När Netflix i dagarna skildrar kryptobörsen FTX uppgång och fall i serien The Altruists, ligger det nära till hands att betrakta historien som ännu en klassisk berättelse om finansiell hybris och girighet. I centrum står grundaren Sam Bankman-Fried och hans närmaste förtrogna, Caroline Ellison – två unga mattegenier som lyckades bränna miljarder dollar av sina kunders pengar.

Men fallet FTX är mer än ett ordinärt ekobrott – det är en berättelse om en ideologisk överbyggnad som fick brottslingarna att betrakta sig själva som filantroper i samhällets tjänst.

I en ledare i bidragsfinansierade vänsterbloggen Dagens Arena beklagar sig Lisa Pelling över att Sverige skärper kraven för medborgarskap och inför möjligheten att återkalla det vid grov brottslighet eller fusk. Enligt Pelling skapar detta en farlig uppdelning i ett ”A- och B-lag”.

Det är en analys som bara fungerar i en politisk fantasivärld där verkligheten utanför tullarna inte existerar.

Varje gång världens ledare samlas till ett nytt klimattoppmöte upprepas samma mantra: ”de rika länderna” måste betala mer till ”de fattiga länderna”. Hundratals miljarder dollar ska skyfflas över från västerländska skattebetalare till regimer i det så kallade globala syd för att kompensera för utsläpp och finansiera grön omställning.

Det låter självklart – ända tills man börjar granska vilka det egentligen är som sitter på mottagarsidan och vad de gör med sina egna pengar.

Under klimattoppmötet COP31 i Turkiet presenterade Unesco och University College London en ny studie som nu används som slagträ i den offentliga debatten. Larmrapporten gör gällande att AI-modeller snabbt förvandlas till ”klimatförnekare” så fort användaren vågar ställa en kritisk motfråga. Vad är det då som AI egentligen misslyckas med enligt Unesco? Svaret är uppenbart: den vägrar agera åsiktspolis.

Vart fjärde år går svenska folket till valurnorna, stoppar ner sina noggrant utvalda valsedlar i kuvert och tror att deras röst är viktig.

Det är en missuppfattning. Riksdagen består visserligen av 349 ledamöter, men i praktiken är 324 av dem bara statister i en pjäs regisserad av de resterande 25. Med stolta 7,03 procent av rösterna har Centerpartiet, med drottning Elisabeth i spetsen, nämligen tagit på sig den ärofyllda uppgiften att agera Sveriges högsta författningsdomstol, moraliska kompass och exklusiva dörrvakt i ett och samma paket. Nu har hon valt vilka undersåtar som ska få hennes gunst.

Igår skrev jag om den förre C-ledaren Muharrem Demirok pinsamma föreställning, där han påstår sig ”koka” över avslöjandena i SVT:s Uppdrag granskning. Men Demirok är långt ifrån ensam om sitt spel för gallerierna. I Expressen kliver nu den tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten Nalin Baksi fram i exakt samma krystade teaterföreställning.

Muharrem Demirok ”kokar”. Det är åtminstone vad den före detta C-ledaren påstår i ett inlägg på Facebook med anledning av SVT:s Uppdrag granskning, som nu – till absolut ingens förvåning – avslöjat att imamer i svenska moskéer ger råd om månggifte och uppmanar föräldrar att hålla barnen borta från svenska och judiska kompisar.

Det är ”så förbannat provocerande”, dundrar Demirok. Han kallar imamerna för ”fega makthavare” och ”religiösa nasare” med ”stenåldersfasoner”. Man får nästan en tår i ögat av denna plötsliga, glödande vrede. Men så läser man vidare och inser att det här inte är en uppgörelse med verkligheten. Det är ett klassiskt politiskt teaterstycke, fullt av självmotsägelser och pinsamma efterkonstruktioner.

När Monty Python-gänget släppte filmen Life of Brian jublade dåtidens progressiva röster, ledarskribenter och kulturprofiler. Att sparka uppåt mot kyrkans dogmer, håna blind tro och kräva rätten att skratta åt religion ansågs vara det absolut mest progressiva, modiga och moraliskt högtstående man kunde göra. Kyrkfolk som klagade betraktades som hopplöst reaktionära och humorlösa stollar.

Idag, decennier senare, har vinden vänt på ett närmast parodiskt vis. Samma ideologiska krafter som då hyllade religionskritik som en progressiv dygd, står idag som en mur av fördömande och hat mot John Cleese.

Idag, den 10 november, skulle han ha fyllt år – Ennio Morricone, filmmusikens maestro. Det är svårt att tänka sig en filmvärld utan hans toner och hans avtryck på populärkulturen är omöjligt att mäta.

Igår firades det Fars dag i Sverige och många, många pappor fick presenter och kaffe på sängen och lite extra kärlek. Men vi är också många som inte längre kan fira våra älskade fäder utan får nöja oss med att minnas dem. Starka, goda män som arbetade och slet ett helt liv, tog hand om sin familj och byggde upp vårt land.

En före detta SD-politiker anklagar en annan SD-politiker för vad han kallar ”etnisk besatthet”. Och jag kan inte låta bli att undra: vem är det egentligen som lider av ”etnisk besatthet” – den som enkelt konstaterar att det finns olika etniska folkgrupper eller den som desperat hävdar att just svenskar ingen etnicitet har?

Det har stormat i debatten efter Sverigedemokraternas senaste utspel, där toppnamn i ledningen hävdar att det svenska ursprunget saknar egenvärde för svenskheten. Argumenten känns igen till leda: vem som helst kan bli svensk och den som tillskriver ursprunget ett värde är ”etnonationalist” och, enligt SD-ideologen Mattias Karlsson, ”vedervärdig”.

Men denna febriga vilja att radera ut det svenska ursprunget är inte bara en teoretisk diskussion. Den har ett direkt, iskallt pris i verkligheten. Det är nämligen precis denna systematiska nedgradering av vårt ursprung som gör våra äldre till en särskilt utsatt grupp.

Glöm designerväskor, surdegsbak och klimatposerande. Det absolut senaste inom svensk statuskonsumtion, det som verkligen signalerar att man är en modern framtidsman i takt med tiden, är något så genuint folkligt som en gedigen samling betalningsförelägganden. Att ha Kronofogden i hälarna är det coolaste som du finns, i alla fall om du råkar vara en av politikerväldets så kallade kryssraketer.

Har du någon gång sagt att något inte har hänt ”sedan Eldkvarn brann”? Uttrycket syftar på en av de mest spektakulära bränderna i Stockholms historia. Torsdagen den 31 oktober 1878 förvandlades den enorma kvarnen på Kungsholmen till ett brinnande inferno som lyste upp hela huvudstaden.

Halloween väcker starka känslor, både positiva och negativa. Många menar att det lekfulla och ibland bullriga halloweenfirandet står i kontrast till den stillsamma allhelgonahelgen, då vi minns våra döda och tänder ljus på gravarna. Men motsättningen är faktiskt inte så stor som den ibland framställs.

För några år sedan skrev jag en text om ämnet. Här kommer den i en uppdaterad version:


Oktober – Halloween – är högsäsong för spökhistorier, mörka rum och försök att få kontakt med andevärlden. Men varifrån kommer egentligen Anden i glaset och det mystiska Ouijabrädet? Historien leder tillbaka till 1800-talets spiritism och en av dess mest omtalade familjer.

Man måste ändå beundra den moderna teknikutopismen. Just när man trodde att Silicon Valley hade nått kulmen av självgodhet – efter biohacking, juicefasta och jakt på evigt liv via ungt blod – lyckas teknikbranschens elit överträffa sig själva. De har hittat ett helt nytt sätt att visa prov på total, gränslös aningslöshet.

De har börjat röka.

Så brukade min pappa säga till mamma när han var riktigt kaffesugen. Och visst fanns det juffe, fattas bara annat – och var det inte redan klart så stod det snart och puttrade i kaffepettern på spisen.

Sverigedemokraternas ideolog Mattias Karlsson försöker i ett viralt inlägg på sociala medier göra det svåra enkelt. Genom att ställa en blond IS-terrorist mot en mörkhyad, nyckelharpspelande arméofficer vill han bevisa att hans egen definition av ”kulturnationalism” är den enda vägen framåt.

Karlssons exempel är inte bara en sociologisk fantasi – det är dessutom en intellektuell bluff.

Det var en gång ett land där politiskt ansvar och personlig moral hängde tätt samman. Året var 2006 när den nytillträdda borgerliga regeringen drabbades av vad som kom att kallas för ”ministeraffären”. Det uppdagades att de moderata ministrarna Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò under en längre tid hade struntat i att betala sin tv-licens.

Reaktionen i det svenska samhället blev omedelbar. Medierna rasade, väljarna visade sitt missnöje och inom loppet av bara några dagar valde ministrarna att frivilligt avgå. De insåg att det folkliga förtroendet var förbrukat. Det fanns en kollektiv förståelse för att den som stiftar lagar också måste följa dem – och framför allt fanns det en förmåga att känna politisk skam. Men spola fram till hösten 2026 och betrakta Vänsterpartiets nyvalde riksdagsledamot från Dalarna, Mohamed Ali, och vi hittar något helt nytt i svensk politik.

Den svenska debatten om nationell identitet fortsätter. Idén om den öppna svenskheten predikas nu allt ivrigare av tongivande företrädare för Sverigedemokraterna som, i sin strävan efter bredare acceptans, tävlar om att tona ner den etniska och historiska svenskhet som utgör partiets ursprungliga fundament.

Visionen utlovar en modern, kravlös gemenskap där vem som helst – oavsett bakgrund – magiskt antas bli svensk så fort de korsar gränsen, förutsatt att de betalar skatt, sopsorterar och nickar bifall till abstrakta floskler om ”allas lika värde”. Men vad är det egentligen som har skapat det trygga och tillitsfulla land som människor överhuvudtaget har velat flytta till? Vilka byggde Sverige?

Den här dagen för 118 år sedan föddes en av svensk film- och teaterhistorias mest produktiva och folkkära skådespelare. Med nära 200 scenroller och omkring 140 filmroller blev Hjördis Pettersson känd för sin enorma mångsidighet – kapabel att briljera som allt från tung dramatisk karaktär till hela Sveriges barska revyprimadonna.

Diskussionen om etnicitet fortsätter. Flera opinionsbildare från den ”blågula sidan”, har anammat SD:s nya strategi och använder nu ständigt begreppet ”etnonationalism” på ett nedsättande vis. Det är märkvärdigt likt det som brukar ske när Socialdemokraterna gjort ett mass-utskick från trollfabriken på Sveavägen 68: ”Skriv så här och använd de här orden!” och alla lydiga S-märkta skriver exakt det de blivit instruerade att göra.

Just nu kan man se en dokumentärserie om Staffan Hildebrand på SVT Play. Avsnitt 1 släpptes förra veckan, igår kom andra avsnittet, och tredje och sista avsnittet släpps nästa tisdag, den 20 oktober. Men som så många andra dokumentärer nuförtiden lider även denna av den sjuka som kommer ur journalistkårens kollektiva super-ego.

Dokument inifrån om Staffan Hildebrand blir Negra Efendićs dokumentär om hur Negra Efendić gör en dokumentär.

Skådespelaren Pierre Lindstedt har avlidit i en ålder av 83 år, vilket bekräftas av hans familj. Under sin mer än 50 år långa karriär inom svensk film, tv och teater blev han folkkär genom en rad ikoniska rollprestationer i moderna film- och tv-klassiker.

Svensk kultur har varit ett hatobjekt för grötmyndiga vänsterpolitiker och en närmast enad journalistkår i minst 50 år. De statliga museerna, med Nordiska i spetsen, gör allt de kan för att förminska och förneka kulturarvet och det krävdes en borgerlig regering med konservativ lutning för att införa en kulturkanon, något som flera andra europeiska länder har sedan länge.

Nu är det den svenska etniciteten som blivit föremål för hatet och ifrågasättandet. Och den här gången är SD med på tåget i kampen mot etnisk svenskhet med en ny satsning för att få bort det de kallar ”etnonationalismen”.

På förmiddagen den 10 oktober 1471 dånade hakebössorna över Brunkebergsåsen i Stockholm. När röken skingrades låg hundratals stupade på det som idag är centrala Norrmalm. Det har kommit att gå till historien som Slaget vid Brunkeberg.


Just när vi vanliga dödliga trodde att regeringsförhandlingen skulle fortsätta föras i sandlådan har två av riksdagens många kvinnliga partiledare förflyttat sig – till bastun.

Idag skriver vi 7 oktober. En svart dag i vår moderna historia – den värsta massakern på judar sedan Förintelsen och paradoxalt nog även startskottet för en aggressiv våg av uttalat judehat. Islamistiska Hamaskramare från Mellanöstern firar nu massmordet medan de ursäktas och försvaras av aningslösa svenskar som inte fattar att de blivit grundlurade av en ideologi som vill utplåna inte bara judar utan hela den västerländska kulturen.

Så vad kan passa bättre än att uppmärksamma en av dem, skådespelaren och numera också terror-apologeten Gustaf Skarsgård.

Det krävs en alldeles särskild sorts S-märkt inbilskhet för att kunna förvandla grundläggande parlamentarism till en konspiration signerad Jimmie Åkesson. På Arbetets ledarsida ger kolumnisten Ingvar Persson prov på exakt det. I en text som dryper av nostalgisk längtan efter den tid då Socialdemokraterna kunde regera bäst de ville, utan att behöva bry sig om oppositionen, slår han fast: Det är SD:s fel att det är svårt att bilda regering i Sverige.