Vänta, jag ska bara…

Patrik Engellau

Hur många gånger har man inte ropat till sina barn, när de var små, att skynda sig på för att hinna till skolan och fått ett svar som börjar med ”Vänta, jag ska bara” och slutar med något som innebär att det Privata Nöjet får företräde framför Plikten. Vi som är lite mer handlingssnabba – eller otåliga om man så vill – är rätt trötta folk som ”ska bara” i stället för att ägna sig åt vad de borde ägna sig åt, nämligen att utföra sina åligganden.

Plikter och åligganden är ofta jobbiga så det inte så konstigt att människan har en benägenhet att fly in i behagligare sysselsättningar, till exempel sammanträden med wienerbröd. Vänta, vi ska bara göra en utredning innan vi kommer till skott. Vänta, vi ska bara vila oss i form innan vi tar över regeringsmakten från Löfven-gänget.

För mig framstår svensk politik som en ”ska bara”-grej. Vi ser problemen, men går inte pang på rödbetan och börjar lösa dem, utan vi ägnar oss åt förspel och preludier som ofta får ett eget liv. Ibland blir preludierna, snarare än de problemlösande åtgärderna, själva saken och livets mening för de politiska beslutsfattarna. Vi ska bara se om vi kan komma överens med de andra allianspartierna innan vi avsätter Löfven. Äsch, det gick inte. Det är väl inte vårt fel?

Läs mer

Varning för lurendrejare

Patrik Engellau

Den svenska välfärdsstatens misslyckanden har uppenbarats genom migrantkrisen, som inte är dess orsak, men väl det symtom som tydligast av alla pekar mot sjukan.

Det har nu gått så långt att till och med representanter för det som system, alltså politikerväldet, som så flagrant misslyckas, börjar ge uttryck för missnöje. Samordnings- och energiminister Ibrahim Baylan skriver i Aftonbladet under rubriken ”Vi gjorde fel – därför ökar segregationen”:

Klyftorna växer. Fastän vi i Sverige har försökt bryta utvecklingen har vi misslyckats…Som samordningsminister har jag försökt gå till botten med varför insatser misslyckats med att bryta segregationen. Både genom att gå igenom utvärderingar av statens insatser de senaste 20 åren och genom att möta forskare och människor från olika discipliner som jobbar med dessa frågor för att lära av tidigare erfarenheter och evidens.

Vilket fel är det då man gjort? Jo, det är:

Läs mer

Embarras de richesse

Patrik Engellau

Titeln betyder ”rikedomens besvär”. Fattigdomens besvär är välkända sedan årtusenden. Mänskligheten har bittra erfarenheter av svält, sjukdom, krig och död i fattigdomens fotspår. Men rikedomens besvär, vad är det? Om vi bortser från spleen – den individuella miljardärens melankoli – så tror jag att överflödets dilemma framför allt manifesterar sig på samhällsnivå. Underligt nog verkar vi vara bättre på att producera ett överflöd än att konsumera det på ett värdigt sätt. Det är ymnighetens kval.

Låt mig ge ett exempel. Om man kliver upp till sista högsta etaget på Maslows behovstrappa står det ”självförverkligande” eller något ditåt, ofta med förklaringar som ”moral, kreativitet, spontanitet, problemlösning” etc. Det är sådant vi således förväntas hålla på med när vi har tid och pengar så det räcker.

Man skulle i så fall förvänta sig att ett land som Sverige vore fullt med poeter och andra slags skönandar, till exempel att det stod tavelmålare med stafflier i stället för romska tiggare i gathörnen. Men verkligheten antyder att vi hellre försörjer tiggare än tavelmålare.

Jag tror emellertid inte att problemet är att det råder större efterfrågan på tiggare än på tavelmålare. Problemet är att det finns nästan hur många potentiella romska tiggare som helst, men väldigt få bra konstnärer. Gud gör bara något dussin konstnärliga genier (om man räknar in alla sorter från tonsättare till poeter och skulptörer) per årskohort. När staten försöker leka Gud och gynnar de sköna konsterna med ökade anslag för att få fram fler konstnärssnillen så misslyckas detta kapitalt. Vi får bara mer dålig konst och obegriplig litteratur.

Läs mer

Upprepning om den svenska rasismen

Patrik Engellau

Budskapet i den här texten har jag framfört förut, men varför kan inte jag få upprepa mig när alla andra gör det? Skulle prästen sluta be bönen Fader vår för att han bett den så många gånger tidigare? Har man något viktigt att säga så får man älta det tills något sker och man inte längre har anledning till fler påpekanden.

Sverige är rasistiskt. Med Sverige menar jag inte svenska folket, utan den svenska pk-istiska eliten med det välfärdsindustriella komplexet som bas, alltså just det gäng som felaktigt brukar anklaga svenska folket för rasism. Han som sa´t, han va´t.

Denna officiella rasism, som hela tiden påstår sig vara motsatsen, går ut på att vissa grupper, till exempel ungdomsbrottslingar och migranter – eller i vid bemärkelse det välfärdsindustriella komplexets samlade klientel – inte kan förväntas uppföra sig som du och jag, alltså rimligt civiliserade medelklassare. Man kan inte ställa normala krav på dessa efterblivna figurer.

Ska jag behöva bevisa särbehandlingen med referenser till vetenskapliga studier? Man behöver bara öppna tidningen eller sätta på teven för att få exempel på hur klientgrupperna ursäktas för sina förseelser. Rikspolischefen Eliasson gjorde ett bestående intryck när han i teve försvarade en ensamkommande som mördat en personal på HVB-hem i Mölndal.

Läs mer

Materialistiska och idealistiska historieförklaringar

Patrik Engellau

Som ung var jag materialist eller närmare bestämt marxist. Jag var inte så särskilt mycket socialist, utan mest just marxist i bemärkelsen att jag trodde att världen styrdes av materiella förhållanden såsom de opersonliga produktivkrafterna och de något personligare produktionsrelationerna samt att det mänskliga medvetandet bara var en reflektion av dessa materiella förhållanden.

Numera är jag i stället idealist i bemärkelsen att jag tror att idéer, tyvärr ofta dumma idéer, som människor får i sina skallar styr historien när dessa idéer får fäste i tillräckligt många skallar.

Varifrån idéerna kommer vet jag inte. Vi kan studera ett praktiskt exempel, de rätt nymornade så kallade populistiska idéströmningarna. På bara något år verkar världen ha bestämt sig för att populismen finns och har en stark, levande kraft.

Jag tror möjligen att det var symbolhändelserna Brexit och Trump som på något sätt blåste liv, inte i populismen, utan föreställningen om populismen. Tidigare fanns Jimmie Åkesson och Geert Wilders, lite aparta typer, men nu blev de och deras kollegor plötsligt inkarnationen av ett nytt fenomen som världen på allvar måste förhålla sig till. Det är som om Hegels världsande hade trätt fram och förkunnat: ”Varde populism”.

Läs mer

Hur styrs samhället?

Patrik Engellau

Standardsvaret på den frågan utgår nog från att regeringen styr fast att det egentligen är folket som styr på något sätt eftersom regeringsformen fastställt att all offentlig makt utgår från folket. Sedan har regeringen en massa departement som i sin tur har myndigheter och på ungefär samma sätt ser det ut i kommunerna.

De folkvalda politikerna, som beslutar över dessa apparater, har två verktyg i sin verktygslåda, dels ett tvingande regelverk av lagar och förordningar, dels en hög med pengar som kallas budget. Med dessa verktyg kan politikerna förbjuda allt som går att förbjuda och köpa allt som går att köpa.

Och lyssna på dem. Varje slags insats de talar om handlar antingen om regelverket eller pengarna eller om båda.

Men vad som sker i ett samhälle, har jag med tiden blivit allt klarare och plågsammare medveten om, bestäms endast i liten utsträckning av politikernas lagar och pengar, utan i stället i mycket stor utsträckning av hur medborgarna tänker.

Läs mer

Är felet politikernas eller medborgarnas?

Patrik Engellau

Signaturen tobbewallin hade en bärande invändning mot (åtminstone en del av) min text Vår tids ångest. Så här skrev jag bland annat:

Min poäng, om det är en poäng, är att politikerväldet förvrider inte bara mentaliteten hos det välfärdsindustriella komplexets klienter, utan hos oss alla. Att klaga och förvänta sig att någon annan ska lösa våra problem blir en allmängiltig mentalitet. Ångest blir normaltillståndet…. Vi blir vilsna och oroliga när pappa och mamma verkar svika oss. Vi inbillar oss att lösningen är att rösta fram nya pappor och mammor. Vi gör allt för att slippa erkänna för oss själva att vi är vuxna.

tobbewallins invändning, om jag fattat den rätt, är att det är politiker (och LO, säger tobbewallin) som lagat dagens soppa och bara politikerna som har verktyg att ta oss ur den. Och varför fegar de ur? frågar sig tobbewallin. Jo, för att förändringar skulle kunna skada LO, svarar han.

Om vi struntar i det där med LO, som jag inte tror har så mycket makt, så har tobbewallin naturligtvis rätt i att lösningen på dagens problem måste gå via en förändrad politik. Och om det är politikerna som måste ändra sig kan det verka irrelevant och kanske vilseledande eller rentav fräckt av mig att skylla tillståndet på medborgarnas mentalitet. Kanske är jag en hemlig agent för motståndarsidan, som någon antytt.

Läs mer

Tystnaden en gång till

Patrik Engellau

Nyligen skrev Helena Edlund en artikel – som vid det här laget har lästs av nästan 10 000 personer! – som handlar om svenskarnas ”utbredda rädsla för att uttala sig kritiskt om situationen i landet”). Vissa slags synpunkter kan hota jobbet, säger Helena: ”[A]tt stå upp för sin åsikt är en lyx de flesta av oss inte har, om valet står mellan att tala eller ställa maten på bordet”. Resultatet, sammanfattar Helena, är att folk håller tyst:

Svensken håller tand för tunga. Psykologer, poliser, lärare och socialsekreterare. Sjuksköterskor, präster, väktare, affärsbiträden. Handläggare på Migrationsverket. Jurister. Journalister. Gode män. Politiker. Affärsmän. Personer ur alla läger förenas i samma ställningstagande: ”Jag har så mycket jag vill berätta om men jag kan inte göra det öppet.”

Häromdagen fick jag ett hårresande och bekräftande exempel på att Helena nog har rätt. En gammal vän till mig hade sett musikalen The Book of Mormon på China-teatern i Stockholm. Musikalen handlar om hur en grupp amerikanska nyexaminerade och välkammade mormonska predikanter i slips och vita skjortor reser till Afrika för att frälsa afrikanerna för sin lära.

Det går naturligtvis inte som mormonerna tänkt sig. Afrikanerna har en annan inställning till livet. De tycker att kvinnlig omskärelse och terroristdåd är naturliga saker och de begriper precis att man kan fördriva aids genom att ha sex med barn. Musikalens poänger ligger i kollisionen mellan mormonpredikanternas strama protestantiska prydhet och afrikanernas lössläppta och utmanande vidlyftighet. Denna motsättning river ned skrattsalvor och applådåskor. Publiken kan inte få nog av festliga kulturkonflikter och slippriga skämt om känsliga saker.

Läs mer

Förbittringens tid

Patrik Engellau

När jag växte upp var jag utsatt för två starka, motsatta attityder från samhällets sida (och nu bortser jag från den påverkan som min familj utövade).

Den ena attityden var marknadens och företagens. Den har inte ändrat sig sedan dess. Redan då gjorde företagen sig trevliga för att få sälja sina produkter. Den samlade företagsamheten ville att jag skulle må bra och trivas i dess butiker. Den fjäskade för kunderna till den grad att den anpassade sina varor efter vad som tilltalade kunderna. Då som nu kunde man lätt tro att företagen kände en äkta tillgivenhet för sina kunder. Man fick passa på så att man inte blev förförd och hagalen.

Den andra attityden var statens. Staten fjäskade inte. Den krävde respekt och lydnad. Staten var en auktoritet. Lumpen var sinnebilden för den relation som staten som staten intog gentemot medborgaren. Knappt någon har uttryckt detta mer pregnant än Britt G. Hallqvist:

Översten är van vid lydnad
Han är regementets prydnad
När han ryter blir man paff
Stjärnströdd är hans axelklaff

Läs mer

Vår tids ångest

Patrik Engellau

Hur kommer det sig att hela västvärlden verkar känna en sorts ångest? Vi har förlorat vår tillit och vår framtidstro trots att vi på alla mätbara sätt lever bättre, rikare och längre än någonsin tidigare. Varför föreställer vi oss – jag själv är inte det minst tydliga exemplet på den attityden – att undergången lurar strax runt hörnet?

En förklaring skulle kunna vara att det faktiskt ligger till just så. Vi anar som aldrig tidigare en skörhet i vårt samhälle, vi förstår plötsligt hur hjälplöst pladdrande våra härskare politikerna är och troligen alltid varit även om vi inte upptäckte det medan allt gick som på räls. Kom ihåg att alla som nu lever bara har egna erfarenheter av perioden sedan andra världskriget, troligen mänsklighetens mest imponerande framgångsperiod. Nu känns det som om förtrollningen är bruten och vi räds framtiden. Vi begriper inte hur det skulle kunna fortsätta så där bra i ytterligare några generationer.

Så kanske det är. I varje fall känns det så när man tänker på Sverige, det troligen mest framtidsutmanade landet i västvärlden. Framtidsutmanade är ett ord som jag just hittat på. Mest framtidsutmanade betyder mest utsatt för risken för oväntade och fundamentala förändringar, mest instabila skulle man också kunna säga. Andra länder har en trögare och stabilare kärna av konservativa medelklassare som utgör nationernas ryggrad medan Sverige har överlämnat hela sitt tänkande och öde till en kår av politiker, som vi nu plötsligt inser inte har en aning om vad de ska göra.

Läs mer

Personligheter till politiken

Patrik Engellau

Individers personligheter spelar roll, desto större ju mer framskjutna positioner individerna besitter. Det är ett kontroversiellt påstående eftersom det motsäger den allmänna, underförstådda föreställningen att en ann är så god som en ann och att alla människor är lika värda och därför utbytbara.

Jag tror till exempel att ett justitieråds eller överläkares eller en företagsledares personlighet har ett större inflytande på vederbörandes förmåga att hantera sitt jobb än en städares eller löpandebandarbetares (om det finns några kvar). Löpandebandarbetet skapades för övrigt just för att göra det möjligt för företagen att anställa den okunniga och för industrin kulturellt främmande arbetskraft som lämnat jordbruket för att söka sig ett modernt jobb i staden. Själlöst var det också, så det spelade ingen roll hur man tänkte. Där kan vi snacka om ”enkla jobb”.

Men hur ska det vara med politiker? Ska vi leta efter överläkartyper eller utbytbara löpandebandarbetare? Om man frågat Platon hade svaret varit alldeles tydligt. Stater bör ledas av de främsta begåvningarna, sa Platon, dem han kallade filosoferna.

Veterligen har ingen stat följt Platons råd, men det hindrar inte att två frågor i ärendet lämpligen bör ställas: för det första om lämpliga personliga egenskaper för politiker och, för det andra, hur människor med sådana egenskaper ska lockas till politiska uppdrag.

Läs mer

Antônio Vieira eller kyrkans makt

Patrik Engellau

Inte förrän jag rätt nyligen fick upp ögonen för Fader Antônio Vieira började jag förstå kyrkans roll för några hundra år sedan. Vieira var portugisbrasilianare och levde från början till slutet av 1600-talet. För svenskt vidkommande är han lite intressant i egenskap av den före detta drottningen Christinas förtrogne och biktfader i Rom. Men i den portugisisktalande – lusofona – världen är han fortfarande trehundra år efter sin död en stjärna som hyllas för sina bedrifter inom kyrkan, vilket i det här fallet betyder politiken och litteraturen. Diktaren Fernando Pessoa kallade honom ”den portugisiska litteraturens kejsare”.

Vieira blev jesuit i Brasiliens dåvarande huvudstad Salvador de Bahia. Jesuiterna hade ambitionen att dra till sig det intelligentaste och dugligaste som fanns i pojkväg och sedan utbilda dessa begåvade ungdomar till verktyg för Guds sak. En jesuit skulle inte bara bedja och förkovra sig i Bibeln, han skulle också delta i världen och påverka politiken. Att påverka politiken betydde, då liksom nu, att lirka med makthavare samt att övertyga folket. Lobbyism och opinionsbildning heter det numera.

Läs mer

Värdegrunden och Kairodeklarationen

Patrik Engellau

Nu har jag kommit på varför PK-sekten visar sådan förståelse för islam, till exempel varför ärkebiskopen gör gemensam sak med muslimska ledare med nära kopplingar till det Muslimska brödraskapet. Jag skrev till kyrkan och fick ett svar från ärkebiskopen där hon förespråkade ett ”överlappande konsensus” mellan religionerna.

Då förstod jag inte vad överlappande konsensus betyder, men nu har jag börjat fatta, tror jag i alla fall. Det räckte med att åter läsa Kairodeklarationen, de muslimska staternas motsvarighet till FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

För några år sedan gjorde Marika Formgren en mycket klargörande distinktion mellan två olika och oförenliga demokratiuppfattningar, som hon kallade ”åsiktsfrihetsdemokratin” respektive ”värdegrundsdemokratin”. Hon skriver:

Den ena sidan, som jag själv tillhör, säger att grundförutsättningen för demokrati är fri åsiktsbildning, yttrandefrihet och en fri debatt. Endast när alla politiska alternativ har fått framföra sina åsikter och argument i en fri, offentlig debatt kan väljaren/medborgaren på ett informerat och underbyggt sätt forma sin egen ståndpunkt inför allmänna val… Vi kan kalla dess anhängare för åsiktsfrihetsdemokrater.

Läs mer

En studie i demokrati

Patrik Engellau

President Donald Trump har nu två gånger försökt utfärda en presidentorder om att under en kortare period – några månader – begränsa tillträdet till USA för medborgare i ett halvdussin i huvudsak muslimska länder i Mellanöstern. (Vad presidenten tänkt sig att göra efter denna period vet jag inte, men det spelar ingen roll just här.) Båda gångerna har dessa presidentordrar blockerats av domare. Blockerats betyder här att den amerikanska statsförvaltningen tills vidare, i avvaktan på beslut från högre domstol, har förbjudits att tillämpa ordrarna. Det är tills vidare som om ordrarna aldrig utfärdats.

Det hela är mycket märkvärdigt och föranleder två observationer från mig, en formell och en substantiell.

Den första, formella, observationen gäller det faktum att för svenska förhållanden fullkomligt otänkbara händelser inträffat, nämligen att domare kan upphäva vad som närmast är en lag. Tänk dig att den svenska regeringen beslutar att stödja etniska föreningar för invandrare och minoriteter med ett antal miljoner kronor om året. Nu tycker en enskild medborgare i Höganäs att det känns som diskriminering mot etniska svenskar eftersom det inte är meningen att svenska föreningar ska kunna ansöka om bidrag. Medborgaren går då till Helsingborgs tingsrätt och tjänstgörande domare visar sig instämma i hans synpunkt och upphäver därför regeringens beslut. Det är ungefär vad som inträffat med Trumps ordrar även om en presidentorder har en högre juridisk dignitet än ett vanligt regeringsbeslut, så de amerikanska händelserna är ännu märkligare än mitt exempel.

Läs mer

Lite tolerans och överseende, kanske

Patrik Engellau

Manikeismen är dels en utdöd, kristen religion med gnostiska influenser – vad det nu kan betyda -, dels föreställningen att ljuset och mörkret är helt skilda åt och likaså det goda och det onda. Det som är gott är helt igenom gott och det som är ont är etiskt uppruttet i grunden.

I upphetsade situationer har människan en tendens att ge efter för manikeistiska impulser. När man ska skilja sig, till exempel, ser man ofta tydligt hur genomfördärvad partnern är, medan man själv faktiskt i varje ögonblick inspirerats av de bästa avsikter och handlat föredömligt. I andra slags krig kan det också vara på det sättet. Under och strax efter andra världskriget hade tyskarna inga försonande drag medan amerikanerna var världens räddare. Kommunismen är enbart ond, medan demokratin saknar skönhetsfläckar. Den svenska värdegrunden är så bra att den som säger emot bör beläggas med munkavel eftersom han antagligen är rasist, vilket på alla sätt är avskyvärt och förhatligt, ja, till den grad att man bör radera ut minnet av de vetenskapsmän som för hundra år sedan mätte skallar i hopp om att kunna vinna något slags förståelse om människan.

Läs mer

Att köpa utanförskap

Patrik Engellau

Bloggaren Rebecca Uvell har gjort ett fint grävjobb om migranter som ådagalägger avsevärt entreprenörskap inom bidragsbranschen, till exempel ett hundratal i stort sett anonyma somaliska föreningar med oklar men troligen lönsam verksamhet.

När jag läser Uvells gräv undrar jag som så många gånger tidigare varför svenska politiker är så generösa mot allehanda etniska och religiösa sammanslutningar.

Ett svar är att politikerna bestämt att det ska vara så eftersom sammanslutningarna antas verka för integration och mot främlingsfientlighet och utanförskap. Men nu ska jag argumentera att det i verkligheten är tvärtom, inte för att föreningarna är illvilliga, utan för att det ligger i sakens natur.

Läs mer

PK-ismens utveckling i bild

Patrik Engellau

Det är kul när vetenskapen bevisar något som man redan visste, för då inser man att många andra har mycket att lära av vetenskapen. Vid det här laget känner alla till den kulturkarta som utarbetats av Ronald Inglehart och Christian Welzel och redovisas av World Values Survey.

Enligt egen utsago redovisar kartan hur länder förhåller sig till varandra när det gäller ”Traditional values versus Secular-rational values and Survival values versus Self-expression values”. Vad det betyder kan man väl ungefär tänka sig. Hade man inte sett kartan så skulle man nog i alla fall ha gissat att Sverige ligger högt när det gäller ”secular-rational values” och ”self-expression values”. Och så är det. Sverige är extremt.

Forskarna säger att ”secular-rational values” betyder att inte bry sig så mycket om religion, traditionella familjevärderingar och auktoriteter men däremot acceptera skilsmässor, abort och självmord. ”Self-expression values” betyder att prioritera miljön och ”alltmer tolerera utlänningar, jämställdhet, bögar samt lesbianer”. Om jag fick sammanfatta det där värderingsklustret i ett välkänt och pregnant uttryck skulle jag kalla det för PK-ism.

Läs mer

Reciprocitet

Patrik Engellau

Jag åt lunch med den stridbara före detta riksdagsledamoten och nationalekonomen tillika mamman till pigdebatten och RUT-avdraget Anne-Marie Pålsson. Hon poängterade reciprocitetens betydelse för solidariteten och drog därav slutsatsen att vår tids avtagande solidaritet – och därmed tillbakagång för socialdemokratin – nog beror på reciprocitetens försvagning. Nu ska jag säga nästan samma sak med lite fler ord.

Solidaritet betyder att folk hjälper sin nästa vid nästans behov och förväntar sig – och får – samma behandling av nästan. Jag tror att solidariteten har uråldriga rötter i Sverige med omnejd. Åtminstone fanns den år 1830, när Johan Ludvig Runeberg dokumenterade den i dikten Bonden Paavo (som jag skrivit om exempelvis här). Dikten går ut på att bonden Paavo och hans hustru, som haft missväxt år efter år och tvingats blanda hälften bark i brödet för att överleva, plötsligt får god skörd. Men när hustrun jublar över att slippa barkbrödet säger Paavo kärvt att ”blanda du till hälften bark i brödet ty förfrusen är vår grannes åker”. Det är solidariteten i dess ädlaste form.

Läs mer

Kan IT ersätta det personliga mötet?

Patrik Engellau

För tjugo år sedan gjorde jag en framtidsstudie med bland annat följande spaning:

Nya tekniker börjar kugga i varandra och skapa förutsättningar för ett nytt och bättre samhälle. Informationsteknologin – IT – är det tydligaste exemplet. All information finns överallt tillgänglig överallt på hela klotet praktiskt taget utan kostnad. Man kan ha sammanträden i cyberspace i stället för på kontoret vid Stureplan. Vad ska man då ha kontoret vid Stureplan till? Hyran är 2 400 kronor per kvadratmeter och jobbresorna tar en och en halv timme om dagen. Lika lätt att koppla upp medarbetarna på nätet, en sitter i Härjedalen, en annan i Provence och Nisse [min hjälte i boken] har flyttat till Viken.

Det var ingen bra spaning. Nyligen var jag inbjuden till ett seminarium där det konstaterades att utvecklingen tvärtom gått åt motsatt håll: storstäderna blir bara större, mer koncentrerade och, enligt mångas uppfattning alltmer kreativa. ”Det svenska IT-undret”, sa Kjell A. Nordström, mannen som förklarat landsbygdens irrelevans och snara död, ”är inget svenskt IT-under, utan ett lokalt under som inträffat inom en cirkel med niohundra meters diameter med centrum på Stureplan”.

Läs mer

Ett samhälle utan huvudräknare

Patrik Engellau

I somras köpte jag en vara för 86 kronor på ICA Skutan i Hamburgsund. I kassan satt en ljuv, blond 20-åring. Jag lämnade fram en hundralapp. Vänta lite, sa 20-åringen, det är något fel på apparaten. Hon pep iväg och kom strax tillbaka med en miniräknare. Hon kalkylerade och öppnade kassalådan och sa: Varsågod, här är 13 kronor tillbaka.

Engångshändelse?

På sportlovet åker jag skidor i Åre. Det är fullt med folk och lunchrestaurangerna är proppade. Men jag vet en ekologisk restaurang där det nästan alltid är tomt eftersom det är mest hummus, dinkel och kruska som serveras. Jag beställer en croque monsieur som ser rätt ok ut även om det verkar ligga lite grus i brödet. Med en dricka blir det 115 kronor och jag betalar med en femhundring. Flickan bakom disken ser pigg och normal ut, men det här blev för mycket. En kollega tillkallas och de konfererar om växelbeloppet. Efter en stunds letande bland sedlar och mynt ger hon mig 492 kronor plus ett vänligt leende. Jag tar över kommandot och ser till att hon får sina 115 kronor.

Läs mer

Upplopp

Patrik Engellau

Häromdagen gjorde jag en TV-intervju, som kommer att publiceras endera veckan, med Mohamed Omar. Mohamed är inte bara insiktsfull, han har också, som ingen annan jag vet, långvarig personlig erfarenhet dels av livet som muslimsk troende, dels av normalt svenskt medelklassliv. Dessutom har han levt i den multikultur där dessa livsstilar konfronteras.

Jag, å andra sidan, har ingen aning om hur muslimer lever. Jag vet inte ens vilket språk imamer talar i moskéer. Jag vet inte vad imamer tycker om snorungar som kastar sten på ambulanser. Jag vet inte om bilbrännarna och IS-anhängarna är samma människor. Jag fattar inte varför alla rimligt hyggliga och laglydiga muslimer inte med kraft tar avstånd från stenkastarna. Det är inte mycket jag vet och jag misstänker att det ligger till på samma sätt med de flesta etniska svenskar.

Läs mer

J’accuse

Patrik Engellau

Jag anklagar Svenska kyrkan, alla politiker, alla journalister och andra etablerade tyckare, jag anklagar nog alla, inklusive mig själv, för att vi inte tar oss an ett moraliskt grundproblem som blir alltmer påträngande.

Det moraliska grundproblemet är vem som är vår nästa och hur pass skyldiga vi, var och en av oss, är att hjälpa henne. Bakgrunden till min fråga är att Sverige, som du kanske känner till, är utsatt för en migrationsvåg som leder till gradvis ökande kostnader för de svenska skattebetalarna, vid det här laget kanske fem, tio BNP-procent, nationens härskare har inte besvärat sig med att räkna ut vad verksamheten kostar.

Läs mer

Om något håller på att hända, vad är det som händer?

Patrik Engellau

Nästan alla anser att något betydelsefullt är i görningen i vår tid och i vår del av världen (vad nu vår del av världen skulle betyda). De alldeles tydliga tecknen på detta anses vara Brexit och Trump.

Även jag anser att något betydelsefullt är i görningen. Vi lever alldeles tydligt i en brytningstid. Men jag har numera tillräckligt lång personlig erfarenhet av att studera samtiden att jag kan konstatera att alla tider anser sig vara brytningstider. På lite håll kan man se tillbaka över den tid som flytt och spekulera om vad det var som hände. Men medan det händer ser man inte så klart. Jag tror det var detta Hegel menade med metaforen ”Minervas uggla flyger först i skymningen”, alltså att först när det man vill förstå håller på att ta slut så kan man begripa det. Lite trist, särskilt för en blogg som den här som skryter med att ”här skapas samtidens självförståelse”, något som således inte är möjligt om man ska tro på Hegel.

Läs mer

Liknelsen om det moderna Eden

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Det här med att maskinerna tar över alla jobb och gör oss alla arbetslösa har man oroat sig över i alla tider, även nu. Med detta vill jag inte säga att de bekymrade är ute i ogjort väder; det kan ju vara på allvar den här gången. Den här uppsatsen publicerades ursprungligen i min bok Berättelsen om jobben från 1996. Den handlar just om en situation där maskinerna kan göra allt och människans arbete inte behövs. Vad ska politikerna då ta sig för?

En grupp nationalekonomer hade varit på kongress i Kapstaden och skulle vidare till en kongress i Rio de Janeiro. För att spara en slant beslöt de att gemensamt chartra ett flygplan. Under flygningen över den vida, tomma oceanen upptäckte piloten till sin förvåning ett stort land, där det enligt kartan bara skulle finnas vatten. Piloten kände sig som Vasco da Gama och beslöt efter samråd med passagerarna att landa för att undersöka den okända ön.

Läs mer

Att rekrytera en regering

8-26-13_11971

Patrik Engellau

De flesta av mina fina idéer blir det aldrig något av. Här kommer ytterligare en i den serien.

En sak som slagit mig med särskild kraft efter det senaste amerikanska presidentvalet är att presidenten, kanske Trump mer än hans mer partinära företrädare, har i det närmaste total frihet att välja sina regeringsmedlemmar och andra medarbetare (förutsatt kongressens godkännande, förstås). Han måste inte plocka dem bland politiker utan kan engagera vilka kompetenta människor som helst.

En svensk statsminister har inte den möjligheten, i varje fall var det bra länge sedan någon icke-politiker blev svenskt statsråd. Hos oss är det närmast en självklarhet att en regeringsbildare måste upphöja folk från sitt eget parti till de förnäma positionerna.

Läs mer

Tack

8-26-13_11971

Patrik Engellau

(Trigger warning. Du ska nog inte läsa den här texten om du är känslig för vad som är sant och vad som är falskt. Efter publiceringen har jag uppmärksammats av Thomas Gür, som vet allt, att det japanska ordet ”arigato” inte alls kommer från ”obrigado”. Men teorin som förklarar detta således icke-existerande förhållande är bra i alla fall.)

Idag är jag ute på halare is än vanligt, så om du inte tror på vad jag säger så har jag stor respekt för det.

Bakgrunden till denna betraktelse är att ordet ”tack” på japanska heter ”arigato”, tonvikt på sista stavelsen, vilket kommer från portugisiskans ”obrigado” av samma betydelse. Japanerna införlivade detta ord i sitt språk efter det att de träffat portugisiska handelsmän för ett halvt årtusende sedan.

Så långt är det fakta, tror jag i alla fall.

Men varför hade japanerna inget eget ord för ”tack”? Varför valde de att anamma ett utländskt ord?

Läs mer

Tjänstetillsättning

8-26-13_11971

Patrik Engellau

De antika egyptierna var de första och sista som byggde pyramider (om vi glömmer likartade försök av latinamerikanska indianer). Detta faktum väcker två betydelsefulla frågor: Varför byggde man pyramider? och Varför följde inga andra folk detta märkvärdiga initiativ?

Jag tror att pyramiden utgjorde en arkitektonisk gestaltning av det egyptiska samhället. Högst upp fanns en enda person, nämligen farao, sedan kom allt lägre och bredare hierarkiska nivåer. Farao skulle helt enkelt begravas i en modell av sitt samhälle. Ganska tilltalande idé, tycker jag.

Pyramiderna byggdes för att beses av alla i evärdeliga tider. Det märkvärdiga är att faraonerna inte aktade för rov att skriva sitt folk på näsan vilka bördor folkmajoriteten på de lägsta nivåerna tvingades bära. Faraonerna skämdes helt enkelt inte, kanske för att de faktiskt ansåg sig vara gudar, och folket knorrade inte, kanske för att de också ansåg faraonerna vara gudar.

Läs mer

Lite filosofi

8-26-13_11971

Patrik Engellau

”Jag tänker” säger man lite obetänksamt för man tänker ju inte själv. Man upptäcker tankar som kroppen producerar åt en. Es denkt in mir, sa Nietzsche, något tänker i mig.

Det mesta tänkandet sker i det undermedvetna och drivs av krafter som man inte säkert vet något om. Föreställ dig att du fördelar ditt undermedvetna över hela Stureplan och vandrar runt med en ficklampa som lyser upp en kvadratmeter åt gången. Den kvadratmetern är ditt medvetande. Att tänka är att lysa på en kvadratmeter av det undermedvetna. När du flyttar ljuskäglan känns det som om du kommit på något nytt.

Läs mer

Somt ändrar sig, somt ändrar sig inte

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Låt mig göra tre ovetenskapliga och delvis rätt personliga observationer kring vad som hänt i Sverige under det senaste året eller kanske de senaste femton, sexton månaderna.

Den första observationen är att migrationssituationen med åtföljande problem, så kallade ”utmaningar”, numera blivit det huvudsakliga samtalsämnet bland vanliga människor och dessutom ett dominerande inslag i media, inte bara i nyheterna, utan också i tyckarspalterna. För ett år sedan stod media som tagna på sängen och började i januari 2016, om jag minns ungefär rätt, markera artiklar i ämnet med vinjetten ”Flyktingkrisen” som en sorts varumärkning. Numera är märkningen överflödig eftersom nästan allt handlar om just detta. Begreppet ”flyktingkrisen” har blivit en permanent självklarhet snarare än ett ”hoppsan, vad är det som händer?”-koncept. Knappt någon ledande politiker skulle numera förneka, tror jag, att frågan är samtidens största ”utmaning”.

Läs mer

Polis

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Det påstås att Sverige har runt 20 000 poliser. Bara på kul gjorde jag några jämförelser. Vid förra sekelskiftet hade Sverige 2 800 fjärdingsmän på landsbygden vilket är som om vi hade haft omkring 8 500 poliser totalt idag. Om vi haft lika många poliser per invånare som Finland hade vi haft omkring 15 000 konstaplar. Om vi varit som USA hade vi haft nästan 30 000 snutar. (Jag sätter inte min heder i pant för siffrorna, men de känns någorlunda.)

Nu sägs det att Sverige behöver öka antalet poliser med 50 procent för att komma upp i EU-snittet – som tydligen ligger på ungefär samma nivå som USA – och kunna hantera allt bråk. Så kanske det är. Det är i så fall väldigt sorgligt. Troligen måste då även åklagar-, domstols- och fängelseväsendet utökas proportionellt. Dessutom kan man tänka sig att andra slags kostnader också hänger med, till exempel för att ta hand om brända bilar och skadade människor, såväl offer som förövare.

Läs mer