Det är en väldig skillnad på att analysera för att förstå och att analysera för att handla. Arbetarrörelsen tyckte sig ha förstått samhället när kapitalistklassen utpekades som dess huvudmotståndare. Men den analysen hjälpte inte mycket när arbetarrörelsen skulle börja handla. En del drog slutsatsen att det var nödvändigt att genomföra en antagligen blodig revolution. Andra tyckte det var bättre att bilda parti och så småningom ta över parlamentet.

Jag känner mig som en modern variant av en ursprungligen osäker och trevande arbetarrörelse. Efter mycket funderande insåg jag att alla problem som sådana som jag bekymras över – skolan, försvaret, kriminaliteten, feminismen, värdegrunden, invandringsproblemen, oförmågan att skydda gamla människor från coronat samt mycket annat – har en minsta gemensam nämnare, nämligen att de är resultatet av politiska beslut som antingen är ogenomtänkta och förvirrade eller, vilket jag tror, motiveras av andra bevekelsegrunder än att skapa ett samhälle som majoriteten av medborgarna tycker är ett gott samhälle.

För några dagar sedan gjorde Tyskland och Frankrike representerade av Angela Merkel och Emmanuel Macron ett gemensamt utspel om att EU skulle ge 500 miljarder euro till europeiska länder som blivit särskilt drabbade av coronat.

Är 500 miljarder euro mycket pengar? Det är lika mycket som Sveriges BNP och en åttondel av Tysklands. Det är tre gånger så mycket som EU:s årliga budget. Det är mycket pengar. Merkel och Macron vill att EU ska låna upp pengarna och ge dem som gratisbistånd till svårt coronadrabbade sydeuropeiska länder, antagligen Italien, Spanien, Grekland och kanske andra.

Som du vet förändrar sig det mänskliga samhället över tiden, ibland på ett ganska genomgripande sätt. Berättelsen om dessa förändringar kallas historien. En del tänker inte på att historien faktiskt pågår. De tror att historien har tagit slut och att ett land som Sverige på något vis har nått ett stabilt och färdigt tillstånd.

Med den utgångspunkten kan det förefalla naturligt att betrakta de senaste decenniernas politiska misslyckanden – till exempel invandringsprojektet med alla dess trista följdverkningar, skolans debacle, universitetens intellektuella förfall (läs Inger Enkvists redogörelse om du inte noterat detta förfall) och ovanpå detta coronavirusets anfall vars förväntade skadeverkan inte bara beror på att viruset är elakartat utan till stor del på att vi inte haft förnuft att förbereda oss och att agera i tid – som en sorts oturliga men övergående störningar av den historiens höjdpunkt som vi lyckats uppnå.

Det finns en utbredd uppfattning enligt vilken skolpengssystemet inrättades av Bildt-regeringen i början av 1990-talet i syfte att ge medelklassen möjligheter att etablera privata friskolor för att slippa skicka sina ungar till dåliga kommunala skolor där inslaget av invandrade barn som inte förstod svenska blev alltmer påtagligt. Meningen med skolpengssystemet var alltså enigt denna tolkning att skapa förutsättningar för en av medelklassen önskad segregering.

En sak har jag fått lära mig om coronat och det är att ingen vet något. Experterna vet mer än sådana som jag men eftersom de sinsemellan har helt motstridiga uppfattningar så vidhåller jag att ingen egentligen vet något.

Det här är en ovanlig situation. Det normala i det mänskliga samhället är att det finns enstaka dominerande intressen som är övertygade om att de har full koll på läget plus en eller annan avvikande gruppering som nog också anser sig sitta inne med sanningen.

Med kvinnoförtryck menas antagligen att samhället försöker hindra kvinnor från att utveckla, uppnå och dra rättvis nytta av sina medfödda förmågor. Efter att noggrant och länge begrundat saken tror jag inte att kvinnan är eller har varit förtryckt. Kanske aldrig någonsin. I varje fall inte mer än mannen.

När coronapandemin gradvis klingat av och olika länders virusbekämpning kunde utvärderas utsågs Sverige enhälligt till världens överlägset bäste domptör av coronat. Den svenske statsepidemiologen som lett den svenska kampanjen blev en internationell förebild och hjälte. Den svenska regeringen, som genom olika ekonomiska transaktioner fått det konkurshotade SAS i knät fick den geniala idén att göra statsepidemiologen till VD för flygbolaget så att dennes managementkompetens ånyo kom till sin rätt för att lösa en annan knepig utmaning. DGS fick en intervju med den världsberömde statsepidemiologen (SE), numera flygbolagsdirektören, under en flygning med en av bolagets flygmaskiner.

Coronaviruset beter sig så nyckfullt att snart sagt varenda teori om varför utfallet varierar så kraftigt mellan länderna tycks kunna hitta stödbevisning. Exempelvis har jag själv vid flera tillfällen framfört den möjligen rasistiska uppfattningen att de asiatiska ländernas framgångar i kampen mot viruset beror på att deras befolkningar är dugligare och mer civiliserade än de mer bortskämda och byråkratiskt lagda västerlänningarna.

För människor som tror på tesen om alla människors lika värde och föreställer sig att det inte finns några kvalitativa skillnader mellan olika kulturer kan denna uppfattning framstå som fördomsfull. När jag en gång för länge sedan läste ett uttalande av filosofen John Stuart Mill (tror jag) på temat att ”en nations kvalitet bestäms av kvaliteten hos dess folk” (eller något ditåt) ryste jag av kränkt jämlikhetsnit och skrev genast av Mill (om det nu var han) som en viktoriansk reaktionär. Men jag har genom åren fått tillfälle att försiktigvis, lite pö om pö, revidera det avståndstagandet.

Det kan hända att du efter att ha läst den här krönikan anser mig för en ännu större knäppgök än du anat, men det bryr jag mig inte om. Mitt hopp är att du själv ska visa dig vara en likvärdig eller till och med överlägsen knäppgök.

Jag har i flera årtionden haft en förnimmelse av att Sverige varit på fel väg och måste räddas på något vis. Under de senaste fem åren har den känslan tilltagit. Jag har blivit alltmer orolig inför framtiden. Coronaviruset har inte gjort mig lugnare, men viruset är ändå bara en krusning på ytan. När den pärsen är över – och några av oss strukit med – är Sverige ändå tillbaka i det reguljära vansinne som rimligen kommer att ha förvärrats under pandemin.

Med tiden förstår jag mindre och mindre av hur coronamonstret beter sig och då ägnar jag ändå rätt mycket tid i min karantän till att försöka följa vad mina överordnade – fackepidemiologerna – har att säga i sina vetenskapliga rapporter som tycks föröka sig på samma exponentiella sätt som viruset själv när det är som livligast. Epidemiologer är på modet. De får vara med i teve och de intervjuas artigt i tidningar. Coronapaniken måste för epidemiologerna vara samma uppsving som klimatångesten blev för meteorologerna (utan alla jämförelser i övrigt).

Coronaviruset ger utmärkt stoff för samhällsfilosofiska funderingar. Eller rättare sagt: inte viruset i sig utan samhällenas metoder att förhålla sig till smittan.

En sak är uppenbar. Coronaviruset är något helt nytt vars egenskaper världen inte känner. Vi vet till exempel inte hur stor andel av en befolkning som blir smittad, hur stor andel av de smittade som dör, hur det ligger till med eventuell immunitet, ifall viruset tänker komma tillbaka i nya vågor efter det att vi trott att det ebbat ut, om några verkningsfulla motmedel kommer att utvecklas i närtid. Världen står undrande. En del forskar frenetiskt, andra fattar beslut på basis av obekräftade teorier som de hoppas ska fungera. (Exempelvis har jag själv tagit en klorokinkur.)

Igår skrev jag en krönika om att jag har svårt att förlåta politikerna den svåra synden att de hellre försörjer arbetslösa med olika slags bidrag än förmår dem att ta de enkla jobb som faktiskt finns, till exempel säsongsjobb med plantering av skog – jobb som riskerar att bli ogjorda nu när de flitiga thailändare som brukat engageras har svårt att få till en resa.

En läsare skickade mig en artikel från Arbetarbladet om ett projekt i Ockelbo där Arbetsförmedlingen sänt ut sju arbetslösa för att jobba med skogsplantering. Projektet kraschade. Skogsplanteringen visade sig bli för svår är artikelrubriken. Hur är det möjligt? tänkte jag. Skogsplantering kan väl inte vara så svårt. Jag kollade vad det stod i platsannonsen avseende just det sysselsättningsprojekt som nyss havererat i Ockelbo. Så här beskrivs jobbet på Arbetsförmedlingens platsbank:

I egenskap av medborgare och skattebetalare är jag en av politikernas uppdrags- och arbetsgivare. Det är vår rättighet och skyldighet att bedöma hur de förvaltar vårt pund.

Hur ska den bedömningen gå till? Något bra gör de kanske men i huvudsak, känns det som, sjabblar de. Hur ska jag betygsätta deras fumlighet och strul?

Katolska kyrkan har ett användbart koncept. Den skiljer på dödssynder och förlåtliga synder. Det som skiljer dessa är att dödssynderna är sådana överträdelser som man begår i fullt medvetande om att man gör fel medan de förlåtliga synderna är sådant man gör av oförstånd eller dumhet och utan onda avsikter.

Förr i tiden fanns två dominerande ideologier, å ena sidan någon sorts socialism och å den andra något slags amalgam av konservatism och liberalism. Socialismen kallades vänster och liberalkonservatismen kallades höger. Socialismen var arbetarklassens ideologi och liberalkonservatismen var borgerlighetens ideologi.

När jag jobbade på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier, som då var underställt statsrådsberedningen och väl därför fick betraktas som ett slags myndighet med ansvar att styra framtiden, så praktiskt taget badade jag i framtidsstudier från när och fjärran. Jag lärde mig då att de flesta så kallade framtidsstudier består av trendutdragningar. Jag tror inte trendutdragningen är någon särskild framtidsstudieteknik utan bara ett utslag av hur människan intuitivt tänker. Den undermedvetna formeln är ”det fortsätter väl som nu”.

Reaktionerna inför coronat tycks följa detta mönster ganska väl. Under januari och i varje fall början av februari visste vi i västerlandet att det var något lurt på gång i Asien med centrum i den kinesiska Hubei-provinsen. Men eftersom smittan inte fanns hos oss så tänkte vi att hos oss så fortsätter det som nu, vilket betydde att man inte behövde oroa sig. Se bara på Donald Trump som gång på gång förklarade att det inte var någon fara, viruset skulle försvinna av sig själv, poff bara. Även statsepidemiologen Tegnell tänkte efter detta mönster. Det var ingen risk med viruset. Så sent som den femte mars, när Sverige ännu hade noll coronadöda, förklarade han att det värsta var över.

Den märkligaste händelsen i svensk politik är kanske klackvändningen i flaggfrågan. Hur kan en regering som fram till helt nyligen betraktade den svenska flaggan som något nazistanstucket plötsligt omge sig med flaggor som om det varit nationaldag på Skansen? Johan Hakelius pekar på en annan omvändelse, nämligen att svenska folket vill att politikerna ska styra mer och med fastare hand medan politikerna gömmer sig bakom förbudet mot ministerstyre, låter myndigheter bestämma och säger åt folket att det måste ta sitt ansvar. Hur ska man förklara det här?

Jag plockar fram några av mina käpphästar för att se om de kan hjälpa till att besvara dessa snåriga frågor. Utgångspunkten är att Sverige styrs av en ganska liten härskande klass av politiker. (De som inte gillar begreppet klass kan byta det mot ”skikt”.) Alla klasser eller skikt som härskar någorlunda varaktigt måste utveckla en legitimerande ideologi som syftar till att övertyga folket och skattebetalarna att just denna klass faktiskt bör ha makten. Legitimiteten kommer när folket faktiskt tror på ideologins berättelse, ”Konungadömet av Guds nåde” och sådant där.

Livet är i mycket en ständigt pågående trial and error-process där vi förhoppningsvis lär oss något av våra misstag. Små barn snubblar och faller när de bestämt sig för att börja gå och lär sig därav så småningom hur man tar sig fram på två ben. Mänskliga framsteg beror egentligen bara på två saker: en obändig vilja och en förmåga att lära sig av de misstag man hela tiden gör.

Tills vidare är det svårt att lära sig något av pandemin eftersom vad som är rätt ändras så snabbt. För några veckor sedan ansågs allmän nedstängning av samhällena vara rätt svar i de flesta länder men något mindre rätt i Sverige. Handtvätt och social distansering var rätt över allt.

Det finns tre stora risker med coronaepidemin varav vi aldrig talar om den tredje som jag tror är den värsta.

Den första risken är att man kan insjukna och dö, särskilt vi som tillhör en riskgrupp. Hur många som kommer att dö vet man inte men det verkar tydligt att experternas föreställningar om virusets dödlighet blir allt mindre alarmerande över tiden. I början av mars förklarade WHO att dödligheten – mätt som antalet döda delat med antalet smittade – troligen låg kring 3,4 procent. Problemet var att även om man hade hum om antalet döda så visste man nästan ingenting som antalet smittade i verkligheten. I den internationella statistiken går man efter det av myndigheterna kända antalet insjuknade. Just nu ligger antalet döda världen över på ungefär sju procent av antalet registrerade insjuknade (med enorma skillnader mellan länderna, exempelvis tolv procent i Sverige mot 0,1 procent i Singapore).

Jag har aldrig deltagit i något krig men jag har sett många krig på film och jag har fantasi nog att föreställa mig vilken fasa det måste vara. Jag kan gripas av skräck när jag läser Tolstoys beskrivning av slaget vid Borodino, jag kan lida med Napoleons soldater när de efteråt vandrar hem över den ryska stäppen och många dukar under av trötthet och köld. Invasionen av Normandie kan ge mig mardrömmar och bilderna av slagen vid Marne och Verdun får mig att bäva av fruktan.

Det som fyller mig med förundran är att människorna i de olika härarna faktiskt utsatte sig för dessa plågor. Jovisst, en del var tvingade att delta och om man fegade ur kunde man anklagas för desertering och bli arkebuserad. Men massor av soldater krigade frivilligt. Horder av unga män har genom tiderna satsat på att bli yrkesmilitärer väl vetandes att de med stor sannolikhet skulle ut och möta en fiendes vapen. Ändå gav de sig in i sådana äventyr, inte sällan med någon sorts, som vår tid antagligen tycker, pervers entusiasm.

”Naturen är god” står det på Bregottpaketen. Men när Naturen anländer i form av coronaviruset och visar huggtänderna verkar välfärdsstaten gå i spinn och lika gärna förgör människor som räddar dem undan olyckor.

Det mest uppenbara exemplet är att Sverige i epidemins inledning inte gjorde något för att stoppa importen av virusbärare från Alperna och Iran. Varför lärde vi oss inte något av mer avancerade länder såsom Sydkorea och Taiwan som mobiliserade alla krafter för att nedgöra smittan? Resultatet blev att dessa länder i slutet av april har fem respektive 0,3 coronadöda per miljon invånare mot Sveriges 233. Kan det verkligen ha varit så, som många menar, att välfärdsstaten ville smitta så många som möjligt i hopp om att flockimmunitet skulle uppnås och att den således hellre såg att folk var sjuka än friska (såframt det inte ledde till att sjukvården storknade)?

Livet är motsägelsefullt till sin konstruktion. Det går inte att följa rena principer utan man måste göra avvägningar. Coronat erbjuder ett aktuellt exempel. Är den bästa politiken att stoppa allt så att ingen blir smittad men ekonomin går i krasch eller att låta smittan löpa på så att ekonomin fungerar men många dör? Eftersom ingendera av dessa två extremer är särskilt tilltalande försöker samhällena leta sig fram till någon sorts balans. Jag tror att det där den mänskliga samvarons essens. Man måste sträva att uppnå någon sorts acceptabel eller åtminstone uthärdlig stadga i relationen med andra människor och deras intressen.

Problemet är att samhällena kan hamna i situationer när det inte finns någon uthärdlig stadga, till exempel, som Mao Zedong sa, när konflikterna mellan olika samhällsgrupper blir ”antagonistiska” varmed han menade att det saknades gemensamma nämnare och möjliga kompromisser och att våldet, till exempel den kinesiska kulturrevolutionen, fick ta över och försöka lösa spänningen.

Av en händelse råkade jag läsa ett blogginlägg av en brasiliansk universitetslärare i sociologi. Han heter Ivann Lago och är som nästan alla sociologiprofessorer i hela världen politiskt korrekt. Det som förenar alla politiskt korrekta människor i Brasilien är att de föraktar och hatar president Jair Bolsonaro. Det är samma syndrom som i USA där politiskt korrekta människor avskyr president Trump med en förbittring och en illvilja som förfärade mig när jag stötte på attityden första gången ty hätskheten är så olik den artigt civiliserade hållning som högutbildade amerikaner brukar uppvisa. Svenska PK-ister hatar nog Jimmy Åkesson men knappast med samma intensitet som Ivann Lago och hans kollegor förfasas av Bolsonaro.

Det finns både likheter och skillnader mellan proffsepidemiologer och amatörepidemiologer. Den största likheten är kanske att det föreligger vitt skilda uppfattningar och åsikter inom vardera grupp. Men om man räknade ut den genomsnittliga uppfattningen i de två grupperna så skulle de kanske inte ligga så långt från varandra.

Den största skillnaden är möjligen att amatörerna saknar mycket av proffsens återhållsamma akademiska försiktighet. Proffsen måste tänka på sitt rykte och sin karriär och aktar sig därför i allmänhet för att säga något som kollegorna skulle finna stötande. Se hur den franske infektionsläkaren Didier Raoult blivit kalfatrad för sitt tilltag att rekommendera en kombination av klorokin och azithromycin för behandling av coronapatienter!

A dark horse är en ny spelare som dyker upp och otippat vinner och därmed förändrar förståelsen och kanske till och med reglerna för spelet, lite som Donald Trump. Den mörka hästen påminner om ”den svarta svanen”, alltså en helt oväntad händelse som kastar allt över ända. När sådana dunkla djur uppträder tvingas man till förnyad tankeverksamhet.

Politik handlar om kontrollen över det ekonomiska överskottet. Den grundläggande analysen av den svenska laguppställningen – alltså min grundläggande analys som inte delas av så många andra – är att politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex samt komplexets klienter står på ena sidan och den nettoskattebetalande medelklassen på den andra. (Näringslivet är också nettoskattebetalare men bolagsskatten motsvarar bara runt sex procent av de offentliga intäkterna. Pengarna kommer från medelklassen.) Dessa två lag slåss om det ekonomiska överskottet. Medelklassen vill behålla överskottet och politikerväldet vill tillskansa sig överskottet från den nettoskattebetalande medelklassen just medelst beskattning.

Jag ägnar en stor del av min vakna tid till att försöka förstå saker. Alternativet till att själv försöka förstå något är att acceptera den allmänna uppfattningen vilket är mycket enklare än att jobba själv och troligen för det mesta rätt. Till exempel orkar jag inte problematisera vattnets kemiska sammansättning utan ansluter mig till den gängse åsikten att vattnet är uppbyggt av väte och syre enligt principen H2O trots att jag inte begriper hur två gaser kan bli en vätska.

En annan för mig obegriplig sak, som dock inte liksom vattnets kemiska formel är ristad i sten, är den svenska coronapolitiken. Det talas mycket om den. Trump har dissat den, WHO har hyllat den och hela världen tycks ha uppfattningen att den existerar.

Antingen kan jag inte räkna eller också är världen, särskilt statstelevisionen och det övrig svenska etablissemanget, galen. I denna galenskap ingår, verkar det, en pervers ambition att skrämma det svenska folket för coronat.

Häromdagen publicerade jag en försiktigt optimistisk text om att dödligheten i coronat – att döma av under den senaste månaden genomförda undersökningar i olika länder i världen – bara ligger på en tiondel, troligen ännu mindre, av vad man tidigare fruktat. Det är mycket glädjande. Men det officiella Sverige tycks inte dela glädjen. I stället suckar man extra bekymrat över siffror som i stället borde fylla oss med lugn och förtröstan.

Ibland piggar jag upp mig själv genom att läsa Bibeln. Predikaren är min favoritbok men profeterna är inte så dåliga de heller. De skräder inte orden och bitvis kan man känna igen sig. Så här säger exempelvis Jesaja:

Dina styresmän äro upprorsmän och tjuvars stallbröder. Alla älska de mutor och fara efter vinning… HERREN vill gå till doms med sitt folks äldste och med dess furstar. ”I haven skövlat vingården; rov från de fattiga är i edra hus. Huru kunnen I så krossa mitt folk och söndermala de fattiga?”

Kanske inte just de ord jag själv skulle ha valt men man förstår vad han menar. Jesaja tycks också ha förutsett sådana som förre utbildningsminister Gustav Fridolin och nuvarande kulturminister Amanda Lind:

Min portugisiskalärarinna alltid haft en instinktiv motvilja mot Brasiliens president Jair Bolsonaro ungefär som många amerikaner ogillar president Trump för att Trump på många sätt kan anses vara en anstötlig typ. Jag har varit mer positivt inställd än lärarinnan till Bolsonaro, som tillträdde i januari förra året, framför allt sedan den nye presidenten utsåg två hjältar – hjältar även i lärarinnans kritiska ögon – till justitieminister respektive ekonomiminister. (Jag har flera gånger försökt analysera företeelsen Bolsonaro, till exempel här.)

Det som har skrämt alla, i varje fall mig, när det gäller coronaviruset är den höga dödligheten. Om man på den vanliga coronasajten dividerar det totala antalet hittills döda med det totala antalet hittills registrerade smittade (vilket rimligtvis underskattar dödligheten eftersom flera av de nu smittade kommer att dö) så blir det skrämmande siffror med en dödlighet på 5,6 procent för USA, 10,3 procent för Spanien, 14,3 procent för Frankrike och 11,1 procent för Sverige. Även om alla inte gjort dessa beräkningar – och myndigheterna törs nog inte vara så tydliga eftersom det skulle förvärra paniken i känsliga länder som USA samtidigt som den svenska liberala coronapolitiken skulle få en dödsstöt – så tror jag att det finns en dov, allmän känsla i västerlandet att vi står inför en fruktansvärd mördarsmitta.

När framtidens historiker om tjugofem år blickar tillbaka på vår samtids hantering av covid-19 tror jag att de kommer att bli förbryllade över de stora åthävorna. De kommer att göra tabeller över hur många som dog av viruset och jämföra med hur många som skulle ha dött i alla fall och därav att förundras över hur mycket rabalder och ståhej vår tid ägnade åt en sjukdom som trots allt medförde en ganska modest ökning av bakgrundsdödligheten.

Jag har gjort en sådan tabell som jag hade tänkt att lägga i en flaskpost och skicka iväg som lite starthjälp till framtidens historiker. Jag har hämtat befolkningsstatistik härifrån. Sedan har jag antagit att ungefär en procent av befolkningen dör per år vilket stämmer ungefär (om framtidens historiker vill räkna mer exakt skickar jag med en relevant länk här).