Moral och incitament

Render.ashx

Lorentz Lyttkens

I ett samhälle som fungerar väl så stödjer och stimulerar de institutioner och sammanhang människor lever med det individuella ansvarstagandet. Det är ett samhälle där det är förhållandevis svårt att smita från ansvar oavsett om man är en vanlig medborgare eller tillhör eliten. Vad betyder det att institutioner stödjer ansvarstagande? 

Tillspetsat innebär det att institutioner som förutsätter att människor är helgon kommer att producera tjuvar. Institutioner som förutsätter att människor är tjuvar kommer att producera helgon. Fundera ett ögonblick på skatten och skattemyndigheten. Om skattemyndigheten (och de politiker som formulerar lagarna på området) utgår från att alla skattebetalare är helgon så behövs inga kontroller och heller inga straff för dem som bryter mot lagarna. Helgon – om de ska leva upp till benämningen – bryter inte mot lagarna. Så länga alla beter sig som helgon fungerar det förstås alldeles utmärkt. Problemet är bara att denna utopi samtidigt är tjuvarnas paradis. Skattesmitaren kan utan någon som helst risk dra sig undan all skatt. Lämnar man utopin så bör man räkna med att det beteendet sprider sig tämligen snabbt vilket i sin tur ökar bördan för de kvarvarande skattehelgonen. Det hela slutar med att en liten grupp äkta helgon sitter med Svartepetter.  

Vem som helst begriper att en institution av det här slaget inte fungerar. Finns inga incitament för att betala skatt så lär få göra det. Samma princip gäller alla institutioner som delar ut andras pengar oavsett om det gäller a-kassa, sjukpenning eller socialbidrag. Baseras de på att alla glatt och frivilligt gör rätt för sig slutar de med att få gör det.  

Det innebär att institutioner av det här slaget måste bygga på att de som tar del av dem är potentiella tjuvar (eller fripassagerare). Ju högre skatter och ersättningar desto större bör risken vara för att åka fast. Konsekvenserna av ett avslöjande bör dessutom vara kännbart för individen. Lyckas en stat inte hålla tjuvarna (fripassagerarna) på plats underminerar de känslan av solidaritet med institutionerna. Deras legitimitet urholkas. Vad många politiker inte verkar förstå är att institutionernas och incitamentens utformning påverkar människors moraliska hållning. Rut- och Rot-avdraget har gett en god illustration. Innan det infördes var toleransen för att använda svart städhjälp och svarta hantverkare stor. Efter fem, sex år med avdragen har den toleransen minskat signifikant. Moralen har så att säga blivit bättre.  

Det finns en nära koppling mellan vår individuella moral på skilda områden och hur incitamenten är beskaffade där. Gynnar incitamenten stöld så tenderar vår moral att röra sig i den riktningen. Eftersom människans förmåga att rationalisera sitt handlande är väl utvecklad så kan stölder alltid beskrivas på mer smickrande sätt. Den vanligaste varianten är förstås att alla, eller många, andra gör det. Den formuleringen pekar dessutom på vad dåliga incitament handlar om. När allt fler kan smita från sitt ansvar så blir det allt tynger att ta sitt ansvar. Vem vill vara den siste som betalar skatt? 

Institutioner som fungerar väl har få fripassagerare. Det skapar en låg nivå av osäkerhet hos medborgarna eftersom de saknar smitvägar, vet att det gäller för alla och vet vad de har att rätta sig efter. När andelen fripassagerare i en institution ökar så ökar också osäkerheten hos dem som är beroende av den. Det uppstår en moralisk gråzon där ansvarsflykt är ett alternativ samtidigt som det finns en (begränsad) risk att åka fast. Den kombinationen av girighet och rädsla som då uppstår är en cocktail för osäkerhet.  

Grundprincipen för ansvar är enkel. Sannolikheten för att en enskild individ tar ansvar stiger ju fler andra som gör det. Ansvar är både individuellt och djupt socialt.