Antagligen skulle en majoritet av den svenska befolkningen tillskriva mig olika mentala defekter för det jag inte av respekt för gängse svensk publiksmak med eftertryck tar avstånd från praktiskt taget allt president Trump säger och tar sig för.

Av de 61 större statliga konflikter som ChatGPT anser pågå i världen känner en normal mediekonsument som jag bara till två: Ukraina och Iran. Vad gäller det förstnämnda kriget har svenskarna på det hela taget sina sympatier just hos Ukraina, det vill säga inte hos Ryssland. ChatGPT meddelar att mer än 80 procent av svenskarna vill behålla eller öka stödet till Ukraina.

Jag sa avundsjukt till en vän som är astronom att han kunde vara tacksam att arbeta inom en hård vetenskap där fakta är noggrant mätta, vägda och organiserade i någorlunda begripliga system, kort sagt där matematiken gäller och ordning råder (även om den klassiska arkivmetern i Paris numera tagits ur bruk vilket jag tycker verkar våghalsigt).

Det förekommer situationer där kollektivet har både högre förnuft och mer handlingskraft än någon av dess individuella medlemmar. Att detta kan vara en naturlig ordning i en fackförening eller ett ishockeylag är inget att förvåna sig över, ty där finns stadgar, arbetsordningar, heltidsanställda funktionärer, landsmöten, HR-politik, det vill säga rättsstatens hela verktygslåda med praktiska instrument hela vägen ner till användbara blanketter.

Det är skillnad på undergångsprofetia och undergångsprofetia.

Om jag till exempel profeterar att den svenska skolan är på väg att gå åt pipan så möts jag inte precis av hyllningsrop. Snarare betraktas jag som en reaktionär stöt som inte förstår sig på värdegrunder och som därför bör tystas.

När jag skriver det här är det tisdag. Kommande söndag ska det svenska liberalpartiet hålla ett digitalt landsmöte om huruvida ordförande Simona Mohamsson ska få sitta kvar eller inte. Det kan ge anledning att fundera över om det gamla folkpartiet numera har någon vettig funktion i Sverige.

Alla västeuropeiska länder har numera problem med sin politik. De misslyckas med sina utmaningar och de har inte pengar så det räcker (vilket de liksom gamla tiders dekadenta och utfattiga adelsmän hanterar genom att 1. sätta sig i skuld och sedan 2. låta bli att betala skulderna).

Nu ska jag framföra några nya inopportuna synpunkter.

I praktiskt taget alla samhällen utom det nuvarande västerländska har det funnits massor med tjänare av olika slag, hembiträden, chaufförer, drängar, trädgårdsmästare, tvätterskor och så vidare. De av oss som i modern tid har fått uppleva kulturer utanför den västerländska har sett att man där – utom kanske i de forna kommunistländerna – tagit det som en självklar sak att en normal medelklassfamilj har ett antal tjänare med olika uppgifter i hemmet.

I motsats till alla de högröstade och självupptagna människor som till stor del låter sig försörjas via olika slags offentliga kulturbudgetar och därför kallar sig kulturarbetare – som om det vore ett arbete att leva av bidrag för att slippa direktkonfronteras med egenförsörjningens snålblåst – så ogillar jag för det mesta deras verk vare sig de åstadkommer dikter, filmer eller teaterpjäser.

Människor som jag träffar i mitt vardagsliv ogillar president Trump. Även de som tål honom bäst, vilket jag tror är lågutbildade medelålders och äldre män, brukar vid förfrågan redovisa allvarliga dubier. De klagar till exempel över att han är föga statsmannalik, uttrycker sig banalt och lättförståeligt och rent allmänt gör ett ”äckligt” intryck.

Jag tror att en hyggligt vedertagen förklaring till att USA förlorade Vietnamkriget är att hemmafronten inte höll. De inhemska amerikanska protesterna från studenter och skattebetalare blev för starka. Jag gick själv på amerikanskt universitet vid det laget. På teve såg jag generaler leverera statistik om framgångsrika flygattacker och imponerande höga antal dödade vietnameser, men i verkligheten var jag omgiven av amerikanska medstudenter, som ägnade halva sin tid åt att försöka få stopp på kriget. Den kraften kunde generalerna inte betvinga hur stora anslag de än fick.

Den här artikeln, som jag publicerade för mer än tio år sedan, handlar om en institutionaliserad, svensk statsrättslig skandal, nämligen att staten har egna domstolar som bestraffar staten mildare än normala domstolar hade bestraffat en vanlig människa som åtalats för samma förseelse. En märkvärdig sak är att vi faktiskt fick domstolsväsendet att i handling bekräfta att denna orättvisa existerar. En annan märkvärdig sak är att staten inte gör något åt missförhållandet.

Människornas genom generationerna alltmer finslipade visdom förkroppsligas i uråldriga talesätt som liksom sandkornen i strandkanten glittrar till envars inspiration och förnöjelse. I denna skatt, där så mycket sanning ligger till gratis avhämtning, har jag idag fastnat för ordspråket att hästarna bits när krubban är tom. Det kan uttolkas som en stark sociologisk hypotes om att konfliktnivån i samhället stiger när det ekonomiska överskottet minskar exempelvis för att det blivit missväxt eller annan sorts lågkonjunktur eller för att iranierna lyckats täppa igen Hormuz-sundet så att ingen olja kommer fram.