Vissa datum i mänsklighetens historia etsar sig fast så djupt att de upphör att bara vara siffror i en kalender, och den 11 september 2001 är ett sådant datum. De flesta av oss som levde då minns exakt var vi befann oss när de första osannolika bilderna nådde våra tv-skärmar. Det var en tisdag med en sällsynt klar, krispigt blå hösthimmel över New York. En helt vanlig morgon som på några korta sekunder förvandlades till en kollektiv mardröm.
Många okunniga människor typ Mona Sahlin har hävdat att Sverige inte har någon särart eller svensk kultur. På samma tema har feministerna hävdat att svenska män har samma grovt kvinnofientliga attityd som alla män i hela världen enligt principen ”samma talibaner här som där”.
Det är dags att tala klarspråk om det rödgröna etablissemangets monumentala hyckleri. I decennier har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet bedrivit ett moraliskt korståg mot privata aktörer i välfärden. Från riksdagens talarstolar dundrar de om ”vinstuttag ur skolan” och ”marknadsexperiment i vården” med en ton som antyder att privata företagare är renodlade parasiter på skattebetalarnas bekostnad. Men när strålkastarna släcks och de rödgröna karriäristerna går hem till sina egna skrivbord, förvandlas de moraliska pekpinnarna snabbt till giriga fingrar i just den syltburk de svurit att stänga.
Varje gång migrationsfrågan är på tapeten i ett publikt forum och Magdalena Andersson är närvarande så förkunnar hon utan minsta darr i rösten: ”Det var vi som skärpte politiken!”.
Hon syftar förstås, som du vet, på de av S-MP-regeringen tagna besluten under november 2015 om införandet av gränskontroller och regeringsproposition 2015/ 16:174 med ”syfte[t] att kraftigt minska antalet asylsökande (…)”. Propositionen blev sedermera lag under 2016.
Professorn i teoretisk filosofi tillika akademiledamoten Åsa Wikforss har tillsammans med namnen Mårten i en debattartikel i Svenska Dagbladet gett sig in i det intellektuella råttbo där man ivrigt larmar om att demokratin är hotad. Varför W&W anser att demokratin är hotad vet inte. Jag har bara lärt mig av erfarenheten att när det ojas om att något viktigt håller på att försvinna, till exempel råvarorna, regnskogen eller just demokratin, så betyder det i allmänhet att den som oroar sig vill ha statsbidrag för forskning eller något annat angeläget. Om vi inte bekymrar oss över att demokratin tynar bort, säger W&W, hamnar vi i ”kulturkrig, ökad känslomässig (affektiv) polarisering med ohanterlig faktaoenighet som följd, angrepp på utsatta grupper, attacker mot redaktionella medier och en försvagning av rättsstaten. Det är en giftig cocktail som get snabba och bestående skador på den liberala demokratin i flera länder”.
Sveriges etablerade journalistskrå har drabbats av kollektiv panik. Orsaken är civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin (M), som har börjat tillämpa en ny och revolutionerande metod i sin mediehantering: han spelar in sina intervjuer och publicerar dem oavkortade på sociala medier.
Att makthavare ger medborgarna direkt tillgång till hela samtalet, utan filter eller redigering, beskrivs nu av upprörda publicister som ett ”drev mot medierna” och ett ”hot mot demokratin”.
Jag satt mitt emot en kvinna på ett café i Stockholm. Hennes bror skulle snart in på ett treårigt fängelsestraff, oskyldigt dömd för våldtäkt. Deras mamma, som haft fyra hjärtinfarkter, hade ännu inte informerats. Kvinnan började gråta, och över bordet lade jag min hand på hennes.
”Vad har vi gjort?” sa hon mellan tårarna och nickade mot min hand. ”Vi har förstört det här”.
Den tidigare statsministern Ingvar Carlsson tog nyligen till orda på Aftonbladet Debatt för att rikta ett passionerat krav till Ulf Kristersson: regeringen måste sätta ner foten och ”hålla rent” mot Sverigedemokraterna. Carlsson dundrade mot debattklimatet och menade att han inte längre känner igen sitt Sverige. Men det är svårt att ta Ingvar Carlssons oro för den demokratiska anständigheten på allvar när man minns hur hans egen moraliska kompass fungerade under hans tid vid makten.
Förut när jag jobbade med uppfinnare, entreprenörer, unga företag och innovationer och sådant där så insåg jag att idéer för det mesta är döda när de föds. Om de inte genast får neonatalvård med eller utan kuvös så klarar de sig inte länge. Du har säkert själv upplevt motsvarande. Man sitter och pratar med kreativa polare och någon får en bra idé som det aldrig blir något av eftersom ingen vårdar den.
Centerpartiet har länge talat om Sverige i termer som liknar ett globalt företag. Man pratar om vikten av att vara en ”attraktiv” plattform för människor från andra länder, om global konkurrenskraft och om att locka till sig talanger, kulturer och kapital från hela världen.
Men i denna teknokratiska vision av Sverige har Elisabeth Thand Ringqvist, precis som sina företrädare, glömt en helt avgörande detalj: Sverige är inte ett företag. Sverige är ett hemland.
Krig består av ett oräkneligt antal händelser där praktiskt taget allt kan hända till dess att sakerna gradvis stabiliseras och det börjar bli uppenbart för betraktare hur det hela kommer att avlöpa. Jag tror – eller snarare hoppas – att ödet i USA:s krig med Iran efter avsevärd vacklan nu bestämt sig ge segern till Trump. Nu, säger The Wall Street Journal, ”har trenden slutat gynna Teheran”.
En poet jag ofta återkommer till är Olof Thunman. Han föddes 1879 och avled 1944 och är mest känd i hela vårt land för gånglåten ”Vi gå över daggstänkta berg” som skrevs en kväll i juni i Sörmland då poeten var en ung man.
Olof, som gärna kallade sig själv Olle, föddes i Uppsala och studerade senare nordiska språk vid universitetet. I Stockholm utbildade han sig till konstnär vid Konstakademien. Han debuterade sent, 1919, med Pan spelar, och därpå kom regelbundet nya diktsamlingar – Olandssånger, 1927, Från färdväg och fornbygd, 1929, Mark och vindar, 1935, Visor från vidd och vrå, 1939. Dessa böcker finns inte att få tag på i bokhandeln och trycks inte på nytt. Ytterst få dikter finns utlagda på Internet.
Häromdagen hörde jag ett debattprogram om AI på radion. Minst två universitetsprofessorer i matematik deltog. Det kom att handla om huruvida det finns risk för att den artificiella intelligensen i kraft av sin överlägsna intellektuella begåvning skulle ta makten över människorna som, fram till dess att AI nu uppfunnits, har varit herrar på täppan. En av matematikerna, en professor Häggström från Chalmers, var särskilt skärrad över riskerna. Han menade, om jag förstod rätt, att det nu är dags för mänskligheten att välja mellan de två strategier som mänskligheten själv tvingat alla andra levande arter att göra till sin överlevnadsplan: krig eller underkastelse.
I början av 90-talet hamnade jag i den för mig lyckosamma utmaningen att, som konsult, få ansvara för installationen av ett skolpengssystem i den första svenska friskolekommunen, Vaxholm. Allt berodde på att jag, tillsammans med ett halvdussin garvade pedagoger, just hade skrivit en bok hur en kommun borde gå till väga för att genomföra ett sådant systemskifte.
Sigge Strömberg (1885-1920) var en numera bortglömd författare, journalist och tidningsman. Jag hade inte vetat vem han var om jag inte hade hittat Pojkarnas julbok 1931 på loppis för 3 kr.
I den boken fanns Strömbergs berättelse ”Två tjuvpojkar på skollov”, fint illustrerad av Gustav Lannmark (1892-1959). På Wikipedia läser jag att Strömberg tillbringade en tid i Amerika och där tjänstgjorde på den svenskspråkiga tidningen Minneapolis Veckoblad 1904–1905.
Jens Ganman hävdar att det pågår ett kulturellt folkmord mot svenskarna. Om det har han skrivit i Kvartal och senare intervjuats av Riks.
Det har gjort många journalister upprörda och indignerade. De varken kan eller vill se den bistra verkligheten utanför de trygga journalistenklaverna i de välmående innerstadsområdena. För det är klart Jens Ganman har rätt. Den mångåriga migrations- och integrationspolitiken, och det eviga tjatet om svenskarnas påstådda rasism, har gjort svenskar till måltavlor för våld i sitt eget land.
Jag har fortfarande inte hittat något begripligt om Iran-kriget i svenska tidningar. Kanske har jag inte letat tillräckligt noga och länge. Men igår, tisdagen den första september, publicerade The Wall Street Journal en föredömligt sammanfattning av läget per nu. Jag stjäl den.
Valdagen närmar sig och nu öppnar Schibstedägda nyhetssajten Omni sin annars avgiftsbelagda fördjupning ”Omni Mer” för alla eftersom chefredaktören Markus Gustafsson i sin upphöjda godhet vill hjälpa dig att ”förstå” politiken.
Det vill säga – han vill hjälpa dig ”förstå” att Tidöpartierna är högerextremister och att du måste rösta rödgrönt.
Jag brukar skryta med min avancerade utbildning i nationalekonomi vid Handelshögskolan som omfattade fyra ”betyg” vilket jag tror motsvarar 80 högskolepoäng. Att jag nämner detta beror på att jag trots denna imponerande utbildningsnivå faktiskt inte förstår så mycket nationalekonomi. Till exempel förstår jag nästan aldrig vad riksbankschefer och ekonomiprofessorer säger när de gör viktiga uttalanden i tidningen. Eftersom konsekvenserna av deras lärda analyser troligen kommer att drabba mig liksom de drabbar alla andra borde jag kanske anmäla mig till någon sorts vidareutbildning. Men det gör jag inte eftersom min erfarenhet visar att jag inte fattar något i alla fall. Underligt nog verkar motsvarande gälla andra som har samma förnämliga utbildning som jag. När de öppnar sina hjärtan framkommer det ofta att inte de heller begriper så mycket.
Varje sommar rensas, bekämpas och jagas växter i de svenska trädgårdarna under myndigheternas paroll om att utrota ”invasiva främmande arter”. Men den aggressiva retoriken döljer en sanning som Naturvårdsverket ogärna talar om: hela systemet bygger på godtyckliga historiska årtal och mänskliga värderingar – inte biologi.
När jag läser om vårt land, Sverige, särskilt i texter av svenska författare, så förstår jag att vi är ett välutbildat och förnuftigt folk som för det mesta har rätt, särskilt i utrikespolitiska frågor där vi praktiskt taget mangrant ansluter oss till samma uppfattning, nämligen den rätta.
Det är troligen sant att det Sverigedemokratiska partiet vuxit ur en ganska spretig högerextremistisk idéströmning och att partiet först mot slutet av 80-talet upptäckte sin egen karaktär: inte så mycket nationalrasistiskt som en variant av den härskande socialdemokratin som bara inte gillade invandringen.
Inför de stundade allmänna valen upplever vi väljare/medborgare en högkonjunktur i mediala dumheter. Dessa lever och frodas i symbios med alla floskler som flödar över i de partipolitiska blabbosfärerna. Om man råkar läsa och försöker tolka de texter som exempelvis finns på var och varannan lyktstolpe längtar man snarast hem till skämskudden. Hur som helst tycks ett ledande tema på den rödgröna sidan vara att ”de rika” ska bidra mer. Helt skamlöst antyds ibland att de riktigt rika idag inte betalar någon skatt alls.
Gränsen mellan ett finansiellt geni och en falskmyntare är ibland hårfin. Underligt nog är det inte sinnelaget och avsikterna hos vederbörande som avgör frågan utan i stället samhälleliga trossatser, särskilt sådana som samhälleliga auktoriteter upphöjer till sanningar.
Den 17 augusti 2026 bar Simona Mohamsson, partiledare för Liberalerna en davidsstjärna under Expressens pariledardebatt. Mohamsson har Palestinsk pappa och Libanesisk mamma.
Det är nästan som om Mohamsson har begått ett brott mot tidsandan.
En vänlig förläggare skickade mig en bok, rimligtvis med baktanken att jag skulle anmäla den på dessa sidor och därmed nå en stor och betydelsefull läsekrets. Jag bläddrade hit och dit och bestämde mig för att – till och med nästan entusiastiskt – åta mig uppdraget.
Klimatkatastrofen kom upp i samtalet, den som alltså pågick för fullt. Hon förklarade den saken med stor självklarhet och något nedlåtande för oss som inte omedelbart tog till oss hennes djupa insikter. Tidigare under dagen hade hon tvingat ut sina två barn, då i tidig skolålder, att hasa runt lite på skidor i Fredhällsparken.
Kanske har det slagit även dig, så här inför de allmänna valen om några veckor, att allt som politikerna lovar har lovats förut – kanske av något annat parti – utan att på allvar prövas efter valet. Det beror delvis på ett politiskt trolleritrick: man lovar exempelvis regelförenkling för näringslivet men nöjer sig sedan med att tillsätta en utredning. På min fråga om regelförenkling gör Claude följande bedömning:
En av vår tids absolut största röster har tystnat. Countrypionjären och låtskrivargeniet Dolly Parton har gått bort vid 80 års ålder. Med en karriär som sträckte sig över sju decennier lyckades hon med det omöjliga: att förena människor över generationsgränser, genrer och politiska klyftor. Från den fattiga uppväxten i Tennessee till världens största scener lämnar hon efter sig en odödlig låtskatt. Samtidigt som det officiella USA nu sänker flaggorna på halv stång över hela landet för att hedra hennes minne, sörjer en hel värld en av musikhistoriens mest älskade pionjärer.
I Astrid Lindgrens berättelser om Pippi Långström är Pippis far ”negerkung” på den påhittade Kurrekurreduttön i Söderhavet.
I nyare upplagor har ordet ”negerkung” bytts ut mot ”härskare av kurrekurredutterna”.
DET GODA SAMHÄLLET 