PATRIK ENGELLAU: Om det skönt osvenska

Pappa, jag vill ha en italienare!
Uppfödd på pizza och pasta
Pappa, jag vill ha en italienare!
Alla andra kan du kasta
Pappa, jag vill ha en italienare!
Fixa nån som är ledig
Pappa, jag vill ha en italienare!
Annars flyr jag till Venedig

Åh, du gamla och du fria
Detta blir en pizzeria
Redan döpt till Mama Mia
Oh Sole Mio…

Ett av skälen till att jag så religiöst skriver en krönika om dagen är att jag efter tio år eller däromkring vill kunna undersöka tidsandans eventuella förändringar (som borde börja förmärkas efter något decennium). Texten beskriver två sverigesyner, den gamla och den nya. Enligt den gamla synen var Sverige töntigt. Den nya synen, som smög sig på ganska långsamt, ledde så småningom till att folk började uppskatta vårt arv och våra traditioner. Processen kommer antagligen att fortsätta åtskilliga decennier. Sådant där som att folk pratar om kulturkanon är, tror jag, tecken i tiden. Vi vill veta vilka vi är.

När man jobbar i u-länder, vilket jag har gjort, upptäcker man att de chica överklassmänniskor man enklast kommer i kontakt med ganska ofta har en nedlåtande inställning till sina respektive hemländer. Det går att förstå eftersom dessa länder ju faktiskt befinner sig på en lägre utvecklingsnivå. Sjukvården är ofta undermålig, trafiken infernalisk, korruptionen utbredd, tillgången på elektricitet opålitlig och så vidare. De medborgare i sådana länder som fått tillfälle att se världen och besöka nationer som Tyskland och Sverige, där saker och ting faktiskt fungerar, måste såklart dra sina slutsatser. Det ligger förstås nära till hands för dem att observera och ge uttryck för defekterna i de samhällen där de bor.

Jag var till exempel nyligen på besök i Brasilien. Det var ett himla tjat bland fina människor, inte minst journalister, om vilka eländiga förhållanden som rådde i landet. Jag säger inte att de har fel utan tvärtom att man kan begripa deras inställning. Den är kanske inte alltid sympatisk eftersom den vetter mot snobberiet, men den går att förstå.

Men hur ska man kunna förstå medborgare i ett internationellt toppland som nedvärderar sin nation? Jag tänker på självföraktet bland svenskarna, särskilt de som faktiskt varit utomlands och borde veta bättre. Ni känner igen tongångarna: ”det var så skönt osvenskt”, ”usch för gamla homogena Sverige”, ”blott barbariet var en gång fosterländskt”, ”nej, vet du vad, jag skulle aldrig gå på en svensk restaurang utomlands”, ”svenskar är verkligen tråkiga, det märker man när man kommer till andra länder, se hur de fint de argumenterar och gestikulerar”, ”det är mycket roligare med mångfald”. Det rynkas på näsor åt mellanmjölkens land.

Jag erkänner att jag själv mycket länge suttit fast i det där mentala träsket. Jag har föraktat svensk musik, särskilt dansbandsmusik, jag har hånat flagghissare, jag har drömt om att vara som en italienare bland kvinnorna, jag har avvisat husmanskost. I enlighet med den etablerade smaken bland chica kosmopoliter har jag dissat Svea rike.

Men i takt med att Sverige ”håller på att bli ett vanligt land”, vilket betyder att de idylliska förhållandena tillbakabildas och vi utvecklar den sortens defekter, till exempel allvarliga sociala konflikter, som varit legio i de flesta andra länder, alltmedan detta sker börjar jag fatta hur enfaldig jag varit. Hur kan man medvetet förringa allt det som gjorde Sverige till ett internationellt föregångsland, ett socialt paradis, ett drömrike som alla andra länder ville likna?

Borde man inte i stället tacksamt hylla alla de kulturella, mentala och sociala institutioner på vilka våra framgångar vilade? Borde man inte varje morgon hissa flaggan och sjunga nationalsången för full hals för att demonstrera sin vördnad för det, vad det nu var, som skapade ett så värdigt och välmående samhälle för alla invånare?

Detta betyder inte att man bör sträva bakåt i en utsiktslös ambition att återskapa nittonhundrasextiotalet. Det kan ju hända att varken kåldolmen eller enhetsskolan var omistliga för framstegen. Men det betyder att vi med respekt bör rannsaka vår historia och noggrant övertänka vad i vårt förflutna som vi måste värna om för att inte vingla runt som om vi saknade rötter.

Patrik Engellau