En fråga som jag ställt i snart tjugo år utan att ha fått något bra svar är ungefär följande: Om Karl Marx kom tillbaka och undersökte vilken som var den härskande klassen i ett land som Sverige, vilken skulle det då vara? Skulle han hävda att det var industrikapitalisterna och de stora jordägarna som när han själv levde? Till min förvåning fick jag napp när jag frågade den artificiella intelligensen Claude.

Jag är inte naturvetenskapare. Jag förstår inte Einsteins relativitetsteori och jag skulle inte kunna förklara grunderna i den newtonska fysiken. I det perspektivet kan det förefalla förmätet av mig att diskutera huruvida dessa teorier är sanna eller inte, men det gör jag i alla fall.

Den här krönikan publicerade jag för mer än tio år sedan. Den har nu mognat och känns alltmer relevant varför jag nu presenterar den igen.

Jag tror att universiteten på det hela taget misslyckas i hela västvärlden om man med lyckas menar att stadigt leverera växande kohorter av välutbildade kandidater, magistrar och doktorer som skapar nytta och utveckling för nationerna och ett bra liv åt sig själva. Jag vet att universiteten misslyckas i Sverige. Förra året skrev jag, i samråd med ett antal universitetspersoner, en hyggligt uppmärksammad bok som heter Universitetsreform! där detta faktum påtalades med emfas (se några tankespår här).

Geopolitikens – ett modernt ord som jag aldrig trodde att jag skulle ha någon nytta av – bas är maktens ständigt föränderliga spridning över markområden som alltid är desamma. Australien ligger still vare sig det har kärnvapen eller inte. En av maktbasens viktigaste komponenter är det renommé som de berörda områdena åtnjuter.

Oavsett vad muslimer har för uppfattning om mig, vilket de sannolikt inte har, så har jag splittrade känslor inför muslimerna. Jag har visserligen av dåligt samvete för mina fördomar mot folk som hänger avfällingar och regimkritiker i grävskopor och kastar bögar från moskétak späkt mig genom att läsa Koranen, men det har inte hjälpt. Jag blir inte mer positivt stämd av att ta del av muslimernas djupaste sanningar.

Förutom att markera fel körriktning har begreppet vänster ett antal förvirrande bibetydelser. Oskicket började i nationalförsamlingen under franska revolutionen. Det handlade om kungens ställning. De ledamöter som ville bevara den rådande ordningen inklusive monarkin och kyrkan satte sig på talmannens högra sida och radikalerna på den vänstra. ChatGPT påpekar särskilt att ledamöterna ”spontant” satte sig till höger eller vänster. De kände alltså i kroppen vart de hörde. Det fanns en huvudmotsättning i Frankrike, en klyfta mellan de viktigaste befolkningsgrupperna, som i nationalförsamlingen representerades av dem som satte sig till höger och dem som satte sig till vänster.

Sällan har mänskligheten, eller snarare den del av mänskligheten som jag tillhör, levt i en sorgligare tid än nu. Det beror på att vår tids människor, framför allt i västerlandet, inte har något att tro på. Ett starkt indicium på detta, kanske ett avgörande bevis, är att våra unga kvinnor till den grad värjer sig för moderskap att släktets fortbestånd, om man drar ut trender, är hotat. Vår kulturkrets kommer inte upp i de 2,1 barn per kvinna som krävs för en stabil befolkning. EU-länderna ligger på 1,3 barn per kvinna vilket även Ryssland gör trots Putins upprepade förmaningar till sitt folk att enligt ”kaukasiska traditioner” öka födelsetalen.

Häromdagen publicerade regeringen ett pressmeddelande om att den tillsatt en särskild utredare för att utreda elnätsavgifterna. Själv anser jag att saken inte behöver utredas. Man vet allt, nämligen att elnätsavgifterna stiger oproportionerligt, men man gör inget åt saken. Det beror på att man inte vill. Sedan slutet på 90-talet, då det svenska elsystemet reformerades så att 1) ansvaret för produktionen och ansvaret för distributionen hamnade i olika slags bolag samt 2) distributionen, det vill säga elkablarna in i ditt hus, som tidigare skötts av offentliga, oftast kommunala, monopol, såldes till privata monopol, har nya stora utredningar om distributionsavgifterna lanserats vart tredje eller fjärde år.

Det måste ju finnas något annat än de vanliga missnöjesanledningarna att tänka på. Därför ska jag nu, i serien ”svar på frågor du aldrig ställt”, förklara snabel-at, alltså @-tecknet.

Att Europa är på deken i jämförelse med konkurrenter som USA och Kina är numera vedertaget vilket betyder att det är så allmänt erkänt att man inte behöver fastslå det med argument. För två sedan presenterade Italiens förre premiärminister Mario Draghi (bilden) på EU:s uppdrag en tjock rapport i ärendet. Jag bad den alltid lika flinke Claude om en sammanfattning:

Med Andy Burnham har Storbritannien nu fått sin sjunde premiärminister på tio år. Politiska och ekonomiska bedömare lägger nu pannorna i djupa veck och undrar om den nye ledaren ska visa sig ha några särskilda förmågor och egenskaper som ska ge honom mer tid och kraft än vad andra premiärministrar fått för att rädda landet.

I rötmånaden sker nästan ingenting varför morgontidningarna fyller upp med långa artiklar om en man som lever med en språkstörning eller om barnmorskornas vedermödor, kort sagt läsestycken som jag ratat under mer informationsrika perioder. Men igår släppte Svenskan in en historieprofessor som framförde några självklara och därför sällan uttalade synpunkter avseende den sedan några årtionden pågående explosionsartade ökningen av antalet psykiatriska diagnoser, inte minst ADHD som många elever tydligen betraktar som en förmån eftersom diagnosen kan medge lättnader vid olika kunskapskontroller.

För mindre än en vecka sedan här spekulerade jag om trasborgerligheten, närmare bestämt kapitalister och näringslivsfolk som funderar mer på hur de ska klå staten på pengar än på hur de ska kunna tillverka varor och tjänster som folk vill ha och gärna betala för. Jag har alltid varit misstänksam mot sådana. En bildirektör som vill ersätta kärnkraft med vindkraft är ungefär som en överbefälhavare som dansar i Pride-paraden.

Den i varje fall i Sverige världsberömdaste av alla sociologiska världskartor är den ovan angivna. Den delar in länder efter de värderingar som påstås gälla där. Y-axeln positionerar länder efter om deras befolkningar fortfarande tror på Gud eller om de avancerat förbi det stadiet. X-axeln skiljer på folk som lever i jägar/samlar-kulturer och sådana där man strävar efter självförverkligande.

Just jag är kanske den minst lämpade att klaga på svagheter inom svensk vård. Hade det inte varit för medicinens landvinningar så skulle jag nog ha varit två- à trefaldigt död.

Det återfinns enligt min uppfattning ovanligt lite intressant information i tidningarna så här års. Det kan bero på att folk enligt semesterlagstiftningen inte går till jobbet för att låtsas vara CTO, CMO, CPO, PA, EA och formulera företagets ESG så att de har något att skriva pressmeddelanden om. Därför blir det tunt på tidningssidorna. Så rycker jag till ty förbundskansler Friedrich Merz säger något meningsfullt. Han varnar Sverige för att göra samma dumheter som den tyska politiken där ”tron på att sol och vind helt kunde ersätta kärnkraften fick närmast religiösa förtecken inom politik och näringsliv”.

Jag brukar säga att 1900-talet, särskilt femtioårsperioden 1920 till 1970, var den märkvärdigaste epok som mänskligheten någonsin fått uppleva. I västvärlden lyftes nämligen hela samhällen från fattigdom till rikedom. Den mest eftersatta förortsbo i väst lever numera materiellt sett ett bättre liv än kungar gjorde för några hundra år sedan om man tänker på hälsa, hygien, matvanor, sannolik livslängd och sådant. Och detta märkvärdiga hände under den korta epoken utan att någon hade planerat eller förutsett det.

För omkring femton år sedan läste jag om PISA-studierna och blev varse hur illa det är ställt med den svenska skolan. Beskäftig och ambitiös som jag alltid har varit bestämde jag mig för att göra något åt saken. Men vad?

När jag studerat frågan och pratat med ett antal sakinsatta och kloka människor insåg jag:

Om jag säger att jag läst om en pjäs av den engelske dramatikern Vilhelm Lansskakare – eller William Shakespeare, som hans landsmän kallar honom – så tycker du säkert, och med rätta, att jag bara verkar skrytsam eftersom Lansskakarens fyrahundra år gamla texter knappt går att läsa. Så låt mig förklara.

Då och då struntar jag i samtidens uppfattningar och försöker tänka lite själv, vilket kan leda till katastrofalt felaktiga slutsatser. Nu har jag funderat över varför det blir bäst utveckling när arbetskraften består av fria arbetare snarare än slavar eller livegna. Min chockerande slutsats är att slaveriet och livegenskapen inte var förenliga med en seriös utveckling eftersom arbetskraften hade för mycket trygghet, kort sagt hade det för bra.

Nästan alla känner till att BNP är summan av alla de varor och tjänster som ett samhälle producerar under ett år. Men tänk, så detta kan missförstås.

Det vanligaste missförståndet ser ut så här: politiker som styr landet vill maximera BNP så att det produceras mer varor och tjänster och då går det åt mer resurser och bränns mer fossiler så därför går jorden under av resursbrist eller av global uppvärmning, sannolikt av båda.

Under nästan tio år arbetade jag i biståndsbranschen, först för FN, sedan för SIDA. Jag jobbade i ett antal olika länder: Brasilien, Indien, Etiopien och sist som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau.

Jag kom till Bissau år 1976 med 50 miljoner kronor på fickan (per år), ungefär samtidigt som landets nya regering, som fick makten när det portugisiska imperiet kraschade.

Ett socialt medium ringde och bad mig komma till hennes tevekamera och redogöra för några av mina politiska ställningstaganden genom livet. Närmare bestämt ville hon veta varför jag, uppfödd i en allmänborgerlig medelklassfamilj, vid sextiotalets slut, liksom så många andra universitetsstudenter, sveptes med i tidevarvets vänstervåg och framför allt varför jag tio år senare lämnade kulten.

Lennart Bengtsson skrev nyss en text som förtjänar mer eftertanke än vi normalt ägnar åt samhällsbetraktelser. Han påpekar en sak som våra skarpaste hjärnor borde sätta tänderna i i stället för att bara med en suck lämna i sophögen över företeelser som vi tolererar att inte begripa. Det handlar om att sommarvärmen på 1930-talet, som troligen var högre än dagens, sågs som en ”välsignelse” medan vi betraktar våra tids kanske beskedligare värmebölja som ett hot mot mänskligheten.

Folk får Nobelpriset i ekonomi för de alldagligaste observationer. Ibland verkar det räcka med att introducera ett klatschigt begrepp. För två år sedan fick tre amerikanska ekonomiprofessorer – Daron Acemoglu, Simon Johnson and James Robinson – elva miljoner kronor att dela på eftersom de kommit på att länder med ”inkluderande” institutioner, alltså sådana som står öppna för entreprenörskap och konkurrens, utvecklas bättre än länder med ”extraktiva” institutioner. Portugal betedde sig extraktivt när Brasiliens guld hämtades hem från kolonin medan USA var inkluderande eftersom amerikanerna byggde landet för eget bruk snarare än för tillfällig kolonial resursutvinning.

Att jag menar att välfärdsstaten är dömd till undergång – vad det nu kan betyda – beror inte på att jag hyser någon särskild motvilja mot arrangemanget. Det beror snarare på att alla andra storslagna statsskick tidigare i historien har fallerat vilket nog är ett tecken på att även välfärdsstatens menetekel redan är skrivet på väggen.

Häromdagen skrev jag en delvis förvirrad artikel om huruvida världspolitiken med USA som intellektuell ledare går till höger eller till vänster. Det är ingen lätt fråga ty svaret pekar än hit, än dit. Själv menar jag att världens starkaste politiska rörelse, som går i armkrok med det i alla länder växande politikervälde som anser sig förkroppsliga demokratin, men i själva verket inte har så mycket med folkstyre att göra. Fråga en slumpvis utvald medborgare om hon vet vem som företräder henne i riksdagen eller ens vad representanten har för telefonnummer.