PK-isterna reviderar historien

Mohamed Omar

Fettisdagen infaller i år den 5 mars. Trots detta ser jag folk överallt med semmelpåsar! Får man äta semlor före fettisdagen? Jo, de ska ätas under fastlagen, de tre dagar som föregår fastan. I år börjar fastlagen med fastlagssöndagen den 3 mars. Den följs av blåmåndagen, som även kallas fläskmåndag och därefter kommer fettisdagen den 5 mars. Under dessa dagar ska man frossa och festa. Men man kan förstås äta semlor när man vill. Vi talar inte om sharia här.

Om man ska äta semlor med sina vänner kan det vara trevligt att läsa en dikt. Jag försöker att så ofta det går ha poesi med. Det gör fester mer festliga och mindre vardagliga. Dessutom kan dikterna vara fina och tänkvärda. Någon kanske till och med undrar vad poeten hette och söker upp fler dikter på biblioteket eller Internet. Då har man främjat svensk kultur.

Det finns dikt av Elsa Beskow som nämner semlan. Den heter ”I fastan” och går så här:

Läs mer

”De bryr sig inte om oss”

Anders Leion

Under senare år har många samtida rörelser och händelser återgivits i massmedia. Nu senast är det rörelsen de gula västarna som getts uppmärksamhet världen över. I Sverige har dock rapporteringen varit tämligen lågmäld, kanske beroende på att det inte finns någon uppenbar koppling till Sverige. Skulle en sådan koppling finnas innebure den i så fall en kritik av våra makthavare.

Annorlunda behandlades Metoo-rörelsen. Den började i USA men fick en omedelbar efterföljd i Sverige. Under veckor och månader dominerade den nyhetsinslag och kultursidor. Varför det? Därför att det var så lätt att göra den svensk, att upptäcka svenska offer och förövare.

Tusentals var de kvinnor som vittnade om övergrepp de utsatts för. Många var de män som anklagades och avslöjades. De fick inte någon möjlighet att förklara sig före avslöjandet. De miste ofta familj, vänner och arbeten. De dödades socialt. I något fall inträdde också den fysiska döden – antagligen i flera, hittills okända fall. Den sociala döden föregår ofta den fysiska.

En man har dömts. Metoo var alltså en lynchmobb. Som sådan var den inte intresserad av sanningen. Den var ute efter att, lustfullt, skapa offer. (De kvinnor som alls inte var ute efter att skada, utan bara ville berätta om sina erfarenheter har råkat illa ut. Men lösliga rörelser kidnappas alltid av extremister.)

Läs mer

Kan det finnas framtidstro efter välfärdsstaten?

Patrik Engellau

Till installationsceremonin för Brasiliens nyvalde president Jair Bolsonaro hade presidenten avinviterat, det vill säga nobbat, representanter för stater som Kuba och Venezuela. Han tog dock hjärtligt leende emot Ungerns Viktor Orbán och den nordamerikanske utrikesministern Mike Pompeo.

Bolsonaro säger att han ska utrota korruptionen, kriminaliteten, socialismen och PK-ismen. Då kan man förstå att kommunister inte är välkomna. Han tänker även rensa ut dem från statsapparaten.

Min portugisiskafröken i Rio de Janeiro tycker mycket illa om Bolsonaro och hans regering. Särskilt illa tycker hon om frikyrkopastorn Damares Alves, nyutnämnd minister för Kvinnor, Familj och Mänskliga Rättigheter. Alves anser att pojkbebisar ska vara klädda i ljusblått och flickbebisar i rosa.

Alves vill också inrätta ett ”våldtäktsbidrag” som ska utgå till den kvinna som blivit gravid efter en våldtäkt men ändå väljer att behålla barnet. Bakgrunden är att abort är förbjudet i Brasilien utom efter våldtäkt. Fru Alves vill nu täppa igen den återstående luckan i lagen. Min portugisiskafröken anser att detta är verklighetsfrämmande. Det är hur lätt som helst att få abort i Brasilien bara man betalar. ”De rika går till riktiga sjukhus och de fattiga tvingas gå till vilken slaktare som helst”, säger hon. Om komplikationer tillstöter kan den fattiga kvinnan inte gå till folksjukvården för då kanske hon blir bestraffad för den olagliga aborten. Portugisiskafröken vet inte till sig av upprördhet.

Läs mer

Tomtefar är en död far

Mohamed Omar

Mitt arbete med att sammanställa en bok om årets fester fortsätter. Jag hittade nyligen en av den liberala studentföreningen Verdandis småskrifter från 1905. Den är 25 sidor lång, heter Nordisk folktro och fornnordisk religion och är skriven av litteraturhistorikern Henrik Schück. Tyvärr finns inte småskriften på nätet.

Schücks tes är att rester av asatron lever kvar i samtidens folktro. Och inte bara det, där finns även rester av en religion som är ännu äldre än den ”skaldereligion” vi känner från Eddan. Eddan, menar Schück, var elitens litteratur, medan vanligt folk hade en annan tro.

”Ty denna skaldereligion har aldrig varit de nordiska folkens tro, utan var hvad den är: poesi – alldeles som den religion, som träder oss till mötes i de homeriska sångerna.”

Schück förklarar sedan religionens utveckling så här. Först har vi polydemonismen, sedan polyteismen, som följs av monoteismen. Ordet ”polydemonism” hade jag inte hört förut. Så det var värt att läsa den här småskriften bara för det ordets skull.

Ursprunget till all religion, tror Schück, är fruktan. Man var rädd för det okända, för mörkret och för rovdjuren. Under denna tid dyrkade man ”demoner”, väsen utan egennamn och personlighet. Ur detta utvecklades sedan polyteismen, då demonerna fick egennamn och personlighet, vilket sedan följdes av nästa stadium då alla gudar sattes ihop till en, monoteismen.

Läs mer

Den självblockerade staten

Patrik Engellau

För ett hyggligt antal år sedan blev jag erbjuden att skriva ett antal krönikor i Expressen. Den första krönikan var ett ganska vetenskapligt stycke som argumenterade att Sverige troligen var den mest centraliserade staten sedan de pyramidbyggande egyptiska faraonerna om man mätte centraliseringen med den andel av BNP som staten lade beslag på. Efter det fick jag inte skriva några fler krönikor. Om jag säger att den ansvariga Expressenjournalisten sedermera fick en framstående befattning på DN Kultur så kanske du förstår varför.

Att mäta statens andel av BNP är en ganska rättfram historia, i varje fall för moderna västerländska länder som har statistiken någorlunda i ordning. Men pengarna är bara en aspekt av statens maktutövning. Därutöver finns lagarna, reglerna och föreskrifterna från riksdag och myndigheter. (Och därutöver finns propagandan, men den hoppar jag över just nu.)

Min uppfattning är att Sverige har blivit än mer centraliserat sedan min Expressenartikel. Det beror inte på att staten sedan dess tagit en större andel av pengarna utan på att den centraliserade regelstyrningen, mätt till exempel i det totala antalet regelsidor, långsamt men målmedvetet ökat med några procent om året (plus att propagandan numera ibland tangerar hjärntvättens intensitet).

Läs mer

Gästskribent John Gustavsson: Till försvar av George W Bush. Kriget mot terrorismen var rättfärdigat

George W Bush är, tio år efter slutet på hans presidentskap, fortfarande en av de mest kontroversiella och missförstådda karaktärerna i modern världspolitik. Hans kritiker hävdar att han drog in USA i evighetskrig, skapade flyktingvågor till Europa, kraschade världsekonomin och kanske till och med låg bakom själva katalysatorn till allt detta: 11 september-attackerna. I denna och mina kommande artiklar tänker jag försöka nyansera bilden av Bushs presidentskap. Till att börja med: Överreagerade USA på 11 september?

Det har blivit en slagdänga bland anti-Bush-kommentatorer att säga ungefär att ”OK, 9/11 var hemskt, men man attackerar väl inte två länder bara för det!?”. Det dessa människor glömmer att fråga är 1) varför skedde 9/11-attacken? och 2) varför har den aldrig gjorts om?

Det bästa sättet att besvara båda dessa frågor är kanske att läsa vad tillfångatagna Al-Qaidaledare själva säger om saken. Vad trodde man sig kunna uppnå? Svaret är rätt uppenbart: Al-Qaida, precis som många andra av USA:s motståndare, hade under årtionden spridit propaganda som gick ut på att Västvärlden var dekadent, korrupt och framförallt svag. Alla militanta gruppers propaganda inkluderar budskap om att fienden är vek och möjlig att besegra. Problemet var att Al-Qaidas ledning börjat tro på sin egen propaganda.

Ja, Usama Bin Laden trodde på fullt allvar att Al-Qaida skulle kunna döda flera tusen civila amerikanska medborgare mitt på ljusa dagen, och istället för en kraftsamling och ett motangrepp skulle detta leda till att USA skulle vika ner sig och dra sig tillbaka från Mellanöstern. Hur kunde man tro det? Många har glömt detta idag men 1990-talet var en ganska fredlig period i USA:s historia, då man skar ner kraftigt på militär och underrättelsetjänst efter kalla krigets slut.

Läs mer

Ny podd! PK-isternas allians

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden pratar jag med författaren Johannes Nilsson (inspelat 20/1). Han debuterade 2002 med romanen Recension som fick stort genomslag. Hösten 2015 började han sända podden Magister med komikern Kristoffer ”Kringlan” Svensson. De höll på fram till 2017 och kommenterade bland annat den pågående ”omsvängningen” i svensk syn på invandring och mångkulturalism. De rörde sig utanför åsiktskorridoren och bjöd in flera kontroversiella gäster, både från vänster- och högerkanten.

År 2017 gav Nilsson ut boken Tyckonom, en nutidshistorisk betraktelse om hur Internet och sociala medier förändrat kultur- och medieklimatet i Sverige. Han har just nu en podd som också heter Tyckonom där han pratar med olika gäster. Jag uppskattade särskilt avsnittet med filmkritikern Kristoffer Viita om Netflix och Hollywood och kulturdrev från höger och vänster.

I det här avsnittet av Tankar från framtiden pratar jag med Johannes Nilsson om Januariöverenskommelsen (JÖ), pk-isternas nya allians för att bekämpa ondskan, det vill säga den så kallade högerpopulismen. Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt visade genom att okeja alliansen att han sätter pk-ismen över allting annat. Han kallar denna överideologi, som är viktigare än hyror, arbetare och ensamstående mammor, för så kallad ”antirasism”. I en intervju sa han:

”Vänsterpartiet är i sitt hjärta ett antirasistiskt parti. Utifrån detta har vänsterpartiets partistyrelse fattat ett beslut.”

Läs mer

Vi borde vara aktsamma om våra hjältemyter

Jan-Olof Sandgren

Att vara hjälte är helt enkelt ett jävla skitjobb!

Mina egna erfarenheter är begränsade, men ibland tänker jag på de hjältar som man läser om i historieböckerna. Oförvägna män som ger sig ut på livsfarliga världsomseglingar, rider i första frontlinjen, utstår umbäranden, tortyr och strapatser för att slutligen kanske dödas under förnedrande former, eller ta livet av andra, vilket heller inte låter så behagligt. Och allt detta för att uppnå ett högre syfte än sin egen bekvämlighet.

Om en hjälte drar sig tillbaka och vill njuta av livet som alla andra, falnar hjälteglorian. Vi tycker bättre om honom ifall han dör, innan han ådragit sig för många rynkor i ansiktet och fläckar på sitt samvete. Egentligen är det obegripligt att hjältebanan är så pass populär. Därför misstänker jag att y-kromosomen innehåller en typ av ”hjältegen”, som gör att män i särskilt hög grad är beredda att offra liv och lem för utsikten att bli hjältar – kanske en specifikt manlig form av ”kärlek”.

Ett folk som älskar sina hjältar och vars hjältar älskar sitt folk tenderar att bli framgångsrikt. Det är i varje fall det intryck man får om man betänker alla hjältesagor och myter, som i särskilt rikt mått finns hos kulturer som gjort avtryck i historien. Mahabharata, Ramayana, Iliaden, Odyssén, Den poetiska Eddan för att ta några exempel.

Läs mer

Medborgarnas Offentliga Utredningar 1988:1 En ny grundlag. Ett förslag

Patrik Engellau

För mer än trettio år sedan ingick jag i en grupp om sex personer – varav jag var den minst juridiskt kompetente – som utarbetade ett förslag till ny regeringsform. Det var inte på skoj utan på högsta allvar, det borgade exempelvis regeringsrådet Gustaf Petréns medverkan för.

Jag har inte ägnat många tankar åt grundlagsförslaget på några årtionden men började nyss, av en tillfällighet, att läsa. Det kändes som en plötslig flamma av klarhet. Hela den misstro mot den etablerade politiken som idag är allmän i Europa genomsyrade texten. Den svarade också på frågan om hur vi i stället borde organisera den svenska staten. Idag borde det förslaget vara en förebild och en inspiration för alla som handfallet undrande står och kliar sig i huvudet och frågar sig vad vi borde göra med Sverige (förutom att tills vidare stänga gränserna, vilket inte var motiverat år 1988).

Jag minns att jag själv då tyckte att förslaget var nästan skakande djärvt. Idag känns det bara helt rätt. Det börjar med ett Memorial som anger tonen. Här är några utdrag:

Vår gällande grundlag står främmande inför problemen i tiden. Maktens utövande har blivit viktigare än maktens gränser…

I en levande demokrati behöver folkets makt över sina ombud alltid värnas. Demokratins syfte är inte att främja politikernas makt över folket. Men det har alltmer blivit så, att landets resurser betraktas som den politiska maktens medel… Våra valda ombud förvandlas också alltmer till administratörer i det offentliga liv de själva skapat. De blir för väljarna ofta till förväxling lika de tjänstemän de tänktes satta att kontrollera.

Läs mer

Det ofrånkomliga våldet

Anders Leion

Två gånger har jag blivit slagen medvetslös. Första gången var det en pojke i klassen – vi var 7 eller 8 år – som gav mig en stenhård högerkrok. Den träffade på och bakom örat. Jag stöp direkt. Han och jag var klassens mest villiga slagskämpar. Vi hade länge gått och stirrat på varandra.

Andra gången var i lumpen. Jag satt och putsade kängorna när en ovän gick förbi och gav mig ett glåpord. Jag slängde borsten efter honom och råkade få träff i hans bakhuvud. Han kom rusande mot mig. Jag värjde mig genom att rikta bajonetten mot honom. ”Om du”… sa han med ett efterhängande outtalat hot. Jag förstod att han hade rätt. Jag måste acceptera ett slagsmål. Jag lade ifrån mig bajonetten och vi gick ut i korridoren, omgivna av de andra logementskamraterna. Han var mycket större än jag och jag hamnade ganska snabbt medvetslös på golvet.

Han var förstås nöjd – men det var jag också. Jag hade gjort motstånd. Pappa – duktig amatörboxare – berättade långt senare för mig att han varit orolig. Han tyckte att lekkamraterna fick bestämma för mycket över mig. Han lugnades när han en gång såg att jag – 5-åringen – gick in i ett slagsmål. Och jag har alltid kunnat stå upp för mig själv. Det är en stor tillgång. Villigheten att slåss har förstås minskat med åren. Men ännu i 60-årsåldern stoppade jag en bråkig knarkare i T-centralen. Jag hade nog inte klarat av det själv, men jag fick hjälp av några ungdomar.

Läs mer

Gästskribent Richard Sörman: Vikten av att förstå våra motståndare

”Seek first to understand, then to be understood” är ett berömt citat ur en bok om konsten att bli framgångsrik från 1989 av Steven Covey, The 7 Habits of Highly Effective People. Tanken är att det ska göra oss bättre rustade i våra mellanhavanden med våra kompanjoner och fiender om vi förstår hur andra tänker och inte bara avfärdar dem som maktlystna idioter.

Ibland funderar jag på om inte vi som vill se ett försiktigare och mer sansat Sverige undervärderar våra motståndare. Vi som önskar att våra politiker såg som sin primära uppgift att skapa goda livsförutsättningar för den egna befolkningen och inte att bygga ett utopiskt samhälle efter värdegrundsmodell tror ibland att det räcker att verkligheten ger oss rätt för att våra motståndare ska ge oss rätt. Tyvärr verkar det inte vara så enkelt.

Politiskt engagemang kan bottna i en vilja att behålla makt och privilegier, visst är det så. Men engagemanget kan också grundas i livshållning och ideal. Även hos våra motståndare. Och om vi underskattar våra motståndare handlar det kanske ibland om att vi underskattar våra motståndares hängivenhet och argument. ”Seek first to understand, then to be understood…”
Så vad kan de bärande motiven för våra antagonisters politiska engagemang vara? Vad driver dem framåt? Låt oss ta några exempel.

Läs mer

Humor med mera

Patrik Engellau

En av de böcker som gjort starkast intryck på mig genom livet är Arthur Koestlers The Act of Creation. Det går ut på att exempelvis humor, som är en underavdelning av den allmänna kreativiteten, kan uppstå när två tidigare inte sammankopplade förståelserymder plötsligt får kontakt och man använder den ena rymdens förståelsemönster på den andra och allt bryter samman i ett skratt eller en ny insikt.

Det där var förstås obegripligt som det alltid blir när man ska göra sig märkvärdig och forma en generell lag av disparata observationer. Så låt mig illustrera med ett exempel. Jan-Olof Sandgren skrev nyligen om det faktum att de flyktingar som tar sig till Europa från krigets Afghanistan och Syrien inte är kvinnorna och barnen, som den västerländska evakueringsregeln stipulerar, utan de starka, vapenföra männen. Ponera, säger Sandgren, ”att Europa, mitt under brinnande världskrig hade skeppat iväg sina starka och friska män till en främmande kontinent, för att där leva ett gott liv på lokalbefolkningens bekostnad. Jag har svårt att tro att det skulle hjälpt oss att besegra nazisterna”.

Det är kreativt och nästan roligt – tokroligt om det inte varit så allvarligt kanske – eftersom det använder normaleuropeiskt tänkande på dagens europeiska flyktingpolitik och får flyktingpolitikens totala förvirring att framstå i plötsligt blixtsken.

Läs mer

Att förstå den svenska parlamentarismen

Lennart Bengtsson

Det är inte lätt att förstå dagens politiska utveckling. Det gäller inte minst den svenska situationen. Efter drygt fyra månader har man äntligen enats om att återinsätta regeringen Löfven efter att ha avsatt den två gånger sedan valdagen. Detta måste om något vara ett rekord. Jag kan omöjligt finna ett passande ord på svenska och knappast på något annat språk heller. Kanske de engelska begreppen warped eller lopsided skulle kunna passa med den approximativa betydelsen skev, sned eller förvriden.

En märklig komponent i det svenska statsskicket är användandet av negativ parlamentarism det vill säga man tillsätter inte den ministär som får mest ja-röster utan det är fullt tillräckligt om den får minst nej-röster. Det normala i de flesta länder är förstås positiv parlamentarism det vill säga man tillsätter den ministär som får mest ja-röster.

I full analogi med ett sådant tänkande har man i detta val liksom i valet 2014 inte valt vad man i första hand vill göra utan det viktigaste har varit att utestänga partier som vill göra det man inte gillar och det handlar framför allt om Sverigedemokraterna. Det gäller förvisso inte generellt utan avsteg är fullt tänkbara när man råkar ha nytta av deras röster som vid den första avsättningen av Löfvenministären strax efter valet. Den negativa synen på Sverigedemokraterna har därför tydliga jesuitiska drag och ändamålet helgar således alltid medlen.

Läs mer

Hur enfaldig eller maktlysten, vilket i det här fallet leder till samma sak, kan människan bli?

Patrik Engellau

Sedan 1960 har antalet jordbor fördubblats. Hur har det funnits mat till allihop? Under det senaste halvseklet har världens matproduktion ökat alldeles oerhört. Produktionen av kött  har ökat fyra gånger.  Vattenodling av fisk och skaldjur har ökat mer än 20 gånger. Det är på liknade sätt med andra sorters mat. Proteinintaget per skalle har till och med ökat med tio procent eller mer över hela klotet.

Nu kommer den stora frågan. Hur har det gått till? Tror du att denna utveckling är resultatet av statlig planering eller av att livsmedelsproducenter, som må vara nog så reglerade, har fått utveckla sina krafter på egen hand utan centralstyrning?

Det var ingen svår fråga. När staten griper in blir det snarare svält än ökad livsmedelsproduktion. Se på erfarenheterna i 1930-talets Sovjetunionen.

Läs mer

Nej, islam har inget positivt att bidra med till det svenska samhället

Mohamed Omar

I en krönika nyligen (18/1) ställde jag frågan om islam har något positivt att bidra med till det svenska samhället. Jag kunde inte se att så skulle vara fallet. Det var anledningen till att jag lämnade islam. Jag frågade mig själv: varför ska jag vara muslim? Jag kan ju välja att inte vara det. Om jag ska fortsätta vara muslim måste jag kunna motivera det för mig själv och andra. Jag läste och läste för att försöka hitta någon anledning, men jag hittade ingen. Om någon frågade varför jag var muslim, så hade jag inget svar.

Ett tag tänkte jag att religion kanske kunde gå att jämföra med språk. Jag talar svenska, du talar tyska. Det är inte mer än så. Vissa är muslimer, vissa är kristna. Men den jämförelsen håller inte eftersom man inte väljer sitt modersmål. Du kan inte vakna upp en morgon och bestämma dig för att sluta tala svenska. Du kommer att tänka och drömma på ditt modersmål vare sig du vill eller inte. Islam däremot kan man lämna, så för att stanna kvar behöver man en anledning.

Jag säger inte att allt med islam är dåligt, jag säger bara att islam inte har något att bidra med. För det som är bra i islam kan man komma fram till ändå. Och då slipper man allt som är dåligt med islam. Islam säger till exempel att man ska ta hand om föräldralösa barn. Det kan vi komma fram till själva utan islam. Och då slipper vi också tro att Muhammed var den perfekta människan och en förebild i alla tider. Han hade slavar. Nykterhet kan vara bra. Men är det bra för att Gud säger det eller för att vi själva begriper att för mycket sprit skadar hälsan? Dessutom är inte alkohol alltid skadlig för alla människor. Det beror på mängden och på personen.

Läs mer

Ny podd! Blade Runner 2019

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 15/1) pratar jag med Dolf. Jag har lärt känna Dolf genom att hans intressanta kommentarer här på Det Goda Samhället i vilka han visat att han är väl bevandrad i film och litteratur.

I detta avsnitt pratar vi om science fiction-klassikern Blade Runner från 1982. Vi är två veckor inne i det nya året 2019 och det år då Blade Runner utspelar sig. Filmen är baserad på en roman av den amerikanske författaren Philip K. Dick från 1968: Do Androids Dream of Electric Sheep? Dolf har nyligen läst om romanen och sett filmen och berättar om hur de skiljer sig åt.

Filmen skildrar alltså en mörk, dystopisk framtid i Los Angeles år 2019. Det är en noir-deckare à la Raymod Chandler med hårda män som dricker whisky och en kedjerökande femme fatale med fyrtiotalssfrisyr, men i en futuristisk, cyberpunk-miljö.

Människan har lyckats framställa organiska robotar som är nästan omöjliga att skilja från vanliga människor. Dessa kallas replikanter och de används som slavar av människorna. Efter en serie blodiga uppror bannlyses replikanterna från jorden och deras liv begränsas till fyra år. En speciell sorts poliser, så kallade blade runners, får i uppgift att identifiera och döda alla replikanter som mot lagen befinner sig på jorden.

Läs mer

Mittpolitik i mellanmjölkens land

Jan-Olof Sandgren

Trots en viss vana att lyssna på politiska debatter måste jag erkänna att jag har svårt att förstå vad Annie Lööf säger. Jag lyssnar och lyssnar men får ingen klar bild i huvudet vad orden betyder, de försvinner ur medvetandet ungefär lika fort som en reklamtext.

Det är enklare att förstå Islam än Centerpartiet. Islamisterna vill riva ner den civiliserade världen (som jag känner den) och byta ut den mot något jag inte gillar. Inte så att jag sympatiserar med dem, men jag förstår i alla fall vad de är ute efter. Koranen må ha sina brister, men som politiskt program är den föredömligt uppriktig.

Innan Jonas Sjöstedt tog steget in i mittpolitiken var han ganska öppen med att hans parti vill avskaffa kapitalismen trots att han vet att minst 90 procent av väljarkåren tycker att det låter vansinnigt. Idag kanske han skulle uttrycka sig lite mer försiktigt.

Även SD-politiker har rykte om sig att tala klarspråk. Några kanske kan klandras för att inte vara tillräckligt nyanserade, men de lyckas i alla fall förmedla att de vill begränsa invandringen. Budskapet går fram.

Läs mer

Vilka är orkestern?

Patrik Engellau

Jesus använde liknelser för att folk skulle förstå vad han menade. Det finns ett fyrtiotal liknelser i evangelierna hävdar några som har räknat. En del av dem funkar inte längre, till exempel den om senapskornet – som är pyttelitet men ska bli ett stort träd – eftersom ingen numera vet hur ett senapskorn ser ut, eller den om att ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar eftersom vinsäckar har kommit ur bruk. Andra liknelser har bevarat sin kraft, till exempel den om såningsmannen vars frön ibland hamnar på hälleberget men ibland i god jord och då kan ge ”hundrafaldig frukt”. Där känner alla predikanter igen sig.

För Brasiliens nye president Jair Bolsonaro är Jesus en levande figur ty Bolsonaro är troende katolik (och hans fru Michelle är evangelisk, vilket många brasilianare skulle beskriva som extatiskt protestantiskt frikyrklig). Jag vet inte om Bolsonaro kommer att bli en bra eller dålig president, men det där med liknelser verkar han ha lärt sig av Jesus. Han presenterade nyligen en liknelse som i all sin enkelhet tycks mig mycket kraftfull.

Han sa att han var som en dirigent och att det inte var han som gjorde musiken. Han skulle bara dirigera och var helt beroende av dem som spelade. Sedan trasslade det till sig för man fick aldrig riktigt klart för sig vem som skulle göra jobbet, det vill säga klämma fram tonerna. Det är musiken som är sanningen, sa han.

Läs mer

Har islam någon positiv effekt på svensk kultur?

Mohamed Omar

Rahaf Mohammed al-Qunun är en ung saudisk kvinna (18 år gammal) som flytt sitt land. Hon var på väg till Australien via Bangkok då hon greps av thailändska myndigheter den 5 januari. Avsikten var att söka asyl i Australien eftersom hennes familj misshandlade och hotade att döda henne eftersom hon lämnat islam.

De thailändska myndigheterna avsåg först återsända henne till Saudiarabien, men efter att hennes fall fått stor uppmärksamhet på sociala medier, fick hon flyktingstatus av FN. Den 11 januari fick hon asyl i Kanada och anlände i Toronto nästa dag.

Medan Rahaf befann sig på flygplatsen i Bangkok så öppnade hon ett Twitterkonto där hon berättade för världen att hon lämnat islam och var rädd för att bli mördad av sin familj och hon tvingades återvända till Saudiarabien. Hon väckte sympatier och mer än en halv miljon tweets använde hashtaggen #SaveRahaf.

Men nu befinner sig alltså Rahaf i Kanada där hon kan börja ett nytt liv. Det är ett exempel på när ett land självt bestämmer vilken flykting man ska ta emot. Hon var handplockad. Det är helt klart bättre än att bara släppa in vem som än visar sig vid gränsen och uttalar ordet ”asyl”. Med ett sådant ansvarslös system får vi in just den typ av människor som Rahaf flydde ifrån, det vill säga islamiska fundamentalister. Med en fortsatt ansvarslös asylpolitik i väst kommer kvinnor som Rahaf inte att vara trygga här heller.

Läs mer

Make China Great Again

Patrik Engellau

Om inte president Donald Trump först hade tjingat på en amerikansk variant av den parollen så hade president Xi Jinping kunnat använda den för sitt eget storslagna nationella projekt, och kanske med större trovärdighet än sin amerikanska kollega, ty Xis avsikter handlar om en upprättelse av Kina sedan de förnedrande opiumkrigen, medan den tidpunkt som Trump vill återställa till är oklar men troligen inte befinner sig mer än några årtionden tillbaka.

Kinas roll är att vara ”Mittens rike” och kineserna roll är att vara härskare i världen. Den mångtusenåriga självbilden fick en törn vid mitten av 1800-talet, när England och Frankrike, två uppkomlingsnationer som kineserna såg det, genom två krig tvingade Kina att acceptera opiumhandeln och att underkasta sig västvärldens vilja. Det var en stor skymf för ett härskarfolk. Xi Jinpings plan är att återställa den gamla ordningen.

Kineserna är ett genomtänkt folk. De nöjer sig inte med att producera mer stål och köpa hamnar och järnvägar utomlands utan de strävar också efter att bygga ett intellektuellt fundament för en ny ordning i syfte att visa att ordningen inte alls är ny utan i själva verket det sanna och ursprungliga Kina som återtar sin naturliga position i världen efter en kortvarig ehuru beklaglig störning (under vilken, försäkras det dock, allt som gjordes, även Maos grymma och våldsamma kulturrevolution, ändå verkade, bortom tillfälligheterna, för Kinas av historien naturligt givna upprättelse).

Således höll professor Gan Yang vid universitetet i Guangzhou år 2005 en föreläsning om att ”förena de tre traditionerna”. De tre traditionerna, bara för att illustrera det historiska greppet, representerades av Qing-dynastin som grundades i början av 1600-talet, Maos socialism och Dengs reformism. Den uppgift som professor Gan pekade på var att förklara vad som förenade dessa traditioner och hur de gemensamt upprätthöll Mittens rike.

Läs mer

Den stora rädslan

Patrik Engellau

Varje dag våndas jag över att jag bara pratar i stället för att göra något åt situationen i Sverige. Rätt ofta frågar mig oroliga människor om jag har något bra tips om vad de kan göra för att hjälpa till att styra upp läget. Det har jag inte.

Det finns förstås en oändlig lista med lösningar i det offentliga samtalet. Alla dessa har den gemensamma egenskapen att de är ogenomförbara eftersom det inte finns någon som tänker genomföra dem. Till exempel vore det fint med en författningsdomstol. Majoritetsval i enmansvalkretsar är inte heller någon dum idé. Ett grundlagsfäst tak för skattetrycket är en annan vacker tanke. Invandringsstopp skulle nog många sätta högst på önskelistan. Inte ens ett upphävande av hyresregleringen, som inrättades under andra världskriget och för länge sedan borde ha tagits bort precis som man slopade kaffe- och havregrynsransoneringen, har vi lyckats med trots att kloka personer har tjatat om det i mer än femtio år.

Felet med sådana där idéer, hur teoretiskt förnämliga de än må vara, är att de inte lämpar sig för folkaktioner. Folk tar inte på sig gula västar och går ut och slår in skyltfönster och bränner bilar för att Sverige ska få majoritetsval i enmansvalkretsar. För övrigt ligger det inte för svenska folket att ta på sig gula västar och slå sönder fönsterrutor. Vi är ett jämförelsevis fridsamt folk och väl är det. Den djärvaste politiska aktion vi kan tänka oss är att byta parti till nästa val. Det är förstås vällovligt på alla vis, men eftersom det är fyra år mellan valen kan detta beteende fylla oss med vanmakt och frustrerad handlingslystnad under mellanperioden som blir desto mer besvärande som alternativet gula västar inte föreligger så här långt norrut.

Läs mer

Extremvänstern gömmer sig bakom nazismen

Jan-Olof Sandgren

Två händelser inträffade den 7 juli 2017. Den ena var att tiotusentals vänsteraktivister samlades i Hamburg för att protestera mot G20-mötet, vilket resulterade i våldsamma kravaller med upp emot 500 skadade poliser. Busslaster av svenska AFA-anhängare deltog i oroligheterna och hyllades som hjältar av Göteborgs Fria Tidning.

Den andra händelsen var att ett 30-tal nazister satte upp ett tält i Almedalen. Inget direkt våld förekom, men några av dem skanderade hätska slagord av typen: ”Vit revolution” och ”Hell seger”. Det var i alla fall tillräckligt för att dominera nyhetsflödet den sommaren, och demokratin ansågs så hotad att ministrarna Alice Bah Kuhnke och Gustav Fridolin såg sig nödsakade att tala om lagändring.

Händelserna i Hamburg ägnades mindre intresse, trots att Researchgruppens medarbetare Mathias Wåg lär ha spelat en framträdande roll. 100 000 vänsteraktivister väger trots allt lättare än 30 nazister.

I min ungdom på 80-talet hände det att man såg gäng dra runt på gatorna i Göteborg. Några kallades skinheads och hade rakade huvuden, andra klädde sig i svart och låg mer åt det anarkistiska hållet. När de träffades blev det ofta bråk. Båda grupperna bestod av aggressiva unga män som gillade att ”ta saken i egna händer”. De hade i grunden rätt mycket gemensamt men formerade sig i olika politiska läger.

Läs mer

Gästskribent Rolf Oward: Utslitna och semantiskt ohållbara ord

Finns det några ord i modern tid som är så utslitna och överanvända som hållbar och hållbarhet? Knappast. De är snart i nivå med klassiker som demokrati och värdegrund, och dyker upp i de mest oväntade sammanhang där en av PK-samhället godkänd markör är av nöden.

Det var länge sedan hållbarhet användes i den ursprungliga betydelsen, det vill säga så här:

(Från Filmarkivet och journalfilmen En dag i Ludvika, 1944)

På den tiden var det självklart att hållbarhet avsåg något i stil med lång livslängd, slitstark, rent av härdig. Numer är väl innebörden nedmald till något i stil med bra och god i största allmänhet. Men denna brist på klarhet och precision gör det också enkelt för folk med sinne för affärer att haka på godhetståget – företrädesvis i klimatkampen – och marknadsföra dyra kurser, böcker, certifieringar, föreläsningar och dylikt som lovar att göra dig, din familj och din framtid garanterat hållbar.

Läs mer

En anmärkningsvärd överenskommelse

Patrik Engellau

Nu har å ena sidan S och MP och å den andra C och L ingått ett avtal som stipulerar vad S och MP ska göra under innevarande mandatperiod för att erhålla fortsatt stöd från C och L. Avtalet är på elva tättskrivna sidor och omfattar 73 punkter (paragrafer hade man nog sagt om det varit på allvar).

Här är det bäddat för bråk. Överenskommelsen är nämligen inte, som om det hade gällt företag, skriven för att förutse alla tänkbara konflikter och försöka förebygga dem utan för att, som politiker gör, försöka ludda till, sopa under mattan och skjuta obehagliga konfrontationer på framtiden. Om jag har lärt mig något av livet så är det att sådant är som att bjuda fan på bal. Det blir garanterat gräl och rabalder.

Jag tror att det ligger i verksamhetens natur att politiker formulerar sig vagt. De vill bli valda och därför lovar de saker eller ställer saker i utsikt som eventuellt efter en valseger inte kan infrias. Då är det praktiskt att inte ha lovat något fast, definitivt och exakt. Eller också ska de börja förhandla med politiska motståndare efter ett val och även då är det dumt att ha bundit sig. Sådant får de alltid tillbaka i ansiktet. Se på Annie Lööfs oförsiktiga löfte om att hellre äta upp sin högersko än att agera ”stödhjul” åt socialdemokraterna.

Läs mer

Att planera för en bättre värld

Anders Leion

När jag sent omsider började göra repmånader (jag hade haft sådana jobb att jag var befriad i 18 år) trivdes jag mycket bra. Tjänsten gjorde att man fick samarbeta med människor av alla slag. Alla hjälpte till, även om det också fanns de som var så skotträdda att de blundade när de sköt.

Varje repmånad avslutades med en fest. Till festen hördes alltid uppskattade sketcher som häcklade befälet, främst kompanichefen. Vid avslutningen av den sista repmånad som jag gjorde, var denna sketch ovanligt lyckad och mycket uppskattad.

Sketchen parodierade kompanichefens benägenhet att i alla lägen försöka lösa problem med mer planering: Planeringen startade så fort fienden blivit synlig, fortsatte och intensifierades alltmer allteftersom fienden ryckte fram – men det kom aldrig någon order om aktivitet utöver planeringen.

Alla, utom kompanichefen, skrattade gott. Hans handlande var så overkligt absurt att det bara kunde bemötas med skratt.

Vi skulle inte ha skrattat. Så styrs Sverige idag. Allt planeras, men inget sker därutöver. Tror ni mig inte? Lyssna då på detta inslag i Studio Ett (9/1 2018) om skolans arbetsmiljö (börjar vid 04.30).

Läs mer

Är allt fåfänglighet?

Patrik Engellau

Predikaren är en skribent som fått en bok återgiven i Bibeln, närmare bestämt i Gamla Testamentet. Se där en ära som gör oss vanliga ordvrängare sjuka av avund. Nytryck och ständigt förnyad berömmelse genom årtusendena! Att bli publicerad i Bibeln smäller tusen gånger högre än att få Nobelpriset i litteratur. Jag mår bra av den tanken för då känns det futtigt att vara avundsam mot nobelpristagare. De är eländiga och eftersatta stackare, de också. Apropå författarskapet har Predikaren ett visdomsord: ”Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött”.

Predikaren anses vara en pessimist i nivå med filosofen Schopenhauer eller ännu värre. Själv tycker jag att båda beskriver livet på ett realistiskt sätt. Schopenhauer känns mer modern, som när han hävdar att ”skepticism är för filosofin vad oppositionen är för parlamentet”, men samtidigt har han en stötande överlägsen attityd mot folk som saknar hans överlägsna begåvning. Det beror troligen på att hans mamma inte tyckte om honom trots att han, enligt egen uppfattning, var världens störste tänkare och att han därför fick mindrevärdeskomplex.

Predikaren är lika klarsynt som Schopenhauer men mer empatisk. Han fylls med medlidande över de dumma och dåraktiga människorna och försöker uppmärksamma dem på deras villfarelser, inte klandra dem. Men att döma av vår tid har varken Predikarens medlidande och förmaningar eller Schumpeters förakt haft någon som helst påverkan på förekomsten av dåraktighet.

Predikarens budskap är ungefär samma som Doris Days i den vackra sången Que será, será, det spelar nästan ingen roll vad det gör, det går som det går, eller, närmare bestämt ”Fåfängligheters fåfänglighet! Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!”. Det är, förklarar Predikaren, inte ens någon mening att odla sin eventuella vishet för ”det går den vise såsom dåren”:

Läs mer

Om ytterkantspartier

Lennart Bengtsson

Under de senaste dagarna har vi fått stifta bekantskap med ett nytt ord i svenskan. Vem vet, kanske det finns kvar till slutet av året och då får sin rättmätiga plats i Svenska Akademiens ordlista. Inte minst var det liberalernas partiledare Björklund som genomgående använde ordet ytterkantspartier för att på detta sätt ge mer stadga och auktoritet gentemot de övriga partierna och därigenom hamna i en mer respektabel mittsektion. Ett slags ”main stream”-partier skulle man kanske ha sagt i ett engelsktalande land.

Hade det bara rört sig om Sverigedemokraterna kunde man förstås ha hållit sig till det mer vanligt förekommande begreppet fascist- eller rasistparti eller de senaste årens mildare ”populistparti”, men med ett vänsterparti som under åren blivit mer rumsrent i sitt nära samarbete med S och MP fick man hålla sig till ett mera neutralt ord ungefär som att kalla en tidigare kriminell för en person med ett tvivelaktigt förflutet.

Man måste vidare notera att med den nya och snällare beteckningen så har nu drygt var fjärde röstberättigad svensk förvisats till ett ytterkantsparti. Säkert kommer detta att öka till minst 30 procent vid nästa opinionsundersökning. De är förstås inte lika fina som småpartierna C, L och MP emedan dessa har fördelen att ha massmedia på sin sida, vilket så att säga förstorar dem och ökar deras tyngd.

Läs mer

De två silona rasade och bråten bildade en napoleonbakelse som sprängdes underifrån

Anders Leion

Rubriken är en liknelse (hämtad från C est dans l’ air 11/01 2018. Se programmet om ni kan franska. Det är det värt. Det handlar till stor del om den italienska regeringens stöd till de gula västarna och dess provokationer riktade mot den franska regeringen).

Liknelsen vill beskriva hur det franska politiska landskapet har förändrats. Förr var vänstern härbärgerad i ena silon, högern i den andra. I båda fanns det ett första lager främst bestående av arbetare – i högern ofta katolska, boende i landsorten – och andra kategorier med liten utbildning. Ovanför dem fanns den lägre medelklassen, lite bättre utbildad och med något högre inkomster. Och så ett övre skikt av välutbildade, urbana akademiker, företagare och högre tjänstemän i stat och näringsliv. Naturligtvis var inte proportionerna helt lika i de båda silona, men både högern och vänstern hade medlemmar i alla tre skikten.

Siloväggarna var hårda, tillverkade av de båda lägrens skilda bakgrunder och under åratal uthamrade olika ideologier. Dessa hade till uppgift att de som hörde till exempel till det lägsta skiktet, men var fördelade på de två silona, att de skulle hindras inse sina likartade villkor och därmed också sina gemensamma intressen.

Nu har silona rasat. Istället återfinns rasmassorna snyggt ordnade i skikt, ovanpå varandra som i en napoleonbakelse, utan några särskiljande, lodräta väggar.

Läs mer

En ny kriminalpolitik

Jan-Olof Sandgren

Kriminaliteten börjar gå om invandringen som hetaste politiska fråga just nu, och problemen kommer antagligen att öka. I korthet finns två teorier för hur man bäst ska ta hand om brottslingar.

Den första går ut på att vårda (därför heter det kriminalvård). Genom professionell, uppbygglig behandling vill man få den kriminelle att ändra sig, så när han kommer ut från fängelset (eller vårdinrättningen) har han förhoppningsvis blivit en laglydig medborgare, kanske till och med en positiv förebild för andra.

Den andra teorin går ut på att avskräcka. Genom att göra fängelset till ”helvetet på jorden”, vill man ingjuta så mycket skräck i brottsbenägna unga, att de hellre avstår från att råna pensionärer och i stället pallrar sig iväg till Arbetsförmedlingen.

Sverige har satsat hårt på den första modellen. Vi behandlar fångar bättre än någon annanstans i världen, vilket naturligtvis är humant (kriminella är trots allt individer, som ibland förtjänar en andra chans). Å andra sidan är det dyrt och inte särskilt effektivt. Till exempel kräver det många fängelseplatser eftersom avskräckningseffekten är låg. Livet på ett svenskt fängelse kan många gånger vara bekvämare, hälsosammare och tryggare än i en förort.

Läs mer

Liknelsen om Gulliver

Patrik Engellau

Världen ändrar sig som ett kalejdoskop. Nya, oväntade kombinationer uppstår. Det går ganska långsamt men ändå tillräckligt fort för att människorna inte ska hinna enas om en stabil tolkning. Därför går observanta människor runt med en gnagande känsla av att de inte förstår.

Vi kommer aldrig att förstå samhället. Därför måste vi arbeta med provisoriska tolkningar som inte är helt sanna men ändå kan funka. Ett användbart begrepp, enligt min uppfattning, är ”huvudmotsättning”, alltså den avgörande av alla de motsättningar som kan finnas i ett samhälle, till exempel mellan protestanter och katoliker, kapitalister och arbetare, män och kvinnor och så vidare.

Vad som händer när kalejdoskopet vrider sig är att en ny och tillfälligt sannare tolkning av huvudmotsättningen börjar etableras. En del människor upptäcker det nya tidigare än andra, en del nyupptäckare visar sig med tiden ha haft fel i sina tolkningar, en del vägrar att ens titta i kalejdoskopet. Den process varigenom alla dessa människor käbblar med varandra kallas samhällsdebatt. Det kännetecknande för samhällsdebatten är att den aldrig kommer fram till ett konsensus och att den aldrig tar slut och att den ändå är nödvändig för att människorna lite trevande ska kunna ta sig fram i tillvaron.

Läs mer