Vi kan alla lära oss något av ramadan. Det skriver Sofia Hvittfeldt på Sydöstrans ledarsida. Jag säger precis tvärtom: Vi har ingenting att lära av ramadan.

Ramadan är, resonerar hon drömmande, ”en månad som vigs åt självransakan (SIC), bön, välgörenhet och fasta från soluppgång till solnedgång. I slutet av dagen samlas man med släkt och vänner för att bryta den dagliga fastan. Det är mångkulturen som bygger Sverige starkt och rikt som land och vi kan alla lära oss något av ramadan.”

Efter att helt ha försvunnit från rampljuset när #metoo svepte över världen är nu SVT:s egen husgud Soran Ismail på väg tillbaka igen – i alla fall om han och SVT får som de vill. I dokumentären ”Persona non grata” får han hjälp att sticka en offerkofta större än hela TV-huset och all tid han behöver för att berätta för hela svenska folket hur fruktansvärt synd det är om honom.

En oktoberkväll 1899 gick den unge stationsinspektören Ernst Cederberg och lade sig för att sova i sitt tjänsterum på Johannishus tågstation. Han var endast 19 år gammal, och ovanligt ung för att ha fått en inspektorsbefattning vid en så pass stor station. Men så var han också en skötsam och ordentlig person som var väl sedd av både kollegor och chefer. Han hade hela livet framför sig.

Prins Philip, hertigen av Edinburgh, har gått bort. Det var i och för sig inte särskilt oväntat, han var 99 år och skulle fylla 100 i början av juni. Men det känns ändå lite tomt när en kunglighet, som varit med så länge, försvinner – alldeles särskilt som kungligheterna numera tycks ha en helt annan syn på sitt ansvar och sin plikt.

Det är så mycket man inte får säga och skriva i Sverige, för om man uttrycker sig i strid med pk-isternas narrativ går genast drevet med hat, hot och förföljelser.

Sådana påståenden hör jag ofta. Men stämmer de verkligen? Både ja och nej.

Förtroendet för regeringen ökar, konstaterar SVT efter den senaste Novusundersökningen, och för vissa ministrar går det riktigt bra. Rubriken lyder: ”Förtroendet för Lena Hallengren (S) rusar i kölvattnet av pandemin”.

När jag var barn brukade jag ofta beundra en oljemålning som min morfar hade på väggen i sitt finrum. Tavlan var vackert inramad i en guldpläterad ram och visade en vy över gamla tiders Mora, och jag greps av färgerna och djupet i den vackra landskapsmålningen.

Hur man än väljer att fira påsk, och vare sig man är kristen eller ej, är det aldrig fel att påminna sig om att påsken är den största kristna högtiden på hela året. Därför är det aldrig fel att botanisera bland filmer som på olika sätt berättar historien om Jesus. Här kommer tips på Jesusfilmer som streamar just nu.

Påsken närmar sig och med den en allmän uppsluppenhet. Våren är på gång och det är långledigt i fyra dagar – what’s not to like, liksom?

En hel del, faktiskt. Som detta att muslimska terrorister ofta väljer just denna, kristenhetens största helg, när de ska attackera kristna, till exempel. 2012 i Nigeria, 2015 i Kenya, 2016 i Pakistan, 2017 i Egypten, 2018 i Pakistan, 2019 i Sri Lanka, Filippinerna, Burkina Faso…

”Vittnesmålen om rasism i svensk sjukvård är många och väldokumenterade. Patienter far illa på grund av sin hudfärg. Läkare utsätts för rasism av både patienter och kollegor.

Nu vill vi se åtgärder från ansvariga myndigheter”, skriver 1011 läkare och läkarstuderande i ett upprop i Expressen.

En av de saker som de 1011 (hur lyckades de samordna ett debattinlägg med så många undertecknare i tider som dessa, när sjukvården går på knäna?) läkarna reagerat på är att ”patienter väljer bort läkare på grund av deras namn eller utseende”. Det är naturligtvis en oförskämd förenkling av situationen. De flesta svenskar är uppfostrade att vara artiga och tillmötesgående, och uppför sig generellt artigt även i kontakten med läkare.

Häromdagen snubblade jag över ett inslag i programmet Trolljägarna, med jättetuffe Robert Aschberg som uppfordrande jury och domare. Det fick mig att tänka på tiden innan Aschberg utnämnde sig till förste trolljägare och började resa land och rike kring för att leta upp misshagliga individer att ställa till svars. Då, på 1990-talet, främjade han sin karriär genom att bjuda in allehanda troll till ett riktigt uselt debattprogram i den då relativt nystartade kanalen TV3.

Det finns inte mycket som är så starkt förknippat med påsken som just ägget. Vi äter ägg, pyntar och målar dem och fyller dem med godis åt barnen – och vi skickar dem inte sällan som vackra påskkort till varandra. Men vad beror det egentligen på att ägget blivit en av påskens allra största symboler?

En orsak kan vara att det före reformationen inte var tillåtet att äta ägg under fastan, eftersom de betraktades som likvärdiga med kött. Eftersom hönsen började värpa alltmer under våren var man tvungen att på något sätt få användning för äggen och då föll det sig naturligt att frossa i just ägg när påsken väl kom. Men traditionen med ägg vid motsvarande högtider finns i de flesta kulturer och traditioner.

Våffeldagen är en alldeles speciell dag – och har så varit i generationer. Min mamma har berättat om när mormor tog fram våffeljärnet just denna dag – den gamla sorten som används på vedspis – och hur hela familjen njöt när de härliga dofterna av nygräddade våfflor spreds i det lantliga köket!

Vad har det norska fenomenet påskekrim med Orson Welles att göra? En hel del faktiskt. Men framför allt är det en väl förankrad sedvänja som har en mycket speciell historia.

Nu när det uppdagats att även Sverige har en utbredd hederskultur drar jag mig till minnes alla de gånger då jag själv utsatts för grovt hedersförtryck av mina föräldrar. Tidigare hade jag ingen aning om att jag verkligen var utsatt för hedersvåld, men nu vet jag bättre efter att Sara Paulsdotter Hellberg, från kvinnojouren i Östersund, påpekat att hederskulturen är utbredd även i Sverige.

Jag har alltså omvärderat min uppfostran och kommit fram till att det är ett rent under att jag alls lever idag, efter allt mina föräldrar utsatte mig för under tonårstiden. Här är några exempel på hur det svenska, i mitt fall värmländska, hedersförtrycket kan te sig:

Det gick inte mer än vecka förrän knivattacken i Vetlanda – där gärningsmannen framförde ett ”Allahu Akbar” medan han attackerade – förpassats till glömskan. Om det alls talas om händelsen nu så är det ur gärningsmannens perspektiv. Den utsatte, den olycklige, den som borde ha fått permanent uppehållstillstånd för längesen så att han sluppit drivas till attacken mot sju oskyldiga män.

I morgon är det Saint Patrick’s Day igen. För den som inte känner till den superpopuläre Patrick, som inte bara är Irlands nationalhelgon utan även Nigerias, samt skyddshelgon för katoliker i Boston och New York, finns mer att läsa här.

Själv har jag firat Saint Patrick’s Day i många år. Det går helt enkelt inte att undvika när man har irländare och amerikaner med irländskt ursprung i den nära vänkretsen – och varför skulle man vilja undvika något så trevligt? Saint Patrick’s Day är precis vad som behövs så här i mitten av gråtrista mars, och här blir det irländskt både på menyn och dryckeslistan. Irish Stew, colcannon – gärna med Guinness som måltidsdryck – och så en Irish Coffee som avslutning ger guldkant åt dagen.

Om en hel generation växer upp med en barn- och ungdomskultur som syftar till att lära dem hata föräldrar och samhälle – vad händer då med den moraliska kompassen?

På senaste tiden har jag börjat fundera lite över polisens roll i det svenska samhället – eller, snarare, hur polisen själva uppfattar sitt uppdrag. Är de verkligen vårt skydd mot kriminalitet och brottslingar eller är de numera en politiserad myndighet som bedömer brottsliga handlingar utifrån gärningsmännens förmodade socioekonomiska omständigheter?

Vi har länge sett hur poliser hänvisar till just dessa omständigheter, då de blir tillfrågade om brott och brottslingar. När barn rånas har de haft för dyra jackor, och när vuxna rånas är det klockorna som är för luxuösa. Under det senaste året har vi också sett hur olika polisen förhållit sig till människor som brutit mot pandemirestriktionerna.

Jag kan fortfarande häpna över hur lättvindigt vissa tar till rasistkortet när de känner sig trängda och inte riktigt förmår läsa en text i sin helhet och än mindre argumentera för sin sak. Det är som om det sitter i ryggmärgen på dem. Och allra mest förvånad blir jag när det sker inom bekantskapskretsen.

Efter alla dessa år som alla former av kritik mot den förda migrationspolitiken avfärdats som rasism, fascism, nazism och fan och hans moster borde jag naturligtvis veta bättre. Men när vänner och bekanta, som man känt i flera år, plötsligt tar fram rassekortet så får det mig fortfarande att skaka lite frågande på huvudet.

Två dagar efter attentatet i Vetlanda avslöjade Joakim Lamotte att ett av offren hört av sig till honom och bland annat berättat att Tamim Sultani skrek ”Allahu Akbar” innan han högg. Men trots att alla ”fina” journalister har stenkoll på Joakim Lamotte så har ingen, mig veterligen, ännu återgett detta i något av de större medierna.

-Mycket tyder på att de här offren är slumpvis utvalda. Dom var på fel plats vid fel tillfälle, helt enkelt.

Så säger Vetlandapolisen Jonas Lindell när han intervjuas i SVT:s Rapport om knivattacken i onsdags. Intervjun kan ses ca 5:18 minuter in i programmet och eftersom SVT:s reporter inte ställer någon motfråga till polisen får man anta att det är precis det svar han är ute efter.

Redan när det blev känt att gärningsmannen i Vetlanda är av utländskt ursprung började jag fundera över vem av finrummens skribenter som skulle hinna först med ett deltagande tweet, där inte bara offren beklagas utan även gärningsmannen. Jag behövde inte vänta länge innan Göran Greider tog till orda:

”Tragedin i Vetlanda. En trasig människa attackerar med kniv oskyldiga. Vågor av sorg, oro, berättigad ilska sköljer över hela landet. Förövarens härkomst utlöser hatreaktioner. Den onda spiralen. I fjärran av ett våld hemsökt Afghanistan. Denna tid, detta våld, dessa tragedier.”

Jag har haft några sömnlösa nätter ett tag. Det händer periodvis, särskilt när en årstid övergår i en annan, och det är ingenting som bekymrar mig nämnvärt. Det är bara att gilla läget, som det heter, och försöka utnyttja de tysta, stillsamma nattimmarna till att ha det så gemytligt som möjligt.

Det bästa med att vara vaken om natten är att man får höra fåglarna vakna och börja kvittra. Efter flera veckor med minusgrader är det plötsligt så milt att man kan sitta och skriva för öppet fönster klockan 4 på morgonen, och oj vad fåglarna är pigga och glada vid den tiden. Det är rena njutningen att lyssna på dem.

Så var det då dags igen. Sverige har än en gång drabbats av ett terrordåd, i alla fall om man får tro polisens brottsrubricering på knivattackerna i Vetlanda. Gärningsmannens nationalitet vill polisen inte prata om, något som faktiskt styrker misstankarna om terrorbrott. Hade gärningsmannen haft en etniskt svensk bakgrund hade de sannolikt berättat det per omgående. Men när det gäller misstänkta gärningsmän med annan etnisk bakgrund iakttas större försiktighet. Gud förbjude att folk skulle bli förbannade på muslimska terrorister, liksom.

En 12-årig flicka försvann spårlöst efter att ha rymt från ett jourhem. Jourhemmet hamnade hon på efter att flera av syskonen vittnat om att det förekommit våld i hemmet, och socialtjänsten har varit inblandade en längre tid. Det finns inga tecken på brott och inga spår efter flickan. Hon har nu varit försvunnen sedan den 22 januari.

I Corren står att läsa att flickan försvann på eget initiativ och att polisen sökt, arbetat med inre spaning och hållit förhör med personer i flickans omgivning men utan resultat.

Jag funderar ofta på det där med varningstexter på gamla filmer och serier. Ni vet, såna där hemska och otrevliga serier som Blackadder och Pang i bygget, där det förekommer vass och för den unga woke-generationen uppenbarligen obegriplig satir, eller filmer som Lady och Lufsen där en italiensk restaurangägare har italiensk brytning. Eller för den delen den gamla kortfilmen där Kalle Anka har picknick på stranden och lockar till sig en hel drös myror med sin maffiga utflyktskorg.

Ingenting kan få politikeradelns floskelmaskiner att gå igång så som rättframma och tydliga kommentarer om invandringens negativa konsekvenser. När Jimmie Åkesson gick ut och krävde ett stopp för den invandring som utgör en social, kulturell och ekonomisk belastning för samhället lät inte kritiken vänta på sig. Människor på flykt kan minsann inte vara en belastning, får vi höra.

Det är naturligtvis bara snicksnack, för det är klart att de kan. Inte för att det är deras mål, naturligtvis, utan för att de kommer från kulturer så väsensskilda från vår egen att de har svårt att acklimatisera sig och bli en del av vårt samhälle. Därför har Sverige under en längre tid konfronterats med många företeelser som är en enorm belastning för samhället, på många olika plan och som härrör just från invandringen. Vad ska man annars kalla hederskultur, månggifte, kvinnoförtryck, barnäktenskap, klansystem och shariapoliser? Berikande för samhället?

Sedan de mer strikta pandemirestriktionerna infördes i början av januari får högst åtta personer samlas på en allmän sammankomst. Det gäller även gudstjänster, något som föranlett ett upprop där det ställs krav på att öppna upp landets kyrkor för fler deltagare under gudstjänster. Det är dock inte alla som väntar på att regeringen ska hörsamma uppropet. I Sankta Eugenia katolska församling i Stockholm har man istället struntat helt och hållet i restriktionerna.

Det hela avslöjades i den kristna tidningen Dagen, efter att en person som vid flera tillfällen sett att det var mycket folk i kyrkan, gick in för att ta en titt. Han räknade till ett hundratal människor som deltog i gudstjänsten – långt många fler än lagen medger.

Kylan håller i sig och under sådana här kalla kvällar, när temperaturen kryper ner under 10 grader, tänker jag ofta på min mormor och morfar. På deras uppväxt under det sena 1800-talet, på kärlekssagan mellan bonddottern och den fattige soldatsonen och på hur de tillsammans skapade ett liv åt sig själva och sina fyra barn utan annan hjälp än sitt eget arbete.

Anledningen till att jag tänker mer på dem just nu är väl helt enkelt den att deras liv var så mycket svårare just under kalla vinterperioder. Tidiga mornar blev ännu tidigare när stugan blev iskall framåt gryningen och krävde att man lade in i spisen innan man ens kunde klä på sig. Mjölkningen tog ännu längre tid när man måste bylsa på sig för att sedan ge sig ut i lagården och mjölka med stelfrusna fingrar. Bara en sådan sak som ett toalettbesök tog både tid och kraft i anspråk när man måste göra det på ett iskallt utedass.