Nonsensforskning

Patrik Engellau

Med Chalmers som nav etableras nu världens första, globala forskarnätverk om klimatförnekelse. Bland annat studeras hur högernationalismens framfart i Europa bidragit till att klimatförnekelse ökat – där en rykande färsk forskningspublikation visar kopplingen mellan konservatism, främlingsfientlighet och klimatförnekelse.

Så står det på Chalmers hemsida. Jag har redan tidigare skrivit en snutt om det där och skulle inte ha brytt mig att nämna saken igen om det inte varit för ett antal reaktioner jag stött på i sociala medier från personer som är just ”klimatförnekare”. (De är förstås inte ”klimatförnekare” – hur skulle man kunna förneka klimatet? – utan klimatskeptiker vilket betyder att de på någon av flera tänkbara grunder ifrågasätter det alarmistiska budskapet om jordens ganska snara förstörelse till följd av utsläpp av koldioxid som förkunnas från sådana som FN:s klimatpanel IPCC och till och med ännu större vetenskapliga auktoriteter såsom sångerskan Malena Ernman. Ordet ”klimatförnekare” är bara alarmisternas nedlåtande benämning på sina hatobjekt ungefär som rasister kan kalla migranter för ”blattar”.)

Reaktionen från de klimatskeptiker jag noterade var inte riktigt lyckad. De var förolämpade. De gillade inte att bli kallade konservativa och främlingsfientliga. Ej heller hade de väl gillat, om Chalmers tagit ut svängarna, som de antagligen kommer att göra när forskningen börjar bära frukt, att bli kallade nazister eller brunråttor. Ty den här forskningen, om man får hylla verksamheten med denna ädla beteckning, handlar bara om smutskastning och brunsmetning av folk som inte är politiskt korrekta.

Läs mer

Innebär ”populism” demokrati utan rättigheter?

Lars Hässler

Olle Wästberg, f d statssekreterare (fp), chefredaktör för Expressen, generalkonsul i New York och flitig debattör, har i sitt nyhetsbrev september 27, 2018, och i tidskriften Kvartal skrivit att en av de viktigaste böcker han nyligen läst är en av de viktigaste böcker som nyligen utkommit. Det är Yascha Mounks The People vs. Democracy. Mounks – född och uppvuxen i Tyskland och nu verksam på Harvard – väsentligaste budskap, enligt Wästberg, är att ”populismen är både demokratisk och illiberal.”

Mounks tema är att visa hur de två grundläggande delarna av ”den liberala demokratin” – individuella rättigheter och folkvilja – ställs mot varandra. Populister säger att varken oberoende institutioner eller individens rättigheter ska ta över folkviljan. I den liberala demokratin är mediernas frihet, liksom obundna institutioner, domstolar och grundlagsfästa mänskliga rättigheter centrala. Mounk pekar på hur populisterna vill genomföra demokrati utan rättigheter.

I de länder där populister regerar i Visegradgruppen; det vill säga Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern (och kanske även Österrike och Italien), har, enligt Mounk, de demokratiskt valda ledningarna försökt krossa fria medier, försvaga de oavhängiga institutionerna – domstolarna, utbildningsväsendet och muséer – och tysta ner oppositionen. Som regel har populistpartier fått makten genom att driva en invandringsfientlig politik, men när de tagit över vänder de sig mot institutioner som begränsar den politiska makten.

Läs mer

Ny podd! En loser i en orättvis värld

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 12/11) pratar jag med författaren Jeremiah Björkman. Jag har läst hans nya roman Ingen bryr sig om din fotografering. Jag har pratat med Björkman om två av hans tidigare romaner, då hette han Karlsson i efternamn.

Den 8 februari 2018 pratade vi om romanen Sorgens kammare, som kom ut 2014. Det var en spännande detektivroman, snarast en thriller, med fängslande karaktärer, starka känslor och stilla vemod. Där fanns det moderna folkhemmet och dess byråkrati mot en fond av mörka skogar som ruvar på gåtor och forntida gravar. Det som gör Sorgens kammare så speciell är att huvudpersonerna inte är poliser utan socialsekreterare. Björkman, född 1986, är själv socionom och hade delvis byggt sin skildring på egna erfarenheter.

Den 13 augusti 2018 pratade vi om romanen Protestanten, som kom ut 2017. Romanens huvudperson är präst och föreståndare på ett studenthem i Lund. Han är en outsider både i samhället och i kyrkan, själv kallar han sig ”mörkerman”: ”Jag är en smutsig själ, en mörkerman.”

Även den nya romanen, Ingen bryr sig om din fotografering, som är hans fjärde, utspelar sig delvis i universitetsmiljö i Lund. I centrum av berättelsen finner vi tre kvinnor ur tre olika generationer: en mor och hennes två döttrar Zandra och Engla Andersson. Zandra vill bli författare, Engla vill bli fotograf. Men världen är orättvis och vissa är dömda att bli losers. Zandra kallar sig själv loser. Är hon ärlig?

Läs mer

Gästskribent Torsten Sandström: Språket hos en klass utan tydliga politiska mål

Jag minns min ungdoms partipolitiska debatter över radio och svartvit teve som högtidliga, stela och mångordiga. Bertil Ohlin var minsann inte något charmtroll, men övertygade genom professorsfakta och tydliga mål för den praktiska politiken. Tage Erlander samlade många poäng främst genom god kritik av det svenska samhällets uppenbara orättvisor och direktörsvälde samt inte minst en generös vilja att dela ut penningstöd till sina väljare. Jarl Hjalmarsson drev med humor gamla konservativa ideal med rötter på Östermalm. I försök att slå undan benen på Erlander och dennes bidragstörstande väljare brukade han ett av högerns favoritord, ”understödstagarandan”.

Gemensamt för dessa tre farbröder var att de debatterade praktiska problem och konkreta lösningsförslag. Till saken hör att de alla skaffat sig akademiska examina samt under flera år försörjt sig på yrkesarbete. Åsiktsskillnaderna i diverse politiska sakfrågor skärptes genom medverkan av bondeförbundet (nuvarande centern) och kommunisterna (vänsterpartiet), två partier med förankring hos folk med smuts under naglarna. Det förra värnade ett tryggt ägande av hemman. Det senare ville förstatliga både det ena och andra.

Femtio år senare är det slående hur det politiska samtalet förändrats. Att språk och umgängeston får nya former i takt med samhällsutvecklingen är ganska självklart. Som alla vet sker det i familjen, i skolan, på jobbet och i media. Även politikernas framtoning i radio och teve har självfallet moderniserats och blivit alltmer populär och reklamartad. Men förändringen i det politiska språket har ändå sin särskilda historia som, menar jag, huvudsakligen är skild från samhället i övrigt. Låt mig förklara vad jag menar.

Läs mer

Yttrandefriheten igen

Patrik Engellau

Den österrikiska yttrandefrihetsaktivisten Elisabeth Sabaditsch-Wolff anordnade år 2009 ett antal seminarier om islam i Wien. Seminarierna bandades, åtminstone delvis, av österrikiska journalister. Banden överlämnades till åklagare som bedömde att Sabaditsch-Wolff hade gjort brottsliga yttranden.

Sabaditsch-Wolff resonerade kring det faktum att profeten Muhammed hade gift sig med flickan Aisha när flickan var sex år och sedan fullbordat äktenskapet – det betyder haft sex med hustrun – när Aisha blivit nio år. Sabaditsch-Wolff sa att Muhammed ”hade en dragning till småflickor” vilket hon menade gjorde profeten till pedofil.

Hon blev i två österrikiska domstolsinstanser dömd för att uttryckt sig ”nedvärderande och hånfullt på ett sätt som är ägnat att väcka rättmätig vrede” enligt paragraf 188 i den österrikiska brottsbalken och fick betala 480 euro i böter plus rättegångskostnader. Hon överklagade till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna som nyligen beslutat att gå på de österrikiska domstolarnas linje. Sabaditsch-Wolff förlorade alltså.

Europadomstolens resonemang framgår av ett rätt fylligt pressmeddelande:

En stat kan rimligtvis anse vissa uttalanden ligga bortom yttrandefrihetsskyddet när de sannolikt kan orsaka religiös intolerans… [oklart vem som skulle bli religiöst intolerant av att profeten kallades pedofil; PE:s anmärkning]

Läs mer

Det finns gott om otäcka saker i Margot Wallströms eget parti

Mohamed Omar

Under stenar kan man hitta olika sorters slemmiga och otäcka kryp. Man vill helst att de ska stanna där under sin sten där inget solljus lyser på dem.

När Expressens ljus lyste på socialdemokraternas ungdomsförbund hittade man otäcka saker. Där fanns värderingar som svårligen går att förena med ett progressivt partis program. Där fanns bland annat medlemmar i en obskyr, pseudoislamisk sekt, en Saddam Hussein-anhängare, och en ordförande som förstörde möten genom att stå och skrika.

Men när vår progressiva och feministiska utrikesminister talade om en man som borde krypa tillbaka under den sten varifrån han kommit, så var det inte den skrikande SSU-mannen Mansour Ahmed hon tyckte skulle krypa tillbaka in i någon mörk moské. Inte heller syftade hon på Saddam-anhängaren. Och inte heller medlemmarna i den obskyra sekten Ahmadiyya med sin ledare som de kallar ”kalif”.

Nej, Margot Wallström avsåg den kanadensiske psykologen Jordan B. Peterson, som nyligen besökt vårt land. Med darrande stämma manade hon honom att krypa tillbaka till den sten varifrån han kommit. Menar hon månne Torontouniversitet där Peterson är professor? Innanför dess vägg gömmer sig många slemmiga och otäcka kryp, eller?

Läs mer

Antisemitismen

Anders Leion

Sverigebilden och dess vårdande har blivit allt viktigare för våra makthavare. Allteftersom alltfler sprickor i den glatta ytan har avslöjats har man blivit tvungen att ta till rena lögner för att försvara den bild man anser vara önskvärd.

Och det önskvärda är att bilden är vacker därför att man känner sig ansvarig för tillståndet i landet. Det är man också. Ylva Johansson försökte följaktligen lögnaktigt påstå att antalet våldtäkter sjunker och sjunker, år efter år. Hon blev förstås tvungen att backa.

Andra förhållanden är svårare att ta avstånd från. Antisemitismen har blivit alltmer påtaglig. Mest öppet skyltar nynazisterna med denna vanföreställning. Det är inte bara en avskyvärd hållning. Den grundar sig också på en mycket snedvriden verklighetsuppfattning. Denna snedvridna verklighetsbild omfattar i vissa kretsar inte bara judar, utan också alla som tillhör majoriteten av vita män:

Vad gäller universitetsvärlden tror jag emellertid att man är alldeles fel ute. Det är inte ”vithet” som inom akademin har gett mest utdelning när det gäller ”makt och privilegier”. Istället är det judiskhet. Som många studier visat är, inte minst vid spetsuniversiteten i USA, judar statistiskt sett väldigt överrepresenterade. Eftersom jag själv tillhör denna minoritet kan jag gå i god för hur ofta det är man stöter på personer från denna lilla minoritet på olika maktpositioner inom akademin. För att ta några siffror från USA: Medan den judiska befolkningsgruppen enbart utgör knappt 3 procent av befolkningen, så står man för 20 procent av professorerna vid de ledande universiteten, 37 procent av de som erhållit USA:s ”National medal for science”, 25 procent av landets nobelpristagare i litteratur och häpnadsväckande 40 procent av nobelpristagarna i de vetenskapliga disciplinerna. (Bo Rothstein GP 26/18 2018.)

Läs mer

Gästskribent Rebwar Hassan: Den elfte november precis klockan elva, år 1918, exakt 100 år sedan

Den elfte november precis klockan elva, år 1918, tystnade kanonerna och stridslarmet dog ut. För denna gång. Det första världskriget var slut. För exakt 100 år sedan, idag. Miljoner människor hade stupat och miljontals var skadade. Den spanska sjukan svepte dessutom sedan några år runt jorden och tog livet av fler än själva kriget hade gjort. Stora mängder av soldater var efter kriget gravt brutaliserade. Revolter följde i samband med det kaos som uppstod när frihetskamper och maktstrider bröt ut i delar av Europa. Internationell eller nationell kollektivism spreds med våld och död. Vit och röd terror härjade tämligen hämningslöst.

Läget var nog rätt så hopplöst. Men folken reste sig, var och ett på sitt sätt. För ett tag.

Låt oss tänka på de döda och hedra deras minne. Och fundera lite. Det har nu passerat exakt 100 år sedan ”kriget som skulle göra slut på alla krig” i vart fall gjorde en 20-årig paus. Det skulle ju blossa upp igen, och på många sätt ännu mycket värre. Första världskriget var heller inte det första stora kriget i Europa utan ett i raden av militära lösningar av politiska utmaningar. En modell för konfliktlösning som antagligen ligger nära till hands för den mänskliga naturen.

Nietzsche hade i slutet på 1800-taket talet förklarat att ”Gud är död”. Fast jag tror att han såg att de ideologier som av nödvändighet skulle komma ändå drevs fram av samma slags religiösa iver och historiska övertygelse. Marx hade ju redan förklarat för de konkurrerande socialisterna och kommunisterna att de besuttna stal av arbetarna och därför borde avsättas. Karl Marx avfärdade religioner som ”folkets opium”.  Charles Darwins teorier om den mest lämpades överlevnad gav fascistiska idéer en sorts legitimitet för kolonialism och allmän herrefolksmentalitet. På många olika sätt och med konkurrerande idéer stod världen ideologiskt redo för en ny stor kamp.

Läs mer

Honi soit qui mal y pense

Patrik Engellau

Skoldebattören Per Kornhall och ”programchef” German Bender har nyligen inom ramen för tankesmedjan Arena Idé publicerat en rapport om ”Skolval och segregation i Sverige”. De har även presenterat denna rapport i Dagens Nyheter.

Arena Idé tillhör Arenagruppen, som i sina verksamhetsberättelser inte redovisar varifrån pengarna kommer, men det verkar uppenbart att fackförbund och övriga socialdemokratin närstående organisationer står för fiolerna. Inte nödvändigtvis något fel på det. Socialdemokratin har två falanger, gråsossarna och de politiskt korrekta. Här är det de politiskt korrekta som talar.

(Full öppenhet: Jag har ett horn i sidan till Kornhall. För kanske sju, åtta år sedan höll jag på med ett skolprojekt på temat ”kollegialt lärande”, en jättehet grej som gick ut på att erfarna lärare skulle hjälpa mindre erfarna. Enkelt och självklart koncept. Tre, fyra skolor i Upplands Väsby kommun hade hoppat på tåget. Då blev Kornhall ”skolstrateg” i Upplands Väsby kommun och gjorde vad han kunde för att kväsa projektet vilket till slut lyckades. Då förstod jag att han var mer intresserad av att styra än att rädda skolan. Han ogillade mig särskilt för att jag hade startat friskolesystemet i Sveriges första friskolekommun, Vaxholm. Han hade runda, oinfattade glasögon och påminde mig starkt om, ja, du vet vem.)

Läs mer

Ny podd! Val i USA. Hur gick det?

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 8/11) pratar jag med USA-kännaren Ronie Berggren om mellanårsvalen i USA. Valen, som på engelska kallas midterm elections, äger rum halvvägs in i den sittande presidentens fyraåriga mandatperiod, i år den 6 november.

Valdeltagandet brukar inte vara lika högt som till presidentvalet. I vänstervriden svensk media gottar man sig åt att republikanerna förlorade representanthuset, men faktum är, menar Berggren, att det gick bättre för Trump än för Obama. Republikanerna stärkte sin majoritet i senaten. I vänstervriden svensk media har man särskilt uppmärksammat att det gått bra för ett antal företrädare för minoriteter. I Dagens Nyheter kunde man läsa rubriken: ”Vita män får ge vika efter mellanårsvalet”.

Återigen blir man påmind om den moderna vänsterns fixering vid hudfärg, sexuell läggning och inte minst islam. För den progressiva, feministiska vänstern firar just nu att Ilhan Omar, en muslimsk kvinna med sjal kommit in i representanthuset. Vilket framsteg!

Det man kan se är att vänstern i USA, på samma sätt som vänstern i Europa, håller på att mångkulturaliseras och islamiseras. Demokraterna förvandlas till minoriteternas parti och förlorar den vanlige amerikanen. I Sverige har den här processen gått väldigt långt – nyheterna om islamiseringen av SSU Skåne talar sitt tydliga språk.

Läs mer

Gästskribent Rutger Engellau: Testa ditt demokratiska sinnelag

De flesta av oss lovordar styrelseformen demokrati med ett rungande Ja. Men för att det ska vara riktigt äkta förutsätter det att man även accepterar demokratiska beslut man finner totalt oacceptabla. Helt ovetenskapligt har jag hypotesprövat mitt eget och andras rungande Ja och då framträder en annan bild. Frågorna jag ställde var följande: Skulle du acceptera införandet av sharialagar och lag om att kvinnor måste bära hijab om dessa beslutet fattades under helt legitima demokratiska former.

Om svaret är Ja så är man i mitt tycke en fullfjädrad demokrat. Själv svarar jag, och alla jag frågat, Nej. Följdfrågan var: Skulle du, om du hade tillräcklig makt, förhindra att sådana demokratiska förankrade beslut blev verklighet? Alla svarade Ja, om även några var tvungna att fundera en stund över saken.

Som jag ser det tolererar vi bara beslut som överensstämmer med våra grundläggande värderingar – det vi håller heligt och vägrar att rubba på. Att skatten kanske höjs, eller att mitt företag ska redovisa ännu fler siffror till myndigheterna, gör mig ilsket muttrande, men är inte så utmanande att jag är villig att göra en statskupp eller starta ett inbördeskrig.

Läs mer

Politiker borde förstå incitamentens betydelse

Patrik Engellau

Jag tillhör dem som ständigt klagar på politikerna. Tror jag då att jag själv skulle kunna göra ett så mycket bättre jobb? Ja, det tror jag. Jag tror att det finns ganska många erfarna, dugliga och handlingskraftiga svenskar som skulle kunna göra ett mycket bättre jobb än politikerväldet, alltså den lilla klubb av yrkespolitiker som numera på något sätt fått monopol på att styra eller vanstyra landet.

(Tack Sverige, tack svenska folk, tack svensk kultur, tack svensk yttrandefrihet för att jag kan skriva sådant utan att riskera att bli fängslad eller styckmördad. I Saudiarabien hade det varit andra bullar.)

Bortsett från sådant där som att klubbmedlemmarna aldrig ger raka svar, aldrig erkänner några egna brister och nästan alltid svamlar och lovar saker som de inte kan hålla så finns det, tror jag, en fundamental defekt i deras tänkande som nog har att göra med att nästan alla alltid har varit försörjda med skattemedel. Sådant skapar en särskild sorts mentalitet ty om pengarna inte räcker så finns alltid en enkel lösning som är att gå och hämta mer hos skattebetalarna.

För en person som försörjs av ett företag som arbetar på en marknad ser livet annorlunda ut. Företaget kan inte helt sonika höja priserna när det fattas pengar utan måste ta sig en rejäl funderare med utgångspunkt i insikten att det bara har sig själv att skylla. Om företaget inte är så stort och ”systemkritiskt” att det kan gå till staten och be om räddning – vilket mycket få företag är – så måste det rädda sig självt. Det är en luttrande och obehaglig upplevelse, det kan jag lova, något man inte vill utsättas för men tacksamt kan se tillbaka på om man överlevt.

Läs mer

Gästskribent John Gustavsson: Trump, karavanen, och myten om amerikansk massinvandring

En karavan närmar sig USA. I skrivandes stund beräknas karavanen bestå av 6 000 människor, huvudsakligen från El Salvador men även från andra länder i Centralamerika samt Mexiko. Karavanen har blivit ett allt hetare samtalsämne de senaste veckorna, både i USA samt inte minst i konservativa kretsar i Sverige, och Donald Trump har satt in militär för att vakta gränsen. Svenska konservativa stödjer i regel detta drag, något som vilket jag i denna artikel vill visa tyder på en stor okunskap gällande skillnaden mellan invandringen till USA, och invandringen till Sverige.

Först och främst: Karavanen innehåller många genuina flyktingar. De som ”flyr” till Sverige har passerat minst ett halvt dussin trygga länder på vägen till Sverige. De som flyr kartellerna i Centralamerika har inte passerat ett enda tryggt land på vägen till USA, utan USA är verkligen närmaste säkra land. Minns ni hur Sverigedemokraterna och andra invandringskritiker upprepat tusentals gånger att flyktingar ska ta sig till närmaste säkra land? Det är precis vad de som flyr från kartellerna gör när de åker till USA. Nu säger någon säger att ”man kan väl inte fly bara för att ens land är korrupt”, och det stämmer – att komma från El Salvador eller Mexiko är inte i sig självt ett asylskäl. Att däremot ha hamnat på en drogkartells ”hit list” är definitivt ett asylskäl! Och för att hamna på en sådan ”hit list” kan det räcka att man vägrat betala ”beskyddarpengar” eller uttryckt sig kritiskt mot en kartell. I Mexiko mördades fyra politiker och aktivister av kartellerna varje vecka de nio månaderna före valet i år. Om polisen inte ens kan skydda politikerna, vilken chans har då vanligt folk som råkat bli måltavla för kartellerna? Klart de flyr!

Läs mer

Vad är det för märkvärdigt med Jordan B. Peterson?

Patrik Engellau

Kanadensaren Jordan B. Peterson blev världsberömd när han motsatte sig en ny kanadensisk lag enligt vilken, ungefär, varje medborgare skulle ha rätt att bli till- och omtalat med ett självvalt pronomen, alltså inte de traditionella ”han” och ”hon” utan exempelvis ”zi” eller ”xim” eller ”hen” eller något annat som medborgaren själv hade hittat på. Det här var några år sedan och sedan dess har Peterson blivit alltmer världsberömd framför allt, påstås det, bland unga män. Hur kan all denna berömmelse komma sig?

Själva basen för hans stjärnstatus är nog att hans budskap är självklart. Han har inte tänkt ut någon ny teori om hur världen hänger ihop, typ den allmänna relativitetsteorin. Hans bok 12 livsregler som sålts i miljontals exemplar innehåller sådana enkla riktlinjer som ”Stå rak med axlarna bakåt”, ”Städa hemma innan du kritiserar världen”, ”Säg sanningen eller undvik åtminstone att ljuga” och ”Utgå ifrån att den person du lyssnar på kanske vet något som du inte vet”.

Hur kan det vara möjligt att unga män över hela världen känner sig andligt pånyttfödda av sådana budskap? Sådana som jag insöp den sortens livsregler med modersmjölken och när det gäller kroppshållningen tjatade rustmästare Jansson jämt om att stå rak med axlarna bakåt. Han kontrollerade också att de värnpliktiga bäddat sängarna innan de fick frukost. Läs mer

Ny podd! Från gammelmedia till Nyheter Idag

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 7/11) pratar jag med journalisten Pelle Zackrisson. Han arbetade tidigare i gammelmedia, som Mittmedia och Sveriges Radio, innan han gick över till Nyheter Idag, där han blev redaktionschef. Hur ser framtiden ut för medierna? Zackrisson menar att papperstidningarna kommer att dö. Jag kan bara instämmer – jag känner knappt någon under fyrtio som prenumererar på en papperstidning. Förmodligen kommer vi att få se allt fler journalister hoppa av och gå över till de nya alternativmedierna.

För några dagar sedan bevisade Zackrisson att alternativmedierna behövs. Alla de stora, etablerade medierna hade rapporterat om ett ”tältläger” i Solna. På bilder fick man se ledsna och oroliga flyktingar som visade upp sina tält. Där måste de sova eftersom kommunen inte ordnade lägenheter åt dem. Gammelmedierna bara återgav flyktingarnas berättelser utan att undersöka saken. Men Zackrisson tyckte att berättelserna var konstiga. Han bestämde sig för att ta reda på om de stämde. När han besökte ”tältlägret” på natten upptäckte han att ingen var där! Denna lilla expedition till Solna, som ingen annan journalist hade orken eller viljan att genomföra, resulterade i artikeln ”Tältbluffen: Migrantlägret i Solna tomt” (5/11).

I vårt samtal nämner Zackrisson också viktiga intervjuer som Nyheter Idag har gjort med oliktänkare som konstnären Dan Park och feminismkritikern Pär Ström. Nyheter Idag grundades av Chang Frick år 2014.

Läs mer

Människan är både korkad och klok

Mohamed Omar

Det händer inte sällan att man på nätet snubblar över memer med en figur som har stort, rufsigt hår och säger något knasigt om utomjordingar. Mannen med det stora håret heter Giorgio A. Tsoukalos och bilderna som används i memerna kommer från History Channels teveserie Ancient Aliens, som började sändas i april 2010. Tsoukalos förklarar i stort sett allt som är knepigt att förklara med ”det var utomjordingar”. Hur kunde man bygga pyramiderna? Svar: utomjordingar. Beviset: de tre pyramiderna i Gaza matchar på något sätt stjärnbilden Orions bälte, vilket betyder att det var därifrån byggarna kom.

Det här kallas för forntida astronauter-teorin, eller som det heter i teveserien, forntida utomjordingar, och den går helt enkelt ut på att varelser från andra planeter kom till vår jord och hjälpte oss i vår utveckling. Pyramiderna var för svåra att bygga för korkade människor.

Jag har inte kartlagt teorins ursprung, men den förekommer i science fiction-litteraturen, till exempel i H. P. Lovercrafts berättelser från 1920-talet. Den mest kände företrädaren för teorin är förmodligen schweizaren Erich von Däniken. År 1968 gav han ut sin första bok, Erinnerungen an die Zukunft, på svenska Olösta gåtor ur mänsklighetens förflutna. Gåtornas lösning heter utomjordingar. von Däniken paketerade om science fiction till science och sålde bra. Gudarna var från början astronauter från andra världar som besökte oss. Våra förfäder blev så imponerade att de började dyrka dem.

Läs mer

Gästskribent Sixten Johansson: PK-KORPORATISMEN BANAR VÄG FÖR GLOBALFASCISMEN

Begreppet ”fascism” är stelnat: en avskyvärd ism fastgjuten vid nationalismen. Det fungerar propagandistiskt även i saklig text och används osakligt för att demonisera nationella idéer och strävanden. Men då är verklighetsoptiken låst och förvrängande.

Jämför med ”socialism”. Dess idékärna kan urskiljas på individnivå, nationell nivå, övernationell nivå: ett globalt förverkligande är slutmålet. Vi kan beskriva kooperativ socialism på individnivå lika väl som nationalistisk socialism och nationalsocialism. Och vi dissidenter kan tolka dagens globalistiska utveckling som global socialism.

Allt detta kan och bör tillämpas på begreppet fascism. Min syn är att vi i väst är på väg mot en sammansmältning av socialism, liberalism, islam och rovkapitalism, som bör kallas globalfascism på grund av de centrala likheterna med den italienska fascismen. Då bryter vi också upp låsningen av begreppet.

De senaste fyra åren har Sverige framträtt som ett multikorporativt samhälle (corporo = ”göra till kropp”) under ett centralistiskt styre med sjuklövern som enda godkända parti (med obetydlig makt i förhållande till den grandiosa självbilden och verkligheten). Den reella autoritära, elitära makten utövas på övernationella nivåer och utvecklingen går mot en expansiv och hänsynslös västlig globalfascism.

Läs mer

Säg åt dem att försöka använda huvudet även om det bär emot

Patrik Engellau

När det gäller att organisera, bruka och utveckla kunskap har hjärnan två skilda funktioner som vi kan förstå bättre om vi jämför med hur datorer är byggda. (Som om jag skulle begripa hur hjärnan funkar! Det gör väl ingen. När jag läser vad hjärnforskare kommer fram till om mänskligt tänkande så känns det mer upplysande att ta del av Schopenhauers och Nietzches funderingar.)

De två funktionerna är att lagra kunskap och att processa kunskap. Man – vem ”man” är i detta sammanhang är oklart – hämtar kunskaper i lagret och lägger dem på arbetsbordet och börjar jobba vilket betyder att knåda kunskaperna för att se om det händer något vilket det för det mesta inte gör. En del kallar detta arbete ”tänkande”. Eftersom ”tänkandet” så sällan ger något behag eller annan utdelning så slutar de flesta med denna syssla.

Det är ungefär som med matlagning. Matlagning är svårt. Ingen föds till stjärnkock. Man föds inte ens till att kunna steka ägg. Om man inte tar matlagningen på allvar och anstränger sig så blir de egenhändigt tillredda rätterna ganska äckliga och i varje fall underlägsna den industriellt producerade färdigmaten som kan köpas för nästan ingenting på ICA och motsvarande butikskedjor. Det gör folk, särskilt den underklass som aldrig uppfostrats i matlagning, vilket går att begripa med tanke på hur mycket lättare och godare det blir för kulinariska analfabeter med den hjälpsamma livsmedelsindustrins produkter.

Läs mer

OM GENUSVETENSKAP OCH VANFÖRESTÄLLNINGAR

Stefan Hedlund

”Upp flyga orden, tanken stilla står. Ord utan tanke himlen aldrig når”. När man begrundar den svenska feminismens utveckling ligger det nära till hands att minnas dessa odödliga ord, från Shakespeares Hamlet. Svenska radikalfeminister besitter en häpnadsväckande förmåga till intellektuell förnyelse. Just som man trodde att dumhetens yttre gräns var nådd, är det något ljushuvud som presterar nya intellektuella stordåd.

Det senaste är krav på att kvinnans menstruation måste placeras i fokus för det offentliga samtalet. Att normalt funtade kvinnor, och icke-feministiska män, torde uppleva detta som både olustigt och oaptitligt tjänar säkert som en extra drivkraft, som en förment bekräftelse för aktivisterna av att den egna aktivismen är samhällsnyttig. Inom den offentliga sektorn finns också många radikalfeministiskt sinnade byråkrater som gärna spenderar våra gemensamma skattemedel på att befrämja feministiska dumheter – ju dummare desto bättre.

Således har resenärer i Stockholms tunnelbana blivit ofrivilligt utsatta för offentligt finansierad ”menskonst”, varmed förstås att även små barn tvingats beskåda ”installationer” av blodfläckade trosor. Samma skattemedel ställs också till förfogande för ”menscertifiering” av arbetsplatser, varmed förstås att menstruationen skall placeras i fokus för social samvaro på arbetsplatsen. Allt sker givetvis i syfte att ”tänja gränser”, varmed förstås att aktivisternas lyckorus tilltar med kvadraten på anständiga betraktares upprördhet.

Läs mer

Hur utveckling och förbättring kan gå till

Patrik Engellau

Ett objektivt faktum är att levnadsstandarden för vanligt folk i västerlandet ökat dramatiskt under de senaste hundra, kanske tvåhundra åren. Det underliga, tycker jag, är att vi inte i självbevarelsesyfte har en mer livaktig diskussion om hur sådant egentligen går till. Risken är ju att mänskligheten av obetänksamhet gör något dumt som slår allt över ända och återför den västerländska civilisationen till tidigare förhållanden, då livet, enligt Thomas Hobbes, var ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort.

Jo, i någon mån funderar vi på hur vår lyckosamma ställning ska bevaras. Det görs faktiskt statliga utredningar i ärendet. Dessa brukar komma fram till sådant som att Sverige ska vara en ”kunskapsnation”, vilket normalt anses betyda att folk ska gå fler år i skola. Dessutom avsätts statliga pengar till forsknings- och utvecklingsändamål eftersom en annan intellektuell grundbult hos oss är att det krävs allt vassare teknik för att BNP och därmed välståndet ska växa. När det handlar om utveckling i u-länder talas det också mycket om behovet av pålitliga institutioner, till exempel ett hederligt och välfungerande rättsväsende och omutliga myndigheter.

Jag ska inte påstå att sådana resonemang är meningslösa, men jag tycker de missar själva kärnan i de nationella framgångsprocesser västerlandet fått uppleva. Kärnan är att folk beslutsamt sätter igång att lösa sina problem med de i allmänhet bristfälliga kunskaper de har. Det är handlingskraften och de goda avsikterna som är framgångens motor. Det är mentaliteten, inte tekniken och lagarna, som fäller avgörandet även om det förstås behövs teknik och lagar som förkroppsligar utvecklingsmentaliteten.

Läs mer

Flykten från ansvar

Anders Leion

Regeringsförhandlingarna har hållit på ett tag. Inget har hänt. Inget verkar hända på ytterligare ett tag. Vad beror det på?

Den vanligaste förklaringen pekar på den dubbla låsning som utgår från mittenpartiernas vägran att ens ta emot ett passivt stöd från SD och samtidigt vägra att ha något att göra med S. Detta senare uttryckt framförallt av Annie Lööf.

Och naturligtvis. Med dessa förutsättningar blir det svårt att räkna ihop en majoritet. Men detta låsta läge kan inte vara någon överraskning. Inte heller är det något som skedde av misstag i valrörelsens överhettade debattklimat. Så orutinerade och valhänta är inte våra politiker.

Läget är avsiktligt skapat. Det är ett sätt att i det fördolda fortsätta med en politik som man inte öppet törs visa för väljarna.

I själva verket vill man inte ha makt. Man söker ett sätt att smita från ansvaret utan att denna önskan blir för uppenbar.

Här är deras – förvisso ur snävt partiegoistiskt perspektiv – rationella kalkyl.

Sjukvården, skolan och polisen är i kris. Den kommer att bli värre som en följd bland annat av ökande brist på personal. Bostadspolitiken har efter årtionden av försummelser hamnat i ett läge där den aktivt motverkar ett länge uttalat mål: att alla, inte bara de mest välbeställda, skall ha en bostad. Detta är omöjligt av olika skäl, men främst därför att tillväxten per invånare är så urusel – i botten bland EU-länderna.

Läs mer

Gästskribent Rolf Oward: Konsten att avancera med identitetspolitik

Ett av de mer framgångsrika sätten att nå höga och välbetalda positioner i Sverige är att vara identitetspolitiskt korrekt. Givetvis är gedigen PK-kunskap ett måste liksom att – utåt – bekänna sig till statsfeminism, massinvandring och klimathotstroende. De gängse godhetsmarkörerna måste således vara på plats så att omvärlden verkligen ser att du är på Den rätta sidan.

Identitetspolitik baseras på att man hittar, eller hittar på, en grupp som man anser vara utsatt, förtryckt, misshandlad eller motsvarande och sedan ger denna grupp diverse stöd och förmåner som kompensation för denna påstådda utsatthet, detta föregivna förtryck, denna uppdiktade misshandel.

Du behöver inte själv tillhöra gruppen, även om det självfallet ger bättre PR-effekt. Det viktiga är att den kan ses som strukturellt underordnad andra grupper, det vill säga att den uppfattas vara i underläge.

När du hittat gruppen är nästa fas att du gör dig till talesperson för den. Spara inte på krutet utan varva igång ett ytterst aggressivt språkbruk där du envetet bankar in hur utsatt den är och att ”det är samhällets ansvar att gå in med resurser”. Genom att du ständigt, skränigt och högljutt uttalar dig blir det naturligt för medierna, och andra, att uppfatta dig som den självklara företrädaren för gruppen. Du är den osjälviske, det goda ombudet, som berättar om deras umbäranden.

Läs mer

Den uttröttade majoriteten

Patrik Engellau

Fram till ganska nyligen var alla svenskar i stort sett likadana, inte bara utseendemässigt utan även kulturellt. Sverige var ett homogent samhälle. Vare sig man var greve eller gruvarbetare tyckte man ungefär likadant. Folk hade i stort sett samma värderingar (till exempel att man inte skulle ligga andra till last; om denna grundvärdering inte funnits hade Sverige aldrig börjat bygga välfärdsstaten, ett system som egentligen bara funkar om folk drar sig för att utnyttja det). I ett sådant samhälle, där alla har samma värderingar, gäller politiken inte värderingsfrågor utan hur inkomsterna ska fördelas. Svensk politik har därför bara handlat om ekonomisk fördelning och aldrig behövt besvära sig med värderingar vilket brutalt avslöjades när partiledarna för något år sedan i Almedalen skulle prata om svenska värderingar och därvid endast kunde haspla ur sig klyschor om värdegrund och allemansrätt.

Men numera har den kulturella homogeniteten blivit uppluckrad (och troligen inte bara, kanske inte ens i första hand, på grund av migrationen). Numera råder olika slags värderingar hos befolkningen och detta måste politiken ta hänsyn till. Om skolan har problem duger det inte att komma dragande med nya lärarmiljarder när det egentligen handlar om kampen mellan olika värderingsbaserade pedagogiska ideologier.

Nyligen skrev jag att:

…folks åsikter i betydelsefulla politiska frågor som inte uppenbart har någon logisk förbindelse med varandra ändå tenderar att klustra sig i två distinkta grupper.

Läs mer

Star Wars-sagan är slut

Mohamed Omar

När Disney köpte Star Wars-konceptet 2012 så var många fans skeptiska, och många andra var entusiastiska och förväntansfulla: äntligen skulle det komma uppföljare som tillfredsställde både nostalgiker och nya tittare. Den första filmen i serien, The Force Awakens, hade premiär strax före jul 2015 och såg ut att bli en fest för nostalgiker. Regissören J J Abrams skulle hitta tillbaka till känslan i de tre första, klassiska filmerna 1977-83. Harris Ford gjorde come back i rollen som smugglaren och den motvillige hjälten Han Solo, Carrie Fisher som prinsessan Leia och Mark Hamill som jediriddaren Luke Skywalker.

Vissa menar att Force Awakens har så många likheter med den första filmen A New Hope från 1977 att man skulle kunna se på de nya filmerna som en omstart av hela Star Wars-sagan. Vi har en ung, föräldralös hjälte på en ökenplanet, en gullig robot som bär på viktig information och en ond militärmakt med en gigantisk rymdbas som kan förinta planeter med sitt strålvapen.

Men andra fans anade att allt inte stod rätt till. Det fanns en risk för att vänstervridningen inom den amerikanska filmindustrin, och hela underhållningsbranschen, skulle få för stor påverkan. Och de skeptiska fick rätt – The Force Awakens var en fortsättning på den älskade rymdsagan, om en galax långt, långt borta, men också ett inlägg i samtidens debatt om från ett vänsterperspektiv. Hjältinnan Rey är så klart en ung kvinna som utan någon som helst träning spöar en betydligt starkare skurk, den här filmens motsvarighet till Darth Vader – Kylo Ren.

Läs mer

Gästskribent Rebwar Hassan: Kashif Virk försöker ursäkta SSU Skånes antisemitism och homofobi

Ahmadiyya-imamen Kashif Virks försök att ursäkta SSU Skånes antisemitism och homofobi med hjälp av en ”Bagdad Bob” i Dagens Samhälle är typiskt för allt slags islam och islamism. Hat mot judar och homosexuella är välgrundat i islams läror. Att islam går ut på att tvinga på alla samhällen sharialagar är välbekant. Det islamisterna säger och gör i SSU är alltså, för dem, naturligt och i enlighet med normal-islam vare sig de tillhör Ahmaddiya-sekten eller någon annan islamisk gren.

Imamen Virk vet dock att den normale svensken, eller för den delen normale invandraren från muslimskt dominerade länder, ogillar shariasamhällen. Virk drar därför igång sin skademinimering. Han låter som Bagdad Bob i högform och försöker i en artikel i Dagens Samhälle få ett studiebesök som operasångaren Richard Söderberg – känd för att arbeta med HBTQ-frågor – gjorde i Malmömoskén till att ursäkta islams syn på homosexuella.

Islam är motsatsen till mångkultur, sekularism, vetenskap, jämställdhet och jämlikhet, demokrati och mänskliga rättigheter. Söderberg fick under sitt moskébesök såklart inte höra att grisar och homosexuella är haram.

I kampen mot radikal islam bör vi diskutera slöjförbud, förbud mot böneutrop, utvisning av utländska imamer och en omfattande avprogrammering av de invandrare som vill upprätta shariasamhällen. De behöver, precis som nazistavhoppare stöd och hjälp att kunna hoppa av. I de fall de insisterar med sina shariakrav bör de få en enkelbiljett till valfritt sharialand, till exempel Saudi-Arabien eller Iran eller Turkiet.

Läs mer

Att förklara populismen

Patrik Engellau

Utan att förgripa sig så särskilt på den politiska verkligheten i nutida västerländska demokratier kan man dela in aktörerna i tre grupper (och häng inte upp dig på benämningarna): elitpartier, populistpartier samt folket.

Elitpartierna (och deras härolder i media, men jag bortser från dem) brukar anföra att populistpartierna inte har någon riktig politik utan bara orealistiska slagord, ja, det är just de grovt tillyxade förslagen, ”enkla lösningar på svåra problem”, ofta avlossade nonchalant från höften, som anses definiera partier eller politiker som tillhöriga populismen. Trump och hans mur mot Mexico och löften om nya jobb i USA:s rostbälte kan vara ett exempel; den nyvalde brasilianske presidenten Jair Bolsonaros idé om att låta armén leda skolutbildningen i landet kan vara ett annat.

Min uppfattning är att elitpartierna har rätt i dessa anklagelser mot populistpartierna. Graden av seriositet varierar förstås mellan enskilda populister men det är svårt att värja sig från intrycket att de strävar mer efter att ha drag under galoscherna än att presentera genomtänkta politiska program.

Läs mer

Tre hädare

Jan-Olof Sandgren

I min förra krönika skrev jag om hur Pakistans premiärminister Imran Khan vill införa klassiskt socialdemokratisk politik i ett land som snart kommer att utmana Indonesien som innehavare av världens största muslimska befolkning. Man kan bara önska honom lycka till och jag menar det verkligen. I Europa, som ju måste betraktas som socialdemokratins hem på jorden, går utvecklingen i motsatt riktning.

Ett tecken på att en del nya vindar blåser i Pakistan, är att högsta domstolen i Lahore nyligen friade den sedan 2010 fängslade Asia Bibi från anklagelser om blasfemi. Ett modigt beslut, med tanke på att hon tillhör en kristen minoritet och att domstolen arbetade under trycket från religiösa fundamentalister, som bokstavligen fyllde gatorna och krävde att hon skulle hängas.

Bara en vecka tidigare hade ett liknande ärende tagits upp i Europadomstolen i Strasbourg. Men den här gången blev domen fällande. En österrikisk kvinna fälldes för att (nio år tidigare) ha uttryckt sig respektlöst om profeten Mohammed – alltså exakt samma anklagelse som riktades mot Asia Bibi. Man kan knappast hävda att domstolen arbetade under press från någon folklig opinion. Inga demonstrationer förekom utanför domstolsfönstret (såvitt jag vet) och hade domen blivit friande skulle den förmodligen gått obemärkt förbi.

Läs mer

Gästskribent Einar Askestad: Det kvinnliga våldet – om den oförlösta dynamiken mellan kvinna och man i vår samtid

Som varande en man drar man sig för att tala om kvinnan. Man vet att allt kan vändas emot en, och det innan man ens hunnit öppna munnen. Här i skrivkammaren kan dock ingenting stoppa mig från att tala till punkt. Ändå infinner sig liksom en internaliserad censur. Varför? I mitt fall säkerligen som en följd av en god uppfostran, där man lärt sig att vörda kvinnan. Jesu moder.

Omsorg, självuppoffring. Den aktsamheten byggde i någon mening på reciprocitet. En ömsesidig respekt. Den är nu borta. Den finns inte i offentligheten mer. Därför sätter jag det inlärda inom parentes, åtminstone tills vidare, och tar bladet från munnen.

Det kvinnliga våldet. Redan de orden frammanar motreaktioner. När jag för många år sedan läste in ”Tankar för dagen” för P1, refuserades ett enda av mina förslag. Jag ville tala om ett kvinnligt, mer psykiskt våld. Producenterna på SR tyckte inte att det var ett ämne att ha några tankar kring. Hellre då om patriarkatet, kärleken till nästan, mensvärk, katter, ångest inför julen, människors lika rättigheter och värde, eller det roliga i att prata i P1. De kvinnliga producenternas intresse för krönikören mattades, telefonen slutade att ringa.

Läs mer

Samhällspräster i stället för samhällsingenjörer

Patrik Engellau

Ingenjörer är omistliga. Om du till exempel ska bygga en bro så måste skickliga ingenjörer räkna och rita så att inte bron brister och trafiken faller i floden därnere (i en del länder, Brasilien till exempel, kraschar broar men inte för att ingenjörerna räknat fel utan för att bolaget som bygger bron slarvat med armeringen för att spara pengar så att beslutsfattande politiker kan mutas; riggade upphandlingar och underslev – slå vid behov upp detta ord för din förkovran – förekommer även i Sverige, det vet jag för jag har startat juristgranskningsgruppen Konkurrenskommissionen som håller koll just på offentliga upphandlingar).

Det finns även samhällsingenjörer. Även de är omistliga. De konstruerar till exempel välfärdssystem. Om staten ska finansiera personliga assistenter till handikappade så måste någon tänka ut det praktiska såsom ersättningsnivåer, regler för behovsbedömning och upphandlingsmetoder, allt sådant med därtill hörande lagtext och nödiga blanketter. De som gör det kan vi kalla samhällsingenjörer. (Att de ofta verkar göra ett klantigt jobb betyder inte att jobbet inte behöver göras.)

Svenska politiker tänker som samhällsingenjörer ehuru på lite abstraktare nivå än vanliga blankettkonstruktörer. Om internationella undersökningar visar på brister i det svenska skolsystemet så börjar de ingenjörsmässigt tänka på om det finns konstruktionsfel i den stora utbildningsmaskinen. Hur ser flödena ut? Kommer rätt sorts material ut ur lärarfabrikerna? Om ej, kan man påverka selektionen till fabrikerna genom att höja lärarlönerna? Är kanske lärarhögskolorna föråldrade med dålig ventilation och fel huvudmannaskap? Ska man riva dem och bygga nya eventuellt i partnerskap med privata företag? Nej! Se på Nya Karolinska Solna! Men New Public Management då? Nej! Sådant har den senaste samhällsingenjörstrenden förkastat. Blir det bättre om hela skolmaskineriet återförs från kommunal till statlig kontroll?

Läs mer

Gästskribent Elöd Szántó: Vad gör den svenske bonden numera?

Den heta sommaren är över med alla rubriker om ”nödslakt av djur” på grund av foderbrist orsakad av de ostoppbara klimatförändringarna som har drabbat vårt land. Stora feta rubriker om domedagen som väntar svenskt jordbruk. Hur kort minnet är och hur snabbt man tar till ordet ”aldrig” illustreras av medgivandet att det var det värsta torkan sedan 1992. Jag vill komma ihåg att 1992 fyllde min dotter ett år och det var inte längre tillbaka än 26 år sedan.

Nu lät det i alla fall så som att det här var något unikt i historien som förståsigpåarna dessutom har räknat ut skall komma oftare.

Och visst var det jobbigt och det kändes bra att man uppmärksammar det prekära läget som en basnäring (den allra mest basala skulle jag säga) tampats med. Det var rena hallelujastämningen bland alla som ville hjälpa till. Ministrar, kommunalråd och journalister överträffade varandra i solidaritetsuttryck med svenske bonden.

Det kändes så bra att hjälpa till någon som är i nöd. Nästan som under tiden för ”Refugees welcome” på Södermalm då alla kände på sig att man vill bidra till att göra världen bättre. Den här gången var det bättre och lättare för alla, ty det stod ingen SD som pekade på fakta som talade emot. Tvärt om, nu var alla med på de godas tåg.

Läs mer