Många människor är bekymrade över att somalier tagit sig in i Riksdagen och andra solenna svenska politiska församlingar. Om motviljan mot somalierna beror på att de är somalier eller om det beror på att de inte uppför sig enligt svenska sociala normer är inte lätt att veta. Själv tror jag att det handlar om svårförenliga kulturer även om missnöjda svenskar menar att det är somalierna som är inkompatibla och pekar på att de hellre röstar på andra somalier än på svenskar, att de tar råd av klanfränder, att de ber klanfränder som inte är illiterata att sätta personkryss på deras valsedlar, att de låter sin köras till vallokalen av somalier som har bil och gärna vill bli mutade med nyhämtade bankomatpengar med mera.

En proposition, det vill säga en skrivelse från regeringen till Riksdagen med begäran om att Riksdagen måtte fatta vissa beslut, anammades enhälligt av Riksdagen år 1975 här. Olof Palme och Anna-Greta Leijon hade undertecknat skrivelsen. Det var femtio år sedan. Sverige talade med en samlad och beslutsamt välvillig röst i alla frågorna om hur invandrare skulle omhändertas.

En stor ilska har spritt sig i Sverige med anledning av att vänsterpartiet och miljöpartiet har hjälpt personer med i huvudsak somaliskt ursprung att ta sig in vårt lands politiskt beslutande församlingar. Riksdagen har fått fem somaliska ledamöter som kandiderat för miljöpartiet och vänsterpartiet.

Minns du sagan om Rödluvan och vargen? Vargen hade gömt sig i Rödluvans mormors säng för att få sig ett mål. Så kommer den misstänksamma flickan:

Jag förklarar för dig att jag har tänkt att skriva en internationell bestseller baserad på en sann historia som ska innehålla allt, kärlek, intriger, svärmande unga människor, storpolitik och konflikter mellan länder. Påven ska också vara med och dela ut syndernas förlåtelse till dem som engagerar för att i revolutionär iver utrota den fiende som detta internationella uppbåd av goda människor riktar sina vapen emot.

Den tyske sociologen Robert Michels är enligt min mening en av de största filosoferna på sitt vetenskapsområde. Han var elev till nestorn Max Weber. Tillsammans gav de ut en vetenskaplig tidskrift. Han är numera till skillnad från den hyllade Weber helt bortglömd vilket nog har sina randiga skäl till vilka jag återkommer.

Killen på bilden heter Sisyfos och har världens mest tröstlösa jobb. Efter att ha utmanat överguden Zeus drabbades han av ett evigt straff: att knuffa ett massivt stenblock hela vägen upp till toppen av ett berg.

Detta rullande krävde Sisyfos yttersta ansträngning, men varje gång han lyckades nå krönet tappade stenen fäste och störtade ner i djupet igen. Därmed tvingades han ständigt återuppta samma meningslösa möda, dömd att upprepa förloppet i all oändlighet.

En gång för länge sedan när jag var en relativt nyanställd ekonom på Sida deltog jag i en biståndsplaneringsresa till Indien. Vi var fyra personer i den svenska förhandlingsdelegationen. Chef var en höjdare från UD. Vid ett tillfälle under den långa resan från Frankfurt till Delhi föreslog höjdaren att vi skulle besöka puckeln på det stora Air India-planet där det fanns en bar. Höjdaren från UD beställde en dubbel gin med några droppar tonic, drog i sig det mesta, sträckte på sig och yttrade med ett hänfört leende att han först nu insåg hur viktigt det är med internationellt utvecklingssamarbete. Vi underställda delegationsmedlemmar, som aldrig själv skulle våga fälla en så cynisk kommentar, brast ut i högljudda skratt.

Häromdagen gjorde jag ett sociologiskt genombrott med insikten att demokratins fundament är ett då och då återkommande evenemang vars syfte är fastställa vilka av landets politiska ombudsmän som under den kommande mandatperioden ska leda landet. Processen kallas val och består av väsensskilda faser. Först ska ombudsmännen förföra medborgarna, som anses vara systemets härskare, att rösta just på dem. I nästa fas ska antalet tillgängliga riksdagsplatser fördelas bland de tävlande ombudsmännen i proportion till antal erhållna röster.

Ibland upptäcker man att till och med ens mest konstruerade teser om samhället, trots alla protester man får utstå, kan innehålla en viss halt sanning. De senaste dagarna har ett misstänkt invandrarfusk uppdagats av sådana som Fredrik Kärrholm (bilden) och Alice Teodorescu Måwe.

Den demokratiska processen utspelar sig i två akter av helt olika karaktär, den ena före valdagen och den andra efter.

I den första akten uppträder två slags aktörer: å ena sidan politiker som samlar sig i partier, å den andra sidan väljare. Vardera typen av aktör har sitt särskilda manus där aktören efter läglighet kan välja bland två repliker. Till exempel kan en politiker sedan han hetsat upp väljarna till extas göra en konstpaus och lova väljarna allt de kan begära: exempelvis billig bensin och ”stärkt” skola. Det är två stabila löften som kan uppträda hos alla partier. I partiprogrammen kan också förekomma tydliga förklaringar om att de andra partierna ljuger.

Jag går aldrig i kyrkan annat än för dop, bröllop och, allt oftare, för begravning. Varför jag ändå fortsätter att betala medlemsavgiften på åtskilliga tusenlappar om året har jag svårt att förklara ens för mig själv som ändå inte vet om jag tror på Gud. Men det känns ändå meningsfullt att tillhöra ett andligt samfund som bär en så viktig del av Sveriges kulturella traditioner. Jag minns när fröken Laura i Sofia Folkskola slutade traggla multiplikationstabellen och Hallands floder och satte sig vid klassrummets tramporgel för att i stället träna barnen i Fädernas kyrka och Den blomstertid nu kommer. Min barndoms kyrka var samma andas barn som Folkskolan.

Den här krönikan ska du inte lita på. Den är inte jämlikesgranskad (”peer reviewed”) av några nationalekonomer eftersom de tycker att resonemanget luktar konspirationsteori. Kanske har de rätt.

Min kompis läkaren har efter många års observationer av de sjukhus där han jobbat formulerat vad han hävdar vara en sociologisk järnlag. Järnlagen säger att vi nu nått en punkt där sjukvården producerar mindre ju större resurser den får. Tillskjut några vårdmiljarder så ska du se att vårdköerna växer.

Som allt mänskligt måste demokratin ständigt analyseras på nytt med nya intellektuella verktyg för att dess kaleidoskopiska förvandlingar ska uppenbaras. Men allt måste starta från utgångspunkten som var den blivande nya statsbildningen USA i sjuttonhundratalets Amerika.

John Stuart Mill (bilden) anses av en del vara liberalismens urfader. Han sa att en nations kvalitet bestäms av kvaliteten hos dess folk. Detta kan vara en banalitet om man läser det exempelvis som att kvaliteten hos ett fotbollslag bestäms av spelskickligheten hos lagets medlemmar. Men det kan också, tror jag, tolkas som något mer djupsinnigt och rentav omvälvande, kanske särskilt om det tillämpas på den svenska skolan.

Det västerland som är mitt hem har med tiden blivit allt tokigare, det är min ovetenskapliga men fasta övertygelse. Jag tror jag vet vad det beror på.

Visst fanns det dårar även tidigare. Jag själv var en gång marxist och medlem i vänsterpartiet kommunisterna, men det ursäktar jag med min ungdom och med att villfarelserna gick över ganska snabbt. Jag kan också ursäkta mig med att jag inte var så mycket marxist som oppositionell. Marxismen blev en högst tillfällig inkarnation av oppositionslusten.

Å ena sidan tror jag inte på framtidsstudier vilket jag rätt ofta förklarat på den här sidan. Jag har ju ändå jobbat på ett statligt framtidsinstitut så jag borde veta. Lön fick jag också vilket kan vara ett tecken på att min synska förmåga inte ansågs helt värdelös. Men jag tror som sagt inte på spådomar.

Många okunniga människor typ Mona Sahlin har hävdat att Sverige inte har någon särart eller svensk kultur. På samma tema har feministerna hävdat att svenska män har samma grovt kvinnofientliga attityd som alla män i hela världen enligt principen ”samma talibaner här som där”.

Professorn i teoretisk filosofi tillika akademiledamoten Åsa Wikforss har tillsammans med namnen Mårten i en debattartikel i Svenska Dagbladet gett sig in i det intellektuella råttbo där man ivrigt larmar om att demokratin är hotad. Varför W&W anser att demokratin är hotad vet inte. Jag har bara lärt mig av erfarenheten att när det ojas om att något viktigt håller på att försvinna, till exempel råvarorna, regnskogen eller just demokratin, så betyder det i allmänhet att den som oroar sig vill ha statsbidrag för forskning eller något annat angeläget. Om vi inte bekymrar oss över att demokratin tynar bort, säger W&W, hamnar vi i ”kulturkrig, ökad känslomässig (affektiv) polarisering med ohanterlig faktaoenighet som följd, angrepp på utsatta grupper, attacker mot redaktionella medier och en försvagning av rättsstaten. Det är en giftig cocktail som get snabba och bestående skador på den liberala demokratin i flera länder”.

Förut när jag jobbade med uppfinnare, entreprenörer, unga företag och innovationer och sådant där så insåg jag att idéer för det mesta är döda när de föds. Om de inte genast får neonatalvård med eller utan kuvös så klarar de sig inte länge. Du har säkert själv upplevt motsvarande. Man sitter och pratar med kreativa polare och någon får en bra idé som det aldrig blir något av eftersom ingen vårdar den.

Häromdagen hörde jag ett debattprogram om AI på radion. Minst två universitetsprofessorer i matematik deltog. Det kom att handla om huruvida det finns risk för att den artificiella intelligensen i kraft av sin överlägsna intellektuella begåvning skulle ta makten över människorna som, fram till dess att AI nu uppfunnits, har varit herrar på täppan. En av matematikerna, en professor Häggström från Chalmers, var särskilt skärrad över riskerna. Han menade, om jag förstod rätt, att det nu är dags för mänskligheten att välja mellan de två strategier som mänskligheten själv tvingat alla andra levande arter att göra till sin överlevnadsplan: krig eller underkastelse.

I början av 90-talet hamnade jag i den för mig lyckosamma utmaningen att, som konsult, få ansvara för installationen av ett skolpengssystem i den första svenska friskolekommunen, Vaxholm. Allt berodde på att jag, tillsammans med ett halvdussin garvade pedagoger, just hade skrivit en bok hur en kommun borde gå till väga för att genomföra ett sådant systemskifte.

Jag har fortfarande inte hittat något begripligt om Iran-kriget i svenska tidningar. Kanske har jag inte letat tillräckligt noga och länge. Men igår, tisdagen den första september, publicerade The Wall Street Journal en föredömligt sammanfattning av läget per nu. Jag stjäl den.

Jag brukar skryta med min avancerade utbildning i nationalekonomi vid Handelshögskolan som omfattade fyra ”betyg” vilket jag tror motsvarar 80 högskolepoäng. Att jag nämner detta beror på att jag trots denna imponerande utbildningsnivå faktiskt inte förstår så mycket nationalekonomi. Till exempel förstår jag nästan aldrig vad riksbankschefer och ekonomiprofessorer säger när de gör viktiga uttalanden i tidningen. Eftersom konsekvenserna av deras lärda analyser troligen kommer att drabba mig liksom de drabbar alla andra borde jag kanske anmäla mig till någon sorts vidareutbildning. Men det gör jag inte eftersom min erfarenhet visar att jag inte fattar något i alla fall. Underligt nog verkar motsvarande gälla andra som har samma förnämliga utbildning som jag. När de öppnar sina hjärtan framkommer det ofta att inte de heller begriper så mycket.

När jag läser om vårt land, Sverige, särskilt i texter av svenska författare, så förstår jag att vi är ett välutbildat och förnuftigt folk som för det mesta har rätt, särskilt i utrikespolitiska frågor där vi praktiskt taget mangrant ansluter oss till samma uppfattning, nämligen den rätta.

Det är troligen sant att det Sverigedemokratiska partiet vuxit ur en ganska spretig högerextremistisk idéströmning och att partiet först mot slutet av 80-talet upptäckte sin egen karaktär: inte så mycket nationalrasistiskt som en variant av den härskande socialdemokratin som bara inte gillade invandringen.

Gränsen mellan ett finansiellt geni och en falskmyntare är ibland hårfin. Underligt nog är det inte sinnelaget och avsikterna hos vederbörande som avgör frågan utan i stället samhälleliga trossatser, särskilt sådana som samhälleliga auktoriteter upphöjer till sanningar.

En vänlig förläggare skickade mig en bok, rimligtvis med baktanken att jag skulle anmäla den på dessa sidor och därmed nå en stor och betydelsefull läsekrets. Jag bläddrade hit och dit och bestämde mig för att – till och med nästan entusiastiskt – åta mig uppdraget.

Kanske har det slagit även dig, så här inför de allmänna valen om några veckor, att allt som politikerna lovar har lovats förut – kanske av något annat parti – utan att på allvar prövas efter valet. Det beror delvis på ett politiskt trolleritrick: man lovar exempelvis regelförenkling för näringslivet men nöjer sig sedan med att tillsätta en utredning. På min fråga om regelförenkling gör Claude följande bedömning: