”Obama låter sig inte luras av Ulf Kristersson”, trumpetar Aftonbladets Anders Lindberg ut i en text där han triumferande berättar att den förre presidenten oroar sig över oss svenskar, för att vi har röstat fram en regering som vill ha en mer restriktiv invandring.

Om Anders Lindberg vore lojal mot det svenska samhället och de svenska medborgarna borde han rimligen ta anstöt av den amerikanske expresidentens underkännande av svenska folket. Istället blir han alldeles till sig över att Obama delar hans egen uppfattning. Han förmår dock inte förklara på vilket sätt det angår Obama hur svenska väljare röstat, eller varför vi förväntas bry oss om vad en amerikansk expresident tycker om oss. Han nämner inte heller att Obama själv propagerat för en restriktiv invandring till USA.

Liberalerna är ett märkligt parti. De har svårt att veta vilket ben de ska stå på. Å ena sidan vill de så förfärligt gärna sitta i regering att de glatt och bekymmerslöst ingår en överenskommelse där Sverigedemokraterna får inflytande över den förda politiken. Å andra sidan är de så måna om att vara alla andra till lags att de lika glatt och bekymmerslöst fortsätter att brunsmeta sitt samarbetsparti. Det är inte bara uppseendeväckande svajigt, det är också smaklöst. Det visar också att det finns ett mycket tydligt stråk av storhetsvansinne inom Liberalerna, som tillåter sig ha en så hög svansföring trots att de bara med nöd och näppe klarade riksdagsgränsen.

Det är sedan länge en populär syssla bland människor i landsbygderna, och de mindre städerna, att driva med stockholmare när snökaoset slår till. Det spelar liksom ingen roll om det kommer en halvmeter snö på en eftermiddag – när Stockholmstrafiken står still beror det, enligt landets alla besserwissrar, på att stockholmarna är så bortskämda och dåligt förberedda. För att bevisa den tesen intervjuar medierna gärna pensionerade plogförare från Norrbotten, som ges utrymme att hånskratta åt trafikkaoset i Stockholm samtidigt som de förklarar att det minsann aldrig blir kaos norr om Dalälven.

Det är givetvis struntprat. Det blir samma snökaos även i andra delar av landet. Men det är klart att det är betydligt enklare att ploga och snöröja på orter som bara har en bråkdel av det invånarantal, gator och antal busslinjer, som huvudstaden har. Det kan ett barn räkna ut.

För inte alltför längesen var så kallade preppers ansedda som foliehattar. De förknippades med white supremacy-aktivister i USA:s djupa söder och preppandet i sig betraktades som misstro mot svenska staten. Det går inte an! Svenska staten är god, omtänksam och vet bäst. När jag för några år sedan skrev en artikel om prepping för en svensk kulturtidskrift, var det därför flera av intervjupersonerna som ville vara anonyma eftersom de var rädda att bli betraktades som rättshaverister.

Ännu ett klimatmöte går mot sitt slut. Ett möte då världens toppskikt ska samlas och slå sina huvuden ihop för att rädda jorden. Men hur seriösa är egentligen dessa klimatmöten? Med tanke på att hundratals av deltagarna tar sig dit med privatjet skulle jag säga att de är eventen främst verkar vara trendiga jippon för det absoluta toppskiktet.

För några dagar sen fick jag sms från en vän som bor i närheten. Hon var både förbannad och förtvivlad. För andra gången på bara några veckor har det brunnit bilar på parkeringen utanför hennes hus. Och hennes dom över de senaste regeringarna är hård:
– Det är skit med allting i Sverige idag. Ingenting är normalt längre.

Jag hade aldrig kunnat drömma om att jag någonsin skulle hålla med miljöpartisten Per Bolund om någonting men plötsligt händer det. När jag läste hans uttalande om att den nya regeringen beslutat sig för att behålla den fullkomligt vansinniga plastskatten kunde jag inte annat än nicka instämmande:

”Det är närmast ironiskt. Så mycket som de här partierna har ägnat sig åt att baktala den”.

Exakt så. Medan de borgerliga partierna befann sig i opposition riktade de ofta in sig just på plastskatten när de kritiserade den rödgröna, och senare den röda, regeringens klimat- och miljöpolitik. Nu är det alltså annat ljud i skällan.

Titeln ”läkare” kan användas till mycket, inte minst för att driva aktivism. När nu vissa läkare går ut i pressen och protesterar mot att Tidöavtalet innehåller formuleringar om att rätten till välfärdstjänster ska vara hårdare knuten till medborgarskap måste man fråga sig vad de egentligen är ute efter. När blev det farligt och fult att medborgerliga rättigheter åtnjuts av medborgare – och på vilket sätt skulle det gå emot läkaretiken?

En statlig litteraturkanon hör inte hemma i en demokrati. Det ”förklarar” 35 svenska författare, som skrivit under ett klagande upprop som publicerats i Expressen. Ingen av dem verkar vara medvetna om att de flesta länder i Europa har just en litterär kanon. Eller menar Camilla Läckberg, Theodor Kallifatides, Inger Edelfeldt, Viveca Sten och de övriga att Europa främst består av diktaturer? Kan någon räcka mig en skämskudde, tack!

Under de senaste åren har oändligt många av de beskäftiga påståenden som politiker, ofta med hjälp av journalistkåren, förklarat för sanning visat sig vara rena fantasierna. Invandringen har inte räddat vare sig välfärden eller pensionerna, fusket bland de ensamkommande barnen var utbrett, gruppvåldtäkter begås i större utsträckning av män från våldskulturer och islamistiska moralpoliser har delar av förorterna i sitt våld. Allt det där som för inte särskilt längesen medförde naziststämpling är idag vedertagna sanningar som ingen förnekar, även om vissa ännu inte är helt bekväma med att uttala dem högt.

”På Klara K-dagen 2022 samlas nytänkare, experter och makthavare för att tillsammans höja blicken och ta ut kompassriktningen mot en hållbar framtid. På scenen träffar vi framåtlutade näringslivsprofiler, nyfikna forskare, modiga aktivister och hängivna samhällsskulptörer.”

Pressmeddelandet kom från en DGS-läsare och det fångade genast min uppmärksamhet. Det var faktiskt längesen jag såg så många floskler inbäddade i ett par ynka meningar och eftersom jag dittills varit helt ovetande om Klara K blev jag förstås tvungen att ta reda på vad detta är för fantastiskt framstående (och framåtlutad?) organisation.

Antje Jackeléns tid som ärkebiskop lider mot sitt slut och efter åtta år av smekningar medhårs från medierna har Upsala Nya Tidning publicerat en intervju som är långt ifrån de vanliga hyllningsreportagen. Här avslöjar sig Antje Jackelén som en alldeles osedvanligt egenkär och maktfullkomlig individ. Men inte bara i själva intervjun – utan än mer i det mejl hon själv skrev till tidningen och där hon uttryckte sitt missnöje med den färdiga intervjun. Ett mejl som alla nu kan läsa eftersom det har begärts ut som en öppen handling och finns på kyrkligdokumentation.nu.

Sverige har fått en ny regering. Men var det verkligen folkets vilja att avsätta den socialdemokratiska regimen? Det kan man minsann inte vara säker på. Enligt den före detta klimat- och miljöministern Annika Strandhäll kan valutgången nämligen vara ett resultat av manipulation på sociala medier. Det framkom när hon intervjuades av Anders Holmberg i SVT programmet 30 minuter, som sändes onsdagen den 20 oktober.

Eslövs centrum har blivit en plats dit ingen vill gå. Varför? För att sexåringar hänger i stan och förstör. Ja, du läste rätt. Sexåringar har tagit över det offentliga rummet. Plötsligt har vi alltså inte bara unga vuxna kriminella och tonåriga gangsters att bekymra oss över – utan även sexåringar som tillåts löpa amok.

Det finns en berättelse om hur det gick till när Sveriges television gick från hyfsat opartisk public service till vänstervriden propaganda-TV. I slutet av 1960-talet tågade en grupp radikala vänstersinnade journalister mot amerikanska ambassaden på Gärdet för att demonstrera. De gick fel och tog sig istället in i TV-huset, som ligger ett stenkast därifrån. De anställdes, blev kvar, befordrades, plockade in sina vänner och anhöriga och på den vägen är det.

Maktskiftet i våldsmetropolen Södertälje uteblir. Två KD-ledamöter har gått emot den egna partilinjen och istället röstat för ett fortsatte styre med Socialdemokraterna i samarbete med V, C och MP. Anledningen? Gissa tre gånger.

Nyligen limmade sig två klimataktivister från Extinction Rebellion fast sig på en Picasso-målning. I fredags kastade två fjortistjejer soppa på Van Goghs Solrosor på National Gallery i London, en av flera solrosversioner som konstnären målade på 1880-talet och som, om den skulle komma ut på marknaden, skulle värderas till hundratals miljoner dollar.

Än viktigare än penningvärdet är förstås det kulturella värdet, och den glädje som solrosorna gett miljoner människor genom historien. Värden som gått de här fjortisarna fullkomligt förbi. Allt de är ute efter är att göda sina egna egon. Nihilister som struntar fullkomligt i både klimat och miljö och som endast strävar efter att göda sina egna egon.

Morgan Johansson är stolt över sin insats som minister. Det berättar han frimodigt i en intervju i DN (Låst artikel). Jag är naturligtvis inte det minsta förvånad. Det är bara vad man kan förvänta sig av en av de mest inkompetenta och självbelåtna politiker som någonsin innehaft en ministerpost. Att han alls fått hållas så här länge säger en hel del om politikerväldet. I vilken annan yrkesgrupp än politikernas skulle en människa med denna hybris överhuvudtaget kunna göra karriär?

Vid en av de många skottlossningarna som ägt rum i Södertälje senaste tiden gick en kula in genom ett fönster på ett LSS-boende. Polisens respons? ”Man kan vara på fel plats vid fel tillfälle”

När dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt hösten 2006 besökte Ronna i Södertälje, ett år efter att polishuset hade beskjutits, gjorde han klart för Sverige och svenskarna att det enda som egentligen kan betecknas ursvenskt är ”barbariet”. Idag kan vi med lätthet konstatera att detta ursvenska barbari har fått konkurrens av ett osvenskt sådant.

Den före detta moderata politikern Hanif Bali har blivit krönikör på Expressen. Han ska skriva en krönika varannan vecka, något som skapat storm på Twitter och fått värdegrundsmaffian att gnissla tänder av kollektiv frustration. En av dem är miljöpartisten Lisa Carlbom, som stolt lägger upp en skärmdump som visar hela världen att hon nu avslutat sin prenumeration på Expressens premiuminnehåll på grund av Hanif Bali.

”Om en släkting är kriminell, kan jag då bli polis?” Den frågan dyker upp i Frågor och svar-delen för den som söker på arbete och utbildning på polismyndighetens hemsida. Svaret är att det går alldeles utmärkt eftersom polisen då gör en individuell granskning på den sökande. Men hur går den granskningen till och hur noggrann är den? Nu står en kvinnlig polis åtalad för att ha gjort dataintrång och sökt uppgifter om sin gängkriminelle släkting och dennes nätverk.

Få journalister har en så upphöjd position som Magda Gad. Hon har hyllats för än det ena, än det andra – och hon hyllar sig själv på sin Twitterprofil – men hur står det egentligen till med henne? När en hel värld ställer sig på de iranska kvinnornas sida ställer sig Magda Gad istället på de islamistiska männens.

I en text som osar indignation och bitterhet ställer sig Aftonbladets ledarskribent Lovisa Arvidsson frågan varför skolvalet blev en framgång för det borgerliga blocket och ett nederlag för det rödgröna. Vad hände med Generation Greta? Hur kunde alla de klimatengagerade ungdomar, som skolkade från skolan för en bättre framtid, plötsligt överge sina ideal?

Ja vad kan det bero på? Det finns ett enkelt svar på den frågan: Generation Greta har aldrig existerat annat än i Arvidssons och hennes likars fantasi.

Eftersom jag respekterar polisen och deras arbete för att skydda medborgarna smärtar det mig alltid att kritisera dem. Men hur ska man kunna göra annat efter deras agerande vid det eritreanska upploppet i Husby förra helgen? Och jag tänker då inte främst på det fysiska agerandet utan på den information de släppte ut till allmänheten och som enbart tycktes syfta till att tona ner allvaret i det som skedde. 105 personer omhändertogs – och det beskrevs som ”oro mellan grupperingar”. Annat var det när det blev bråk efter derbyt mellan AIK och Hammarby i slutet av augusti. Då var det minsann ”fullt slagsmål” och ”våldsam konfrontation”.

I valrörelsen, och naturligtvis efter valet, har jag läst många bekymrade texter om hur illa kulturen kommer att fara av att det nu blir maktskifte. Det finns risk att kulturen blir politisk, heter det, ungefär som om kulturen hittills varit opolitisk. Sanningen är förstås att kulturen styrts politiskt i decennier, och att styrningen kommit från vänster.

Nu har Magdalena Andersson avgått och i sitt avskedstal passade hon, för femtioelfte gången, på att skicka en känga inte bara till SD utan också till dem som röstat på dem. SD:s väljare är lurade och förda bakom ljuset, menar hon, vilket inte är något annat än en idiotförklaring av drygt 20 procent av väljarkåren.

Det har rört upp känslor hos människor lagt sin röst på SD, och kanske allra mest hos de tidigare socialdemokrater som lagt sin röst på ett regeringsalternativ som de tror mer på. Jag fick ett mejl från just en sådan väljare.