Svensk kultur har varit ett hatobjekt för grötmyndiga vänsterpolitiker och en närmast enad journalistkår i minst 50 år. De statliga museerna, med Nordiska i spetsen, gör allt de kan för att förminska och förneka kulturarvet och det krävdes en borgerlig regering med konservativ lutning för att införa en kulturkanon, något som flera andra europeiska länder har sedan länge.

Nu är det den svenska etniciteten som blivit föremål för hatet och ifrågasättandet. Och den här gången är SD med på tåget i kampen mot etnisk svenskhet med en ny satsning för att få bort det de kallar ”etnonationalismen”.

Just när vi vanliga dödliga trodde att regeringsförhandlingen skulle fortsätta föras i sandlådan har två av riksdagens många kvinnliga partiledare förflyttat sig – till bastun.

Idag skriver vi 7 oktober. En svart dag i vår moderna historia – den värsta massakern på judar sedan Förintelsen och paradoxalt nog även startskottet för en aggressiv våg av uttalat judehat. Islamistiska Hamaskramare från Mellanöstern firar nu massmordet medan de ursäktas och försvaras av aningslösa svenskar som inte fattar att de blivit grundlurade av en ideologi som vill utplåna inte bara judar utan hela den västerländska kulturen.

Så vad kan passa bättre än att uppmärksamma en av dem, skådespelaren och numera också terror-apologeten Gustaf Skarsgård.

Det krävs en alldeles särskild sorts S-märkt inbilskhet för att kunna förvandla grundläggande parlamentarism till en konspiration signerad Jimmie Åkesson. På Arbetets ledarsida ger kolumnisten Ingvar Persson prov på exakt det. I en text som dryper av nostalgisk längtan efter den tid då Socialdemokraterna kunde regera bäst de ville, utan att behöva bry sig om oppositionen, slår han fast: Det är SD:s fel att det är svårt att bilda regering i Sverige.

Efter Socialdemokraternas katastrofval växer kritiken internt mot partiets valstrategi. Den före detta riksdagsledamoten Veronica Palm kliver nu fram och konstaterar det som varje tänkande människa utanför det socialdemokratiska högkvarteret har sett under mer än ett decennium: att partiet fullkomligt struntat i sakpolitiken. Grattis, Veronica, bättre sent än aldrig.

Under sitt officiella besök i Frankrike gick påve Leo XIV till hårt angrepp mot Europa och stämplade kontinenten som på väg att bli ”ociviliserad” och ”barbarisk”. Men Vatikanens moraliska pekpinnar vilar på ett enormt hyckleri. Genom att fördöma Europas länder och helt ignorera lokalbefolkningens lidande under migrantkriser som den i Ceuta, visar kyrkan en total nonchalans inför européernas, många av dem kyrkans egna trogna medlemmar, trygghet.

Det svenska folket har gjort sin plikt, och utövat sin rätt, och röstat men i riksdagens korridorer är partiledarna fullt upptagna med att rita streck i sanden i vad de tror är deras egen privata sandlåda. Det politiska etablissemangets besatthet av sina egna ”röda linjer” har förvandlat svensk politik till destruktivt trams – där medborgarnas trygghet och landets får stå tillbaka för en bunt narcissisters uppblåsta egon.