Det är höst nu. Jo, jag märker allt att sommaren gärna vill dröja sig kvar även så här i slutet av september, men gubben Höst har ingen pardon. Trädens löv får finna sig i att övergå i brandgult och rött och hur mycket solen än värmer under dagen så blir kvällarna allt svalare.

Förra lördagen lyssnade jag på Sveriges Radios lördagsintervju med utrikesminister Ann Linde, där hon bland annat pratade om läget i Afghanistan. Det var en rätt deprimerande upplevelse, med en rad tvärsäkra uttalanden från en minister som tydligt visade att hon inte riktigt har koll på läget.

Nyligen skrev Birgitta Sparf här på Det Goda Samhället om Anders Holmberg och den intensiva beundran som nu visas honom efter att han ställt Morgan Johansson mot väggen. Birgitta menar att även om det är bra att Morgan Johansson till sist fått de svåra frågorna på bästa sändningstid, så borde det ha skett långt tidigare. Och det har hon alldeles rätt i.

Jag minns det än idag – när hela familjen samlades vid radion, och senare framför TV:n, för att lyssna på Mosebacke monarki. Det var en verklig högtidsstund och det var inte ovanligt att mamma slängde ihop en tårta till kaffet just den kvällen för att det var en så festlig tilldragelse.

Jag har funderat lite över det där om polisens uttalande om att kriminella är ”krigströtta” och ”slutkörda”. Och det är klart att det, som en läsare mycket riktigt påpekat, rent tekniskt är alldeles sant. Det är givet att det tar på krafterna att leva ett kriminellt liv, det fattar minsta knodd. Det som stör mig är att polisen alls lägger energi på att bry sig om det och basunera ut det över det slutkörda svenska samhället. För det är samhället som är slutkört – och det är de kriminellas fel.

Svensk polis går från klarhet till klarhet – eller tvärtom. Någonstans är polismyndigheten i alla fall på väg, och med tanke på det senaste budskapet om de yrkeskriminella förortsgangstrarna verkar de inte riktigt ligga i fas med de skattebetalare som avlönar dem. Nu låter nämligen polisen officiellt meddela att de som skjuter och mördar och förstör vårt samhälle är ”krigströtta och slutkörda”.

Nu ger sig Aftonbladet in i debatten om satirens vara eller icke vara, och vill ha tolkningsföreträde i frågan om vad man får skämta om. ”Döda i förorten är inte jättekul att skämta om”, skriver Jehna Al-Moushahidi beskäftigt, utan att kunna dölja sitt barnsligt lättkränkta raseri.

Jag växte upp i ett Sverige där man fick skämta om allt. Idag stickas det offerkoftor i parti och minut när människor som inte förstår vare sig vår kultur eller vår demokrati kräver att vi ska ta särskilda hänsyn till vissa grupper i samhället. Nu senast är det den lättkränkta poeten och ”förortsfeministiska aktivisten” (vad det nu är för något) Nattalie Ström Bunpuckdee som går i taket över den satir och humor som sedan länge är ett naturligt och självklart inslag i svensk kultur.

Om det finns någonting som levt kvar i folkminnet så är det de pestepidemier som Europa härjats av genom århundradena. Alla har vi väl någon inre bild av just pest, och få sjukdomar har avhandlats i så många böcker och filmer. Vem minns inte Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet”, där pesten härjar och där riddaren Antonius Block (Max von Sydow) förhalar sitt öde genom att spela schack med döden (Bengt Ekeroth).

Mat hör inte bara ihop med människans överlevnad utan också med kultur och traditioner. Och även om mattraditioner gärna flyter samman så finns det ändå vissa specifika maträtter som förknippas med särskilda landskap. Värmlandskorv med Värmland (förstås), ostkaka med Småland, pitepalt med Norrland och grynkorv med Västergötland. Listan kan göras lång.

Nyligen berättade Elsa Widding, som driver Klimatkarusellen, och en Youtubekanal med samma namn, om hur SVT:s klimatkorrespondent Erika Bjerström kontaktat henne och bett henne svara på ett antal frågor om inslag på Youtubekanalen. Frågorna och de utförliga svaren publicerades här på Det Goda Samhället nyligen. Men nu har Erika Bjerström plötsligt tappat intresset. Varför?

I sommar har jag sett om TV-serien Någonstans i Sverige, Jolos serie om beredskapstiden i regi av Bengt Lagerkvist. Jag var bara 10-11 år när den sändes på TV, men jag minns så väl hur jag satt där i soffan med mamma och pappa och upplevde en tid som de så väl kände igen sig i.

Sverige behöver en ”klimat-Tegnell”, menar Sveriges Televisions klimatkorrespondent Erika Bjerström i en analys på SVT:

”En klimatmyndighet, kanske med en egen ‘statsklimatolog’, skulle kunna få samma befogenheter som Folkhälsomyndigheten eller MSB. Att samordna, bidra med kunskap och träda fram vid klimatrelaterade kriser.”

Nyligen gjorde Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima bort sig i Aktuellt, när hon försökte debattera mot Alice Theodorescu-Måwe om varför könet plötsligt är så viktigt just när det gäller socialdemokratiska partiledare. Det fick hon äta upp i sociala medier efteråt, vilket av hennes kollega Anders Lindberg och andra likasinnade beskrevs som ”hat”. Och kanske var vissa kommentarer hatiska, men de flesta som jag har läst var faktiskt rätt välgrundade sarkasmer. Och sarkasmer är något som en skribent med Jonna Simas höga svansföring faktiskt bör tåla.

Under den tid som följt efter Afghanistans kollaps har det blivit allt tydligare att det finns flyktingar som reser på semester till landet de flytt från. Det står dem naturligtvis fritt att resa vart de vill – men är de verkligen att betrakta som ”flyktingar” om de så lättvindigt kan återvända på semester till sitt hemland?

Efter polismordet på Hisingen i Göteborg tillsätts nu en haverikommission. Men den ska inte fokusera på vad det är som gått snett i svensk brottsbekämpning – utan på varför myndigheterna inte lyssnat på den misstänkte mördarens mamma när hon bad om hjälp.

Stark, självständig och kvinna – och det i en tid när begreppet feminism ännu var okänt. Anna Maria Lenngren var en av den gustavianska tidens främsta författare och en av den svenska upplysningstidens mest framträdande fanbärare.

Igår doftade det jordärtskockssoppa i mitt trapphus när jag gick ut på min lunchpromenad med hundarna. Jag stannade till så länge och sniffade i luften att både storan och lillan blev otåliga och kände sig tvingade att ge skall så att jag skulle förstå att det faktiskt var lite bråttom.

År 1965 tog Kalle Sändare klivet in i den svenska kulturhistorien med sin LP-skiva Kalle Sändare tager ett nummer. Plattan var något så udda som en samling busringningar, alla framförda med det artiga tonfall som blev Kalle Sändares signum och som gjorde honom till den störste i sitt slag.

Den kända juristen, och tidigare Generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund, Anne Ramberg uttrycker sorg över att den twittrande polisen Nadim Ghazale släckt sitt Twitterkonto. Ghazale avslöjades tidigare i somras med att ha spritt hat och rasism på sociala medier. Det är dock inget som bekymrar Anne Ramberg. Hon ger istället sitt fulla stöd till Ghazale, och skriver på Twitter:

Jag växte upp med en bror som var tio år äldre än jag. Det hade jag haft mycket glädje av, inte minst när det gäller musik. Hans stora musikintresse gjorde att jag redan som liten knodd fick bekanta mig med musiker och band som kom att bli legendariska, som Beatles, Doors Jimi Hendrix, Janis Joplin. Och Rolling Stones, förstås. Rolling Stones, vars trummis Charlie Watts nu gått bort, 80 år gammal.

Stefan Löfven har meddelat att han kommer att avgå som både partiledare och statsminister. Det är inte det lättaste, särskilt inte som han oförtrutet har jobbat på att göra det bästa för Sverige, men ändå. Det har dock varit sju fantastiska år, sa statsministern.

Nadim Ghazale, den twittrande polisen, med åsikter som för tankarna till Tyskland på 30-talet, har packat ihop sitt Twitterkonto och flytt fältet.

Det är inte en dag för tidigt, för en polis ska inte så tydligt vissa antipatier och sympatier på sociala medier, än mindre ge uttryck för antisemitism och fördomar baserade på etnicitet och hudfärg.

Det är inte bara den svenska regeringen som lider av en egendomlig kombination av hybris och infantil naivitet. Samma sjukdom finns i hela EU, något som står mycket klart nu när Europa öppnar för samarbete med talibanerna. Kravet? Att talibanerna ska respektera mänskliga rättigheter.

I Afghanistan har kvinnorna lämnat det offentliga rummet och gatorna fylls nu av segerrusiga mörkermän i alla åldrar. Pojkar, unga män, män i sina bästa år och gamla gubbar som knappt tar sig fram. Den gemensamma nämnaren heter kvinnohat. Men jag undrar, helt ärligt, om deras hat ens kommer i närheten av det hat jag känner vid åsynen av dem.

Många tankar far genom huvudet den dag då jag skriver detta, den dag då Afghanistan än en gång fallit i talibanernas händer. Jag kommer aldrig att glömma de fruktansvärda bilderna av kvinnor som tvingades sitta och tigga på gatorna, täckta av burka med galler för ögonen, med sina små undernärda barn i famnen, då mörkermännen senast regerade med sin våldsideologi. Och jag står fan i mig knappt ut med tanken på att det nu kommer att bli likadant igen. För det kommer det att bli, det finns det ingen tvekan om.

En gång i tiden, innan nästan all svensk kultur infekterats av hittepåvärdegrunden, hände det faktiskt att Sveriges Television gjorde TV-serier och teater som inte nödvändigtvis var avsedda att uppfostra medborgarna enligt regimens önskemål, utan som hade ett kulturellt egenvärde. På den tiden överfördes flera av våra svenska litteraturklassiker till TV-serieformatet och flera av dessa finns idag att se på SVT Öppet arkiv, som man hittar på SVT Play.

År 1971 vandrade fem myskoxar från Dovrefjell i Norge ut på vandring. När de kom till fram till sjön Rogen i västra Härjedalen slog de sig ner och etablerade en ny hemvist. Flocken bestod av en tjur, två kor och två kalvar och växte under kommande år till sig och bestod som mest av över 30 djur.

TURISTA I DITT HEMLAND Alldeles på gränsen mellan Närke och Värmland, i brukssamhället Degerfors, ligger Sveafallen – ett mäktigt och fascinerande barrskogsområde som formats av istiden och där jättegrytor, klippblock och branta bergväggar minner om isens enorma kraft.

Fredrik Modeus, biskop i Växjö stift, har sällat sig till de goda pilgrimer som ska vandra till Glasgow för klimatet. Under en viss sträcka i Småland byter man dock ut apostlahästarna mot dressin.