Jag hatar cyklister

Patrik Engellau

Mitt förhållande till cyklister är komplicerat. Många av mina bästa vänner är cyklister. Men när jag betraktar gruppen som kollektiv så framstår den som ett arrogant och aggressivt pack som verkar tro att de äger staden och kan göra ungefär som de vill och räcka finger till oss som talar om för dem att de inte får hoja på trottoaren.

Jag ska erkänna att jag själv varit cyklist. Det tog en ände med förskräckelse för några år sedan efter att jag rundat ett hörn på Wahrendorffsgatan, som är så smal att man inte anar vad som kommer runt knuten, och frontalkrockade med en annan cyklist som körde på fel sida av gatan för att förkorta vägen. Jag fick bara skrubbsår men den andra låg medvetslös i två dagar på Karolinska. Därefter slutade jag cykla.

Bilister är mycket mer civiliserade i trafiken än cyklister och det har en lättbegriplig orsak. Att vara civiliserad i trafiken betyder att anpassa sig till vad som pågår runt omkring, till exempel att bromsa för fotgängare och stanna vid rött ljus. Att bromsa och kanske rentav stanna och sedan axa igen tar energi. Sådant energislöseri känns obehagligt i kroppen när man cyklar men är försumbart för bilisten som inte tänker på att det kostar några ören i ökad bränsleåtgång. Av rent naturliga och kroppsliga skäl är cyklistens strävan därför att alltid hitta den kortaste vägen och hålla en stabil hastighet även om hon därmed blåser ett rödljus eller hotar en fotgängare på en zebrakorsning.

Läs mer

När yttrandefriheten hotas

Patrik Engellau

Om någon orkar läsa hela denna krönika och därvid kommer fram till att den utgör ett exempel på ”guilt by association”, beröringsskuld heter det kanske på svenska, så kan jag förstå det. Men jag säger inte att Sverige är likadant som Saudiarabien, jag tar bara Saudiarabien som avstamp för några reflektioner om yttrandefriheten i Sverige.

Det är troligen sant att den saudiske journalisten Jamal Khashoggi mördades av saudiska säkerhetsagenter på det saudiska konsulatet i Istambul. Saudiarabiens politiska ledning gillade inte Khashoggi eftersom han solkade bilden av Saudiarabien och dess härskare. Men Khashoggi var inte den ende dissidenten.

Många av landets dissidenter verkar komma från etablissemanget. Så här skriver en annan saudisk journalist i Dagens Nyheter:

Läs mer

Ödet skojar med oss

Patrik Engellau

Människan fruktar att något obehagligt ska hända och vidtar åtgärder för att förebygga att detta inträffar. Men ödet vrider tingen ur människans händer och ställer till det så att människan genom sina åtgärder tvärtom orsakar att det oönskade faktiskt sker. Det är innebörden av flera grekiska tragedier. Jag tror att tragediförfattarna till hälften ömkar oss, till hälften skrattar åt oss för vår högmodiga tro att vi kan styra tillvaron. Det kan vi inte. Ödet är ganska hyggligt mot oss men det daskar till oss så det känns när vi ansätts av hybris.

Kung Laius och drottning Jocasta, i Sofokles tragedi Kung Oidipus, har en nyfödd son som heter Oidipus. Oraklet förklarar för Laius att han, Laius, kommer att dödas av sin son varför Laius beordrar Jocasta att döda Oidipus. Men Jocasta drar sig för att mörda sonen och ger honom i stället till en herde. Herden överlämnar barnet till kung Polybus och drottning Merope att uppfostras som deras eget barn.

Oidipus växer upp. En dag är oraklet framme igen för att jävlas och säger till Oidipus att han är dömd av ödet att döda sin far och gifta sig med sin mor. För att undfly profetian lämnar Oidipus Polybus och Meropes som han tror är hans föräldrar. Under sina vandringar träffar han en främling, gruff uppstår och Oidipus dödar främlingen som, ska det senare visa sig, är hans biologiske far Laius.

Läs mer

Den extra ordinarie parlamentariska krisen får inte låta oss glömma den reguljära politiska krisen

Patrik Engellau

Det vore fel att bagatellisera det faktum att Sverige för närvarande inte har en demokratiskt vald regering och inte tycks komma att få det under överskådlig tid. Självklart är det en kris när en nation saknar högsta ledning. Tänk på vad som hände när Karl XII blev skjuten. Nationen bröt samman.

Men det är kortsiktigt och sensationslystet att endast fästa uppmärksamheten, som vi nu verkar göra, kring talmansrundor och spekulationer om vem ska få vem i en framtida regeringsbildning. Ty varje tänkbar regering blir, vad jag kan se, bara en mer reglementsenlig fortsättning av dagens kris. Svensk politik har under många år varit i kris även om vi inte befunnit oss i regeringslöst tillstånd. Nu har svensk politik hamnat i en lite annorlunda kris som inger oss en på samma gång road och förtvivlad ångest och får oss att längta efter att den ordinarie krisen ska kunna återupprättas.

Läs mer

Nya politiska landskap

Patrik Engellau

Tillvaron är som ett kaleidoskop. Ständigt uppstår nya möjligheter till nya kombinationer. Allt man tror och jobbar för kan vändas till något annat när ett nytt perspektiv presenteras.

Alla över fyrtio år är uppfostrade i ett marxistiskt tänkande där höger och vänster aldrig kan komma överens och där företagens och statens intressen är motsatta eftersom de slåss om samma pengar. Ska medborgarnas inkomster gå till skatt till staten eller till att köpa varor från företagen? Det var en strid på kniven. Föregångaren till Svenskt Näringsliv, Svenska Arbetsgivareföreningen, och staten var varandras huvudfiender. De kom i clinch i striden om löntagarfonderna i början av 1980-talet där staten och fackföreningarna hade tänkt att ta över näringslivet men näringslivet lyckades stå emot och vinna bataljen.

Ett årtionde senare började näringslivet, med Arbetsgivareföreningen i spetsen, sträva efter att komma åt de pengar som staten klämde ur skattebetalarna. Hur detta gick till och hur det slutade är ett betydelsefullt stycke svensk historia som aldrig tidigare berättats så man begriper det. Häng med så ska jag berätta. Medan det pågick förstod inte ens Svenska Arbetsgivarföreningen (och inte jag heller).

Företagen kunde komma åt medborgarnas skattepengar på två sätt. Det ena hade varit att politikerna sänkt skatterna så att skattebetalarna hade haft mer pengar kvar att köpa företagens produkter. Lägre skatter och mer prylar. Det andra sättet var att företagen kom åt pengarna direkt från staten under oförändrat skattetryck, typ att privata företag tar över äldreomsorgen och sjukvården, kort sagt att man introducerar konceptet vinster i välfärden.

Läs mer

Varför aktiebolag ska maximera vinsten och vara återhållsamma med hållbarhet och sådant där

Patrik Engellau

Jag var socialist i ungdomen men har numera insett att kapitalismen är det bästa som har hänt mänskligheten på mycket länge, kanske sedan skapelsen. På bara tvåhundra år – betänk hur länge mänskligheten har funnits före de senaste tvåhundra åren! – har kapitalismen skapat ett oerhört välstånd, framför allt i västerlandet, men alltmer även i andra delar av världen. Livet förvandlades – i vad som historiskt sett var ett vips – från jämmerdal till en rätt uthärdlig, kanske till och med behaglig, upplevelse. Det är stort.

Det finns människor som är arga på kapitalismen för att den ännu inte utraderat den återstående fattigdomen. Det är som att skälla på världens snabbaste löpare för att han inte springer ännu fortare. Sådana människor borde i stället hylla kapitalismen och försöka undanröja allt som står i vägen för dess vidare segrar. (Låter det nyliberalt? Varför tror du ett land som Sverige inrättade obligatoriska och kostnadsfria och ursprungligen nästan enbart statliga skolor? Jo, för att så många ungdomar som möjligt skulle bli delaktiga i det kapitalistiska projektet genom att anpassas efter vad kapitalismen kräver för att göra sina välsignelsebringande insatser för mänskligheten. Tror du att de som inrättade det svenska skolsystemet var nyliberaler?)

Kapitalistiska företag vinstmaximerar även om de enskilda företagens metoder att maximera vinsten skiljer sig åt. Det ena bakar bröd, det andra skruvar ihop bilar, det tredje pumpar olja, det fjärde tillverkar möbler i platta paket. De vilseledda människor som jag omnämnde i förra stycket tror att vinstmaximeringen är något som missgynnar dem som inte är företagsägare och därför inte får del av vinsten, men i verkligheten är det tvärtom. Kapitalisterna tvingas av konkurrensen att investera sina vinster i bättre produkter, förbättrad service, trevligare arbetsplatser och allt möjligt sådant som gradvis gjort livet så mycket drägligare för vanliga människor under de senaste två seklerna.

Läs mer

Klimathotet handlar inte om global uppvärmning utan om vem som ska bestämma

Patrik Engellau

När man betraktar klimatfrågan – alltså frågan om i vilken mån människan har anledning att frukta att hon riskerar sin egen och planetens framtid genom att släppa ut koldioxid i atmosfären – med det perspektiv som tiden ger oss förefaller klimatalarmisternas höjdpunkt ha inträffat år 2007. Då fick världens främste klimatalarmist Al Gore tillsammans med FNs klimatkommitté IPCC Nobels fredspris. Samma år hade Al Gores hyllade bok An Inconvenient Truth, som var det främsta skälet till premieringen av författaren, spelats in som film och vunnit en Oscar för bästa dokumentärfilm. Det såg ut som om klimatalarmisterna sopade banan med de få återstående klimatskeptikerna.

Sedan vände det. Al Gores bok blev avslöjad med ett antal pinsamma felaktigheter. En engelsk domstol beslöt att filmen inte fick visas i engelska skolor om lärarna inte samtidigt framhöll att Gore misstagit sig på nio avgörande punkter. År 2009 briserade den så kallade Climategate-skandalen, där någon hackare hade kommit över och publicerat ett antal emails mellan världsledande klimatforskare som visade att forskarna fuskade med sina resultat och spred mer alarmistiska budskap än deras forskning gav fog för. Samma år misslyckades FNs klimatmöte i Köpenhamn.

Men klimatalarmiströrelsen är en social kraft av sådan styrka att den inte spårar ur bara för att den eventuellt har fel. Den tog sats igen och kom tillbaka med Parisavtalet år 2015. Al Gore kände sig inte mer slagen än att han uppvaktade Donald Trump efter valsegern 2016 för att övertyga den nyvalde presidenten om behovet av skarpa åtgärder för klimatet. Men han lyckades inget vidare. I stället lämnade USA Parisavtalet.

Läs mer

Sjuklövern bryter samman

Patrik Engellau

Ett par veckor före valet i september publicerade jag en text som handlade om att våra politiker och mest anlitade debattörer inte kan se klart eftersom de sitter som betraktarna i Platons grotta och tror att skuggorna på väggen är verkligheten.

Efter valet känner jag detta allt starkare. Skuggorna på väggen talar om för sådana som Annie Lööf och Jan Björklund att om man ger sverigedemokraterna ett lillfinger så kommer judar att förtryckas och nazister och pilkorsare finansierade av Viktor Orbán att marschera på gatorna. Jag tror inte att Lööf och Björklund (och deras meningsfränder) är oärliga. De är säkert uppriktigt oroliga för något. Men för vad?

Vi som inte nöjer oss med att försöka tolka skuggorna på grottans vägg utan i stället vänder oss om och bedömer tingen efter verklighetens i och för sig svårbegripliga signaler kan göra några observationer.

Läs mer

Världsmästerskapet i ”guilt by association”

Patrik Engellau

Guilt by association betyder att koppla någon som man vill smutskasta till något erkänt avskyvärt så att synden och omoralen smittar, till exempel, om man levde på 1600-talet, genom att påstå att grannfrun, som man hatar, brukar flyga till Blåkulla för att bli påsatt av djävulen.

Nu ska det avhållas VM i denna gren. Dagens Nyheter har publicerat ett blytungt inlägg som säkert kommer att nomineras och bli en av favoriterna till mästerskapet. ”DN kan avslöja”, står det i ingressen, att sverigedemokraterna hyr ett kontor vid Slussen och Rysslands ambassadören en villa på Lidingö – och att båda fastigheterna ägs av samme man! Där fick du så du teg, va?

Detta scoop får tre helsidor plus tre fjärdedelar av förstasidan vilket man kan förstå ty det har väl aldrig kommit så säkra bevis för att sverigedemokraterna styrs från Kreml (eller om det är Kreml som styrs av Jimmie Åkesson, här behövs mer forskning).

Fastighetsägaren heter Johan Lundberg. Om du inte tycker det räcker för att vid en samlad bedömning ställa saken bortom allt tvivel så kan jag citera fler synnerligen graverande omständigheter från artikeln vars författare ”flerfaldigt prisats för sin journalistik”. Den här till exempel:

Läs mer

Varför finansierar politikerväldet aktivister?

Patrik Engellau

Du har säkert noterat det Nya Bokstaveringsalfabetet där den så kallade Rättviseförmedlingen och Fredrika Bremer Förbundet (ska tydligen vara särskrivet) gemensamt verkar för att Sverige framöver ska bokstavera könsneutralt med Adam, Berit, Cesar, Doris och så vidare.

Inför detta reagerar jag på två olika sätt. För det första rycker jag på axlarna och tänker att om några idioter vill satsa tid och pengar på att driva ett sådant projekt så är det deras ensak. Men när jag upptäcker, för det andra, att det handlar om en påkostad kampanj med helsidesannonser i Sveriges främsta tidningar blir jag misstänksam. Kan det vara jag i egenskap av skattebetalare som står för fiolerna?

Rättviseförmedlingen är inte särskilt transparent på sin hemsida. Förmedlingen ”är en digital rörelse som består av de just nu över 135 000 som följer oss på sociala medier”. Inte ett ord om varifrån pengarna kommer annat än att förmedlingen för några år sedan fick bidrag från den statliga myndigheten Vinnova. Förmedlingen verkar vara en arbetsförmedling som hjälper till ”att hitta personer med specifik kompetens ur underrepresenterade grupper (utifrån exempelvis kön, bakgrund, ålder eller fysiska förutsättningar)” i syfte att synliggöra ”skeva sammanhang”. Förmedlingen anmäler dock att den inte är en arbetsförmedling och då får man väl tro den.

Läs mer

Vi klarar inte rikedom

Patrik Engellau

Tillvaron är alltid rörig. Men varje tid upplever framför allt sin egen rörighet. Jag vet inte hur många gånger under de senaste fyrtio åren jag med inlevelse förklarat att det just vid det tillfället aktuella tillståndet var rörigare än någonsin. Med det menar jag att följande observationer kanske bör hänföras till gruppen ”förklaringar till saker som inte finns”.

Fram till andra världskrigets slut levde alla människor, även i de så kallade i-länderna, med fattigdomens värderingar. Fattigdomens värderingar är sådana uppfattningar och synsätt som människor anammar när livets allmänna avoghet och osäkerhet tvingar dem att på egen hand parera tillvarons tjyvnyp eftersom det inte finns något socialkontor eller ens en rik faster att lita på. Till fattigdomens värderingar hör exempelvis sparsamhet (eftersom man har så lite resurser vare sig det handlar om pengar eller tjog ägg eller skäppor korn), idoghet (eftersom man måste arbeta hårt på åkerlapparna), familjesammanhållning (eftersom individerna kan gå under om de grälar i stället för att samarbeta; osämja slösar mental energi), solidaritet med nästan (eftersom man aldrig vet när man behöver hjälp), nykterhet (eftersom sprit är dyrt och man inte kan jobba när man är full) och så vidare.

Underligt nog gällde fattigdomens värderingar även för rika människor, framför allt om de var företagare snarare personer av börd. Erling Persson, skaparen av H&M, åkte inte taxi utan bara kommunalt. Ingvar Kamprads snålhet är legendarisk. (Den tyske samhällstänkaren Max Weber har i skriften Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, 1905, uppmärksammat just det där draget, framför allt hos kalvinistiska kapitalister. Pengarna ska inte konsumeras utan investeras. ”Investera, investera, det är kapitalisternas lag från Moses och alla profeterna” sa Karl Marx i ett utlåtande som han kanske fått antisemitvarning för om han själv inte hade varit jude.)

Läs mer

Shoppa en slav

Patrik Engellau

Ibland blir jag väldigt trött på att skriva om skola, migration, Trump, klimat och PK-ism och allt det andra som folk brukar skriva om. Då skriver jag i stället om Sokrates eller Jesus, två av mina absoluta favoriter. Eller, som nyligen, kan jag skriva om den franske målaren Jean-Baptiste Debret (även om jag vet att läsekretsen föredrar texter om Sveriges förestående undergång).

Debret tillbragte femton år i Brasilien under 1800-talets första hälft och efterlämnade en skatt av dokumentation av vardagslivet i landet i form av akvareller och i vissa fall skrivna kommentarer till målningarna.

Den här bilden heter Slavmarknaden på Vallongagatan. Debret skriver så här:

Läs mer

Oss förfallsalarmister emellan

Patrik Engellau

Wikipedia definierar ordet klimat så här:

Med klimat menas de genomsnittliga fysiska förhållandena i atmosfären, temperatur, luftfuktighet, lufttryck, vind, nederbörd, atmosfäriska partiklar och flera olika meteorologiska element på en given ort eller region över längre tidsperioder.

I vissa ordsammanställningar får begreppet klimat en annan innebörd och tjänar då i stället för att beskriva fysiska förhållanden till att identifiera psykiska förhållanden hos en omtalad person, närmare bestämt vederbörandes uppfattning om idén om människoskapad global uppvärmning.

De som oroar sig för att mänskligheten genom utsläpp av koldioxid från fossila bränslen håller på att värma upp jorden och därmed förstöra den kallas klimatalarmister. (Detta är förstås en sanning med modifikation för alarmisterna kallas bara alarmister av dem som har en annan uppfattning. Vad alarmisterna kallar sig själva vet jag inte riktigt, kanske bara för ”miljövänner” eller ”vanliga människor” enligt principen att vissa folkslag, inuiterna till exempel, använder sitt ord för ”människa” som beteckning för sin egen sort eftersom de tycker sig vara den äkta homo sapiens. På den punkten är svenskar för övrigt ganska lika inuiter eftersom vi tror att det i varje människa bor en svensk som kommer ut när han fått personnummer och blivit kommunplacerad. Om detta inte inträffar säger vi svenskar att ”vår integrationspolitik misslyckats”.)

Läs mer

För tusende gången

Patrik Engellau

Jag tjatar jämt om samma sak men eftersom alla inte verkar hålla med så ska jag tjata igen ehuru möjligen från en annan synvinkel för att pigga upp mig själv och eventuella läsare.

Är det inte självklart att man gillar att göra sådant man är bra på? Till exempel kan jag ett sällskapstrick med två vinkorkar som aldrig förfelar att förvåna och tjusa publiken. Så fort jag kommer åt så förevisar jag denna konst.

Tänk med vilken kraft och lust du skulle ägna dit åt din sysselsättning om du inte bara kunde utföra den med särskild skicklighet utan dessutom fick en hygglig utkomst av dina prestationer (vilket jag inte lyckats få med mitt korkknep). Då snackar vi verklig professionalitet.

Tänk dig vidare att du inte är ensam i samhället med din märkvärdiga kompetens utan att du har tiotusentals, ja hundratusentals, lika engagerade och kvalificerade yrkesbröder och -systrar, alla med samma grundliga högskoleutbildning för er viktiga syssla och alla med samma genomarbetade, beprövade och evidensbaserade föreställningar om hur slipstenar ska dras.

På ett särskilt betydelsefullt område har vårt land under det senaste halvseklet odlat en sådan yrkeskår, nämligen de proffs som vet hur man kan lösa andra människors problem, särskilt människor som det på något sätt är synd om för att de är offer eller drabbade eller särskilt utsatta eller bara allmänt svaga i något avseende.

Läs mer

Byta samtalsämne

Patrik Engellau

Man behöver ju inte tala om migrationskrisen och Sveriges pågående partipolitiska förvirring eller ens skolan hela tiden, man kan ju också tala om helt andra saker, till exempel USA. Och om man talar om USA så behöver man ju inte tala om president Donald Trump hela tiden, utan man kan också tala om amerikansk kultur och om amerikanska naturkatastrofer. Så därför ska jag göra det med utgångspunkt från ett värlsberömt fotografi, nämligen den här bilden.

Bilden togs 1937 av fotografen Margaret Bourke-White. Den visar svarta människor i en välfärdskö framför en reklamskylt som förevisar den amerikanska drömmen i skepnad av en lycklig amerikansk familj på bilutflykt med två glada barn och en hund. Det som för mig gör fotot starkt är inte i första hand att det så hänsynslöst och ironiskt illustrerar klyftan mellan en dröm (den lyckliga amerikanska familjen) och en verklighet (svarta människor i välfärdskö). Det som gör särskilt intryck på mig är hur ogenerat och entusiastiskt USA ägnar sig åt självkritik och gärna strör lite extra salt i sina sår.

Vilken skillnad mot Sverige där regering och övriga statsmakter ängsligt tycker sig behöva lägga sig i den så kallade Sverigebilden. Regeringen anser att den behöver vidta åtgärder för att lägga Sverigebilden till rätta. SVT skriver att:

Läs mer

Är motståndaren cynisk eller i god tro?

Patrik Engellau

När jag pratar med folk som tycker ungefär som jag så hamnar vi ofta i diskussioner om motståndarnas sinnestillstånd. Motståndarna kan vara sådana som hävdar att den svenska skolan inte har några problem eller att migrationen är fina fisken för Sverige. Hur tänker dessa människor? frågar vi oss bekymrat. Är de bara nyttiga idioter som vilseförts av propaganda? Eller har de full koll men vill bara inte riskera sin position och fina lön som rikspolischef, ärkebiskop, partiledare eller ledarskribent, det vill säga att de är egennyttigt cyniska?

Ibland kan det vara nyttigt att vända på perspektivet. Jag är klimatskeptiker, vilket betyder att jag inte oroar mig så mycket för den obetydliga globala uppvärmningens effekter för jorden och mänskligheten. För en klimatalarmist är jag motståndaren. När klimatalarmisterna bekymrat talar om sådana som jag formulerar de, skulle jag tro, motsvarande slags funderingar. ”The science is settled”, skulle de säga, Engellau måste ju veta att jorden och mänskligheten håller på att gå åt pipan, hur kan han då underlåta att oroa sig? En hypotes de skulle kunna uppställa är att jag bara är en nyttig idiot som dukat under för oljelobbyns propaganda. En annan hypotes skulle kunna vara att jag äger ett lönsamt oljebolag (låtsas vi, det skulle kunna vara något annat egennyttigt) och därför bara är cynisk.

Läs mer

Handlar det om hysteri?

Patrik Engellau

För den här texten måste det utfärdas en ”trigger warning”, särskilt för kvinnliga läsare. Om du inte vet vad trigger warning betyder så rekommenderar jag en förfrågan hos herr Google. Jag fick över nittiofem miljoner träffar.

Trigger warning är ett koncept som utvecklats vid amerikanska universitet och som handlar om att lärare inför sina kurser varnar studenter, särskilt kvinnliga studenter som är extra känsliga, för potentiellt stötande inslag i den föreskrivna kurslitteraturen. Det kan vara en text som påpekar att det i historien förekommer krig, en vedervärdig hantering vari människor tar skada, ibland till och med dör, eller en annan text där det framförs idéer som studentskorna blir så kränkta av att de riskerar att dåna och, ofta under gråtattacker, måste ledas bort från den lokal där saken avhandlas. Även svenska universitetsstudenter kan ta mycket illa vid sig av att behöva höra uppfattningar som de anser stötande, exempelvis när professor Germund Hesslow vid Lunds universitet öppet – och skamlöst som de chockerade studentskorna ser det – hävdar att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Läs mer

Klarar vi integrationen?

Patrik Engellau

Saker och ting brukar bli enklare om man talar sanning och för att förenkla tillvaron ska jag därför inte låtsas att jag med tiden inte blir alltmer bekymrad över den muslimska invandringen. Jag blir det, det är bara att erkänna. Så nu vet du var du har mig.

Mitt bekymmer uppträdde först som en argumentlös känsla. Detta var ett besvärande memento eftersom argumentlösa känslor kan vara uttryck för fördomar och även om fördomar ofta fungerar som praktiska tumregler som i många fall gör det lättare att ta sig fram i tillvaron så är det obehagligt att behöva tillstå att man eventuellt har fördomar mot muslimer.

Så för sinnesfridens och det goda samvetets skull började jag rannsaka mina motiv.

Kan det vara så att jag ogillar muslimer för att de ofta inte vill ta i hand? Miljöpartisten Yasri Khan vägrade ta i hand och tvingades därför ta tillbaka sin kandidatur till partistyrelsen så detta bruk är tydligen ett för svenskt vidkommande godkänt skäl till avståndstagande från muslimer (även om svenska domstolar utdömer skadestånd till muslimer som får lida för att de inte vill ta i hand, exempelvis genom att nekas anställning). Stefan Löfven har i riksdagen grötmyndigt förklarat att det är osvenskt att inte ta i hand: ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”.

Men jag blir inte störd av osvenska hälsningsritualer. Även om det är obekant för Löfven förekommer sådant också i de mest ursvenska sällskap. Jag var nyligen på släktkalas och där hälsade männen på varandra med handslag och på kvinnorna med kindpussar. Ingen verkade misstycka. Kanske hade Löfven tagit avstånd från detta exotiska bruk.

Läs mer

Den franska beskickningen

Patrik Engellau

När Napoleon år 1815 slutgiltigt förlorat sin makt efter slaget vid Waterloo var det inte bara kejsaren själv som tappade fotfästet i tillvaron utan även tusentals andra människor som lojalt tjänat och försörjts av den store härskaren. Inte minst konstnärer och hantverkare, som ägnat sina liv till att skapa glans, stil och ära åt den slagna regimen, blev tvungna att bekymra sig över sin  försörjning.

Redan sju år tidigare hade det portugisiska hovet under regenten João VI tillsammans med några tusen förnäma portugiser flytt till Rio de Janeiro undan Napoleons generaler som då var i färd med att erövra den iberiska halvön. João VI tyckte att Brasilien saknade stil, kultur och intellektuell resning och tog efter Napoleons fall chansen att bjuda in en grupp arbetslösa franska kulturpersonligheter och skickliga yrkesmän. År 1816 anlände den så kallade Franska Konstbeskickningen till Rio. Där fanns tavelmålare, arkitekter, en låssmed, skulptörer, musiker, finsnickare, en medaljgravör, körsnärer och musiker, totalt uppemot hundra personer inklusive familjemedlemmar.

Det gick inte så särskilt bra för beskickningen. För det första hade João inte tillräckligt med pengar för att kunna slå på stort. För det andra levde brasilianarna mentalt kvar i barocken och var inte intresserade av någon modernisering. Men de franska artisterna lyckades ändå lägga en grund för de sköna konsternas utveckling i den lite efterblivna före detta kolonin.

Läs mer

Vad Florence påminde mig om

Patrik Engellau

Det finns en motsats till serendipitet som jag ibland lider av. Om serendipitet är turen att hitta bra saker som man inte ens visste att man letade efter så är motsatsen oturen att inte inse saker som man är väl medveten om. Nyligen fick jag ett anfall av sådan oserendipitet.

Inför ankomsten av orkanen Florence uppmanade guvernören i den amerikanska delstaten North Carolina medborgarna vid kusten att under det stundande ovädret lämna sina hem och flytta till säkrare platser. ”Om du vägrar att delta i denna obligatoriska evakuering så måste du upplysa dina anhöriga för det är mycket sannolikt att du dör”, varnade borgmästare Mitch Colvin i Fayetteville. Jag höll särskild koll på skeendet ty min dotter med familj bor i Charleston, South Carolina, som ligger just vid kusten söder om North Carolina. Frugan och jag hade för övrigt tänkt resa dit och hälsa på, men Florence kom emellan.

Utan att tänka klart föreställde jag mig ungefär vad som troligen hade hänt i motsvarande situation i Sverige och projicerade detta på South Carolina. En tropisk storm är väl ungefär som skogsbränder eller någon annan oväntad och kaotisk händelse som att det kommer 10 000 migranter i vecken vilket det gjorde hösten 2015. I Sverige blir det då fart på myndigheterna. Myndigheten för Säkerhet och Beredskap tar fram katastrofplanerna ur hyllan och börjar verkställa. Migrationsverket beställer madrasser och tält och rekvirerar gymnastiksalar för att husera de nyanlända. Polackerna skickar brandbilar.

Läs mer

Är segregation en folkrörelse?

Patrik Engellau

Min tillvaro är på många sätt privilegierad. Ett av dessa privilegier, som tilltar med åren, är att jag inte behöver bry mig om vad andra människor tycker. Jo, av personliga och sociala skäl är jag känslig för andras uppfattning om mig, jag är trots allt en normalt snäll och konflikträdd svensk, men jag behöver inte rädas att chefer eller kollegor ska djävlas med mig och hota mig med indragna fördelar eller uteblivna avancemang. Av att bli kölhalad och rådbråkad av journalister har jag årtiondens plågsam erfarenhet så det biter inte längre.

Därför kan jag säga vad jag tycker vilket också passar min nyfikna och sökande själ. Till exempel kan jag filosofera över konflikten mellan integration och segregation som jag tror är motsatser. Integration betyder att olika folkgrupper ska blandas så att man inte märker någon skillnad mellan dem, segregation betyder att de ska hållas åtskilda så att det går tydliga gränser.

Begreppen integration och segregation är, som du så väl vet, kanske de mest värdeladdade – motsatt värdeladdade – i vårt samhälle. De är som pluspol och minuspol utan att man för den skull kan sätta en lampa mellan dem och dra någon nytta av spänningen. I stället leder spänningen bara till sprakande konflikt. Här utspelar sig vårt samhälles huvudsakliga motsättning som står mellan politikerväldet och medelklassen.

Läs mer

I som vänten på regeringsbildning, låten hoppet fara

Patrik Engellau

Många väljare väntar ivrigt på att en regering ska kunna bildas som tar itu med Sveriges många och numera allmänt erkända problem (jag behöver inte ens räkna upp problemen; till och med Dagens Nyheter har slutat förneka dem och i stället övergått till att förklara att de är på väg att lösas, se exempelvis artiklar om Göteborgsförorten Gårdsten. Det var ju detta moderatledaren Ulf Kristersson lovade inför valet i uttalanden som ”Nu tar vi tag i Sverige!”. Till dessa väljare kan jag bara säga att de inte ska vänta sig att det händer något särskilt. Läs mer

Om det varit på allvar

Patrik Engellau

SAAB hette en svensk bil som tillverkades i Trollhättan och under lång tid, tills verksamheten tog slut, hade svåra problem. Onödigt att detta utdragna lidande skulle behöva inträffa när en sådan som Jan Björklund eller Gustav Fridolin lätt hade kunnat styra upp situationen.

Om Fridolin hade varit chef i stället för en massa klantar från bilindustrin hade han grejat det på hundra dagar. För det första hade han höjt ingenjörslönerna. Det är klart att SAAB hade otillräckligt kompetenta ingenjörer. Om man duger något till vill man väl inte bo i Trollhättan.

Dessutom skulle han ha beordrat näringsdepartementet att garantera att alla nyanställda ingenjörer fick ett introduktionsår då de jobbade med en erfaren ingenjör som mentor. För övrigt var luften så dålig i fabriken att arbetarna blev trötta och fick koncentrationsproblem. Det skulle Fridolin greja med ”klimatsmarta, moderna lärmiljöer”, jag menar produktionsmiljöer.

Björklund hade satt in ännu skarpare åtgärder för att rädda biltillverkaren. Bilproduktion är ju en kunskapsbransch och då måste man se till alla som jobbar där är behörigen examinerade. Lösningen är medarbetarlegitimation. Alla medarbetare måste ansöka hos näringsdepartementet att få sin utbildning vidimerad, godkänd och stämplad. De som saknar medarbetarlegitimation får gå extrakurser på Högskolan Väst i Trollhättan eller sluta på företaget. Ett annat kraftfullt initiativ från Björklunds sida hade varit att införa ”försteingenjörer”. Dessa fick utses av företagets olika avdelningar och erhålla extrabelöning av staten. Precis vad försteingenjörerna skulle göra kanske man inte visste, men det skulle nog så småningom komma vägledande föreskrifter från Vinnova.

Läs mer

Överbefolkning och medborgarlön

Patrik Engellau

Överbefolkning har ingenting med tät befolkning att göra. Även om just jag, son av fria vidder och öppna landskap, känner obehag inför ett myrsamhälle som Hong Kong kan man inte påstå att sådana samhällen är överbefolkade enär folk där faktiskt lyckas hålla sig försörjda. Överbefolkning är något annat än att det bor många människor per kvadratkilometer.

Överbefolkning är också något annat än att folk dör av svält, pest och krig vilket de regelbundet gjort genom århundradena. År 1709, det året då Karl XII fick stryk av ryssen vid Poltava, blev det dessutom missväxt i Sverige så många som inte dött i kriget i stället svalt ihjäl. Året efter utbröt pest så då dog många överlevande som inte var unga och starka. (Det man då kallade pest var antagligen influensa som då liksom nu hotar varje år och inte nödvändigtvis böldpester som digerdöden.) Sådana då för tiden normala tillstånd skulle man inte kalla överbefolkning. Det var den ordning Gud hade inrättat.

Jag tror att begreppet överbefolkning är en social konstruktion, det vill säga en produkt av våra känslor, snarare än något mer naturgivet. Inte ens Thomas Malthus, överbefolkningens store teoretiker, såg på överbefolkningen så som vår tid gör. För honom var problemet att människan förökar sig snabbare än försörjningsmöjligheterna kan växa och att tillvaron därför korrigerar människoöverskottet med omedelbar verkan genom svält, sjukdom, krig och annat slags död. För oss framstår överbefolkningen snarare som en stor, närmast permanent, grupp människor som inte lyckas försörja sig på nivåer och med metoder som anses acceptabla utan att för den skull behöva dö undan på det malthusianska sättet.

Läs mer

En troligen av vissa ansedd för kallhamrad och smaklös betraktelse

Patrik Engellau

Vi lever i en mycket känslosam tid där det välfärdsindustriella komplexets klienter inte på något vis får bedömas efter samma mallar som man bedömer vanliga människor. Detta har sina randiga orsaker. Om klienterna bedömdes på vedertaget sätt så skulle det välfärdsindustriella komplexets omsorger kanske ifrågasättas och om man ifrågasätter komplexets verksamhet ligger det nära till hands att ifrågasätta komplexet självt. Sådant vore närmast ett slags majestätsbrott och får inte förekomma. Därför har makten i Sverige bestämt sig för att stämma i bäcken och med kraft motverka alla försök att i enlighet med dess egen princip om allas lika värde klassa välfärdsklienter efter samma normsystem som vanliga medelklassare bedöms. Detta gäller även migranter och då särskilt ensamkommande barn. Låt mig ge ett exempel.

Jag har själv varit ett ensamkommande barn. När jag var sexton år reste jag på ett transportfartyg över Atlanten för att gå i en internatskola i USA. Det var visserligen mindre besvärligt än att åka med gummibåt över Medelhavet, men helt utan strapatser var det inte ty kocken gjorde ett antal målmedvetna försök att våldta mig. Av det hade jag idag kunnat göra ett stort indignations- och offernummer, men då var det bara att värja sig bäst man kunde och det gick bra.

Mottagandet på skolan kunde jag inte klaga på. Jag fick mat, husrum, fickpeng och skolutbildning. I kronor räknat var mitt stipendium mindre än det som erbjuds motsvarande afghanska barn som kommer till Sverige men det var ändå givmilt. Hemspråksundervisning var det inte tal om. Jag fick heller ingen tolk vilket man idag säkert skulle betrakta som en grav orättvisa. Mottagarlandet, jag menar skolan, hade nämligen föreställningen att jag skulle tvingas förkovra mig i lokalspråket för att så snabbt som möjligt kunna integrera mig i den erbjudna skolundervisningen. Någon särskild engelskaundervisning för utlänningar erbjöds inte heller. Amerikanerna snålade med att erbjuda EFI eftersom det fanns hur många engelsktalande som helst, det vill säga mina klasskamrater, att gratis öva på.

Läs mer

Medieanalys

Patrik Engellau

Tisdagen den 25 september höll president Trump ett tal inför FN:s generalförsamling. Enligt media var talet ett stort misslyckande ty åhörarna hånskrattade åt presidenten. ”Hånskratt mötte Trump i FN” är rubriken på Dagens Industris artikel:

Donald Trumps tal i FN:s generalförsamling innehöll en aning mindre amerikansk ilska än fjolårets variant. Det bjöd dock på en rejäl avhyvling av Iran, nedlåtande kommentarer om Opec samt en hyllning till anti-globalismen. Åhörarna svarade med ett kollektivt hånskratt.

Församlingens skratt åt presidenten har uppmärksammats i media jorden runt. ”Världens ledare skrattade åt Donald Trump under FN-tal”, var rubriken hos australiensiska News Com. ”Skratt bröt ut när Trump skröt om vad han åstadkommit”, förklarar The Guardian. CNN beskriver händelsen så här:

President Donald Trump klev fram till den välkända talarstolen hos FN:s generalförsamlingen på tisdagen och började sitt tal som om det varit ett valtal: genom att skryta om att hans regering ”har åstadkommit mer än nästan någon annan regering i vårt lands historia”.

Många av de församlade världsledarna och utländska dignitärerna besvarade detta med ett skratt.

Läs mer

Vad betyder blocköverskridande överenskommelse?

Patrik Engellau

Åtminstone sedan valet 2010 har vi haft tre block i Sveriges riksdag där två slagit den tredje eftersom inget av blocken på egen hand kommit upp till de 175 mandat som krävs för egen majoritet. Så här har mandatfördelningen sett ut.

2010 2014 2018
Alliansen 173 141 143
Rödgröna inkl V 156 159 144
Sverigedemokraterna 20 49 62

 

Sedan 2010 har alltså alla block varit vågmästare i bemärkelsen att de kunnat avgöra utfallet om de övriga två blocken röstat på olika förslag. Men det där med vågmästeriet blev aldrig något problem under perioden 2010 – 2014 eftersom det låg utanför föreställningsramarna att de rödgröna och SD skulle bilda front mot den regerande alliansen.

Läs mer

Migrationsstatistik

Patrik Engellau

Nu har jag tröttnat på alla – även från min sida – vaga, trevande och osäkra diskussioner om huruvida det faktiskt förekommer någon åtstramning av migrationspolitiken och har därför ägnat en söndagsförmiddag åt att kolla fakta. Egentligen är det två frågor: för det första hur statistiken ser ut och för det andra hur man ska förklara de utvecklingstendenser som kan iakttas. Här ska jag koncentrera mig på den första frågan och lämna den andra till något annat tillfälle. Den första frågan är svår nog.

Ett problem är att man i debatten inte skiljer så noga på asylsökande, flyktingar och andra kategorier som ingår i den totala volymen utan kallar alla migranter för flyktingar. Av det totala antalet ankomster är de asylsökande bara en liten del. Förutom asylsökande finns det exempelvis arbetskraftsinvandrare, gäststuderande, anhöriga (till olika kategorier), gäststuderande och folk som anländer i enlighet med EES-avtalet som stipulerar fri rörlighet av arbetskraft inom EU (dock att den arbetskraft som kommer hit kan vara tredjelandsmedborgare bosatta i annat EU-land).

Flykting är en asylsökande som av svenska myndigheter bedömts falla under FNs flyktingkonvention eller någon annan lag som identifierar övriga skyddsbehövande. Alla asylsökande är därför inte automatiskt flyktingar. Några får nobben av Migrationsverket.

Läs mer

När staten tar över barnens uppfostran

Patrik Engellau

Jag har träffat ett antal invandrarföräldrar, närmare bestämt två stycken, som berättat i stort sett likalydande historier om hur de förlorat kontrollen över sina tonåriga barn och om hur barnen gradvis glidit in i asocialt beteende. Jag tror att dessa två berättelser är typiska och därför värda att ta på allvar.

Invandrarföräldrarnas budskap är mycket enkelt: det handlar om att makten över deras barn har socialiserats, det vill säga att stat och kommun övertagit föräldrarnas rätt att uppfostra barnen.

En pappa berättade helt nedbruten en rättfram och lättbegriplig historia. Den sextonårige sonen hade börjat umgås med vad pappan ansåg vara olämpliga kamrater. Pappan försökte tala sonen till rätta. Sonen försvann då på nätterna och sov hos kompisar. Till slut tänkte den förtvivlade pappan att han kanske skulle låsa in sonen på nätterna. Tänk inte en tanke åt det hållet, sa sonen hotfullt, för då går jag till socialen. Då bröt pappan samman för han insåg att sonen hade makten på sin sida. Staten står på barnens sida mot föräldrarna. Barn som inte aktar för rov att anmäla föräldrarna för socialen går inte att uppfostra.

Så börjar sonen handla med knark. Pappan tror att han kanske kan få hjälp av polisen. En kväll tipsar han polisen om att sonen säljer knark. Polisen haffar sonen och antecknar saken i sina journaler och databaser. Efter en timme är sonen på fri fot. Pappan inser att han inte kan göra något för att rädda sin son när staten använder sin övermakt för att sätta stopp för alla försök till uppfostran. Pappan ger upp.

Läs mer

De blev lurade att göra saker som de inte riktigt gillade, men de gjorde det på eget bevåg. Därför skäms de och vill skylla ifrån sig och vill dessutom ha omedelbar och full gottgörelse.

Patrik Engellau

Du kanske tycker att det är tjatigt av mig att åter älta #metoo-kampanjen eftersom den vid det här laget är rätt vanhedrad för att inte säga rullad i tjära och fjäder. Jag tror att eftertänksamma kvinnor idag skulle akta sig för att komma dragande med tjugo år gamla sexuella oförrätter som de inte gjorde så särskilt mycket för att avvärja medan de pågick. Men frågan är viktig, inte minst för att kampanjen för bara något år sedan stack en hel värld i brand och av många kvinnor (och en del män, föralldel) hyllades som inledningen till en ny era i könsrelationerna.

Man kan på goda grunder göra sig löjlig över dessa händelser men de berörda kvinnorna var nog för det mesta ärliga. De kände sig säkert uppriktigt utsatta för förnedrande behandling av vissa karlar. Hur ska man förstå det?

Jag tror att det ligger mycket i den så ofta framförda teorin om de medfödda skillnaderna i mäns och kvinnors sexualitet enligt vilken mannen på grund av sin kroppskonstitution och sina gener drivs att maximera sin avkomma vilket bäst sker genom att deponera sin säd på så många därtill lämpade platser som möjligt medan kvinnan, också hon beroende av sin fysiska konstruktion, som inte tillåter motsvarande maximering av antalet barn, i stället av naturen manas att maximera avkommans kvalitet genom att noggrant välja rätt individ bland de uppvaktande herrarna vilket med naturnödvändighet betyder att avvisa och tacka nej till nästan alla erbjudanden (men uppmuntra de få utvalda).

Jodå, jag vet att kulturen kan övertrumfa naturen och jag har hört talas om p-piller, men jag tror i alla fall på den där teorin, inte minst för att den stämmer med mina erfarenheter av hur män och kvinnor uppför sig mot varandra när tanken på parning kan bli aktuell. Antag nu att teorin är korrekt och att männens nedärvda pockanden och kvinnornas avvisanden är inskrivna i naturen. Hur ska vi i det perspektivet betrakta de senaste femtio, sextio årens sexuella frigörelse?

Läs mer