Arbetslösheten är troligen en ganska ny företeelse som uppstått genom kapitalismen och välfärdsstaten. Fattiga människor som inte kunnat försörja sig har det säkert funnits i alla tider men tidigare definierades de inte som arbetslösa utan snarare som lata eller som brottslingar (vilket de nog ofta blev för att överleva) eller någon annan sorts samhälleliga avfallsprodukter som man helst varit utan. Att inte ha ordnad försörjning ansågs därför långt in på 1800-talet vara ett brott.

Rubrikens fråga är banal men grundläggande. Den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz (bilden) sa att kriget är politikens fortsättning med andra medel. Det kan vi lära oss något av. I krig vet man vem som är fienden, nämligen den man skjuter mot. Även i politiken brukar man veta vem fienden är men numera, har jag upptäckt, är det svårare.

Många samhällen i världshistorien har lyckats skaffa sig ett avsevärt ekonomiskt överskott, alltså resurser som överstiger vad som behövs för att människorna ska kunna reproducera sig och produktionsapparaten ska hållas intakt. En sak som jag tycker är spännande är att undersöka hur sådana framgångsrika samhällen väljer att utnyttja sina överskott. Observera att det handlar om ett val, inte om något som bestämts av ödet, även om det kanske inte är ett uttalat val och framför allt inte ett val som underställts folket för demokratiska beslut.

När man ska uttala sig om okända och oförutsägbara saker, exempelvis samhällsklimatet och framtiden, så gäller det att vara försiktig och villigt erkänna att man står på ett gungfly i mörkret och egentligen saknar alla instrument för att orientera sig. Ändå tror man sig ana saker.

Här är en observation som alltså inte är en observation utan snarare en känsla. Under de mer än fem år som den här bloggen funnits har stämningsläget i nationen genomgått en kraftig förändring. Då var det nästan helt förbjudet att säga saker som idag inte föranleder några höjda ögonbryn. Till exempel skrev jag en gång så här:

Jag är inte bara amatörepidemiolog utan också amatörkriminolog. I egenskap av amatörkriminolog har jag idag ställt mig frågan om det finns några likheter mellan olika länder när det gäller immigration och brottslighet. Är det till exempel så att immigranter är mer brottsliga i vissa mottagarländer än i andra?

Jag har nu forskat i denna fråga genom att läsa Wikipedia. Skratta inte. Jag vet att man inte alltid kan lita på Wikipedia men jag kan inte komma på någon annan rimligt lättillgänglig källa som åtminstone tycks sträva efter att åstadkomma hederliga redogörelser.

I den coronastatistik jag brukar använda kan man få länderna rangordnade efter antal coronadöda per miljon invånare. Bland de minst drabbade länderna, de som har under tio döda per miljon (Sverige ligger på 633), finns till exempel Tanzania, Burundi, Nigeria och Eritrea. Jag har vad jag tror rätt välgrundade fördomar mot dessa afrikanska länder. Jag tror att deras statistik är helt otillförlitlig.

Det hela kompliceras av att gruppen med mindre än tio döda per miljon invånare också innefattar länder kring vilka jag har motsatta fördomar. Jag tror att Sydkorea, Singapore, Taiwan och Kina har bra koll på sin statistik och att de låga dödstalen beror på framgångsrik coronapolitik i kombination med ospecificerade asiatiska kulturella särdrag.

Faktum är att man inte begriper så mycket. Jag har märkt att detta tillstånd är allmänt. Det upptäcker man lätt om man studerar coronapolitiken såväl i Sverige som i andra länder. Experterna är oeniga och trevar sig fram. Själv misstänker jag att de samlade skadorna av viruset skulle bli minst om myndigheterna skyddade de äldre som är i farozonen och i övrigt lugnade ner sig för att inte sprida mer panik. (Kolla gärna på Scott Atlas som ingår i Vita Husets rådgivande coronagrupp.) En stats- och mediaframkallad pandemipsykos förbättrar inte förhållandena i riket.

Så långt tillbaka jag kan minnas har svenska politiker lovat trygghet. Jag kunde länge inte förstå vad de menade. Sverige var väl tryggare än andra länder? Vad mer behövdes? På landet gick folk och handlade utan att låsa ytterdörren och små barn kunde vandra ensamma genom parkerna även mörka eftermiddagar och kvällar.

Sedermera förstod jag att löftena om trygghet var en signal till kvinnliga väljare att de inte skulle lämnas på bar backe om de tröttnat på sin man och ville skiljas. Jag deltog i en paneldebatt om välfärdsstaten med en vänsterpartistisk riksdagskvinna. Hon bekräftade min misstanke. Hon utropade med triumferande stämma: ”Jag är själaglad för välfärdsstaten för om den inte funnits så hade jag kanske varit beroende av en karl!”.

Rune Barnéus, uppfödd i ”Fattigsverige”, närmare bestämt Småland, och så småningom bankchef och barnboksförfattare, har just kommit ut med boken Från världskrig till corona (Ekerlids) som är en välskriven uppgörelse med vår tids dominerande och sedeförstörande PK-istiska idéer. Redan på första sidan gör han en betydelsefull observation:

Med tanke på att alla människor ska dö och att tiden efter vår död troligen är oändlig så kan det vara rimligt att fundera över vad vi ska göra med all denna fritid om det skulle vara så att själen, i den mån den finns, inte bara upphör när kroppen gör det.

Att människor förr i tiden, vilket i det här fallet kanske betyder fram till för tvåhundra år sedan eller så, sysselsatte sig med sådana reflektioner verkar ganska tydligt. Överallt och i alla tider har någon sorts religion varit samhällenas förnämsta institution och religionerna har till stor del handlat om hur ett eventuellt liv efter döden skulle kunna gestalta sig och hur människorna redan i jordelivet kunde lägga den framtida existensen till rätta.

Sistlidna mars, medan Folkhälsomyndigheten fortfarande hoppades att coronat, ungefär som Hitler under andra världskriget, skulle låta bli att inta Sverige, träffade jag min gamle vän läkaren. Han var bekymrad över Sveriges coronastrategi.

”Jag tror att regeringen borde tillsätta en tsar”, sa han.

”Vad är en tsar?”, frågade jag.

Såklart man har rätt att kritisera president Trump när han uppträder obelevat. Själv blev jag illa berörd när han inte kunde låta bli att hela tiden störa Biden i talet vid kandidaternas första tevedebatt. Han förstod nog att han hade gjort bort sig ty det gick mer civiliserat till vid den andra debatten. Det går faktiskt att uppskatta goda insatser från folk man ogillar liksom det är möjligt att i vissa frågor ta avstånd från dem man gillar. Vem har inte blivit arg på sin fru eller blivit glatt överraskad över en oväntad vänlighet från den korkade och illvillige grannen?

Men den sortens trevande mänsklighet verkar inte föreligga på Sveriges mest framstående tidningsredaktioner som mer liknar propagandacentraler. Propagandan skiljer sig från det normala mänskliga tilltalet däri att den alltid anser sig ha rätt och att den utkämpar sina bataljer genom att aldrig lyssna och alltid försöka klubba ner.

Amatörepidemiologen är jag. Den 30 juni i år publicerade jag en text med statistik från SCB som antydde att coronat under perioden mars till maj hade orsakat en avsevärd överdödlighet – definierad som antal döda under en viss period i år jämfört med snittet för de fem föregående åren – som i mitten av juni tycktes ha förvandlats till underdödlighet (det vill säga att den lila kurvan först ligger över den gröna och sedan dyker).

Det var vid det laget för tidigt för en amatörepidemiolog att våga sig på det resonemang som liksom låg och vinkade i statistiken och bara väntade på att få komma ut. Det resonemanget anar man kanske ligger bakom den svenska coronapolitiken men eftersom det är så rått och möjligen cyniskt slipper det liksom inte fram i debatten. Resonemanget är att nästan alla som dör av coronat är i dåligt skick och inom kort ska dö i alla fall. Jag tror mig ha förstått att det är sådana tankar som legat bakom myndigheternas beslut att inte ge sjukhusvård eller ens syrgas till insjuknade på äldreboenden.

Jo, jag sa att jag på två punkter har svårt att tro mer på vetenskapen än på religionen varmed inte sagt att jag tror på religionen. Punkterna är Skapelsen och Arternas ursprung. Igår beskrev jag mina funderingar kring en av de två vanligaste skapelseberättelserna.

För troende människor är Arternas ursprung inget problem eftersom Arterna uppstod vid Skapelsen. För oss som inte är troende, åtminstone inte vad vi märkt, brukar Charles Darwins teorier anbefallas som förklaring till att levande väsen ser ut som de ser ut. Darwins formel, som jag fattat den, är att levande väsen förändras och utvecklas genom två samverkande mekanismer, dels slumpvisa mutationer som gör att avkomma kan få andra egenskaper än den föregående generationen, dels kampen för tillvaron som ger trumf på hand till avkomma vars mutationer på något vis gör deras överlevnad enklare. På det viset utvecklar sig arterna med tiden tills de blivit vad de idag är. 

På två rätt grundläggande punkter har jag svårt att tro mer på den vetenskapliga förklaringen än den religiösa. Punkterna är Skapelsen och Arternas ursprung – i den mån dessa punkter inte sammanfaller (vilket de gör, tror jag, för kreationister). Idag skriver jag om Skapelsen och i morgon ska jag i grunden analysera den vetenskapliga teorin om Arternas ursprung.

Det finns två konkurrerande teorier om hur Skapelsen gick till, den ena, den religiösa, presenteras i Första Moseboken, den andra, den vetenskapliga, kallas Big Bang.


Överlevnad handlar för det mesta inte om evigt liv utan om att leva några extra månader eller år. Se bara på hur mycket pengar som läggs ned på att forska fram preparat och medicinska metoder som kan hålla cancersjuka människor vid liv något halvår.

Om livet är så dyrbart för oss vanliga människor hur mycket angelägnare ska det då inte vara för en regering att överleva ytterligare ett val? En pressad regering kan göra nästan vad som helst för att få några års respit. Jag kan inte hitta på någon annan förklaring till det apspel som pågår inför medborgarnas förfärade ögon. Exemplen är legio. Låt mig nämna två.

En sak, som förefaller mig viktig och dessutom alldeles självklar, verkar ha svårt att tränga in i den allmänna meningen. Den saken är att den skadliga politiskt korrekta ideologi som dominerar det officiella tänkandet i Sverige (och, fast mindre koncentrerat, i många andra västländer) beror på att västerlandet införde allmän rösträtt för lite mer än hundra år sedan utan att begripa det som alla vet, nämligen att man inte kan ge sina ombud helt fria tyglar. Till exempel skulle ingen bonde anställa en lagårdsförman och låt vederbörande styra verksamheten på egen hand och dessutom ha fri tillgång till bondens plånbok.

Jag har länge sett det svenska sönderfallet komma. Troligen upptäckte jag det på något emotionellt plan när jag på sjuttiotalet arbetade på Sida. Det var inget särskilt dåligt med Sida, det var bara en välfärdsmyndighet som alla de andra, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och de kommunala socialförvaltningarna och så vidare. Där jobbade välutbildade, intelligenta och ambitiösa människor med de bästa tänkbara avsikter. Alla ville göra väl.

Winston Churchill är en person som kunde ifrågasättas före andra världskriget men knappast efter. Ändå ställer jag mig undrande till ett av hans mest hyllade påståenden, nämligen att demokratin är det sämsta statsskicket om man bortser från alla de andra. Det jag hänger upp mig på är den troligen underliggande föreställningen att länder eller samhällen kan shoppa runt efter statsskick ungefär som när bilköparen väljer mellan Honda, BMW, Volvo och Chevrolet. Man kollar hur de funkar och fattar sitt beslut.

Efter första världskriget var det många tyskar, Adolf Hitler till exempel, som ansåg att Tyskland var kränkt och förnedrat och fått en dolkstöt i ryggen av segrarmakterna, av de fega tyska politikerna som gått med på Versaillesfreden och kanske också av judarna. Ju mer Hitler byggde upp sin krigsmakt desto mer kränkt kände han sig å Tysklands vägnar. Till slut hade hans känslor, som många i de gamla fiendeländerna ansåg berättigade, blivit så överväldigande att han krävde kompensation för de oförrätter som Tyskland lidit. Han intog Österrike, Sudetenland, Danzig och en hel del andra territorier medan världen tittade på och ansåg att Hitler faktiskt hade skäl för sin kränkthet.

Vid trettiofyra års ålder, år 1899, skrev Rudyard Kipling (bilden) en dikt för att uppmuntra Amerikas Förenta Stater att fullfölja det koloniala uppdrag som Kipling ansåg var västerlandets skyldighet. Ett år tidigare hade det spansk-amerikanska kriget slutat och Spanien överlämnat ett antal kolonier till USA, däribland Filippinerna. Många filippiner ogillade tanken på amerikansk överhöghet och gjorde uppror.

I all vänlighet tog sig då Kipling, engelsman uppfödd i Indien och därmed innehavare av hundratals års kolonial erfarenhet, före att ge de i koloniala äventyr oförfarna amerikanerna några tips och råd. Han gjorde det i form av en dikt med titeln Den vite mannens börda.

Om du har fem minuter och femtiofem sekunder till övers och är nyfiken på hur Sverige styrs är det väl värd tid att lyssna på det telefonsamtal mellan en ledande politiker och en medborgare som Lennart Bengtsson nyligen tipsade om. Samtalet ger en fin bild av svensk politik när den är som mest normal.

Vem medborgaren är vet man inte annat än att hon är kvinna heter och Elin (eller Erin) och är bekymrad över att Kalmar kommun har deklarerat ”klimatnödläge”. Hon ringer till en framstående politiker i Kalmar. Medborgaren och väljaren Elin (eller Erin) vill veta vad klimatnödläge betyder och vad det ska föranleda för åtgärder: ”Idag är det klimatnödläge, igår var det inte klimatnödläge, liksom. Vad händer nu, vad kommer att hända? Vad är det ni fattat beslut om som kommer att ge effekt?”

När jag skriver detta är det fortfarande oklart om Trump eller Biden vinner presidentvalet i USA även om det lutar åt Biden. Många bekanta är glada för utfallet, även om det ännu är osäkert, medan andra känner djup sorg. Som det påpekas i Wall Street Journal (bakom betalvägg) tycks valet i alla fall ha fått ett resultat som borde tilltala alla utom de mest politiskt korrekta människorna.

Den kanske skadligaste idéutveckling som inträffat under de senaste årtiondena är identitetspolitikens framfart. Identitetspolitiken (eller det tänkande som ligger bakom själva politiken) innebär att identifierbara befolkningsgrupper bör renodlas och ges möjligheter att värna om sin särart och erhålla särskilt stöd (från skattebetalarna) för att lyckas med detta.

Mohamed Omar, som alltid har rätt, skrev nyligen så här om Mohammeds och Jesu världar:

Dessa två världar kan inte leva tillsammans i fred. Därför att en av dem, den islamiska världen, vill tvinga den andra till underkastelse.

Så är det otvivelaktigt. Islam betyder ju faktiskt just underkastelse. Om man läser Koranen förstår man att Mohammeds plan är att alla ska underkasta sig hans lära eller också dödas eller ödmjukt betala en särskild hednaskatt.

Liksom Einsteins relativitetsteori förekommer teorin om opinionsbildningen i två varianter. Båda varianterna utgår från att samhället är en sorts pyramid där makt, pengar och inflytande anrikas mot toppen. Man stöter därför oftare på människor som strävar efter makt, pengar och inflytande i toppen än längre ned i pyramiden. Observera att människors placering i hierarkin inte säger något om deras kvaliteter och egenskaper utom på en enda punkt. Mina studier har övertygat mig om att toppfigurerna inte är mer intelligenta eller av andra skäl mer lämpade att bekläda sina positioner än vem som helst. Däremot har de ett enda karaktärsdrag gemensamt: de vill dit.

Följande synpunkter är kanske uttryck för strukturella fördomar i min skalle men jag tror inte det. Sverige dömer människor efter olika måttstockar. Vi har inte likhet inför lagen. Det där med rättvisa och likabehandling gäller inte hos oss.

Det kanske tydligaste exemplet är tillämpningen av lagen om hets mot folkgrupp. Den gäller inte lika för alla. Det anses mycket värre om en svensk hetsar mot en somalier än om en somalier hetsar mot en svensk. Om en svensk hetsar mot en dansk, vilket jag ibland gör i pedagogiskt syfte, inte för att jag har något särskilt emot danskar, så är det inte alls lika brottsligt som om jag skulle hetsa mot en muslim.

En person som jobbar i Riksdagen sa att han hade hört socialdemokratiska ledamöter öppet diskutera om inte partiordföranden Stefan Löfven borde bytas ut. Vad hade de emot Löfven? frågade jag. Det sa de inte, svarade tjallaren. De tyckte väl att Löfven gör en slät figur. Han åker till det ”särskilt utsatta området” Tjärna Ängar utanför Borlänge och konstaterar att den sociala situationen är ”oacceptabel” och sedan händer inget.

Så kan det vara, tänkte jag. Men själv tycker jag att partiordförande Löfven sköter sin syssla så bra partiet någonsin kan begära. Han gör allt han kan för att förhindra att partiet bryter samman vilket kräver av honom att han måste vara mångtydig eller, om det inte går, att göra sig borttappad eller förvirrad, typ ”jag såg det inte komma”.

Efter att under lång tid ha studerat människorna och funderat över deras djupaste ambitioner har jag kommit fram till att de egentligen bara ställer tre krav på livet.

Det första kravet är att livet ska erbjuda en trygg försörjning med minsta möjliga ansträngning. Trygghet betyder att inte utsättas för obehagliga överraskning som sjukdom eller arbetslöshet. Ekonomin ska vara i ordning och nya pengar komma in på kontot sista fredagen varje månad. Sjukdom ska helst inte finnas men om något fallerar kroppen ska snabb hjälp erbjudas. Minsta möjliga ansträngning betyder att man så lite som möjligt ska behöva utsätta sig för det lidande som arbetet medför. Idealet är att inte behöva gå till något arbete alls. Problemet är kopplingen mellan löneslaveriet och de återkommande fredagsbetalningarna. Detta är något som måste lösas.

I boken Staten, åttonde kapitlet, låter Platon sitt språkrör Sokrates framställa en teori om statsskickens växlingar. Först kommer Aristokratin (de ädlas styre) som efterträds av Oligarkin (de rikas styre) som i sin tur åtföljs av Demokratin efter vilken Tyranniet (den diktatoriska ordningen) upprättas. Teorin är inte alls så stolpig som den kanske verkar. Nutidsmänniskan kan mycket väl känna igen sig i Sokrates skildring av hur människor tenderar att bete sig i en demokrati, vars mål är största möjliga frihet åt alla. Det slutar med att de äldre fjäskar för de yngre och eleverna tappar respekten för sina lärare. (Texten finns här på engelska; jag föreslår att du söker på ”democracy” så kan du jumpa dig fram till relevanta ställen.)