För att inte överbelasta min hjärna med tankekrävande material (som till råga på allt kan vara fel vilket är lätt hänt om materialet ska behöva passera just min hjärna) så är dessa rader författade enligt den mindre krävande textmallen KPLS (Krönika på lätt svenska). Dessutom ska jag börja med ett rasistiskt skämt vilket för det mesta gör publiken gynnsamt stämd.

I serien samhälleliga järnlagar som jag inbillar mig att jag kommit på – fastän jag är medveten om att de stolta uppfinnarna för det mesta haft fräckheten att stjäla idésprången från någon ännu fertilare källa; se bara på Stalin som av det tacksamma sovjetfolket tillskrevs ansvaret för alla tänkbara mänskliga påfund från radiokommunikationen till atombomben som visserligen inte var färdigkonstruerad vid hans död år 1953, men vad bryr sig ett äkta snille om att hans hjärna slutat fungera? – känner jag mig särskilt belåten med insikten att hur mycket överheten än pratar om decentralisering och subsidiaritet så går utvecklingen obönhörligt åt andra hållet, det vill säga att högre hierarkiska nivåer obönhörligen ackumulerar makt samtidigt som de svär på att de med full kraft driver motsatt process.

Många av de människor vars omdöme jag sätter allra högst har fel i en fundamental fråga, nämligen vilken som är den härskande klassen i Sverige. Jag tror att en korrekt uppfattning på denna punkt är nödvändig för förståelsen av vad som händer i nationen. Jag har en käpphäst som jag visserligen exercerat tidigare på denna manege men ändå inte tvekar att åter låta visa sina konster till den nytta det eventuellt kan ha.

Carl von Clausewitz (1780 – 1831) blev framstående preussisk tänkare, general och fint gift men tydligen inte särskilt uppmärksammad under sin livstid. Ett faktum som eventuellt har någon betydelse vid analysen av Clausewitz är att Google visar upp ett stort antal porträtt av vederbörande varav alla verkar vara kopior av ett enda original, något som jag tolkar som att hans världsvida berömmelse kom sent såväl i världshistorien som i hans eget liv, detta dels just för att hans tänkande var svårbegripligt, dels för att hans främsta verk, som hette just Vom Kriege, publicerades postumt. Men efter döden studerades han desto noggrannare av ambitiösa kadetter världen över; Eisenhower sägs regelbundet ha citerat honom.

”I valet mellan att försörja sig själva och att låta sig försörjas av andra föredrar de flesta det andra alternativet.” När jag någon gång kommer in på seriösa diskussioner om svensken och hans samhälle och framför denna tes, vilket inte sker så ofta eftersom det vilar en ständigt inandad förljugenhet i vår atmosfär, möts jag ofta av mothugg av innebörden att jag har en nedlåtande människosyn. Skulle jag själv välja socialen framför arbetsmarknaden, va?

Sverige är ett tryggt land. Jag har inte tänkt så mycket på vad trygghet betyder, det har för mig bara varit en del av bakgrundsbruset, ungefär som att solen går upp varje morgon och att man äter sill till midsommar. Jag har helt enkelt varit en trygg svensk.

En gång frågade jag Hans Majestät Konungen vilken av Sveriges kungar som var hans favorit. Han log och sa att det hade väl varit underligt om han inte av släktkärlek hade satt en Bernadotte på mest framstående plats, nämligen Karl XIV Johan, den förste av hans släktingar på Sveriges tron. Det hade jag inte tänkt på utan föreslog obelevat och utan respekt för majestätets redan så tydligt framförda mening i stället Gustaf III – som faktiskt är min favorit. (Han genomförde motsvarigheten till franska revolutionen och tog ifrån adeln dess privilegier och införde något som påminde om demokrati på några veckor.)

Få uttryck har blivit så uppmärksammade, stolt utslungade, men också förkättrade, som sentensen ”den osynliga handen”. Formuleringen myntades av Adam Smith, en av den ekonomiska liberalismens anfäder. Tanken är, ungefär, att företagaren vidtar sina mått och steg för egen vinning, men att detta genom en osynlig hands försorg omvandlas till fördelar och framgångar för andra, vilket inte alls var företagarens avsikt. Så här skrev Smith i sitt stora verk Wealth of Nations (1776):

Med anledning av de nu pågående tumulten vid de mest prestigeladdade amerikanska universiteten slogs jag av en banal observation som kanske inte har någon relevans. Vad kravallerna, som mest riktar sig mot Israels krigsmakt och landets premiärminister Netanyahu egentligen handlar om, är inte lätt att veta. Judiska tänkare som jag känner menar att en permanent pyrande antisemitism som fram till nu har hållits i schack av den västerländska civilisationen plötsligt förlorat sina hämningar och väller fram som en hänsynslöst straffande eld.

Den som ger sig i kast med filosofin, särskilt den del som handlar om samhällenas organisation, får räkna med att bli besviken ty här finns inga fasta regler och allmänt acceptera sanningar som håller över tiden. Till exempel är jag själv bekymrad över begreppet ”illiberal demokrati” och bekymrad betyder här inte nödvändigtvis att jag skulle ligga sömnlös över företeelsens existens utan bara – inte så bara! – att jag inte vet hur den illiberala demokratin är konstruerad.

År 1909 beslöts att inkomstspärrarna till andrakammarvalet skulle tas bort så att alla män fick rösträtt. Vid andrakammarvalet år 1921 hade även kvinnorna fått rösträtt. Den plan, där kampen om det ekonomiska överskottet utspelades, var därmed helt förändrad.

För ett antal årtionden sedan jobbade jag med så kallat u-landsbistånd, ett begrepp som numera verkar föråldrat eftersom det inte längre heter u-länder utan Global Syd och eftersom hela föreställningen om att vi svenskar, som ej ens kan hålla mycket ordning på vårt eget land, skulle kunna bringa reda, fred och BNP-tillväxt samt stävja korruptionen i exempelvis afrikanska samhällen där till och med erfarna kolonialister såsom engelsmän och fransmän på det hela taget gått bet.

Du kanske tror att det här är någon sorts ideologisk propaganda, men det är det inte. Det här är solid, vetenskaplig sociologi eller statskunskap eller något annat stabilt och vederhäftigt akademiskt ämne i den genren. Nationalekonomi, kanske.

För många år sedan såg jag en film av Luis Buñuel som hette Mordängeln. Den handlade om ett elegant party i något spansktalande land. Knorren var att folk aldrig gick hem. Efter några dagar uppstod svält, skäggstubb och slagsmål, men ingen lämnade huset. Räddningstjänst och polis fylkades utanför, men ingen gick in. Det fanns inga hinder för ett normalt avslutande av kalaset, men det skedde inte. Lokal, omotiverade och obegriplig handlingsförlamning hade uppstått.

Det finns, påstår jag, ingen civilisation före vår som inte varit vidskeplig, en del av dem så obehagliga och grovt skrockfulla att de i vårt land inte fått gå lösa. Tänk till exempel på de latinamerikanska indianerna som ordnade glada fester som slutade med att en eller flera festdeltagare åts upp av de andra gästerna. Föreställ dig att midsommarkalaset avslutas med en vickning på nygrillat människokött.

Själv anser jag att mina kunskaper i engelska språket är synnerligen tillfredsställande – vore jag min lärare skulle jag troligen ge mig vitsord i spannet Laudatur till Magna cum laude approbatur – men trots det anser jag att det är för många hallåpersoner och återkommande intervjuobjekt som sluddrar på internet varför jag har vaskat fram en egen favoritlista över folk på YouTube som är ovanliga på det sättet att de kan uttala sig begripligt om det fullskaliga kriget i Ukraina. Detta är just nu ett mer aktuellt ämne än vanligt med tanke på att USA i förra veckan lovade Ukraina sextio miljarder dollar, Storbritannien en halv miljard pund och övriga Nato-länder tills vidare okända belopp.

Jag är villig att tro allt ont om ryssar, i vilket fall som helst om Putin och den övriga ryska staten. Till exempel är jag benägen att lita på information i en tillför- och pålitlig kvalitetstidning som Dagens Nyheter (25 april) att Ryssland inför EU-valet i juni sprider desinformation och ägnar sig åt ”dold påverkan”. Allt eftersom valet närmar sig blir det värre. Nu har det gått så långt att EU:s krishanteringsmekanism IPCR behövt aktiveras vilket är närapå, förstår man, en sorts stabsläge som bara intas under särskilt jobbiga omständigheter såsom pandemin och flyktingkrisen.

Den skotske 1700-talsekonomen Adam Smith skrev två särskilt uppmärksammade böcker. En av dem var Teorin om de moraliska känslorna och den andra var Om folkens välstånd. Dessa världsberömda böcker var lättlästa (vilket nog berodde på att Smith författade dem innan fackekonomerna blivit ett avskiljt skrå bland tänkarna som bara skrev för varandra). Böckerna köptes av högskolestudenterna för att tio till femton sidor – de som handlar om Den osynliga handen – skulle komma på tentan. Texten skummades av tentanden och placerades därefter, troligen för evärdelig tid, på undanskymd plats i hans bokhylla.

När jag gick i lågstadiet fick jag viss utbildning i vet och etikett av klassföreståndarinnan Laura Laura som kom från Norrland och därför visste att uppföra sig mot samer som på den tiden inte kallades så utan i stället betecknades med det skamliga l-rdet som inte ens Laura hade insett blivit förgripligt och därför oanvändbart; att mäta l-folkets skallar med särskilda instrument samt att fråga dem hur många renar de hade var också skamligt, det hade Laura begripit.

Man vet inte om hjältar som Jesus och Sokrates någonsin existerat, men man vet att berättelserna om deras liv har haft avsevärt inflytande på mänskligheten och historien. Beskrivningarna av personernas livsöden är märkvärdigt lika. Vardera gav de människorna något oändligt värdefullt och för detta blev de båda två avrättade. Kanske finns en sensmoral.

Rubriken låter kanske urtrist, men om du har förstått den fundamentala skillnaden mellan negativa och positiva mänskliga rättigheter så har du förstått grunderna för de senaste 250 årens politiska utveckling i västerlandet. (Varför man säger negativa och positiva rättigheter har jag aldrig begripit. Man kunde lika gärna följa diabetesnomenklaturan och säga mänskliga rättigheter typ 1 och typ 2.) 

Pappa, jag vill ha en italienare!
Uppfödd på pizza och pasta
Pappa, jag vill ha en italienare!
Alla andra kan du kasta
Pappa, jag vill ha en italienare!
Fixa nån som är ledig
Pappa, jag vill ha en italienare!
Annars flyr jag till Venedig

Filosofen Peter Singer (bilden), vars skrifter jag inte besvärat mig med att läsa, har gjort sig känd för åtminstone två märkvärdiga uppfattningar, nämligen att det är OK att döda handikappade spädbarn samt att djur har rättigheter. Av följande skäl har han fel:

1. Man ska inte ha ihjäl människor.
2. Djur har inga rättigheter.

Nu ska jag analysera 2. i ytterligare detalj. 1. får vänta till en annan gång.

Jag vet inte om föreställningen om västerlandets skamkänslor är vedertagen, men jag tror det. Åtminstone är den uppenbar för mig. Idag läste jag i tidningen att några hundra kannibalskallar ska skickas tillbaka till Söderhavet från Karolinska Institutet som förvarat dem efter det att någon upptäcktsresande snott dem för 150 år sedan. Hela föreställningen lyser av skam. Hur kunde vi västerlänningar vara så ondskefulla att vi inte bara tvingade dem att jobba i gruvor och på sockerplantager, utan dessutom stal deras kranier?

Som svenskar är vi vana vid att vara bäst och göra rättast i alla frågor där det (som Olof Palme lär ha sagt om Alva Myrdal) gäller att ”sjunga med änglarna” och få någon av Sverige finansierad ideell organisation att vitsorda vår internationella särställning. Vi är snällast mot djuren och har den lägsta barnadödligheten och slår andra länder i fråga om friheter utom friheten att aga sina barn.

Som så många andra snåla pensionärer snokar jag hellre i mina egna hyllor på jakt efter något läsbart än jag köper dyra böcker i affärer. Bibliotek är det inte tal om ty de flesta böcker tröttnar jag på och glömmer i någon vrå i stället för att återlämna till kommunen. Förresten är jag rimligt säker på att hyllböckerna går att läsa eftersom jag tydligen gjort det tidigare utan att kassera dem.

Till skillnad från mig har du troligen djupa kunskaper i nationalekonomi vilket gör att du med dödsföraktet hos en mexikansk klippdykare kan kasta dig in i en debattartikel av finansministern om nationens ekonomiska tillstånd och sedan, som grädde på moset, mumla något insiktsfullt om att jodå, föralldel, så kan man nog lite förenklat se det hela, varmed du antyder att din egen analys är åtskilliga snäpp skarpare.  

När ett nidingsdåd som det i Skärholmen för några dagar sedan inträffar, då den trettionioårige pappan Mikael Janicki (bilden) inför den tolvårige sonen blev så illa skjuten av gängkriminella barn att han strax avled av skadorna, reagerar det officiella Sverige på ett inövat sätt. Det handlar om att snabbt och övertygande manifestera sorg och deltagande, till exempel att partiledarna, i varje fall om de befinner sig i Stockholmstrakten, släpper vad de har för händer och låter sig transporteras till mordplatsen för att under lämplig tid delta i den allmänna sorgsenheten bland de representanter för allmänheten och de lokalboende som hunnit fram för att tända ljus och medverka i sorgearbetet.

Häromdagen blev en trettionioårig pappa ihjälskjuten inför sin tolvårige son i en gångtunnel i Skärholmen. Med rutinmässig säkerhet vidtog Sverige de anbefallda och intränade åtgärderna som gick ut på att situationen nu återigen under en sorgeperiod blivit outhärdlig (fast man, som det visade sig också denna gång, inte ville pröva några otestade metoder mot den våldsamma brottsligheten.)

För några dagar sedan publicerade ledarskribenten Erik Helmerson en (låst och ganska elak men angelägen) artikel om Folklistan där han bland annat jämställer listans valda ombud med ett antal oregerliga rättshaverister i en bostadsrättsförening.