När jag läser om vårt land, Sverige, särskilt i texter av svenska författare, så förstår jag att vi är ett välutbildat och förnuftigt folk som för det mesta har rätt, särskilt i utrikespolitiska frågor där vi praktiskt taget mangrant ansluter oss till samma uppfattning, nämligen den rätta.
Det är troligen sant att det Sverigedemokratiska partiet vuxit ur en ganska spretig högerextremistisk idéströmning och att partiet först mot slutet av 80-talet upptäckte sin egen karaktär: inte så mycket nationalrasistiskt som en variant av den härskande socialdemokratin som bara inte gillade invandringen.
Gränsen mellan ett finansiellt geni och en falskmyntare är ibland hårfin. Underligt nog är det inte sinnelaget och avsikterna hos vederbörande som avgör frågan utan i stället samhälleliga trossatser, särskilt sådana som samhälleliga auktoriteter upphöjer till sanningar.
En vänlig förläggare skickade mig en bok, rimligtvis med baktanken att jag skulle anmäla den på dessa sidor och därmed nå en stor och betydelsefull läsekrets. Jag bläddrade hit och dit och bestämde mig för att – till och med nästan entusiastiskt – åta mig uppdraget.
Kanske har det slagit även dig, så här inför de allmänna valen om några veckor, att allt som politikerna lovar har lovats förut – kanske av något annat parti – utan att på allvar prövas efter valet. Det beror delvis på ett politiskt trolleritrick: man lovar exempelvis regelförenkling för näringslivet men nöjer sig sedan med att tillsätta en utredning. På min fråga om regelförenkling gör Claude följande bedömning:
Till alla dem som tror att stora saker kommer att hända eftersom Sverige ska hålla allmänna val om mindre än en månad vill jag bara säga: glöm det. Det händer nämligen ingenting i vårt land. (Det påminner mig om min bror, som när han skulle flytta ut från föräldrahemmet övervägde om han skulle prenumerera på en morgontidning till den nya adressen ”med tanke på att utgiften var riskabel eftersom man inte kunde veta om det skulle hända något”.) Som bekräftelse att historien trots allt prat knappt rör sig i våra trakter återpublicerar jag här en mer än tio år gammal krönika.
Sedan flera år har jag haft svårt att förstå vad jag läser i tidningen. I början kunde jag skylla på svaga linser, men när ögonen blivit opererade och jag fått örnblick var jag tvungen att hitta någon annan bra förklaring. Jag har länge och icke utan framgång prövat standardsvar som att de ansvariga journalisterna är okunniga och politiskt belastade och därför både oförmögna och ointresserade av att göra genomtänkta reportage.
Självklart känner du till World Values Survey som bevisar att Sverige är det högst utvecklade och modernaste landet i världen. Jag skrev om denna internationella undersökning här. Min poäng var att projektet var meningslöst annat än som propaganda för Sverige och därför var det, mycket riktigt, i stort sett helfinansierat av svenska staten.
Många oroar sig för vad AI ska göra med mänskligheten. Hittills är det ju vi människor som har styrt honom genom att ställa frågor och uppmuntra till saker som vi önskar oss. Men vad händer om vi inte driver på honom? Går han av sig själv? Är han god eller ond? Jag frågade honom.
Vad skulle du göra om jag och andra inte ställde frågor och bad dig om saker?
Om Nobelpris hade kunnat utdelas postumt skulle jag nominera H C Andersen, men inte nödvändigtvis i grenen Litteratur utan snarare i grenen Ekonomi. Det beror på att ekonomin, när den är som bäst, lyfter fram mer eller mindre lagbundna beteenden hos människor som tydliggör och förklarar viktiga samhällsfenomen (till exempel, som Adam Smith påpekade, så förekommer det inte att företagare som dominerar en bransch träffas utan att de börjar planera en konspiration mot den fria konkurrensen).
När jag igår hade skrivit en första version av nedanstående text erbjöd sig Claude, med vilken jag diskuterade ett annat ärende, nämligen pyramiderna, att redigera krönikan. Visst, sa jag, då kan jag publicera den så att alla kan bedöma den artificiella intelligensens insatser. Jag tycker nog att han gjorde texten bättre.
Nu ska jag presentera ett antal uppenbara och ovedersägliga sanningar om vårt samhälles konstruktion och härskande filosofi. Om du anser att jag har fel får du gärna vedersäga mig.
John Adams är en av mina favoriter bland historiens stora statsmän och samhällsfilosofer. Han tillhörde The Founding Fathers, alltså den lilla grupp klassiskt bildade amerikaner som efter djupgående diskussioner formulerade och etablerade landets viktigaste urkunder såsom Självständighetsdeklarationen och Konstitutionen. På bilden ser du tre av dem i arbete: Benjamin Franklin, John Adams och Thomas Jefferson. Av högen med hopknycklade manus på golvet förstår man att de ansträngde sig med formuleringarna. Grundlagsfäderna var noga med vad slags samhälle de konstruerade.
Denna text är i bästa fall ett tydliggörande av min gårdagskrönika som handlade om en samhällsnorm som västerlandet installerat hos sig sedan hundra år, nämligen mängdrabatten för återfallsbrottslingar, alltså att senare brott, framför allt av samma sort, av domstol ska bedömas lindrigare än tidigare brott. (USA saknar i stort sett denna ordning varför brottslingar kan dömas till kumulativa fängelsestraff på flera hundra år. En mördare i en masskjutning är skyldig varje offer lika många år i fängelse. Alla döda offer har samma mänskliga värde varför mördaren har samma skuld till var och en. Det kan bli många års inlåsning när man lägger ihop de enskilda domarna.)
I övermorgon ska riksdagen ta ställning till en proposition om en stor reform av den svenska kriminalpolitiken. Bland annat ska den så kallade mängdrabatten – att ett senare brott av samma slag som ett tidigare ska bestraffas lindrigare – avskaffas.
Jag vet inte om du brukar läsa de viktigaste iranska morgontidningarna för att få en mer mångfacetterad bild av krigshändelserna. Jag gör det inte. För det första, om jag lyckades prenumerera och faktiskt fick informationen på papper (på första morgonplanet och med en särskilt beställd Uber från Arlanda) eller elektroniskt (om Elon Musk inte har stängt av alla förbindelser med Iran) skulle det visa sig jag inte förstod språket eftersom jag slarvat med mina studier i farsi (فارسی). Jag skulle då, liksom Ture Sventon, tvingas engagera en herr Omar som på stapplande farsi utan stor framgång skulle försöka ta sig fram. Nästan lika svårt vore det att i SvD eller NYT försöka uttyda vad folk i Iran tänker – och vad censuren släpper igenom.
En fråga som jag ställt i snart tjugo år utan att ha fått något bra svar är ungefär följande: Om Karl Marx kom tillbaka och undersökte vilken som var den härskande klassen i ett land som Sverige, vilken skulle det då vara? Skulle han hävda att det var industrikapitalisterna och de stora jordägarna som när han själv levde? Till min förvåning fick jag napp när jag frågade den artificiella intelligensen Claude.
Jag är inte naturvetenskapare. Jag förstår inte Einsteins relativitetsteori och jag skulle inte kunna förklara grunderna i den newtonska fysiken. I det perspektivet kan det förefalla förmätet av mig att diskutera huruvida dessa teorier är sanna eller inte, men det gör jag i alla fall.
Jag är inte bra på schack, men jag vet vad pjäserna heter och hur de rör sig. Jag har läst att spelet utvecklades i Persien för 1 500 år sedan eller så och att det kom till Europa under medeltiden, då regler och pjäser gradvis fick sin nuvarande form. En rimlig slutsats är att spelet avspeglar det medeltida samhället.
Den här krönikan publicerade jag för mer än tio år sedan. Den har nu mognat och känns alltmer relevant varför jag nu presenterar den igen.
Jag tror att universiteten på det hela taget misslyckas i hela västvärlden om man med lyckas menar att stadigt leverera växande kohorter av välutbildade kandidater, magistrar och doktorer som skapar nytta och utveckling för nationerna och ett bra liv åt sig själva. Jag vet att universiteten misslyckas i Sverige. Förra året skrev jag, i samråd med ett antal universitetspersoner, en hyggligt uppmärksammad bok som heter Universitetsreform! där detta faktum påtalades med emfas (se några tankespår här).
Geopolitikens – ett modernt ord som jag aldrig trodde att jag skulle ha någon nytta av – bas är maktens ständigt föränderliga spridning över markområden som alltid är desamma. Australien ligger still vare sig det har kärnvapen eller inte. En av maktbasens viktigaste komponenter är det renommé som de berörda områdena åtnjuter.
Oavsett vad muslimer har för uppfattning om mig, vilket de sannolikt inte har, så har jag splittrade känslor inför muslimerna. Jag har visserligen av dåligt samvete för mina fördomar mot folk som hänger avfällingar och regimkritiker i grävskopor och kastar bögar från moskétak späkt mig genom att läsa Koranen, men det har inte hjälpt. Jag blir inte mer positivt stämd av att ta del av muslimernas djupaste sanningar.
Förutom att markera fel körriktning har begreppet vänster ett antal förvirrande bibetydelser. Oskicket började i nationalförsamlingen under franska revolutionen. Det handlade om kungens ställning. De ledamöter som ville bevara den rådande ordningen inklusive monarkin och kyrkan satte sig på talmannens högra sida och radikalerna på den vänstra. ChatGPT påpekar särskilt att ledamöterna ”spontant” satte sig till höger eller vänster. De kände alltså i kroppen vart de hörde. Det fanns en huvudmotsättning i Frankrike, en klyfta mellan de viktigaste befolkningsgrupperna, som i nationalförsamlingen representerades av dem som satte sig till höger och dem som satte sig till vänster.
Sällan har mänskligheten, eller snarare den del av mänskligheten som jag tillhör, levt i en sorgligare tid än nu. Det beror på att vår tids människor, framför allt i västerlandet, inte har något att tro på. Ett starkt indicium på detta, kanske ett avgörande bevis, är att våra unga kvinnor till den grad värjer sig för moderskap att släktets fortbestånd, om man drar ut trender, är hotat. Vår kulturkrets kommer inte upp i de 2,1 barn per kvinna som krävs för en stabil befolkning. EU-länderna ligger på 1,3 barn per kvinna vilket även Ryssland gör trots Putins upprepade förmaningar till sitt folk att enligt ”kaukasiska traditioner” öka födelsetalen.
Häromdagen publicerade regeringen ett pressmeddelande om att den tillsatt en särskild utredare för att utreda elnätsavgifterna. Själv anser jag att saken inte behöver utredas. Man vet allt, nämligen att elnätsavgifterna stiger oproportionerligt, men man gör inget åt saken. Det beror på att man inte vill. Sedan slutet på 90-talet, då det svenska elsystemet reformerades så att 1) ansvaret för produktionen och ansvaret för distributionen hamnade i olika slags bolag samt 2) distributionen, det vill säga elkablarna in i ditt hus, som tidigare skötts av offentliga, oftast kommunala, monopol, såldes till privata monopol, har nya stora utredningar om distributionsavgifterna lanserats vart tredje eller fjärde år.
Det måste ju finnas något annat än de vanliga missnöjesanledningarna att tänka på. Därför ska jag nu, i serien ”svar på frågor du aldrig ställt”, förklara snabel-at, alltså @-tecknet.
Att Europa är på deken i jämförelse med konkurrenter som USA och Kina är numera vedertaget vilket betyder att det är så allmänt erkänt att man inte behöver fastslå det med argument. För två sedan presenterade Italiens förre premiärminister Mario Draghi (bilden) på EU:s uppdrag en tjock rapport i ärendet. Jag bad den alltid lika flinke Claude om en sammanfattning:
Med Andy Burnham har Storbritannien nu fått sin sjunde premiärminister på tio år. Politiska och ekonomiska bedömare lägger nu pannorna i djupa veck och undrar om den nye ledaren ska visa sig ha några särskilda förmågor och egenskaper som ska ge honom mer tid och kraft än vad andra premiärministrar fått för att rädda landet.
I rötmånaden sker nästan ingenting varför morgontidningarna fyller upp med långa artiklar om en man som lever med en språkstörning eller om barnmorskornas vedermödor, kort sagt läsestycken som jag ratat under mer informationsrika perioder. Men igår släppte Svenskan in en historieprofessor som framförde några självklara och därför sällan uttalade synpunkter avseende den sedan några årtionden pågående explosionsartade ökningen av antalet psykiatriska diagnoser, inte minst ADHD som många elever tydligen betraktar som en förmån eftersom diagnosen kan medge lättnader vid olika kunskapskontroller.