För några veckor sedan fattade riksdagen för andra gången beslut om en viss ändring av regeringsformen. Ändringen innebär att personer som har ett svenskt medborgarskap plus ytterligare ett medborgarskap i annat land ska kunna fråntas det svenska om vederbörande medborgare fått sitt svenska medborgarskap på falska grunder, till exempel skenäktenskap, eller utövat allvarlig brottslighet såsom spioneri och högförräderi.

Välkommen Elisabeth, lägg dig på soffan här. Jag sätter mig i gungstolen bakom dig och lyssnar. Berätta nu.

Allt är så orättvist mot mig. Jag har inte gjort något fel, tvärtom har jag försökt reda ut allt krångel som människorna i de andra partierna skapat för mig eftersom de är avundsjuka… Andersson och Kristersson har båda misslyckats med att bilda en regering, jag kom ändå med ett genomtänkt förslag…huhuhu

Nu har det gått mer än två månader sedan riksdagsvalet men partierna har ännu inte kommit någonstans med sin huvuduppgift som just nu är att bilda en regering. Partierna sticker faktiskt käppar i hjulen för demokratin genom att tjafsa om röda linjer som medborgarna svårligen begriper.

I novembernumret av the Spectator (som för kvalitetssäkringens skull påstår sig vara världens äldsta tidskrift) finns en artikel som börjar så här:

Oktober 2026 kommer att gå till historien som månaden då universum förändrades, vilket de flesta inte märkte. Teknikföretaget OpenAI, skaparen av ChatGPT, släppte lösningarna på 722 grundläggande matematiska problem. Många av dessa problem hade förbryllat människor i årtionden men en stor språkmodell (LLM) som bara var elva dagar gammal löste dem. AI hade redan klarat av vissa matematiska mysterier, men detta var utanför skalan. ”Detta är minst tio gånger, kanske hundra gånger så betydelsefullt som beviset av Fermats sista sats”, sade Abhishek Saha, professor i matematik vid Queen Mary University of London. Joshua Gans från University of Toronto gick ännu längre: ”Detta är förmodligen de vetenskapliga framstegens största dag i historien”.

För oss ekonomer är föreställningen om den ekonomiska tillväxtens fördelar närmast ett axiom. Vi mäter regeringar efter deras förmåga att skapa tillväxt. Det finns hur många datakällor som helst där man kan jämföra länder med varandra och med sig själva vid olika tidpunkter. Hög   tillväxt skapar nationellt självförtroende ungefär som om det lyckosamma landet kommit på pallplats i OS-hockeyn. Själv har jag ägnat femton års yrkesliv åt arbete i den internationella storindustri som med hjälp av bistånd – men utan mycket framgång – försöker skapa tillväxt i fattiga länder.

Det mänskliga samhällets blodtörstiga, gläfsande käftar har just satt tänderna i Jensen Huang, skapare och VD i Nvidia, världens främsta bolag inom artificiell intelligens. Namnet påstås ha med avundsjuka att göra – jämför med engelskans ”envy” – men just nu är det nog inte så många som avundas Huang eftersom han i all världens media löper gatlopp för två otrohetsaffärer samt möjliga brott mot amerikanska exportförbud.

Historien är som ett gammaldags ånglok som anmäler sin ankomst med väldiga utbrott av kolrök och gnistor. Åskådare kunde inte låta bli att stanna, titta och gripas av förskräckt beundran inför den stora upplevelsen. Samtiden förverkligar sig också, lite i taget, med vrål och explosioner som hetsar oss kringstående betraktare att fylla våra sinnen med ny upphetsning som med tiden, ofta ganska snabbt, förtunnas som röken från loket.

Jag får väl kalla mig ekonom eftersom jag har fina akademiska examina i nationalekonomi och dessutom fått för vana att fundera över nationalekonomiska och närliggande samhälleliga spörsmål. Mitt problem är att jag ofta inte tror på av samtiden hyllade vetenskapliga professorers teser.

Det händer att jag inte kommer på något nytt att skriva om eftersom jag tycker mig redan ha skrivit allt jag vet. Ett av mina favoritteman är att internationellt utvecklingsbistånd visserligen kan vara fördelaktigt för dem som jobbar i branschen men troligen skadligt för de tilltänkta mottagarna. Här är en krönika (med samma rubrik som denna) som jag skrev för elva år sedan:

Igår antydde jag embryot till en historiefilosofi (som jag förstås inte hittat på själv utan hämtat hos generation efter generation av historiker som inte heller uppfunnit idén, något som de mycket väl skulle kunna ha gjort eftersom idén är rätt banal).

Jag trivs bäst när jag skriver om saker som jag inte riktigt begriper, det vill säga som ingen riktigt förstår vad de än påstår, typ om Gud finns. När ingen sanning ännu är etablerad får man arbeta med mer eller mindre övertygande hypoteser.

Förr i tiden, när man bara observerade att folkslag hade systematiskt olika utseende och beteenden, hade begreppet rasism ännu inte skarpladdats. Visserligen hade frireligiösa engelsmän sedan början av 1800-talet kämpat mot slaveriet men jag tror inte att de förnekade de systematiska olikheterna för att slippa hållas för rasister. Förresten var det inte ens skämmigt att erkänna folks olikheter. Statens institut för rasbiologi grundades år 1922 i Uppsala och ansågs vara främst i världen inom en respektabel vetenskap som bland annat mätte samers (lappars) huvud.

Uppemot 35 procent av Sveriges befolkning beräknas ha utländsk bakgrund vilket betyder att de själva är utlandsfödda eller att endera eller båda deras föräldrar är födda i utlandet. Den tredje generationen räknas med automatik som svenskfödda oavsett påbrå. Det är dessa 35 procent – som egentligen är mer om man räknar även senare generationer – som folk i allmänhet menar med begreppet invandrare.

Många av oss kan minnas en tid som inte låg så förskräckligt långt tillbaka när Sverige var ett internationellt föredöme. Vi var fredliga och lydiga när överheten, som i politiken för det mesta bestod av socialdemokrater och i ekonomin av femton finansfamiljer, manade oss till skötsamhet, det vill säga flit, sparsamhet, ansvar, lojalitet och noggrannhet med skatterna. Vi var ett härligt folk som när det gick som bäst var tredjen rikast i världen.

Ingenting händer. Vi ser ingenting komma. Men sedan, ungefär som om något knäppt på en ljuskontakt, framträder verkligheten i en annan skepnad. Då, äntligen, borde det vara dags för oss att öppna ögonen och motvilligt anpassa oss till den tillvaro som så länge klappat på porten och begärt företräde.

Sverige har i sekler haft fred och på det hela taget frihet från interna våldsamma konflikter. Vi räknar inte skotten i Ådalen år 1931 där militär dödade fem strejkande arbetare. Denna långvariga fred kan inte annat än ha påverkat svenska folkets mentalitet. Om du inte tror på vårt folks fredliga sinnelag räkna då antalet bondeuppror och jämför med länder mer söderut i Europa. Du kommer att upptäcka att den svenska historien tycks ligga fast förankrad på sin räls och inte kan hamna på någon annan bana. Lugnet verkar säkrat.

Jag kan inte ens nu, i talmansrundornas tidevarv, arbeta upp något engagemang för svensk politik. Det beror på att de figurer som begär min röst, alltså politikerna, inte på något övertygande sätt har förklarat vad de skulle vilja göra om de fick makten. Enkelt sammanfattat har de ingen politik.

Här kommer motsvarande ungefär 300 boksidor text om byråkratin som Claude varit vänlig att vaska fram ur mina krönikor sedan drygt tio år tillbaka.

Bara en inledande observation som jag blivit allt säkrare på under de senaste åren. Det är att två av vårt lands främsta särdrag – demokratin och byråkratin – inte alls är varandras fiender utan i stället två entusiastiskt samverkande parhästar. Till exempel tror vi att det råder någon sorts animositet mellan politiker, demokratins furstar, och landets administrativa elit, den offentliga förvaltningens härskarskikt. Det gör det inte. Det välfärdsindustriella komplex, som är det svenska politiska systemets stolthet, är ett jättelikt omsättningsmaximerande maskineri vars expansion till alla nytta bär: administratörerna får större byråkratier att styra, medborgarna får löfte om mer välfärd i utbyte mot röster, politikerna kan fortsatt sola sig i glansen från tider när Sverige var bäst på allt. Bara skattebetalarna morrar respektfullt i skymundan.

I egenskap av normalsvensk har jag under hela mitt liv fram till för några år sedan uppfostrats till fredsälskare. Jag har liksom alla andra fått lära mig att Sverige är ett fridens och fredens rike vilket bevisas av att vi inte haft krig på flera hundra år. Vissa bedömare, som inte haft stort inflytande, har visserligen påstått att Sverige gått i Sovjetunionens ledband när vi arbetat exempelvis för nedrustning, men jag har aldrig haft någon känsla av att Sverige tagit regi. Och om vi avvikit från den strikta neutralitetspolitiken har det snarast varit för att underhålla diskreta vänskapsförbindelser med Nato eller närmare bestämt USA.

Om den sköna cirkusartisten Elvira Madigan (bilden) sjöngs en ballad med följande inledande ord efter hennes vansinnesdöd tillsammans med älskaren Sixten Sparre:

Eftersom jag är så gammal har jag, enligt egen uppfattning, ett tillförlitligt perspektiv på de senaste hundra årens samhällsförståelse, särskilt vad vita och färgade personer tyckt och tycker om varandra. Här kan man snacka om en helomvändning.

Det fanns en tid för bara några årtionden sedan när jag på det hela kunde förstå den aktuella politiska debatten. Jag instämde förstås inte i alla uppfattningar, men jag kunde för det mesta begripa dem och ofta med intresse följa med i tryckta åsiktsutbyten, så kallade debatter.

Idogt och inte särskilt framgångsrikt studerar människan och hennes beteenden i syfte att därav dra allt stabilare slutsatser om vad som är sant. Många menar att det är säkrare att hålla sig till Guds fysiska och matematiska sanningar. Men erfarenheten lär att även om Gud skapar nog så hållbara sanningar så visar de sig alltid bara provisoriska enligt principen att Einsteins sanningar vinner över Newtons. Bättre då, eller i varje fall lika bra, undersöka om det finns några sanningar hos människorna.

Till skillnad från alla andra som märker att de med tiden blir alltmer klarsynta upptäcker jag allt större defekter i min förståelse av tillvaron. Det kan ligga något betydelsefullt i denna observation av typ att hjärnan alltid väljer att skrumpna framför att anstränga sig med svåra utmaningar. I vilket fall som helst kan jag vissa dagar inte ens läsa tidningen av bristande förståelse för texten.

När jag för några år sedan hälsade på min kompis Magnus i Burundis huvudstad Bujumbura förstod jag på allvar hur viktigt det är att ha ett bra lantmäteri, en pålitlig polis och en stark äganderätt.

Många människor är bekymrade över att somalier tagit sig in i Riksdagen och andra solenna svenska politiska församlingar. Om motviljan mot somalierna beror på att de är somalier eller om det beror på att de inte uppför sig enligt svenska sociala normer är inte lätt att veta. Själv tror jag att det handlar om svårförenliga kulturer även om missnöjda svenskar menar att det är somalierna som är inkompatibla och pekar på att de hellre röstar på andra somalier än på svenskar, att de tar råd av klanfränder, att de ber klanfränder som inte är illiterata att sätta personkryss på deras valsedlar, att de låter sin köras till vallokalen av somalier som har bil och gärna vill bli mutade med nyhämtade bankomatpengar med mera.

En proposition, det vill säga en skrivelse från regeringen till Riksdagen med begäran om att Riksdagen måtte fatta vissa beslut, anammades enhälligt av Riksdagen år 1975 här. Olof Palme och Anna-Greta Leijon hade undertecknat skrivelsen. Det var femtio år sedan. Sverige talade med en samlad och beslutsamt välvillig röst i alla frågorna om hur invandrare skulle omhändertas.

En stor ilska har spritt sig i Sverige med anledning av att vänsterpartiet och miljöpartiet har hjälpt personer med i huvudsak somaliskt ursprung att ta sig in vårt lands politiskt beslutande församlingar. Riksdagen har fått fem somaliska ledamöter som kandiderat för miljöpartiet och vänsterpartiet.

Minns du sagan om Rödluvan och vargen? Vargen hade gömt sig i Rödluvans mormors säng för att få sig ett mål. Så kommer den misstänksamma flickan:

Jag förklarar för dig att jag har tänkt att skriva en internationell bestseller baserad på en sann historia som ska innehålla allt, kärlek, intriger, svärmande unga människor, storpolitik och konflikter mellan länder. Påven ska också vara med och dela ut syndernas förlåtelse till dem som engagerar för att i revolutionär iver utrota den fiende som detta internationella uppbåd av goda människor riktar sina vapen emot.