Det är mer våld än nöden kräver att döda en fluga med en Kalashnikov. Jag blir alltid misstänksam när till synes överdrivna åtgärder vidtas. Jag börjar leta efter dolda motiv. Det ohämmade svenska migrantinsläppet är ett exempel. Varför försörjer inte Sverige flyktingarna i deras närområden där samma peng räckt till så många fler? Det måste ha funnits något förtäckt skäl att prompt förmå migranterna att göra den långa resan. Mitt huvudtips, som några tycker är grovt och cyniskt, är att Sverige hade en redan uppbyggt social- och välfärdsindustri som gick på tomme och behövde nya livsvariga klienter att jobba med. Som bonus kunde Sverige glänsa som humanitär stormakt, troligen den främsta bland världens länder.

Jag blev förtjust i en artikel från Wall Street Journal som nyligen presenterades här under vinjetten Hittat på Nätet. Den handlar om professor emeritus Fred Siegel, 75, från New Yorks tekniska högskola Cooper Union (karikatyren).

Nyligen talade jag med en trettioåring som menade att man inte kunde bry sig om sådana gamla gubbar eftersom deras uppfattningar var gammaldags och troligen rätt mossiga. Då fick jag tillfälle att förklara något för trettioåringen som ungdomar självklart inte känner till eftersom de ännu inte har tillräcklig med livserfarenhet för att ha kunnat göra upptäckten, nämligen att man ofta kan lita mer på emeriti och pensionärer än på människor i karriären eftersom människor i karriären måste ta en massa hänsyn för att hålla sig kvar i karriären medan de avtackade är just avtackade och därför inte behöver bry sig över vad andra tycker. De förlorar inget på att säga vad de tror är sant.

En vän frågade mig om jag inte trodde att det här som händer på Sveriges Radio är en vändpunkt och början på slutet på vansinnet. Vad är det som händer? frågade jag. Och vad är vansinnet?

Jag menar de 39 rasifierade anställda på radion som hävdar att de är diskriminerade och därför vill ha reformer inom bolaget, svarade han. Alla måste väl inse att PK-ismen här går för långt!

Det är så många som talar om andras feghet så det ämnet känns uttömt. Därför ska jag i stället tala om min egen feghet.

Frågan blev akut när Anders Leion skickade in sin krönika om pacifisten som inte ger sig. Den handlar om att människor som böjer sig för islamister och gör dem till viljes inte, som de tror, genom sina eftergifter kommer att mildra islamisternas krav på det icke-muslimska samhället utan tvärtom kommer att ge extremisterna blodad tand att kräva mer undfallenhet i stället för mindre.

Det svenska ordet överlägsenhet uppträder i minst två helt olika betydelser. Den ena betydelsen är suverän kompetens som i ”När jag utmanade Luciano Pavarotti i tävlingen ’Världens främste tenor’ fick jag se mig slagen på grund av Pavarottis överlägsenhet”. Den andra betydelsen är högdragen eller snorkig som i ”Jag skämdes efteråt för att jag så överlägset och nedlåtande snäst av en person som bara ville tigga en krona”.

Inte ens sådant som man har inpå sig och som noggrant uppmärksammas och kommenteras hela tiden – jag tänker på svensk politik – begriper man. Åtminstone har jag svårt att fatta.

Om vi börjar med riksdagspartierna. Är dessa åtta av varandra oberoende och fritt kringsvävande enheter som kan uppvisa vilka slumpvisa och tillfälliga förbindelser som helst eller finns det någon ordnande princip som indelar dem i kluster? Förut var det så. Då fanns dels borgerliga, dels socialistiska partier. Mellan dem gick en betydande klyfta. Partierna visste vart de hörde. Idag är det svårare.

Hela historien om rektor Hamid förefaller mig sjaskig. En lovordad invandrad pedagog visar sig under pseudonym ha skrivit antisemitiska, övriga rasistiska samt bögföraktande saker på sociala medier. Hela det svenska etablissemanget, som fram till avslöjandet hyllat rektorn och försett honom med devota utmärkelser, vänder sig nu med avsky från honom och försöker sudda bort honom ur historien ungefär som när sovjetpampar efter utrensningar klippte i gamla fotografier för att minnet av de utrensade skulle förintas.

Det vore larvigt att förneka globalismens existens om man med globalism menar att både människor och varor med tilltagande enkelhet kan röra sig över världen. Den första dokumentationen av den moderna globalismen – till skillnad från den förmoderna exemplifierad av Kolumbus färd till Amerika och Vasco da Gamas upptäckt av sjövägen till Indien – var nog Jules Vernes berättelse från 1872 om hur den engelske gentlemannen Phileas Fogg reste jorden runt på 80 dagar. I själva verket var världen vid det laget till och med mer globalistisk än idag, åtminstone för en engelsk gentleman, ty Fogg behövde inte ens ha med sig ett pass; att han ändå hade det och fick det stämplat på brittiska legationer längs resan berodde bara på att han slagit vad om att klara jordenruntturen på just 80 dagar och behövde kunna bevisa att han inte fuskat.

Jag förklarade lite mästrande för en vän att jag tänkt en del på det här med narkotika och brottslighet. Jag sa att eftersom de gängkriminella till stor del försörjer sig på handel med knark och eftersom det är den handeln gängen slåss om och eftersom polisinsatserna inte tycks fungera så kanske vi bör tänka på annat sätt.

Hur då? sa vännen.

Det tickar hela tiden in nya indikationer på att den höga dödligheten i corona bland svenska åldringar inom äldreomsorgen beror på att vårdsystemet aktivt undanhållit insjuknade äldre människor medicinsk behandling såsom syrgas. I stället har de, ofta på oacceptabelt vaga grunder, getts palliativ vård vilket betyder vård som ska göra döden lättare.

En av de första som slog larm var distriktsläkaren Jon Tallinger i Tranås som jag intervjuade här den 18 april. Jon har lagt ut ett stort antal videofilmer på YouTube med samma skrämmande budskap.

I våras kom två mastodontutredningar om skolans framtid. Den ena – SOU 2020:33 Utredningen om planering och dimensionering av komvux och gymnasieskola – kom i två delar på 899 respektive 218 sidor. Den andra – SOU 2020:28 Utredningen om en mer likvärdig skola – omfattar 786 sidor. Jag koncentrerar mig på den senare utredningen om en likvärdig skola.

Utredningen handlar om vilka reformer som skulle behövas för att skapa en mer likvärdig skola. Jag tänker inte säga något om dessa reformer. Om du vill läsa en sammanfattning har Friskolornas Riksförbund gjort en sammanställning som förefaller hederlig. Man förstår att Riksförbundet tar sig för pannan över utredningens förslag.

Det händer ibland att saker som jag läst tidigare plötsligt får en ny och djupare innebörd när jag läser dem igen. Så var det häromdagen när jag läste och skrev om Lenins skrift Vad bör göras? Så här skrev jag:

[Lenin] framförde teorin att den kommande revolutionen inte kunde ledas av proletariatet eftersom arbetarna inte hade ett tillräckligt revolutionärt medvetande. I stället måste den stora omvälvningen genomföras under ledning av en liten grupp ideologiskt skolade kommunister. De vanliga arbetarna skulle bara schabbla bort revolutionen om de fick bestämma och nöja sig med obetydliga eftergifter från maktens sida och sedan inordna sig under den borgerliga ideologin. Lenins skarpa insikt var redan från början att folket inte ville vara med om några samhällsomstörtande äventyr.

Argentinaren Jorge Mario Bergoglio tog sig påvenamnet Franciskus efter det kända helgonet Franciskus av Assisi (1181 – 1226). Helgonet är älskat för att han lämnade ett liv som rik och lättsinnig festprisse, gav bort sina egendomar, bildade gråbrödraorden för tiggarmunkar, hjälpte de fattiga, predikade för fåglar, besökte sultanen Malik-el-Kamil i Egypten mitt under brinnande korståg och blev vän med honom. Helgonets dag är den fjärde oktober – i Sverige tidigare kampens mot löntagarfonderna dag och sedermera kanelbullens – och den dagen för någon vecka sedan presenterade påven (bilden) encyklikan Fratelli Tutti – vi är alla bröder – just i Assisi. ”Vår värld måste helas inte bara från det aktuella viruset utan också från samhälleliga sjukdomar som ojämlikhet, orättvisa och utanförskap som påverkar så många av våra bröder och systrar i den mänskliga familjen”, sa påven vid presentationen.

När jag slösurfade på internet råkade jag stöta på en definition av begreppet populism som påstods var hämtad från Wikipedia. Definitionen lät så här:

Populism, (lat. populus, ”folk”), politisk rörelse som vädjar till ”folket” och ”sunt förnuft” samt angriper en politisk eller social elit, ofta utan grund i en specifik ideologi.

Definitionen förvånade mig på två sammanhängande sätt. För det första insåg jag att om detta är populism så är jag nog populist.

Den normala uppfattningen är att västerlandets framgångar beror på vetenskapens landvinningar, frukterna av Kopernikus, Galileos, Darwins, Einsteins och många andra skarpa tänkares mödor. Visst måste den västerländska vetenskapliga attityden – att ifrågasätta allt och experimentera för att utröna en fungerande sanning – ha spelat en avgörande roll för den succé vars följder världen nu kan avnjuta. Men hur uppstod den där skeptiska, nyfikna och sanningssökande inställningen?

År 1902 publicerade Lenin en liten skrift som hette Vad bör göras? där han framförde teorin att den kommande revolutionen inte kunde ledas av proletariatet eftersom arbetarna inte hade ett tillräckligt revolutionärt medvetande. I stället måste den stora omvälvningen genomföras under ledning av en liten grupp ideologiskt skolade kommunister. De vanliga arbetarna skulle bara schabbla bort revolutionen om de fick bestämma och nöja sig med obetydliga eftergifter från maktens sida och sedan inordna sig under den borgerliga ideologin. Lenins skarpa insikt var redan från början att folket inte ville vara med om några samhällsomstörtande äventyr.

Hela historien är egentligen både tokrolig och tragisk. Sedan ett halvt millenium har Europa och sedermera även Nordamerika, det vill säga västerlandet, gjort underverk. Människan har funnits i kanske 250 000 år och fram till västerlandets ekonomiska revolution levt i outsäglig misär. Under bara två promille av människans existens på jorden har det funnits något hopp om att tillvaron skulle kunna upplevas som dräglig för mer än ett fåtal om ens det. Det är vad västerlandets gjort för mänskligheten. Under långt mindre än en promille av människans tid på jorden har engelsmannen Thomas Crappers (bilden) uppfinning vattentoaletten existerat och då till en början bara för drottning Victorias av England bekvämlighet.

Sveriges akuta problem just nu är kriminaliteten. Sverige har ingen plan för hur brottsligheten ska hanteras. En del pratar om att myndigheterna måste samarbeta mer, andra om att straffen måste skärpas och straffrabatterna för ungdom måste elimineras, andra åter om att sociala insatser måste sättas in tidigare i brottsriskutsatta barns liv inklusive resolutare föräldrautbildning för att förhindra att ungarna blir kriminella redan i yngre tonåren.

Om vi hade haft hur mycket tid som helst så hade sådant möjligen varit intressant att debattera. Men nu har vi inte tid. Sverige är som en läckande skuta som inte vet vart den är på väg. Det är inte dags att planera däcksstolar eller att fernissa däcket. Första prioritet är att täta läckan.

Alldeles nyligen läste jag om den amerikanske 89-årige miljardären Chuck Feeney (på bilden nedan tillsammans med hustrun Helga) som gett bort hela sin avsevärda förmögenhet till välgörenhet. Precis hur mycket Mr Feeney har skänkt framgår inte riktigt men att det var mycket bevisas av att affärstidningen Forbes belönat honom med ett hyllningsreportage samt av att filantropen under de senaste decennierna redan skänkt bort åtta miljarder dollar av pengar som han tjänat på en kedja av tullfria flygplatsaffärer och på investeringsverksamhet. ”Chuck är ett föredöme för oss alla”, sa Warren Buffet som påstås ha lovat att ge bort 99 procent av sin förmögenhet, ”Chuck är en bra hjälte att ha”.

”Det är inget fel på klaner”, sa Liberalernas ledare Nyamko Sabuni vilket både Bitte Assarmo och jag upprört har påpekat på dessa sidor. Det är visst fel på klaner. Klansamhället är den demokratiska rättsstatens absoluta motpol. Klanen är som en stat i staten och etablerar sig som en fiende till staten med sina egna lagar och regler och bestraffningar. Så här formulerar sig Sabuni:

Tvärtom är det stora delar av världen som måste organisera sitt liv i form av klaner för det finns inget samhälle som bistår. Polisväsendet är inte till för medborgarna utan snarare en fiende. Det är inget fel på klaner.

Jag är för det mesta skeptisk mot diffusa företeelser som periodvis upprör samtiden. Ibland är det nästan farligt, i varje fall om man vill ha goda relationer med arbetskamrater och bekanta, att uttrycka betänkligheter kring en pågående upphetsning. Till exempel trodde jag aldrig riktigt på att ryska miniubåtar under det sena 1900-talet kränkte svenska skärgårdar. Det kostade mig åtminstone tillfälligt nedisade relationer med några vänner. MeToo-kampanjen tyckte jag också var skum. Sexanmälningarna framstod alltför ofta som betalningar för gammal ost av kvinnor som låtit sig förföras för att de fått någon sorts löfte, till exempel om filmroller, som sedan runnit ut i sanden. Panamapappret och Paradisläckan var två internationella skandaler avseende ekonomisk brottslighet i den högre skolan som jag också misstrodde och som sedermera, när rättvisans kvarnar fått mala i några år, visade sig vara stormar i vattenglas som knappt avsatte en enda fällande dom.

Den samtida politiska och intellektuella diskussionen i alla länder, i varje fall i västerlandet, är mycket upptagen av ekonomiska klyftor. Det hävdas av internationella megastjärnor som Thomas Piketty att ojämlikheten ökar så att de tio procent med de högsta inkomsterna och/eller förmögenheterna ökar sin andel av de totala inkomsterna och/eller förmögenheterna medan motsatsen gäller för de exempelvis femtio procent som har det sämst. Jag har inte läst Pikettys verk men eftersom han är så världsberömd och säger samma sak som en massa andra ekonomer så antar jag att det ligger till ungefär så. Det är troligt att den ekonomiska ojämlikheten ökar.

Enligt ett påstått latinskt talesätt slår gudarna dem de vill förgöra med dumhet. Man undrar varför gudarna inte klipper till mer pang på rödbetan med vulkanutbrott eller jordbävningar eller några andra verksamma naturkatastrofer. Jag tror att gudarnas val av metod bestäms av deras oändliga och obegripliga kärlek till människan. För det första vill de inte själva ta människor av daga utan föredrar att förgifta dem med dumhet så att de förintar sig på eget bevåg. För det andra kanske gudarna inte vill förgöra alla människor utan bara vissa särskilt misshagliga individer. Gudarna ogillar möjligen tanken att en massa oskyldiga skulle stryka med vid en allmän syndaflod och föredrar därför att rikta sin ilska direkt mot de skyldiga. Metoden borde ha den extra fördelen att när dumheten bryter ut hos dem som ska straffas och de så småningom går under så kan alla andra följa processen och i bästa fall lära sig hur dumheten ser ut och vart den leder.

Det är mycket floskler nu för tiden. Med floskel menar jag ett uttryck eller ett begrepp som är oprecist nog att kunna tolkas på olika sätt och som i allmänhet har en inneboende tendentiös agenda. ”Allas lika värde” är en typisk floskel. (Den floskeln ingår i den överordnade floskeln ”Värdegrunden” som jag utan resultat utmanade på duell här för fyra år sedan.) Allas lika värde betyder egentligen bara att du ska sluta klaga på invandringen och i stället hålla truten och betala skatt.

Den humanitära stormakten, med säte i området kring Rosenbad, driver sitt favoritprojekt, som är den storskaliga invandringen, men lämpar alltmer av kostnaderna på kommunerna (och i sista hand, förstås, på skattebetalarna, vilket kostar fyra miljoner kronor eller så per invandrare från ankomst till död).

Till en början, kanske i några fall så länge som till hösten 2015, var kommunerna inledningsvis entusiastiskt men sedermera alltmer försiktigt positiva till migrationsprojektet som manifesterades i att de varje år kunde få hundratals eller ännu flera nyinflyttade människor att ta hand om eftersom dessa människor endast undantagsvis kunde försörja sig själva. Efter migrantexplosionen det året har det gradvis blivit mer spänt. Kommunerna blir alltmer trängda – ekonomiskt, socialt, politiskt – av den börda som statens fortsatt entusiastiska invandringspolitik lägger på deras axlar.

Jag tillhör dem som inte tror på konceptet strukturell rasism. (Ej heller tror jag på det likaledes diffusa konceptet könsmaktsordning som har motsvarande sociala funktion.) Jag tror att föreställningen om att det existerar strukturell rasism, exempelvis i Sverige, bara är ett knep som onda krafter använder för att utöva utpressning på vita människor som i själva verket inte har ett rasistiskt ben i kroppen och blir vettskrämda vid blotta tanken att de skulle ha blivit påkomna med minsta rasistiska gliring. Hela konceptet är konstruerat för att ge vita människor så dåligt samvete att de går med på vad som helst för att slippa anklagelserna. (Könsmaktsordningen, liksom Metoo-kampanjen, har på liknande sätt uppfunnits för att ge män, särskilt vita män, skälvan så att de inte törs protestera när jämställdhetsministern och andra feministiska aktivister presenterar sina krav.)

En gång träffade jag en ung invandrad kvinna med journalistiska ambitioner. Hon klagade över att de debattartiklar hon skickade till tidningarna alltid blev refuserade. Hon menade att refuseringarna berodde på att hon var invandrare och kvinna. Jag fick läsa några av hennes inlägg och konstaterade att de helt enkelt var dåliga. Jag hade aldrig publicerat dem. Jag sa något försiktigt om att hon kanske borde jobba lite med stilen. Mötet slutade med att hon hävdade att jag medverkade i det strukturella förtryck som riktades mot henne och andra rasifierade.

Av detta lärde jag mig att denna typ av diskussion är omöjlig. Kvinnan ansåg att mina litterära normer är uttryck för rasism och vit nedlåtenhet mot personer som vill säga något annat än vad jag tycker att de ska säga. Så kan man kanske se det. Vi har, som tur är, ingen myndighet med rätt att slutgiltigt avgöra vilka debattartiklar som bör publiceras.

Jag blev lite tagen av Bitte Assarmos artikel igår som visade att en svensk partiledare, om man kan lita på att Expressen citerat henne rätt, inte tycks ha förstått det svenska samhällets och statsskickets fundamentala principer. Jag vill lägga lite lök på Nyamko Sabunis lax genom att resonera kring begreppet jäv.

”Det är inget fel på klaner”, säger Sabuni, ”mitt folk är också en klan”. Klansamhället är ett slags statsskick som uppstår där det inte finns en rättsstat med våldsmonopol. Som Thomas Hobbes uttryckte det blir ett sådant tillstånd ett ”allas krig mot alla”. Tänk dig själv hur livet skulle gestalta sig om det saknades tillstymmelse till ordningsmakt i samhället. Den enskildes våldskapital fäller då avgörandet i varje konflikt.

Paleontologin, det vill säga läran om utdöda djur, verkar som en kul vetenskap. Man hittar några gamla ben och ska sedan tänka ut hur benen passar ihop och hur djuret eventuellt såg ut och hur det försörjde sig. Lite som att lägga pussel fast mycket svårare eftersom det saknas bitar i paleontologin så paleontologen måste ha en del fantasi.

För att förstå politik, särskilt EU:s politik, bör man ha läggning för det paleontologiska eftersom unionen alltid uttalar sig oklart och kryptiskt för att ingen ska förstå ty om folk förstår kan de bli arga. (Det är likadant med svensk politik. När statsministern säger att han inte sett gängkriminaliteten komma, vilket är otänkbart, låtsas han ha varit ouppmärksam för att slippa berätta sanningen, nämligen att han såg det komma men sket i det.)

En pappersdrake byggs med pinnar och papper och är avsedd att se blodtörstig och hotfull ut så att den kan användas för att skrämma folk. I själva verket är den inte farligare än en rulle hushållspapper men det är inte så lätt att inse när man betraktar dess vassa tänder och grymma blick. Riktigt otäcka drakar kan också spruta eld som består av uppblåsta tungor av brandgult silkespapper.