också en intellektuell stötesten för mig. Hur våra statsministrar oupphörligen, trots att problemen med invandringen blir alltmer uppenbara, kan förmå sig att hävda att migrationen är en bra affär för Sverige går över min horisont. Varför det var så angeläget att Sverige häromåret skulle väljas in i FN:s säkerhetsråd att UD inte verkade syssla med annat än att lobba för vår kandidatur – och i det syftet förödmjukar oss genom att fjäska för skurkstaten Zimbabwe – är mer än min hjärna kan greppa.

Den för samtiden mest chockerande men samtidigt kanske mest insiktsfulla eller rentav sanna beskrivningen av de mångkulturella konflikternas grundkaraktär är en kort dikt benämnd The White Man´s Burden av den viktorianske, brittiske nationalpoeten och nobelpristagaren Rudyard Kipling (bilden visar diktaren själv).