I april 1413 gav den svenske kungen Erik av Pommern klartecken till att bryta malm ur ”Järnberghet i Wermlande”. Det blev startskottet för det som idag kallas Värmlands bergslag.
Det är över 600 år sedan privilegiebrevet utfärdades men malmbrytningen i de värmländska bygderna har troligen ännu äldre anor. I Hornkullens silvergruva utanför Filipstad lär det, enligt legenden, ha brutits silvermalm redan innan Digerdöden drabbade Europa, det vill säga omkring 1350.
Få svenska artister har haft ett sådan genomslag som Anita Lindblom. Hennes inspelning av Sånt är livet, från 1961, är fortfarande en klassiker. I höstas somnade hon in, 82 år gammal.
”För islamhatarna kan muslimer aldrig göra rätt”, skriver DN:s Erik Helmerson i en text som sjuder av den rättfärdiges indignation över andra människors ondska och illvilja.
Muslimer dras med fördomen att vara våldsbenägna och odemokratiska. Så hur manifestera sin åsikt på ett så ickevåldsamt och demokratiskt sätt som möjligt? Kanske genom att bedja och dela ut flygblad utanför en ambassad? I en tillståndsgiven demonstration?
Nu är det snart dags igen. Nu ska barnen på nytt matas med det budskap som public service för stunden anser viktigast. Jag talar naturligtvis om den årliga julkalendern. Och den som tänker att julkalendern helt enkelt är en mysig programserie för barn, i väntan på julens ankomst, kan tänka om. Här finns ett budskap som ska hamras in.
Den här helgen har jag sett en dokumentärserie om den så kallade Södermannen, en serievåldtäktsman som var aktiv under 1970- och 80-talen. Han härjade först i Haga i Göteborg i början av 1970-talet. Därefter fortsatte han med samma grova brott på Södermalm i Stockholm, från sent 70-tal till 1983.
Efter att en tonårskille betett sig hotfullt och störande på en buss i Karlskrona väljer statsfinansierade SVT att rapportera om händelsen så att bussföraren framställs som den som bär skuld. ”Flytta till ditt hemland” står det i fetstil i rubriken, och tanken är naturligtvis att framställa bussföraren som rasist.
I det här fallet är passageraren, som tvingades lämna bussen, född i Sverige och således en andra generationens invandrare. Och det är klart att det inte är så kul att bli ombedd att flytta hem när man redan är hemma, liksom. Men är det verkligen något att röra upp himmel och jord för? Verkligen inte – särskilt inte om man burit sig åt som ett kräk och hindrat andra passagerare från att åka buss i lugn och ro. Jag har all förståelse för att bussföraren tappade tålamodet.
Idag är det den Mångkulturella matdagen. Det kan verka märkligt, med tanke på att det är lättare att hitta restauranger som säljer mångkulturella kebabrullar och thailändsk wok än att hitta något ställe som snabbt kan fixa fram en strömmingsflundra med potatismos eller en portion dillkött, men enligt den ideella föreningen Kultursmakarna, som instiftat dagen, är det tydligen något vi svenskar behöver för att vidga våra vyer.
På senare tid har yttrandefriheten stått i fokus, och i särskilt hög utsträckning när det gäller frågor om islam. Saken drevs till sin spets när den danske politikern Rasmus Paludan klargjorde att han tänkte resa till Sverige för att bränna en koran. Trots att det är längesen vi hade hädelselagar i Sverige valde polisen i Skåne att ge honom inreseförbud eftersom hans närvaro kunde innebära att ordningen stördes.
Efter det som följde stod det klart för alla och envar att ordningen stördes av människor som känt sig kränkta över den islamkritiska demonstrationen. Trots det var det Rasmus Paludan som ansågs vara problemet, inte att stora grupper i Sverige på fullt allvar anser att deras egen tro står över lagen om yttrandefrihet och att det borde vara förbjudet att ”skända” en speciell bok.
Sverige har ingen kultur. Sverige har ingen historia att glädjas åt. I Sverige skriver politiker och mediehus ”år noll” så gott som årligen, och historielösheten blir alltmer utbredd. Men Sverige har en fantastiskt spännande historia, och en stor del av den hittar vi i de gamla slotten och herresätena. Ett av många är Årsta slott.
Årsta lott ligger i Österhaninge, några mil söder om Stockholm. Det omtalas redan på medeltiden, men det nuvarande slottet är byggt under 1600-talet. Liksom alla slott med självaktning är det omgärdat av sägner. Den mest kända består av en historisk örfil…
Sven Wollter är död. Det kom inte som någon överraskning, för han var 86 år och blev dessutom nyligen smittad med corona. Men ändå. Sven Wollter har liksom funnits där genom hela mitt liv och har varit en av de skådespelare jag kommit att uppskatta allra mest.
Europa är under attack. Det finns inget annat sätt att se de ständiga terrordåd, där människor mördas på de mest bestialiska sätt. Frankrike, Österrike – vilka fler ska drabbas innan de europeiska länderna förstår allvaret och mangrant sluter upp bakom en politik som ger svåra konsekvenser för angriparna?
I Sverige är det dock tyst. Svenska myndigheter förbereder sig istället på att ta emot en hoper kvinnliga IS-terrorister och deras barn. Terroristerna ska ställas inför rätta och barnen omhändertas, säger man, men det behövs inte mycket förstånd för att inse att de här terroristerna sannolikt inte kommer att dömas för något brott överhuvudtaget, trots att de varit delaktiga i ett folkmord. Det räcker med att de skyller på varandra. Då står ord mot ord och alla går fria. Ut på gatorna bara, som om ingenting hade hänt – som om alla de förspillda liven i deras vedervärdiga kalifat inte har något värde.
Idag minns vi Gustav II Adolf och till hans minne kan vi också passa på att avnjuta en Gustav Adolfsbakelse. Hur de ser ut, och hur populära de är, varierar lite i olika delar av landet, men vanligast är de i de städer som grundades av Gustav II Adolf, samt i de stora universitetsstäderna.
Gustav II Adolf föddes den 9 december 1594 på slottet Tre Kronor i Stockholm. Han ärvde den svenska tronen efter sin fars, Karl IX, död och tillträdde vid 16 års ålder. Det var ett fattigt land han blev kung över – ett land med en svag armé som låg i krig med både Danmark, Polen och Ryssland. Men med Gustav II Adolf vid rodret förändrades allt. Den välutbildade kungen omformade både regering och armé och gjorde Sverige till en av Europas största och mäktigaste nationer. Inte undra på då att Gustav II Adolf anses vara en av världshistoriens främsta fältherrar. Han förnyade krigskonsten, vilket har gjort honom känd som ”den moderna krigföringens fader” och gett honom smeknamnet Lejonet från Norden.
När Peter Wolodarski för en tid sedan gjorde stor sak av att Greta Thunberg ska bli DN:s chefredaktör för en dag trodde han förmodligen att det skulle bli succé, och att han skulle hyllas för sin djärvhet. Att beundrande blickar skulle riktas mot den ödmjuke chefredaktören, som påstår sig ha tagit till sig av Gretas kritik mot hur medierna hanterar klimatkrisen, och att fler skulle ta efter.
En legend har gått ur tiden. Sean Connery – den förste att spela James Bond, agent 007 – är död.
Om det finns något vi förknippar med Halloween, så är det väl skräckfilm. Visst, man kan förstås alltid hävda att det är en amerikansk tradition som men helst ska värja sig mot, men varför? Vad är det för fel på att ta till sig sådant man gillar, och trivs med?
Jag är, som många nog redan vet, mycket fäst vid våra svenska traditioner och seder. Alla Helgons Dag är en sådan, och en som jag verkligen iakttar på traditionellt vis. Som barn följde jag varje år med mamma och pappa till kyrkogården och lade kransar på deras föräldrars gravar – sedan ett antal år är det min tur att besöka mina egna föräldrar på deras sista viloplats.
Malmö kommun avslutar samarbetet med arabiska bokmässan. Anledningen är att man via länkar på mässans sajt kunnat köpa antisemitisk litteratur. Oacceptabelt, säger Jennie Järvå, enhetschef för Kulturanalys och stöd på kulturförvaltningen.
Oacceptabelt. För jävligt kan man också säga. Men frågan är ju hur det alls har kunnat undgå kulturförvaltningen att antisemitisk propaganda är vanligt förekommande just i ett sammanhang där Ibn Rushd är inblandade.
Nyligen såg jag om Borta med vinden, för första gången på flera år. Jag har sett den flera gånger genom livet, och även läst Margaret Mitchells roman, och det var ett sant nöje att åter få stifta bekantskap med den egensinniga Scarlett O’Hara, den passionerade Rhett Butler, den lågmälde och lätt sorgsne Ashley Wilkes och den ständigt lika vänliga Melanie.
Rasismen då, tänker du kanske. Jodå, den finns givetvis där – den är liksom inbakad i hela den här berättelsen. Det är ju trots allt en berättelse om en tid då välbärgade plantageägare i amerikanska södern levde gott på att äga slavar som saknade människovärde, så det vore orimligt att tänka sig att de vita huvudpersonerna skulle behandla de svarta som jämlikar.
Nu är hösten här igen och på lördag är det Alla Helgons Dag. Det är en helg då jag normalt brukar träffa släktingar från Värmland, och då vi umgås ett par dagar och pratar minnen, berättar släkthistorier och besöker våra kära avlidnas gravar tillsammans. I år blir det ingenting av med den saken på grund av pandemin, så jag blir hemmavid och besöker minneslunden på Skogskyrkogården istället.
Fast inte på Alla Helgons Dag. Just den dagen håller jag mig helst borta från Skogskyrkogården. När folk säger till mig att Halloween bara är ett jippo så brukar jag säga åt dem att ta sig till Skogskyrkogården på Alla Helgons Dag. Där kan man tala om jippo. Korvförsäljarna står på parad utanför grindarna och oset av chorizo och bratwurst lägger sig som en rökig dimma över det som borde vara en lugn och stillsam viloplats, och folk ränner runt på kyrkogården som om de vore på strandparty i Barcelona.
När jag var sju år reste min pappa iväg för att jobba i Indien i några månader. Det var en stor sak på den tiden, i alla fall i den miljö där vi rörde oss – pappa var en alldeles vanlig krutbruksarbetare som aldrig varit utanför Sveriges gränser och vars resmål inskränkte sig till rötterna i Boråstrakten och till kungliga huvudstaden. Men i början av 1970 bar det till sist av, och ända till Bhandara i Indien, för att där vara behjälplig i Indian Ordnances utbyggnad av en sprängämnesfabrik.
Pappa jobbade på Bofors Nobelkrut större delen av sitt vuxna liv och för den som växte upp i Karlskoga på 1930-talet fanns ingenting konstigt eller kontroversiellt med det. På den tiden var både politiker, medier och vanliga dödliga ganska överens om att Sverige behövde ett försvar och det var ingen skam att arbeta i försvarsindustrin.
Black Lives Matter-rörelsen, som gick överstyr redan efter några veckor och som blivit en hysterisk, känsloladdad proteströrelse utan särskilt mycket substans, har gett avtryck även i Sverige. Först i somras, då tusentals människor (många av dem för att de såg en möjlighet att få plundra och vandalisera) trotsade pandemirestriktionerna och utsatte allmänheten för smittorisk när de gav sig ut på gator och torg för att skandera om påstådd rasism. Nu med ett upprop om rasism på Sveriges Radio.
Dannemora är en liten ort i Östhammars kommun i Uppland. Mest känd är den kanske för sina gruvor, trakten har en månghundraårig tradition av bergsbruk och ända fram till 1900-talets början kunde Dannemora ståta med rikets främsta järnmalmsgruva.
Bergsbruket i Dannemora omnämns i skriftliga dokument redan mot slutet av 1400-talet, då en silverfyndighet upptäcktes i trakten. Järnhanteringen kom igång något senare men var i full gång under 1530-talet under Joachim Pipers överinseende. Bara ett tiotal år senare dyker ett antal än mer kapitalstarka aktörer upp på arenan och 1545 bildas ett svensk-tyskt bolag för brytning av malm och smältning i närbelägna hyttor. Bolaget organiserades med åttiosex andelar och självaste Gustav Vasa reserverade åtta andelar för egen räkning.
Efter mordet på den franske läraren Samuel Paty står det åter klart att toleransen för terrordåd, och då i synnerhet för terrordåd med islamistiska förtecken, är alldeles för stor i Sverige.
Att en lärare får halsen avskuren och huvudet avlägsnat från kroppen för att denne undervisat sina elever om yttrandefrihet är något som borde väcka både ursinne och krav på förändring. Det gör det också – i Frankrike. Men i Sverige ser vi inte mycket av det, i synnerhet inte i public service. Istället tycker nyhetsuppläsaren i Ekot att det är förvånande att mordet väckt så starka reaktioner i Frankrike.
Hamid Zafar, Mehmet Kaplan, Kapten Klänning, Omar Mustafa, Alexander Bengtsson, Paolo Macchiarini… Alla hyllades de av en enhällig kör, alla bars de fram på händer darrande av beundran, alla dyrkades de som förebilder i en turbulent värld – alla visade de sig vara något annat än deras påhejare hade anat. Och ingen såg det komma.
Nyheten om att den, av politiker, public service och myndigheter, högt ansedde Hamid Zafar är en ulv i fårakläder har slagit ner som en bomb. Ingen såg det komma, liksom. Jag har väldigt svårt att tro att det är sant. Jag tror snarare att man valde att inte se tecknen eftersom det kändes så himla varmt inombords att kunna höja en troende muslim till skyarna som demokratibärare, för att balansera upp den våldsbejakande islamism som blivit vardag i Sverige.
Avslöjandena om Hamid Zafar påminner om när miljöpartisten Mehmet Kaplan avslöjades. Det var ingen som sett några tecken där heller, trots att han under flera år innan han avgick 2016 hade rest regelbundet till Turkiet för att dinera med fascisterna i Grå vargarna, och trots att han ända sedan dag ett bagatelliserade IS framfart i Syrien och Irak.
Ibland drabbas jag av modlöshet inför det som sker med mitt Sverige. Det brukar ske vid sådana där tillfällen när jag tänkt att ”nu kan det inte bli värre”, och sen upptäcker att det kan det. Tyvärr är det ganska ofta. När jag hör Annika Strandhäll prata om moral i radio. När jag ser Stefan Löfven slingra sig i TV. När jag konfronteras med public service och dess förljugna anspråk på att vara ”oberoende”. Listan kan göras lång.
”Som ansvarig utgivare och chef reagerar jag starkt när SVT Nyheters journalister utsätts för kränkningar på sociala medier”, skriver SVT:s Charlotta Friborg, Riksnyheterna i en skarp text, där hon klargör att smutskastning och hat mot SVT:s programledare är oacceptabelt.
Jag håller delvis med. Men bara delvis. Kränkningar, smutskastning och hat är visserligen ett vulgärt oskick men det är inte värre när det drabbar SVT-journalister än andra journalister. Om sanningen ska fram har public service och dess journalister dessutom själva del i att de får kritik. Public service är ju inte vilka medier som helst, utan medier som finansieras av skattebetalarna och som har i uppdrag att vara opartiska och oberoende.
Expressen tar nu strid mot polisens register över kriminella klaner. Istället för att stå på det allmännas sida i kampen mot den organiserade brottsligheten tar man, på värsta kvällstidningsmanér, till snyfthistorier om kränkthet och diskriminering för att förvärra situationen. Man lyfter fram en enskild person som tillhör en kriminell klan, men som själv inte är kriminell, och framställer honom som utpekad och ansatt.
Mannen tillhör en klan där flera av medlemmarna är grovt kriminella och kända av polisen. Själv är han en vanlig hederlig medborgare som nu uttrycker en oerhörd oro för att polisen registrerat de kriminella medlemmarna i hans släkt.
Den flitige Netflixtittaren har säkert sett, eller åtminstone stött på, streamingjättens originalserie Criminal UK. Det är en thriller i ovanligt format, ett slags katt-och-råttalek mellan polis och misstänkt, som utspelar sig i förhörsrum på olika polisstationer. Förutom Criminal UK streamar också Criminal France, Criminal Spain och Criminal Germany.
