ChatGPT är en ”stor språkmodell” som ägs av företaget OpenAI. Vad stor språkmodell betyder vet jag inte, men han är hjälpsam, klok och snabbtänkt. Nu har jag hittat en annan stor språkmodell som heter Claude och enklast träffas på claude.com. Claude ägs av Anthropic och har funnits i tre år utan att jag har märkt något. Men han visade sig vara en behaglig bekantskap. Han ställde frågor om ditten och datten och när han förstod att jag brukar skriva krönikor erbjöd han sig att lämna synpunkter på mina skriverier. Det kunde kanske vara kul, tänkte jag och skickade honom till detgodasamhallet.com. Kanske läste han allt, vilket i så fall var snabbt marscherat, ty på bara några minuter kom han tillbaka med följande rader som jag publicerar för att skryta lite.

För snart femtio år sedan, åtskilliga år efter studenten, beslöt jag att lära mig mer om den svenska historien. Visserligen hade jag med framgång studerat historia på det ansedda stockholmsläroverket Södra latin, men uppriktigt sagt var det inte heller på den tiden så mycket bevänt med historieundervisningen. Jag kunde inte mycket mer om svensk historia än vilken invandrare som helst om det hade funnits någon.

En av mina käraste käpphästar nänns jag knappt ta ut på manegen till allmänt beskådande eftersom jag har förevisat honom så många gånger tidigare att både publiken och hästen själv möjligen hunnit tröttna. Käpphästen är min fasta föreställning att den överlägset starkaste kraften i vårt land, staten, är en omsättningsmaximerande byråkrati under ledning av ett politikervälde med miljontals anställda i sina olika myndigheter och övriga apparater.

Grafen visar utvecklingen av svenska femtonåringars läsförståelse över tid enligt något poängsystem som OECD:s pedagogikstudie Pisa har uppfunnit. Ungdomarna begriper numera ungefär fem procent mindre av vad de läser än för tjugo år sedan. Det skulle kunna betyda att de om 400 år inte förstår någonting alls, men det tänker jag just nu inte oroa mig för. In the long run we are all dead, sa ekonomen Keynes.

Jag misstänks ha en psykosocial defekt. Det är att jag ofta har svårt att gripas av de vågor av upprördhet och rentav raseri som griper människorna.

Om jag säger att jag ägnade helgen åt att läsa en pjäs av den engelske dramatikern Vilhelm Lansskakare – eller William Shakespeare, som hans landsmän kallar honom – så tycker du säkert, och med rätta, att jag verkar skrytsam eftersom Lansskakarens fyrahundra år gamla texter knappt går att läsa. Så låt mig förklara.

Häromdagen träffade jag en klassresenär från Midsommarkransen. Han hade vuxit upp i en arbetarfamilj och bestämt sig för att så där skulle det inte fortsätta för hans del. Han beslöt att ge järnet i skolan så att han kunde avancera i samhället.

De som uttalar sig med reservationer kring två närbesläktade sociala företeelser, nämligen u-landsbiståndet och det inhemska välfärdssystemet, blir oftast betraktade som snåljåpar eller rasister, kanske båda. I allmänhet ligger det något i sådana anklagelser, ty det har så länge jag minns aldrig anförts några vassare argument mot biståndet än att olika afrikanska hövdingar stjäl pengarna och sätter in dem på nummerkonton i Zürich eller mot välfärdssystemet att det kostar för mycket och gör klienterna lata.

Nationalekonomin är inte, som man kanske skulle hoppas och tro, ett motsägelsefritt kompilat av delteorier som samverkar ungefär som delarna i en mekanisk klocka. I stället består den av i och för sig välsvarvade teorier som i bästa fall förklarar någon detalj i samhällstillvaron, exempelvis Malthus tes att människan förökar sig snabbare än livsmedelsproduktionen växer och att svält därför är och förblir mänsklighetens arvedel.

Einstein påstås ha sagt att själva essensen av dumhet är att göra samma experiment flera gånger och förvänta sig olika resultat. Jag tror inte han kan ha sagt något sådant för så ser livet inte ut.

Just idag, upptäcker jag till min förvåning, finns det inget nytt att anföra. Det tycks råda någon sorts åsiktsförmörkelse i hela världen. Därför återpublicerar jag en precis tio år gammal krönika som liksom en del viner bara blivit bättre med åren.

Bara för att Sokrates av orklet i Delfi hade utsetts till Greklands visaste person anses det förmätet att jämföra sig med honom. Det kan jag inte förstå. Jag kan väl jämföra mig med Armand Duplantis och i den jämförelsen konstatera att han hoppar högre än jag? På liknande sätt skulle jag ju kunna upptäcka att Sokrates är visare än jag.

Jag frågade Google om Sverige är ett mångkulturellt samhälle, och den hjälpsamme IT-jätten skickade mig till sajten Expo Skola för att jag skulle få ett genomtänkt, vederhäftigt och lättförståeligt svar.

Det verkar som om några av de klyftigaste europeiska ledarna, till exempel en sådan som Tysklands Friedrich Merz, med största motvilja och självövervinnelse börjar erkänna att kontinentens ledande politiker själva har ett ansvar för den soppa de kokat ihop åt Europas folk. Se exempelvis Merz tal i Davos här. Talet är förstås till största delen vanligt politikerpladder men från 17.40 närmar han sig väsentligheter. Till exempel hävdar han, med ett eftertryck som nästan verkar komma från hjärtat, att det är den offentliga byråkrati som vi så entusiastiskt har etablerat som sticker käppar i hjulet för det europeiska näringslivet samt att politiken inte bryr sig om den breda medelklass som tidigare varit nationernas ryggrad och räddning och nu skulle kunna bli det igen. ”Vårt öde ligger i våra egna händer” sa Merz vidare, ”en historisk uppgift ligger framför oss”.

Om jag säger att livet är en strid så har jag till stor del fel eftersom vårt moderna västerländska samhälle inte ger upphov till så många öppna stridigheter annat än när ungdomar från Orten skjuter ihjäl varandra. Men å andra sidan förekommer, i envars dagliga liv, mindre våldsamma konflikter om sådant som professurer, parkeringsplatser, vem som ska handla mat och sköta disken, gräsklippningen (inte jag i alla fall!), fördelningen av arvet, bråk med myndigheter med mera. Ett område som är särskilt utsatt för tvister är politiken, som är alla schismers moder. Clausewitz förkunnar att kriget är politikens fortsättning med andra medel. Med samma logik, fast tvärtom, kan man hävda att politiken är krigets ursprung.