Att tänka framåt

Patrik Engellau

Man kan inte förutsäga framtiden, men det är ansvarslöst att inte försöka. Den som inte tänker framåt blir en lekboll för ödet. Den svenska staten tycks inte tänka framåt och utsätts därför för besvärligheter som hade kunnat förebyggas med lite förutseende.

Man behöver bara öppna en tidning för att hitta exempel. Jag öppnade Svenska Dagbladet den sjunde februari och fick mig till livs åtminstone två oroväckande exempel.

Det första exemplet handlade om sommarens skogsbränder som nu hade utretts. Utredaren presenterar en lista på fel som gjorts för att de ansvariga myndigheterna inte hade förberett sig. De hade gripit in för sent och många insatser hade avslutats för tidigt så det började brinna igen. Det fanns ”så svåra brister vid riskbedömningen att inledningsskedet var ’kaosartat’. Arbetet fungerade extra dåligt i Gävleborgs län” – det kan jag tro för när jag några dagar tidigare åkt tåg från Stockholm till Åre blev resan fyra timmar försenad för att det hade snöat i Gävle – ”hjälpen från frivilliga var dåligt förberedd, utbildningen i släckningsarbetet var eftersatt” och så vidare.

Det andra exemplet var det där med den svenska polisens gränskontroller som ”totalsågades” av ett antal så kallade Schengeninspektörer från EU som ansåg att Sverige var ”bland de sämsta i Europa” på att kontrollera sina gränser. Arbetsmetoderna var undermåliga och personalen levde inte upp till ”utbildnings- och kunskapskraven”.

Läs mer

Man får inte tala illa om politikerväldets klienter

Patrik Engellau

På Allmänna Gränd i Stockholm, vid ingången till Gröna Lund, fick jag syn på en grupp berusade unga män. De skrålade och hotade fredliga fotgängare med stryk. Jag såg senorna spännas på en grå- och blåtatuerad hals. Jeansen hängde mellan benen på dem och kalsongerna syntes.

Vilket slödder, sa jag till mitt sällskap. Sällskapet blev illa berört, inte på grund av de aspackade unga männen, utan för mitt uttryck. Vadnudå? tänkte jag. Är inte dessa unga män själva inbegreppet för slödder? Eller har företeelsen slutat existera och ordet utrangerats från svenska språket? Det tålde att tänka på och när jag gjort det insåg jag att vad som inträffat är en stor social omvälvning där det sociala skikt som tidigare kallades slödder och annat motsvarande, till exempel drägg och avskum, numera blivit samhällets stöttepelare utan vilket dagens samhälle inte skulle kunna existera i sin nuvarande starkt förkonstlade form.

Att skiktet alltid funnits och utgjort en nagel i ögat på de skötsamma samhällsklasserna är otvetydigt. Nu kanske du tror att jag menar att överklassen alltid sett ned på de fattiga. Det har den visserligen. Men även den skötsamma arbetarklassen har betraktat slöddret med förakt (kanske framför allt om slöddret försökte vädja till de skötsamma arbetarnas solidaritet och be om pengar). Så här beskrev Karl Marx och Friedrich Engels slöddret, som de kallade trasproletariatet, i det Kommunistiska Manifestet:

Läs mer

Om anhöriginvandringens fördelar och nackdelar

Patrik Engellau

Är det bra eller dåligt om invandrade män uppmuntras av svenska staten att ta hit sina kvinnor? Som så många andra frågor i vår omedvetna för att inte säga infantila offentliga debatt bedöms saken nästan uteslutande efter vad som kan anses snällt respektive snålt och elakt. Humanitära skäl anförs för en omfattande anhöriginvandring för att migranterna vill ha det så.

Men frågan är för viktig för att avgöras enbart på sådana grunder. Det stora spörsmålet är vad vi i förlängningen får för slags samhälle med den ena och den andra typen av anhörigpolitik. Tänk, kanske du som vetenskapligt lagd observatör eftersinnande reflekterar, om vi kunde göra ett socialt experiment och låta de två sorternas anhörigpolitik utspela sig i verkligheten under några generationer för att sedan iaktta resultatet och därefter kunna fatta beslut på grundval av beprövad erfarenhet. Men, suckar du nog uppgivet, det är ju inte möjligt.

Jo, det är möjligt. Vi kan studera utvecklingen i två länder som genom ett antal sekler följt var sin av de två möjliga modellerna. Det ena landet är Brasilien och det andra USA. I båda fallen handlade det om att vita människor från Europa koloniserade territorier som tidigare bebotts, ehuru glest, av indianer samt att de vita, för att få arbetskraft, under århundraden importerat skeppslast efter skeppslast med svarta människor från Afrika.

Läs mer

Putte och jag

Patrik Engellau

När jag var tretton år disponerade jag tillfälligt en ponny som hette Putte. Tanken var att Putte och jag skulle ägna oss åt hoppningar. Putte skulle hoppa en bana enligt mina instruktioner och sedan skulle vi tillsammans glädja oss åt våra framgångar i olika tävlingar.

Jag tittade i Puttes ögon för att få bekräftelse på att han gillade upplägget och att vi hade en uppgörelse. Han visade inte på något sätt att han närde några invändningar och jag drog därför slutsatsen att vi faktiskt hade en överenskommelse.

När det kom till kritan och vi närmade oss det första hindret vek Putte av och bromsade så att jag föll i marken. Jag ville emellertid inte ifrågasätta vår överenskommelse så vi försökte igen varpå jag ånyo ramlade i backen. Det blev ett formativt ögonblick i min personliga utveckling. Jag förstod att överenskommelser inte nödvändigtvis är överenskommelser hur mycket ärlig vilja man än läser in i en kontrahents förtroendeingivande hållning. Läs mer

Är Sverige som USA eller Brasilien?

Patrik Engellau

Nu ska jag avslöja en del av min lumpenhet. Häromdagen gjorde min portugisiskafröken mig förvånad och tvingade mig därigenom att granska mina reaktioner och motiv.

Hon tycker mycket illa om president Jair Bolsonaro och allt han står för, det visste jag från tidigare. Plötsligt sa hon att hon verkligen hoppas att han ska lyckas med allt han föresatt sig och att det kommer att gynna Brasilien.

Men du gillar ju inte Bolsonaro, sa jag.

Och? sa hon.

Hon har bott länge i USA och vet hur folk tänker där så jag påminde henne om hur halva den amerikanska befolkningen tycks resonera. Dessa amerikaner hatar president Trump och vill inget hellre än att hans ska misslyckas med allt han tar sig för och dessutom helst bli avsatt och stoppad i fängelse. Varför vill du inte att Bolsonaro ska misslyckas när du ändå ogillar honom? frågade jag.

Hon funderade en sund och sedan sa hon att amerikaner tror att de är oövervinnerliga. De tror att inget riktigt ont kan hända dem. Det spelar egentligen ingen roll vilken president de har, landet travar på i alla fall. Om Trump misslyckas är det synd om Trump, men det drabbar inte USA så mycket. Därför tycker de att det är bra straff för Trump om han gör fiasko.

Läs mer

Du gamla, du fria

Patrik Engellau

Ibland undrar jag varför Sverige fortsätter att fungera så bra som det gör. Vi vet, eller tror att vi vet, att det är osäkert om den offentliga sektorn avser att leverera det som den lovar och som vi har betalat för. Till exempel är jag övertygad om att polisen inte tänker göra något om jag utsätts för inbrott eller blir rånad på gatan. Jag är säker på att skolan försöker hjärntvätta barnen. En kompis sa häromdagen att hans son får lära sig i skolan att det inte finns någon sanning. Försök att lära barnen multiplikationstabellen när detta sjunkit in.

Om jag, Gud förbjude, fick någon allvarlig sjukdom skulle jag vid första tecken på krångel eller inkompetens från landstingets sida kontakta tillförlitliga vårdgivare i Boston eller São Paulo. Jag litar lika mycket på landstinget som jag litar på SJ, som nyligen försenade min ankomst från Stockholm till Åre med fyra timmar för att det hade snöat i Gävletrakten. Jag tror lika mycket på att det är en godtagbar ursäkt som jag trodde på att lastbilarna från Volvo pajade på grund av felaktiga instruktionsböcker när jag jobbade med svenskt bistånd till Guinea-Bissau och de svenska biståndstruckarna la av några veckor efter leverans.

Ändå lufsar vi svenskar, jag med, på i något slags förtröstan om att det ska ordna sig. Lärarkåren ska resa sig i sin forna pondus. Respekt och ordning ska åter härska i de svenska skolorna. Ruttna syllar i de statliga järnvägarna ska bytas ut. Statsråd som den förljugne Morgan Johansson ska ersättas av Tage Erlanders likar. De som ansvarar för migrationspolitiken ska lära sig att mäta intäkter mot kostnader och redovisa ärliga resultat för det folk som betalar notan. Allt kommer att lösa sig.

Läs mer

När folk ska göra något annat

Patrik Engellau

Unga människor, särskilt unga föräldrar, sägs ofta vara stressade. De har så mycket att göra att ”livspusslet” inte går ihop. Det finns ingen anledning att betvivla att de berörda unga människorna faktiskt har denna upplevelse. Men det kan finnas anledning att filosofera över företeelsen (om vi nu föreställer oss att den faktiskt existerar, alltså att många unga människor faktiskt blir stressade av att försöka hinna med livet).

De borde inte känna på det viset med tanke på att livet rent objektivt har blivit så mycket lättare under de senaste femtio åren. Vi har massor med maskiner som gör jobbet. Att sköta ett hem är inte längre en heltidssyssla för en hemmafru (som kanske till och med hade barnsköterska eller annan hemhjälp). Nästan all service är mycket bättre än förut. Att livet blivit enklare, sundare och bekvämare framgår tydligast av att folk inte blir utslitna så tidigt utan lever längre. Så egentligen går livspusselångesten tvärs emot vad man skulle ha förväntat sig. Den förväntade ångesten hade varit att unga människor inte skulle ha haft tillräckligt att göra, inte att de skulle anse sig ha för mycket att göra.

Men livsupplevelser bestäms inte i huvudsak av objektiva och mätbara saker såsom just livslängd eller antal kvadratmeter boyta per individ. Vad människan tycker om tillvaron avgörs till största delen, tror jag, av hennes värderingar. Värderingar är mer eller mindre sammanhängande paket av uppfattningar om vad som är bra och dåligt och vad man har för rättigheter och skyldigheter. Värderingar börjar insupas med modersmjölken och är troligen färdiga och livsvarigt inpräntade i varje enskild individ innan hon börjar skolan.

Läs mer

Nya försök att förstå motståndarna

Patrik Engellau

Jag ägnar avsevärd ansträngning åt att försöka förstå hur politiskt korrekta människor tänker. Vi kan inte avfärda hela PK-ismen med att PK-isterna inte tänker. Gruppen har förstås sin beskärda del av dumskallar men, som Richard Sörman påpekat, gör vi det alltför lätt för oss om vi avspisar hela gruppen som mindre vetande.

För något år sedan råkade jag träffa ett antal framgångsrika unga kvinnor som exempelvis ville ha fri invandring. Jag lyckades hitta något slags begriplig logik i deras tänkande vilket jag redovisade här.

Men det är inte bara unga kvinnor, utan även medelålders, som gillar fri invandring och ser med full förtröstan på Sveriges framtid. Häromdagen träffade jag en av dem, en begåvad och välutbildad person. Hon förklarade att det saknades anledning att misströsta såväl i frågan om invandringen som det tillkommande eftersom hon hade goda grunder att våga hoppas på det bästa.

Hennes argument var rätt bestickande. Hon sa att när hon själv växte upp i en mycket konservativ miljö så var utbildning för kvinnor inget som särskilt prioriterades. Ännu värre hade det förstås varit på hennes mammas och mormors tid, sa hon, vad gällde kvinnors chans att ta sig fram i samhället.

Läs mer

Är det annorlunda den här gången?

Patrik Engellau

Jag är bra på att komma på saker som man redan vet. Till exempel upptäckte jag för någon vecka sedan att det bästa sättet att få reda på hur folk tänker är att prata med dem.

”Prata” är ett svårt ord. Dit räknas inte att framföra och utbyta argument i debattartiklar ty debattörerna talar regelmässigt förbi varandra. För övrigt är det svårt att be om ett snabbt klargörande av en diffus formulering. Till ”prata” räknas inte heller meningsutbyten på sociala medier ty när folk inte ser sin nästa i ögonen tappar de hämningarna och börjar håna och missfirma varandra.

Nej, till ”prata” räknas bara så kallade voice-samtal med ett mycket begränsat antal kontrahenter mellan vilka kommunikationsmediet erbjuder så mycket intimitet att de aktar sig för att fara ut i otidigheter. Skype kan funka, men ett personligt möte sida vid sida eller tvärs över ett bord är bättre. Och så ska man ha tillräckligt med tid.

Med dessa stränga krav på företeelsen ”prata” inser man att det är svårt att få reda på hur folk tänker. Man kanske har pejl på ett antal vänner och bekanta men de större massornas tankevärld får man sällan möjlighet att utforska.

Läs mer

Tider skola komma

Patrik Engellau

För halvtannat sekel sedan började socialistiska idéer få spridning i vårt land. Ibland tänker jag med respekt och nästan beundran på vad de tidiga arbetaraktivisterna lyckades med. De fick inte in sina artiklar i klassfiendens tidning – redan då Dagens Nyheter – och startade därför egna tidningar. De tyckte inte att arbetarklassen var tillräckligt bildad så de startade bildningsförbund. De tyckte inte att de politiska partierna dög något till så för 130 år sedan startade de det socialdemokratiska partiet. De menade att de privata handlarna skörtade upp arbetarklassen och därför startade de Kooperativa Förbundet med Konsumbutiker över hela landet. Och dessutom sjukkassor, begravningskassor, arbetslöshetskassor och en massa andra institutioner på vilka de lyckades bygga ett stabilt och långvarigt maktsystem när de så småningom med demokratiska metoder fått kontroll över staten.

Detta var under lång tid var en framgångssaga som sömlöst gled ihop med den spännande berättelsen om det lovande framtidslandet Sverige. ”Vi byggde landet” skröt socialdemokraterna och inte utan viss trovärdighet. Numera har båda dessa skildringar förlorat sin lyskraft. Det kommer troligen en tid när nya stolta sagor börjar spinnas. Människor vill ha upplivande sägner om sig själva.

Läs mer

Subsidiaritet

Patrik Engellau

Wikipedia säger att ”subsidiaritetsprincipen är en princip som innebär att beslut ska fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån. Till detta bör också läggas högre nivåers skyldighet att stödja lägre nivåer. Principen är grundläggande för Europeiska unionens funktionssätt.”
Liksom de flesta andra har jag genom livet varit en stark anhängare av denna princip.

Omständigheterna har givit mig tillfälle att i flera olika organisationer medverka vid införandet av subsidiaritet eller, som företeelsen för det mesta kallas på svenska, decentralisering.
Subsidiaritetsprincipen låter ganska rättfram, men det är den inte. Förre ordföranden i Europeiska kommissionen Jacques Delors erbjöd 200 000 pund i ersättning till den som kunde komma på en klar definition av begreppet.

Men problemet är inte definitionen utan handlingen. Alla säger sig vilja decentralisera makten men i verkligheten går det åt andra hållet. Det beror på att de som sitter i toppen inte vill förlora makt. När det kommer till kritan bestämmer de sig för att man inte kan decentralisera makt till dem där nere eftersom dessa inte har förnuft så det räcker och därför bara kommer att förstöra allting (vilket ibland kan vara sant).

Läs mer

Högre utbildning

Patrik Engellau

Jag har gått på så många universitet, närmare bestämt ett halvdussin, så jag har haft anledning att fundera på vad studenter egentligen lär sig vid högre lärosäten. Låt mig genast säga att jag bara studerat mjuka eller halvmjuka ämnen såsom nationalekonomi och statsvetenskap och ekonomisk historia så jag uttalar mig inte om hur det går till på de hårdare institutionerna där man utbildas till ingenjör eller tandläkare. Min grundföreställning är att de senare linjetyperna erbjuder ett slags yrkesutbildningar som funkar i bemärkelsen att den som utbildat sig till tandläkare med framgång kan ta hand om patienters munhåleproblem. Det är nog på motsvarande sätt med utbildningen av elektriker och VVS-tekniker.

Mina funderingar väcks till liv av en krönika av skribenten Jan Norberg på sajten Newsvoice. Norberg hade träffat ett antal ”yngre personer” med politiskt korrekt läggning, tydligen i USA, och ställt frågor till dem om deras tro. En av dessa yngre personer hade studerat political science, det vill säga statsvetenskap, och Norberg frågade varför han valt just det ämnet. Den unge mannen förklarade att han ansåg att han på det viset kunde få en ”god möjlighet till en bra yrkesmässig karriärutveckling inom den offentliga sektorn”.

Jag tror att den unge mannens analys var precis på pricken. Inom statsvetenskapen liksom i det övriga humaniora utbildas unga människor i det politiskt korrekta tänkande som staten efterfrågar. (Varför den offentliga sektorn efterfrågar personal som är slängd i politiskt korrekt tänkande behöver jag väl inte förklara igen? Allt politiskt korrekt tänkande går ut på att politikerna och den offentliga sektorn ska bestämma mer och få utvidgade uppgifter, till exempel genom att vidta åtgärder för att tillrättalägga nyupptäckta orättvisor.)

Läs mer

El ángel exterminador

Patrik Engellau

Mordängeln är en film från 1962 av den spanske filmmakaren Luis Buñuel. Jag har fascinerad sett filmen ett par gånger utan att förstå. Så här beskriver Wikipedia handlingen:

Filmen handlar om en fest som alla vill gå hem ifrån men tvingas att stanna på grund av en osynlig kraft som stoppar dem i hallen. Det går dagar och nätter, och gästerna tvingas leva som djur.

Det är en elegant fest i ett överklassområde i någon mexikansk stad. Allt börjar precis som sådana fester brukar börja, men av obegripliga och oförklarade skäl tar festen aldrig slut. Ingen går hem. Gästerna bor kvar i dygn efter dygn. Gradvis växer förfallet. Maten tar slut och gästernas kläder blir allt smutsigare och sjaskigare. Relationerna mellan gästerna blir alltmer spända.

Situationen uppmärksammas av grannar och myndigheter. Ambulanser, brandfordon och polisbilar samlas utanför villan men stannar något hundratal meter och ser bekymrade ut. Det bygger upp till en mänsklig tragedi. Den gåtfulla dramatiken ligger i att ingen gör det alldeles självklara för att undvika katastrofen. Gästerna lämnar inte villan trots att det inte finns något som hindrar dem. Räddningspersonalen hålls av någon kraft tillbaka från att gå in i huset och göra sitt jobb.

Läs mer

Högerpropagandan är mäktig och mycket farlig

Patrik Engellau

Jag känner mig ganska vanlig i bemärkelsen att jag har ungefär samma värderingar som en majoritet av svenska folket. Jag skulle tro att en tredjedel av befolkningen är PK-ister och resten, där jag ingår, är medelklassare med mer eller mindre välutvecklat sunt förnuft. Partitillhörigheten spelar inte så stor roll.

Men PK-isterna har nästan total kontroll över produktionen och distributionen av idéer och åsikter i landet. Vi medelklassare har inga tidningar, inga radio- och TV-kanaler, inga forskningsinstitut och inga myndigheter. Vi har inga skolor och universitet och i stort sett inget inflytande över politiken. Vi kan, som jag, bjäbba lite i sociala medier men vårt inflytande över nationens tankevärld är, utom i privata sammanhang som inte kan kontrolleras, praktiskt taget försumbart.

Ibland har jag undrat över vad detta betyder i kronor. Hur mycket lägger PK-isterna, med staten i spetsen, årligen ned på sin idéverksamhet och hur mycket lägger vi medelklassare ned på vår idéverksamhet (eller tankesmideri eller propaganda eller vad du väljer att kalla det). Men jag har aldrig fått ändan ur vagnen för att göra en sådan undersökning.

Döm om min tillfredsställelse när jag upptäckte att organisationen Arena Opinion i samarbete med – vilket troligen betyder med pengar från – LO gjort kanske inte hela jobbet, men i varje fall tagit ett första viktigt steg. Det redovisas i forskningsrapporten Pengarna bakom samhällspolitiken. En granskning av finanserna bakom svenska tankesmedjor. Den poäng som slås in är att ”högerns” tankesmedjor får 20 gånger mer i bidrag än ”vänsterns” tankesmedjor, närmare bestämt 200 miljoner kronor om året mot 20.

Läs mer

Två omläsningar: av Kommunistiska Manifestet från 1848 och min historiebok På Spaning efter Moder Sveas Själ från 1985

Patrik Engellau

Det råder numera sedan kanske tjugo år tillbaka en besvärande känsla av att västerlandet är fel ute. Vari felet ligger vet man inte. En del – som i 2019 års svenska regeringsförklaring – inleder med att peka på populismen:

Runtom i Europa breder högerextrema rörelser ut sig. I flera länder har krafter med en antidemokratisk agenda nått ända fram till regeringsmakten. Men i Sverige står vi upp för människors lika värde. Vi väljer en annan väg.

En skolad men numera avfällig marxist som jag kan inte läsa detta utan att tänka på Marx och Engels stridsskrift från mitten av 1800-talet som inleds så här. Läs ”populism” i stället för ”kommunism” för att komma i stämning:

Ett spöke går runt Europa — kommunismens spöke. Alla det gamla Europas makter har slutit sig samman till en helig hetsjakt mot detta spöke, påven och tsaren, Metternich och Guizot, franska radikaler och tyska poliser [kunde idag vara påven och EU, Annie Lööf, Angela Merkel, Dagens Nyheter, Georg Soros och franska poliser; PEs anmärkning].

Läs mer

Det största undret och dess framtidsutsikter

Patrik Engellau

Nu ska jag göra en historiefilosofisk betraktelse. Jag varnar redan här så att du som inte gillar sådant kan slippa läsa vidare.

Det största undret i mänsklighetens historia, möjligen undantaget själva skapelsen, är de senaste tvåhundra årens magiska välståndsutveckling i västerlandet. Det handlar inte bara om en kvantitativ förändring av typ att BNP per capita gått upp något alldeles oerhört. Det handlar också om en kvalitativ omvandling. För nästan alla människor var livet tidigare en jämmerdal.

Inte ens kung Gustav Vasa slapp tandröta och stinkande pottor vid sängen. Även de rikaste kunde förlora hälften av barnaskaran i spädbarnsdöd. Nu har alla rinnande kallt och varmt vatten samt spoltoalett i lägenheten. Om du tycker det låter prosaiskt kan du försöka föreställa dig ett liv utan dessa bekvämligheter. Ibland gör jag det och faller då i häpen förundran över vilket mirakel den moderna västerländska människan vederfarits.

De ekonomiska landvinningarna har påverkat sederna i förkovrande riktning. Låt mig ge ett exempel som jag tror håller för vetenskaplig granskning. En konstvetare har sagt till mig att det aldrig finns några glada ansikten på gamla bilder. Jag har efter förmåga försökt att kontrollera påståendet och det verkar vara befogat. Att folk inte log och var glada förr i tiden beror, enligt min teori, på att det inte fanns något att vara glad över. Livet var, med Thomas Hobbes ord, ensamt, fattigt, eländigt, brutalt och kort. Det enda som piggade upp folk verkar ha varit de offentliga avrättningarna som ofta artade sig till folkfester.

Läs mer

Ständigt skärpt insikt

Patrik Engellau

Min förståelse av det moderna västerländska samhället utvecklas i raketfart. Med alltmer vässad skärpa upptäcker jag hela tiden saker som jag redan vet.

Tänk dig att det finns en kraft i ett land som inte bara kontrollerar uppemot halva bruttonationalprodukten utan också har praktiskt taget obegränsade möjligheter att föreskriva hur människor ska bete sig och straffa dem om de inte lyder order. Det finns en sådan kraft i det moderna västerländska samhället. Den kallas staten.

Man kunde tro att staten skulle hitta på att göra nästan lite vadsomhelst med all den där makten. Men så är det inte. Det finns i det moderna västerländska samhället en instruktionsbok för staten. Instruktionsboken kallas konstitutionen eller grundlagen. I Sverige finns flera grundlagar. Den viktigaste är regeringsformen. Där står det precis vad staten ska göra när den är på jobbet och hur det ska gå till.

För att förstå vad den svenska staten ska göra med all sin väldiga makt räcker det med att läsa 1 kap. 2 § i regeringsformen, till exempel följande rader:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Läs mer

Yttrandefrihetens gränser sätter vi gemensamt

Patrik Engellau

I de flesta länders, kanske allas, stadgas någon sorts yttrandefrihet. Det började år 1789 med första tillägget till den amerikanska konstitutionen. (Konstitutionen själv hade antagits två år tidigare men eftersom en del av delstaterna knorrade om att de medborgerliga fri- och rättigheterna inte tillräckligt tillgodosetts i konstitutionen kompletterades den med de tio tilläggen i Bill of Rights.)

Den konstitutionella yttrandefriheten handlar om i vilken mån staten får inskränka människors rätt att framföra sina åsikter. Konstitutionen eller grundlagen är en del av detta regelverk men det förekommer ej sällan att staten oberoende av grundlagen stiftar lagar som inskränker yttrandefriheten. Juridiskt sett är detta, vad jag kan förstå, ett allvarligt oskick eftersom grundlagarna står högre än staten och om staten fattar beslut som står i strid med grundlagarna har den definitionsmässigt kränkt folkviljan. Lagen om hets mot folkgrupp, som har sina motsvarigheter i flera länder, är ett flagrant exempel. Det är nog ingen tillfällighet att man i USA, där det där med grundlagar och medborgerliga fri- och rättigheter tas på större allvar, inte ansett sig kunna stifta motsvarande lag av hänsyn till första tillägget.

Den här texten handlar emellertid inte om vad staten ska göra utan hur vi som på något vis är inblandade i detgodasamhallet.com – jag som en av redaktörerna och du som en av läsarna och kommentatorerna – ska förhålla oss. Det är inte lätt. Vi är ju delvis oberoende av det regelverk staten upprättar för sig själv. Nu ska jag tala om hur jag, i egenskap av redaktör, tror att jag tänker.

Läs mer

Den eviga och ihärdiga strävan mot ädla mål

Patrik Engellau

Tänk dig att någon, på din bekostnad, föresätter sig att skapa en bättre värld, formulerar mål och medel och startar projektet med väldig energi och övertygelse. Så går tiden. Du vänjer dig vid tongångarna om tillvarons otillräckligheter och projektledarnas brinnande vilja att ställa sakerna till rätta och fortsätter lojalt att betala för projektet. Efter ett halvt sekel stannar du plötsligt upp och börjar lyssna. Till din fasa upptäcker du att det är samma grammofonskiva som spelats hela tiden. Ingenting har tydligen hänt, men du har betalat. Du börjar misstänka att projektledarnas syfte inte varit så mycket att hantera tillvarons hot och strapatser som att leva av dina pengar.

Så kände jag när jag nyligen läste ett av Olof Palmes linjetal i samband med att han år 1969 tog över ordförandeskapet i det socialdemokratiska partiet. Talet är briljant (och långt, ungefär 16 tättskrivna sidor). Jag har aldrig läst någon så pregnant och välformulerad beskrivning av vad socialdemokraterna – och de borgerliga partierna som vid det laget redan hängt på – dittills åstadkommit och vart de var på väg.

Detta tal är, vågar jag påstå, originalet till den berättelse om Sverige som politikerna – i stort sett utan annat än marginella justeringar och variationer – berättat sedan dess.

Läs mer

Förbjudna tankar

Patrik Engellau

Nu ska jag yttra några saker som är så förbjudna att jag tar skydd bakom historiska celebriteter som Biskop Thomas och nobelpristagaren i litteratur Alexandr Solzjenitsyn. Det är ingen struntfråga för det handlar om friheten och huruvida vi i Sverige och det övriga västerlandet kan hantera den.

Fjortonhundratalsbiskopen i Strängnäs Tomas Simonsson skrev en sång om hur bra det var med frihet. Den börjar så här:

Frihet är det bästa ting,
Som sökas kan all världen kring,
För den, som frihet kan bära,
Vill du vara dig själver huld,
Så älska frihet mer än guld.
Med frihet följer ära.

Det finns en luring i den versen som man kanske inte lägger märke till. Frihet är bra, säger biskopen, men bara för den som kan bära friheten. Vad det betyder förklarar han inte närmare, men det är lätt att hitta på illustrerande exempel. En våldtäktsman och knarkhandlare missbrukar sin frihet och bör kanske förmenas den och spärras in i fängelse.

Läs mer

I Hans Roslings fotspår

Patrik Engellau

Hans Rosling gjorde sig känd dels för sitt budskap och dels för sina statistiska presentationer. Budskapet var att tillståndet i världen är bättre än du tror. Över hela jorden lever folk längre och bättre. Budskapet bankades in med övertygande bilder och grafer och staplar och cirklar.

Att man, i varje fall jag, gillade Rosling, som gick bort 2017, berodde på att han som nästan den ende i världen på vetenskapliga grunder motsade den sorts eländesbeskrivning som exempelvis miljörörelsen oavbrutet pumpar ut.

Vet du förresten varför de i vår tid så dominerande olycksmånglarna utropar sina litanior? Det lärde jag mig när jag jobbade på Sida, vars uppgift är att minska fattigdom och annat lidande i världen. Ju mer lidande och fattigdom det fanns i världen, desto mer makt och pengar till Sida. Sedermera har jag insett att den mekanismen gäller generellt. Bakom varje undergångspredikan finns en anslagsfinansierad organisation som vill ha större budget. Ju mer inflytelserika ett lands anslagsfinansierade organisationer, desto mer jämras det i det offentliga samtalet.

Så jag har bekymrat mig över att det inte funnits någon som övertagit upplysningens fackla från Rosling. Men genom en lycklig tillfällighet hittade jag i Janerik Larssons nyhetsbrev en länk till en häpnadsväckande rik källa av seriös och väl presenterade statistik om läget i världen, Our World in Data. Gå inte dit, för du riskerar att fastna. Låt mig i stället ge några exempel.

Läs mer

Kan man begära att Svenne Banan anstränger sig mer?

Patrik Engellau

I en framstående tidning läste jag nyligen följande passus av en framstående skribent:

Vad både EU och världen i stort behöver är en vilja att överbrygga klyftor, minska spänningar mellan grupper och förmå människor att samarbeta även med dem som uppfattas tillhöra andra grupper än de själva.

Skribenten exemplifierade med att vi borde ”sträva efter ömsesidig förståelse eller rent av se frågan ur invandrarnas perspektiv”.

(Bara en sidoobservation. När man läser formuleringar som ”överbrygga klyftor” och ”minska spänningar mellan grupper” så vet alla från början att den har med migration att göra. Det är en ny grej. Så sent som 2015 brukade tidningarna ha vinjetten ”Flyktingkrisen” eller motsvarande på de artiklar som handlade om migrationen och dess effekter. Numera används inga vinjetter ty så många nyheter är migrationsrelaterade att det skulle se löjligt ut att ge dem en specialbeteckning.)

Citatet ger uttryck för en inställning som ingår i det politiskt korrekta bakgrundsbruset i vårt samhälle. Kan någon säga något ont därom? Är det inte självklart att vi måste förmå oss själva och andra att samarbeta även dem som tillhör andra grupper? Att ifrågasätta detta vore att sätta sig upp mot vår tids allra heligaste trossatser och sakrament såsom Värdegrunden och voteringar i FNs säkerhetsråd.

Läs mer

Två tolkningar

Patrik Engellau

Ola Larsmo är en framgångsrik och politiskt korrekt författare som ibland skriver i Dagens Nyheters kulturbilaga. En fördel med Larsmo är att han förmår konstruera sammanhängande resonemang i flera led som går att följa även om man kanske inte håller med. Nyligen skrev han en text i DN där han kom in på frågan om ett eventuellt samband mellan ökande inkomstskillnader och sverigedemokraternas framgångar.

Ungefär så här resonerar han (och jag tror inte att jag förvanskar hans argumentation). Varför blev Sverige inte fascistiskt på 1930-talet? frågar han. Jo, det berodde på välfärdssystemet: ”ett samhällsbygge grundat i en radikal fördelningspolitik som gav människor verktyg att skapa sina egna liv. I Sverige kan vi tänka på daghem, drägliga bostäder och tillgång till högre utbildning för människor med efternamn på -son”.

Men från och med 1990-talet började politikerna karva i välfärden:

Jag minns när jag för första gången hörde tongångar som senare skulle kallas högerpopulistiska bland människor i min omgivning. Det var under det nittiotal när bostadssubventionerna successivt skalades ned. Plötsligt stängdes en dörr för många som hoppats på ett bättre boende.

Läs mer

Värdegrunden är nog bara trams

Patrik Engellau

Jag har haft en orolig natt ty jag har legat sömnlös och ältat min text från igår, särskilt frågan om huruvida alla de här rättigheterna som homo sapiens tillskriver sig är mänskliga eller medborgerliga. Kanske gör jag ett för stort nummer av skillnaden, men jag tycker den är fundamental.

Framför allt borde skillnaden vara fundamental för den person som ska utkräva sina rättigheter, till exempel den nigerian som jag skrev om igår. Är det bara den nigerianska staten som ska säkra hans äganderätt eller kan han med samma fog begära att den svenska polisen ingriper när grannen stulit hans get? Om den svenska polisen skriver under på att nigerianens rättigheter är mänskliga, det vill säga allmänmänskliga och inte kopplade till nationen, så borde den skicka ett utryckningsfordon till nigerianens hjälp om den inhemska snuten faller ifrån.

Frågan är inte bara fundamental utan också förvånansvärt nonchalerad. Om det nu ligger till som jag påstår – att det finns två distinkt olika synsätt i ärendet, en fransk skola som knyter rättigheterna till medborgarskapet, alltså nationen, och som dessutom, efter Robespierres ingripanden, utsträcker rättigheterna till sådant som rätt till försörjning på andras bekostnad, och en annan, amerikansk, skola som binder rättigheterna till den mänskliga existensen – då är väl detta tillräckligt intressant för att vi åtminstone borde diskutera vilken skola vi själva tillhör?

Läs mer

Rättighetsförklaringar

Patrik Engellau

Bara några veckor efter det att Bastiljen stormats i juli 1789 och franska revolutionen därmed inletts antog den franska nationalförsamlingen Förklaringen av människans och medborgarens rättigheter. Det där med ”medborgare” var viktigare än man tror, för en medborgare var inte bara en människa, utan en människa med lika rättigheter. Tidigare hade människor visserligen varit människor men inte människor med lika rättigheter – till exempel var kungen utsedd av Gud – och därför inte medborgare.

Det som skiljer medborgaren från människan är emellertid inte bara det där med de lika rättigheterna utan också att medborgaren har en nationell tillhörighet, i det här fallet Frankrike. Kopplingen mellan de lika rättigheterna, medborgarskapet och nationen är underförstådd i hela rättighetsförklaringen. Läs mer

En ungersk princip

Patrik Engellau

Att tänka fritt är stort, som Thomas Thorild påpekade, och därför ska jag göra det nu. Men han sa också att det är större att tänka rätt än att tänka fritt och det är jag inte säker på att jag gör. Jag har nämligen kommit på en grej som vänder uppochned på allting och tvingar mig att omvärdera saker om jag har rätt. Därför hoppas jag att jag tänker fel.

Det började med att jag funderade över Ungerns ”illiberala demokrati”. Illiberal är självklart dåligt och demokrati är lika självklart bra så jag har utgått ifrån att epitetet var något som klistrats på Ungern av fiender till Viktor Orbán. Men så var det inte. Orbán är, visar det sig, stolt över att vara illiberal. Han förklarade sin inställning i ett linjetal 2014 (som jag hittade i en rätt dålig översättning till engelska här.

När Ungern 1990 blev fritt från kommunismen, säger Orbán, anammades som en självklarhet tidevarvets självklara vinnarideologi, nämligen den liberala demokratin:

Läs mer

Hur egenintresse förvandlas till godhet

Patrik Engellau

Richard Sörman skrev nyligen en viktig text som gick ut på att vi måste försöka förstå att våra ideologiska motståndare PK-isterna har en ärlig övertygelse om att de 1) ”kämpar för vackra ideal, de kämpar för rättvisa och jämlikhet, de kämpar för det rätta” samt 2) har ”den goda viljan på sin sida” och därtill 3) har ”barnen på sin sida”. Detta är, vad jag kan begripa, sant. PK-isterna har denna självuppfattning.

Samtidigt är jag den förste att peka på egenintressena, ekonomiska och andra, som den avgörande faktorn när PK-ister tar ställning i samhälleliga frågor. Jag brukar påstå att praktiskt taget allihop, förutom ett antal medlöpare – eller ”nyttiga idioter” som Lenin kallade dem – har sin försörjning och framtida utvecklingsmöjligheter knutna till det politikervälde vars intressen artikuleras av PK-ideologin. Att handla enligt PK-ideologin betyder att främja politikerväldets expansion. Folk som lever av politikerväldets resurser har ett egenintresse av att anamma ideologin. Även detta är sant.

Hur kan dessa två till synes motsägelsefulla sanningar båda vara sanna? Och hur kan de förmås att sammanfalla så att det egennyttiga blir det goda? Där får jag något att bita i. Inte bara jag förresten utan alla som funderar över samhället och har svårt att upplösa denna åtminstone skenbara motsägelse (och därför regelmässigt sopar den under mattan liksom jag själv brukar göra).

Läs mer

Nej, nu ska vi ha trevligt

Patrik Engellau

Alla har fått en hjärna och en del har kommit på att de kan använda den till att tänka med. (Jag vet att man tänker även med andra organ än hjärnan, framför allt magen, men det är överkurs.) Redan här kan det bli bråk eftersom meningsskiljaktigheter kan väcka livliga känslor. De som använder hjärnan skaffar sig ofta, med fel eller rätt, andra uppfattningar än de som inte använder hjärnan utan bara vidareberättar vad de hört från andra.

Den svenska kulturen gillar inte sådana bråk. Det beror på att levnadsförhållandena genom tiderna i Sverige har varit så karga att vi inte, om vi hellre velat överleva än debattera, haft råd med lyxen att filosofera. Befallningarna från plogen och svarven har ljudit myndigare än lockelsen att leka med tankarna.

Detta skapar oundvikligen en stark intellektuell homogenitet vilket betyder att folk tycker likadant och tar avstånd från dem som föreslår något självtänkt och annorlunda. När en enskild hjärna plötsligt mobiliseras och kommer fram till något annat än ett etablerat, ständigt traderat konsensus så är tilltaget en utmaning mot kollektivet och ett potentiellt hot mot kollektivets överlevnad i köldens och de magra jordarnas rike.

Läs mer

Känn din fiende

Patrik Engellau

Oraklet i Delfi ska ha haft uppmaningen Gnothi seauton, Känn dig själv, inhuggen i gaveln. Det var en mycket klok anmodan av oraklet för självkännedom brister vi i lite till mans och det skapar onödiga konflikter. Men det räcker inte med att vi känner oss själva. Vi måste även känna vår nästa och då inte nöja oss med att vara förtrogna med våra vänner. Än viktigare kan det vara att ha kunskap om våra fiender. Det är mycket svårare eftersom fienderna i allmänhet inte uppvisar den förtrolighet som kan vara en förutsättning för inkännande förståelse.

Ibland vet man ju inte ens vilka som är ens fiender. Sann fiendskap kan ta lång tid att utveckla. Men ibland skapas fiendskap vid första ögonkastet. Om det kom någon till mig och säger att statsministern borde göra en kupp och upphäva den svenska demokratin som vi känner den i syfte att utfärda drakoniska dekret om att göra flygresor orimligt dyra och att förbjuda styckförpackade paprikor i plast så skulle jag omedelbart resa ragg och definiera vederbörande som en klar fiende – särskilt om vederbörande lägger till att jag inte begriper mitt eget bästa utan måste uppfostras av en sträng ledare som Stefan Löfven.

Är någon sådan idiot tänkbar? undrar du kanske. Ja, svarar jag, det finns inte bara en sådan idiot utan hela 87 stycken. Det kan finnas ytterligare sådana idioter, men 87 stycken finns bevisligen ty de har skrivit en artikel med ett sådant krav på diktatur och låtit publicera kravet med uppgivande av sina egna namn i Expressen.

Läs mer

Demokratins drivkrafter

Patrik Engellau

Miljöpartisten Per Bolund kandiderar till posten som partiets språkrör och redovisar sina motiv i Dagens Nyheter: ”Jag lyssnar till Greta Thunberg när hon säger till alla vuxna att det är dags att ta ansvar. Jag tycker att det är dags och mitt sätt att ta ansvar är att jag kandiderar till att leda Miljöpartiet.”

Det känns fint att den sextonåriga Greta blir ett slags andlig uppdragsgivare till Miljöpartiets nästa ledare. Det påminner mig om Jan Björklund som hade lovat sina söner Jesper, 17, och Gustav, 13, att inte prata med Sverigedemokraterna och att det löftet såklart var heligt.

Sådana hänsynstaganden är vanligare än man tror i svensk politik fast de inte brukar omnämnas, det har jag upptäckt efter att ha gjort lite grävande journalistik. Jag tycker medborgarna har rätt att veta. Läs mer