Det behövs ett ordnat skifte av politik

Widar Andersson

Kriminalitet/våld, invandring/integration och klimat/miljö hamnar i topp när Sifo på Ekoredaktionens uppdrag frågar svenskarna om vad som oroar dem mest. Ekot oroas i sin tur av undersökningsresultatet och tar in en lektor i statsvetenskap som säger att den höga oron för våld och invandring och sådana ämnen säkerligen beror på att ”det har varit mycket kring våld och säkerhet, om polisen, om gängskjutningar och liknande i medierapporteringen under en ganska lång tid.”

Hur det kan komma sig att frågor om miljö/klimat – som enligt miljöorganisationers egna mätningar av massmedieuppmärksamhet ligger i relativ medieskugga – ändå ligger på topp tre plats i orosligan; det anses vi inte behöva någon statsvetenskaplig förklaring för att förstå.

Självklart påverkar medierapporteringen vår bild av verkligheterna. Men att ange detta som förklaring till oro för just invandring och kriminalitet indikerar att medierapporteringen just på dessa områden har varit särskilt negativt överdriven. Vilket väl i stort sett inget i hela universum talar för.

Vi bör ta vår oro på allvar; inte låta olämpliga delar av oron bortförklaras/dumförklaras. Vettiga personer och vettiga frihandels- och öppenhetspolitiker bör ta tag i de här sakerna på ett strukturellt sätt. Den svenska rättsstaten har inte hängt med i utvecklingen. Det behövs ett ordnat paradigmskifte under omfattande och öppen samhällsdebatt.

Läs mer

Rasism, fascism och andra barnsligheter

Widar_bild_casual

Widar Andersson

På påskafton skrev jag på Folkbladets ledarsida under rubriken ”SD kommer att backa.” Samma dag som texten publicerades kom ännu en opinionsundersökning där stödet för Sverigedemokraterna minskade påtagligt samtidigt som Socialdemokraterna gjorde ett lyft.

I debattråden under artikeln åskådliggörs i en hel del inlägg den närmast apolitiskt religiösa stämning som omgett SD under de senaste åren. Som om ”sjupartietablissemanget” är de som håller på med politik medan Sverigedemokraterna håller på sanning. Typ.

I själva verket handlar förstås allt om politik. Att de stora partierna valt att bete sig som ängsliga och ideologiskt överdrivna småpartier i invandringsfrågan har varit den mest triggande faktorn för SD: s framgång. Invandringsdebatten har dödats och tystats med hjälp av invektiv om rasism, fascism, nazism och andra barnsligheter.

Läs mer

Därför sjunker Socialdemokraterna som värsta stenen

Widar_bild_casual

Widar Andersson

1 948 personer har svarat på Sifos frågor om hur de skulle rösta om det var val i dag. Det finns två statistiskt säkerställda händelser att rapportera. Mest dramatiskt är att Socialdemokraterna får det sämsta resultatet som Sifo någonsin mätt sedan starten 1967: 23, 2 procent. Samtidigt ökar Moderaterna till 25, 6 procent.

Samtliga partier klarar spärren till riksdagen denna gång. Vore Sifomätningen ett valresultat skulle de fyra borgerliga partierna således kunna räkna in riksdagsmandat som motsvarar lite drygt 42 procent av rösterna. Medan S, V och MP knaprar ihop cirka 37 procent. Sverigedemokraterna står i stort sett still på sina 18 procent.

Läs mer

Nya moderater vill styra

Widar_bild_casual

Widar Andersson

Sakinnehållet i försvarsuppgörelsen mellan regeringen och de tre borgerliga partierna stöts och blöts nu i de mest aktiva försvarspolitiska kretsarna. Experternas och debattörernas omdömen varierar naturligtvis. Hos de som mer reflekterar över politiska effekter än på militärstrategiska följder finns det dock en märkbar nöjdhet med att S och M tog sig samman, visade gamla takter och gav Sverige ett långsiktigt försvarsbeslut med massivt stöd i riksdagen.  Läs mer

Protektionister till höger och till vänster

Widar_bild_casual

Widar Andersson

Från 1880-talet och några år in på 1900-talet fanns det i Sveriges riksdag ett högerparti som kämpade mot frihandel. Det protektionistiska partiet slogs för höga tullar mot omvärlden i syfte att hålla prisnivåerna uppe för de varor i vars försäljning där de själva hade sina inkomster. Det lilla partiet höll sig således i vart fall med en del begripliga argument: Ökad frihandel skulle kunna slå mot deras egna pengar. Att det inte var så och att det inte blev så är en sak för sig. Min poäng är att det för en extern betraktare är möjligt att förstå argumenten för en bestående ordning som gynnade dem själva.

Sedan det protektionistiska högerpartiets sorti och ända fram i våra dagar så är det vänstern som har tagit över kampen för slutenhet och nationalism. Till skillnad från gamhögern så saknar dock vänstern begripliga argument. Det saknar nämligen all rim och reson att det slags små vänsterspillror vi talar om här kan tas på allvar när de hävdar att ett frihandelsavtal – TTIP – mellan EU: s demokratiska stater och världens största demokrati USA skulle vara ett hot mot demokratin. Det är emellertid så de uttrycker sig. Vänstermannen Daniel Suhonen är chef för en propagandabyrå som heter Katalys. Byrån bedriver propaganda mot frihandel med sedvanliga vinklade rapporter och personpåhopp. I en artikel i tidningen Dagens Samhälle (9 mars) skriver Suhonen att om inte S-kongressen om ett par månader säger nej till frihandelsavtalet så avskaffas demokratin: ”I historieböckerna kan annars i framtiden komma att skrivas att Hjalmar Branting införde demokratin i vårt land och Mikael Damberg tog bort den – lagom till 100-årsdagen.” Trams och tokerier; visst är det så. Men S-ledningen har en del att bevisa efter det senaste halvåret. Det vill till att bestämma var skåpet ska stå i frihandelspolitiken. Annars kan det gå illa.

De som betalar för Suhonens rapporter och påhopp är medlemmarna i facken Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och SEKO. Här finns möjligen begripliga likheter med handelsmurskramarna i det forna högerpartiet: Tullar och handelshinder kan nämligen i vissa tankebanor tänkas främja en ordning där nationella jobb skyddas mot omvärldskonkurrens. Nuvänsterns förhoppningar om slutenhetens nytta är dock lika feltänkt som gamhögerns var en gång i tiden.

Texten har tidigare varit publicerad i Folkbladet

Det behövs politisk styrning av invandringen

Widar_bild_casual

Widar Andersson

Sverige skulle må mycket bra av att ha en invandringspolitik. I dag vilar hela ansvaret på Migrationsverkets tjänstemän och på migrationsdomstolarnas jurister. Den politiska styrningen är obefintlig. Invandringen får liksom bli vad den blir. På Migrationsverkets hemsida läser jag de kunniga tjänstemännens analyser om hur aprilvädret i det sönderfallna Libyen kommer att påverka antalet eritreaner som tar sig med båt till EU den vägen. Och om hur Algeriets införda visumtvång för syrier påverkar den populära flygrutten till Libyen via Algeriet. Tjänstemännen och omvärldsanalytikerna på myndigheten gör vad de kan för att bedöma hur stort trycket ska bli i det svenska mottagningssystemet under våren och sommaren.

Från politiken hörs inte ett pip. Mer än tramsargument om att det är ”kriget i Syrien” (våghöjden på Medelhavet) och ”internationella resolutioner” som styr hur många flyktingar som kommer till Sverige. Som om Sverige hade sitt alldeles egna Syrienkrig och helt egna internationella reglementen. Som om det vore osolidariskt och ett brott mot internationella avtal med politisk styrning av invandringens omfattning och system. Som om det vore fel att värna välfärdsstatens hållbarhet, motverka förslumning och att vilja hålla upp standarden i mottagandet.

Ett exempel på invandringspolitik skulle kunna vara att regeringen med hänvisning till bristen på bostäder och arbeten gav Migrationsverket en volymram för de kommande åren. Säg att regeringen angav att 40 000 (1999 års nivå) beviljade uppehållstillstånd är en målbild. Ett sådant antal rymmer mer än väl alla de som benämns ”flyktingar eller motsvarande” som fick uppehållstillstånd under 2014. Då skulle Migrationsverket ha något att arbeta utifrån. För att understödja asylmottagandets kvalitet behöver politiken dessutom fatta beslut om stora begränsningar i anhöriginvandringen och göra globalt klart att givet läget i världen så är Sveriges första prioritet att ge skydd åt krigsflyktingar. Parallellt med detta borde såväl arbetskrafts- som studentinvandringen göras mer attraktiv.

Stirra er inte blinda på siffror och/eller på andra detaljer i denna text. Det finns många sätt att resonera om sådana saker. Min huvudpoäng är att efterlysa en aktiv och styrande invandringspolitik som gör Sverige mer öppet och förnuftigt.

Texten har tidigare varit publicerad i Folkbladet.

.

Rättsstaten måste kavla upp ärmarna

Widar_bild_casual

Widar Andersson skriver här i två texter om det eskalerande våldet. Den senaste tidens händelser, med dödsskjutningarna i Uddevalla och på Vårväderstorget i Göteborg, visar att rättsstaten nu på allvar måste kavla upp ärmarna.

Mördare med offerkänslor

Tre unga människor mördades i Uddevalla för två veckor sedan. Två av offren och de två misstänka mördarna som polisen har anhållit på sannolika skäl är som det brukar heta ”kända av polisen” och har tidigare dömts för brott som grov misshandel, övergrepp i rättssak och narkotikabrott. Exakt vad som hänt och vem som har gjort vad i just den här tragiska händelsen kommer förhoppningsvis att redas ut av polis och domstolar här framöver. Oavsett detta har ett antal unga liv släckts och förstörts för all framtid.

I kvällstidningarnas imponerande snabba nyhetsflöde väller det fram floder av människor som vittnar om hur ”snälla och fina” alla de mördade och de misstänkta gärningsmännen var och är. Vilket förmodligen är helt sant.

Jag har under cirka tio år av mitt liv bott och levt tillsammans med ungdomar med ungefär de sociala och kriminella bakgrunder som träder fram i Uddevallatragedin. Erfarenheterna från perioden på Hasselakollektivet är sammansatta; precis som de bör vara när det handla om mänskliga beteenden. En stark gemensam faktor som knöt samman många av de ungdomar jag har träffat under åren är hur som helst att de var både offer och förtryckare. Offer för en besvärlig barndom och ungdomstid. Ibland offer för ignoranta och uppenbart olämpliga föräldrar. Ibland offer för en skola som aldrig högg tag i dem i tid. Offer för ett rättssystem som bara lät deras ”småbrott” passera. Offer för sina egna medfödda och/eller förvärvade psykiska sjukdomstillstånd. Offer för obildning och okunskap.

Offer kan i vissa lägen också vara sällsynt råa förtryckare som trampar på andra människors känslor och livsrum utan minsta eftertanke. Föräldrar, flickvänner, lärare, socialtjänstemän, arbetsförmedlare, väktare, poliser; listan är lång på människor ur olika (yrkes)kretsar som vet vilka vidrigheter som kan begås av ”snälla offer”.
Var och en får ta ansvar för sina egna handlingar.

Att flera av de döda och de misstänkta har sin bakgrund i Mellanöstern kan inte seriöst anföras som vare sig förmildrande eller försvårande omständigheter. Däremot oroas jag mer av en film från mordplatsen som visas i danska tv 2. En stor grupp människor med synliga rötter i Mellanöstern ”stormar” platsen där poliser och rättsläkare arbetar bakom avspärrningsband. Poliserna får värja sig med batonger. En kvinna skriker att det är ”polisens fel”. Stämningen är upprörd. Filmklippet ger en ögonblicksbild av ett slags kollektiv och utanförskapsdoftande offerkänsla. Vilket bör betraktas som en samhällsfarlig tendens som bör tas på största allvar. Det är vi mot dom ända in i kaklet liksom.

Sådana gruppofferkänslor sliter på samhällstanken. Vilket skapar grogrund för nya förtryckare att växa till sig mot en fond av ändamålsenliga offerkänslor.

Vansinnet på Vårväderstorget

Vårväderstorget på Hisingen i Göteborg stod klart 1957. Torget var en del av den nya stadsdelen södra Biskopsgården som markerade framtidstro och inflyttning i den tidens Göteborg. Efter vansinnesdådet på Vårväderstorget där minst två unga människor mördades känns Vårväderstorget mer som en symbol för gravt utanförskap och grov kriminalitet.

Som var och en förstår så är det inte vem som helst som går in på en krog med vapen och börjar skjuta omkring sig. Det är allvarligt skadade och störda personer som gör sådana saker. Personer som helt lever i en kriminell värld där en helt annan rationalitet rådet än i det öppna samhället. De här unga männen leker krig ute bland vanligt folk med skarpladdade vapen. De är livsfarliga. Enligt trovärdiga källor är minst en av de mördade personerna en oskyldig civil människa – utan minsta koppling till Göteborgs gangstergäng – som var på krogen för att se på fotboll. Ett stort antal människor är skadade. Det kan inte uteslutas att flera helt oskyldiga människor finns bland de skadade.

Hur bisarrt det än kan låta så är kanske de civila offren på Vårväderstorget det som äntligen får den svenska rättsstaten att kavla upp armarna på riktigt. Vi ska inte blunda för att det finns en djupt rotad uppfattning mellan skål och vägg om att ”så länge de kriminella håller på och tar livet av varandra så är det väl inte hela världen”.

Med civila offer hamnar saken i en annan dager. Jag talar med många aktiva och samhällsengagerade göteborgare som är så upp över öronen trötta på handfallenheten som myndigheterna i Göteborg visat under de många år då gängkriminaliteten vuxit till sig. Insatserna har dominerats av ”käcka projekt” i parti och minut. Projekt som varit små, avskilda, inte så sällan ”snällistiska” och överlag som droppar i havet i det stora hela.

Några samlade, tuffa och uthålliga insatser mot kriminaliteten av polis, domstolar och fängelser har inte genomförts; i vart fall inte på ett rejält och verkningsfullt sätt. Det är ingen oöverstiglig uppgift att rensa upp i Göteborgs gängkriminalitet. Saken är att det behöver göras.

Kanske kan vansinnet på Vårväderstorget bli det som triggar igång rättstaten på allvar.

Texterna har tidigare varit publicerade i Folkbladet och på folkbladet.se

Volymer har betydelse

Widar_bild_casual

Widar Andersson

Dagens Nyheters nyhetsredaktion har inlett publiceringen av en mycket angelägen granskning av svensk invandringspolitik. DN utgår från de 24 567 personer som fick permanenta uppehållstillstånd i Sverige 2004. Av dessa är idag 15 740 folkbokförda i Sverige. Tidningen har följt dessa arbetsföra personer under det decennium som passerat sedan 2004. Nyligen startade granskningen med en rapport om ekonomi/arbete/bidrag signerad Kristoffer Örstadius.

Med undantag för den lilla spillra av arbetskraftsinvandrare (153) som fick permanenta uppehållstillstånd 2004 och som fortfarande är kvar i landet så är DN:s granskning en dyster läsning. Mer än varannan av invandrarna har en månadsinkomst som är mindre än 13 000 kronor i månaden. Minst tre av tio får ekonomiskt bistånd.

DN delar upp de som fått uppehållstillstånd i olika grupper. 2013 var medianinkomsten 4 500 kronor i månaden för de som kom hit som anhöriginvandrare till flyktingar 2004. För de som fick asyl som flyktingar är medianen 11 100 kronor i månaden. Det som alla politiker talar om – ”jobben är det allra viktigaste för integrationen” – går uppenbart inte att prata fram. DN:s inkomstredovisning indikerar en växande fattigdom och en ofantligt hög arbetslöshet ännu efter 10 år i det nya landet.

2014 är det totala antalet uppehållstillstånd ungefär dubbelt så många som vad de var 2004. Vad jag förstår så kan relationen mellan tillfälliga/tidsbegränsade och permanenta uppehållstillstånd antas vara ungefär likadan nu som vad den var då. Vilket betyder att det jämfört med 2004 nu finns ungefär dubbelt så många människor i de grupper som DN granskar.

Det är ingen överdriven svartmålning att utgå från att de som fick permanenta uppehållstillstånd 2014 riskerar ungefär samma grader av fattigdom och arbetslöshet som årskullen från 2004. Lägg därtill att antalet beviljade uppehållstillstånd var relativt lågt 2004. Och att varje år därefter har inneburit att antalet ökats.

Förhoppningsvis innebär DN:s granskning starten för en process där S och M biter i det sura äpplet och ser till att styra upp invandringspolitiken med varsam hand. Det kan vara farligt att förtränga de här delarna av verkligheterna. Det duger inte att låtsas som om det inte spelar någon roll om volymen är 30 000 eller 100 000.

Texten har tidigare varit publicerad på Folkbladets ledarsida.