Moral och incitament

Render.ashx

Lorentz Lyttkens

I ett samhälle som fungerar väl så stödjer och stimulerar de institutioner och sammanhang människor lever med det individuella ansvarstagandet. Det är ett samhälle där det är förhållandevis svårt att smita från ansvar oavsett om man är en vanlig medborgare eller tillhör eliten. Vad betyder det att institutioner stödjer ansvarstagande? 

Tillspetsat innebär det att institutioner som förutsätter att människor är helgon kommer att producera tjuvar. Institutioner som förutsätter att människor är tjuvar kommer att producera helgon. Fundera ett ögonblick på skatten och skattemyndigheten. Om skattemyndigheten (och de politiker som formulerar lagarna på området) utgår från att alla skattebetalare är helgon så behövs inga kontroller och heller inga straff för dem som bryter mot lagarna. Helgon – om de ska leva upp till benämningen – bryter inte mot lagarna. Så länga alla beter sig som helgon fungerar det förstås alldeles utmärkt. Problemet är bara att denna utopi samtidigt är tjuvarnas paradis. Skattesmitaren kan utan någon som helst risk dra sig undan all skatt. Lämnar man utopin så bör man räkna med att det beteendet sprider sig tämligen snabbt vilket i sin tur ökar bördan för de kvarvarande skattehelgonen. Det hela slutar med att en liten grupp äkta helgon sitter med Svartepetter.  

Vem som helst begriper att en institution av det här slaget inte fungerar. Finns inga incitament för att betala skatt så lär få göra det. Samma princip gäller alla institutioner som delar ut andras pengar oavsett om det gäller a-kassa, sjukpenning eller socialbidrag. Baseras de på att alla glatt och frivilligt gör rätt för sig slutar de med att få gör det.  

Det innebär att institutioner av det här slaget måste bygga på att de som tar del av dem är potentiella tjuvar (eller fripassagerare). Ju högre skatter och ersättningar desto större bör risken vara för att åka fast. Konsekvenserna av ett avslöjande bör dessutom vara kännbart för individen. Lyckas en stat inte hålla tjuvarna (fripassagerarna) på plats underminerar de känslan av solidaritet med institutionerna. Deras legitimitet urholkas. Vad många politiker inte verkar förstå är att institutionernas och incitamentens utformning påverkar människors moraliska hållning. Rut- och Rot-avdraget har gett en god illustration. Innan det infördes var toleransen för att använda svart städhjälp och svarta hantverkare stor. Efter fem, sex år med avdragen har den toleransen minskat signifikant. Moralen har så att säga blivit bättre.  

Det finns en nära koppling mellan vår individuella moral på skilda områden och hur incitamenten är beskaffade där. Gynnar incitamenten stöld så tenderar vår moral att röra sig i den riktningen. Eftersom människans förmåga att rationalisera sitt handlande är väl utvecklad så kan stölder alltid beskrivas på mer smickrande sätt. Den vanligaste varianten är förstås att alla, eller många, andra gör det. Den formuleringen pekar dessutom på vad dåliga incitament handlar om. När allt fler kan smita från sitt ansvar så blir det allt tynger att ta sitt ansvar. Vem vill vara den siste som betalar skatt? 

Institutioner som fungerar väl har få fripassagerare. Det skapar en låg nivå av osäkerhet hos medborgarna eftersom de saknar smitvägar, vet att det gäller för alla och vet vad de har att rätta sig efter. När andelen fripassagerare i en institution ökar så ökar också osäkerheten hos dem som är beroende av den. Det uppstår en moralisk gråzon där ansvarsflykt är ett alternativ samtidigt som det finns en (begränsad) risk att åka fast. Den kombinationen av girighet och rädsla som då uppstår är en cocktail för osäkerhet.  

Grundprincipen för ansvar är enkel. Sannolikheten för att en enskild individ tar ansvar stiger ju fler andra som gör det. Ansvar är både individuellt och djupt socialt.

Konstigt prat

Render.ashx

Lorentz Lyttkens

Att politiker ofta pratar konstigt har nog de flesta en känsla av. På ytan kan det låta bra men ser man efter lite närmare faller de tankar som förmedlas ofta sönder i sina delar.

Finansministern säger: ”I ett läge med låga räntor under lång tid finns alltid risk för att det byggs upp bubblor. Det regeringen bör göra i ett sånt läge är att göra allt vi kan för att /det/ låga ränteläget ger avtryck i reala investeringar snarare än bubblor”. Sedan exemplifierar hon med att det byggs mer bostäder snarare än att priserna ökar på de som redan byggts och att regeringen kan investera i infrastruktur och utbildning (Placera 150331).

När jag läser det här ser det ut som ett intellektuellt haveri. Det kanske finns någon bostadsexpert som vet hur lång tid det tar, och med vilka volymer, innan bostadsbyggandet i Stockholm verkligen påverkar prisbilden. Finansministern talar knappast om redan påbörjat byggande utan om det som ännu inte finna på planeringsstadiet. Det som kännetecknar Sverige är att byggandet tar extremt lång tid från idé till hus. Därför lär det ta åtminstone tio år innan de omtalade bygginvesteringarna börjar påverka bostadspriserna.

Teoretiskt kan det hända att bubblor som blåses upp väntar i tio år för att göra finansministerns resonemang rimligt. Men är det sannolikt?

Investeringar i utbildning och infrastruktur är inte heller något som ger särskilt omedelbara effekter. Återigen är det årtionden snarare än år det handlar om.

Som en metod att bekämpa en redan utvecklad bostadsbubbla ter sig inte investeringar av det här slaget särskilt effektiva. Någon utdelning under mandatperioden blir det nog inte.  Är tanken att investeringarna dessutom ska påverka eventuella bubblor på finansmarknaden så ter den sig snarast pinsam.

Den förre och nya finansministern har båda med en egendomlig förtjusning talat om fulla och tomma lador. Det är en metafor som kan ge lyssnaren intryck av att förstå. Den hade kanske en viss relevans under Gustav Vasas regering men har ingenting att säga om dagens statsbudget. Hur i herrans namn ser ett underskott ut i en lada?

Jag satt i fullmäktige i Stockholms stadshus i sex år och lyssnade till debatterna var tredje vecka. Troligen är jag temperamentsmässigt olämplig för uppgiften. Mitt intryck är hur som helst att debattörerna går in i roller där de utvecklar en sorts selektiv autism. Det man inte vill höra det hör man inte. Därför slipas sällan argument mot varandra och det gav åtminstone mig känslan av att lyssna på långa serier av monologer. De få talare som bröt mot mönstret stod fram i ett förklarat ljus även när de inte var retoriker av någon betydelse. Jag minns en vänsterpartist som pratade som en människa, ett par moderater som hade en egen röst och någon annan.

Svenska politiker är (med några undantag) ett verbalt mycket ängsligt folk. Det gäller, verkar de tro, att inte säga något som kan tolkas på ett negativt sätt. Resultatet blir naturligtvis att man i det läget nästan inte säger någonting av intresse. Förutsägbarheten blir därför mycket stor. Samtidigt är förutsägbarheten när det gäller ett budskap inget problem om det förmedlas med en personlig ton, med retorisk och språklig vitalitet och utan bekymmer för alla felfinnare.

Den svenska godheten (Del 1)

Render.ashx

Lorentz Lyttkens

Sen söndagseftermiddag. Jag lyssnade en stund på samtalet i programmet Filosofiska rummet på radion. Ämnet var, om jag fattade rätt, det globala eländet. Och svaret på problemet var mänskliga rättigheter (inklusive de sociala) och större jämlikhet.

Deltagarna förde allmänna resonemang om de här begreppen och hade lite olika perspektiv. Men jag slutade lyssna innan programmet var slut. Skälet till det är att jag inte tror att ett aldrig så briljant seminarium om mänskliga rättigheter och global jämlikhet har några som helst effekter på vare sig mänskliga rättigheter eller global jämlikhet.

Det intryck jag lämnades med är att deltagarna sitter och smeker sin egen och varandras godhet och i övrigt ägnar sig åt önsketänkande. Hade de haft några realistiska idéer om hur man installerar mänskliga rättigheter i Subsaharaområdet eller förbättrar jämlikheten i Kina, eller skapar en fungerande rättsstat i Syren och Irak, hade det blivit lite intressantare.

Svenska eliter i politiken, medier, opinionsbildning, akademier, departement, myndigheter med mera (det Hans L Zetterberg kallade Den centrala zonen) är så sprängfyllda av god vilja att ett litet drag av cynism skulle vara uppfriskande.

Sverige vill lära världen demokrati. Eftersom statsministern just varit i Kina kan det utgöra ett exempel. I en Kinesisk process mot demokrati måste kommunistpartiets kontroll över samhället avskaffas på ett tidigt stadium eftersom partiet annars gör allt det kan för att blockera förloppet. Vad händer i det läget? Bildas plötsligt den rad av komplexa institutioner som är en förutsättning för en fungerande (inte rysk) demokrati? Knappast. Landet återvänder till det efterdynastiska kaos Kina varit med om många gånger under de senaste två tusen åren.

Den arabiska våren ger en mer handfast vägledning till vad svenskt (och för all del västerländskt) önsketänkande kan bidra med. Libyen är inte längre en fungerande stat, Mubarak ersattes av al-Sisi, Syrien är ett helvete och Jemen på väg åt samma håll. I Tunisien där allt började finns ett litet hopp. Ledarskribenter och opinionsbildare talade om de arabiska folkens längtan efter demokrati. Det tror jag är ett gott exempel på svenskt önsketänkande.

Om vi bortser från en mindre grupp intellektuella så misstänker jag att de arabiska folken längtade efter två ting. För det första en någorlunda fungerande rättsstat så att de slapp korruptionen och maktens godtycke. För det andra förbättrade materiella villkor och därmed bättre livschanser. Jag tror inte att bönderna längs Nilen har någon klar idé om det vi kallar demokrati. Förtrycket, fattigdomen och maktens godtycklighet har de däremot djupa kunskaper om – och de kunskaperna kunde omsättas i den arabiska våren. Våren blev vinter eftersom snart sagt alla de institutioner som måste till för en fungerade demokrati saknades.

Utrikesministern har som känt haft en hel del att säga om Saudiarabien för att slingra sig ur ett avtal och därmed undvika en regeringskris. Hur ska man tolka att hon inte säger ett ord om Saudiarabiens fiende Iran? Att statsministern verbalt tassade mycket försiktigt under sitt besök i Kina var naturligtvis klokt. Men inte ger det intryck av konsekvens.

Sanningen är förstås den att maktpolitik och höga principer mycket sällan i historien har gått hand i hand. Inte ens i Sverige. Då hade den svenska regeringen under andra världskriget ledd av Per-Albin Hansson vägrat leverera järnmalm till den tyska vapenindustrin eller åtminstone sagt nej till permittenttrafiken. Följden har troligen blivit en tysk ockupation av Sverige.

Svenskarna har levt i skyddad del av världen under mycket lång tid och ställer sig därför aldrig frågan vad vi är villiga att betala för de höga principerna. Det är lätt att låta den goda munnen tala när andra betalar priset.

Politiken och den andra verkligheten

Render.ashx

Lorentz Lyttkens skriver här om att politiken inte är en alltigenom rationell process och om vår svenska självbild.

En dominerande föreställning i Sverige är att politiken kan lösa snart sagt alla problem. Det är åtminstone vad enskilda partier antyder – om inte uttryckligen så åtminstone mellan raderna. De politiska motståndarna har förstört det goda Sverige men får vi makten så kommer godheten att återvända i alla sina skepnader. Sjukvården, äldreomsorgen, pensionerna, infrastrukturen och skolan kommer att bli fantastiskt mycket bättre. Det är egendomligt att så många medborgare tror på att politiken har den här förmågan. Ännu konstigare är det att många politiker tycks göra det.

Visst påverkar politiken samhället men sällan och på det sätt som de inblandade avsett. Alliansen hade knappast räknat med att den stora svenska urbana medelklassen skulle tröttna på ytterligare jobbskatteavdrag. Det beror säkert på att en betydande andel av den här gruppen har mycket dimmiga begrepp om hur mycket skatt de faktiskt betalar. De som med säkerhet vet detta är mindre företagare. Anställda tenderar fortfarande tro att arbetsgivaravgifterna uteslutande är en sak för arbetsgivarens och inte har något med deras lön att göra.

Svenskar närmar sig politiken som om det var en alltigenom rationell process. Man tänker sig att med rationellt valda åtgärder (i förhållande till preferenser, resurser och mål) går det att planera fram det samhälle man önskar. I Sverige härskar fortfarande ett ingenjörsmässigt systemtänkande i politiken. De politiskt styrda systemen är det som definierar den politiska verkligheten. De senaste årens totala fixering på budgeten är ett övertydligt exempel. Eftersom politiken bara kan påverka med två instrument – pengar och lagar – så är det pengar och lagar som präglar den politiska verkligheten. Ändå är det överraskande mycket i människors värld och vardag som inte handlar om lager eller pengar. Man kan fånga det här på många olika sätt.

Vad är det folk sysslar med och talar om på Facebook och twitter? Vad handlar kvällens tv-program i de olika kanalerna? Vad pratar vi om när vi umgås med andra? Inte är det pengar och lagar i första hand. Mest visar vi upp och talar om oss själva och andra. Vi följer våra egna och våra vänners resor, tittar på filmer eller serier som handlar om allt från mord till romanser. Vi är nyfikna på hur andra egentligen har det och ängslas över om vi själva verkar lika framgångsrika. En del fascineras av jakt, andra av löpning, matlagning eller tusen andra ting. De flesta ägnar veckan åt arbete och i mer eller mindre intensiv samverkan med kollegor, klienter, patienter och kunder. Arbetet är fortfarande en mycket viktigare komponent i svenskarnas identitet än alla de dimensioner den så kallade identitetspolitiken ger sin passionerade uppmärksamhet. Företagare inklusive jordbrukare kan irriteras av lagar och regler, av skatter och avgifter men 99% av energin går åt för att driva företaget. Från den politiska horisonten är en mycket stor del av samhället osynligt. Därför kommer aldrig politiska åtgärder, hur väl utredda och rationella de än ter sig, att vara utan konsekvenser beslutsfattare inte tänkte på. Det kan verka så på kort sikt men i det längre perspektivet blir det helt enkelt aldrig som man hade tänkt sig. Vi lyckas sällan med det i våra egna vardagliga liv så varför skulle det vara annorlunda i politiken? I det långa perspektivet tar andra, ibland oväntade, krafter över politiken.

När Ceasar gick över Rubicon insåg han inte att republiken var avslutad och att det var kejsarnas århundraden som låg framför. Den svenska skattepolitiken och vänsterkulturen på sjuttiotalet kvävde företagandet och påskyndade en avindustrialisering utan att någon av de inblandade insåg det. När kvinnors oberoende blir ett centralt värde i det svenska samhället ger sig kvinnorna ut på arbetsmarknaden. Daghem och förskola möjliggör det och det är ställen där nästan uteslutande kvinnor arbetar. När utbildningen stiger och alltfler kvinnor gör karriär kräver det heltidsarbete. Så småningom blir det så kallade livspusslet något som upptar många familjer. Kvinnor sjukskrivs i mycket högre grad än män vilket kan ha något med saken att göra. Den politiska förklaringen på problemhärvan är att jämställdheten fortfarande är alldeles för underutvecklad. Lösningen är en delad föräldraförsäkring och propaganda som ska övertyga männen om att dela hushållsuppgifterna jämlikt. Om man nu genomför lösningen (och individualiserar (delar på) försäkringen) men problemen kvarstår hur ska då våra reformpolitiker förklara den saken?

Var och en som läser historia, om Dantes eller Machiavellis tid, om trettioåriga kriget, om Europa mellan 1914 och 1989 eller följer de många dynastiska omvälvningar som skett i Kina inser att någon rationell planering av processen knappast är ett framträdande inslag. En typisk invändning, ofta mer baserad på en känsla än ett resonemang, är att vi nu lever i en upplyst tid. Nu har vi redskapen för att agera och planera rationellt. Det här är ett utslag av en samtidsarrogans av gammalt gott märke. Den kännetecknade upplysningstidens eliter när de kallade medeltiden för den mörka. Det är ingen tillfällighet att Voltaire ironiserade över den bästa av alla världar. Vladimir Putin är visserligen en lögnare, tjuv och gangster men agerar rationellt från sin horisont. Men den horisonten bygger på helt andra värderingar än dem som tas för givna av den politiska eliten i Sverige och många svenskar. Putin vill oss inte väl. Han vill ha mer makt och säkra den makt han har.

Svenskar har en tendens att tro att våra värderingar och vårt samhälle (välfärdsstaten osv) är ett stadium hela mänskligheten strävar efter. Om indiska elefantskötare, kinesiska småjordbrukare, ryska poliser på landsbygden, masaiherdar i Kenya och amerikanska ranchägare i Texas hade full information om det svenska samhället är det ändå inte självklart att de skulle välja vår samhällsform. Det är nog inte så att världens länder konvergerar mot det svenska tillståndet. Ingen vet, men det kan lika gärna vara så att Sverige på sikt lämnar det svenska tillståndet bakom sig och förvandlas till något annat. Tanken på att vara en moralisk eller humanistisk stormakt är naturligtvis oerhört arrogant men uppenbart något som anammas med förtjusning i svenskarnas självbild. Man kan fråga sig varför just svenskarna har ett så starkt behov av att framstå som goda?

Globaliseringens omvandlingstryck

Render.ashx

Lorentz Lyttkens skriver om vad som skapar osäkerhet och flykt från ansvar. Globaliseringen alstrar ett växande omvandlingstryck. Förändringarna ruckar på våra föreställningar om förutsägbarhet och trygghet.

Det finns olika slags friheter. Den första är friheten att välja bland de alternativ som står till buds och det kan vara nog så svårt och betydelsefullt. Den andra är att definiera, eller forma, det alternativ man önskar välja. Man kan kalla den entreprenörens frihet. Det är den skapande friheten och något de flesta människor drar sig för. De flesta människor föredrar faktiskt en fast anställning med hela trygghetspaketet.

När friheten växer i ett samhälle skapas osäkerhet. Det är inte frihetens nivå som skapar osäkerhet, utan förändringen i riktning mot större frihet. Förändringar av det här slaget genomförs aldrig utan problem. Förlorarna i processen är vanligen mer högljudda än vinnarna och kan dessutom lättare exploateras av politiska populister. Den osäkerhet som alstras i förändringen ger upphov till nostalgitrippar av olika slag. Men man ska inte glömma att förlorarna lever med verkliga problem.

Osäkerhetens källor

En källa till osäkerhet är med andra ord den liberalisering som skett i Sverige sedan början av 1990-talet. Till det kommer andra källor.

Den omfattande invandringen till Sverige skapar också osäkerhet. När olika kulturer möts uppstår friktioner. Ju längre avståndet är mellan kulturerna ju större blir friktionen. I grunden är det en tillitsfråga. Vi litar helt enkelt mer på människor från närliggande kulturer än på dem som kommer från mer avlägsna. I den tillitsdynamik som uppstår i mötet mellan skilda kulturer spelar deltagarnas ömsesidiga föreställningar om varandra stor roll. Och dessa kan vara impregnerade med stereotyper, fördomar och mer eller mindre absurda fantasier.

Globaliseringen är nog den största källan till osäkerhet. Det är inget nytt fenomen. För trettio år sedan kallades den internationalisering. Men det är en process som vidgats och fördjupats i stor skala sedan dessa. När jag läste på universitetet för decennier sedan ägnade jag några terminer åt nationalekonomi. Ordet är intressant och syftar på studiet av ekonomin inom nationens gränser. På sjuttiotalet var det självklart. Kapitalflödena över gränserna var kontrollerade och små. Staten kunde styra och ställa med jordbruk, banker, stålindustrin och mycket annat utan att nämnvärt bry sig om Sveriges omvärld. Sverige var så att säga väldigt svenskt, provinsiellt och med en självbild av underförstådd överlägsenhet i relation till andra länder. Det var redan då en illusion och idag är en sådan föreställningsvärld direkt skadlig för landet utveckling.

Ökad globalisering

Det är tveksamt om det fortfarande finns en nationalekonomi värd namnet. Visst finns det en svensk statsbudget men dess möjligheter att påverka den ekonomiska utvecklingen är mer begränsad idag än tidigare. Stimulanser i form av stora vägprojekt eller skattesänkningar kan lika gärna gynna polska byggföretag och Sydkoreanska elektronikföretag som svenska. De stora svenska börsbolagen har en mycket liten del av sin marknad i Sverige. Därför bryr de sig mindre om utvecklingen i Sverige än tidigare. Skulle skatteförändringar på allvar hota deras lönsamhet mantalsskriver de sig någon annanstans. Samhällets kunskapselit har också globaliserats. Det är engelska som gäller överallt där den bästa forskningen och utvecklingen pågår. Andelen i eliten som pluggat på andra håll i världen har ökat dramatiskt sedan 1970-talet. Det betyder att kunskapselitens beroende av Sverige har tunnats ut.

Produkter och produktion genomgår en kontinuerlig process av skapande förstörelse. I kombination med en tilltagande digitalisering av tjänstesektorn stiger kraven på de anställdas förmåga till lärande och omställning, flexibilitet med andra ord. Men kan lika gärna beskriva den här processen som en kontinuerlig, och snabb, urholkning av kontinuiteten i många människors tillvaro. För människor beroende av förutsägbarhet ökar det här osäkerheten.

Globaliseringen utsätter de nationella institutionerna för ett växande omvandlingstryck. Företagen ligger i frontlinjen av det enkla skälet att de företag som inte förändras försvinner. Det är svårare att ställa om skatte-, arbetsmarknads, pensions- och utbildningssystem så att de på en och samma gång uppfattas som rimligt legitima av landets medborgare och ger medborgarna och företagen möjlighet att utnyttja de fördelar som kommer med globaliseringen. De länder som inte klarar omvandlingen klarar heller inte sin försörjning på sikt. Sverige har hittills klarat sig någorlunda bra i den här processen men står inför en del avgörande utmaningar. Alltför många svenskar, bland politiker och medborgare, tror att de förändringar som måste till kan genomföras utan att någon drabbas av de negativa konsekvenserna. De tycks mena att Sverige kan möta den allt intensivare globala konkurrensen med största möjliga trygghet.

Tåget står still

Under rekordåren på femtio-, sextio- och sjuttiotalen gick ett tåg mot framtiden. På tåget satt alla svenskar. De allra flesta fanns i en andra klasskupé som med åren blev allt bättre. Några satt i första klass och den tredje avskaffades under resans gång. Tåget var på väg mot en framtid med allt högre välstånd, minskande klyftor, bättre bostäder, utbildning för alla, bättre sjukvård för alla, högre pensioner för alla, högre a-kassa, förtidspension och sjukpenning. De flesta svenskar delade, oavsett politisk uppfattning, den här bilden av framtiden. Tågets riktning var givet av banan men politiker bestämde hastigheten. Det hela var ett genuint kollektivt projekt med mycket stor uppslutning. Framtidstron var lika stark som tillväxten under femtio- och sextiotalen. Någon gång under den senare delen av sjuttiotalet bromsade tågen in men i stort sett alla trodde att det var en tillfällig historia. Politikerna fortsatte att gasa på. Alltfler av passagerarna gick på de vagnar som hörde till den offentliga sektorn samtidigt som företagarna var allmänt avskydda. En hel del av dem lämnade tåget och flög utomlands. Med krisen i början av nittiotalet ställdes tåget in på en rangerbangård. Där står det fortfarande slitet, rostigt och omöjligt att använda. Men det ger fortfarande upphov till fantomsmärtor och nostalgitrippar i politiken

Flykt från ansvar

Den mänskliga hjärnan tycker inte om osäkerhet. Osäkerhet hos våra avlägsna föregångare signalerade fundamentalt fara. Det låg, och ligger, en odefinierad risk i det vi inte förstår. Och osäkerhet är närmast definitionsmässigt något vi inte förstår. De rutinerade mammutjägarna i det förflutna eller den moderna bergsklättraren förstår riskerna och använder sin erfarenhet för att hantera dem. Den risk som ligger i osäkerhet kan inte mötas med erfarenheter. Man vet ju inte vilka som är relevanta.

Osäkerhet tenderar hjärnan att hantera med att skapa mönster och samband som begripliggör och förklarar vad som sker. Schamaner låter människan komma till tals med allehanda naturprocesser. I modern tid fyller astrologi, konspirationsteorier, sekterism, nationalistisk historieskrivning, utopier och religiös fundamentalism samma funktioner. När verkligheten blir mångtydig och ohanterlig flyr vi gärna in i tänkesätt som skyddar oss mot osäkerhet. Då får vi också förklaringen till våra egna svårigheter. Och ansvaret ligger alltid någon annanstans än hos oss själva. På så sätt skapas syndabockar, fiender och förklaringsmodeller som befriar oss från ansvar. När osäkerheten ökar i ett samhälle så sker en flykt från ansvar och den flykten får ofta ett institutionellt stöd.

Frihet och ansvar

Render.ashx

Lorentz Lyttkens

Människor i Sverige förefaller leva med en växande underström av osäkerhet. En del av den osäkerheten har med frihet att göra. Svenskarna är friare än någonsin tidigare i sin historia. Det betyder att individen står inför många fler val än förr. En del av valen är skäligen triviala andra har livsavgörande konsekvenser. Mango eller melon kan på det hela taget göra detsamma. Mormors vårdhem eller barnens utbildningsval har en annan dignitet.

Enligt liberalismens föreställningsvärld längtar människor alltid efter större frihet. För dem som är satta under ett handfast förtryck, och är förtryckets förlorare (det finns alltid vinnare i diktaturer), lever förvisso drömmen om frihet. Drömmen har vanligen två komponenter. Den första handlar om längtan till ett liv i relativt materiellt välstånd, den andra om politiska fri- och rättigheter. Men för människor som redan lever med en hög grad av frihet är inte alltid mer frihet det som står högst på agendan. De politiska fri- och rättigheterna är då på plats och större frihet innebär fler val för individen.

Med väljandet följer ansvar för valet. Ansvar är något människor uppskattar när deras val visar sig fördelaktiga eller framgångsrika. Däremot är förtjusningen avgjort mindre när ett val går åt pipan. De val vi gör har konsekvenser för oss själva men nog så ofta, och kanske viktigare, för andra. När följderna drabbar oss själva är det svårare att smita från ansvaret även om ansträngningar i den riktningen inte är ovanliga. När de drabbar andra utvecklar vi människor ett myller av strategier för att slippa ansvaret. Vi pekar ut syndabockar, utvecklar konspirationsteorier och tusen andra bortförklaringar. När barn till svenska föräldrar få dåliga betyg i skolan drar de allra flesta slutsatsen att det är lärarnas och skolans fel. Att barnen har allvarliga attitydproblem ingår inte i ekvationen.

Frihet utan ansvar är drömmen om dårarnas paradis. Idén om den allomfattande välfärdsstaten är en version av den här drömmen. Den innebär att vi aldrig behöver leva med de negativa konsekvenserna av våra val. Det handlar förstås om en illusion. Om det alltid är någon annan som tar ansvaret kan inte gärna ”Annan” vara en del av dårarnas paradis. Paradiset är med andra ord så konstruerat att det behöver en grupp som de övriga kan vältra över ansvaret på: de rika, kulakerna, borgarna, överklassen, Väst, USA, judarna, muslimerna och så vidare.

Vägen till helvetet är byggd med frihet utan ansvar.