Det är allmänt bekant att man medan coronaviruset härjar ska hålla sig borta från andra människor. Det betyder att man ska stanna hemma och inte röra sig särskilt mycket. Gör folk det eller struntar de i denna levnadsregel som predikas av alla ledande politiker från Stefan Löfven till Donald Trump? Och om folk lyder ledarnas uppmaningar vilka människor är det som lyder mest och vilka lyder minst?

Om du hade frågat mig igår så hade jag ryckt på axlarna och sagt att det är svårt att veta men att det ser tommare ut på gatorna och på bussarna så någon effekt har uppmaningarna väl haft.

Ska individens eller samhällets intressen komma i första rummet när staten tvingas prioritera? (Observera att samhället är något mycket större och viktigare än staten eftersom det också omfattar det civila samhället – även om politiker gillar att skryta upp sig och kalla sig själva ”samhället” för att låtsas vara helheten. Det är ungefär som Ludvig XIV:s ”Staten, det är jag” eller som när landstingen förmätet upphöjer sig till ”regioner”, alltså att sjukvårdsorganisationer förvandlar sig till hela landsändar. ”Regiondirektör” smäller förstås högre än ”landstingsdirektör”.)

Sverige befinner sig, liksom övriga länder, i krig. Fienden är coronaviruset. Han vill döda så många människor han kommer åt. Om du inte tror att det är ett riktigt krig kan du jämföra dagens tidningar med dem som trycktes under andra världskriget. Då handlade tidningarna inte bara om kriget men det gör de nu.

Människorna kan försvara sig genom att gömma sig för hans anfall. Han skjuter inte så långt men han lägger försåtliga och osynliga mineringar på de mest oväntade ställen. Människorna kan också försvara sig mot hans mordlust genom att omsorgsfullt vårda sina sårade kamrater.

Politiker har två verktyg i sin låda: de kan skriva lagar och regler och de kan satsa pengar. Problem som varken kan bekämpas med lagar eller med statsbudgeten kan de inte göra något vettigt åt. Men även om de inte kan lösa problem med sina två verktyg så försöker de i alla fall enligt principen att för den som bara har en hammare ser alla problem ut som en spik. De måste nämligen se ut att vara fulla av handlingskraft.

Svenska politiker brukar vara bra både på att skriva regler och att göra av med pengar. I det perspektivet finns det en sak som förvånar mig när det gäller coronapolitiken. Det är att regeringen inte använder regelvapnet men däremot är villig att sätta sprätt på nästan hur mycket pengar som helst.

Jag är utkiken i masttoppen. Jag skriker att jag kanske ser land. Ljuset i tunneln. Kanske ropar jag hej innan vi är över bäcken. Statistiken är inte helt tillförlitlig.

Titta på bilden ovan. De grå staplarna visar hur många nya coronafall som identifierats i den kinesiska provinsen Hubei från sådäringa femtonde december förra året till den elfte februari i år. Toppnoteringen kom den tjugosjätte januari, vilket var ungefär sex veckor sedan start.

Hur ska man förstå vår tids mest framstående galenskap, alltså PK-ismen, det tänkande som företräds av personer som kallar sig ”woke” i engelsktalande länder? Till PK-ismen hör sådant som militant feminism och genusteori, klimatalarmism, föreställningen att den vite mannen i förening med marknadsekonomin är roten till allt ont och så vidare. Hur har denna skadliga intellektuella smitta kunnat uppstå och spridas?

Jag försöker förstå den svenska coronapolitiken som den beslutats av Folkhälsomyndigheten och de politiska härskarna (som antagligen inte tänker själva utan följer myndigheten men troligen ger myndigheten order om plötsliga drastiska åtgärder ifall allmän oro sprider sig; om folk bara håller sig lugna så får myndigheten hållas). För att begripa får man bete sig som paleontologer som rekonstruerar dinosaurier med utgångspunkt i upphittade ben.

Min vän läkaren sa att han tyckte det var en massa panik kring det faktum att folk dör i coronaviruset. Det dör ju folk i alla fall, sa han sådär kallt konstaterande som läkare ibland gör. Jag undrar hur många fler som dör i corona jämfört med hur många som dör i alla fall, avslutade han.

Sådana där frågor blir det bara arbete av. Jag kollade dödstal här, befolkningsstorlek här och coronainformation här.

Min erfarenhet av livet och studiet av Sverige är att fel och misslyckanden, även rätt grava sådana, inte orsakas så mycket av uppenbar ovilja, ondska och förödande inkompetens utan i stället av att de som fattat olämpliga beslut åtnjutit allmänt förtroende och haft ädla strävanden samt från början varit invaggade i tryggheten av att veta att de personligen inte skulle behöva ställas till svars för eventuella negativa konsekvenser av sina handlingar.

I sitt installationstal som nyvald amerikansk president mitt under depressionen år 1933 sa Franklin Delano Roosevelt följande:

Först av allt vill jag framföra min fasta tro att det enda vi behöver vara rädda för är rädslan själv… en namnlös, orimlig, oberättigad skräck som förlamar alla behövliga försök att förvandla tillbakagången till framgång.

Torbjörn Tännsjö är en utilitaristisk filosofiprofessor som jag alltid varit misstänksam emot. Han framstår som en trosviss gymnasist som fått en princip klar för sig och därför tror att den principen ska styra allt, ungefär som Greta Thunberg. Fast när det blir för tokigt plockar han på oklara grunder fram en annan princip som i undantagsfall får gälla.

Nu har Tännsjö på DN Debatt den 26 mars tagit sig an en viktig och aktuell fråga, nämligen hur vården ska prioritera bland vårdbehövande människor om vården inte klarar alla.

För en sådan som jag som har ambitionen att skriva krönikor som man med tillfredsställelse ska kunna läsa om hundra år eller mer så känns det besvärligt att behöva kommentera coronaviruset där inte bara antalet smittade utan även opinionerna skiftar från dag till dag.

Det började med att alla av medkänsla med dem som riskerar att dö av viruset bestämde sig för att allt måste göras för att bygga ut vårdkapaciteten på landets sjukhus. Det blev regeringens och statsepidemiologens första prioritet.

Jag köpte en teflonstekpanna av märket Tefal. Stekpannan låg i en sladdrig genomskinlig plastpåse med följande varningstext på sju europeiska språk, dock ej svenska:

Håll denna påse borta från spädbarn och äldre barn för att undvika risken för kvävning. Använd inte påsen i spjälsängar, andra sängar, sittvagnar eller lekhagar. Denna påse är ingen leksak. Kassera påsen så snart produkten är uttagen. Återanvänd inte denna påse.

Det lär finnas onda saker som för något gott med sig. Coronat är en ond sak. Skulle viruset kunna föra något gott i sitt spår? Ja, i den bästa av alla världar så skulle epidemin faktiskt kunna leda till en återhämtning för Sverige.

Det är kanske inte så sannolikt, men låt mig ändå fantisera om goda saker som skulle kunna hända och inte är helt otänkbara. Det första jag önskar mig är att fjällen ska falla från ögonen på svenskarna. När de inser hur tafatt våra politiska ledare, särskilt regeringen, hanterat den begynnande epidemin så kommer de att börja fundera på vad det är för ett skojargäng som de valt att styra landet. Sydkorea har per capita totalt lika många smittade som Sverige men befinner sig vid slutet av sin epidemi medan Sverige befinner sig i inledningen. Taiwan är också färdigt med sin epidemi, verkar det, med totalt 169 smittade mot över 2 000 i Sverige (innan det riktigt börjat i Sverige).

När man iakttar vilka märkliga konstruktioner det mänskliga tänkandet kan åstadkomma i syfte att rättfärdiga det ena eller det andra kravet på att bli försörjd på någon annans bekostnad så faller man lätt till golvet, kanske av beundran, kanske av skratt.

En av samtidens största och mest framstående industrier är den som tillverkar teser om att västerlandet och särskilt dess vita män är orsaken till allt ont – historiskt och samtida – och därför ska tvingas betala.

Dagens Nyheter är en del av denna industri som varje dag i sin kulturbilaga presenterar nya varianter av detta budskap. Så här lät det i en artikel av Stefan Jonsson den 1 mars:

Det bekymrar mig att vi vet så lite om coronavirusets dödlighet. Vetenskapsmän vill inte säga något vilket går att begripa eftersom det finns så många osäkra faktorer att man riskerar att komma med svar som ligger hela storleksordningar fel. Sådant vill forskare inte nedlåta sig till. Men jag kan göra det eftersom jag inte har någon vetenskaplig prestige som kan ta skada.

En utgångspunkt kan vara kryssningsfartyget Diamond Princess med 3 711 personer ombord – besättning och passagerare – som fick ligga i karantän utanför Japans kust i några veckor vilket måste betyda att alla ombord utsattes för smitta. Bara 17 procent, 634 personer, fick viruset trots utsattheten. Dessa personer testade alltså positivt för viruset. Hälften av dem var asymtomatiska och hälften uppvisade symtom. Sju personer dog vilket betyder 1,1 procent av de 634 smittade. Till saken hör att kryssningsfartyg lockar till sig en oproportionerlig andel gamla människor vilket kan överdriva dödligheten. Några bedömare menar att siffran kan behöva sänkas till 0,6 eller 0,7 procent.

Jag blir nog inte populär för den här krönikan men för samvetets skull så vill jag ändå skriva den så att ingen i framtiden ska kunna säga att jag inte varnade.

Välfärdsstaten inrättades för att hela folket av solidaritet med dem som drabbats av särskilda olyckor, till exempel fattigdom, sjukdom och annat elände, skulle hjälpa dessa utsatta. Gradvis under 1930-talet och framåt upptäcktes nya lidanden vars avhjälpande bedömdes vara en offentlig angelägenhet och därför inrangerades bland välfärdsstatens tjänster.


OPINION En bra regel för besättningar till sjöss är ”en hand för dig själv, en hand för båten”. Det betyder att sjömannen har ansvar både för sig själv och för båten. Att bara tänka på sig själv eller bara tänka på båten är båda undergångsrecept. Antingen blir båten herrelös eller också ramlar du i sjön.

Före detta medicinprofessorn och generaldirektören Nina Rehnqvist skrev ett kapitel som hette ”De tappade sugarnas sjukvård” i en bok som jag gav ut för några år sedan. Så här skrev hon bland annat:

OPINION Det är inte så mycket jag begriper om coronaviruset annat än att det sannolikt kommer att medföra stora problem och mycket lidande. Tyvärr verkar inte statsepidemiologen och hans kollegor i andra myndigheter – de som står för det officiella svenska tänkandet – heller förstå så mycket. (Läs den här artikeln av överläkare Anders Jansson på Danderyds sjukhus.) I varje fall har de inte talat om det för mig. (Vet du hur man känner igen en epidemiolog? Jo, han säger ”virus” i stället för ”viruset”, alltså även i bestämd form, typ ”Virus har nu kommit ända till Mångsbodarna”.)

Därför ska jag nu tala om vad jag tror att jag har fattat och så kan du som vet bättre korrigera mig om du orkar besvära dig.

OPINION Riksdagsincidenten där sverigedemokrater ville kalla ett antal chefer på statsmedia – även känt som public service – till kulturutskottet för att förhöras angående eventuell opartiskhet lämnar mig ingen ro. Det som jag först trodde var en struntsak och en storm i ett vattenglas är, misstänker jag nu, av fundamental betydelse för förståelsen av vårt samhälle och dess tänkande.

OPINION När jag hade en aktiebörs var min viktigaste uppgift att bedöma företag som ville sälja aktier till allmänheten och sedan bli noterade. Genom åren måste jag ha granskat över tusen företag. En allmän observation jag gjorde var att när bolagen vid en inledande skarp besiktning såg bra ut så såg de inte sällan ännu bättre ut när man grävde djupare. Även motsatsen var sann. Om man inledningsvis fick anledning att dra öronen åt sig kunde man vara rätt säker på att hitta än värre röta om man forskade mer noggrant.

OPINION Fredagen den sjätte mars sparade jag pappersupplagan av Dagens Nyheter ty jag blev förvånad över en del information och tänkte att detta kunde ge mig underlag för en krönika någon gång i framtiden. Föga anade jag att framtiden skulle komma inom så kort tid som nio dagar.

På nyhetsplats rapporterar tidningen om ansvariga svenska politikers och myndigheters uppfattning om coronaviruset:

Ökningen av antalet svenskar som drabbas av det nya coronaviruset har nått en topp och kommer snart att klinga av. Det säger statsepidemiolog Anders Tegnell vid Folkhälsomyndigheten till DN… Trots de senaste dygnens kraftiga ökning av antalet smittade så bedömer statsepidemiolog Anders Tegnell att risknivån inte behöver höjas till nivå 4, ”hög”. Något överraskande säger han tvärtom till DN att det värsta nu kan vara över: ”Det finns anledning att tro att vi kommer att peaka nu, att vi har peakat”.

OPINION Det som förvirrar och skrämmer med coronaviruset är nog att smittan gör en lång, elak näsa åt västerlandets högmod. (Bilden föreställer en medeltida pestläkare i skyddsdräkt). Vi är vana att den hjälpsamma och trogna vetenskapen ska lösa alla problem åt oss. Sjukdomar utom en del återstående besvärliga åkommor, allvarliga cancerfall till exempel, förväntar vi oss att läkarvetenskapen ska kunna hantera.

Men vetenskapen tycks inte rå på coronaviruset. I bästa fall kan ett vaccin ha utvecklats om något eller några år. (Jo, det provas med en del mediciner som tagits fram för andra ändamål. Här är den bästa sammanfattningen av läget som jag hittat. Det hetaste tipset verkar vara det gamla receptbelagda malariamedlet klorokin som Thomas Hedner omnämnt på denna blogg.)

OPINION I ett gott samhälle har medborgarna tillit till sina myndigheter. Medborgarna kan inte rimligtvis sätta sig in i allt som myndigheterna sysslar med till exempel om upphandlingen av Nya Karolinska har gått proffsigt till eller om Folkhälsomyndigheten tänker rätt i sin strategi mot coronaviruset. Tillit betyder att medborgarna trots att de inte kan förstå så mycket av allt detta ändå är övertygade att myndigheterna gör ett bra jobb.

OPINION Lite mer än en minut in i den här videon ställer intervjuaren följande snärjande fråga till Leif Östling: ”Tror du på demokratin i grunden?”. Det är ungefär som om en oppositionell höjdare på femtonhundratalet lite misstänksamt hade tillfrågats om han trodde på Gud. Östling försäkrar att han tror på Gud: ”Ja, absolut! Det är det bästa system vi har… Men det måste utvecklas över tiden. De som sitter i det här systemet får inte gå emot tiden.”

OPINION Jag hade en hund en gång. Hon hade fått lära sig att inte kissa inomhus. En gång blev hon lämnad inomhus så länge att hon måste ha nästintill svimmat av kissnödighet för när jag kom hem stod hon bredvid pölen och slokade med öronen och skämdes som en hund.

Jag är på väg att bli som den där hunden. Jag har lärt mig att det värsta som finns är att bejaka våldsbenägna så kallade fosterlandsvänner som vill marschera på gatorna i vita skjortor med runsymboler på armbindlar. Jag har ryst av obehag vid tanken på att dessa nazistanstuckna extremister skulle kunna få något inflytande i Sverige.

OPINION Det påstås att äldre människor har svårare att lära sig nya saker än yngre människor. Det skulle ha något att göra med att hjärnan torkar upp och stelnar med tiden så att det blir svårare att borra nya hål för att lagra ny information. Förlåt om jag uttrycker mig lite tillkrånglat men jag vill gärna framstå som en professionell hjärnforskare.

OPINION Enligt TT har det sedan valet 2018 i 23 kommuner lagts motioner om någon sorts slöjförbud. I sex fall har frågan avgjorts. I ett av dessa, Skurup, godkändes motionen. Skurups beslut fattades i mitten av december förra året men tycks ännu inte ha implementerats. I stället har det blivit protester från exempelvis Skolinspektionen och en rektor i kommunen. Samtidigt har antalet slöjbärande elever i Skurups skolor ökat markant.

Det här är ingen struntsak eftersom det troligen inte kommer att gå över av sig själv. I takt med att andelen muslimer växer i Sverige så kommer slöjproblemet, om det är ett problem, att öka. Därför gäller det att bestämma sig för om problemet finns och i så fall vari det består.