För en månad eller sex veckor sedan låg den iranska mullah-regimen illa till. En folklig resning höll på att samla sig. Trump hade hyllat de upproriska iranierna och mer eller mindre lovat dem amerikanskt stöd. Amerikanskt och israeliskt stridsflyg stod mullrande redo att bomba sönder den iranska krigsmaskinen inklusive några hundra viktiga personer ur landets politiska ledning. Även om Trump inte hade förklarat sina militära avsikter särskilt exakt så hade västerlandet hygglig tillförsikt om att de allierade, således USA och Israel, skulle ”vinna” kriget.

Skribenten Jonathan Spyer i tidskriften The Spectator, troligen ett av de av västerländska samhällstyckare mest respekterade åsiktsmagasinen, skrev så här den åttonde april, det vill säga i förrgår:

För några år sedan skrev jag en bok om Gud (Guds tredje strategi – ska Han lyckas den här gången?) och i samband med det har jag träffat en hel del präster i Svenska kyrkan. I kraft av att jag noga läst Bibeln och inbillar mig att jag fattar vad som står där så har jag lite förmätet känt mig som yrkesbroder bland prästerna.

Kanske är denna krönika alltför beskäftig och besserwisser-betonad. I så fall kan du välja mellan att strunta i den och att ge mig en uppsträckning. Kanske bestämmer du dig för att göra bådadera. Mitt problem är att jag i alla inlägg om Iran-kriget, varav media och andra inlägg med rätta överflödar, inte blir klok på vilka krafter debattörerna anser strida mot varandra.

För att ett land eller grupp av länder som hamnat på deken ska kunna ta sig upp ur sin gyttjegrop krävs, enligt min forskning, det vill säga mina observationer och funderingar, en mental utveckling i tre faser.

När en svensk katolik förbereder sig för botens eller försoningens sakrament, det vill säga bikten, inleder han gärna med att i ensamhet rannsaka sitt samvete. Själv skulle jag nog skriva en kom ihåg-lista för att slippa springa tillbaka till prästen för att uppdatera mina bekännelser. Det är väl ungefär som när man kommer hem efter ett besök i ICA-butiken och upptäcker att man glömt dillen som man skulle ha till laxpuddingen.

Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.

Jag vacklar i analysen. Är det mest förbjudna att namnge och beskriva samhällshärskarna och deras metoder eller är det ännu värre att peka ut de mekanismer som skänker dem makten? Eller med andra ord: är den största fadäs man kan göra att visa hur landets öde hotas av politikerväldets egennyttiga vanstyre eller är det ännu mer otillåtet att peka på den bakomliggande sociala process som hela tiden kastar fram nya generationer av makthavare som inte kan underlåta att förvärra problemen, det vill säga demokratin?

Berättelsen om hur jag förstört ett helt land, som jag utgav exempelvis här, börjar bli ett av mina mest uppskattade verk ungefär som Evert Taubes Sjösalavals eller Frank Sinatras I did it my way. I förra veckan publicerade Frihetsnytt en lång intervju där jag muntligt repeterade budskapet. Jag tyckte det blev ganska bra. Jag begriper själv så oerhört väl när jag fått tillfälle att förklara mig i både ord och bild.

I balett finns fem grundpositioner. Den första är hälarna ihop med fotbladen lätt vinklade utåt och armarna rundade framför kroppen. Allt utgår från den första grundpositionen. Den som begriper detta kan snart dansa Svansjön.

Välfärdssystemet är enligt min uppfattning den fasta punkt som definierar och dimensionerar den svenska politiken, samhällsopinionen, ekonomin, skilsmässofrekvensen, könsrollerna, integrationssträvandena, kort sagt allt. Om vi levat på femtonhundratalet så hade välfärdssystemet varit den ständigt närvarande Gud kring vilken allt svävade.

Som examensprov borde varje ekonom tvingas skriva en uppsats om vad som skulle hända med vårt samhälle om tekniken löpte amok och gradvis tog över allt arbete från människan så att människan till slut inte hade någon roll i den samhälleliga produktionsprocessen. Många ekonomer har faktiskt gjort det, exempelvis klassikerna David Ricardo, Karl Marx, John Maynard Keynes och Joseph Schumpeter men även modernare tänkare som nobelpristagaren Daron Acemoglu och det bästsäljande universalgeniet Yuval Noah Hariri.

Dagens Nyheter kan inte låta en dag gå utan att på ledar- och debattplats ge Donald J. Trump ett antal tjuvnyp. Igår antyddes det att presidenten inte är så petnoga med Vita Husets krigsrapporter ”så länge de levereras i versaler”. Tidningens andemening verkar vara att Trump bryr sig mer om vad folk tycker om kriget än om kriget självt: ”För presidenten är detta alldeles uppenbart främst en show.”

Jag tror att det är fruktbart för förståelsen av det mänskliga samhället, vilket som helst, att se kopplingarna mellan makt och helighet. När nya makthavare i form av ridande mongolhorder först erövrar ett redan befolkat område kan de sprida skräck, men knappast någon vördnad. Men låt dem bara sitta i orubbat bo, självklart uppstagat med hjälp av täta och grymma avrättningar av uppstudsiga element ur ursprungsbefolkningen, så kommer tiden gradvis att skänka härskarna ett skimmer av helighet.

Det mesta är så komplicerat att man inte ens besvärar sig med att försöka förstå. Försök med räntans förändringar eller den ständigt förändrade tidsskillnaden mellan Stockholm och South Carolina, där min dotter bor, så får du se. Förutseende personer skaffar sig därför ibland tumregler som gäller på ett ungefär och som man normalt kan bära med sig hela livet.