Det stora problemet, som jag ser det, är att jag och alla de som tycker som jag – och vi äro legio, ty vi äro miljoner – inte har något att säga till om. Fienden är välorganiserad och generöst finansierad (med våra skattepengar) och uppdaterar ständigt sitt PK-tänkande som fungerar som ett ideologiskt sammanhållande kitt. Vi, däremot, har bara strödda tankar som ofta inte går ihop. Vi är inte ens eniga om vem som är vår fiende. Vi vet att något är fel med Sverige men vi är inte säkra på vad det är.

Sokrates menade att demokratin går under för att den föräter sig på sin älsklingsrätt som är frihet. Demokratin älskar friheten och när dess medlemmar av längtan efter mer frihet lär sig att förkasta allt ansvar, allt tvång, all lydnad, alla auktoriteter och alla plikter så slutar samhället att fungera. Vuxna människor fjäskar för ungdomen och skoleleverna ser ned på sina lärare. Den samhälleliga ordningen undergrävs. Till slut väljer människorna en tyrann till härskare i syfte att med de erforderliga medlen ställa samhället till rätta. Demokratin ersätts obönhörligen av tyranniet, hävdar Sokrates.

Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro anser att Sverige är ett av de mest förljugna samhällena i världen, kanske det mest förljugna. Med förljugenhet avser hon klyftan mellan å ena sidan den officiellt och allmänt påbjudna sanningen och å den andra verkligheten. Sin uppfattning grundar hon inte i första hand på vad jag säger, för det tror hon knappt på, utan på vittnesbörd från en barndomsvän som blev kär i en svensk och nu är tandläkare i Malmö. ”Dom är inte kloka”, säger barndomsvännen med avseende på svenskarna och det är ett argument som tar skruv hos portugisiskalärarinnan. Med omdömet menar barndomsvännen vad hon betraktar som principlös eftergivenhet från myndigheternas sida inom den sociala verksamhet som hon själv kommer i kontakt med inom Folktandvården.

Det finns, vad jag kan upptäcka, två huvudsakliga åsiktsriktningar bland fackepidemiologerna i frågan hur coronat ska bekämpas. Den ena åsiktsriktningen företräds av WHO och nästan alla länder, i varje fall i västerlandet. Deras strategi vilar på en kombination av testning, nedstängning och ansiktsskydd. Det finns en påtaglig logik i detta synsätt. Man testar för att identifiera smittfall så att dessa kan sättas i karantän, man stänger ned samhället för att säkerställa social distansering, man anbefaller ansiktsskydd för att begränsa smittspridning i situationer där social distansering är svår att åstadkomma, till exempel i tunnelbanan.

Den inbillade sjuke i Molières komedi heter Argan. Argan är rik och har fått för sig att han lider av ett stort antal sjukdomar. Argans läkare Purgon och Purgons medhjälpare – apotekaren Fleurant – gör sig grova pengar på Argans hypokondri och identifierar hela tiden nya sjukdomar hos Argan som de lyckas bota med dyrbara kurer. En gång förmår hypokondrikern Argans bror den inbillningssjuke att vägra att ta ett medikament som medicinarna ordinerat varpå doktor Purgon blir rasande och förklarar att Argan de närmaste dagarna kommer att få förskräckliga sjukdomar som inom kort kommer att ta död på honom.

På förekommen anledning har jag nyläst tre betydelsefulla internationella åsiktsförklaringar, för det första FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948, för det andra Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna från 1950 samt, för det tredje, den så kallade Istanbulkonventionen eller närmare bestämt Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet från 2011.

Den förekomna anledningen bakom denna ansträngning är att Polen överväger att dra sig ur Istanbulkonventionen om skydd mot våld mot kvinnor. Hur kan det komma sig, undrade jag. Vill inte polackerna skydda kvinnor?

Jag har alltid haft svårt för diskussionen om det är arv eller miljö eller någon kombination som styr den enskilda människans liv och beteende.

Jag tror att jag begriper vad som menas med arv. Det är gener och sådant (om det inte är guld, aktier och bostadsrätter ty då räknas det nog som miljö). Långa föräldrar får ofta långa barn och anletsdrag kan gå igen i generationer. Om man inte fördjupar sig så mycket verkar arvets betydelse rätt okontroversiell.

Frågan är egentligen ganska dum ty den växer ur ett förmätet tänkande enligt vilket det finns en tydlig skiljelinje mellan det religiösa och det sekulära där det religiösa består av myter och dogmer och det sekulära – sådant som liberalism, socialism och vetenskap – är rationellt, förnuftigt och underkastat kontrollerande observationer och logiskt tänkande.

Sanningskommissioner är bra när man inte kan straffa den skyldige utan måste straffa någon annan. Antag till exempel att du är upprörd över den transatlantiska slavhandeln som tog slut för hundrafemtio år sedan. Det är osannolikt att du hittar någon som medverkade men fortfarande har så mycket liv i sig att det går att straffa honom. Det gör dig frustrerad. Förbrytelser får väl inte gå obestraffade bara för den lilla försmädliga detaljen att det inte finns någon skyldig i livet! Det är i sådana lägen det är praktiskt med sanningskommissioner.

Sverige är inte det enda landet i världen som försöker bekämpa coronat – eller i varje fall dess verkningar – med sedelpressarna. Det beror på att politiker i alla länder gör som Cajsa Warg manade, alltså att de tager vad de hafwer, och sedeltryckerierna och lagstiftningsmakten är de unika verktyg som politiker hafwer.

I USA har fyra och ett halvt coronarelaterade stödpaket passerat kongressen. De första fyra var enorma och uppgick till nästan 400 miljarder dollar vilket motsvarar hela Sveriges bruttonationalprodukt eller närmare två procent av den amerikanska.

På förekommen anledning använder jag den för svenska förhållanden dubbelt stötande rubriken. För det första ska man inte tala om raser eftersom det troligen inte finns några, inte i Sverige i alla fall. För det andra är det särskilt känsligt att tala om vita människor eftersom den som nämner sådant kan vara anhängare till Vit Makt eller Ku Klux Klan.

Utan att ha fingret på den amerikanska kulturdebattens puls tror jag att ett nytt och skrämmande sound har börjat tränga in. Se till exempel det här avsnittet av The Ben Shapiro Show (tack Harry Morgan för tipset).

Nu vill jag lyfta en fråga. (Jag ogillar det där språkbruket att ”lyfta frågor” och använder det bara för att vara inställsamt modern.) Förr i tiden, vilket betyder för mer än fem år sedan, levde även jag i föreställningen att det svenska systemet – ekonomin, välfärden, välståndet, den höga sysselsättningen, den allmänna bekvämligheten och den trots allt överlägsna tryggheten – var för evigt säkrat. Man behöver bara knäppa på teveprogrammen Rapport och Aktuellt för att se att detta sinnestillstånd fortfarande dominerar i maktens Sverige.

Jag fick ett brev från en person som är en erfaren polisman i Stockholm. Han har skrivit förut och berättat om sitt jobb. Tyvärr bekräftar han bara sådant som man redan anade. Men han ger kött på benen genom sina detaljerade iakttagelser. Varsågod. Avnjut en förstahandsbeskrivning av livet för lagens väktare. 

Patrik,

Läser dina och de andras artiklar och undrar för mig själv varför det självklara lyser med sin frånvaro för så många. Du har satt ord på det många gånger men ändå har jag så svårt för att begripa varför det inte tränger in hos folk men det är ju mitt problem. Jag ska berätta för dig hur det är idag här på jobbet och vad som diskuteras.

För tjugo år sedan, när jag fortfarande var någon sorts liberal, skrev jag tillsammans med Thomas Gür och Bijan Fahimi en bok om invandringspolitiken. Den gick ut på att invandrare har svårt att integrera sig i Sverige eftersom vi har ett så förvirrat regelverk. Det är lätt för invandrare att flytta till Sverige men det är svårt för dem att komma in på arbetsmarknaden. Därför, sa vi, har Sverige två gränser, en yttre, nationell gräns som är lätt att ta sig över och en inre och mycket högre gräns till jobb och annat slags integration. Den fiffiga och nydanande tanken var att invandrarna därför sitter fast i ett limbo mellan dessa två gränser. Vi förklarade också hur politiken borde förändras, till exempel genom förenklade regler för provanställning, konkurrerande arbetsförmedlingar, marknadshyror och en massa annat fint liberalt idégods.

Världen är numera galnare än den någonsin varit under min livstid. Om den varit ännu galnare tidigare i historien kan jag inte bedöma.

Jag tror att det är vad filosofen Nietzsche kallade ressentiment som ligger bakom. Ressentiment har nog alltid funnits men det har tidigare kunnat kontrolleras för att förhindra spridning annat än lokalt i begränsade grupper. Men nu verkar ressentimentet utbreda sig pandemiskt.


Troligen har jag presenterat följande resonemang åtskilliga gånger tidigare men det är liksom aldrig någon som säger emot eller instämmer eller ställer kompletterande frågor eller förfinar. Kanske har jag inte varit tillräckligt tydlig. Men jag tror att tankegången har viss betydelse, framför allt om den stämmer med verkligheten.

Tack, Gud, för elektriciteten. Den gör att jag hemma hos mig kan lysa upp natten som vore det dag. Tack även för fossila bränslen, jag gillar särskilt bensinen som i välkonstruerade tyska bilar – tack även för tyskarna! – ger oss människor njutningsfylld körglädje. Tack för din uppfinning vattentoaletten. Jag tänker med fasa på hur livet hade gestaltat sig om du inte gett oss vattentoaletten. Då hade några människor antagligen tvingats bära bort andras träck. Tack för att Du, Gud, gett oss ICA-butiken som fungerar som ett slags skafferi där vi kan hämta mat. Min tacksamhet gäller även kylskåpet. Utan kylskåp hade maten ruttnat och människan tvingats hitta sjövägen till Indien för att hämta hem peppar så att maten inte smakade så äckligt.

Om vi bortser från att uttalanden om framtiden inte brukar förverkligas, särskilt inte när de kommer från experter, så finns det anledning att oroa sig för det scenario från The British Academy of Medical Sciences som Thomas Hedner redovisar här intill. Akademin säger att det nu till hösten som ”ett rimligt värsta scenario” kan komma en ny coronavåg som när den klingar av efter ett halvår kommer att ha dödat ytterligare dubbelt så många människor som den första vågen hittills skördat.

Jag tror – och detta är ytterligare ett utlåtande från en framtidsexpert som jag verkligen hoppas inte slår in – att resultatet skulle bli förödande, inte enbart för att det tragiskt nog skulle dö ytterligare en massa människor, i Sverige mer än tiotusen, utan för att samhället inte skulle klara en sådan smäll.

För många år sedan blev jag inbjuden att skriva återkommande kolumner i Expressen. Det tyckte jag var ärofullt. Min första krönika handlade om att Sverige troligen är det mest centraliserade och uppifrånstyrda landet som historien fått uppleva sedan det antika Egypten.

Därefter fick jag inte skriva några fler kolumner i Expressen. Redaktören tog illa vid sig. Men jag vidhåller min tanke. Va, säger du misstroget, skulle Sverige vara mer centralstyrt än till exempel den absoluta kungamaktens förrevolutionära Frankrike?

Vid en samlad bedömning – en byråkratformulering som man använder när man inte riktigt kan motivera sina bevekelsegrunder – har jag kommit fram till att det som ställt till det för Sverige i coronafrågan är precis det som Platon menade skulle förgöra demokratin, nämligen att människorna inte kan lägga band på sin frihetslängtan: ”… det är den överdrivna längtan efter frihet på bekostnad av allt annat som undergräver demokratin”.

På USA:s nationaldag den fjärde juli, som firas för att landets oavhängighetsförklaring presenterades den dagen år 1776, höll president Trump ett tal nedanför Mount Rushmore där fyra amerikanska presidenters ansikten är inhuggna i tjugo meter höga skulpturer i berget. Det har han fått fan för.

Några av hans politiska motståndare har anklagat honom för att han hyllade de konterfejade presidenterna, särskilt grundlagsfadern George Washington. George Washington var delansvarig för dessa odödliga ord i oavhängighetsförklaringen:


Demokratin är en osannolik ordning. Om du låtsas att den inte fanns någonstans på jorden och det plötsligt dyker upp en djuping som förklarar att staten borde styras av någon som fått mer än hälften av folkets röster så skulle du antagligen förkasta idén. Vem som helst kunde ju begripa att de 51 procent fattigaste skulle gadda ihop sig för att ta de 49 procent rikastes egendom varpå kaos skulle bryta ut.

Sedan min tid som svensk statstjänsteman, vilken avslutades år 1978, har jag, med stigande förfäran som sedermera förvandlats till luttrad cynism, konstaterat att det inte bara var den utlandsmyndighet där jag arbetade som slängde bort skattebetalarnas pengar på strunt utan de andra myndigheterna också, kanske i olika grad. Till exempel tror jag inte Tullverket har samma frihetsgrader att göra dumheter som Migrationsverket och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. (Fast säker kan man inte vara; var det Tullverket eller Kustbevakningen som skickade fartyg till Medelhavet för att underlätta migrantsmugglingen?)

Den forskaren är jag. Jag studerar en särskild sorts intelligent levande djur ungefär som andra forskare undersöker och typbestämmer vargar eller någon sorts mikrob eller alg. Mitt forskningsobjekt är familjen offentligt ägda anslagsfinansierade organisationen typ Försvarsmakten eller Migrationsverket eller de kommunala sociala myndigheterna. Min doktorsavhandling ska handla om släktet välfärdsorganisationer. (Försvarsmakten faller utanför eftersom den visserligen är offentlig och anslagsfinansierad men inte håller på med välfärd, det vill säga att ta hand om svaga människor.)

Ett udda intresse kan det tyckas. Det började med att jag själv arbetade i nästan tio år inom arten internationellt bistånd som geografiskt skiljer sig från arten nationellt bistånd men i övrigt är i stort sett likadan som de andra arterna inom släktet. Det som förvånade mig var att ingen statsvetenskapare eller annan tänkare, vad jag kunde upptäcka, försökt identifiera principerna för dessa djurs beteende.

PK-ismen och marxismen har en gemensam grundläggande idé nämligen att de grupper respektive ideologi företräder är utsugna och förtryckta av motståndarna och att meningen med den politiska kamp som förs i ideologiernas namn är att rätta till detta förhållande.

Marxismen är mer exakt i sin analys än PK-ismen. Arbetarklassen är utsugen av sina motståndare kapitalisterna. Observera att denna föreställning ska tolkas bokstavligt. Enligt Marx arbetsvärdelära skapas värde bara genom arbete. Att kapitalisterna har resurser beror på att de stulit dessa resurser från arbetarna som rätteligen borde få behålla vad de släpat ihop.


Coronapandemin är långt ifrån över men eftersnacket har redan satt igång. Människor trevar sig fram och försöker skapa trovärdiga berättelser om vad som egentligen inträffat, hur det gick till och hur de olika länderna rangordnar sig.

Det är osannolikt att vi – med ”vi” menar jag just nu bara Sverige – inom rimlig tid ska komma fram till någon nationell konsensus om vad som gick snett eftersom det finns så många olika intressen som gör svårförenliga anspråk på att ha det rätta svaret.

Även om jag vet att det inte går att uppfinna ett filosofiskt system som förklarar världen i varje detalj så gillar jag inte att lämna lösa ändar när jag ska försöka begripa och förklara saker. Till exempel känns det riktigt att konstatera att PK-ismen är Sveriges statsbärande och dominerande filosofi. Det är också, åtminstone i min skalle, otvetydigt att PK-ismen kodifierar politikerväldets intressen och därför hyllas av politikerväldet.

Många, inklusive jag själv, är förvånade över storföretagens och den ekonomiska elitens, kanske framför allt i USA, beredvillighet att stödja Black Lives Matter-demonstrationerna och de krav som där presenteras. Detta måste betänkas.

En av de grundläggande teserna i västvärldens självförståelse är att de ekonomiska klyftorna är enorma och kanske till och med ökande. I varje fall är de större än för några årtionden sedan. Om man googlar på begreppet Ginikoefficient, ett mått på ekonomisk ojämlikhet, är intrycket vidgade klyftor nästan överallt. Troligtvis har välståndsökningen under senare decennier gjort att alla fått det bättre medan några har fått det ännu bättre än de andra.

Jag kan inte sluta plåga min hjärna och mina vänner med funderingar kring den svenska coronapolitiken. Jag är rädd att den allmänna debatten i frågan ska syssla med perifera frågor.

Perifera frågor är allt sådant som var redan var etablerat när viruset attackerade. Att syrgasen sedan länge var bortplockad från äldreboendena är ett beklagansvärt faktum men den viktiga frågan är i vilken mån Sverige har förmågan att hantera en sådan bekymmersam situation när en kris inträffar. Beredskapslagren var nedlagda enligt dumma tidigare fattade och genomförda beslut men hur bra klarade Sverige att kompensera för gamla synder? Myndigheterna hade inte tänkt tanken att det kunde behövas ansiktsskydd men vad gjorde Sverige när det blev uppenbart att det vore bra med skyddsutrustning?

Det händer ej sällan att läsare som är vänliga att kommentera mina texter säger ungefär att ja, det där var väl bra, men varför förklarar du aldrig hur Sverige ska komma ur den här soppan av osunda ideologier och oskicklig politik? Jag blir brydd av sådana invändningar eftersom jag inte tycker jag gör något annat än pekar på vad jag tror är den enda möjliga utvägen. (Att fortsatt klafsa runt i träsket är ingen utväg.)