Filosofiska finlirare kan hävda att de postmoderna filosoferna har rätt i att det inte finns någon absolut sanning. (Jo, i specifika situationer kan absoluta sanningar finnas som till exempel att det är dumt att hoppa från femte våningen ned mot en asfalterad gata om man inte vill dö.) Men det som gör mig avogt inställd mot den postmodernistiska dogmen är inte dogmen själv utan de slutsatser folk drar.

Vid det här laget finns det väl ingen som förnekar uppenbara sanningar om det svenska samhället: att vi styrs av ett härskande politikervälde – oavsett partitillhörighet – som stödjer sig på administratörerna och klienterna i en uppsvullen offentlig apparat där välfärdssystemet är särskilt framträdande, att detta samhällsskick har en egen legitimerande religion, PK-ismen, som förklarar att upplägget i grunden är gott, att media liksom forna tiders präster predikar denna religion, att hela detta system kostar oändliga pengar som motvilligt betalas av en hunsad social klass av nettoskattebetalare.

I sin klassiker 1984 illustrerade George Orwell några av diktaturens härskartekniker. En favoritteknik var att förvirra folket genom att påstå motsatsen till de verkliga förhållandena. Att med troskyldigt bibehållen uppsyn ljuga folk rakt upp i ansiktet kan man också säga. Orwell säger att sådant funkar och exemplifierade med paroller som ”krig är fred”, ”frihet är slaveri” och ”okunnighet är styrka”.

”Ni har misslyckats med integrationen!” Så sa en framstående svensk partiledare med darr på stämman till sin politiske huvudmotståndare. Det var en anklagelse för svek och okänslighet inför de invandrade offrens lidanden. Man förstod att partiledaren var en god politiker som aldrig själv hade underlåtit att genast integrera invandrarna.

En av mina käpphästar är att den demokrati som inrättades för ungefär hundra år sedan i Sverige – och som faktiskt medförde ett avsevärt folkligt inflytande över landets styrelse – gradvis har förvandlats till ett politikervälde. Skälet kan vara vad den tyske sociologen Robert Michels kallade ”oligarkins järnlag”. Järnlagen innebär att partiproffsen alltid tar makten över medlemmarna. Jag förklarade så här:

Ett framträdande inslag i den uppfostran som samhället utsatt mig för sedan barndomen är den envetna uppmaningen att inte underskatta folk. Jag har fått lära mig att man varken får underskatta identiteter som svarta och homosexuella – identitetspolitiken har funnits så länge jag minns fastän den nu på senare år formligen exploderat – eller enskilda individer. Denna samhälleliga instruktion har alltid haft en stark moralisk laddning. Den uppfostrande människan har tittat mig i ögonen, sett bister ut och fått mig att känna skam som en hundvalp som kissat på mattan när jag sagt något som kunnat stöta en känslig människa.

Den kände näringslivsideologen Sture Eskilsson, tidigare anställd på Svenska Arbetsgivareföreningen och numera bortgången, brukade säga att svenskar är som ett stim av sniglar med vilket han menade att vi alla rör sig åt samma håll men ganska långsamt.

Nyligen presenterades ett nytt lagförslag i betänkandet SOU 2021:27 Ett förbud mot rasistiska organisationer. Den kommitté om tolv riksdagsledamöter samt tio experter och sakkunniga som formulerat förslaget gör ”bedömningen att det finns klara indikationer på att den organiserade rasistiska förföljelsebrottsligheten har ökat i omfattning” och föreslår att lagstiftningen skärps för att komma till rätta med detta.

En läsare frågade och det är en fråga gärna svarar på eftersom det är en viktig fråga. Det trista är att jag inte vet. Om jag är upptagen och vill trassla mig ur frågan så brukar jag säga att jag är agnostiker vilket är just en person som inte vet om han tror att Gud finns.

En amerikansk vän som inte vet så mycket om Sverige förklarade för mig att han tycker att vårt land är underligt. Det är som ett skepp där det högre befälet sitter i bekväma stolar på kommandobryggan och grälar med varandra utan att bry sig så mycket om vart fartyget är på väg, sa han.

Jag tyckte det var en insiktsfull observation från en som inte känner Sverige så väl. Du har rätt, sa jag. Befälet struntar i alla knappar, reglage, rattar och annan instrumentering som styr skeppets färd. Varför det? sa amerikanen. Därför att de håller på med något mycket viktigare, svarade jag, nämligen att ta reda på vilka de är.

Covid-19 är den överlägset mest betydande pandemi som drabbat världen sedan andra världskriget om man mäter i teveminuter och spaltmeter. Om man däremot mäter i dödlighet spelar coronat i samma liga som asiaten, Hong Konginfluensan och Pekingpandemin.

Politikerväldet samt de anslagsfinansierade myndigheter över vilka väldet styr är omsättningsmaximerande analogt med att privata företag är vinstmaximerande. Båda typerna av maximering är svåra att leda i bevis men den betraktare som alltid minns vilken grundhållning som kännetecknar den betraktade organisationen får sig en säkrare förståelse.

Denna insikt slog mig som en blixt för många år sedan när jag under en resa till Småland läste lokaltidningens förstasida. Huvudrubriken var: ”Elsa, 81, svälter. Vad gör kommunalrådet?” Elsa bodde ensam i skogen och det hade snöat så mycket att hon inte kunde ta sig till matvaruaffären.

Föreställ dig en välfylld bar med alla slags vin och sprit i oändliga kvantiteter. Allt är gratis. Om du inte orkar blanda drinkarna själv finns en tjänstvillig bartender. Han hjälper också till med att bära fyllda glas till ditt bord när du inte längre kan stå på egna ben (om du är av den ullen).

Två slumpmässiga medborgare kommer in i baren. Den ene drar i sig glas efter glas som en sjöman på landpermission och är mycket riktigt utslagen och dyngrak efter någon timme. Den andre nöjer sig med att hela kvällen smutta på ett enda glas vitt vin.

OECD:s skolstudier Pisa (Programme for International Student Assessment) har blivit ett slags VM i skolresultat. Ett urval femtonåringar i medverkande länder får göra tester i läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Den senaste testomgången gjordes 2018 och rapporterades 2019. Det officiella Sverige blev glatt som en lärka när det visade sig att den nedåtgående trenden för svensk del definitivt var bruten; 2015 års uppgång var tydligen ingen tillfällighet utan en trend (se bilden ovan).

Nu har Riksrevisionen förstört hela glädjen genom att syna Pisa, särskilt den svenska hanteringen, i sömmarna och hovsamt, lite överdrivet hovsamt för min smak, men rätt bestämt kommit fram till att Sverige troligen fuskat.

Min portugisiskafröken skickade mig ett antal artiklar från brasilianska media som hon hade samlat på sig. Artiklarna handlade om den höga dödligheten på svenska äldreboenden under coronat. Jag blev förvånad både över att brasilianarna brydde sig och över skärpan i deras analys.

Så här skrev nyhetsbyrån TAB i maj förra året:

Gud har utsett mig att förklara saker. Om jag tror att jag begripit något är det min skyldighet att varsamt och pedagogiskt förklara det för dig. Om du inte gillar mina pretentioner så behöver du inte läsa. De flesta svenskar väljer att inte göra det.

Människans lott är att fatta beslut under osäkerhet eftersom alla beslut gäller framtiden – det passerade kan vi i alla fall inte göra något åt – och framtiden är oförutsägbar. Det är vanskligt att bestämma saker när man på det hela taget famlar i blindo och därför försöker människan reducera osäkerheten med hjälp av olika tankekonstruktioner.

Det finns saker i mitt förflutna som jag skäms för. Låt mig bara nämna ett exempel vars speciella logik jag tycker nu för tiden ofta upprepas i nationell eller internationell skala. Jag var kanske sju eller åtta år och brottades på mattan i vardagsrummet med en jämnårig granne som hette Roffe. Roffe höll på att vinna ganska övertygande. Jag letade desperat efter en räddning. Så förvred jag ansiktet och sa med avsmak: ”Fan, Roffe, du har mökat! Jävlar vad du stinker.” Roffe såg förvånad ut och släppte taget varvid jag slank ur hans grepp. Matchen ställdes in.

Det är endast med motvilja och självövervinnelse som jag publicerar denna text. Jag gör det bara i mitt vetenskapliga nit att tillrättalägga vitt spridda men felaktiga uppfattningar så att de inte fortsatt kan vilseleda samhället.

Den felaktiga uppfattningen som jag själv, ehuru i god tro, ägnat mig åt att sprida är att det var jag som för vid pass tio år sedan formulerade teorin om det välfärdsindustriella komplexet och dess makt över samhället.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har just presenterat en utredning om covidrelaterade konspirationsteorier. Nästan alla uppfattningar visar sig kunna vara konspirationsteorier. En av åtskilliga beskrivna konspirationer är att kalla coronat för ”Kinaviruset” trots att ”Dr. Marietta Vasquez från Yale School of Medicine förklarar [att] det är både inkorrekt och främlingsfientligt att ge sjukdomar etniska eller geografiska etiketter”. En annan skadlig konspirationsteori är att viruset sprids via 5G-teknik. En del konspirationsteorier är ”kulturellt kodade” och bidrar därför inte bara till att ge en falsk förklaring till viruset utan också till att ge näring åt främlingsfientlighet:

När storföretag hyllar regeringar finns det anledning till skärpt vaksamhet. Det behöver förstås inte tyda på några ugglor i mossen men för det mesta handlar det om att de fjäskar eller räknar med att få, eller redan har fått, förmåner som de inte borde ha tilldelats.

När amerikanska storföretag kommer ut som PK-ister kan man emellertid både ana ugglor i mossen och räkna med begravda hundar. Och det är just vad de gör. Till exempel har både Coca-Cola och Delta Airlines läxat upp sin hemstat Georgia för att delstaten – i likhet med nästan alla andra republikanska delstater – bestämt att sedan det kritiserade valet i höstas strama upp sitt valsystem. Unga PK-istiska människor bland bolagens kunder uppfattar reformen som ett attentat mot svartas rättigheter. Svarta företagsledare har bett om storföretagens hjälp att stoppa reformen. I själva verket handlar de nya vallagarna om sådana tidigare missade självklarheter som att en väljare i framtiden kommer att behöva visa ID-kort när han ska rösta. 

Det pågår en påkostad kampanj med syftet att få medborgare som du och jag att känna oss utanför. Kampanjen kostar ungefär åtta miljarder kronor om året. Genomförandet har uppdragits åt statsmedia.

Jag har kommit på det här lömska anslaget mot medborgarna genom att då och då titta på nyhetsprogrammet Rapport klockan 19.30. Jag upptäckte att jag för det mesta inte riktigt kunde ta till mig andra nyhetsinslag än vädret (som även det ofta är illa presenterat vilket emellertid inte gör så mycket eftersom det finns bra väderinformation på nätet, yr.no till exempel).

Längre än de flesta har jag förutspått slutet på Sveriges politiska system. Redan 1987 skrev jag en historiebok där jag med astrologiskt noggranna metoder räknade ut att politikerväldet skulle falla på nittiotalet. Clarté skrev i en recension att hela boken var ”prillig” och det kanske den var eftersom politikerväldet överlevt sin utmätta tid med mer än två årtionden. Till mitt försvar kan jag kanske anföra att mina förväntningar inte grundades så mycket på oroväckande tecken i samtiden som på en utdragning av historiska trender, ett notoriskt oprecist förfarande när man ska förutsäga framtiden.

Kanske vet du lika lite som jag om halvledare och då är även du att beklaga med tanke på vad bristen på halvledare nu ställer till i världen. Halvledare används i stora mängder i moderna tekniska produkter. De mäts i miljondelar av en millimeter och det kan finnas över 3 000 stycken i en elbil.

En släkting frågade mig vad jag ansåg att ”man” – underförstått landets härskare, alltså politikerna – borde göra åt sociala problem som kriminalitet och arbetslöshet särskilt som problemen, menade släktingen, troligen kommer att bli värre när den artificiella intelligensen tagit över alltfler mänskliga jobb.

Jag svarade att många menar att sociala problem som fattigdom, dryckenskap, brottslighet, arbetslöshet och analfabetism och liknande är en del av samhällets DNA och därför alltid kommer att finnas. Det enda ”man” kan göra åt det, hävdar samma människor, är vad den kommunala socialtjänsten lite valhänt men vänligt redan gör utan särskilt stor framgång. Så det blir väl att fortsätta med det så länge ”man” har pengar så det räcker.

Framtidens historiker kommer att ägna mycket tid till att beskriva och försöka begripa vår tids ideologiska väckelse, nämligen PK-ismen. Fram till för bara ett par år sedan var den i de flesta länder utom Sverige – tror jag i alla fall – tämligen beskedlig. I Sverige blev den tidigt statsreligion medan den i andra länder, där den över huvud taget fick fäste, höll sig till särskilda miljöer, till exempel skolförvaltningar och universitetens humanistiska institutioner.

Hos Harry Potter, om vilken jag inte läst en enda bok, förekommer, har jag inhämtat, begreppet mugglare. En mugglare är en helt vanlig människa som saknar de magiska förmågor som Harry och hans skolkamrater äger och som de utbildar sig på internatskolan Hogwarts för att utveckla. När ett gäng magiker sitter och diskuterar sina yrkeshemligheter och en mugglare närmar sig gäller det för häxmästarna att samla sig, sila snacket och börja prata mugglarspråk om mugglarämnen.

För de flesta av oss, tror jag i alla fall, framstår byråkratin som ett grått, trögt, inåtvänt, formalistiskt och ineffektivt väsen som i första hand bor i offentlig förvaltning men också frodas i stora privata företag. Jag har svårt att föreställa mig att folk i allmänhet skulle betygssätta byråkratin över fem på en tiogradig skala.

Jag tror inte att människan tidigare rent allmänt var mer principfast än hon är idag men när jag så här i coronatider studerar näringslivets organisationer börjar jag undra. Är de kravmaskiner för sina medlemsföretag eller existerar de för att värna om kapitalismen och marknadsekonomin?

Det är inget fel på intresseorganisationer. Jag är själv ordförande i en intresseorganisation för företag som samtidigt ägnar sig åt att försvara marknadsekonomins grunder. På något vis har den organisationen för det mesta, inbillar jag mig, lyckats undvika att ta ställning i frågor där de två uppgifterna kolliderar. Men just nu, alltså i coronatider, verkar det upplagt för jäv och självmotsägelser inom företagarvärlden eftersom ägarintressena så tydligt kommer i konflikt med allmännyttan.

Det är oartigt att korsförhöra människor för att ta reda på vad de menar och om de har fog för sina föreställningar. Artigheten att avstå från tredje graden i vänkretsen har dock ett pris: man vet aldrig hur mycket skit ens bekanta pratar. Man vet inte en gång hur mycket ogenomtänkt strunt man själv sprider när alla andra är så väluppfostrade att de undviker att ställa kontrollfrågor.