Jag är medlem i en Facebookgrupp som heter Utrotningshotade ord och uttryck. Det är en mycket trevlig grupp som inte bara är underhållande utan dessutom är kulturellt berikande. Under de år som jag varit med har jag blivit påmind om en hel drös gamla ord och uttryck som en gång hade sin självklara plats i språket men som glömts bort genom åren.

Nyligen var det 100 år sedan vår store poet Dan Andersson gick bort, endast 32 år gammal, något som Det Goda Samhällets kulturredaktör Richard Sörman uppmärksammade i en finstämd text. En text som fick mig att tänka på mina föräldrar som älskade Dan Anderssons poesi och lät den bli en del av min barndom och uppväxt.

Jag kan inte minnas någon tid ”före” Dan Andersson. Han har alltid funnits i mitt liv, vardag som helg. Varje gång mamma slog sig ner vid pianot varvade hon Chopin-etyder inte bara med skillingtryck och gamla slagdängor, utan också med Dan Anderssons underbara visor. Om pappa var hemma kom han gärna in i vardagsrummet och sjöng med i ”Omkring tiggaren från Luossa”, ”Till min längtan” och ”Jag väntar (vid min stockeld)”, eller vilken visa det nu var mamma spelade och jag lärde mig texterna utantill innan jag ens kunde läsa dem.

När flyktinglägret Moria på den grekiska ön Lesbos brann var vi många som började spekulera i när det skulle komma krav på att Sverige skulle öppna famnen för de drabbade. Och vi behövde inte vänta länge. Det dröjde inte länge förrän ”opartiska” SVT började propagera för ett svenskt mottagande, med den anklagande rubriken ”Sverige sträcker inte ut handen till lägerbarn”.

Den tendentiösa rubriken byttes sedan ut till den något mindre dramatiska, men lika förebrående, ”EU-länder lovar ta emot lägerbarn – Sverige inte ett av dem” men originalrubriken ligger kvar i permalänken och säger allt man behöver veta om public services påstådda opartiskhet. Det är en opartiskhet som faktiskt inte existerar annat än på papperet. I själva verket ger de partiskheten ett ansikte.


En av 1980-talets största filmsuccéer var Karate Kid, som kom 1984. Filmen, med Ralph Macchio, Noriyuki Pat Morita och Elizabeth Shue i huvudrollerna, är en klassisk askungesaga om den mobbade Daniel LaRusso, som med hjälp av en klok gammal karatemästare inte bara lär sig karate utan också att göra upp med sina mobbare.

Det är nu 22 år sedan 63 unga liv släcktes i den fruktansvärda diskoteksbranden vid Backaplan i Göteborg. De fyra män som hade anlagt branden dömdes för grov mordbrand, de tre äldsta dömdes till fängelse i sju-åtta år medan den yngste fick sluten ungdomsvård.

De dömdes också att betala skadestånd, dels till de överlevande, dels till anhöriga till dödsoffren. Skadestånd som uppgick till drygt 10 miljoner och som betalats av Brottsoffermyndigheten. Brottsoffermyndigheten tar nämligen över skadestånden när de dömda inte kan betala, så att offren får ut sin ersättning. Det innebär dock inte att de skyldiga går fria. Skulden ska alltså inte preskriberas, utan drivas in av myndigheten.

Det händer, oftare än jag skulle vilja, att jag skriver texter som är negativa till polisen, både myndigheten i sig och enskilda representanter. Det beror inte på att jag ogillar polisen. Det beror tvärtom på att jag alltid har hyst stor respekt för polisen, som står mellan den skötsamma allmänheten och de farliga kriminella elementen, och att jag ser med oro på den feminisering som nu hotar förgöra hela myndigheten.

Snart är det dags för den årliga kolarveckan i Granbergsdals hytta strax norr om Karlskoga. Milan tänds, kolbullar steks över öppen eld och serveras med knaprigt fläsk som i forna dagar. Och även om det blir lite glesare med besökare i år, på grund av coronapandemin, så håller man på traditionen.

Just i Karlskoga Bergslag, har jag mina rötter och Granbergsdals hytta är ett av mina smultronställen. Den mäktiga granskogen, slagghögarna, den faluröda hyttan som grundades redan på 1600-talet… Allt detta är en del av min historia, min kultur, mitt arv. Och jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet till det engagerade och strävsamma byalaget som jobbar så hårt för att bevara detta för framtiden.

Riksdagen har öppnat igen efter sitt långa sommarlov och på onsdagen sände P1 direkt från debatterna. Det gjorde mig deprimerad. Jag önskar verkligen att jag kunde känna förtroende för de folkvalda, men det gör jag inte. Det enda jag hör, när jag lyssnar på dem, är tomma floskler – utstuderat ordbajseri som används för att ge sken av en handlingskraft och en kompetens som inte finns där.

Härom dagen åkte jag förbi den nedbrunna McDonaldsrestaurangen i Årsta söder om Stockholm. Det kändes lite konstigt inombords. Inte för att jag är någon större fantast av McDonalds, men Årsta ligger nästgårds och den där restaurangen har funnits där så långt tillbaka jag kan minnas. Först var det en Clockrestaurang, om någon minns den hamburgerkedjan, och sen tog McDonalds över. Där satt sonen och jag och käkade burgare när vi såg tvillingtornen rasa den där fasansfulla dagen den 11 september 2001. Där svängde jag in så sent som för någon vecka sedan och köpte McNuggets med bbq-sås för att jag var för lat för att laga mat. Och nu är den borta.

Uppsala kommun uppmanar skolpersonal att inte berätta för elever eller föräldrar om något av barnen smittats av coronavirus, berättar P4 Uppland.

På kommunens hemsida uppges dock att alla föräldrar får information och skolchefen Christina Stenhammar har fullt sjå med att förklara hur det kommer sig att man säger en sak men gör en annan. Till slut landar det i att det handlar om ”integritetsskäl”.

Om det är något som de senaste månadernas coronapandemi har satt fokus på så är det äldreomsorgen. Många gamla har dött helt i onödan, då läkare förespråkat palliativ vård istället för behandling. Omänskligt och ohederligt, anser Åsa, vars far bor på ett äldreboende.

Åsa, som vill vara anonym, berättar att hennes pappa har något som kallas frontallobsdemens, vilket gör att hans symtom inte är de man vanligen förknippar med demens. Han klarar sig till större delen på egen hand, men tror sig själv om mer än han förmår. Men på det äldreboende dit han flyttade strax innan coronapandemin slog till har man inte bemödat sig om att ta reda på fakta om hans typ av demens, vilket också gjort att han inte alltid får den omsorg han behöver.

Det finns inte mycket som gör mig så rasande som när myndighetspersoner och politiker låter påskina att den naivitet som präglar Sverige i dess attityd mot mörka krafter skulle vara något slags kollektiv egenskap hos alla svenskar. Nu senast var det biträdande rikspolischefen Mats Löfving som konstaterade att ”vi i Sverige” varit naiva i vårt förhållande till invandrade klaner.

”Vi i Sverige”? Vilket trams. Vi är många som sett vad som händer, som varnat för framtiden och som på alla sätt försökt få politiker och myndigheter att se verkligheten som den är, bortom den skyddade sfär där de själva lever och verkar. Men det är ingen politiker som har brytt sig.

I augusti sköts en 12-årig flicka till döds när hon promenerade med sin hund i Botkyrka. I Göteborg satte nyligen ett kriminellt nätverk upp vägspärrar för att kontrollera fordon. På kyrkogårdarna skärps bevakningen efter att två tonårspojkar kidnappades, torterades och våldtogs i timmar på en kyrkogård i Solna.

Nu ger statsministern sin syn på det eskalerande våldet i samhället – och kallar de yrkeskriminella för ”smågangstrar”. Det är ingenting annat än stor, förbannad skam.

Med 184 år på nacken är det Sveriges äldsta varumärke. Carnegie Porter började tillverkas redan 1836 och är det äldsta svenskbryggda ölet som på marknaden. Det är också det äldsta aktiva svenska varumärket.

Porter är ett lagringsöl, som helst ska lagras i tio år eller mer. Till skillnad från det flesta ölsorter fortsätter inte jäsningen under lagringen, utan portern åldras på samma sätt som vin. Smakmässigt har det en rostad chokladton med bitter humlekaraktär och en del sötma och påminner närmast om det irländska Guinness. Och namnet Carnegie kommer förstås från handelshuset D. Carnegie & Co – den ursprunglige bryggaren.

Begreppet myntades i samband med Norrmalmstorgsdramat 1973 och används världen över. Men Stockholmssyndromet som begrepp har också många kritiker – inte minst bland Norrmalmstorgsdramats gisslan.

Stockholmssyndromet är namnet på ett psykologiskt tillstånd där kidnappningsoffer, eller andra som hålls fångna mot sin vilja, utvecklar en relation till förövarna och tar deras parti mot polisen och ibland till och med blir delaktiga i brottet genom att exempelvis hjälpa förövarna att rymma från polisen.

När Gustav IV Adolf dog 1837, ensam och utblottad efter sitt fall från den svenska tronen, hade han redan för längesen avsagt sig alla krav på den svenska kronan. Det gällde även resten av hans familj, inklusive sonen Gustav som var tio år när familjen lämnade Sverige 1809.

Efter att Gustav IV Adolf, eller överste Gustafsson som han senare kom att kallas, avsattes kallades tog hans farbror, hertig Karl, över tronen och blev kung Karl XIII. Men hans företrädare, och i ännu högre grad dennes son, den forne kronprinsen Gustav, fortsatte att kasta sin skugga över Sverige ännu en tid. Karl XIII hade ingen legitim arvinge och rädslan var stor, framför allt hos de ledande kuppmakarna, att den avsatte kungens son skulle komma att göra anspråk på tronen.

När Sveriges Radio rapporterar om upploppen i Malmö under den gångna helgen råder det ingen tvekan om var de står i debatten om yttrandefrihet kontra sådant som antidemokratiska hädelselagar. Istället för att förhålla sig neutrala väljer de att tala med muslimsk röst och ett muslimskt synsätt på samhället. När inslaget om Malmö påannonserades i P1 Morgon måndagen den 31 augusti sa uppläsaren, med mycket allvarligt tonfall:

Han föddes som tronarvinge på Stockholms slott och var bara 14 år när han blev kung. När han dog var han ensam, alkoholiserad och utfattig. Möt Gustav IV Adolf.

Gustav Adolf var bara 13 år när hans far, Gustav III, mördades, en traumatisk händelse som, enligt många historiker, satte sin prägel på hela hans liv. När han tog över regeringen som 14-åring var det med farbrodern hertig Karl som förmyndare. Hans valspråk blev Gud och folket.

Allt medan regeringen fortsätter stå handlingsförlamad inför den utbredda yrkeskriminaliteten kryper den bistra nya verkligheten allt närmare de skötsamma medborgarna. Nu är det de äldre i Göteborg som drabbas då svensk polis står handfallen inför den ökande gängkriminaliteten.

Det är Närhälsan i nordöstra Göteborg som nu tvingas stoppa sina hembesök på grund av den gängkonflikt som pågår i området. Närhälsans medarbetare kan alltså inte ge sig ut och besöka sjuka människor i behov av vård – på grund av de kriminella.

Det är häftigt att betala skatt, hävdade Mona Sahlin för ett antal år sedan. Och en gång i tiden tyckte även jag det. Jag tyckte om tanken på att alla bidrar till det allmännas bästa, och att vi är solidariska med varandra, och det gör jag fortfarande. Men i takt med att slöseriet med skattepengarna ökat har känslan av välbehag bleknat betänkligt. Idag, när det står klart att våra skattepengar bidrar till att etablera radikal islamism i Sverige, är det inte ett dugg häftigt att betala skatt – utan precis tvärtom.

Man får tycka om dansbandsmusik. Det skrev min kollega Richard Sörman i en fin text här på Det Goda Samhället för ett tag sen. ”Dansbandsmusik ska helst avnjutas en sommarkväll på en festplats någonstans ute på den svenska landsbygden. Då blir den ett perfekt uttryck för den ljumma och behagliga mildhet som ofta karaktäriserar vårt land”, skriver han – och så rätt han har!

Han har också rätt i att vi ibland behöver påminnas om att vi faktiskt får tycka om dansbandsmusiken, för få musikgenrer har väl varit så bespottade genom åren. Och jag tvivlar inte alls på att det beror på att den, enligt ”eliten”, är alldeles för svensk i sin framtoning. Och eftersom det inte går att komma åt denna så oerhört populära musikgenre på annat sätt än att genom olika mediekanaler sprida förakt för den, så är det vad svenska medier med kultursidorna i spetsen gjort i decennier.

Ingenting är så populärt bland kändisar nuförtiden som att framhäva hur svårt man haft det i livet. Ju mer känd och välbärgad man är, desto viktigare är det att framhålla att man har en torftig och allra helst mycket fattig barndom.

För en tid sedan avslöjade vänsterrörelsens mest omhuldade klassresenär Åsa Linderborg att hon var orolig för sin tandhälsa eftersom hon vuxit upp under så fattiga och eländiga förhållanden att hon aldrig lärt sig borsta tänderna ordentligt. Ungefär som om hon skulle ha vuxit upp i en backstuga eller statarlänga utan tillgång till tandvård, när hon i själva verket växte upp i ett välfärdsland där Folktandvården redan etablerat sig och där man fick information och undervisning om tandhälsa kostnadsfritt från första klass i skolan.

Tiveden kallas ett stort område där bland annat Askersund och Laxå ingår. Namnet Tiveden tros komma av en sammansättning av namnet Ti (en benämning på den gamle asguden Tyr) och ordet ”ved” som betyder skog. Tyrs skog, alltså, och kanske ligger det något i den förklaringen för historiskt sett har området ofta kallats för just Gudarnas skog.

Tiveden är ett mycket vackert naturområde som som sträcker sig från skärgårdsmiljöer till urskog. I området finns också den vackra nationalparken med samma namn. Den ligger i den del av skogen som brukas kallas Trolltiven. Skogen skapades av is och vatten för mer än tiotusen år sedan, och fortfarande finns i området enorma flyttblock och djupa sprickor som minner om isens framfart. Här finns också många kristallklara sjöar och en av dem är den välkända sjön Fagertärn.

Ernst-Hugo Järegård var en av Sveriges mest folkkära skådespelare. Idag, mer än tjugo år efter hans död, och med oförglömliga minnen av hans karismatiska och uttrycksfulla skådespeleri, är det svårt att förstå att han en gång i tiden misslyckades med att komma in på Dramatens elevskola…

Ernst-Hugo Järegård föddes i Ystad den 12 december 1928. Hans far var bankdirektör och var, enligt Ernst-Hugo själv, en man som enbart intresserade sig för pengar. Därför kom sonens liv att präglas av en stor osäkerhet och en ständig iver att bli sedd av fadern. Men när det gällde skådespelarkarriären hyste han ingen osäkerhet. Han var hela tiden säker på att han skulle slå igenom och inte ens det faktum att han fick avslag på sin ansökan till Dramaten slog ner honom. Istället sökte han till Malmö Stadsteaters scenskola, och där såg man vilken talang han var och gav honom en gedigen utbildning.

I sommar har fler än vanligt semestrat hemma, och på sociala medier har folk lagt upp bilder från sina hemstäder, lantställen eller från vackra platser i närområdet. Vackra, stämningsfulla bilder som inte bara visar det ljuvliga svenska landskap som jag håller så kärt, utan som också speglar den svenska kulturen. Det märks i kommentarsfälten, där människor trycker på gillaknappar och skriva långa kommentarer om hur bilderna får dem att känna inombords.

Det är inte ofta jag skriver om böcker här på Det Goda Samhället, men faktum är att en del av de bästa stunderna i mitt liv har haft med läsupplevelser att göra. Som när jag började tillfriskna från mässlingen, och mamma plockade fram storebrorsans gamla exemplar av Kenneth Grahames Det susar i säven. En sådan lycka det var! Det är ingen överdrift att påstå att min konvalescens gick som en dans tack vare Vattenråttan, herr Mullvad och alla de andra ljuvliga djuren i Grahames underbara äventyrsberättelse.

Eller när pappa introducerade mig till Vilhelm Moberg och de stora arbetarförfattarna. Jag slukade bok efter bok och fick snabbt en klar bild av de hårda villkoren i det gamla Fattigsverige, men också en medvetenhet om att även de fattigaste bland de fattiga kunde känna kärlek, glädje och hopp.

78 procent av de män som lagförts för att köpa sex i Uppsala sedan januari 2019 är utlandsfödda. Det visar statistik som tagits fram av P4 Uppland. Överrepresentationen syns även i en rapport från polisen för 2018 i de tre regioner som noterar födelseland.

Man skulle kunna tänka sig att politikerna nu skulle ta fasta på dessa siffror, för att på allvar försöka klara ut problemet med invandrade mäns attityder mot kvinnor. Men några sådana ambitioner finns inte. Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen gör tvärtom klart att man inte alls jobbar för att specifikt lära sig mer, eller förebygga, just dessa förövares brott – trots att de alltså är grovt överrepresenterade. Istället drar hon till med de numera närmast klassiska flosklerna när P4 intervjuar henne:


När en av mina äldre släktingar låg för döden i slutet av 1920-talet så kom representanter för den frikyrka han tillhörde dit och övertalade honom att testamentera hela sin kvarlåtenskap till församlingen. Med svavelosande predikningar målade de upp en flammande helveteseld, och klargjorde att hans enda garanti för att slippa brinna i evighet var att ge bort allt han ägde till kyrkan. Min släkting, som var djupt religiös, skrämdes att testamentera både gård och ägodelar till kyrkan istället för att låta det gå till familjen.

Sverige har aldrig varit tryggare. Men trots den rådande idyllen behöver polisen eskort till och från arbetet på den nya polisstationen i Rinkeby.

När jag först hörde det trodde jag det var ett skämt. Men inte då. I självaste DN – fyren för den oförvitliga sanningens journalistik – står att läsa att ”De poliser som ska jobba i det nybyggda polishuset i Rinkeby kommer att eskorteras av en extrainsatt polispatrull för att få skydd till och från sitt arbete”.