Paleontologin, det vill säga läran om utdöda djur, verkar som en kul vetenskap. Man hittar några gamla ben och ska sedan tänka ut hur benen passar ihop och hur djuret eventuellt såg ut och hur det försörjde sig. Lite som att lägga pussel fast mycket svårare eftersom det saknas bitar i paleontologin så paleontologen måste ha en del fantasi.

För att förstå politik, särskilt EU:s politik, bör man ha läggning för det paleontologiska eftersom unionen alltid uttalar sig oklart och kryptiskt för att ingen ska förstå ty om folk förstår kan de bli arga. (Det är likadant med svensk politik. När statsministern säger att han inte sett gängkriminaliteten komma, vilket är otänkbart, låtsas han ha varit ouppmärksam för att slippa berätta sanningen, nämligen att han såg det komma men sket i det.)

En pappersdrake byggs med pinnar och papper och är avsedd att se blodtörstig och hotfull ut så att den kan användas för att skrämma folk. I själva verket är den inte farligare än en rulle hushållspapper men det är inte så lätt att inse när man betraktar dess vassa tänder och grymma blick. Riktigt otäcka drakar kan också spruta eld som består av uppblåsta tungor av brandgult silkespapper.

Man tror att man begriper något och så plötsligt upptäcker man att det kanske ligger till på ett helt annorlunda sätt och så förundras man igen över hur lite man fattar. Åtminstone är det ofta så för mig.

Nyligen funderade jag över hur de utvecklingsfrämjande dygder som en gång för inte så länge sedan gjort Sverige framgångsrikt – flit, pålitlighet, ansvarskänsla, hederlighet, omtanke om familjen och annat sådant där – och frågade mig hur dessa dygder en gång kunnat ta kontroll över det kollektiva svenska medvetandet. Jag gissade, efter en läsning hos Adam Smith, att det var något sedan urminnes generationer nedärvt.

Jag tror att jag har framfört det här budskapet tidigare men jag är inte riktigt säker på att jag själv förstod. Sedan skulle jag beskriva saken för min portugisiskafröken och då framstod allt så mycket klarare. Det är inte klokt vad jag begriper bara jag förklarar.

Platon hävdade att demokrati ledde till tyranni eftersom demokratin försöker maximera individernas frihet vilket till slut lyckas. Därmed förintas det organiserade kollektiva samhällslivet eftersom alla ska förverkliga sin egen frihet och ingen bryr sig om något gemensamt. Då framträder en diktator som pekar med hela handen och slår ihjäl ett antal besvärliga personer för att återupprätta ordningen.

Det kan verka som om den här texten handlar om coronat. Det gör den inte. Coronat får bara tjäna som åskådningsexempel. Jag har skrivit alldeles för mycket om pandemin.

För närvarande pågår i vissa länder vad som ser ut som en andra våg av coronaspridning. Detta väcker stor uppmärksamhet i media och många regeringar planerar att genomföra åtgärder såsom förnyade nedstängningar. Den nya spridningen tycks följa ungefär samma mönster i alla berörda länder. Så här har antalet nya fall om dagen utvecklats i Island respektive Spanien:

Min portugisiskalärarinna, som har en universitetsexamen i historia, hade läst i brasilianska tidningar om koranbränningen i Malmö och de efterföljande kravallerna inklusive förnedringen av svensk polis som valde att retirera. Hur kan ni stå ut med sådant där? frågade hon. Vi har inget val, svarade jag. Våra ledare politikerna, som borde hantera situationen, kan inte det eftersom de är internt blockerade. Sedan försökte jag förklara hela situationen med en maktälskande socialdemokrati som låter sig styras av ett barnsligt miljöparti för att kunna behålla makten och en så kallad opposition som fortfarande befinner sig under socialdemokratisk förtrollning eftersom socialdemokraterna är det traditionella härskarpartiet vilket gör att oppositionspartierna inte törs tänka själva (eller också att deras företrädare egentligen tillhör samma samhällsklass som de gamla härskarna och därför inte har lust att tänka annorlunda).

Under SARS-CoV-2:s hittills korta levnad har världsopinionen angående pandemin och statliga motåtgärder förändrats ganska radikalt. Det började i februari med förvirring och förskräckta verop över en eventuellt ankommande digerdöd som skulle dra över hela världen. Tillsammans med sakkunniga räknade jag ut att flera hundratusen människor skulle dö i Sverige (vid det här laget har nästan 6 000 personer dött av eller med coronat).

Inför det perspektivet var det naturligt för politiker och myndigheter att välja kraftfulla motåtgärder i syfte att förhindra att folk träffades och därmed spred smittan. I många länder stängdes ekonomierna med drakoniska metoder.

Begreppet oikofobi lär ha myntats av den brittiske filosofen Roger Scruton (bilden) på 1990-talet. Oikofobi är motsatsen till xenofobi, främlingshat. Oikofobi är att ringakta, nedvärdera och förakta allt eget, det egna folket, den egna kulturen och nationen, de egna traditionerna. Få har formulerat sig så skamlöst oikofobiskt som Mona Sahlin:

Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.

FN:s konvention om barns rättigheter – Barnkonventionen – blev svensk lag den första januari i år. Jag skrev om konventionen för första gången för fyra år sedan under rubriken Socialsekreterare i alla länder, förenen Eder!. Det var en travesti på uppmaningen Proletärer i alla länder, förenen Eder! från det Kommunistiska Manifestet.

Jag var redan från början instinktivt misstänksam mot Barnkonventionen eftersom den är full av lena ord som man anar vara Prussiluskans inlindade hotelser. Så här skrev jag till exempel:

Efter grundliga bibelstudier skrev jag en gång en bok om Gud och hur han tänker. Han skapade människan i Edens lustgård ty han ville att människan skulle leva i ett paradis. Till hans förvåning bröt människan mot den enda föreskrift han utfärdat varpå han kände sig tvungen att bestraffa människan. Han utvisade henne till denna världens jämmerdal.

Därmed hade Gud fått ett problem på halsen ty människan var på ett annat ställe än han planerat, således i jämmerdalen i stället för i lustgården. Han har sedan dess prövat tre strategier för att ställa saken till rätta, två misslyckade strategier som redovisas i Gamla respektive Nya Testamentet, samt en lyckad som presenteras i min bok (jodå, hur mycket vi än klagar är det moderna livet i västerlandet ett paradis jämfört med hur folk hade det förr).

Statsminister Löfven kom häromdagen med ett yttrande i riksdagen som har tolkats som ett senkommet erkännande av att det finns en koppling mellan invandring och brottslighet. Så här sa han:

Med en stor migration där vi inte klarar av integrationen, ja då följer också större risk för den typen av problem som vi ser. Det är glasklart.

Men betyder detta att statsministern börjar närma sig en sverigedemokratisk syn på invandringen? Inte ett steg, menar jag. Han står kvar och stampar på samma fläck.

Igår skrev jag, ungefär, att om vi ska föra in Sverige på rätta vägar är det första nödvändiga – om än otillräckliga – uppdraget att återupprätta statens våldsmonopol så att våldsmonopolisten polisen kan göra sitt jobb. Monstret från Jobs bok, som Thomas Hobbes använde som symbol för den oövervinnerliga våldsapparat som samhället behöver för att garantera medborgarnas trygghet och säkerhet, måste förmås att återuppstå från de döda.

Ursäkta, men jag tror inte på de svenska politikernas ambitioner att bekämpa exempelvis gängkriminaliteten. Deras utfästelser är på nivån att myndigheterna måste samarbeta mer så att socialen kan hålla tidigare allvarssamtal med barn och ungdomar i riskzonen. Jag hoppas att jag har fel men jag kan inte se att någon av våra politiker kommer ens i närheten av att erkänna – eller kanske snarare förstå – vad det handlar om.

Jag läste en trovärdig skildring av hur några ensamma poliser i en förort blivit omringade av ett gäng ilskna ungdomar som hotade att trycka upp en batong i arslet på poliserna om de inte försvann vilket de efter detta hot också gjorde. Den situationen är analog med vad som bekräftats i Rapportinslag där poliser i Rinkeby vittnar om att de inte törs gå ensamma till tunnelbanan för att åka hem efter jobbet. Den sammanfattande observationen är att polisen är räddare för buset än vad buset är för polisen.

Min ambition är inte att framställa mig själv som gudabenådad siare utan bara att gestalta politikerväldet, det välfärdsindustriella komplexet och dessas härolder i media som framtidsblinda. Under hösten 2015 exploderade invandringen till Sverige. Det var dags att fundera på framtiden. Framtiden är exempelvis idag och framåt. Vad var rimligt att förvänta sig om situationen idag och härefter?

Vad förutsåg etablissemanget? Fortsatt lugn, trygghet och god ordning skulle jag säga. (Med förvånade kommentarer som ”Vi har varit naiva” och ”Vi såg det inte komma” när verkligheten ryckt till och skapat ett nytt normaltillstånd.) Vilka framtidsbedömningar kunde en vanlig medborgare göra? Så här skrev jag själv för fyra och ett halvt år sedan:

Till helgen har den danske politikern Rasmus Paludan planerat ett antal koranbränningar i Stockholmstrakten. Paludans idé, som jag fattat den, är att muslimer ska bli så provocerade av dådet att de startar våldsamma demonstrationer med personskador och förödelse som resultat och att svenskarna då ska bli varse muslimernas sanna karaktär och ta avstånd från islam.

Jag vet inte om muslimer alltid är programmerade att bli ursinniga ifall någon bränner deras heliga bok men eftersom Paludan gjort åtskilliga experiment i Danmark som tydligen alla fått det förväntade resultatet och eftersom experimentet fungerade även i Malmö för några veckor sedan kan man tro att det blir bråk även i Stockholm.

I nästan sex år har jag på denna sida skrivit en krönika om dagen. Det blir nästan 3 000 krönikor motsvarande kanske 5 000 sidor boktext (om man skippar bilderna). Jag kanske tycker att det är en imponerande insats men då har jag inte tagit med Vladimir Iljitj Lenin med i beräkningen. Enligt Wikipedia skrev han under sitt liv 54 verk på i genomsnitt 650 sidor vilket ger totalt lite mer än 35 000 sidor, alltså sju gånger så mycket som jag jag.

De flesta människor råkar då och då ut för problem och försöker då så snabbt som möjligt att lösa dem. Om gräset växer för högt kanske man klipper det. Om barnet har svårt med matten i skolan kanske man ber någon läsa extra med barnet. Eller så gör man det själv.

Det händer att folk väljer att inte lösa sina problem. Alkoholister är kända för att hellre leva med sitt spritbekymmer än att försöka göra sig av med det. Det obehag som hotet om nykterhet, kanske med åtföljande abstinenssymtom, väcker är större än de besvär som supandet kan medföra. Ett annat exempel på överlevande misslyckanden är gifta människor som ogillar varandra men inte förmår skilja sig av rädsla för att ensamheten vore så mycket värre än de ständiga grälen.


Sedan demokratin infördes är det i teorin folket som bestämmer men i verkligheten är det folkets ombud som bestämmer. Bättre det än att sådana som Saddam Hussein och Stalin styr politiken men vi måste ändå vara uppmärksamma på risken att demokratin förvandlas till politikervälde (vilket jag bevisligen i decennier varnat för när det gäller Sverige så skyll inte på mig om du inte sett det komma).

Opinionsundersökningsföretaget Novus har med siffror bekräftat en uppfattning som de flesta vuxna svenskar redan hade, nämligen att svenska ungdomar ofta inte kan skriva och även i övrigt har svårigheter med språket:

Chefer och universitets- och högskolelärare delar en gemensam allvarlig bild: unga skriver för dåligt. Nära hälften av Sveriges chefer har valt bort unga arbetssökande (18–25 år) på grund av bristande skrivförmåga. Bland universitets- och högskolelärarna bedömer 46 procent av lärarna de unga studenternas skrivförmåga som dålig. Detta visar två undersökningar från Novus gjorda på uppdrag av UR. 

Ett stort raseri härjar i USA och små raserier på samma tema försöker etablera sig i kulturella lydstater som Sverige. Till exempel försökte Afrosvenskarnas Riksorganisation driva kampanj för att riva skeppsbrostatyn över Gustav III för att kungen haft vinstandel i den slavhandel på svenska kölar som bedrivits under hans liv sedan den västindiska slavön Sankt Barthélemy år 1784 blivit svensk.

Det som utlöste USA:s stora raseri var troligen polismordet på den svarte medborgaren George Floyd i Minneapolis, Minnesota. Men utlösande faktorer duger sällan till att förklara de underliggande stämningar och sociala rörelser som ibland bryter ut i sådan våldsam vrede som vi sett i USA och i någon mån i Storbritannien.

Min gamle vän Lorentz Lyttkens och jag samtalade om rättsstaten och demokratin. Lorenz påpekade en sak som vid närmare eftertanke är självklar men som inte fått riktigt fäste i den politiska diskussionen i Sverige, nämligen att rättsstaten är fundamentet för demokratin. En indikation på detta missförhållande är att herr Google ger 13 400 000 träffar på sökordet demokrati, men bara 183 000 stycken på sökordet rättsstat.

Alla vet att barn till högutbildade och välavlönade föräldrar med kulturella intressen och ett i allmänhet berikande liv klarar sig bättre i skolan och på arbetsmarknaden än barn med illiterata och arbetslösa föräldrar som lever i socialt utsatta områden där det säljs knark på gatorna. Så är det troligen i alla länder. I många länder, till exempel Sverige, anses detta sociala mönster oacceptabelt och blir därför föremål för politiska åtgärder i syfte att utjämna förutsättningarna för de två barngrupperna. I statliga utredningar kallas detta ibland för välfärdsstatens ”kompensatoriska uppdrag”.

Världens andligt ledande kultur har åtminstone sedan andra världskriget varit USA och med andligt ledande avser jag inte alla de tekniska landvinningar som Amerika presenterat för världen – det löpande bandet, kopiatorn, transistorn och sådant där – utan förvandlingen av synen på människan och därmed på våra föreställningar om varandra och om lämpliga sätt att leva och försörja sig.

Titta på krafterna F1 och F2 i bilden. De drar åt nästan samma håll och förstärker därför varandra fast resultatet blir en kompromiss. Så är det med de två huvudsakliga ideologier som påverkar vårt samhälle, det vill säga PK-ismen och socialismen. Den ena representeras av kraften F1 och de andra av kraften F2. Själv skulle jag hävda ungefär att PK-ismen är kraften F1 och socialismen är kraften F2. PK-ismen är starkare. Samhällsdebatten handlar – eller borde handla – om hur dessa krafter egentligen ser ut, vartåt de verkligen drar och hur starkt inflytande vardera utövar.

Förut när jag jobbade med uppfinnare, entreprenörer, unga företag och innovationer och sådant där så insåg jag att idéer för det mesta är döda när de föds. Om de inte genast får neonatalvård med eller utan kuvös så klarar de sig inte länge. Du har säkert själv upplevt motsvarande. Man sitter och pratar med kreativa polare och någon får en bra idé som det aldrig blir något av eftersom ingen vårdar den.

Igår publicerades tre artiklar om koranbränningen i Malmö på detgodasamhället.se, en av Anders Leion, en av Nils Littorin och en av mig. Saken väcker heta känslor, det märker man inte minst i kommentarsfältet (och på att Mohamed Omars artikel, som startade hela diskussionen i förrgår, nu närmar sig 15 000 läsningar vilket gör den till en av årets mest lästa krönikor).

Särskilt intressant är kanske att Dagens Nyheters skribent Niklas Orrenius, som Anders Leion kallade ”en sympatisk idiot”, igår skrev en ny artikel där han med emfas framhåller just den uppfattning Anders kritiserar honom för.

Så här har jag uppfattat omständigheterna kring koranbränningen i Malmö nu i slutet av augusti. Konstnären, yttrandefrihetsaktivisten och bråkstaken Dan Parks och den danske islamkritiske politikern Rasmus Paludan från partiet Stram Kurs ansökte hos Malmöpolisen om tillstånd att ordna en demonstration där en koran inlindad i bacon skulle brännas. Paludan har tydligen gjort en grej av att bränna koraner i bacon på torgmöten i Danmark.

Många erfarna och kloka bedömare menar att coronapandemin kommer att bli en historisk vattendelare ungefär som Luthers brytning med påven med ett slags historia före händelsen och ett annat slags historia efter. Tidningarna är fulla med spekulationer om allt som kommer att ändras. Folk kommer att jobba hemma. Vi kommer att sluta flyga. Butiker slår igen och vi köper alltmer på nätet. Techbolagens inflytande växer. Biografbranschen vittrar bort för det är enklare att se filmerna hemma. Världshandeln minskar när företagen förkortar försörjningskedjorna och hellre köper från underleverantörer i Kinna än i Kina.

Jag har en mycket primitiv förklaring till existensens djupaste drivkrafter. Jag tror att allt levande vill äta, växa, föröka sig, överleva, varje art på sitt sätt. För det mesta råder därför djungelns lag i tillvaron. Djärva och vitala arter i rörelse över världen försöker slå sig fram och skapa fotfäste. I floran och faunan kallas det invasivt när jättelokan kämpar om kvadratdecimetrarna med existerande arter eller när de japanska ostronen tränger bort de bohuslänska ostra edulis, världens bästa ostron enligt min smak. Coronaviruset befinner sig på en motsvarande världsturné som, liksom för övriga arter, kommer att avklinga först när den inte längre kan föröka sig. Det är som bakterierna i ett provrör med näringslösning som förökar sig explosionsartat så länge det finns mat men sedan svälter och förintas.

I våras kom en statlig utredning på 783 sidor som heter En mer likvärdig skola. Allt är mycket grundligt gjort. I bilaga 3 redovisas ”genomförda möten och konsultationer” omfattande elva sidor med ungefär 350 namngivna personer. Jag är inte med på listan vilket bevisar att utredningen visste vad den gjorde. Om jag hade varit med så skulle jag ha insisterat på ett särskilt yttrande för att inte bli förknippad med en totalitär samhällssyn. (Den som läser listan upptäcker att det finns många kända och framstående personer som inte hyser sådana skrupler.)