Det är spännande att ligga i den intellektuella frontlinjen mot framtiden och följa hur andra människor i andra länder förhåller sig till samma slags frågeställningar som artikuleras på den här bloggen.

En intressant fråga som numera allt oftare kommer på tapeten är om våra styrespersoner politikerna är medvetna om hur illa det står till med Sverige om man radar upp de värsta till synes olösbara problemen såsom migrationen, skolan, integrationen, coronapolitiken, infrastrukturen, brottsligheten och den tilltagande otryggheten.

Standardsvaret bland bildat folk är nej. De bildade kan inte få in i sina skallar att politikerna kan se samma värld som de själva och ändå inte reagera som de själva, nämligen med att ge hals, riva sitt hår samt även visa andra tecken på förtvivlan.

Läs inte det här. Läsekretsen vill bli engagerade och rättmätigt upprörd. Det här är inte en sådan text. Det här är en text för nördar. Jag har skrivit den bara för att dokumentera min egen förnöjelse över en aha-upplevelse.

Häromdagen skrev jag om skillnaderna mellan PK-ismens karaktär och beteende i USA och Sverige. Det är samma djur men det har utvecklats lite olika beroende på de lokala omständigheterna ungefär som Darwins finkar som trots att de tillhörde samma art såg olika ut i olika länder.

Min hittills oemotsagda uppfattning är att det gemensamma draget hos alla PK-istiska idéer är att de förespråkar tillstånd som är onaturliga i bemärkelsen att de inte uppstår av sig själva utan i stället kräver offentliga insatser för att komma till stånd. Om man exempelvis inte problematiserar mänsklighetens naturliga ordning visar sig människorna kunna indelas i två typer, män och kvinnor. Men PK-ismen anser att det därutöver bör finnas män som förvandlats till kvinnor och vice versa samt individer som saknar kön eller åtnjuter diverse ofta nyuppfunna tilläggskön. De fantasifulla PK-istiska möjligheterna är oändliga men det blir inget av dem utan offentliga insatser i form till exempel av skattefinansierad könskorrigeringskirurgi.

I snart tio år har jag försökt att förstå den politiska korrekthetens karaktär. Det tog mig ett tag att hitta nyckeln men sedan började bitarna falla på plats. Grundbulten är att PK-ismen är politikerväldets ideologi, de aktuella härskarnas troslära. Man kan jämföra med den marxistleninistiska ideologin hos det sovjetiska kommunistpartiet som också skrämde oppositionella människor med olika repressalier. ”Klassförrädare” kunde det heta då som det numera heter ”rasister och brunråttor”.

Sverige ska införa coronapass. Coronapasset är något slags dokument – kanske på papper, kanske något elektroniskt som ligger i telefonen – som utdelas efter vaccination. Passet är avsett att bevisa att bäraren inte smittar och därför efter passkontroll kan släppas in överallt där det finns coronarestriktioner, till exempel restauranger, flygplan och biografer. ”Målsättningen är att infrastrukturen för utfärdande av digitala vaccinationsintyg ska vara tillgänglig från och med den 1 juni 2021”, skriver socialminister Lena Hallengren.

Är ett coronapass en bra eller en dålig grej? Jag har frågat en i min kropp inneboende amatörepidemiolog (AE) om råd.

Om ett och ett halvt år ska det bli val i Sverige. Då ska de röstberättigade förtroendevälja landets styrespersoner för den kommande fyraårsperioden. Ordet förtroendevald definieras så här av Wikipedia:

Förtroendevald kallas den som genom val erhållit ett uppdrag och förutsätts sköta uppdraget i enlighet med sin övertygelse, till skillnad från dem som får ett uppdrag genom att anställas och förutsätts sköta det mer eller mindre utan hänsyn till sina egna åsikter.

När hållbarheten brister finns det ofta flera sätt att hantera de problem för mänskligheten som otillräcklig hållbarhet representerar. En hotad hållbarhet som jag särskilt tänker på är den som har drabbat jeansen.

Att mångfalden numera med väldig kraft trängt in i den svenska arbetsmarknaden är inte, som väluppfostrade tyckare hävdar, en anomali som bör motarbetas utan i stället ett nytt normaltillstånd som vanliga medborgare gör bäst i att anpassa sig till. När det finns folk som är villiga att jobba för mindre än en hundralapp i timmen spelar det ingen roll vad det står i kollektivavtalen.

Eftersom jag så sällan blir imponerad av vad folk säger men just nu har blivit det så skulle jag vilja tvinga dig, som troligen är lika trött som jag på allmänt pladder, att sätta av en timme av ditt liv i sällskap med den danske forskaren Bjørn Lomborg som inom ramen för sitt projekt Copenhagen Consensus Center jobbar med att rangordna olika världsproblem efter hur mycket nytta man får för pengarna när man försöker lösa dem.

Mest handlar det om klimatpolitik. Lomborg är motsatsen till Greta Thunberg. Han är vetenskaplig snarare än emotionell, han försöker övertyga med argument snarare än med utskällningar. Han föraktas snarare än avgudas av klimatalarmisterna.

Den italienske luftvägskirurgen Paolo Macchiarini utvecklade en metod för att transplantera in konstgjorda luftstrupar i patienter. Han fick mycket internationell uppmärksamhet för sina djärva planer och betraktades allmänt som ett nobelprisämne. Han hade charm och framåtanda. År 2010 rekryterades han av Karolinska Institutet och genomförde strax den världens första transplanteringen av en konstgjord strupe. Snart avslöjades Macchiarini som en bluff. Hans strupar fungerade inte. Patienterna dog. Transplantationer hade genomförts utan föregående etikprövning. Till råga på allt ljög han i obetydliga frågor som när han påstod att påven skulle viga honom med hans älskarinna trots att han fortfarande var gift med en annan kvinna.

Den här texten innehåller en tanke som möjligen inte är helt banal. Tanken kan förstås vara felaktig men då är den i alla fall sprungen ur ett gott uppsåt, nämligen en önskan att förstå en dagsaktuell grej som verkar underlig.

Det hör till saken att jag framfört tanken tidigare men eftersom den inte avsatt några tydliga spår i samhällsdebatten är det lika bra att jag tar den en gång till. Att repetera viktiga budskap är för övrigt ingen skam. Se till exempel på företaget Coca-Cola. Betänk hur mycket detta internationella bolag årligen satsar på att i världens befolkning inskärpa sitt firmanamn. Syftet är att alla människor ska ha lärt sig dessa fyra stavelser utantill så att de inte av misstag köper någon annan läskedryck när de går till ICA-butiken. Hur många gånger måste då inte jag framhålla mitt budskap, som är långt mer komplext, för att det verkligen ska ta skruv?

Det är inte utan att man kan längta tillbaka till gamla tiders socialdemokrati som kämpade för arbetarklassen och kände ett ansvar för Sverige, ett ansvar som bland annat innebar att partiet höll kommunisterna kort både, förstås, för att kommunisterna konkurrerade om rösterna och för att många av dem beundrade Sovjetunionen och ville göra revolution även i Sverige.

Jag känner inte Dagens Nyheters skribent Bengt Ohlsson annat än från tidningssidorna och då som en hederlig och habil penna. Nu har han skrivit en artikel i kulturbilagan där han förklarar varför han valde att inte engagera sig som skribent i den åtminstone för tillfället avdomnade tidningen Bulletin. Ohlsson framställer historien på ett självutlämnande sätt och sig själv som en obeslutsam Hamlet: Att skriva eller inte skriva? (Han valde till slut att inte skriva. ”Jag fegade ur”, är hans egna ord.)

När min bror för länge sedan gjorde sig redo att lämna föräldrahemmet för att etablera eget boende uppstod frågan om han skulle prenumerera på någon morgontidning. Han var mycket tveksam ty, som han sa, man kunde ju inte vara säker på att det skulle hända något alla dagar och risken var därför att han slängde ut prenumerationspengar i onödan.

Vad min bror inte tänkte på – eller kanske faktiskt hade insett – är att en motsvarighet till Parkinsons lag gäller inom media. Parkinsons lag säger att ”en arbetsuppgift kommer att utvidga sig så att den fyller den tid som är tillgänglig för att utföra den” (vilket är skälet till att till och med pensionärer kan känna sig jäktade; om man har för lite att göra lär man sig att genomföra arbetsuppgifterna på ett mer tidskrävande sätt). Det är likadant med media. Råder det nyhetsbrist ser man till att älta de få notiser man har så att de fyller ut all tillgänglig tidningsyta och etertid.

Vad som i grunden skiljer den mångårige miljökämpen Björn O. Gillberg, numera metanolföretagare i Värmland, från de vanligast förekommande unga politiskt korrekta miljövännerna, ofta kvinnor inom exempelvis miljö- och centerpartierna, har jag inte undersökt men jag tror att olikheterna beror på att Björn är förnuftig och kan räkna och för det mesta, kanske alltid, hamnar rätt i sina bedömningar.

Jag tror att Sveriges politiker regelmässigt misslyckas med att uppnå sina mål och löften i frågor där det går att mäta måluppfyllelsen. I början av 2016 sa dåvarande inrikesminister Anders Ygeman att 80 000 personer skulle utvisas under året. (Det blev lite över 20 000 om man räknar med de 15 000 som återvände frivilligt.) Inför valet 2014 lovade Stefan Löfven att Sverige 2020 skulle ha Europas lägsta arbetslöshet. I själva verket blev Sverige det land i Europa där arbetslösheten ökade allra mest under perioden. Det kan hända att mitt selektivt ondsinta minne bara letar efter misslyckanden men tills detta visas anser jag att mitt minne är i mint condition.

Det är genant att erkänna att jag värderar livet så lågt att jag söndagen den 21 mars ägnade 45 minuter åt att titta på SvT:s nyhetsprogram Agenda. Det finns ändå så mycket högklassigt material att se. Det stod till slut och vägde mellan Clint Eastwood-filmen Pale Rider från 1985 och Agenda. Till slut valde jag Agenda eftersom jag aldrig får ut något intressant ur detta högrankade prestigeprogram och tyckte jag borde ge SvT ytterligare en chans i stället för att bara gnälla.

Ibland letar jag i bokhyllan efter något intressant att läsa till kvällen. Häromdagen gjorde jag ett fynd i form av en ouppsprättad bok från 1933 av Alma Söderhjelm. Författaren visade sig ännu inte ha deplattformerats av herr Google så jag kunde inhämta att hon var född i Viborg år 1870, att hon var en av de första kvinnorna i Finland att avlägga doktorsexamen, att hon skrev böcker som chockerade samtiden och att hon var särskilt intresserad av ”förhållandet mellan män och kvinnor”. En väninna hade frågat henne om det var sant att hon var älskarinna till prins Vilhelm varpå Alma spände ögonen i väninnan och sa att ”det heter mätress när det handlar om kungliga personer”.

Historiens gång medför förändringar. (En del föreställer sig att historien på något vis numera går fortare för att det kommer fler iPhone-modeller per år än tidigare men det tror inte jag.) För västerlandet har förändringarna under mer än ett sekel på det hela taget varit förbättringar och vi tror därför, eller vill tro, att framstegen är inkodad i tillvarons DNA.

Numera kommer allt tydligare tecken på att det gamla fina mönstret inte längre håller. På punkt efter punkt kan man ana förfall i stället för stadig förkovran. Även om Sverige är svårt drabbat så är vi inte ensamma ty samma tendenser visar sig i andra av de länder som brukar kallas jämförbara. (I en del stycken är vi särskilt hårt drabbade. Tidningen Forbes rangordnade nyligen länderna efter olika kriterier, till exempel befolkningens genomsnittliga intelligens. De sex klyftigaste länderna var asiatiska och sedan kom Finland på sjunde plats. Sverige hamnade på plats 22 och når inte ens det ”genomsnittliga” IQ 100, vilket är precis där Mongoliet ligger.)

Världen anses bli mer polariserad. Säpo bekymrar sig över ”ökad polarisering” enligt teveprogrammet Agenda. Även i andra länder talas det om motsättningar som blir allt starkare.

Det känns sant även om ingen, vad jag vet, har försökt beskriva karaktären hos detta framväxande tillstånd. Vad betyder ökad polarisering? En klok kvinna som jag talade med häromdagen hävdade att det numera inte längre går att föra politiska samtal med folk. Kunde man tidigare resonera med meningsmotståndare? frågade jag. Jag vet inte, svarade hon, men nu går det ju ibland så långt att samtalsklimatet inom familjer och sedan länge etablerade vänkretsar nästan förbjuder andra samtalsämnen än vädret och Let´s Dance.

När Stalin bestämde sig för att genomföra något djärvt projekt för att förbättra sovjetmänniskornas allmänna välmående, till exempel att kollektivisera jordbruket eller vända på flödet av Sibiriens floder för att kunna odla mer bomull, så gav han bara order till några lämpliga avdelningar inom sovjetbyråkratin som verkställde enligt ordförandens instruktioner.

Stalins metod var en härskares naturmetod. När härskaren vill något så säger han till och sedan blir det, med lite tur, som härskaren ville ha det. Men Stalin hade inte alltid lika mycket tur som andra härskare. Till exempel vrenskades sovjetmänniskan när det blev tal om kollektivisering. Stalin tog i med hårdhandskarna vilket kostade kanske tio till sextio miljoner ryssar livet.

Ett trist men oundvikligt faktum är att tjänster som är gratis för konsumenten, till exempel skattefinansierade verksamheter i olika offentliga system, måste ransoneras om de uppfattas som attraktiva av konsumenten.

En del gratistjänster, till exempel rotfyllning, behöver inte ransoneras ty patienten vill helst inte ha dem. Ingen okynneskonsumerar rotfyllningar. Man har inte fredagsmys med rotfyllning hos tandläkaren.

Livet har varit hyggligt mot mig men det hindrar inte att det funnits fasansfulla upplevelser. Det har hänt att jag känt mig som Tantalus, du minns han som var hungrig och törstig men varken kunde äta eller dricka ty när han sträckte sig mot frukterna som hängde ovan honom lyftes de utom räckhåll och när han ville fånga vattnet i sina skopade händer sjönk det undan. Tantalus såg det enkla som behövde göras men illvilliga yttre omständigheter berövade honom makten att lösa sina problem.

Det svenska vaccin- och restriktionsmotståndet har börjat formera sig och till och med ordnat demonstrationer för sin sak. Jag har inte hört vaccinkrigarnas argument men jag har fördomar mot dem. Jag betraktar dem som foliehattar som säkert inte bara oroar sig för landstingsregionens sprutor utan också för sådant som minkars lidanden och hotfulla kometer. Troligen lever de på ekologisk mat.

Debatten om samhället och demokratin och sådana saker är enligt min uppfattning alldeles för snäv och det verkar gälla både i Sverige och andra länder. Man pratar mycket om regelverket – om det ska vara majoritetsval i enmansvalkretsar eller proportionella val som i Sverige, om det ska finnas en författningsdomstol, om ämbetsmän ska kunna fällas för sina tjänstebeslut och så vidare – men det sägs föga om det som verkligen spelar roll, nämligen vad människorna har i skallen.

Det kan hända att det finns andra kulturer som är lika förljugna som den svenska men jag kan inte komma på någon. Med ”förljugen” menar jag just förljugen, inte ”dålig”. Dåliga kulturer kan jag lätt peka ut, till exempel sådana där man dödar avfällingar eller stenar otrogna kvinnor. Men dåliga kulturer behöver inte vara förljugna eftersom de för det mesta, vad jag vet, inte hymlar med sina värderingar.

Den svenska skolan erbjuder ett bra exempel på det svenska hymlandet. Som Mohamed Omar skrev häromdagen är det vanligt att somaliska föräldrar i Sverige sätter sina barn i islamiska friskolor och att gammelsvenska föräldrar i Sverige sätter sina barn i svenska friskolor som lyckas behålla sin gammelsvenska prägel (åtminstone i bemärkelsen att det inte går så många invandrarbarn där).

En av mina livsuppgifter har varit att agera Paulus till Milton Friedmans Jesus. Jesus hade idéer som var så djärva att folk knappt fattade men Paulus, som var mer praktiskt lagd, översatte till något som folk kunde begripa och i någon mån följa (samtidigt som Paulus, enligt min mening, förvanskade Jesu budskap, men det är överkurs).

Friedman hittade på vad jag döpt till ”kundvalsmodellen”, alltså en ordning där medborgarna fritt kan välja mellan olika leverantörer av en del offentligt finansierade tjänster och den valda leverantören erhålla ersättning, till exempel så kallad ”skolpeng”, från stat eller kommun som betalning för utförda tjänster, till exempel ett års utbildning för en elev i högstadiets avgångsklass.

Man kan inte lita säkert på sitt minne eftersom minnet antagligen modifieras för att ständigt vara kompatibelt med de sinnesförändringar man genomgår under livet. Men så här minns jag.

För ett antal årtionden sedan var samhällsförhållandena mer stabila än nu i bemärkelsen att regelverket var striktare och mer allmänt accepterat. Till exempel hölls rigoröst på uppgjorda tider såväl officiellt som i privata sammanhang. Skolans lektioner startade prick på schemat, tågen kom i tid och det gjorde även gästerna när det var kalas. Jag minns en gång när mina föräldrar bjudit gäster till middag klockan sju. Fem i sju råkade jag öppna ytterdörren och fick se ett gäng finklädda människor stå med blommor i händerna i avvaktan på att den fastställda tidpunkten skulle inträffa.

Om jag vore en ledande politiker i vilket riksdagsparti som helst – sverigedemokraterna undantagna, ty deras funderingar går kanske i andra banor – så skulle jag tänka ungefär så här.

Läget är trots allt ganska bra. Partierna har etablerat ett hyggligt ömsesidigt modus vivendi. Vi skäller visserligen på varandra men vi vet att när det kommer till kritan så blir det inga uppslitande politiska strider. Alla tycker visserligen att alla andra har fel men samtidigt vet alla att det bästa för var och en av oss är att stabiliteten upprätthålls.