Oktober – Halloween – är högsäsong för spökhistorier, mörka rum och försök att få kontakt med andevärlden. Men varifrån kommer egentligen Anden i glaset och det mystiska Ouijabrädet? Historien leder tillbaka till 1800-talets spiritism och en av dess mest omtalade familjer.
Man måste ändå beundra den moderna teknikutopismen. Just när man trodde att Silicon Valley hade nått kulmen av självgodhet – efter biohacking, juicefasta och jakt på evigt liv via ungt blod – lyckas teknikbranschens elit överträffa sig själva. De har hittat ett helt nytt sätt att visa prov på total, gränslös aningslöshet.
De har börjat röka.
Så brukade min pappa säga till mamma när han var riktigt kaffesugen. Och visst fanns det juffe, fattas bara annat – och var det inte redan klart så stod det snart och puttrade i kaffepettern på spisen.
Sverigedemokraternas ideolog Mattias Karlsson försöker i ett viralt inlägg på sociala medier göra det svåra enkelt. Genom att ställa en blond IS-terrorist mot en mörkhyad, nyckelharpspelande arméofficer vill han bevisa att hans egen definition av ”kulturnationalism” är den enda vägen framåt.
Karlssons exempel är inte bara en sociologisk fantasi – det är dessutom en intellektuell bluff.
Det var en gång ett land där politiskt ansvar och personlig moral hängde tätt samman. Året var 2006 när den nytillträdda borgerliga regeringen drabbades av vad som kom att kallas för ”ministeraffären”. Det uppdagades att de moderata ministrarna Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò under en längre tid hade struntat i att betala sin tv-licens.
Reaktionen i det svenska samhället blev omedelbar. Medierna rasade, väljarna visade sitt missnöje och inom loppet av bara några dagar valde ministrarna att frivilligt avgå. De insåg att det folkliga förtroendet var förbrukat. Det fanns en kollektiv förståelse för att den som stiftar lagar också måste följa dem – och framför allt fanns det en förmåga att känna politisk skam. Men spola fram till hösten 2026 och betrakta Vänsterpartiets nyvalde riksdagsledamot från Dalarna, Mohamed Ali, och vi hittar något helt nytt i svensk politik.
Den svenska debatten om nationell identitet fortsätter. Idén om den öppna svenskheten predikas nu allt ivrigare av tongivande företrädare för Sverigedemokraterna som, i sin strävan efter bredare acceptans, tävlar om att tona ner den etniska och historiska svenskhet som utgör partiets ursprungliga fundament.
Visionen utlovar en modern, kravlös gemenskap där vem som helst – oavsett bakgrund – magiskt antas bli svensk så fort de korsar gränsen, förutsatt att de betalar skatt, sopsorterar och nickar bifall till abstrakta floskler om ”allas lika värde”. Men vad är det egentligen som har skapat det trygga och tillitsfulla land som människor överhuvudtaget har velat flytta till? Vilka byggde Sverige?
Den här dagen för 118 år sedan föddes en av svensk film- och teaterhistorias mest produktiva och folkkära skådespelare. Med nära 200 scenroller och omkring 140 filmroller blev Hjördis Pettersson känd för sin enorma mångsidighet – kapabel att briljera som allt från tung dramatisk karaktär till hela Sveriges barska revyprimadonna.
Diskussionen om etnicitet fortsätter. Flera opinionsbildare från den ”blågula sidan”, har anammat SD:s nya strategi och använder nu ständigt begreppet ”etnonationalism” på ett nedsättande vis. Det är märkvärdigt likt det som brukar ske när Socialdemokraterna gjort ett mass-utskick från trollfabriken på Sveavägen 68: ”Skriv så här och använd de här orden!” och alla lydiga S-märkta skriver exakt det de blivit instruerade att göra.
Just nu kan man se en dokumentärserie om Staffan Hildebrand på SVT Play. Avsnitt 1 släpptes förra veckan, igår kom andra avsnittet, och tredje och sista avsnittet släpps nästa tisdag, den 20 oktober. Men som så många andra dokumentärer nuförtiden lider även denna av den sjuka som kommer ur journalistkårens kollektiva super-ego.
Dokument inifrån om Staffan Hildebrand blir Negra Efendićs dokumentär om hur Negra Efendić gör en dokumentär.
Skådespelaren Pierre Lindstedt har avlidit i en ålder av 83 år, vilket bekräftas av hans familj. Under sin mer än 50 år långa karriär inom svensk film, tv och teater blev han folkkär genom en rad ikoniska rollprestationer i moderna film- och tv-klassiker.
Svensk kultur har varit ett hatobjekt för grötmyndiga vänsterpolitiker och en närmast enad journalistkår i minst 50 år. De statliga museerna, med Nordiska i spetsen, gör allt de kan för att förminska och förneka kulturarvet och det krävdes en borgerlig regering med konservativ lutning för att införa en kulturkanon, något som flera andra europeiska länder har sedan länge.
Nu är det den svenska etniciteten som blivit föremål för hatet och ifrågasättandet. Och den här gången är SD med på tåget i kampen mot etnisk svenskhet med en ny satsning för att få bort det de kallar ”etnonationalismen”.
På förmiddagen den 10 oktober 1471 dånade hakebössorna över Brunkebergsåsen i Stockholm. När röken skingrades låg hundratals stupade på det som idag är centrala Norrmalm. Det har kommit att gå till historien som Slaget vid Brunkeberg.
Just när vi vanliga dödliga trodde att regeringsförhandlingen skulle fortsätta föras i sandlådan har två av riksdagens många kvinnliga partiledare förflyttat sig – till bastun.
Idag skriver vi 7 oktober. En svart dag i vår moderna historia – den värsta massakern på judar sedan Förintelsen och paradoxalt nog även startskottet för en aggressiv våg av uttalat judehat. Islamistiska Hamaskramare från Mellanöstern firar nu massmordet medan de ursäktas och försvaras av aningslösa svenskar som inte fattar att de blivit grundlurade av en ideologi som vill utplåna inte bara judar utan hela den västerländska kulturen.
Så vad kan passa bättre än att uppmärksamma en av dem, skådespelaren och numera också terror-apologeten Gustaf Skarsgård.
Det krävs en alldeles särskild sorts S-märkt inbilskhet för att kunna förvandla grundläggande parlamentarism till en konspiration signerad Jimmie Åkesson. På Arbetets ledarsida ger kolumnisten Ingvar Persson prov på exakt det. I en text som dryper av nostalgisk längtan efter den tid då Socialdemokraterna kunde regera bäst de ville, utan att behöva bry sig om oppositionen, slår han fast: Det är SD:s fel att det är svårt att bilda regering i Sverige.
Efter Socialdemokraternas katastrofval växer kritiken internt mot partiets valstrategi. Den före detta riksdagsledamoten Veronica Palm kliver nu fram och konstaterar det som varje tänkande människa utanför det socialdemokratiska högkvarteret har sett under mer än ett decennium: att partiet fullkomligt struntat i sakpolitiken. Grattis, Veronica, bättre sent än aldrig.
Nu firar vi Kanelbullens dag igen – en dag som uppmärksammats i matalmanackan sen 1999. Och visst är denna älskade bulle värd en egen dag! Initiativet kom från Hembakningsrådet och nu, snart 30 år senare, kan vi nog konstatera att just denna dag har satt sig i folksjälen.
Lördagen den 3 oktober 1962 förändrades den svenska mediehistorien i grunden. När Lennart Hyland tog steget från radio till TV-studion föddes inte bara ett av Sveriges genom tiderna största publika fenomen – det var här grunden lades för den moderna svenska talkshowen. Under drygt två decennier blev Hylands hörna en nationell institution som både lyckades ena folkhemmet och skaka om det i grundvalarna.
Under sitt officiella besök i Frankrike gick påve Leo XIV till hårt angrepp mot Europa och stämplade kontinenten som på väg att bli ”ociviliserad” och ”barbarisk”. Men Vatikanens moraliska pekpinnar vilar på ett enormt hyckleri. Genom att fördöma Europas länder och helt ignorera lokalbefolkningens lidande under migrantkriser som den i Ceuta, visar kyrkan en total nonchalans inför européernas, många av dem kyrkans egna trogna medlemmar, trygghet.
Det svenska folket har gjort sin plikt, och utövat sin rätt, och röstat men i riksdagens korridorer är partiledarna fullt upptagna med att rita streck i sanden i vad de tror är deras egen privata sandlåda. Det politiska etablissemangets besatthet av sina egna ”röda linjer” har förvandlat svensk politik till destruktivt trams – där medborgarnas trygghet och landets får stå tillbaka för en bunt narcissisters uppblåsta egon.
Vem som ska regera Sverige efter valet står ännu inte klart och frågan är om det någonsin varit så svårt att förutse en kommande regering. Men en sak har valet 2026 gett oss: ett nytt ord. ”Kryssraket”. Ett ord som bär på en fadd smak av moraliskt förfall och raserat förtroende och som beskriver en verklighet präglad av rapporter om valfusk och andra oegentligheter.
Den 26 september 1832 kantades östgötska Mem av fanor, kanonsaluter och tusentals nyfikna blickar. Efter 22 år av sprängningar, grävande och slit kunde kung Karl XIV Johan äntligen förklara Göta kanal officiellt invigd. Sveriges genom tiderna största infrastrukturprojekt var fullbordat.
Misstankarna om systematiskt valfusk och röstköp inom Vänsterpartiet i Borlänge visar en ny, osvensk kultur på svensk mark. Medan förundersökningen växer lägger partiledaren Nooshi Dadgostar sin panna i allt djupare veck och undviker nogsamt de brännande frågorna.
Lever vi i Sverige eller Somalia – i Borlänge eller Mogadishu? Den frågan är det nog många som ställer sig just nu, efter avslöjandena om Vänsterpartiets Mohamed Abdukardir Ali. Det som direkt efter valet målades upp i medierna som en solskenshistoria om inkludering har snabbt förändrats till en solkig true crime-dokumentär.
Det tycks nu stå klart att valet avgjordes på ett antal tusen röster från våra påstått ”utsatta” förorter. Med S och framför allt V som mobiliserade stenhårt på arabiska och somaliska var det förmodligen inte så mycket annat att vänta. Men nu sitter S-profiler minsann och gnäller över att folk faktiskt reagerar på hur de arbetat i valrörelsen.
En av gnällspikarna är Nalin Baksi.
Den 19 september 1898 fick Stockholm ett nytt arkitektoniskt landmärke. Under högtidliga former invigde kung Oscar II det nya operahuset vid Gustav Adolfs torg – den byggnad som än idag fungerar som Sveriges nationalscen för opera och balett. Det var kulmen på ett sex år långt och storskaligt byggprojekt.
Den 17 september 1941 ligger sensommarens stillhet över Horsfjärden i Stockholms södra skärgård. På örlogsbasen Märsgarn råder beredskapstidens vardag med övningar, rutiner och väntan. Sverige är neutralt, men kriget ligger som ett tryck över landet. I skärgården ligger delar av Kustflottan för ankar – pansarskeppen Sverige, Drottning Victoria och Tapperheten – medan jagarna Klas Uggla, Klas Horn och Göteborg ligger förtöjda vid ön.
Det är en dag som börjar som så många andra – men som slutar med en tragedi som ingen kunnat föreställa sig.
Det är ingen hemlighet att en majoritet av invånarna i det som brukar kallas ”utsatta områden” röstar rött. I Järva talas det nu om den så kallade ”Ilyas-effekten” och Vänsterpartiets nya fixstjärna, Ilyas Hassan, hyllas i medierna som en modern folkrörelsehjälte. Men skrapar man minsta lilla på ytan finner man snabbt att det som kallas ”engagemang” i själva verket är ett cyniskt arbete för att ge utländska intressen mer inflytande i Sverige.
Under flera år har Liberalernas framtid beskrivits som en pågående likvaka. Opinionsmätningarna var katastrofala, partiet såg ut att ramla ur riksdagen. Men valnatten gav en helt annan bild. Trots det jämna parlamentariska läget, där Tidöpartierna ser ut att missa egen majoritet och Socialdemokraterna ligger närmast regeringsmakten, stod en sak klar: Liberalernas upphämtning var verklig.
Nu ska jag bli så där hopplöst nostalgisk igen. Jag vet att vissa läsare ogillar det, och gärna skriver syrliga kommentarer avsedda att förlöjliga och kanske även såra mig, men det spelar ingen roll för jag vet att också att många läsare känner det som jag känner för Sverige förr och nu. Vi som har vuxit upp med arbetsamma och strävsamma äldre – under en tid när rösträtten fortfarande kändes värdefull och viktig – vi vet också hur högtidlig en valdag faktiskt kan kännas.
