Troligen finns det fel och missuppfattningar i följande text som du gärna kan hjälpa till att lägga till rätta. Det handlar om en av vår tids sannolikt viktigaste frågor, nämligen den kamp mot tech-jättar – som exempelvis Alibaba, Tencent, Apple, Facebook, Google – som drivs både av det kinesiska kommunistpartiet (KKP) och amerikanska myndigheter.

En vän frågade mig varför jag besvärar mig med att studera portugisiska. Han tyckte det var en udda sport. Tja, sa jag, som svensk blir man normalt bekant med två kulturer, den svenska som vi har inpå oss och den amerikanska som vi får över oss genom den (nog så värdefulla och berikande) amerikanska kulturimperialismen. Men resten vet vi oftast inget om. Därför gillar jag att sniffa lite försiktigt på en annan ordning som råkar ha blivit den lusofona – betyder portugisisktalande – världen.

Det västerland som är mitt hem har med tiden blivit allt tokigare, det är min ovetenskapliga men fasta övertygelse. Jag tror jag vet vad det beror på.

Visst fanns det dårar även tidigare. Jag själv var en gång marxist och medlem i vänsterpartiet kommunisterna, men det ursäktar jag med min ungdom och med att villfarelserna gick över ganska snabbt. Jag kan också ursäkta mig med att jag inte var så mycket marxist som oppositionell. Marxismen blev en högst tillfällig inkarnation av oppositionslusten.

En oroväckande sak är att vi i vårt land, enligt min mening, inte har någon seriös diskussion om PK-ismen, till exempel vad den innebär, varifrån den kommer, vem den gynnar och så vidare. Själv har jag visserligen lagt fram teorier sedan den här bloggen startade men mina betraktelser har inte gjort så mycket intryck. Kanske förtjänar de inte bättre. Men att mina hugskott eventuellt inte håller förklarar inte varför saken i allmänhet inte diskuteras vilket är märkvärdigt med tanke på det politiskt korrekta tänkandets ideologiska dominans i vårt land. Det är som om man på 1600-talet inte hade funderat över kristendomen.

PK-ister är för det mesta optimister eftersom de menar att de svenska problemen kan lösas bara man sätter av lite resurser och är lite bestämd. Deras grundinställning framgår av paroller som ”Sverige är ändå ett rikt land” varmed de menar att alla nödvändiga resurser finns så att det enda som fattas är sätter igång att använda dem.

En av mina käpphästar är att u-landsbistånd inte fungerar. Min tes är mycket hårdare än nästan alla andra biståndskritikers (utom möjligen skotten och nobelpristagaren Angus Deatons, bilden). Jag säger inte att problemet är att pengarna placeras på konton i Zürich av korrupta ministrar i mottagarländerna. Jag tror till och med att det vore bättre om biståndet hamnade i alplandet eftersom det då inte kan stöka till mottagarlandets egen flämtande ekonomi.

Å ena sidan tror jag inte på framtidsstudier vilket jag rätt ofta förklarat på den här sidan. Jag har ju ändå jobbat på ett statligt framtidsinstitut så jag borde veta. Lön fick jag också vilket kan vara ett tecken på att min synska förmåga inte ansågs helt värdelös. Men jag tror som sagt inte på spådomar.

Jag äter ofta lunch med vänner. Mat ska man ju ha i alla fall och på det viset så får jag reda på hur andra människor tänker. För det mesta tänker de som jag vilket tvärtemot den vanliga uppfattningen främjar vår gemensamma förståelse av saker vi funderar på. Den gängse uppfattningen är att när folk med ungefär samma inställning träffas så utvecklas inga tankar. I stället, hävdas det, uppstår en ekokammare där kontrahenterna bara upprepar sina gemensamma fördomar.

Fakta ligger på bordet och alla är medvetna om dem. Kriminaliteten är värre än någonsin och verkar bara tillta. Folk blir rädda och törs inte röra sig fritt som förr i tiden (förr i tiden betyder för fem år sedan och tidigare). Bekymrade och kreativa medborgare kommer med förslag: sänk beviskraven, stäng gränserna för invandring, strunta i de juridiska finesserna, förläng straffen och låt den tredje domen för vilket brott som helst ge minst tio års fängelse, upphäv medborgarskapet för nysvenskar som begår brott inom fem år, utvisa hela familjer om någon familjemedlem blir dömd.

När politiker griper in för att lösa problem används de två redskap de har i sin låda, nämligen regler, det vill säga lagar och andra föreskrifter, och pengar, som kan omvandlas i tjänster, byggnader, vägar etc. Det känns som om samhället gradvis blir alltmer komplicerat medan detta pågår (även om användningen av IT till stor del döljer graden av komplexitet eftersom så många interaktioner sker osynligt i bakgrunden – men tänk dig bara att varje datakörning vore en blankett så inser du att Sverige vid det här laget ljutit stämpel-, register- och arkivariedöden). Möjligen är detta en sociologisk järnlag.

Vid det här laget vet alla att Afghanistan är ett korrupt land och att de satsningar som västerlandet gjort under tjugo år försvunnit genom olika slags bestickning. Men det där med mutor och underslev är mycket mer komplicerat än man kanske anar.

Många okunniga människor typ Mona Sahlin har hävdat att Sverige inte har någon särart eller svensk kultur. På samma tema har feministerna hävdat att svenska män har samma grovt kvinnofientliga attityd som alla män i hela världen enligt principen ”samma talibaner här som där”.

När något så oväntat och obehagligt händer som att talibanerna på nio dagar övervinner västvärldens samlade militära krafter och västvärlden med svansen mellan benen flyr för sina liv från Afghanistan blir man nästan tvungen att reflektera. Hur kunde det gå så här? Och när man sedan reflekterat en stund kan man inte annat än undra om det hela inte var ödesbundet. I varje fall undrar jag det. Kunde utfallet ha blivit något annat?

För ungefär fyrtiofem år sedan hade jag förmånen att som Sida-anställd vikariera för någon annan Sida-anställd ett tag i New Delhi. Jag gillade och vämjdes av Indien. Jag gillade att bo några dagar på ett hotell i nedre Himalaya. Dit reste de som hade råd att anse hettan i Dehli outhärdlig. Man serverades early morning tea av en två meter lång sikh i vit uniform med rött skärp och röd turban klockan sex på morgonen.

En vän till mig som är begåvad och erfaren nog att se klart är naturligtvis bekymrad över nationens framtid. Jag ser inget hopp någonstans, säger han. Det beror på att våra hjärnor är felprogrammerade.

Vad menar du? frågar jag.

Det räcker egentligen med ett enda ord för att du ska förstå, svarar han.

Vilket ord? undrar jag som inte förstår ett dugg.

Brottsförebyggande rådet har som bekant nyligen kommit fram till att utlandsfödda från vissa ursprungsländer är mer kriminella än inrikes födda av inrikes födda föräldrar och att den mest brottsbelastade av alla undersökta grupper i Sverige är inrikes födda till utrikes födda föräldrar. Sedan ägnar sig Brå åt ett tjugotal sidor i Rapport 2021:9 åt att fundera över vad detta kan bero på och kommer fram till att det inte finns någon ”enkel förklaring till överrisker för brott” och att det behövs ”fortsatt forskning”. (Har man någonsin sett en offentlig utredning inom det sociala avslutas på annat sätt än med begäran om mer forskning?)

Jag har gjort en observation vars sanningshalt är osäker men som känns viktig om den faktiskt skulle vara sann. Det handlar om en av mig påstådd avgörande skillnad mellan vad staten gjorde för hundra år sedan och nu.

Enligt en konsultrapport från Göteborgs kommun – som verkar ha publicerats flera gånger tidigare men det må väl vara hänt eftersom innehållet är intressant – råder en tystnadskultur i kommunen. Tystnadskulturen går ut på att kommunens tjänstemän inte törs rapportera om trakasserier de utsätts för i tjänsten, till exempel hotelser från en socialbidragstagare som blir nekad tilläggsbidrag. Tjänstemännen är rädda inte bara för att bidragstagarna ska förverkliga sina hot utan också för att tjänstemännens kommunala chefer, som inte vill erkänna problem som förnekas av ledande PK-ister, ska ta avstånd från de utsatta underlydande och förvägra dem olika förmåner i tjänsten. Ungefär så har jag förstått det.

Liksom det i familjer kan finnas saker som man inte talar om, inte nödvändigtvis för att de skulle vara skamliga utan bara för att allt inte mår bra av att dryftas, så finns det i samhället förhållanden som inte diskuteras. (Detta är egentligen inte konstigare än att folk inte drar ned brallorna och visar rumpan på Stureplan trots att inga skumma hemligheter därmed skulle avslöjas.) Ändå döljs därigenom fakta som kan vara nödvändiga för förståelsen av hur folk beter sig.

Det som hände i Afghanistan i början av augusti är helt obegripligt om man betraktar det med de västerländska glasögon vi med så stor framgång använt sedan länge – där länge betyder sedan drottning Victorias av England tid eller i varje fall sedan andra världskrigets slut. Det västerländska världssamfundet administrerat av USA har nu emellertid åkt på mer stryk än vi trodde var möjligt. Vi har i tjugo år ägnat oss åt att med gemensamma krafter bekämpa Afghanistans talibaner för att skapa demokrati och installera mänskliga rättigheter, till exempel flickors rätt att gå i skola. Över fyrtio västländer har varit inblandade i detta nationsbygge. Sverige har varit en framstående deltagare. Vi har haft ett halvt tusen soldater på plats och Afghanistan har varit det största mottagarlandet för svenskt bistånd. Talibanerna tillintetgjorde oss på lite mer än en vecka.

Birgitta Sparf skrev häromdagen att Sverige är ”en failed state på spikrak väg mot totalt sammanbrott”. ”Failed state” och ”sammanbrott” kan jag hålla med om, men inte ”spikrak”.

Vad göras skall är allaredan gjort. I herredagsmän, resen inte så fort!

Så beskriver Carl Grimberg i Svenska folkets underbara öden de utrop med vilka bönderna mötte herremän på väg till 1686 års riksdag i Stockholm. Karl XI hade gradvis tagit makten från adeln och gjort sig enväldig. Bönderna som gärna såg att adeln näpstes passade på tillfället att håna sina herrar för att de förlorat kontrollen över riksdagen. Poängen var att de reguljära beslutsfattarna hade blivit omkörda av en som hade mer handlingskraft och eld i baken, nämligen kung Karl.

Om du vill ha en genomarbetad och troligen vederhäftig utvärdering av den svenska coronastrategin så har Statsvetenskaplig tidskrift just kommit ut med en rapport på 598 sidor skriven av 34 akademiska forskare från olika lärosäten. Det är nog inte så sannolikt att dessa skulle ha missat någon betydelsefull statsvetenskaplig aspekt av frågan.

Som daglig textförfattare tycker jag att jag måste säga något nytt varje dag för att inte tråka ut eventuella läsare. Men jag har upptäckt att det i hela Sverige sammantaget inte presenteras en ny idé vareviga dag – leta själv så får du se – så sannolikheten är just jag skulle välsignas på det sättet är försumbar.

Den femtonde augusti föll Kabul och därmed hade talibanerna gjort sig till herrar över Afghanistan. Situationen var besvärande inte minst för Sverige. Sverige hade deltagit militärt med femhundra man under tjugo år. Vi var i krig och talibanerna var våra fiender som alltså nu hade vunnit kriget. Afghanistan var det största mottagarlandet av svenskt utvecklingsbistånd med runt en miljard kronor om året varav 200 miljoner till Svenska Afghanistankommittén (SAK) som med närmare 6 000 lokalanställda liksom skött det svenska biståndet på entreprenad.

Så vad ska Sverige göra nu? Det finns två extremlösningar plus ett antal däremellan.

En vän bjöd på lunch och ville diskutera ett viktigt ämne.

• Vet du varför vänstern alltid har det psykologiska övertaget i alla politiska diskussioner? frågade han.

Jag svarade med min i sammanhanget rätt ovidkommande käpphäst att det inte handlar om vänster och höger utan om PK-ister och nettoskattebetalande medelklassare. Då såg han medlidsamt på mig och sa att det är enklare att säga vänster och höger och att han tänkte fortsätta med det.

Det finns en i Sverige kvarhängande drift hos kloka och politiskt intresserade människor att tolka allt som sker i samhället som ett resultat av socialdemokratiskt inflytande. Denna uppfattning är naturligtvis inte gripen ur luften eftersom socialdemokratin har varit den ledande politiska kraften under hundra år och väl fortfarande är det även om rörelsen sedan den händelse som visas i bilden går åt ett annat håll.

Ett av de stora mysterierna med den afghanska situationen är att alla tycks ha blivit tagna på sängen av talibanernas maktövertagande. Den första stora afghanska staden föll i talibanernas händer den nionde augusti och den sista, Kabul, kapitulerade mindre än en vecka efteråt. Afghanistan blev talibanernas nästan utan strid.

Sverige styrs som bekant av ett politikervälde som hämtar sin legitimitet i en nationell myt om att vårt land är en humanitär stormakt som bättre än andra länder vet hur sociala myndigheter kan lyfta människor ur svaghet och misär och skapa ett gott samhälle. Vad vore det för särskilt med det officiella Sverige om föreställningen om Sveriges unika förmågor inte kunde upprätthållas? Det är detta den ängsliga omsorgen om den internationella ”Sverigebilden” handlar om.