Jag har haft några sömnlösa nätter ett tag. Det händer periodvis, särskilt när en årstid övergår i en annan, och det är ingenting som bekymrar mig nämnvärt. Det är bara att gilla läget, som det heter, och försöka utnyttja de tysta, stillsamma nattimmarna till att ha det så gemytligt som möjligt.

Det bästa med att vara vaken om natten är att man får höra fåglarna vakna och börja kvittra. Efter flera veckor med minusgrader är det plötsligt så milt att man kan sitta och skriva för öppet fönster klockan 4 på morgonen, och oj vad fåglarna är pigga och glada vid den tiden. Det är rena njutningen att lyssna på dem.

Så var det då dags igen. Sverige har än en gång drabbats av ett terrordåd, i alla fall om man får tro polisens brottsrubricering på knivattackerna i Vetlanda. Gärningsmannens nationalitet vill polisen inte prata om, något som faktiskt styrker misstankarna om terrorbrott. Hade gärningsmannen haft en etniskt svensk bakgrund hade de sannolikt berättat det per omgående. Men när det gäller misstänkta gärningsmän med annan etnisk bakgrund iakttas större försiktighet. Gud förbjude att folk skulle bli förbannade på muslimska terrorister, liksom.

En 12-årig flicka försvann spårlöst efter att ha rymt från ett jourhem. Jourhemmet hamnade hon på efter att flera av syskonen vittnat om att det förekommit våld i hemmet, och socialtjänsten har varit inblandade en längre tid. Det finns inga tecken på brott och inga spår efter flickan. Hon har nu varit försvunnen sedan den 22 januari.

I Corren står att läsa att flickan försvann på eget initiativ och att polisen sökt, arbetat med inre spaning och hållit förhör med personer i flickans omgivning men utan resultat.

Jag funderar ofta på det där med varningstexter på gamla filmer och serier. Ni vet, såna där hemska och otrevliga serier som Blackadder och Pang i bygget, där det förekommer vass och för den unga woke-generationen uppenbarligen obegriplig satir, eller filmer som Lady och Lufsen där en italiensk restaurangägare har italiensk brytning. Eller för den delen den gamla kortfilmen där Kalle Anka har picknick på stranden och lockar till sig en hel drös myror med sin maffiga utflyktskorg.

Ingenting kan få politikeradelns floskelmaskiner att gå igång så som rättframma och tydliga kommentarer om invandringens negativa konsekvenser. När Jimmie Åkesson gick ut och krävde ett stopp för den invandring som utgör en social, kulturell och ekonomisk belastning för samhället lät inte kritiken vänta på sig. Människor på flykt kan minsann inte vara en belastning, får vi höra.

Det är naturligtvis bara snicksnack, för det är klart att de kan. Inte för att det är deras mål, naturligtvis, utan för att de kommer från kulturer så väsensskilda från vår egen att de har svårt att acklimatisera sig och bli en del av vårt samhälle. Därför har Sverige under en längre tid konfronterats med många företeelser som är en enorm belastning för samhället, på många olika plan och som härrör just från invandringen. Vad ska man annars kalla hederskultur, månggifte, kvinnoförtryck, barnäktenskap, klansystem och shariapoliser? Berikande för samhället?

Sedan de mer strikta pandemirestriktionerna infördes i början av januari får högst åtta personer samlas på en allmän sammankomst. Det gäller även gudstjänster, något som föranlett ett upprop där det ställs krav på att öppna upp landets kyrkor för fler deltagare under gudstjänster. Det är dock inte alla som väntar på att regeringen ska hörsamma uppropet. I Sankta Eugenia katolska församling i Stockholm har man istället struntat helt och hållet i restriktionerna.

Det hela avslöjades i den kristna tidningen Dagen, efter att en person som vid flera tillfällen sett att det var mycket folk i kyrkan, gick in för att ta en titt. Han räknade till ett hundratal människor som deltog i gudstjänsten – långt många fler än lagen medger.

Kylan håller i sig och under sådana här kalla kvällar, när temperaturen kryper ner under 10 grader, tänker jag ofta på min mormor och morfar. På deras uppväxt under det sena 1800-talet, på kärlekssagan mellan bonddottern och den fattige soldatsonen och på hur de tillsammans skapade ett liv åt sig själva och sina fyra barn utan annan hjälp än sitt eget arbete.

Anledningen till att jag tänker mer på dem just nu är väl helt enkelt den att deras liv var så mycket svårare just under kalla vinterperioder. Tidiga mornar blev ännu tidigare när stugan blev iskall framåt gryningen och krävde att man lade in i spisen innan man ens kunde klä på sig. Mjölkningen tog ännu längre tid när man måste bylsa på sig för att sedan ge sig ut i lagården och mjölka med stelfrusna fingrar. Bara en sådan sak som ett toalettbesök tog både tid och kraft i anspråk när man måste göra det på ett iskallt utedass.

”Denna butik tar inte kontanter”. Den snorkiga upplysningen ser vi allt oftare, i takt med att regeringen och bankväsendet i ohelig allians strävar efter att skapa världens första kontantlösa samhälle. Bankerna befattar sig inte längre med de fullt lagliga betalningsmedel som kontanter utgör, vilket har fått mängder med butiker och restauranger att också vägra acceptera kontanta pengar. Att politikerna vill det här lika mycket som bankerna är uppenbart, annars skulle de ha sett till att stävja bankernas folkfientliga strategi. För det finns, för politiker som är lagda åt det maktfullkomliga hållet, en enorm vinst med ett kontantlöst samhälle – det är nämligen det perfekta övervakningssamhället.

Idag är det Askonsdagen, och den kristna fastan tar sin början. Även om majoriteten av svenskarna antas vara sekulariserade, kanske rentav ateister, så är det likväl många som bekänner sig till den kristna tron och som därmed går in i fastetiden på djupaste allvar. Men medan den muslimska fastetiden ramadan tycks vara allas angelägenhet, såväl mediernas som politikernas går den kristna fastetiden spårlöst förbi. För när hörde du senast en politiker önska landets kristna en fin fastetid?

Vurmandet för islam och dess traditioner har pågått så länge nu att det blivit mer regel än undantag. Islam får helt enkelt inte ifrågasättas, medan kristendomen har ifrågasatts dagligen och stundligen sedan upplysningstiden tog sin början. Det gör också att det finns en enorm skillnad mellan de båda religionerna.

I Sandvikens kommun tvingas en 89-årig svensk kvinna acceptera att bli duschad av främmande män som arbetar inom hemtjänsten. Diverse uppsatser från olika typer av vårdskolor ger dock vid handen att hemtjänsten generellt har en helt annan inställning när det kommer till äldre invandrare, framför allt muslimer.

I uppsatsen ”Kultur och hemtjänst” framgår att hemtjänsten minsann inte är främmande för att låta vårdtagaren välja – om det är rätt vårdtagare, vill säga:

Nyligen såg jag en brittisk miniserie på SVT Play, Undercover. Det är en thrillerserie som, trots att den var mycket välgjord med bra skådespelare och bra regi, hade mycket märkliga undertoner och gav en fadd eftersmak. Du som inte sett den, men tänker göra det, kan sluta läsa här för texten innehåller ett antal spoilers.

Den som uppehåller sig illegalt i Sverige kan ibland få fördelar som inte ens medborgarna åtnjuter. Det visade sig när Folkhälsomyndigheten informerade om att illegala invandrare – som numera omnämns som ”papperslösa” eftersom det är blivit fult att kalla en spade för en spade – skulle få vaccin mot corona snabbare än medborgare som inte är i riskgrupp.

Trots besöksförbud under rådande pandemi släpptes ett 30-tal anhöriga in till en döende patient på Näl, Norra Älvsborgs Länssjukhus, i höstas. Efter att de, till skillnad från så många andra anhöriga till sjuka och döende, särbehandlats och fått möjlighet att ta farväl passade de på att vandalisera sjukhuset – eftersom sorgen blev för stor. Så beskriver Sveriges radio det inträffade:

Det kalla, frostiga vintervädret tycks bli kvar ytterligare en tid och likt Anders Leion, som nyligen skrev en härlig text om vinterglädje här på Det Goda Samhället, är jag väldigt förtjust i sådana här kalla, krispiga dagar.

Just nu har vi ett riktigt vackert vinterväder här i Stockholm, ja i hela Sverige såvitt jag förstår. Utanför mitt köksfönster ser det ut som ett julkort. Hundarna beter sig som ystra valpar när vi går ut och själv känner jag mig som barn på nytt. Det enda som fattas för att vinterdagen ska vara helt perfekt är den gamla sparkstöttingen, som tyvärr är försvunnen sedan länge.

Under helgen såg jag om filmen Backdraft (Eldstorm), som nyss kommit på Netflix. Jag såg den redan 1991, när den hade premiär, och den är en klassisk dramathriller med brandmän i fokus. Spännande och välgjort, som det oftast är när Ron Howard står för regin, och med Kurt Russell i en av huvudrollerna.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, när maken och jag lutade oss tillbaka i soffan för att se om den gamla storfilmen, men faktum är att jag blev närmast euforisk. Inte på grund av vare sig handling eller specialeffekter, även om båda delar är mycket bra, utan på grund av att den helt enkelt kändes så befriande naturlig. Idag, när alla film- och serieskapare ängsligt sneglar åt alla håll och kanter för att göra film som är anpassad efter minoriteter av olika slag, är det en härlig känsla att sjunka in i en film där storyn får vara just en story utan politiskt korrekta inslag som bara vävs in för sakens skull.

Igår nåddes jag, som så många av andra, av nyheten att Lars Norén gått bort. Och fast jag inte kände honom personligen greps jag av en nästan outhärdlig sorg. Alla dessa teaterupplevelser, all gråt, alla skratt… Få dramatiker har gripit tag i mitt hjärta så som Lars Norén.

Finns det en ”strukturell antirasism” i svensk kollektivtrafik? Den frågan ställer min kollega Mohamed Omar i en text här på Det Goda Samhället. Han har inget svar, men det har jag. Okej, det är inte ett vetenskapligt underbyggt svar, det erkänner jag, men det är dock ett svar baserat på åratals erfarenheter. Jag svarar ja – och tillägger dessutom att den strukturella antirasismen inte bara är ett faktum i kollektivtrafiken utan även i andra sammanhang.

Svaret på hatretorik är ännu mer retorik. Det säger Amy Peikoff, professor i filosofi och policychef på nätverkssajten Parler i en intervju i brittiska webbtidningen Spiked.

”Det är inte bara Donald Trump som har förlorat tillgången till sina sociala medier. I december 2020 stängdes den svenska kanalen Swebbtv på Youtube. Det är en kanal som innehåller mycket hårda ord om både invandrare och invandringspolitik. Detta blandas med en djup misstro mot politiker, banker, storföretag, klimathotet och coronapandemin.”

Det är kanske en konstig fråga, särskilt i samband med samtidsdebatt och opinionsbildning, men det är likväl en fråga jag stundom ställer mig. Det är förstås lätt att hävda att vinbärskräm inte har något gemensamt med aktuella samhällsfrågor men om man bara skrapar lite på ytan så kan man ändå skönja vissa beröringspunkter mellan vinbärskrämen – det vill säga frånvaron av den – och det samhälle vi idag lever i.

I dagarna hade Netflix dokumentär om Richard Ramirez premiär. I en miniserie på fyra delar får vi möta överlevande offer, anhöriga till de mördade, de utredande poliserna och delar av den journalistkår som bevakade den brutale och oberäknelige pedofil, våldtäktsman, rånare och seriemördare som härjade i Los Angeles 1985 under benämningen The Night Stalker.

Det finns mycket att säga om det som skedde i Kapitoleum i Washington i förra veckan. Det är också tydligt att det går att utnyttja händelserna för sin egen politiska agenda. Det ger justitieminister Morgan Johansson prov på i ett ohederligt och tendentiöst inlägg på Facebook.

I skenet av makthavarnas hyckleri när det handlar om att följa de egna restriktionerna och rekommendationerna är det intressant att se att de som utnyttjat sin ställning försvaras av en vänsterpartist. Karin Rågsjö, riksdagskvinna som säger sig sträva efter jämlikhet och rättvisa, har på Twitter uttryckt ett starkt stöd för de julshoppande och semesterresande makthavarna och raljerar över människor som tagit illa vid sig av hyckleriet:

Jag har just sett dokumentärserien ”Mommy Dead and Dearest” på HBO. Det är inte första gången jag ser den, jag har faktiskt sett den två gånger tidigare, men den är så intressant att den tål att ses många gånger.

”Mommy Dead and Dearest” handlar om Dee Dee Blanchard och hennes dotter Gypsy Rose – ett av världens mest kända fall av den fruktansvärda psykiska sjukdom som kallas Münchhausen by proxy, eller Münchhausensyndrom genom ombud som man ibland säger på svenska.

Läser om en man som blev mördad när han tog ut pengar vid bankomaten. En handling som många av oss gör regelbundet, precis lika vardaglig som att handla en liter mjölk eller en dosa snus i kiosken, men som i det här fallet ledde till döden.

Det fanns många vittnen till mordet, sannolikt kunde flera av dem beskriva hur mördaren såg ut. Likväl klämmer polisen bara ur sig en beskrivning av mannens kläder. Hur är det möjligt? Det är ungefär lika intetsägande och meningslöst som när de vid ett annat tillfälle gav signalement på en grå moped. Det är ett hån mot hela samhället och i förlängningen innebär de vaga signalementen faktiskt att polisen i praktiken lierar sig med de kriminella.

Efter Dan Eliassons semesterresa till Kanarieöarna står det klart att han inte tänker be om ursäkt för sitt dåliga omdöme. Hans resa var tvärtom självklar. Den var nämligen nödvändig.

– Jag har gjort bedömningen att resan är nödvändig. Jag har en dotter som vistas här och som jobbar här. Och jag firade jul med henne och min familj, sa Dan Eliasson till SVT.

2020 är över och det nya året inleddes med att Dan Eliasson, generaldirektör för MSB, förklarar för medborgarna att hans semesterresa till Kanarieöarna var ”nödvändig”. Varför? Han behövde få träffa sin (vuxna) dotter under julhelgen.

Om några år, när vi tänker tillbaka på 2020, är det förstås coronaviruset som kommer att uppta våra tankar mest. Tusentals döda, medan politiker och myndigheter gömt sig bakom en självrättfärdig statsepidemiolog och tillbringat dagarna med att anordna pressträffar och förmanande och grötmyndiga statsministertal. Det är allvar nu, allvar nu, allvar nu – samma ord, samma ansiktsuttryck och samma lilla svenska flagga på kavajslaget varenda gång.