Widar Andersson

Sakinnehållet i försvarsuppgörelsen mellan regeringen och de tre borgerliga partierna stöts och blöts nu i de mest aktiva försvarspolitiska kretsarna. Experternas och debattörernas omdömen varierar naturligtvis. Hos de som mer reflekterar över politiska effekter än på militärstrategiska följder finns det dock en märkbar nöjdhet med att S och M tog sig samman, visade gamla takter och gav Sverige ett långsiktigt försvarsbeslut med massivt stöd i riksdagen. 

Sten Tolgfors (M) var Sveriges förrförre försvarsminister. I ett inlägg på facebook luftar Tolgfors kritiska synpunkter om delar av innehållet. Men han avslutar inlägget så här: ”Min bedömning är som Wallmarks, att utan uppgörelse hade siffrorna blivit avsevärt lägre.”

Den ”Wallmark” som Tolgfors refererar till är riksdagsledamoten och försvarspolitikern Hans Wallmark som förhandlade med regeringen för moderaternas räkning. ”Siffrorna” som Tolgfors nämner är de 10, 2 miljarder kronor som Försvarsmakten nu tillförs. Regeringens utgångsbud var 6,2 miljarder medan Moderaterna angett just 10,2 miljarder som ett golv för en uppgörelse.

Det vara så att det är på väg att hända något riktigt intressant i svensk politik; de nya Moderaterna kan vara på väg att gå in i en verkligt ny fas där de visar pragmatisk resultatinriktning även i opposition.

Partiledarna har varit djupt involverade i försvarsförhandlingarna. Den tillfredsställelse som partimannen Hans Wallmark utstrålade efter försvarsuppgörelsen var därför sannolikt inte bara ett uttryck för hans personliga glädje över att dela scen med försvarsminister Peter Hultqvist. Jag tolkar det snarare som att M verkligen ville göra upp och som att S verkligen ville landa på M:s siffra.

För ett par veckor sedan kom moderaternas partisekreterare Tomas Tobé med en propå om att M var intresserat av att göra upp med regeringen om ”vinster i välfärden”. M vill påverka direktiven i den vinstutredning som Vänsterpartiet tvingat på regeringen. Moderaterna kan därmed tänka sig att jämka ihop sig med några av socialdemokraternas uppfattningar i frågan.

Här finns en hoppfull ansats framåt för svensk politik. S och M är de partier som är mest lika varandra i tunga samhällsbärarfrågor. Ett nära samarbete i riksdagen mellan de två stora vore väldigt bra för Sverige. Vårt land skadas om udda partier som V, SD och MP tillåts styra politikutvecklingen på väsentliga områden som näringspolitik, invandring, energi och skatter.

Texten har tidigare varit publicerad i Folkbladet