Uppemot 35 procent av Sveriges befolkning beräknas ha utländsk bakgrund vilket betyder att själva är utlandsfödda eller att endera eller båda deras föräldrar är födda i utlandet. Den tredje generationen räknas med automatik som svenskfödda oavsett påbrå. Det är dessa 35 procent – som egentligen är mer om man räknar även senare generationer – som folk i allmänhet menar med begreppet invandrare.

Många av oss kan minnas en tid som inte låg så förskräckligt långt tillbaka när Sverige var ett internationellt föredöme. Vi var fredliga och lydiga när överheten, som i politiken för det mesta bestod av socialdemokrater och i ekonomin av femton finansfamiljer, manade oss till skötsamhet, det vill säga flit, sparsamhet, ansvar, lojalitet och noggrannhet med skatterna. Vi var ett härligt folk som när det gick som bäst var tredjen rikast i världen.

Ingenting händer. Vi ser ingenting komma. Men sedan, ungefär som om något knäppt på en ljuskontakt, framträder verkligheten i en annan skepnad. Då, äntligen, borde det vara dags för oss att öppna ögonen och motvilligt anpassa oss till den tillvaro som så länge klappat på porten och begärt företräde.

Sverige har i sekler haft fred och på det hela taget frihet från interna våldsamma konflikter. Vi räknar inte skotten i Ådalen år 1931 där militär dödade fem strejkande arbetare. Denna långvariga fred kan inte annat än ha påverkat svenska folkets mentalitet. Om du inte tror på vårt folks fredliga sinnelag räkna då antalet bondeuppror och jämför med länder mer söderut i Europa. Du kommer att upptäcka att den svenska historien tycks ligga fast förankrad på sin räls och inte kan hamna på någon annan bana. Lugnet verkar säkrat.

Jag kan inte ens nu, i talmansrundornas tidevarv, arbeta upp något engagemang för svensk politik. Det beror på att de figurer som begär min röst, alltså politikerna, inte på något övertygande sätt har förklarat vad de skulle vilja göra om de fick makten. Enkelt sammanfattat har de ingen politik.

Här kommer motsvarande ungefär 300 boksidor text om byråkratin som Claude varit vänlig att vaska fram ur mina krönikor sedan drygt tio år tillbaka.

Bara en inledande observation som jag blivit allt säkrare på under de senaste åren. Det är att två av vårt lands främsta särdrag – demokratin och byråkratin – inte alls är varandras fiender utan i stället två entusiastiskt samverkande parhästar. Till exempel tror vi att det råder någon sorts animositet mellan politiker, demokratins furstar, och landets administrativa elit, den offentliga förvaltningens härskarskikt. Det gör det inte. Det välfärdsindustriella komplex, som är det svenska politiska systemets stolthet, är ett jättelikt omsättningsmaximerande maskineri vars expansion till alla nytta bär: administratörerna får större byråkratier att styra, medborgarna får löfte om mer välfärd i utbyte mot röster, politikerna kan fortsatt sola sig i glansen från tider när Sverige var bäst på allt. Bara skattebetalarna morrar respektfullt i skymundan.

I egenskap av normalsvensk har jag under hela mitt liv fram till för några år sedan uppfostrats till fredsälskare. Jag har liksom alla andra fått lära mig att Sverige är ett fridens och fredens rike vilket bevisas av att vi inte haft krig på flera hundra år. Vissa bedömare, som inte haft stort inflytande, har visserligen påstått att Sverige gått i Sovjetunionens ledband när vi arbetat exempelvis för nedrustning, men jag har aldrig haft någon känsla av att Sverige tagit regi. Och om vi avvikit från den strikta neutralitetspolitiken har det snarast varit för att underhålla diskreta vänskapsförbindelser med Nato eller närmare bestämt USA.

Om den sköna cirkusartisten Elvira Madigan (bilden) sjöngs en ballad med följande inledande ord efter hennes vansinnesdöd tillsammans med älskaren Sixten Sparre:

Det fanns en tid för bara några årtionden sedan när jag på det hela kunde förstå den aktuella politiska debatten. Jag instämde förstås inte i alla uppfattningar, men jag kunde för det mesta begripa dem och ofta med intresse följa med i tryckta åsiktsutbyten, så kallade debatter.

Idogt och inte särskilt framgångsrikt studerar människan och hennes beteenden i syfte att därav dra allt stabilare slutsatser om vad som är sant. Många menar att det är säkrare att hålla sig till Guds fysiska och matematiska sanningar. Men erfarenheten lär att även om Gud skapar nog så hållbara sanningar så visar de sig alltid bara provisoriska enligt principen att Einsteins sanningar vinner över Newtons. Bättre då, eller i varje fall lika bra, undersöka om det finns några sanningar hos människorna.

Till skillnad från alla andra som märker att de med tiden blir alltmer klarsynta upptäcker jag allt större defekter i min förståelse av tillvaron. Det kan ligga något betydelsefullt i denna observation av typ att hjärnan alltid väljer att skrumpna framför att anstränga sig med svåra utmaningar. I vilket fall som helst kan jag vissa dagar inte ens läsa tidningen av bristande förståelse för texten.

När jag för några år sedan hälsade på min kompis Magnus i Burundis huvudstad Bujumbura förstod jag på allvar hur viktigt det är att ha ett bra lantmäteri, en pålitlig polis och en stark äganderätt.

Många människor är bekymrade över att somalier tagit sig in i Riksdagen och andra solenna svenska politiska församlingar. Om motviljan mot somalierna beror på att de är somalier eller om det beror på att de inte uppför sig enligt svenska sociala normer är inte lätt att veta. Själv tror jag att det handlar om svårförenliga kulturer även om missnöjda svenskar menar att det är somalierna som är inkompatibla och pekar på att de hellre röstar på andra somalier än på svenskar, att de tar råd av klanfränder, att de ber klanfränder som inte är illiterata att sätta personkryss på deras valsedlar, att de låter sin köras till vallokalen av somalier som har bil och gärna vill bli mutade med nyhämtade bankomatpengar med mera.

En proposition, det vill säga en skrivelse från regeringen till Riksdagen med begäran om att Riksdagen måtte fatta vissa beslut, anammades enhälligt av Riksdagen år 1975 här. Olof Palme och Anna-Greta Leijon hade undertecknat skrivelsen. Det var femtio år sedan. Sverige talade med en samlad och beslutsamt välvillig röst i alla frågorna om hur invandrare skulle omhändertas.

En stor ilska har spritt sig i Sverige med anledning av att vänsterpartiet och miljöpartiet har hjälpt personer med i huvudsak somaliskt ursprung att ta sig in vårt lands politiskt beslutande församlingar. Riksdagen har fått fem somaliska ledamöter som kandiderat för miljöpartiet och vänsterpartiet.

Minns du sagan om Rödluvan och vargen? Vargen hade gömt sig i Rödluvans mormors säng för att få sig ett mål. Så kommer den misstänksamma flickan:

Jag förklarar för dig att jag har tänkt att skriva en internationell bestseller baserad på en sann historia som ska innehålla allt, kärlek, intriger, svärmande unga människor, storpolitik och konflikter mellan länder. Påven ska också vara med och dela ut syndernas förlåtelse till dem som engagerar för att i revolutionär iver utrota den fiende som detta internationella uppbåd av goda människor riktar sina vapen emot.

Den tyske sociologen Robert Michels är enligt min mening en av de största filosoferna på sitt vetenskapsområde. Han var elev till nestorn Max Weber. Tillsammans gav de ut en vetenskaplig tidskrift. Han är numera till skillnad från den hyllade Weber helt bortglömd vilket nog har sina randiga skäl till vilka jag återkommer.

Killen på bilden heter Sisyfos och har världens mest tröstlösa jobb. Efter att ha utmanat överguden Zeus drabbades han av ett evigt straff: att knuffa ett massivt stenblock hela vägen upp till toppen av ett berg.

Detta rullande krävde Sisyfos yttersta ansträngning, men varje gång han lyckades nå krönet tappade stenen fäste och störtade ner i djupet igen. Därmed tvingades han ständigt återuppta samma meningslösa möda, dömd att upprepa förloppet i all oändlighet.

En gång för länge sedan när jag var en relativt nyanställd ekonom på Sida deltog jag i en biståndsplaneringsresa till Indien. Vi var fyra personer i den svenska förhandlingsdelegationen. Chef var en höjdare från UD. Vid ett tillfälle under den långa resan från Frankfurt till Delhi föreslog höjdaren att vi skulle besöka puckeln på det stora Air India-planet där det fanns en bar. Höjdaren från UD beställde en dubbel gin med några droppar tonic, drog i sig det mesta, sträckte på sig och yttrade med ett hänfört leende att han först nu insåg hur viktigt det är med internationellt utvecklingssamarbete. Vi underställda delegationsmedlemmar, som aldrig själv skulle våga fälla en så cynisk kommentar, brast ut i högljudda skratt.

Häromdagen gjorde jag ett sociologiskt genombrott med insikten att demokratins fundament är ett då och då återkommande evenemang vars syfte är fastställa vilka av landets politiska ombudsmän som under den kommande mandatperioden ska leda landet. Processen kallas val och består av väsensskilda faser. Först ska ombudsmännen förföra medborgarna, som anses vara systemets härskare, att rösta just på dem. I nästa fas ska antalet tillgängliga riksdagsplatser fördelas bland de tävlande ombudsmännen i proportion till antal erhållna röster.

Ibland upptäcker man att till och med ens mest konstruerade teser om samhället, trots alla protester man får utstå, kan innehålla en viss halt sanning. De senaste dagarna har ett misstänkt invandrarfusk uppdagats av sådana som Fredrik Kärrholm (bilden) och Alice Teodorescu Måwe.

Jag går aldrig i kyrkan annat än för dop, bröllop och, allt oftare, för begravning. Varför jag ändå fortsätter att betala medlemsavgiften på åtskilliga tusenlappar om året har jag svårt att förklara ens för mig själv som ändå inte vet om jag tror på Gud. Men det känns ändå meningsfullt att tillhöra ett andligt samfund som bär en så viktig del av Sveriges kulturella traditioner. Jag minns när fröken Laura i Sofia Folkskola slutade traggla multiplikationstabellen och Hallands floder och satte sig vid klassrummets tramporgel för att i stället träna barnen i Fädernas kyrka och Den blomstertid nu kommer. Min barndoms kyrka var samma andas barn som Folkskolan.

Den här krönikan ska du inte lita på. Den är inte jämlikesgranskad (”peer reviewed”) av några nationalekonomer eftersom de tycker att resonemanget luktar konspirationsteori. Kanske har de rätt.

Min kompis läkaren har efter många års observationer av de sjukhus där han jobbat formulerat vad han hävdar vara en sociologisk järnlag. Järnlagen säger att vi nu nått en punkt där sjukvården producerar mindre ju större resurser den får. Tillskjut några vårdmiljarder så ska du se att vårdköerna växer.

Som allt mänskligt måste demokratin ständigt analyseras på nytt med nya intellektuella verktyg för att dess kaleidoskopiska förvandlingar ska uppenbaras. Men allt måste starta från utgångspunkten som var den blivande nya statsbildningen USA i sjuttonhundratalets Amerika.

John Stuart Mill (bilden) anses av en del vara liberalismens urfader. Han sa att en nations kvalitet bestäms av kvaliteten hos dess folk. Detta kan vara en banalitet om man läser det exempelvis som att kvaliteten hos ett fotbollslag bestäms av spelskickligheten hos lagets medlemmar. Men det kan också, tror jag, tolkas som något mer djupsinnigt och rentav omvälvande, kanske särskilt om det tillämpas på den svenska skolan.

Det västerland som är mitt hem har med tiden blivit allt tokigare, det är min ovetenskapliga men fasta övertygelse. Jag tror jag vet vad det beror på.

Visst fanns det dårar även tidigare. Jag själv var en gång marxist och medlem i vänsterpartiet kommunisterna, men det ursäktar jag med min ungdom och med att villfarelserna gick över ganska snabbt. Jag kan också ursäkta mig med att jag inte var så mycket marxist som oppositionell. Marxismen blev en högst tillfällig inkarnation av oppositionslusten.