Nu är det studenttider igen och de ängsliga dumskallarna på Jensens gymnasium i Uppsala (och säkert många fler skolor i landet) har förbjudit flaggor vid utspringet. ALLA flaggor, märk väl – även den svenska nationsflaggan som annars är den främsta symbolen av alla för tradition och fest. Orsaken? De vill undvika konflikter och bråk som kan uppstå i samband med olika flaggval och firanden.
Ni som växte upp i tv:s barndom minns säkert, precis som jag, Anita och Televinken. Men hur mycket vet ni om Televinkens ”mamma” Anita Lindman? Jag ska villigt erkänna att jag inte visste särskilt mycket om henne så jag bestämde mig för att ta reda lite mer.
Idag är det pingstafton, en underbar högtidsdag som tyvärr tycks ha blivit lite bortglömd sedan annandag pingst förpassades till att vardagen. Men detta är en stor helg i den svenska traditionen och den är väl värd att uppmärksamma även den inte innebär långledigt från jobb och skola.
Eurovision är över för denna gång och än en gång har den europeiska publiken visat vad de tycker. Den låter sig inte påverkas av propaganda och hets från journalistkåren och diverse b-artister. Israel fick höga poäng och seglade upp på en andraplats i finalen, trots att jurymedlemmar i diverse länder förenat sig så gott de förmådde för att ge så låga poäng som möjligt till landet som vägrar att kröka rygg för terrorister.
För svenska Felicia gick det sämre. Den före detta ”fröken Snusk”, som skulle åka till Wien för att ”hindra Israel från att vinna” gjorde totalfiasko, fick bara 51 poäng och slutade på 20 plats.
Idag, den 16 maj, är det 51 år sedan Junko Tabei blev den första kvinnan att nå toppen av Mount Everest. Hon var en lågmäld kvinna som aldrig hade en tanke på att bli en symbol – hon ville bara klättra. Ändå blev hon en av de mest ikoniska klättrarna och en stark symbol för vad som är möjligt att åstadkomma.
Jag kan förstå om den frågan provocerar men den är helt ärligt menad. Inte för att jag tror att kvinnor är mer opålitliga än män, eller vice versa, rent generellt. Det handlar om kvinnors biologiska behov av att vara omhändertagande. Normalt har det uttryckts i ett fokus på familj och närstående. Men vad händer med denna nedärvda egenskap i ett samhälle där familjen slagits sönder och beskrivs som en ”kvinnofälla”?
Nyligen röstade de politiska vildarna Elsa Widding och Katja Nyberg (tidigare SD) med oppositionen för att införa ”övergångsregler” för den ny lagen om medborgarskap. Tursamt nog, för Sverige, kallade SD:s gruppledare Linda Lindberg in två utkvittade SD-ledamöter inför omröstningen så den oheliga alliansen fick inte önskad effekt.
De rödgröna skriker att det är ”ett hot mot demokratin” om riksdagsomröstningarna speglar folkviljan. Och Socialdemokraternas Annika Strandhäll har ingått ett solidariskt systerskap med de två kvinnor som hon tidigare varit direkt fientlig mot.
I Svenska Dagbladet kan vi idag läsa att hundratals politiker i Sverige har kopplingar till den organiserade brottsligheten. Under de senaste fem åren har 313 personer med politiska förtroendeuppdrag förekommit i polisens underrättelsematerial om de gängkriminella, enligt rapporten SGL 2026, framtagen av Sverige mot organiserad brottslighet (Smob).
Rikskronofogden Fredrik Rosengren tycker att det stora antalet är ”förvånande”. Själv anser jag att det är en naturlig följd av den sinnesförvirrade godhetspolitik som styrt Sverige alldeles för länge.
”Har Sverige verkligen råd med Tidögängets utvisningspolitik?” frågar sig Amanda Sokolnicki i malliga morgontidningen. Ledaren är illustrerad med en finstämd bild av en ömsint hemtjänstpersonal som håller sin arm om en äldre kvinna – ett vardagsögonblick av omtanke, en trygghet som är under hot om Tidöpartierna fortsätter att utvisa människor som inte har rätt att vistas i Sverige.
Rubriken skulle kunna gälla en hel rad sammanhang där kvinnor spelar en framträdande roll. SVT:s Aktuelltstudio, till exempel, där coolingarna Nike Nylander och Cecilia Gralde leker skjutjärnsjournalister så det står härliga till. Men just nu tänker jag i första hand på Robinson som för närvarande visas på tv4.
Så var det dags att fira 1 maj igen. Jag passar därför på att återpublicera en text jag skrev för två år sen:
Nu är det dags igen. 1 maj är kommen och med den de röda fanorna som vajar på gator och torg när socialdemokrater och kommunister marscherar i takt på samma sätt som kommunisterna i det forna Sovjet och i diktaturen Kina. ”Upp till kamp” gastar de uppfordrande – men mot vad?
Äntligen är det Valborg igen! Jag älskar den här dagen, den är så fylld av traditioner och kulturarv och av kopplingar till våra förfäder. Idag fyller dessutom vår kung, Carl XVI Gustaf, 80 år. Och även om jag inte alltid varit tidernas mest entusiastiska rojalist så blir jag mer och mer vänligt inställd till kungahuset ju äldre jag blir.
Idag läser jag om en man från Syrien som haft fast anställning i hemtjänsten i Örebro och där ägnat sig åt att förnedra och filma brukare, flera av dem dementa och särskilt utsatta, i deras egna hem.
Jag känner bara en sak: Hade det varit min mamma eller pappa som blivit utsatt av det där kräket hade jag gjort allt som stod i min makt för att förkorta livet på den jäveln.
Denna morgon för exakt 40 år sedan vaknade Sverige till ett nytt Europa, för alltid förändrat. Vi visste det inte inte ännu, den där lördagsmorgonen den 26 april 1986. Vi visste inte att reaktor 4 i kärnkraftverket Tjernobyl hade fått en härdsmälta.
Först på måndagsmorgonen, när kärnkraftverket i Forsmark slog larm om förhöjda nivåer av radioaktivitet, blev det uppenbart att något hade hänt. Men det tog ett par dagar innan vidden av katastrofen blev uppenbar.
”Vi gillar olika” trumpetade Aftonbladets dåvarande chefredaktör Jan Helin ut när det stod klart att Sverigedemokraterna skulle bli en kraft att räkna med i valrörelsen 2010.
”Vi gillar olika… för vi gillar inte främlingsfientlighet.” Underförstått: Om du understår dig att rösta på SD så är du främlingsfientlig och gör ”Sverige kallare”, gubevars. Som om ett samhälle skulle bli kallt och ogästvänligt av att ställa krav på invandrare, hävda majoritetsbefolkningens rätt till sin kultur och sin historia, erkänna att det finns en svenskhet.
Aftonbladets ledarskribent Gabriella Kärnekull Wolfe vill att vi ska bli radikalt tillitsfulla mot främlingar. Vi ska möta ”hoten” från Jimmie Åkesson, och andra som värnar svenska intressen före godhetssignalering, med att helt enkelt förutsätta att alla vill oss gott.
Tack men nej tack. Handhjärtats och tillitens tid är över. Däremot kan jag direkt säga att jag känner en radikal misstro mot Gabriella Kärnekull Wolfe och exakt alla andra som ger uttryck för samma djupt förvirrade tankegångar.
Jag har länge stört mig på Vatikanens politiska utspel. Det började redan under Franciskus tid, när han efter Hamas attack 7 oktober skamlöst poserade intill en krubba där Jesusbarnets svept in i en palestinasjal. Det har inte blivit bättre under påven Leo XIV.
Ebba Busch valde, som första (eller åtminstone en av få) politiker att rakt ut ifrågasätta SVT:s opartiskhet när hon ställdes inför starkt vinklade frågor. Det fick de grötmyndiga bossarna på skattefinansierade public service, och deras likar i main stream-medierna, att gå i taket. HUR vågade Busch ifrågasätta något så heligt som en journalist? Men det gjorde hon – och det fick SVT Nyheters ansvariga utgivare Karin Ekman att se rött. Hon kände sig manad att skriva en politiskt färgad krönika om saken.
Politiker som Annika Strandhäll, som tillbringar mer tid på sociala medier än i den faktiska politiken, borde bli av med sina upphöjda positioner. Och kom nu inte och säg att det är Strandhälls jobb att sitta och skriva hysteriska och oborstade inlägg på X. Det är det inte. Det är visserligen allmänt att S har sin egen trollfabrik, vars anställda har som uppgift att propagera för S-politiken, men Strandhäll är ju inte en av dem – i alla fall inte officiellt. Ändå tycks hon tillbringa all sin vakna tid på X och andra sociala medieplattformar. Och ju senare på kvällen – desto högre tonläge.
Det är en retorisk fråga. Ni anar säkert att jag antyder det sistnämnda. Och inte bara antyder, för den delen, utan påstår. Inte för att alla avsnitt av P3 Historia är fyllda av myter, halvsanningar och direkta osanningar – där finns också en hel del guldkorn – men tillräckligt många för att historierevisionism passar bättre som rubrik.
Du som bor i Stockholm och regelbundet åker buss eller t-bana med SL – hur ofta störs du av en gapskrattande Anita på 50+ som kollar TikTok-videos med högtalare och som tar noll hänsyn till sina medpassagerare? Jämt och ständigt om Stockholms Lokaltrafik, SL, får säga sitt. Nu hänger de nämligen ut etniska svenskar som störande i lokaltrafiken.
Idag firar vi påskafton. Påskvädret är det klassiska: med blygrå himmel och stänk av snöblandat regn. Som det ska vara, med andra ord, i alla fall i den här delen av Sverige. Norrut, däremot (där sonen firar med sin andra familj) är det strålande sol, flera minusgrader och underbart skoterföre. Så olika kan det vara. Men påsk är det ju ändå, oavsett var och med vem man firar.
I Norge förknippas påsken med kriminalhistorier av olika slag. Det finns en väldigt speciell anledning till det – nämligen det lysande stilgrepp som förlagschefen Harald Grieg valde för annonsen för den nyutkomna boken ”Bergenstoget plyndret i natt!”. Annonsen placerades på förstasidan till Aftenposten och utformades precis som en sensationell nyhet och reaktionerna lät inte vänta på sig. Aftenposten blev nerringda av oroliga läsare som hade familj och vänner just på Bergen-tåget. Bättre reklam kan inte en kriminalroman få – och ett nytt ord var uppfunnet: påskekrim.
Eftersom påsken är en lång helg med (förhoppningsvis) mycket fritid att ta vara på tycker jag det är en utmärkt idé att anamma den norska traditionen. Här kommer därför tips på spännande påskekrim som finns att streama just nu:
När public service skriver om påsken denna skärtorsdag gör de det med budskapet att den svenska påskkärring-traditionen trängts undan av Halloween. Numera klär inte barn ut sig till påskkärringar, får vi veta, utan utklädningen sker på hösten, i den nya svenska Halloweentraditionen. Men det är en sanning med (mycket markant) modifikation. Det skriver Helene Bergman på Kärringbloggen, där hon också berättar hur det ser ut i Göteborg där hon själv lever och verkar.
Varenda år, pålitligare än ett brev på posten, kommer samma rubriker i nyhetsmedierna just denna söndag. ”Så påverkas du av sommartid” får vi veta, i olika mer eller mindre ödesmättade varianter. Allt för att skapa oro och obehag och för att underblåsa den envisa myten om hur otroligt dåligt vi alla mår av att klockan skjuts fram en timme.
Ja, just myten. För det är en myt. Det finns nämligen ytterst få belägg för att människor påverkas av att sommartid inträder.
Den som kommit i kontakt med mina krönikor några gånger har inte undgått att förstå att jag är väldigt förtjust i våra svenska traditioner. Mer än så – jag ser traditioner som en del av det som håller ihop ett land. Det ger oss en koppling bakåt, till de tidigare generationerna, samtidigt som det skapar trygghet, stolthet och stabilitet i samtiden. Som den här dagen, till exempel; våffeldagen. Som i all sin anspråkslöshet knyter an till generationers glädje över att våren äntligen gör sitt genomslag efter en lång, karg vinter.
Ingen har väl missat SVT-journalisten Rikard Berglins försök att ge sin egen karriär en skjuts genom att spela huvudrollen i en drapa om hamburgerkedjan Max. Ni vet, stressad personal gör ett misstag och kränkt public service-anställd ser chansen att använda skattebetalarnas pengar till att göra ett inslag om sin egen förträfflighet. Men scoopet kom av sig. Som det kom av sig. Här är del II i SVT-såpan:
Att journalistkåren är en yrkeskår som genomströmmas av hybris är knappast någon hemlighet numera. Men frågan är om inte SVT-journalisterna är värst ändå. Som en viss Rikard Berglin som gjorde en höna av en fjäder häromsistens – eller snarare en oxe av en liten burgare – och trodde att han skulle bli stjärna på kuppen. Snacka om felbedömning – sällan har väl ett nyhetsinslag på SVT sågats så totalt av allmänheten.
Ja, just grön. Och jag pratar inte om Miljöpartiet de gröna, som ju knappast gör någon glad, utan om Sankt Patrick, ett av katolska kyrkans mest älskade och vördade helgon. Ett helgon som, dessutom, älskas långt utanför den katolska världen.
Det finns vissa saker som får hela den samlade låtsas-vuxenvärlden att gå taket. Om någon yttrar sig lite hårt mot kriminella tonåringar, till exempel, eller ifrågasätter förtryckande klädsel på barn. Men det finns också sådant som tycks gå samma grupp helt förbi. Som rapporten som visar att svenska barn mobbas för sitt ursprung i större utsträckning än barn med annat etnicitet. Då är det väldigt tyst.
DET GODA SAMHÄLLET 