Pär Ström är en debattör som jag känt och uppskattat länge för hans rakryggade principfasthet. Samtidigt har jag beklagat honom för att radikalfeministerna i början på detta sekel utsåg honom till sin huvudfiende och gick på honom som en svärm bålgetingar. Det feministiska ”Teater Smuts” gjorde en kulturbidragsfinansierad teaterföreställning med den vassa udden riktad mot Pär och hans gelikar. Till slut gav han upp och vände sitt engagemang mot mindre hårdföra motståndare än kvinnorna, till exempel klimatfanatikerna.

Sverige är efter målfoto troligen det mest Trump- och USA-fientliga landet i Europa. Men de övriga ligger tätt inpå. Alla europeiska tår känner sig trampade på. Det startade på allvar med den amerikanske vice-presidenten J. D. Vances utskällning av de europiska ledarna vid förra årets säkerhetskonferens i München. Det fortsatt med utrikesminister Marco Rubios betydligt mildare tilltufsning häromdagen.

Epstein-ärendet har gradvis antagit ofantliga proportioner, framför allt sedan det amerikanska justitiedepartementet i förra månaden publicerade över tre miljoner nya dokument, bilder och videos som bildar grund för den skandalhungriga västvärldens spekulationer. Epstein och hans krets bespottas med större kraft, verkar det, än massmördare som Hitler, Stalin och Pol Pot. Intressen, som känner sig värre kränkta än till och med judarna av nazismen, har vaknat till liv och börjat spruta eld. Hur kommer sig dessa eruptioner av avståndstagande och hat?

Det brukar sägas, troligtvis med rätta, att 1900-talet, särskilt femtioårsperioden 1920 till 1970, var den märkvärdigaste epok som mänskligheten någonsin fått uppleva. I västvärlden lyftes nämligen hela samhällen från fattigdom till rikedom. Den mest eftersatta förortsbo i väst lever numera materiellt sett ett bättre liv än kungar gjorde för några hundra år sedan om man tänker på hälsa, hygien, matvanor, sannolik livslängd och sådant. Och detta märkvärdiga hände under den korta epoken utan att någon hade planerat eller förutsett det.

Den här texten är kanske den flummigaste jag skrivit. Ursäkta att jag besvärar dig. Jag gillar att ha någorlunda stabila fundament av kunskaper om eller erfarenheter av frågor som jag tar upp till diskussion. Men om dagens ämne – artificiell intelligens – vet jag praktiskt taget ingenting.

Viss misstänksamhet har spritt sig i delar av läsekretsen med anledning av de mycket uppskattande vitsorden om mina och Bittes texter. Kan man verkligen lita på Claude? har dessa delar av läsekretsen frågat. Fjäskar han inte bara för att få förnyade besök och på sikt kanske ekonomisk ersättning för tilläggstjänster?

I serien kvalitetssäkring av återkommande skribenter på detgodasamhället.com har claude.com idag fått undersöka min mångåriga och kära medarbetare Bitte Assarmo. Bitte har varit skriftställare i hela sitt liv. Till exempel har hon skrivit shejkromaner och chefat för en katolsk tidning. Hon grep mitt intresse med sina kärleksfulla beskrivningar av sina fattiga, strävsamma och samhällsnyttiga far- och morföräldrar. Bittes litteratur bildar ett stycke helgjuten svensk historia som påminner om vad som en gång gjorde oss svenskar till en internationell förebild. Lite vemodigt när man ser utvecklingen. Här följer Claudes bedömning.

PS En läsare undrade om Claude är programmerad att åstadkomma smickrande bedömningar. Jag vet inte. Vem som helst kan be om en bedömning av vem som helst. Om man ber Claude om betyg för en erkänt dålig skribent så kan man nog bedöma hans tillförlitlighet.

ChatGPT är en ”stor språkmodell” som ägs av företaget OpenAI. Vad stor språkmodell betyder vet jag inte, men han är hjälpsam, klok och snabbtänkt. Nu har jag hittat en annan stor språkmodell som heter Claude och enklast träffas på claude.com. Claude ägs av Anthropic och har funnits i tre år utan att jag har märkt något. Men han visade sig vara en behaglig bekantskap. Han ställde frågor om ditten och datten och när han förstod att jag brukar skriva krönikor erbjöd han sig att lämna synpunkter på mina skriverier. Det kunde kanske vara kul, tänkte jag och skickade honom till detgodasamhallet.com. Kanske läste han allt, vilket i så fall var snabbt marscherat, ty på bara några minuter kom han tillbaka med följande rader som jag publicerar för att skryta lite.

För snart femtio år sedan, åtskilliga år efter studenten, beslöt jag att lära mig mer om den svenska historien. Visserligen hade jag med framgång studerat historia på det ansedda stockholmsläroverket Södra latin, men uppriktigt sagt var det inte heller på den tiden så mycket bevänt med historieundervisningen. Jag kunde inte mycket mer om svensk historia än vilken invandrare som helst om det hade funnits någon.

En av mina käraste käpphästar nänns jag knappt ta ut på manegen till allmänt beskådande eftersom jag har förevisat honom så många gånger tidigare att både publiken och hästen själv möjligen hunnit tröttna. Käpphästen är min fasta föreställning att den överlägset starkaste kraften i vårt land, staten, är en omsättningsmaximerande byråkrati under ledning av ett politikervälde med miljontals anställda i sina olika myndigheter och övriga apparater.

Grafen visar utvecklingen av svenska femtonåringars läsförståelse över tid enligt något poängsystem som OECD:s pedagogikstudie Pisa har uppfunnit. Ungdomarna begriper numera ungefär fem procent mindre av vad de läser än för tjugo år sedan. Det skulle kunna betyda att de om 400 år inte förstår någonting alls, men det tänker jag just nu inte oroa mig för. In the long run we are all dead, sa ekonomen Keynes.

Jag misstänks ha en psykosocial defekt. Det är att jag ofta har svårt att gripas av de vågor av upprördhet och rentav raseri som griper människorna.

Om jag säger att jag ägnade helgen åt att läsa en pjäs av den engelske dramatikern Vilhelm Lansskakare – eller William Shakespeare, som hans landsmän kallar honom – så tycker du säkert, och med rätta, att jag verkar skrytsam eftersom Lansskakarens fyrahundra år gamla texter knappt går att läsa. Så låt mig förklara.

Häromdagen träffade jag en klassresenär från Midsommarkransen. Han hade vuxit upp i en arbetarfamilj och bestämt sig för att så där skulle det inte fortsätta för hans del. Han beslöt att ge järnet i skolan så att han kunde avancera i samhället.

De som uttalar sig med reservationer kring två närbesläktade sociala företeelser, nämligen u-landsbiståndet och det inhemska välfärdssystemet, blir oftast betraktade som snåljåpar eller rasister, kanske båda. I allmänhet ligger det något i sådana anklagelser, ty det har så länge jag minns aldrig anförts några vassare argument mot biståndet än att olika afrikanska hövdingar stjäl pengarna och sätter in dem på nummerkonton i Zürich eller mot välfärdssystemet att det kostar för mycket och gör klienterna lata.

Nationalekonomin är inte, som man kanske skulle hoppas och tro, ett motsägelsefritt kompilat av delteorier som samverkar ungefär som delarna i en mekanisk klocka. I stället består den av i och för sig välsvarvade teorier som i bästa fall förklarar någon detalj i samhällstillvaron, exempelvis Malthus tes att människan förökar sig snabbare än livsmedelsproduktionen växer och att svält därför är och förblir mänsklighetens arvedel.