Patrik Engellau

Det finns en berättelse om en svensk kung, jag vet inte vilken, som hade hört att en framstående undersåte var republikan. Kungen kallade vederbörande till sig och spände ögonen i honom.

Är du republikan? frågade kungen.

Inte alls, Ers Majestät, sa medborgaren, det är inte monarkin jag har något emot, utan Ers Majestät personligen.

Ungefär så känner jag mig inför dagens svenska härskare. Det är inte demokratin jag ogillar, utan de figurer som företräder den. Nu talar jag i första hand om partiledare. Bland några tusenden förtroendevalda i olika församlingar kan det nog, i varje fall undantagsvis, finnas förtjänstfullt folk. Och till och med bland partiledarna finns enstaka individer som jag kan respektera men som inte lyckas släppa lös sina eventuella krafter eftersom de sitter fast i ett elakt spel som de inte kontrollerar.

Det feministiska Sverige öppnade sig på ett häpnadsväckande oförsiktigt sätt vid kanadensaren Jordan B. Petersons visit nyligen i den svenska huvudstaden. Centerledaren Annie Lööf träffade kanadensaren i Skavlans teveprogram och gjorde bort sig. Hon visade sig tala förvånansvärt dålig engelska och reagerade, enligt min uppfattning, ointellektuellt och barnsligt på kanadensarens ståndpunkter. Hon verkade obekant med Petersons i varje fall utanför Sverige rätt vanliga anti-PK-istiska tankegods. Ska jag som medborgare behöva utsättas för en ledare som varken kan tala det vanligaste utländska språket eller föra ett samtal på högre nivå än vad som bjuds på svenska värdegrundspladdrande dagis?

Läs mer →

Patrik Engellau

Den 28 oktober valdes Jair Bolsonaro till Brasiliens president. Fram till installationen den 10 december ägnar han sig bland annat åt att utse sina ministrar. (Jag ska inte uppehålla dig med beska kommentarer om hur mycket smidigare det kan gå att tillsätta en regering i ett presidentsystem än i ett parlamentariskt system som det svenska. Ej heller ska jag öda många ord på vilka fördelar det måste ge ett land som Brasilien att en nyvald president inte främst behöver välja sina ministrar bland ett mycket litet antal etablerade politiker med förtur till taburetterna utan kan välja och vraka bland alla kompetenta och skickliga människor i hela nationen.)

Bolsonaro har nu utsett Ricardo Vélez Rodriguez till utbildningsminister. Som du vet definieras Bolsonaro som högerpopulist. Under valkampanjen gjorde han en del brutala uttalanden om att han inte gillar bögar och att han avsåg att få bukt med kriminaliteten genom att döda alla kriminella som inte gav sig frivilligt. Det gick tydligen hem bland hans väljare, som i stor utsträckning består av medlemmar i nykristna kyrkor, så kallade evangélicos, som ingår i en stor, protestantisk och rätt sträng väckelserörelse.

Rodriguez, 75, är född i Colombia men flyttade sedermera till Brasilien och blev brasiliansk medborgare. Han är bland annat filosof, teolog och litteraturvetare och har varit professor inom humaniora vid alla möjliga universitet. Han har skrivit mer än trettio vetenskapliga böcker. Hans latinamerikanska kändisskap framgår av att Google ger honom nästan tre miljoner träffar före det att han blev påtänkt som minister. Inför det amerikanska valet 2016 skrev han en uppmärksammad artikel där han tog avstånd från Trump. Rodriguez är ingen person man avfärdar i en handvändning. Han driver sedan tio år tillbaka en blogg (delvis bakom betalvägg) så han kan synas. Hur ser en sådan person på högerfascisten Bolsonaro?

Läs mer →

Patrik Engellau

Jag vet så lite om Frankrike och de gula västarna att jag kan tolka in nästan vad som helst i skeendena utan att begränsas av några besvärande kunskaper. Så därför ska jag göra det.

En första observation är att demonstranterna, när man sett dem intervjuade på teve, vilket förstås inte är något vetenskapligt urval, verkar väldigt normala människor ungefär som vem som helst som man kunde bo granne med. ”Verklighetens folk” för att tala med förre kd-ledaren Göran Hägglund.

En andra, självklar, observation är att de gula västarna demonstrerar mot högre skatter. Den gnista som tände branden var ju just planerade skattehöjningar på bränsle. Sedan är människorna i de gula västarna säkert sura för en massa andra saker också men det var skattehöjningarna som fick det att pysa över.

Det känns som om två härar håller på att rusta sig för en stor strid. Å ena sidan står de krafter som vill omvandla samhällena i grunden i PK-istisk anda. Dit hör klimatalarmisternas högre prästerskap och deras allierade politiker som reser världen runt för att hålla möten om hur åtgärder ska vidtas för att begränsa folks levnadsmöjligheter. Till exempel ska folk inte flyga, inte åka bil och inte äta kött. Troligen ska folk också tränga ihop sig så att det blir färre kvadratmetrar att värma upp (eller kyla ned). Den där vinterresan till Thailand kan du glömma bort.

Läs mer →

Patrik Engellau

Jag har ägnat mer än femton år av mitt yrkesliv åt finansbranschen. Jag startade och drev en aktiebörs för mindre bolag. Vi hjälpte bolagen att genomföra emissioner och ordnade sedan handel i de nyemitterade aktierna. Under den tiden träffade jag säkert tusen företagare som ville ha hjälp att komma åt allmänhetens pengar. En av mina huvuduppgifter var att syna dessa företagare och deras affärsidéer i sömmarna ty om företagarnas löften inte höll i längden så skulle det bli min börs som fick skället (vilket tyvärr inträffade då och då). Jag utvecklade ett ganska säkert väderkorn för oseriösa affärspropåer.

Låt mig ge ett exempel som inte inträffade i min sfär utan i stället är ganska färskt. I våras försökte finansbolaget Laika kränga aktier för 12 miljoner kronor i segelbåtsföretaget Ocean of More till allmänheten. Laika förklarade:

Stark tillväxt, fulltecknade orderböcker och attraktiv värdering. Att Ocean of More – som tillverkar, hyr ut och sköter om segelbåtar – har vind i seglen är uppenbart. Nu tar bolaget in det kapital som krävs för att producera båtarna som har beställts för kommande år.

– Våra böcker är mer än fulltecknade och vi har tvingats tacka nej till ordrar. Med kapitalet från emissionen kan vi öka produktionen kraftigt, slår bolagets vd Einar Halldin fast.

När någon lovar nästan garanterade vinster vaknar min inre blodhund, och i detta fall med rätta, för sex månader senare hade Ocean of More gått i konkurs. Sannolikt hade Laika långt tidigare fått sin provision på aktieemissionen till allmänheten.

Läs mer →

Patrik Engellau

När jag arbetade inom den statliga byråkratin hade jag som huvuduppgift att skriva promemorior. (Du kanske tycker att ett arbete inom den statliga byråkratin låter dammigt och trist, men så var det absolut inte. Där fanns många högutbildade och intelligenta människor som bar på ett starkt intresse av att tänka ut nya verksamhetsområden och på så vis utveckla myndigheten. Det var mycket kreativt. Dessutom utbetalades lön varje månad med oklanderlig precision.) Jag tror att promemorieskrivande också var mina arbetskamraters huvudsyssla, naturligtvis vid sidan av de ständigt återkommande sammanträden där vi diskuterade varandras promemorior.

Men ibland tyckte jag att det blev lite för mycket av det goda. Med handen på hjärtat var jag tvungen att erkänna att de flesta av promemoriorna inte behövdes. Det var bortkastad tid att läsa dem. Men hur man skulle få stopp på sådana okynnespromemorior visste jag inte eftersom det är svårt att förhindra en ung, universitetsutbildad, ambitiös förste byråsekreterare att skriva promemorior. Till slut såg jag ingen annan råd än att starta en debatt i myndighetens personaltidning som gick ut på att Sverige behöver en skolreform som satsar på partiell snarare än total alfabetisering. Jag tänkte att om de flesta lärde sig läsa men inte skriva så skulle man kunna få bukt med promemorieexplosionen och därmed myndigheternas obändiga tillväxt.

Läs mer →

Patrik Engellau

När Hasse Alfredsson blev tillfrågad ”var han får allt ifrån” så svarade han ”från Tyskland” och rev ned nya skrattorkaner. Det var kul. Men frågan kan vara värd lite eftertanke eftersom kreativitetens källor är dunkla och otillräckligt utforskade.

Folk frågar mig då och då hur jag lyckas skriva en krönika om dagen. Jag ska inte sätta mitt ljus under en skäppa och hävda att äsch, det är väl ingenting. Ty utan att förhäva mig själv så kan jag erkänna att det inte är så många som gör motsvarande. Hur går det då till?

En praktisk sak är att jag aldrig hade klarat att alltid skriva för nästa dag. Om jag hade känt hetsen att varje dag åstadkomma en text för att morgondagen inte skulle bli tom så hade jag blivit nervös och allt hade låst sig. Därför skriver jag för ett lager. Lagret ska ha tio till femton artiklar för framtida bruk för att jag ska kunna känna mig trygg. Då kan jag skolka från skriveriet någon dag eller resa utomlands och tänka på annat.

En fördel med metoden är att jag måste vinnlägga mig om att texten ska hålla sig åtminstone några veckor. Jag gillar det. Jag vill hålla mig borta från hetsigt och uppskruvat dagsaktuellt pladder typ Facebook och Twitter. Jag skriver även för eftervärlden enligt Martin Ljungs princip att ”samtiden kanske inte uppskattar mig men det kommer väl andra tider”. Till slut kanske jag får den där ryttarstatyn på Stureplan som jag förtjänar.

Läs mer →

Patrik Engellau

Det finns anledning att tro att svensken i gemen är lättare att disciplinera än andra folk. Anledningen är vårt historiska arv. Vi har av tradition varit ett homogent folk och då inte i huvudsak i bemärkelsen att allihop varit blonda och blåögda utan framför allt för att alla tänkt ungefär samma tankar och haft ungefär samma värderingar vare sig vi varit grevar, kirurger, statare eller skogshuggare.

Hur denna homogenitet uppstod är svårt att veta. Kanske piskade vi oss till sammanhållning för överlevnadens skull eftersom den nordiska kylan var bister och naturen endast med stora ansträngningar lät sig brukas. Bara disciplinerade människor som ägnade ett minimum av tid åt att debattera kunde koncentrera sig så unisont, enhetligt och solidariskt på det samfällda arbetet att det gick att klämma ur den snåla jorden ett visserligen magert men ofta tillräckligt levebröd. Min tes är kort sagt att vi höll samman av ekonomiska skäl. Vi hade inte råd med lyxen att låta var och en tänka lite som han ville eftersom det kunde leda till split som stal energi från det nödvändiga gemensamma arbetet.

”Ja, driv oss samman med gisselslag, och blåaste vår skall knoppas”, skaldade Verner von Heidenstam så illustrativt.

Åsiktskorridoren blev därför smal som ett snöre. Kollektivet uppmanade sina medlemmar till solidaritet, samarbete och enhetligt tänkande. Avvikelser tolererades inte och därför fanns det nästan inga avvikelser. De obetydliga avvikelser som faktiskt uppträdde, exempelvis frireligiösa åsiktsriktningar som importerats från USA, var illa tålda och kraftfullt motarbetade av det dominerande kollektiv, inklusive staten, som definierade åsiktssnöret.

Läs mer →

Patrik Engellau

Det välfärdsindustriella komplexet är objektet för politikerväldets omsorger för det är det är välfärden som ger politikerväldet dess legitimitet och möjlighet att stoltsera som humanitär stormakt. Dessutom är utgör komplexets anställda politikerväldets främsta stödtrupper.

Komplexets ledning består av gräddan av nationens begåvade och högutbildade människor. Dessa är också egennyttiga och välsinnade i just den ordningen. De vill förbättra tillvaron för människorna i den mån det är förenligt med sina egna intressen.

Av samma anledning som att det är behagligare att arbeta på skogsbolagets huvudkontor med hög lön än att slita i skogen så vill det välfärdsindustriella komplexets intressenter hellre jobba i en myndighet i centrala Stockholm där det finns kaffeautomat i korridoren och en bra cafeteria i bottenvåningen än de sliter som underbetalda och utsjasade lärare eller akutsjuksköterskor på vård-, skola- och omsorgssystemets lägsta nivåer, alltså de nivåer som kommer i kontakt med systemets avnämare och klienter.

Sådana här organisationssystem får därför normalt en tung överbyggnad. Att den administrativa överbyggnaden växer är inget olycksfall i arbetet utan tvärtom konsekvensen av en sociologisk järnlag som endast med yttersta ansträngning och mod kan upphävas. När Skolöverstyrelsen lades ned år 1991 blev överbyggnaden inte mindre utan större eftersom det snart var två nya skolmyndigheter på plats, Skolverket och Skolinspektionen. Denna utveckling följde sociologins lagar. Motsatsen hade varit nästan övernaturlig.

Läs mer →

Patrik Engellau

Häromsistens publicerade jag nedanstående diagram från Polisregion Stockholm. Diagrammet visar antalet skjutningar (”ärenden”) i regionen från 2011 till 2017. Dessutom visar bilden hur många av dessa som uppklarats (”redovisats”). Uppklaring betyder att ”polisen redovisat ett förundersökningsprotokoll till åklagare”, alltså inte nödvändigtvis att någon misstänkt gripits och än mindre satts i fängelse.

Att jag publicerar diagrammet igen beror på att det innehåller mer dramatik än jag tidigare lyckades pressa fram. Min nya dramatiska observation är så självklar att jag nästan skäms att jag inte gjorde den från början, nämligen att det inte finns någon korrelation mellan brott och uppklaringar. Dessa två storheter lever uppenbarligen sina egna liv helt oberoende av varandra.

Att detta är dramatiskt beror på sådana som jag har en förförståelse av situationen som inte stämmer med insikten att brotten och uppklaringarna i verkligheten inte samvarierar. Vi utgår från att polisen fungerar. Vi förutsätter att antalet uppklaringar går upp om antalet brott går upp, kanske inte fullt proportionellt men ändå i något slags rimligt förhållande. Vi startar utifrån antagandet att polisens verksamhet dimensioneras efter brottslighetens omfattning. Men så är det uppenbarligen inte. Polisen klarar upp ungefär åtta eller nio skjutningar om året oberoende av hur många skjutningar som inträffat.

Läs mer →

Patrik Engellau

Anser Myndigheten för Sverigebilden att bilden av Sverige är hotad?

Absolut. Det pågår en kampanj på högersajter som handlar om att sprida skräpnyheter om Sverige till andra länder.

Vad menar du med skräpnyheter?

Falska nyheter. Fake news. Sajter som Sputnik och Breitbart hittar på elaka saker om Sverige. Till exempel var det några ungdomar i en Göteborgsförort som fått kulturbidrag från Allmänna Arvsfonden för att göra ett live-experiment med pyroteknik. Det kallade Sputnik för bilbränder! Helt gripet ur luften. Förtal.

Men det har väl funnits bilbränder i Göteborg?

Inte alls. Det är bara fake news alltihop. Man måste kunna skilja på konstverk och skadegörelse. Det här handlar om kulturella installationer, mycket effektfulla om jag får säga det själv. Det är en ny konstart som växer direkt ur förortens själ och iscensätts mycket dramatiskt. Våra konsulenter menar att dessa händelser utgör ett ovanligt kreativt statement i kulturdebatten.

Läs mer →

Patrik Engellau

När jag råkar ut för någon skrikhals som framför synpunkter som jag är tveksam till så orkar jag i allmänhet inte säga emot eftersom min erfarenhet är att skrikhalsar oftast inte vill ta reson och argumentera så att jag begriper. Men när skrikhalsen är en av nationens ledande opinionsbildare så kan jag tänka mig att göra ett undantag och säga emot eller kanske snarare anföra skäl som ifrågasätter skrikhalsens uppfattningar.

Den första december hade Dagens Nyheter en huvudledare med rubriken Nu måste dödsmarschen stoppas som gick ut på att vi måste lyssna på opinionsbildaren Greta Thunberg, 15 år, som oroar sig för klimatet. Som belägg anförde Dagens Nyheter följande:

En ny rapport från World Meteorological Organization, WMO, pekar på de hotfulla mörka molnen över fjällryggen: ett år med en av de högsta genomsnittstemperaturerna någonsin, krympande isar i Arktis, rekordmånga orkaner, katastrofala skyfall, extremtorka, apokalyptiska skogsbränder och, också detta en följd av klimatförändringarna, fläckvis iskyla.

Rapporten från WMO, som jag tror är en aktivistorganisation, har jag inte hittat vilket kan bero på att jag inte ansträngt mig över hövan. Jag har i stället besökt några mer eller mindre officiella standardsajter för att kontrollera fakta.

Läs mer →

Patrik Engellau

PK-istiska idéer började spridas från amerikanska universitet för kanske trettio eller fyrtio år sedan. (Det är i alla fall min bild av läget.) Jag måste bekänna att det tog lång tid för mig att inse faran med dessa uppfattningar. Liksom många med mig tyckte jag att det var helt befängt att elever skulle kunna lära sig bättre på egen hand än med hjälp av en lärare eller att det inte fanns någon säker sanning och att analfabeters gissningar därför kunde vara lika fullgoda som disputerade experters uppfattningar eller att en kultur som bara kan skapa krig och fattigdom är lika bra som en som åstadkommer blomstring och välstånd. Jag kunde inte föreställa mig annat än att sådana dumheter skulle klinga av och försvinna ut i yttre rymden.

Men hej vad jag bedrog mig. För kanske fem år sedan – alldeles för sent! – insåg jag att PK-ismen hade tagit kommandot över nationens intellektuella liv, i varje fall den officiösa debatten. De egennyttiga dumskallarnas sammansvärjning hade lyckats. Under skydd av det roade förakt som sådana som jag beviljade PK-istiska bondfångare och charlataner hade de genom idogt arbete lyckats inta den ena samhällsbastionen efter den andra, kyrkan, de viktiga tidningarna, de pedagogiska institutionerna, de politiska partierna (i varierande grad), de sociala myndigheterna och så vidare.

I takt med att detta tänkande vunnit genomslag har det stärkt sina hegemoniska anspråk. ”Tänkande” är förresten fel ord ty det ordet antyder att det finns vetenskapliga inslag i verksamheten vilket det inte gör eftersom PK-ismen mer liknar religiös kontemplation än tolerant och öppet sökande efter ny kunskap. Till skillnad från vetenskapen, vars livsluft är ifrågasättandet och oppositionen, gillar inte PK-ismen att bli motsagd. Dess första bud, liksom kristendomens, lyder ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig”.

Läs mer →

Patrik Engellau

Ursäkta om jag avviker från min princip att inte kommentera dagsaktuella frågor för att inte riskera att texten, liksom de flesta texter i våra vanligaste tidningar, blir överspelad och irrelevant efter någon dag. Men när man försöker förstå turerna i den dagspolitiska sörjan kommer man ändå inte undan att behöva utsätta sig för en del frågor av mer fundamental karaktär.

Även om man inte sympatiserar med de svenska politiska partierna och deras ledningar går det att förstå deras agerande i de aktuella turerna om regeringsfrågan. Utom när det gäller två av dem: Annie Lööf och Jan Björklund. Under viss tid kunde man tro att Lööf hade en hemlig och djävulskt skickligt uttänkt plan som gick ut på att hon själv, när dimmorna skingrats, skulle utses till statsminister. Jan Björklund har, åtminstone inte för mig, någonsin framstått som en man med en trovärdig plan. Det började med att han var utbildningsminister utan trovärdig plan. Nu är han regeringsförhandlare utan trovärdig plan – om inte planen är att han som en kamikazebombare ska spränga sitt eget parti i bitar. I så fall är planen trovärdig. Läs mer →

Patrik Engellau

Få människor tror att James Bond-filmerna har särskilt mycket verklighetsanknytning. Berättelser om att superrika och onda män som Goldfinger och Ernst Stavro Blofeld lyckas sätta upp stora organisationer inklusive egna krigsmakter i det uttalade syftet att ta kontrollen över jorden brister liksom i trovärdighet. Filmerna kan vara kul att se, men rimligtvis är det knappt någon som tror att världen utanför biografen skulle kunna gestalta sig på det sättet.

I rangordningslistan över trovärdiga konspirationsteorier intar James Bond-filmerna någon sorts jumboplats tillsammans med Da Vinci-kodens rafflande redogörelse för kampen mellan Prieuré de Sion och Opus Dei. Personligen skulle jag nog sätta Da Vinci-koden högre eftersom Opus Dei faktiskt finns och strider mellan religioner också är kända från historien. Där finns ett fundament att väva sägner kring.

Om vi därefter övergår till konspirationsteorier som folk faktiskt trott på så intar föreställningarna om en judisk sammansvärjning för att säkerställa judiskt världsherravälde – exempelvis som förkroppsligade i skriften om Sions Vises Protokoll – en åtminstone tidigare i historien framskjuten position. Att folk kunde tro på sådant – även om det lär vara bevisat att protokollet författats av en medarbetare till den ryske tsaren inom ramen för ett statliga fejk news-projekt som gick ut på att förvirra det ryska folket och förmå ryssarna att skylla sin problem på judarna i stället för på tsaren – går ändå att föreställa sig med tanke på att det fanns en utbredd antisemitism att bygga på och att det bevisligen fanns judar och att dessa troligen ansågs lite smartare än andra människor och därför mer kapabla att iscensätta listiga och storslagna projekt i syfte att tilltvinga sig världsherraväldet.

Läs mer →

Patrik Engellau

Jag tror att politikerväldes PK-istiska ideologi är samhällsfarlig inte bara för att den försöker hjärntvätta bort våra sinnens vittnesbörd, till exempel genom att förneka att det finns biologiska skillnader mellan kvinnor och män, utan också för att den löser upp det kitt av tillit som hållit svenskarna och det svenska samhället samman. När det exempelvis kommer PK-ister som Per Kornhall och German Bender och påstår att segregationen ökar i Sveriges skolor så är det troligen sant även om lösningen inte är, som Kornhall och Bender föreslår, att stoppa friskolor utan i stället att stoppa migrationen.

Men PK-ismens samhällsfarlighet stoppar inte där. Det stora hotet är att den underminerar landets ekonomi och därmed medborgarnas välfärd. När jag skriver detta får jag viss ångest eftersom det känns som om jag för femtioelfte gången varnar för en varg som inte dyker upp. Sverige fungerar ju trots allt, i varje fall tills vidare. Folk får månadslön, tågen går, om än med vissa förseningar, och Transportstyrelsens administrativa rutiner för körkortsutbyte vart tionde år verkar funka.

Trots detta känns landets ekonomi sårbar och skör. I flera år har finansministern självsäkert förklarat att Sveriges ekonomi går som en Tesla. Men nu har verkligheten blivit allmänt känd, nämligen att Sverige ligger i botten bland EU-länderna när det gäller BNP-tillväxt per capita. Nationalekonomer ropar sig hesa om behovet av grundläggande reformer. Professor John Hassler gjorde i början av året en lista på ämnen som han tyckte borde diskuteras i valrörelsen:

Läs mer →

Patrik Engellau

Hur jag än spanar, med både kikare och förstoringsglas, så ser jag ingen räddning på Sveriges problem. Jag ser ej ens en början till en räddning och det beror på att det tänkande som orsakar de så kallade utmaningarna fortsatt härskar oinskränkt utan att ifrågasättas. Och det kommer inte att spela stor roll vilken regering som det nu pågående parlamentariska apspelet än utmynnar i.

Vad kan det vara för något skadligt tänkande som härskar oinskränkt utan att ifrågasättas? Det är inte Refugees welcome-tänkandet, ty det har fått en torped under vattenlinjen och ligger svårt skadat och kippar efter andan även om det tills vidare av ren byråkratisk tröghet och av migrationsindustrins överlevnadsinstinkter fortsätter att forma svensk migrationspolitik (vad som officiellt än påstås).

Nej, det tänkande som hotar nationens framtid är den lömska folkförförelsen att politiken inte bara har uppgiften att lösa alla problem utan också den faktiska förmågan att göra det. Jag talar om myten om politikerväldets gudomliga kompetens, vår tids motsvarighet till äldre tiders religiösa föreställningar om Guds godhet och allmakt. Jag vet att tesen kan verka främmande, kanske rentav stötande för ett folk som anser sig befriat från vidskepelse och tron på det övernaturliga, men om du öppnar ditt sinne för den möjligheten så kommer du att upptäcka att mycket av det som förefaller underligt plötsligt blir klart som korvspad.

Låt mig ge två exempel. Det första är ett reportage från Rinkeby i Dagens Nyheter den 24 oktober. Det är visserligen sant att Dagens Nyheter är ett av den politiska skrockens centra i Sverige, men den här berättelsen kunde ha stått i vilken tidning som helst.

Läs mer →

Patrik Engellau

Så här skrev sextonhundratalsfilosofen Thomas Hobbes i sitt kända verk Leviathan (sjuttonde kapitlet):

Överallt där människor existerat i släktsamhällen har det varit normalt att råna och stjäla, och tvärtemot att betraktas som något naturvidrigt har deras ära ökat i takt med vad de lyckats komma över; och människorna har aldrig brytt sig om annat än äran… Och på samma vis som de mindre samhällena tidigare gjort gör städerna och kungadömena eftersom de egentligen fungerar som större släktsamhällen som försöker utöka sina domäner… och försöker slå ned eller förtrycka sina grannar med öppet våld… och blir hågkomna i evärdeliga tider för sin ära.

Vi kan utgå från att alla samhällen – från de ursprungliga jägar-, samlar- och plockarsamhällena via herdesamhällena, de tidiga jordbrukssamhällena, feodalismen fram till dagens marknadsekonomi – har varit girighetsdrivna i bemärkelsen att människor har haft ambitionen att skaffa sig rikedomar: boskap, guld, pengar, livsmedel och annat. Till nöds har människor förvärvat sådant genom eget arbete, men krig, rov och stöld har av tradition varit de naturliga metoderna att tillgodogöra sig andras egendom och därmed skaffa sig mer resurser än den enskilde kan åstadkomma på egen hand.

Läs mer →

Patrik Engellau

Eftersom jag har varit framtidsforskare – statligt anställd, lönegradsinplacerad, med tjänstetitel försedd och fackligt ansluten (bara så att du förstår hur seriöst det var) – så vet jag att man inte kan lita på dem som säger något om framtiden. Jag har själv gjort en del riktigt dåliga profetior. En gång för länge sedan förkunnade jag att emejlet var en dödfödd idé eftersom det inte fanns någon motsvarighet till den tidens telefonkataloger som var tryckta på papper, så hur skulle man kunna emejla till folk när man inte kunde slå upp deras adresser?

En annan gång, när HIV-sjukdomen var ny, räknade jag ut att folk skulle dö i Aids i samma proportioner, alltså en tredjedel av befolkningen, som digerdöden skördat under 1400-talet. Det var mycket vetenskapligt förutsagt men turligt nog fel eftersom det skulle uppfinnas bromsmediciner och andra verkningsfulla läkemedel mot sjukdomen.

Ändå kan en del prognoser kännas rimligt säkra. När barometern faller, himlen mörknar och regnstänk känns på huden kan man ana att ett oväder närmar sig. På mig känns det med ungefär den graden av förvissning att Sverige framöver kommer att få ekonomiska problem av en art som vårt folk, våra ledare och våra institutioner aldrig kunnat föreställa sig. Läs mer →

Patrik Engellau

Att de sociala myndigheterna, ja hela det svenska statliga människohjälpssystemet, är mesigt och eftergivet på gränsen till vettlöst tycker nog alla som betraktar verksamheten annat än som politiker, välfärdsadministratörer eller klienter utan i stället som nettoskattebetalare. Brottslingar får straffrabatter, hemvändande jihadistmördare får körkort och lägenhet och en migrant med tre fruar får tre bostadsrätter. Sådana historier är legio och troligen i stort sett sanna.

Om sådana historier är sanna och faktiskt hela tiden upprepas i något olika skepnader uppträder ett svårt intellektuellt problem, nämligen hur en intresserad medmänniska ska förhålla sig till situationen.

Narrativ eller berättelser är användbara moderna koncept. Vilken berättelse kan bäst förklara den företeelse jag just omnämnt? Jag kan komma på fyra typnarrativ (som jag levt med på nära håll under mina mer än tio år som tjänsteman inom den utrikes sociala verksamheten, alltså u-landsbiståndet).

Den första berättelsen är avfärdande genom blånekande eller förringande. Vadå jihadistmördare får körkort? Det är bara en skröna. Vadå en miljon kronor på presidentens konto i Zürich? Det vara bara ett misstag, så fort presidenten fick veta överförde han pengarna till skolförvaltningens konto. Misstag kan väl alla göra. Du skyller på presidenten för att han är svart, va? Rasist! Det där är bara fake news. Kommer från Putins trollfabriker. Jag trodde du höll dig för god att sprida sådan där dynga. Nazist också, kanske? De tre bostadsrätterna var förresten bara ett tillfälligt boende. Kommunen slarvar minsann inte så med skattebetalarnas pengar! Sådana där fega och grundlösa anklagelser gör mig ärligt förbannad.

Läs mer →

Patrik Engellau

När Sovjetunionen och Berlinmuren hade fallit ihop år 1989 skrev Frances Fukuyama en bok som hette Historiens slut. Boken blev de kommande årtiondenas instruktionsbok för hur västerlandet, framför allt USA, skulle tänka om sig själv. Fukuyama sa att västerlandet, definierat genom demokrati, marknadsekonomi och kapitalism, blivit mänsklighetens slutliga och fulländade koncept och mönster för alla de folk och samhällen som trott något annat. Alla dessa andra skulle därför förr eller senare bli som vi.

Det är klart att Kina inte skulle bli en demokrati i ett nafs, men vart Kina var på väg gick inte att ta miste på enligt denna doktrin. Att Afrika skulle bli som Vellinge fast större var också självklart ehuru man inte visste riktigt hur lång tid det skulle ta. I vissa svåra fall fick man ge sig till tåls.

Egentligen var denna tanke inte alls ny, utan snarare en uppskruvad och med trumpetfanfarer framförd variant av det omtänksamt imperialistiska tänkande som kännetecknat USA sedan andra världskrigets slut, då USA, till skillnad från vad landet gjorde efter första världskriget, aktiverade sig för att lägga sig i och försöka styra utvecklingen i andra länder. USA byggde institutioner som Världsbanken och FN och skrev deklarationen om de mänskliga rättigheterna för att underlätta för världens folk att bli och tänka som amerikaner. Det nya med Fukuyamas inspel var att USA efter Sovjetunionens sammanbrott blivit överlägsen och oomstridd herre på täppan.

Läs mer →

Patrik Engellau

Jag brukar hävda att alla starka idéer om samhället kommer från USA, men det är inte riktigt sant, för innan de började komma från USA så kom de från England, exempelvis idén om den vite mannens börda, som växer sig starkare år för år och på något vis verkar ha smugit sig in i självaste Värdegrunden.

Rudyard Kipling var det viktorianska Englands imperialistiske nationalpoet. År 1899 skrev han dikten The White Man´s Burden och år 1907 fick han nobelpriset i litteratur, inte bara för den dikten såklart, utan också för Djungelboken och åtskilliga andra skrifter.

Alla, jag med, har fått lära sig att dikten om den vite mannens börda ingår i en litterär tradition av nakna försök att hylla och ursäkta Englands och andra västländers koloniala gärningar. (Dikten skrevs med anledning av USA:s ockupation av Filippinerna.) Så här står det i en typisk C-uppsats från Göteborgs universitet:

Genom att den vite mannen uppges vara den som kommer med civilisation till Afrika, kan detta också tolkas innefatta ett civiliserat styrelsesätt som ska ersätta det ociviliserade, lågt stående despotiska styrelsesättet, vilket var vanligt förekommande i Afrika. Den vite mannen ska också bilda de lågt bildade och därmed ociviliserade afrikanerna. Att den vite mannen ska förmedla ett västerländskt levnadssätt uttrycks inte.

Läs mer →

Patrik Engellau

För länge sedan jobbade jag i Indien med svenskt bistånd. Sverige finansierade bland annat utbildning enligt teoremet att utbildning är rätt lösning på alla problem. Men i Indien pågick då en debatt om ett dilemma som enligt teoremet inte kan finnas, nämligen förekomsten av horder av arbetslösa högutbildade, alltså att högutbildade kunde vara ett problem i stället för en lösning.

Denna ”elit” av universitetsexaminerade unga indier utan sysselsättning var ett problem för landet eftersom 1) sådana som anser sig ha rätt till anställning och lön men inte får det ibland kan få för sig att revoltera mot samhällsordningen och 2) sådana som kommer in på universitet ofta är begåvade och därför förmögna att resonera med varandra och utarbeta planer för gemensam handling till stor skada för samhället. En avsevärd del av de välutbildade blev därför revolutionärer och anslöt sig till kommunistiska rörelser som ville kasta det system över ända som hade finansierat deras fina utbildning.

Av detta drog jag en betydelsefull slutsats som har väglett mitt tänkande genom livet. Slutsatsen är att nationella satsningar på högre utbildning inte alls, som vi fortfarande tror i Sverige, behöver vara någon säker och oundgänglig lösning på nationens problem utan tvärtom ofta kan skapa oväntade konflikter.

Vi hade i Sverige en minivariant av det indiska syndromet med 1968 års studentrevolt.

Läs mer →

Patrik Engellau

Jag har fått tag i en nyskriven promemoria från polisen i Polisregion Stockholm med titel enligt rubriken. Här följer en sammanfattning.

Rapporten handlar om antalet skjutningar i regionen under tidsperioden och i vilken grad dessa uppklarats.

Med skjutning menas skottlossning som ”skett på allmän plats som innebär risker att skada tredje man och som kan kopplas till någon form av kriminell konflikt”. En del skjutvapenvåld exkluderas, till exempel ”gärningar som skett vid rån” och ”brott riktade mot polis, väktare eller annan personal t.ex. vid avlossande av skott i hotsyfte vid själva rånet eller vid eftersök”. Det som räknats är ”antalet incidenter, inte antalet målsägare, det betyder att ett dubbelmord eller ett försöksbrott med två offer räknas som ett ärende”.

Varför har polisen exkluderat vissa typer av skjutningar? Mina egna amatörmässiga kriminologiska funderingar har fått mig att tro att polisen vill hålla bort det traditionella våldet från det moderna våldet mellan kriminella (varmed jag menar mafiauppgörelser och liknande händelser som man i Sverige tidigare endast kunde se i amerikanska filmer) och särskilt studera utvecklingen av det senare. Rapporten skiljer på tre slags våld mellan kriminella som ger en bild av vad polisen vill undersöka:

Läs mer →

Patrik Engellau

Ett narrativ är en sammanhängande berättelse om hur saker och ting ligger till och som förklarar hur det ena och det andra passar in och kan förklaras och värderas. Bara för att illustrera med ett larvigt exempel är ett narrativ att naturen är god (som det står på Bregottpaketen) och att djuren är snälla varför man gärna kan gosa med vargar och isbjörnar. I följd av det narrativet är det naturligt att bestraffa fårfarmare som skjuter vargar för att rädda sina kreatur.

I alla narrativ finns det något som skaver ty livet är alltför komplicerat för att till hundra procent passa in i berättelser som människor hittar på. Till exempel känns Bregottnarrativet en smula vilseledande när vargar i Kolmården äter upp sina djurskötare, vilket har hänt.

När narrativet skaver för mycket börjar människan jobba med nya narrativ som känns bättre. Gissa vad som händer på lite sikt? Då börjar även det nya narrativet skava. Mänskligheten står vilsen och kliar sig i huvudet och vet inte om det gamla narrativet kanske var bättre eller om det finns någon annan lösning enligt det övergripande hegelianska narrativet ”tes, antites och syntes”. Där är vi nu.

Västerlandets narrativ sedan upplysningstiden har varit att vi hittar på ett stabilt regelverk och sedan får alla följa sin grundläggande instinkt att bli så rik som möjligt. Om det blir konflikt mellan alla dessa vinstmaximerare så säger regelverket att fri konkurrens ska råda. Så! Konkurrera nu! Skyll dig själv om du hamnar i rännstenen.

Läs mer →

Patrik Engellau

Ett faktum som jag har svårt att fatta är att så många människor, till exempel liberalpartisten Jan Björklund och centerpartisten Annie Lööf, tycker så illa om sverigedemokraterna. Partiets motståndare brukar säga att det beror på att sverigedemokraterna har ”bruna rötter” vilket betyder att sverigedemokraterna har nazistiska anfäder.

Jag tror att det är sant att säkerställda nazister medverkade när partiet bildades den sjätte februari 1988. Jag tror också att det är sant att ungdomar med swastikaprydda armband sedermera förekommit inom partiet. Den sista heilande Hitleranhängaren är troligen ännu inte utrökt trots partiledningens, som jag uppfattar det, seriösa försök att göra sig av med resterna av det arvet. Läs mer →

Patrik Engellau

I snart fyra år har jag tjatat om att en ny skärningslinje etableras i svensk politik (och kanske i resten av världen också). Huvudmotsättningen går allt mindre mellan höger och vänster, borgerliga och socialister, arbetsgivare och arbetare. I stället går den mellan å ena sidan politikerna och välfärdsapparaten, alltså vår tids PK-istiska härskare, och å den andra nettoskattebetalande medelklassare med ett helt annat synsätt på världen och människan än PK-isterna.

Det som kommer från riksdagen är bara brus. Man tror att man hör och ser men man fattar inte. Det beror på att det man hör och ser inte är det som händer. Det är något annat som händer.

Den 28 augusti jämförde jag med Platons grotta. Vi sitter med ryggen mot öppningen och försöker tolka världens händelser efter deras skuggor på grottväggen framför oss. Jag sa att jag olovandes hade vänt mig om för att studera verklighetens skeenden och talade om vad jag såg. Nu ska jag säga samma sak igen med andra begrepp. Samma sak plåtad i svartvitt i stället för med värmekamera. Läs mer →

Patrik Engellau

Hur gick det till, egentligen, när samhället fick alla sina nya identiteter? För femtio år sedan fanns det exempelvis bara två kön, medan det numera finns en uppsjö som hela tiden försöker definiera sig själva och därvid dela upp sig i nya underkategorier. Hur kommer det sig att etniska grupper som man tidigare trodde lugnt och fint skulle assimilera sig i majoritetssamhället till deras egen fördel och för att hålla konfliktnivån nere – till exempel att lappar skulle bli som svenskar – nu i stället reser sig, skaffar sig nya beteckningar som samer, romer och inuiter och stridslystet insisterar på att de tidigare varit förtryckta och vill ha kompensation av majoritetssamhället?

Den här utvecklingen och alla de föreställningar som kommer i kölvattnet – till exempel den multikulturella tanken att alla kulturer är lika bra trots att de uppenbart inte är lika bra på att ge medlemmarna vad medlemmarna vill ha, nämligen ett hyggligt liv – är inte bara svårförståeliga utan dessutom dåliga eftersom de skapar nya samhällskonflikter som tidigare inte existerade. Dessutom är dessa idéer dyra i underhåll inte minst eftersom skattebetalarna måste finansiera stora universitetsinstitutioner inom humaniora som håller på med forskning och utveckling av sådana nya människoarter.

Förut fick man lära sig att världens främsta integrations- eller assimilationsprojekt var den amerikanska ”melting pot” där invandrare av olika kulturellt ursprung fick koka ihop med varandra under tämligen konfliktfria former för att på det viset så småningom framträda som normala ”amerikaner”.

Läs mer →

Patrik Engellau

Man har väl under många år haft på känn att överheten småljuger för medborgarna i syfte att slippa vidkännas sina misstag. Men på senare tid, vilket kanske betyder sedan migrationsfiaskot blivit uppenbart, har undanflykterna och valserna blivit fräckare. Låt mig ge tre exempel från Agenda den 11 november.

Jan Björklund säger att ”Sverige har ju redan EU:s miniminivå på flyktingpolitik. Ska man gå lägre så måste man lämna EU:s regelverk”. Det är vad jag kan förstå ett ohederligt påstående.

Vad som menas med flyktingpolitik är inte riktigt klart. Avser det bara personer som söker asyl enligt FN:s flyktingkonvention? Räknas även ekonomiska flyktingar som tar sig in i landet för att arbeta? Handlar det om samtliga de situationer där en utländsk person med eller utan uppehållstillstånd kommer i kontakt med politiken i form av den offentliga sektorn och dess anställda? Räknas bostadsbidraget och försörjningsstödet som en migrant erhåller till flyktingpolitiken? Räknas Arbetsförmedlingens stödåtgärder för migranter dit? Ingår den kostnadsfria tandvården i flyktingpolitiken? Läs mer →

Patrik Engellau

Med Chalmers som nav etableras nu världens första, globala forskarnätverk om klimatförnekelse. Bland annat studeras hur högernationalismens framfart i Europa bidragit till att klimatförnekelse ökat – där en rykande färsk forskningspublikation visar kopplingen mellan konservatism, främlingsfientlighet och klimatförnekelse.

Så står det på Chalmers hemsida. Jag har redan tidigare skrivit en snutt om det där och skulle inte ha brytt mig att nämna saken igen om det inte varit för ett antal reaktioner jag stött på i sociala medier från personer som är just ”klimatförnekare”. (De är förstås inte ”klimatförnekare” – hur skulle man kunna förneka klimatet? – utan klimatskeptiker vilket betyder att de på någon av flera tänkbara grunder ifrågasätter det alarmistiska budskapet om jordens ganska snara förstörelse till följd av utsläpp av koldioxid som förkunnas från sådana som FN:s klimatpanel IPCC och till och med ännu större vetenskapliga auktoriteter såsom sångerskan Malena Ernman. Ordet ”klimatförnekare” är bara alarmisternas nedlåtande benämning på sina hatobjekt ungefär som rasister kan kalla migranter för ”blattar”.)

Reaktionen från de klimatskeptiker jag noterade var inte riktigt lyckad. De var förolämpade. De gillade inte att bli kallade konservativa och främlingsfientliga. Ej heller hade de väl gillat, om Chalmers tagit ut svängarna, som de antagligen kommer att göra när forskningen börjar bära frukt, att bli kallade nazister eller brunråttor. Ty den här forskningen, om man får hylla verksamheten med denna ädla beteckning, handlar bara om smutskastning och brunsmetning av folk som inte är politiskt korrekta.

Läs mer →