Patrik Engellau

Centrala studiestödsnämnden (CSN) har nyligen publicerat en studie som fyller mig med ännu mer avsmak över det välfärdsindustriella komplexet. Först en inledning.

”CSN är den myndighet i Sverige som har hand om studiestöd och hemutrustningslån” står det på myndighetens hemsida. Redan där hajar jag till eftersom jag aldrig har hört talas om hemutrustningslån. Vad kan det vara? Myndigheten klargör: ”Du som omfattas av det kommunala flyktingmottagandet kan få låna pengar av CSN för att köpa möbler och annan utrustning till ditt nya hem. Det kan vara sängar, tallrikar, kastruller och stolar”. En ensam migrant kan få låna 5 000 kronor och sedan ökar det med 5 000 per ytterligare familjemedlem. Räntan är 1,7 procent.

Men CSNs sysslar också – och huvudsakligen antar jag – med studielån och studiebidrag. Myndighetens affärsidé är alltså att förmå människor att ta lån och bidrag för att kunna studera eller köpa tallrikar och kastruller. Fundera lite på incitamenten för en sådan organisation.

En vanlig lånehaj vill naturligtvis låna ut så mycket som möjligt men måste också tänka på om det ska kunna gå att få tillbaka pengarna. Att ge lån till folk som inte kan betala tillbaka är förödande för lånehajen. Han riskerar konkurs om han är oförsiktig i långivningen.

Läs mer →

Patrik Engellau

Den 31 maj 2014 publicerade Dagens Nyheter en artikel som ska ha varit baserad på en studie av revisionsbolaget PWC där det förklarades att Sandvikens kommun tjänade mer än en halv miljard kronor på migrationen det undersökta året 2012. Det blev ganska snart uppenbart, bland annat genom Tino Sanandajis undersökningar, att detta var fejk news. Migration var inte alls någon god affär för Sandvikens kommun.

Fyra år senare, den 10 juni 2018, gör Dagens Nyheter en mea culpa över fem sidor. Rakt och hederligt förklarar tidningen att den hade fel för fyra år sedan. Den ansvarige journalisten Caspar Opitz gör ett korrekt men i sammanhanget sensationellt uttalande:

I dag har invandring seglat upp som den dominerande frågan i debatten, som också är väldigt polariserad. Tidsandan formar hur vi journalister jobbar.

Det är sensationellt inte bara för att en medarbetare inom en av PK-ismens högborgar, Dagens Nyheter, erkänner att tidningens hittillsvarande inställning numera är överspelad, vilket vi redan visste. Ännu mer anmärkningsvärt är bekännelsen att det är tidsandan som formar journalisternas verksamhet. Journalister är alltså vändkappor. Vad med alla uttalanden om Sanningssökande och Journalistisk integritet?

Läs mer →

Patrik Engellau

Alliansen har inför valet lagt fram en gemensam plan för att lösa problemen i den svenska skolan. De fyra partiledarna förklarar att de tror att problemen kan lösas:

Sverige har stora samhällsproblem, inte minst i skolan. Men vi är övertygade om att de går att lösa.

I jämförelse med attityden hos den nuvarande utbildningsministern Gustav Fridolin, som år 2014 förklarade att han skulle greja skolan på hundra dagar, är denna ödmjukhet föredömlig. Men jag undrar om de borgerliga partiledarnas förtröstan om att de kan lösa skolans problem är realistisk.

Till att börja med vill jag påstå att skolans problem i varje fall inte kan lösas med de metoder som allianspartierna föreslår. Deras reformer är egentligen bara lite mer av det vanliga: ”tydligare kunskapsmål ska införas”, betyg ”börja ges redan i årskurs fyra”, ett ”särskilt lärarlyft” ska införas, partierna ska ”revidera läroplaner och kursplaner i syfte att stärka betoningen på kunskaper”, nyanlända elever ”behöver ges en bättre start”, ”nationella riktlinjer ska tas fram för hur lärarassistenter, socionomer och andra yrkesgrupper ska kunna avlasta lärarna”, ”ett skriftligt ordningsomdöme” ska införas (men inte ingå i slutbetyget) och så vidare.

Läs mer →

Patrik Engellau

Det kanske långsiktigt mest betydelsefulla politiska skeendet just nu är konflikten inom det socialdemokratiska partiet. Vad handlar den om? Vilka bråkar med varandra? Så här skrev jag för några veckor sedan:

Det kanske intressantaste i det här perspektivet, tycker jag, är den rasande striden inom socialdemokratin med anledning av det nyligen framlagda 14-punktsprogrammet om åtstramning av migrationspolitiken. Det är en explosion som blottlägger konflikten mellan å ena sidan partiets PK-ister, de offentliganställda funktionärerna, och å den andra de för det mesta privatanställda före detta förtryckta arbetarna som numera blivit välutbildade medelklassare.

Att jag tycker detta är betydelsefullt och intressant beror på att den här sprickan sätter begreppet huvudmotsättning i fokus. Det handlar om vilka grupper som bråkar med varandra idag. För att förklara sprickan inom socialdemokratin duger det att komma dragande med den gamla höger/vänster-skalan, ej heller med GAL-TAN-skalan, ej heller med den påstådda huvudkonflikten mellan nationalister och globalister. Det måste till vassare intellektuella verktyg för att åstadkomma en trovärdig tolkning.

Läs mer →

Patrik Engellau

Den tidigare ordföranden i Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Ireen von Wachenfeldt, har fått utstå en hel del orättvis kritik för sitt uttalande om att ”män är djur”.

Andemeningen bakom uttalandet har troligen genom århundradena till god nytta traderats från generation till generation av kvinnor. Jag skulle tro att en mycket stor del av Sveriges kvinnor, i varje fall av dem som är över trettio år, i ung ålder fått höra av sina mammor och andra mer erfarna kvinnor att ”män bara vill en sak”.

Om jag håller med om att män, framför allt unga män, är djur i bemärkelsen att de bara vill en sak, nämligen ha sexuellt umgänge med kvinnor, så har jag därmed inte sagt något nedsättande om män i allmänhet.

På samma sätt som det är skillnad på djur, även om de råkar vilja samma sak, så är det skillnad på den ene mannen och den andra. (Och nu hoppar jag över det där om att det kan finnas systematiska beteendeskillnader mellan män från olika kulturer; variation finns även inom respektive grupp.) Den ene mannen är mer som en kanin. Inte ens kaninhonor är rädda för kaninhannar om jag fattat rätt. Den andre mannen är mer som en anka. Ankbonden är, om det inte är elakt förtal, synnerligen benägen att våldta ankhonan. (Jag hoppar också över min grundföreställning att svenska män på det hela taget är kaniner, således visserligen djur men snälla, lättskrämda och föga aggressiva.)

Läs mer →

Patrik Engellau

Det är alltid plågsamt att lyssna på svenska politiker eftersom de aldrig lyckas få till ett rakt, enkelt, logiskt och begripligt resonemang. Ta det där med vinster i välfärden som exempel. Partiledardebatten mellan Stefan Löfven och Jimmie Åkesson i Aktuellt nyligen gav fina illustrationer.

Löfven vill begränsa vinster i välfärden. ”Vi behöver mer pengar till välfärden”, säger han. ”Vi behöver investera i välfärden… och då går det inte att skattebetalarnas pengar rinner ut i vinster”. Man kan inte dra någon annan slutsats än att statsministern tror att om Internationella Engelska Skolan, en svensk friskolekoncern, inte gjorde och kanske delar ut vinster så skulle dessa pengar på något vis stå till politikernas förfogande för angelägna satsningar i välfärden.

”Det behövs mer personal som ska ha högre löner och bättre villkor”, förmanar statsministern.

Så är det ju inte. Ersättningen för varje inskriven elev, skolpengen, är lika för alla skolor. En effektiv skola med duktiga lärare och lydiga elever kan bedriva verksamhet till lägre kostnad och därmed göra vinst. Det är visserligen sant att sådana skolor kan göra vinst därför att skolpengen bestäms med hänsyn till förhållandena i sämre skolor där det kostar mer att bedriva undervisningen men av detta följer inte att vinstförbud är någon lösning. Man gör inte dåliga företag bättre genom att förbjuda bra företag att ackumulera vinster.
Läs mer →

Patrik Engellau

Den engelsk-amerikanske historikern Niall Ferguson är en person som jag tror att jag respekterar och högaktar. Men när han säger att lärarna vid amerikanska universitet är till ”nittio plus procent liberaler, progressiva eller marxister” så är det något i mig som skaver. Ursäkta om jag trevar i resonemanget, men det här är svårt och ingen har ”rätt” svar.

Vad ”liberal” och ”progressiv” betyder vet jag inte säkert. För mig kan liberal vara lite vadsomhelst. Progressiv betydde tidigare socialist eller vänster men har numera allmänt PK-istisk klang. Begreppet marxist är däremot mer hugget i sten. Även om det finns olika varianter av marxism så är själva grunden för marxistiskt tänkande föreställningen om arbetarklassens historiska roll som mänsklighetens befriare undan utsugning och förtryck.

Är då universitetsfolk i USA, som Ferguson hävdar, och i Sverige, som många svenska tänkare menar, marxister? Det är tillåtet och till och med vällovligt att ifrågasätta även sina meningsfränders uppfattningar i detaljer som sedermera kan visa sig betydelsefulla och därför skäms jag inte att protestera mot Fergusons uppfattning. Dagens dominerande tankar hos universitetsfolk i USA (och Sverige) har inte ett dugg med marxism att göra.

Läs mer →

Patrik Engellau

Föreställ dig att den genom tiderna mest hyllade och respekterade människan i världen blev påkommen med de nesligaste och mest hatade åsikter som vår tid kan komma på. Till exempel att Albert Einstein blev avslöjad som rasist. Vad skulle du säga då? Du vet inte? Börja fundera på det, för avslöjandet har nyligen skett.

Albert Einstein (1879 – 1955) var inte bara en av tidernas mest framstående fysiker och skapare av en ny förståelse av himlarnas hemligheter – relativitetsteorin och krökta rum och sådant där; ordet ”förståelse” gäller för övrigt inte mig – samt själva sinnebilden för begreppet intelligens. Han var också en humanistisk stjärna. Sedan han hade flytt undan Hitler till USA år 1933 deltog han i de svartas kamp för deras mänskliga rättigheter. Han hatade rasismen i USA och förklarade att han själv ”inte tänkte hålla tyst om den”. Så här såg han ut om du har glömt det:

Läs mer →

Patrik Engellau

Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att försöka förstå vad det är som gör att vissa samhällen utvecklas väl medan andra samhällen knappt utvecklas alls eller till och med går kräftgång. Jag har inte lyckats. Visserligen har jag läst en massa böcker och hört en del entusiastiskt förkunnade teorier (och utformat många teorier själv) men när jag nu betraktar verkligheten, till exempel Sverige, så står jag lika frågande som någonsin tidigare. Jag fattar inte.

Har livet då inte lärt mig någonting alls om samhället? Jodå, en mycket viktig sak har livet lärt mig, nämligen att misstro alla förklaringar. Jag har hört alla förklaringar som finns, jag har insett att de bästa förklaringarna representerar någon intressant observation, men anser lik förbannat att vi människor, trots allt vårt pladder och auktoritära gravallvar, inte begriper oss på oss själva. Predikaren – han i Gamla Testamentets bok med samma namn – är därför en av mina favoriter:

Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem. Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med. När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.

Läs mer →

Patrik Engellau

Den 20 – 21 juni ska Europaparlamentets utskott för juridiska frågor votera om EU:s nya direktiv om upphovsrätt. Precis hur ärendet vindlat sig fram i EU fram till denna votering och vilka beslutsprocesser som förväntas komma härnäst på vägen till ett färdigimplementerat direktiv vet jag inte riktigt. Men det spelar ingen roll. Det går att protestera redan nu och – om jag fattat rätt – så har vi alla starka skäl att göra det.

Det är särskilt två nya regler som kommer stöka till det för oss internetanvändare och – faktiskt! – göra hela internet till en sämre produkt.

Först fattade jag inte vad det handlade om men Henrik Alexandersson, med bloggen med samma namn, hjälpte mig att reda ut det. Om jag missförstått är det i varje fall inte hans fel.
Den första galenskapen i det tilltänkta direktivet är att artiklar på vilken internetsida som helst, till exempel en artikel av mig på detgodasamhallet.com, inte får innehålla länkar till upphovsrättsskyddat material, till exempel en artikel i Dagens Nyheter. Om jag alltså skriver om något som stått i Dagens Nyheter eller vilken annan tidning eller vad som helst annat som har upphovsrättsskydd så får jag inte länka så att du, som läsare, kan gå dit och kolla. Vad jag förstår så innebär detta en förflyttning bakåt i tiden till en era då referenser enbart förekom som icke klickbara fotnoter i tryckta böcker. En stor del av landvinningen med internet vore förintad.

Läs mer →

Patrik Engellau

På en lunch med en bekant som råkar vara polis så talade vi om sociala idéer och vad som fick dem att fastna i tillvaron. När den blivande polisen gick i skolan hade han blivit matematikundervisad med hjälp av mängdlära. Den hade inte hjälpt honom att förstå någonting och han hade aldrig haft någon nytta av den. Han trodde att mängdlärepedagogiken sedermera hade utrangerats, vilket herr Google bekräftade vid en snabb förfrågan.

När min bekante sedan kom till polisen råkade han ut för ett organisationsförsök som gick ut på att införa ”lean production” efter Toyotas modell. Men det visade sig att brottsligheten inte kan bekämpas med samma metoder som man bygger bilar och projektet lades ned.

Man kunde tro att det är självklart att idéer som inte fungerar så småningom utmönstras. Men det är inte självklart. Den stora, klarast lysande stjärnan bland alla våra överlevande misslyckanden är PK-ismen. Den har varit härskande ideologi i Sverige i mer än ett halvsekel. Den kan enklast utvärderas genom en jämförelse mellan kronan och schweizerfrancen.

Läs mer →

Patrik Engellau

Det vore förmätet av mig att påstå jag ens kommit i närheten av att begripa mig på Förenta Staternas president, men låt mig peka på två saker som du redan vet som kanske kan ge oss hjälp på traven.

Det första är att han uppenbarligen har svårt att göra sig hemmastadd i den värld av skickliga och erfarna ämbetsmän som normalt driver nationernas och världens öden. Jag säger inte att dessa tjänstemän är trista och trångsynta byråkrater även om sådana naturligtvis förekommer. Men när de är som bäst, typ en gammaldags, oväldig, hederlig, begåvad svensk ämbetsman – tänk exempelvis Dag Hammarskjöld – så handlar det om folk som är rimligt tydliga och förutsägbara och besvärar sig med att ”förankra” sina beslut vilket betyder att i förhand stämma av, rätta till, jämka och anpassa, inte minst bland medarbetarna.
Läs mer →

Patrik Engellau

I den nietzscheanskt inspirerade serien ”omvärdering av alla värden” har vi nu kommit fram till feminismen. På förekommen anledning misstänker jag att feminismen hyser en del fördomsfulla föreställningar och då inte bara som i dess extrema idéer om könsmaktsordningar och strukturellt kvinnohat utan även i den numera mer eller mindre vedertagna grunduppfattningen att kvinnor tidigare var tillbakasatta av männen.

Den förekomna anledningen var ett seminarium om ”Kvinnorna i diplomatin” som jag nyligen bevistade på Litterära fakulteten vid Universitetet i Lissabon. Det var mest lärda och akademiskt tillkrånglade föredrag om sådant som kvinnornas roll i kampen mellan jesuiter och antijesuiter i Spanien och Portugal under 1600-talets andra hälft. (Kvinnorna hade skyddat jesuiterna genom att gömma dem för antijesuiterna, visade det sig. Jaha.)

Men ett av föredragen livade upp tillställningen. Arrangörerna visade upp något så föga politiskt korrekt som en visserligen pensionerad men ändå levande före detta ambassadris, alltså hustru till en ambassadör. ”Bara” en hustru, således. Hennes roll var att berätta om en traditionell diplomathustrus liv.

Läs mer →

Patrik Engellau

Nyligen klev jag av misstag in i en fritaxi vid Stureplan. Ja, jag vet att det var dumt av mig, men jag var väl tankspridd eller något. Efter några hundra meter, vid Linnégatan, visade taxametern på 150 kronor och tuggade på med rasande fart.

Har du dopat taxametern? frågade jag med oro i rösten. Då blev taxichauffören uppretad över anklagelsen. Jag ska ”sticka dig som ett gris”, hotade han och drog menande handen över strupen. Jag bad honom stanna, betalade avgiften enligt taxametern och klev ut med förnyad beslutsamhet att aldrig anlita fritaxi.

När jag efteråt tänker på händelsen slår det mig att fritaxis affärsidé egentligen är glasklar, logisk och fullt begriplig. Den är att beslutsamt och hänsynslöst skörta upp varje assagerare som varit oförsiktig eller okunnig nog att kliva in i fritaxin. En utländsk affärsresenär på Arlanda måste vara det bästa bytet. För det första har resenären ingen aning om vad taxifärden egentligen ska kosta, för det andra betalar han inte själv så han orkar inte bråka så mycket.

Varför uppför sig då inte alla taxichaufförer på det sättet? Det beror på att taxichaufförer som åker omkring med ett varumärke, till exempel Taxi Kurir eller Taxi Stockholm, måste tänka på framtiden. Om Taxi Kurir börjar blåsa kunderna så kommer det med tiden att upptäckas och passagerarna att undvika företaget. En fritaxichaufför behöver inte ta några sådana hänsyn eftersom sannolikheten att han ska råka ut för samma kund en gång till är praktiskt taget obefintlig. Någon omtanke om fritaxikårens renommé finns inte. (Om någon sådan solidaritet uppstår, alltså ansvar för andra människor som på något sätt uppfattas som närstående trots att man för det mesta aldrig träffat dem, är det en samhällelig särhändelse. Ett troligen sönderfallande exempel är den svenska välfärdsstaten som bygger tanken att var och en ska ta ansvar för de andra inom ett visst, alltmer oklart, kollektiv.)

Läs mer →

Patrik Engellau

Det ekonomiska överskottet är den del av ett samhälles produktion under exempelvis ett år som överstiger vad som behövs för att hålla produktionsapparaten igång på samma nivå som tidigare, till exempel att lönerna räcker precis till att arbetskraften ska ha råd att reproducera sig och att företagens vinster räcker precis till avskrivningarna, det vill säga till att hålla maskinparken intakt.

Om det saknas ett ekonomiskt överskott går det inte att investera i utökad produktion. Men det betyder inte att investeringar i ny produktion är det enda sättet att förbruka ett ekonomiskt överskott. Det finns mycket annat ett samhälle kan göra med eventuella överskottsresurser, till exempel att föra krig mot sina grannar, att bygga katedraler eller att försörja människor som inte arbetar eftersom a) de anses överlägsna och därför får stipendium av staten eller b) de, som i Sverige idag, anses inkompetenta och underlägsna och därför måste omhändertas på skattebetalarnas bekostnad.

Den allmänna teorin om det ekonomiska överskottet säger att detta överskott är ett slags störning som samhället strävar efter att på enklaste sätt neutralisera. Tänk dig att du har ett rent och nydiskat provrör. Så kommer det en bakterie och undersöker om det finns något att äta. Det gör det inte så parasiten lomar iväg. Sedan häller du en näringslösning i provröret vilket bakterien upptäcker på tillbakavägen. Han (bakterien) faller då i extas och börjar föröka sig exponentiellt. När han fått vid pass några miljarder avkommor har släkten ätit upp hela näringslösningen varvid alla parasiterna dör av svält. Den ekologiska störning som representerades av näringslösningen är tillintetgjord och den ursprungliga ordningen återställd.

Läs mer →

Patrik Engellau

För några år sedan besökte jag min vän Magnus som hade ett hus i Bujumbura, huvudstad i Burundi. Magnus höll på med en privat välgörenhet som gick ut på att ta hand om gatubarn och i bästa fall ge dem utbildning och trygghet.

Burundi liksom grannlandet Rwanda är känt för återkommande raskrig och folkmord mellan folkgrupperna tutsi och hutu. Tutsi ser ut som om de kom från Etiopien och hutu ser ut som om de kom från Tanzania. De är alltså niloter respektive bantu. Normalt kan tutsis och hutus umgås civiliserat med varandra. Det händer till och med att de gifter sig över den etniska gränsen. Men ibland bryter krigsstämning ut. Det kan vara tutsis som folkmördar hutus eller tvärtom.

Vad som får dessa raskrig att bryta ut vet jag inte. Men när de bryter ut handlar det om mark. För att överleva måste man ha en jordplätt. Om man saknar en jordplätt kan man ta någon annans mark. Den processen blir lättare om man går samman med sin egen grupp och försöker krossa den andra gruppen för att ta deras jordplättar. (Om du undrar varför de rättsvårdande myndigheterna inte griper in så vet du inget om Burundi. Det finns inget lantmäteri så man vet inte vilken mark som tillhör vem. Även om det funnits ett lantmäteri så hade det inte funnits någon rättslig instans som kunnat återställa marken till den rättmätige ägaren. Såväl polis som domstol gynnar den som mutar mest. Hela begreppet ”rättmätig ägare” saknar mening för det finns i praktiken ingen äganderätt, inget rättsväsende, inget statligt våldsmonopol. Om ett land inte har sådana institutioner blir det ibland folkmord i stället.)

Läs mer →

Patrik Engellau

I början av 1990-talet nådde västerlandet sin troligen högsta grad av självsäkerhet. Observera att jag skrev ”högsta grad av självsäkerhet”, inte ”högsta nivå av materiell framgång”. Det är olika saker. Sedan början av 1990-talet har självsäkerheten stadigt sjunkit medan bruttonationalprodukten per capita har fortsatt att stiga. Det tål att tänka på.

Den 11 januari 1989 höll den avgående presidenten Ronald Reagan sitt avskedstal till det amerikanska folket. Det är särskilt avslutningen, där Reagan talar om ”en lysande stad på en kulle”, som griper tag i tittaren. En PK-ist skulle kunna avfärda talet som hollywoodsmörigt särskilt som det ligger romantisk musik i bakgrunden när den före detta skådespelaren ser det amerikanska folket i ögonen. Men jag är inte PK-ist utan tycker att föreställningen är patriotisk och anslående. Vad är det förresten för fel på Hollywood?

Reagan utgår från liknelsen om den lysande staden på kullen som för fyrahundra år sedan ska ha myntats av pilgrimen John Winthrop som en vision av det framtida Amerika, ”Guds eget land”, som min första, amerikanska, frus mormor brukade säga. ”Och hur står det till med den lysande staden nu?” frågar Reagan sig själv och svarar: ”Vi är rikare, säkrare och lyckligare.”

Läs mer →

Patrik Engellau

Jag brukar hävda att den samhällsklass som jag själv tillhör, nämligen den nettoskattebetalande någorlunda skötsamma medelklassen, dels utgör en majoritet av landets befolkning, dels saknar representation och inflytande inom de politiska partierna, inom media, inom forskningen, inom kulturen, ja, inom det officiella Sverige över huvud taget.

Detta är desto mer anmärkningsvärt som denna medelklass faktiskt är nationens ryggrad om man ser till vad som verkligen får Sverige att fungera. Medelklassen driver industrierna, lagar folks tänder, administrerar livsmedelsförsörjningen, programmerar datorerna, förestår restaurangerna, startar butiker och så vidare.

Läs mer →

Patrik Engellau

När man som jag ska – det vill säga själv har hittat på att – skriva en krönika om dagen kan det hända att man någon dag inte kommer på något värdigt att skriva om. Då går jag till mitt förråd av utrivna och sparade PK-istiska tossigheter från Dagens Nyheters kulturbilaga. Så kommer jag strax igång.

Varför gör jag bara Dagens Nyheter den äran, undrar du kanske. Det beror på min snorkiga arrogans. Jag sätter nämligen en ära i att strimla PK-ister och då vill jag förstås pröva mina krafter mot de skickligaste PK-isterna. Det skulle vara under min värdighet att ta itu med folk som skriver i exempelvis Aftonbladet eller kommentera något som sagts i den statskontrollerade televisionen. Är det duell så är det och man får inga stilpoäng av att finstrimla nollor. På Dagens Nyheters kulturredaktion finns, enligt min uppfattning, fiendens skarpaste hjärnor. Dem kan man ge sig på med bevarad självaktning.

Synd att de aldrig tar några kastade handskar. (Jo, en gång för snart tre år sedan inträffade det. Enligt egen uppfattning sopade jag golvet med Dagens Nyheters kulturskribent i frågan om tiggeriet. Jag vann för att jag inte gick med på att skämmas.)

Läs mer →

Patrik Engellau

En gång, det var på den tiden när politiker fortfarande talade om migrationen som en bra affär inte bara för migranterna, utan också för svenskarna, så var jag på ett fint kalas och träffade en mycket framstående politiker som dessutom visade sig vara en klok karl. ”Du”, sa jag uppriktigt och allvarligt, ”tror ni politiker verkligen på det där ni säger, vet ni något som jag inte vet?”. Men jag fick inget svar ty värden, som inte ville chikanera den högt uppsatte gästen, såg till att avbryta konversationen.

Jag fick alltså inget svar. Jag undrar fortfarande hur våra härskare tänker när det gäller migrationen. Jodå, retoriken har gradvis skärpts sedan två och ett halvt år tillbaka, men i handling märks knappt något. Jag träffar en del kloka och i samhällsdebatten väl insatta människor och frågar om jag missuppfattat saker och ting, om det finns en sannare och verkligare verklighet därute som jag inte förmår bli varse.

Då brukar de kloka människorna tystna, tänka och sucka. De har i allmänhet samma nedstämda uppfattning som jag, nämligen att all den här förnyelsen och åtstramningen som det talas om mest är prat och retorik medan de konkreta åtgärderna i stort sett lyser med sin frånvaro.

Läs mer →

Patrik Engellau

Vilket är du? Troligtvis ingetdera. Konservativ betyder att inte vilja förändra något utan i stället värna om det vi har. Det känns oförsiktigt. Progressiv är att fortsätta på den inslagna vägen i tangentens riktning vilket verkar om möjligt ännu värre. Reaktionär är att vrida tiden tillbaka vilket vi har fått lära oss är omöjligt och löjligt att ens nämna som alternativ.

I den nietzscheanska serien ”omvärdering av alla värden” ska jag därför bryta en lans för det reaktionära. Det är inte så att jag tror att man kan ställa in klockan på julafton år 1999 eller något annat godtyckligt datum i det förgångna och sedan därifrån börja på nytt som om tiden sedan dess aldrig hade passerat. Min avsikt är snarast pedagogisk. Det här är mental träning i syfte att ifrågasätta och kanske omvärdera ord och begrepp som fienden – PK-isterna – redan ha laddat med så kraftiga värderingar att vi ibland har svårt att tänka klart.

Ta exempelvis tankefiguren ”katederundervisning” eller, ännu värre, ”katederundervisning med pekpinne”. Om du lite försiktigt i en diskussion med en PK-ist föreslår att det kanske är bra om elever lyssnar på sina lärare kan det hända att du i retur får en vass blick och en väsning av innebörd att du ”kanske vill återgå till katederundervisning med pekpinne, va!”. Om du då inte är mentalt tränad kommer du säkert att skrumpna eftersom du fått lära dig dels att katederundervisning, med eller utan pekpinne, är reaktionärt, dels att allt reaktionärt är väldigt dåligt och skämmigt för den som blir påkommen med dito tankar.

Läs mer →

Patrik Engellau

Jag har massor med gånger på dessa sidor framfört en enkel men troligen sann observation om människans mentalitet av innebörd att uppfattningar börjar i magen och sedan förädlas – eller eventuellt rationaliseras; falskt förnuft existerar – till logiska föreställningar i hjärnan.

Uppfattningar börjar med känslor och avancerar sedan till tankar som går att uttrycka i ord. Ett snarlikt sätt att uttrycka saken är Thorilds diktum om att det är större att tänka rätt än att tänka fritt: man får låta känslorna blomma hur som helst men innan de ska upphöjas till vedertagna och accepterade åsikter så måste de kalfatras av förnuftets stränge censor och revisor.

Förnuftets och eftertankens otacksamma roll är att säga nej. Alla kandidater till erkänd åsikt är inte värdiga. Även från mina inälvor kan avskyvärda dimmor uppstiga. Det är förnuftets uppgift att agera köksfläkt och förhindra dessa dimmor från att förpesta och förvrida medvetandet.

Nu får mitt fria och nyfikna tänkande en impuls som säger till exempel att det inte finns någon sanning och att den vite mannen är alla olyckors ursprung och att alla människor i hela världen har rätt till tandvård på min bekostnad om de bara lyckas ta sig till Sverige. Jaså minsann, säger mitt fria och nyfikna tänkande imponerat av innovationshöjden och djärvheten i dessa hugskott. Men förnuftets trista censor och revisor ifrågasätter. Kan det verkligen vara på det viset?

Läs mer →

Patrik Engellau

Den här texten är lite slingrig, jag ber om ursäkt för det, men jag tror inte att perspektivet är fel.

Det finns två påstått motsatta intressen som båda finner anledning att förutspå fascimens återkomst, å ena sidan exempelvis Nordiska Motståndsrörelsen, som välkomnar händelsen, å den andra Dagens Nyheters kulturredaktion, som räds den. Den 17 maj framförde kulturredaktionens chef Björn Wiman sina åsikter med avstamp i Torgny Segerstedts idoga kamp mot nazismen i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning före och under andra världskriget.

Då visar det sig att Wiman tillskriver den goda kraften – Segerstedt – samma politiska analys som den onda kraften som idag, enligt Wiman, representeras av dataanalysföretaget Cambridge Analytica. Så här säger Wiman om Segerstedt:

Med sin bakgrund som teolog var han inte rädd för att närma sig de stora bråddjupen. Inte heller för de stora orden. Han förstod att politiken inte bara handlar om sakfrågor och fakta, utan att den är kamp om människans inre liv. 

OK, inte bara fakta, utan människans inre liv. Nu Cambridge Analytica:

I den stora skandalen kring dataanalysföretaget Cambridge Analytica nyligen avslöjades en av bolagets högsta chefer när han rättframt talade om filosofin bakom företagets påverkansoperationer – en insikt i människans inre som teologen Segerstedt både skulle ha förstått och fasat för: ”Det duger inte att bedriva en valrörelse med fakta, eftersom allt handlar om känslor”, sade Cambridge Analytica-chefen. ”Människans två grundläggande drivkrafter är hopp och rädslor och många av rädslorna är outsagda eller till och med omedvetna”.

Läs mer →

Patrik Engellau

I april förekom i liten debatt i Svenska Dagbladet som jag bedömer värd att återbesöka eftersom den illustrerar en hypotes som jag tycker mig få allt starkare belägg för när jag studerar samhällsdebatten. Hypotesen är att PK-ister ofta slirar i sina bedömningar och till och med förvränger sanningen. Det betyder inte att andra inte skulle ljuga. Alla ljuger. Hypotesen är bara att PK-ister verkar ha en särskild fallenhet för, eller kanske svagare spärrar mot, att skarva eller i varje fall uttrycka sig försåtligt.

Debatten började med att Lars Adaktusson, europarlamentariker för kristdemokraterna, krävde ett antal åtgärder för att den svenska staten åtminstone inte ska hjälpa islamistiska organisationer att sprida sin lära i Sverige. Till exempel, säger Adaktusson, måste det ekonomiska stödet till organisationer ”kopplade till Muslimska Brödraskapet och islamism” nu stoppas.

Adaktusson stödjer sig på den nyligen publicerade rapporten av docenten Aje Carlbom som utarbetats på uppdrag av Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Huvudbudskapet i Carlboms rapport, som jag förstår det, sammanfattar han själv så här:

Ett dilemma med att ge MB-associerade organisationer möjlighet att utveckla sin verksamhet är att det innebär att staten (eller andra bidragsgivare) erbjuder skattemedel till en mindre grupp aktörer som sprider budskap som underminerar den dominerande värdegrunden i samhället. Värden som ifrågasätts av aktivister i MB-associerade organisationer rör yttrandefrihet i religionsfrågor, värdet av jämställdhet mellan kvinnor och män, synen på homosexualitet och sexuella minoriteter och även antisemitiska uttryck.

Läs mer →

Patrik Engellau

Dikotomierna när det gäller att indela svenska folket står som spön i backen. Där finns GAL mot TAN, somewheres mot anywheres, höger mot vänster, globalister mot nationalister, alliansanhängare mot rödgröna väljare, socialister mot borgerliga samt förstås min favorit politikerväldet mot medelklassen. Vilken soppa.

Det finns ytterligare en dimension som jag för varje dag blir alltmer plågsamt medveten om. Skiljelinjen går mellan dem som tror att politikerna relativt smärtfritt och lätt kan lösa Sveriges problem – där begreppet Sveriges problem verkar bli alltmer synonymt med Sveriges migrationsrelaterade problem – och dem som förlorat denna 1900-talsföreställning om politikens krafter, låt mig kalla dem pessimister eller realister. Skiljelinjen går alltså mellan de fortsatt barnatroende och pessimistrealisterna.

Själv hör jag till pessimisterna. För femtio år sedan trodde jag att politiker hade verktyg att lösa nationens problem bara de bestämde sig. Nu tror jag inte längre på det. Det finns inget annat sätt att förklara att misslyckanden tillåts bestå utan motåtgärder. Politikerna anar att de inte kan lösa problemen och därför låter de bli att försöka för att deras tilltagande hjälplöshet inte ska uppenbaras.

Läs mer →

Patrik Engellau

Tänk att du är en stor samhällstänkare som i detalj kan beskriva samhällets konstruktion och var huvudmotsättningarna går och sådant där. Du förklarar så pedagogiskt du kan för din nästa, men han bara ser på dig med nollställd blick eftersom ju samhället inte alls ser ut som du säger. Det känns snopet för tänkaren. Han har inget för att säga att men vänta nu, det jag beskriver är inte det existerande samhället, utan det blivande, fattaru?

Karl Marx var en sådan samhällstänkare. Redan 1848, när han var trettio år, publicerade han och polaren Engels Det Kommunistiska Manifestet, som innehåller alla de viktiga tanketrådar som tänkaren skulle komma att spinna vidare på under resten av sitt liv och på så vis lägga grunden för den lära som vi kallar marxismen, sedermera marxismleninismen (eftersom Marx var visionär – stollig visionär, men visionär lik förbannat – och tänkare medan Lenin var den som utvecklade den marxistiska förkunnelsens praktik – på ett sätt som naturligtvis var förödande för de drabbade människorna, men nu talar jag om teoriutveckling, inte mänskligt lidande). Så här förklaras samhällets konstruktion i Manifestet:

Vår epok, bourgeoisins epok, utmärker sig dock därigenom att den har förenklat klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser: bourgeoisi och proletariat.

Läs mer →

Patrik Engellau

Som du vet var Thomas Thorild författare till inskriptionen ovanför aulan till Uppsala universitet som lyder ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. När jag för länge sedan för första gången läste det där trodde jag att de obildade stenhuggarna hade skrivit fel eftersom fritt självklart är bättre än rätt. Rätt är trist, kolla i facit liksom, lita på auktoriteter. Jag har helt ovetenskapligt frågat några av dagens trettioåringar och de tycker också att Thorild fått det där om bakfoten.

Nu ska jag hävda att den antithorildska uppfattning som jag en gång närde – och som jag tror de flesta idag delar – är vår tids olycksbådande intellektuella grundfel.

Sentensen innehåller två svåra ord: fritt och rätt. Fritt är lättare att definiera än rätt. Fritt betyder gränslöst, obehindrat, obundet, självständigt, oavhängigt, suveränt. Det kan exempelvis vara att månen är gjord av ost eller att det finns 63 kön eller att en person som säger sig vara en katt också är det.

Rätt betyder något helt annat. Det betyder att hålla sig till ett rättesnöre som man måste underkasta sig. Det rätta är mycket strängare än det fria eftersom tanken att det finns ett rätt frammanar insikten att det i så fall oundvikligen också finns saker som är fel, kanske, Gud förbjude, just mina uppfattningar.

Läs mer →

Patrik Engellau

De flesta ekonomier producerar mer än det minimum som behövs för att befolkningen ska kunna överleva och fortplanta sig. Några ekonomier, exempelvis den svenska, producerar oerhört mycket mer än detta minimum. Frågan är vad olika samhällen gör med detta överskott. Det kan vara väldigt olika.

De gamla egyptierna använde sitt överskott till att bygga pyramider och andra märkvärdiga byggnadsverk. Tyckte pyramidarbetarna att de hade en intressant syssla som lät dem förverkliga sig själva? Det har jag svårt att tro. Men de hade nog inte så mycket att säga till om. Besluten om hur överskottet skulle användas fattades av farao och den lilla klicken präster i hans omgivning.

I en demokratisk marknadsekonomi som den svenska gäller andra principer för det ekonomiska överskottets fördelning och användning. Hos oss har den enskilde mer att säga till om än i det antika egyptiska systemet. Den enskilde har hos oss därför kunnat tillgodogöra sig en hygglig del av ett överskott som stadigt vuxit i kanske tvåhundra år. Det ser vi om vi jämför en vanlig människas livsstil idag med hur det var för tvåhundra år sedan. Vattentoalett i bostaden, rinnande varmt och kallt vatten, disk- och tvättmaskin, elektriskt ljus och så vidare.

Läs mer →

Patrik Engellau

Livet i Sverige har, bortsett från eventuella privata berg- och dalbanor, varit en lugn och behaglig resa för oss som fötts efter andra världskriget. De största hoten, till exempel löntagarfonderna, har det inte blivit något av. Svenskarna har bekvämt färdats genom tiden som i business class i en Airbus A350-900.

Det kanske främsta skälet till att man kan färdas med sådant välbehag och trygghet i en Airbus A350-900 eller något annat modernt flygplan är att piloterna knappt får pilla på knapparna och reglagen. Jo, om vädret är vackert och även alla andra omständigheter är optimala kan piloterna få landa manuellt. I osäkrare förhållanden är regeln att maskinerna tar över. År 2009 kraschade Air France Flight 447, en Airbus A330, i Atlanten vilket berodde på att jourhavande pilot inte litade på instrumenten utan fick för sig att han kunde bättre själv.

Biggles tid är alltså över inom flygindustrin. Varför håller sig då flygbolagen med högavlönade flygare i eleganta uniformer om planen kan flyga sig själva? Jag har frågat folk i branschen och inte hört något mer övertygande svar än att passagerarna tycker att det känns bättre med en stilig pilot som utstrålar auktoritet och säkerhet. Förresten påstås det vara likadant inom skeppsfarten. När passagerarfartyget Costa Concordia år 2012 förliste utanför den italienska ön Giglio och 32 personer dog så lär det ha berott på att kapten Francesco Schettino lagt sig i datorernas jobb och ville köra farligt nära Giglio för att glassa för sina polare på ön (eller, som det lite motsägelsefullt också påstås, ägnade sig mer åt sin älskarinna än åt att styra fartyget).

Läs mer →

Patrik Engellau

Så diktade Pink Floyd i en av sina mest lyckade sånger, Another brick in the wall, och det ligger mycket i det.

Att konstruera samhällsförståelser är ungefär som att konstruera maskiner eller dataprogram. När man kommit så långt att modellen visat sig fungera hjälpligt, eller i varje fall nästan, så är det minst lika mycket jobb kvar för att ta bort buggar och finslipa detaljer. Så är det med min teori om att det moderna samhället, åtminstone det svenska, är uppbyggt av å ena sidan ett politikervälde med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och å den andra en nettoskattebetalande medelklass.

Jag vet att det är rätt många som inte gillar den idén, kanske för att de inte förstått den, kanske för att den inte är färdigutvecklad, kanske för att den, trots vad jag inbillar mig, inte funkar. Men jag har inte sett någon annan teori med högre förklaringsvärde så för mig får den tills vidare duga. (Alternativa tankefigurer såsom GAL-TAN, höger-vänsterskalan och ”globalism mot nationalpopulism” känns för allmänna för mig. Hur kan de teorierna förklara de levande, praktiska vardagsproblem som folk har, till exempel debaclet i skolorna?)

Läs mer →