Svensk politik diskuteras sedan hundrafemtio år sedan som en kamp mellan höger och vänster (eller andra synonyma sociala motsättningar såsom kapitalister och socialister eller högerpartister och socialdemokrater). Jag har alltid – i varje fall sedan femtio år tillbaka – gjort motstånd mot den tolkningen av det svenska samhället. Det typiska för oss är att vi långt tidigare än länder mer kom att kännetecknas av sammanhållningen mellan de olika politiska falangerna än av den tidigare konflikten mellan dem. Det har varit mer intressant att analysera svensk politik, har jag länge tyckt, som ett relativt homogent politikerväldes gemensamma försök att inrätta ett nytt system än att fortsätta att koncentrera sig på de obetydliga skillnader som fortfarande finns inom politikerväldets partipolitiska avdelningar.

I midsomras träffade jag vänner och åtskilliga av dessas barn som numera nått den ålder då man tagit olika slags examina och gjort alla nödvändiga ryggsäcksresor till avlägsna världsdelar och mer eller mindre motvilligt inser att det nu gäller att ta språnget från den värld där man blir försörjd av andra till den där man försörjer andra. De befinner sig kort sagt i den livsfas där människan förvandlas från rentiär till löneslav.

 

Skribenten Jacob Hansen skrev nyligen här på dessa sidor att Frankrike, det gamla europeiska kulturlandet, numera vacklar på sönderfallets och förödelsens avgrund. I sammanfattning säger han, vad jag förstår, att kulturlandet har blivit en del av tredje världen.

En söndag för inte så länge sedan besökte jag min första (!) katolska mässa. Det var i katedralen Nosso Senhor do Bomfim, den kanske vackraste kyrkobyggnaden i hela Salvador, huvudstad i den brasilianska delstaten Bahia, ett stycke rokokoarkitektur med ornament och guld i hela kyrkorummet.

Jämfört med svenska ledande politiker som ljuger, vilseleder och snedvrider mest hela tiden visar sig de artificiella intelligenserna, om de inte hittat på ett extra listigt sätt att dra mig vid öronen, vara föredömligt eftertänksamma och hederliga. Till min förvåning söker mig till dem när jag känner behov av ett seriöst samtal. Det är bara ett kliva in. De har inga långa köer som inom sjukvården. Tanken att jag på liknande sätt skull efterfråga genomtänkta synpunkter hos en svensk ledande politiker känns helt bisarr.

Claude.com är en förnuftig artificiell intelligens som jag i någon mån lärt känna. Här vill jag presentera honom för dig om ni inte redan är bekanta.

Inför de kommande allmänna valen får en normal tevetittare – som liksom jag över huvud taget inte kan sätta på teven eller, som min fru, brukar få in någon kanal efter tio minuters mekande – anledning att särskilt studera de uppvisade partiledarna. Vem tjänar de egentligen? Och vem borde de tjäna?

För flera år sedan skrev Bitte Assarmo en ironisk och mycket uppskattad text om att statsägda media gör sig till tolkar för vissa missnöjda invandrare som anser att det vilar en vithetsnorm över den svenska naturen och att svenskarna bör kritiseras för att de satt sin prägel på skog och fjäll. Inte bara på naturen, förresten, utan också på kulturen, vilket Bitte berörde i en annan läsvärd text om en Zornutställning på Nationalmuseum ().

På Nationaldagen ägnade jag två timmar åt att följa statstelevisionens redogörelse för det högtidliga firandet på Skansen. Det var välgjort, blomsterrabatterna nyansade och prunkande, militärorkestrarnas bleckhornsinstrument glänste i solen och trummisarna intog sina pinnpositioner i takt på tiondels sekunden. Publiken jublade, viftade med svenska flaggor och svarade lika korrekt på journalisternas ledande frågor som om de hade gått på kurs, vilket de nog hade. ”Vad betyder Sverige för dig?” ”Jo, det betyder väl trygghet och mänskliga rättigheter.” ”Vad betyder det för dig?” ”Ja, omtanke om dem som det är synd om.” I Sverige uppmuntras envar inneboende att för egen del tillmäta sig en lämplig del av den kollektivt skapade nationella äran för alla de berömvärda egenskaper som vi tilldelar oss.

En särskild bestämmelse för psykiskt våld ska enligt Regeringens proposition 2025/26:138 börja gälla från den första juli. Så här står det i proppen:

Psykiskt våld är ett allvarligt samhällsproblem och förekommer inte sällan som en del av mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck… Det föreslås därför att ett nytt brott, benämnt psykiskt våld, ska införas i brottsbalken. Regleringen innebär att det blir straffbart att upprepat utsätta en annan person för kränkningar i form av beskyllning, nedsättande uttalande, förödmjukande beteende, otillbörligt hot, otillbörligt tvång eller otillbörlig övervakning, om kränkningarna sammantagna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla. Det föreslås även att det ska bli straffbart att utsätta någon för otillbörlig övervakning som är varaktig, om gärningen varit ägnad att allvarligt skada personens självkänsla. Straffet föreslås vara fängelse i högst fyra år.

Läkaren och bakteriologiprofessorn Agnes Wold (bilden) har nyligen väckt uppmärksamhet och ont blod genom att hävda att hon skulle göra ”allt, allt, allt” för att ”omvända”, vilket i det här fallet betyder avskräcka, ett barnbarn som ansåg sig vara född i fel kropp och därför ville utsätta sig för könskorrigerande medicinsk behandling eller annat slags vård.

Om jag börjar spekulera om olika samhällens allmänna förändringsbenägenhet – där jag tror att det är nyttigt för samhället att ha hög förändringsbenägenhet – så tycker folk för det mesta att jag ägnar mig åt flumsnack eftersom det inte finns något etablerat begrepp som heter ”allmän förändringsbenägenhet” inom svensk statsvetenskap. Då invänder jag att begreppet visst finns även om det bara används i särskilda sammanhang där det kringgärdas med stor respekt eftersom det anses ha avgörande betydelse för samhällenas framtid. Det särskilda sammanhanget är de olika ekonomiernas BNP-tillväxt, en företeelse som noggrant studeras och diskuteras av några av västerlandets mest högrankade samhällsforskare.

Livet är fullt av mysterier eller i varje fall oförklarade händelser som genom det blotta töcken som omger dem ger människan ett mått av obehag, mig i alla fall. Så har jag exempelvis problem med det ryska anfallet på Ukraina i februari 2022. Hur kunde ryssarna åka på en sådan nit redan från början? De hade räknat med att underkuva Ukraina på någon vecka, stridsvagnsbesättningarna påstods ha packat finuniformer till den stora segerparaden som skulle anordnas i Kiev. Men nu är kriget inne på fjärde året och det finns inget slut i sikte. Hur kunde ryssarna felbedöma sina krigschanser så kapitalt?

Det råder ett uppriktigt politikerförakt i landet. Denna känsla är starkare nu än jag tidigare har mints den. Häromdagen träffade jag en klok människa som var uppriktigt bekymrad över tillståndet och ville göra något konstruktivt. Borde inte ett antal medborgerligt sinnade människor träffas och författa föreskrifter för politikerna, sa hon, en instruktionsbok för hur landet borde styras?

En observation som jag har gjort under det senaste halvdussinet år är att den allmänna meningen ändrat sig ganska rejält på viktiga punkter – man märker det exempelvis på vilket slags uttalanden som tidigare var förbjudna men nu är tillåtna – medan den förändrade allmänna opinionen inte reflekteras i den politik som faktiskt förs eller ens i den officiella politiska debatten. Det är inte bara regeringen och stödpartierna som inte följer tidsandans krumbukter. Oppositionen gör det inte heller annat än i smärre detaljer. Det råder ett slags andlig förlamning bland partierna och deras besättningar. 

Skulle jag idag sakna en teori om samhällets konstruktion och historiska utveckling bara för att det är söndag? Kommer inte på fråga. Saknades en teori finge jag bara gräva djupare, ty antalet möjliga synsätt är obegränsat och till slut hittar man väl alltid något hållbart. Så rikt är livet. Precis som postmodernismen lär så finns det egentligen hur många möjliga sanningar som helst.

Det händer att folk frågar mig om det ena och det andra. Det ger mig för det mesta dåligt samvete eftersom det rätta svaret är att jag inte vet. Inte ens om de enklaste saker kan jag med gott samvete påstå att jag har något hum. Jag kan ge exempel bara du inte förleds att tro att jag genom skämtsamhet försöker undfly frågan.

Huvudpersonen i denna krönika har vid det här laget hunnit bli 44 år. Hon har mognat avsevärt. Motsvarande kan inte sägas om de sociala myndigheterna vars tänkande är i stort sett oförändrat ehuru de skaffat sig större befogenheter.

Jag prenumererar på några mestadels engelskspråkiga tidskrifter som liksom jag själv gör tafatta försök att förstå det omkringliggande samhället så mitt i prick som det bara går. (Nackdelen är bara att det är nästan omöjligt att avbryta en prenumeration när man väl tröttnat på tidningens analyser. Låter man tidningen själv gå och hämta avgiften på ens eget konto så får man skylla sig själv.)

Om jag tidigare inte gjort mig omöjlig bland väluppfostrat folk så kanske det börjar bli dags nu. Det handlar om de risker ett samhälle förr eller senare utsätter sig för när det öppnar sig för demokratin och utsätter sig för dess lockelser.

När jag var fjorton år skickades jag på sommarlovet till Tyskland för att lära mig tyska. Det var en stark upplevelse. Tyskarna var inte alls sådana som jag hade förväntat mig. Jag visste att tyskarna hade startat ett världskrig och mördat flera miljoner människor i koncentrationsläger och jag förväntade mig att de skulle uppföra sig därefter. Men det gjorde de inte. Tyskarna visade sig vara ett vänligt, artigt och hjälpsamt folk.

Häftiga samhälleliga meningsmotsättningar uppstår ibland även hos vårt fridsamma folk där oinsatta och egentligen ointresserade betraktare som jag själv har svårt att förstå vad parterna egentligen bråkar om. Politiken, där partigängarnas ofta vacklande ställningstaganden – se exempelvis i frågorna om tonårsutvisningarna och barnfängelserna – ger exempel på att människor kan bli rasande på dem som inte bytt uppfattning sedan förra veckan. Men nu har ett vildsint och obegripligt gräl uppstått i cyberspace genom den statliga monopoltevens möjliggörande programverksamhet.

Folk syndar jämt. Leviticus, Tredje Mosebok, handlar om vad som är orent och synd – till exempel att äta av ”allt det i sjöar och strömmar, som icke har fenor och fjäll” (11:10) och att ha sädesutgjutning (15:16), vilket gör mannen oren ända till kvällen – och hur den moraliska ordningen ska återställas.

På femtitalet sjöng en amerikansk protestsångare vid namn Pete Seeger (bilden) en sedermera världsberömd protestsång med omkväde enligt rubriken. Den gick ut på att folk aldrig lär sig att kvinnorna gifter sig med unga män som blir soldater och begravs på kyrkogårdar där det så småningom växer blommor på gravarna.

 
Begreppet ”politikervälde” som beteckning på vårt politiska system börjar numera bli allmänt accepterat. Medborgarna märker inte så stor skillnad på representanter för olika partier. Jo, individuella undantag finns från denna allmänna regel och jo, partierna kan låta lite olika men när det kommer till konkreta politiska förslag är olikheterna hårfina.

En vänlig läsare skickade mig en timslång YouTube-intervju med den av mig helt okände men uppenbarligen framgångsrike och prisbelönte amerikanske journalisten Richard Miniter. Läsaren menade nog att jag borde stimuleras av att stöta på en skribent som redovisar ungefär samma världsuppfattning som jag gör och det hade läsaren rätt i.

Den mest övertygande lärdomen om mänsklighetens öde är nog följande korta sentens som troligen aldrig utlärts på universitet eller handelshögskola:

Svåra tider skapar starka män, starka män skapar goda tider, goda tider skapar svaga män, och svaga män skapar svåra tider.

För ungefär en vecka sedan här beskrev jag mina vedermödor när det gällde att få någon sammanhållen fason på de runt 5 000 sidor till stor del osammanhängande krönikor som jag en om dagen skrivit på denna blogg i mer än tio år.

Varje tid har sina speciella uppfattningar om hur saker och ting ligger till och hur människan kan påverka sina omständigheter. I allmänhet ligger det någon logisk eller rationell kärna i dessa läror. Problemet är att lärorna ibland tillmäts en tillämplighet långt utöver vad denna rationalitet tillåter. Så är det med en av vår tids mest inflytelserika läror, nämligen keynesianismen.