En kirurgiprofessor emeritus skrev en debattartikel i Dagens Nyheter där han ondgjorde sig över köerna inom sjukvården. Han menade att problemet kan lösas med några enkla administrativa handgrepp. Det tror inte jag. Anslagsfinansierade, politikerstyrda monopol rår man inte på så lätt. Så här skrev professorn:

Det händer att jag får bannor av läsare som menar att jag inte tar hotet från globalisterna, sådana som Davoskamarillan, på tillräckligt allvar. Dessa supereliter, menar mina kritiker, med sina privata jetplan utövar så mycket makt, inte minst över ett så idémässigt försvarslöst land som Sverige, att det är närapå tjänstefel av en tjatigt återkommande krönikör som jag själv att inte ständigt varna för vad Klaus Schwab och Bill Gates tänker hitta på.

De flesta av oss, framför allt de som föddes årtiondena efter andra världskriget, har personliga erfarenheter av hur det gick till och hur det kändes när livet i västerlandet omvandlades i grunden och vi tillägnade oss en ny, modern, bekväm och starkt energiberoende livsstil. Det var en total omvälvning – och för de allra flesta en påtaglig förbättring – av samhället. Det är klart att folk oroade sig för saker, risken för kärnvapenkrig till exempel, men för det mesta kändes den genomgripande förnyelsen som om den gick på räls, vilket antagligen berodde på att marknadskrafterna fick styra. Till exempel skulle alla människor ha bil och för detta behövdes vägnät, bilverkstäder, bensinstationer och annan infrastruktur. Allt det där bara uppstod utan att folk i allmänhet behövde bekymra sig.

Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro förhåller sig till svenskar – och troligen även till representanter för andra udda smånationer – ungefär som entomologer till sina studieobjekt insekterna. Dessa må ha sina intressanta särdrag men de är ju inte precis som människor. Ibland känns det som om hon sätter en lupp till ögat för att konstatera om vi svenskar verkligen beter oss sådär konstigt som hon vid en första anblick tycker sig ha observerat.

Arterna har sin ungefärliga livslängd inprogrammerad i generna. Till exempel blir människan runt åttio år och hunden kanske tio. Sköldpaddan lär kunna bli mer än hundra. Men det är nog inte bara flora och fauna som är skapade med en mellan tummen och pekfingret förutbestämd livslängd. Även människans alster tar slut. Min förra bil höll i trettiotusen mil innan den fick tas till skroten. Jag kan inte se varför motsvarande mönster inte skulle gälla även för samhälleliga förhållanden. Till exempel har jag funderat en del på hur gammal demokratin kan bli.

Man, det vill säga jag, träffar numera inga sanna Sverigevänner om man därmed menar personer som inte bara älskar någon gammal idé om fosterlandets värdighet och anseende utan också är nöjda med den aktuella skötseln av landet. På den senare punkten visas mest hånfull nedlåtenhet mot den överhet som styr oss, det vill säga det samlade politikerväldet.

Jag kan inte bestämma mig för vad jag har för människosyn. Två olika syner tävlar om herraväldet i mitt medvetande.

Den ena människosynen är den officiella, självhyllande och allmänt omfattade. Den går ut på att människan är god eller i varje fall behäftad med goda avsikter. Alla vill andra människor väl, i varje fall inom rimliga gränser; vi är trots allt, som Aristoteles förklarade, sociala djur. Alla vill arbeta. Saknar vi arbete så klättrar vi på väggar tills vi får ett. Människan är kort sagt en hygglig prick. Undantag finns förstås såsom i Libyen där många växte upp under tyrannen Gaddafi och därför inte fick möjligheter att utveckla sina goda sidor. Möjligen är svenskar hyggligare prickar än andra människor men det säger vi aldrig just eftersom vi är så hyggliga prickar.

Kapitalismens verkande kraft är vinstintresset. Det är strävan efter profit som gör att företag utvecklas, anställer folk och bjuder ut allt bättre produkter till försäljning. Även om kapitalister liksom alla andra människor kan göra klandervärda saker så är hungern efter vinst en samhällsnyttig ambition.

Kristerssons gäng har tagit hem valet. Det väcker två motsatta känslor hos mig, för det första ogrumlad glädje över att miljöpartiet åtminstone tillfälligt är förvisat från makten och förhoppningsvis bedövat, för det andra oro – eller kanske snarare gnagande övertygelse – att Kristerssons gäng inte är moget uppgiften. ”Det arbete som en ny regering står inför är enormt”, skrev jag häromdagen.

Många av vårt samhälles dominerande debattfrågor drivs av emotionella eller sociologiska överväganden snarare än av insikter och förståelse. Jag tror att frågan om den ekonomiska tillväxten är en sådan. I en serie intervjuer som Dagens Nyheter håller med partiernas ekonomisk-politiska talespersoner är det nu miljöpartiets tur att tala genom Janine Alm Ericson (bilden). Hon menar att ”det ekonomiska systemet idag inte tar hänsyn till vilka effekterna blir på miljön och klimatet” och att vi inte kan ha ”evig ekonomisk tillväxt utan att ta hänsyn till naturens gränser”.

Detta diagram har jag begrundat. Det visar röstfördelningen i procent vid det just timade riksdagsvalet (bilden är från Dagens Nyheter).

President Bill Clintons valslogan år 1992 var ”It´s the economy, stupid!”. Jag tror han menade ungefär att man kunde hoppa över alla sofistikerade förklaringar till varför folk röstar som de gör och koncentrera sig på kärnpunkten, nämligen de ekonomiska konsekvenserna för väljarna av olika politiska program som presenteras av kandidaterna. Det är den enkla förklaringen som gäller.

Det är vådligt att uttala sig om det nyss avhållna septembervalet eftersom vi ännu inte vet hur det slutgiltiga utfallet blir och ännu mindre anar hur det kommer att arta sig när en regering ska tillsättas. Ska det bli månaders förhandlingar, ska det bli partiavtal som januariöverenskommelsen, ska Dagens Nyheter lyckats driva igenom sitt förslag om en regeringsallians mellan socialdemokraterna och moderaterna?

Väl medveten om otillförlitligheten och vagheten i de svar herr Google kan ge på sådana spörsmål frågade jag i alla fall hur många som Stalin respektive Hitler hade tagit livet av. Mitt syfte var ju inte att grundforska utan bara att få ett hum om var samtiden står i denna fråga. Stalin noterades för 20 – 70 miljoner offer medan Hitler registrerades som tvåa med 30 miljoner offer. (Mao Zedong, som endast deltog utom tävlan i min undersökning, hamnade på 40 – 70 miljoner.)

Några personer tar illa vid sig för att jag ibland säger halvt på skämt, halvt på allvar, att jag är marxist. Skämtet ligger i att marxismen numera är så omodern att jag lika gärna kunde chockera folk med att insistera på att jorden är platt. Allvaret beror på att Marx, även om han i grunden hade fel eftersom hans ekonomiska fundament arbetsvärdeläran är tossig, försett framför allt sociologin med en formidabel verktygslåda full med instrument för att undersöka och tolka samhället.

I måndags blev jag tillfrågad om vem som skulle vinna valet, Magdalena Anderssons gäng eller Ulf Kristerssons. Jag skruvade på mig och visste inte vad jag skulle svara. Till slut kom jag fram till att jag trodde att Andersson skulle ta hem segern. Det kändes så.

På förekommen anledning har jag slagits av en nydanande men kanske felaktig tanke, nämligen att demokratin vid särskilda tillfällen faktiskt kan fylla sin uppgift att lyssna på medborgarna och göra deras vilja.

Liksom en överväldigande del av alla svenskar och andra västerlänningar är jag fostrad i uppfattningen att demokratin är det bästa av alla statsskick och att den för hundra år sedan – i vissa länder lite tidigare – för alltid installerats i vår kulturkrets. Det anmärkningsvärda är att denna doktrin om demokratins överlägsenhet och fortsatta beständighet aldrig riktigt förklarades under min uppväxt. Tesen var så uppenbart sann att det inte behövdes några utläggningar från föräldrar eller skollärare för att trumfa in dess giltighet.

Även om bevisen inte är fullständiga verkar det vid det här laget stå klart att de nedstängningar som genomfördes i många länder under covidpandemin gjorde mer skada än nytta. I en metastudie – det vill säga en sammanställning över resultaten i ett större antal vetenskapliga undersökningar – från Johns Hopkinsuniversitetet görs följande sammanfattande bedömning av vetenskapens nuvarande ståndpunkt: 

Igår skrev jag en artikel där jag, som inte vet något om el, försökte konstruera en rimlig tolkning av svensk energipolitik. Varför skulle inte jag få gissa när Sveriges journalistkår inte kan leverera några trovärdiga förklaringar?

När svenska politiker uttalar sig om elpriserna får man en känsla av att talepunkterna är inhämtade från Tyskland och därefter översatta till svenska (sannolikt med hjälp av Googles översättare då bara tre procent av svenska gymnasieelever studerar tyska språket). Politikernas synsätt och rekommendationer förefaller nämligen mer anpassade efter den tyska än den svenska situationen.

Killen på bilden har världens mest tröstlösa jobb. Wikipedia förklarar så här:  

Sisyfos har trotsat den mäktige överguden Zeus, och som straff för sin hybris döms Sisyfos till att rulla en tung sten uppför ett högt berg. För att klara uppgiften tvingas han använda alla sina krafter, men när stenen knuffats upp på bergstoppen rullar den ner på andra sidan – och Sisyfos får börja om från början. Detta arbete får han fortsätta med i eviga tider. 

Vi har nog alla våra kors att bära. Mitt kors just nu är att låtsas vara statsminister med högsta ansvaret för den svenska energipolitiken. Det är inte så främmande som man skulle tro, ty visserligen är det långsökt att tänka sig att jag skulle bli statsminister, men det är ett slående sammanträffande att varken jag eller någon mer sannolik statsminister begriper något om elektricitetspolitik. Vederbörande är alltså tvungen att ta ställning i en för nationen viktig fråga som han inte förstår.

Vårt samhälle har en föråldrad föreställning om sig själv. Vi lever kvar i självförståelsen att Sverige ser ut som vid förra sekelskiftet när huvudkonflikten stod mellan arbetarklassen och kapitalistklassen och det var meningsfullt att indela folk i höger och vänster.

Nu ska jag berätta ett stycke näringslivshistoria eftersom berättelsen inte helt saknar betydelse och eftersom jag är den ende som har incitament att berätta den (delvis för att skryta upp mig).

Den senaste tiden har jag haft en känsla av att Sverige befinner sig vid en tipping point. En tipping point är en punkt i tiden när krafter som ackumulerat sig för att åstadkomma en förändring plötsligt övervinner de bevarande krafter som motsätter sig förändring, typ att isen oväntat brister och du ramlar i sjön. Ett annat exempel är hur ett fiskstim byter riktning. En åskådare anar ingenting men det måste finnas en osynlig kommunikation mellan fiskarna som gör att varje enskild medlem av stimmet plötsligt grips av en fullständig visshet att det just i detta ögonblick är dags att byta riktning. (Dessutom vet de precis hur många grader de ska svänga vilket gör fenomenet ännu märkvärdigare.) Om jag känner mig filosofiskt lagd någon dag ska jag kanske utreda frågan i detalj med utgångspunkt i hypotesen att all förändring nog har den där karaktären (som Marx kallade ”kvantitetens övergång i kvalitet” vilket kan bli hur komplicerat som helst bara en riktig filosof får sätta tänderna i det).

En av de aktuella frågor som jag tycker tillhör de konstigare är att elektriciteten nu förväntas bli så dyr att vanliga medelklassare i villa i Skåne av professor Jan Blomgren bedöms kunna hamna under existensminimum till vintern.

Jag tycker inte om att inte förstå saker vilket, som du förstår, är ett slags självplågeri eftersom a) det knappt är något som man faktiskt förstår och b) det är jobbigt att skaffa sig den kunskap man tycker sig behöva.

En vanlig tankefigur som jag retar mig på är föreställningen att migranter inte får lära sig svenska ordentligt och att det därför är synd om dem samt att allt är statens fel för att den snålar med SFI. Till exempel har Dagens Nyheter den 22 augusti en artikel om att 28 000 ukrainare lever på dagsersättning från Migrationsverket för att de inte får jobb trots att de är universitetslärare i matematik och motsvarande. De får inte jobb för att de inte kan svenska och de får inte gå på SFI.

För några år sedan skrev jag en bok om Gud. En oplanerad poäng var att resonemanget sådär lite i förbifarten visade på orsakerna till den stora välståndsexplosion som gynnat västvärlden under 1900-talet. Min tes var att Gud vill att människornas tillvaro ska vara paradisisk redan i jordelivet och att han utrustat oss med tillräckligt med förnuft, naturresurser och andra förutsättningar för att möjliggöra denna lycka men att vi människor inte orkat mobilisera dessa omständigheter utan i stället hela tiden bett böner till Gud för att Han skulle lägga livet till rätta för oss. Till slut tröttnade Gud på människornas lovsånger och övriga inställsamma fjäsk och utplånade sig själv i våra sinnen så att vi slutade tro på honom. Vi insåg då att om vi ville leva med hygglig levnadsstandard så fick vi ordna det själva. Så inleddes en väldig intellektuell knoppning som vi brukar kalla Upplysningstiden och två sekler senare slog ut i full blom med rinnande vatten och solkustresor till alla. Sens moralen är att människan tvingas leva kvar i sin jämmerdal så länge hon vägrar att uppbåda de resurser hon besitter och att det är först när hon slutar tro att hon ska räddas av något övernaturligt som hon får kontroll över sitt öde.