Får coronasmittade på äldreboenden samma vård som andra coronasjuka? Det var en av frågorna i söndagskvällens Agenda. I studion intervjuades först Thomas Andersson, vars 81-årige far Jan Andersson var nära att dö av covid-19 – enbart för att han förvägrades behandling och istället ordinerades palliativ vård.

Höga dödstal och frågetecken om Sveriges strategi mot coronaviruset riskerar att stänga in svenskar när Europas länder öppnar sina gränser. Men det är ingenting som får Sveriges regering att fundera på sitt eget, och Folkhälsomyndighetens, agerande – tvärtom. Utrikesminister Ann Linde (S) ger uttryck för helt andra och, måste man säga, direkt sekteristiska funderingar:

– Det är ett problem när länder inte har den rätta bilden, säger hon i en intervju i Svenska Dagbladet.

Jag får ofta frågan vad jag ser som svensk kultur. Eftersom jag är en av de där otroligt jobbiga människorna som inte bara hävdar att den svenska kulturen existerar utan att den också är värd att bevara, brukar frågan ställas med hån och sarkasm. Jag förmodar att de som frågar helt enkelt hoppas att jag ska bli svarslös och börja stamma. Istället brukar jag fråga dem om de har tid en timme eller två – alternativt tid att läsa en uppsats på så där 40 000 tecken – eftersom det är minimigränsen för den tid och det utrymme jag behöver för att förmedla vad som är svensk kultur för mig.

Mest intressant är det när frågan kommer från utlandsfödda svenskar med ursprung i länder som Finland, Polen och Kroatien, där den inhemska kulturen är särdeles högt värderad. Det förvånar mig storligen att de alls ifrågasätter vår kultur när de så ivrigt framhäver sin egen. Å andra sidan har indoktrineringen pågått så länge att inte ens alla svenskar längre inser att de har en kultur, så vad kan man begära av människor som kommer utifrån?

Vad är kvinnoförtryck? För de flesta av oss är det ganska lätt att svara på den frågan. Kvinnoförtryck är när kvinnor hindras från att ta del av samma saker som män tar del av – jobb, studier, socialt liv och så vidare. Och i många delar av världen står det systematiska kvinnoförtrycket inskrivet i lagen. Men råder det verkligen kvinnoförtryck i Sverige?

Svaren varierar beroende på vem man frågar. Gudrun Schyman, som en gång likställde svenska män med talibaner, skulle säkert skrika ett gällt ”JA!” men jag hävdar bestämt att svenska män generellt är världens mest jämställda. Det kvinnoförtryck som råder i Sverige har, med få undantag, importerats utifrån.

Mellan hägg och syren. Finns det något uttryck som är så vackert och som så väl fångar det svenska? Naturen, kulturen, och generationers glädje över den spirande våren och de ljusa, ljumma kvällarna. Det är så vackert det kan bli och vi som är uppväxta med uttrycket blir alla berörda på vårt eget sätt.

Paolo Roberto-gate har bara några dagar på nacken men jag är redan trött på eländet. Jag är trött på Paolo Roberto själv, som redan morgonen efter razzian och gripandet skrev en lång och påfallande strategiskt slug drapa på Instagram om sin egen uselhet. Jag är trött på vänstertrollen som firar triumfer på sociala medier för att en man som inte identifierar sig som vänsterfeminist blivit påkommen med ett lagbrott. Men jag är också trött på högermän (och -kvinnor) som plötsligt breder ut sina vingar och tar Paolo Roberto i försvar som vore han en liten dununge.

Mitt under coronakrisen ger Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, varje svensk anledning att ställa frågan: Vad fan får vi för skattepengarna? De lägger nämligen drygt en halv miljon kronor av skattebetalarnas pengar – 600 000 kronor – på att betala ett antal utvalda artister för att framträda framför en mobilkamera.

Om inte corona tagit världen på sängen skulle MSB ha hållit sin årliga ”krisberedskapsvecka” just nu. Personligen anser jag att den kris MSB borde ta tag i först av allt är den egna organisationens. Generalsekreterare Dan Eliasson har arbetat som myndighetsterminator i åratal och så länge han är med i ekvationen kommer det bara att bli trams av saker och ting, det vet vi av erfarenhet. Men låt gå för att man ändå tycker sig vilja anordna denna ”krisberedskapsvecka” – varför i hela friden lät man den inte bara stå på paus detta år? Varför skulle man prompt göra av med skattebetalarnas pengar på något så infantilt som att betala artister för att åma sig framför en kamera?

Arbetsförmedlingen har stämts för att ha diskriminerat en muslimsk kvinna. Det de gjorde var det de är ålagda att göra när människor vägrar ta arbeten de blir anvisade – de återkallade en anvisning till jobb- och utvecklingsgarantin. Men eftersom kvinnan är muslim var det fel att behandla henne på samma sätt som man behandlar andra arbetslösa. Då krävs tydligen särbehandling. Hur ska man annars tolka beslutet från Byrån mot diskriminering i Östergötland att stämma Arbetsförmedlingen?

Just nu pågår en diskussion i sociala medier om ett eventuellt coronavaccin, och om man alls ska vaccinera sig. Ett eventuellt vaccin mot covid-19 tas emot med misstro och tvivel redan innan det framställts. Efter svininfluensan, med flera hundra fall av narkolepsi som en mycket allvarlig biverkning, verkar det som om synen på vaccin börjar förändras – ibland så till den grad att vaccin till och med beskrivs som något skadligt. Och få tycks tänka på att de drygt fem miljoner svenskar som vaccinerade sig mot svininfluensan – utan att drabbas av biverkningar – sannolikt bidrog till att sjukdomen inte spreds mer än den gjorde.

Jag fick en fråga om texten jag skrev om Folkets Park i Karlskoga. Vad hände med parkområdet efter branden? Det fick mig att fundera och jag bestämde mig för att börja luska lite. Visserligen besöker jag fortfarande Karlskoga när jag har möjlighet men jag har faktiskt inte själv sett efter hur det ser ut i den en gång så vackra folkparken. De första åren kändes det för sorgligt och sen glömde jag helt enkelt bort det. Fram tills nu.

Om det finns något jag retar mig på så är det politiker som lägger huvudet på sned och spärrar upp ögonen varenda gång de blir tillfrågade om något. De försöker se ut som små troskyldiga och aningslösa femåringar, och det är naturligtvis också det som är meningen. För hur kan väl den, som lägger huvudet på sned och spärrar upp de blå med ansiktsuttrycket hos Stina på Saltkråkan, vara annat än jättejättegullig liksom?

Att lägga huvudet på sned ger intrycket av att man verkligen lyssnar och bryr sig om den man pratar med, och om man dessutom spärrar upp ögonen tyder det på att man är genuint intresserad. Det är naturligtvis därför så många politiker har anammat den posen. Men hur äkta är det? Jag skulle säga att det är bland det minst äkta man kan föreställa sig.

”Traditionella fruar ger extremismen en städad front. ” Det påstår Expo, som satsat både tid och kraft på att krysta fram en artikel där kvinnor som sätter familjen och hemmet i första rummet – så kallade ”tradwives” – utmålas som ett hot mot hela samhället. Allt under rubriken ”faktalabbet”, förstås, för att ge sken av att Expo presenterar fakta när de i själva verket bara radar upp åsikter.

Det har länge fascinerat mig att det kan uppfattas som farligt och skrämmande med kvinnor som väljer att leva på sitt eget sätt, utan att bry sig nämnvärt om vad gapiga besserwissers tycker om saken. Beror rädslan på att dessa kvinnor vågar tänka själva? Att de vågar stå upp för de vita män, som idag utpekas som roten till all ondska? Eller handlar det om att de, genom sin förmåga att tänka själva, också fostrar sina barn till självständigt tänkande människor?

Idag hade jag ett intressant samtal med en god vän, som hade läst min krönika om äldreomsorgen som en plattform för integration. Han har själv erfarenhet av äldreomsorgen, eftersom hans hustru bor på ett äldreboende, och han hade en hel del att berätta, inte bara om äldreboenden av den typ där språkförbistring och kulturkrockar ställer till det för de gamla utan också om äldreboenden där personal av allehanda ursprung samverkar i harmoni för att de boende och deras anhöriga ska ha en fungerande vardag.

Klimatångest, skolstrejk och oro för framtiden. Det är det budskapet som kommit från många ungdomar det senaste året – i alla fall från de ungdomar som fått komma till tals i medierna. Idag kommer ett annat budskap från den unga generationen. De är ledsna för att de inte får fira sin student.

Jag vet att det är väldigt många som reagerat mycket negativt – ibland direkt aggressivt – på att gymnasieungdomarna ”gnäller” på att de inte får fira sin student. Jag är inte en av dem. Jag tycker tvärtom. Jag förstår mycket väl att de är ledsna och besvikna och att de vill försöka göra det bästa av situationen.

Sverige har hittills haft många många fler döda av covid-19 än de övriga nordiska länderna. Det beror, enligt Folkhälsomyndigheten, på att viruset så snabbt tog sig in på äldreboendena. Men hur gick det till?

Min teori är att smittspridningen på äldreboendena har att göra med att äldreomsorgen i flera år använts som en plattform för integration. Jag tror att många som arbetar där har så dåliga språkkunskaper att de sannolikt inte kunnat ta till sig kunskap om de rådande hygienföreskrifterna.

Vid sidan av diverse annat så driver jag sen flera år tillbaka en matblogg. Redan namnet har retat upp en och annan – den heter nämligen Matmamman och det vet väl varenda människa att begreppet ”matmamma” är alldeles förfärligt förlegat och rentav misogynt. Men genom åren har jag också fått en rätt trogen skara läsare som tycker det är trevligt med husmanskost och att få ta del av gamla släktrecept.

Husmanskost har ju också blivit på modet igen, sannolikt ett resultat av det ständiga förnekandet inte bara av svensk kultur utan även av svensk mat. Det finns minsann inga svenska köttbullar, och glöm inte att Karl XII tog med sig kåldolmarna från Turkiet. Själv är jag rätt övertygad om att dolmar i olika former vuxit fram parallellt i olika kulturer. Jag menar, är det verkligen någon som på allvar tror att turkisk bondmora plötsligt tog upp ett vinblad, såg på det och sedan utbrast ”heureka!” när hon som enda människa i världen insåg att det gick att rulla in någon typ av färsröra i det? Knappast. Men det är klart att det eviga tjatet om Karl XII:s dolmar är ett jättebra vapen i kampen för att hävda frånvaron av ett svenskt kök.

Ibland undrar jag om det är något allvarligt fel på svenska folket, rent generellt. Det bär mig verkligen emot att antyda det, för jag älskar mitt kulturarv och min historia, men faktum är att jag ser ytterst lite av den gamla stammens förnuftiga människor när jag ser mig omkring i samhället idag. Och ännu värre verkar det ha blivit sedan coronaviruset smög sig hit från Kina.

Sveriges kristna råd – där bland annat Svenska kyrkan, Katolska kyrkan, och Equmeniakyrkan ingår – vill se ett skattefinansierat stödpaket till människor som uppehåller sig illegalt i Sverige och som arbetar svart. Det framgår i en artikel i tidningen Dagen.

-Vad finns det nu för åtgärdspaket för dem som har det allra svårast – de som har jobbat svart, är papperslösa och som officiellt inte finns i Sverige? frågar Karin Wiborn, generalsekreterare, i uppfordrande och gråtmild ton.

Ja, vad finns det egentligen för stödpaket för dem som uppehåller sig olagligt i ett land och arbetar svart? Än så länge inget alls, vare sig i Sverige eller någon annanstans. Och varför i hela friden skulle det finnas det?

Glöm vetenskap och vaccin. Det är kvinnorna som ska stoppa coronaviruset och frälsa världen. Det är budskapet från bland andra CNN och USA Today, som i flera TV-inslag och artiklar på senare tid hyllat de kvinnliga ledarna runt om i världen.

Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern lyfts fram som en av de stora förebilderna. Endast 17 personer av landets knappa 5 miljoner invånare har hittills dött av corona. Att Australien, med nära 25 miljoner invånare och 78 döda, har ett i stort sett lika positivt facit utelämnas helt. Scott Morrison är ju inte kvinna. Och det är just det kvinnliga som är nyckelordet här. Ungefär som om det är könet som avgör om en ledare är kompetent eller ej – och ungefär som om man redan nu skulle kunna avgöra att de länder som hittills lyckats hålla epidemin under kontroll kommer att kunna fortsätta göra det.

När regeringen förklarade att de hade slopat karensdagen i samband med coronakrisen gjorde de stor sak av sin handlingskraft och sitt ansvarstagande. Nu skulle alla människor få råd att stanna hemma om de var sjuka och på sätt skulle man kunna begränsa smittspridningen. Men den slopade karensdagen var ingenting annat än en lögn.

KULTUR Idag, den 20 april, firar vi Polkagrisens dag – en klassisk svensk karamell som är en självklar del av vårt kulturarv. Men hur startade det hela – och varför heter det just polkagris?

Det hela startade med Jönköpingsfödda Amalia Eriksson. 1859 fick hon tillstånd att bedriva sockerbageri och tillverka karameller och blev den första att tillverka polkagrisar i den form som idag är klassisk.

Genom åren har de goda förespråkarna för förminskningen av svensk kultur många gånger hävdat att polkagrisen minsann inte är mer svensk än något annat, men det är naturligtvis bara det gamla vanliga pk-tramset. För även om pepparmintskarameller finns i många andra länder är just polkagrisen, i sin traditionella form, skapad just i Sverige.

För ett par år sedan hade jag den stora glädjen att få se Göingeflickorna uppträda, och inte var som helst minsann utan i deras hemby Boalt där hembygdsföreningen firade jubileum. Trots att den forna trion numera är en duo, och trots att den ena av dem kämpade med förkylning och heshet, så var det en upplevelse utöver det vanliga. Jag hade till och med glädjen att få ta en selfie med dem, något som jag sällan eller aldrig är lockad av i vanliga fall.

Det är svårt att sätta ord på fenomenet Göingeflickorna och deras betydelse för den svenska kulturen. Mitt i ett postmodernt land, som ägnade sig åt politiskt folkhemsbygge, slog dessa tre systrar, klädda i folkdräkt, igenom med buller och bång med schlagers som fick människor att minnas den röda stugan, åkrarna och lördagskvällen på dansbanan. De var faktiskt så populära hos allmänheten att deras största hit, Kära mor, bannlystes av Sverige radio 1961 när den gavs ut.

Just nu fylls flödet på sociala medier av röster om ett absurt tweet signerat Sydsvenskans ledarskribent Moa Berglöf. I vad som sannolikt var ett försök att vara humoristisk skrev hon – som för övrigt titulerar sig ”female supremacist” på sitt Twitterkonto – att det var ett ”Högt spel av Boris ändå att få coronaviruset och hamna på iva etc, bara så han kan lägga ut fina filmer som får en att glömma all annan skit han hållit på med.”

Coronakris eller ej, men lättkränktheten tar inte paus även om mycket övrigt i samhället gör det. Det blev Glenn Hysén varse när han gjorde det mest förbjudna, nämligen skämtade om Gud. Nej, förlåt mig, det är ju faktiskt inte alls förbjudet att skämta om Gud. Så länge det inte riktar sig mot islam, förstås. Då måste det finnas ”gränser” tycker de lättkränkta, som fotbollsspelaren Hosam Aiesh, 24.

– Respektlöst. Det finns saker man inte skojar om, säger den 24-årige Blåvittspelaren i Expressen efter att Glenn Hysén dragit ett islamskämt på Twitter.

KULTUR Påskharen är en mytologisk figur som påminner en smula om julens tomtefigur; istället för julklappar ger den bort ”påskpresenter” i form av ägg, godis och leksaker till barnen. Till skillnad från många andra av påskens symboler, som exempelvis ägget, har påskharen inte särskilt gamla anor och här i Sverige har han aldrig fått fäste. I hemlandet Tyskland är dock denne figur starkt förknippad med påskens traditioner och har varit det ända sedan slutet av 1600-talet. Han kommer med ägg som han gömmer i trädgården, eller på andra spännande platser, och som barnen sedan får söka reda på på påskdagen.

På grund av coronavirusets ekonomiska effekter har regeringen föreslagit ett förstärkt ekonomiskt stöd till mediebranschen. Aldrig är en saklig nyhetsrapportering så viktig som i kristider, menar man. Det verkar alltså som om de fina journalisterna slipper bli swishhoror, när allt kommer omkring. Bidragshoror, möjligen, men inte swishhoror, pris ske Gud.

De kan alltså i lugn och ro fortsätta att kränka kollegor som klarar sig utan bidrag från staten. Men när det gäller den där sakliga nyhetsrapporteringen lämnar de bidragsbehövande medierna en hel del övrigt att önska. En påfallande stor del av den fina journalistiken handlar nämligen om att skrämmas, skambelägga och ställa grupper mot varandra.

Allas vår Fredrik Reinfeldt, som efter sin förödande politiska karriär nu dyker upp i alla sammanhang där han på ett eller annat sätt kan tjäna en hacka eller få en dos uppmärksamhet, har givetvis också yttrat sig om coronaviruset och dess effekter. I en (låst) intervju i Dagens Nyheter för en tid sedan varnade han för att coronakrisen kan leda till ”folklig ilska”.

”Livsdrömmar som går i kras, människor som har svårt att klara sin försörjning och mat för dagen, människor som blir förtvivlade och ilskna.” säger han. Det vill säga, coronakrisen kan alltså få ungefär samma följder som hans egen tid som statsminister. Fredrik Reinfeldt lade grunden till den kollektiva uppgivenhet som präglar det svenska samhället idag, och banade väg för det ”vi och dom”-tänkande som ännu råder och där landets egna medborgare (och skattebetalare) ständigt får se sig överkörda i namn av hittepåvärdegrunden.