I Österrike varnar polisen för att en möjlig islamistisk attack kan vara på gång i huvudstaden Wien. Uppgifterna baseras på information från landets säkerhetstjänst och säkerheten har höjts vid flera byggnader, bland annat kyrkor. Det får mig att fundera på hur många islamistiska attacker som planeras här i Sverige just nu, och på hur mycket allmänheten egentligen får veta om vad som händer och sker.

Lagom till kvinnodagen den 8 mars lade SVT upp några serier på SVT Play, under rubriken ”Starka kvinnor”. En av dem är Det mest förbjudna, miniserien från 2016, som handlar om Kerstin Thorvall och som bygger på hennes roman med samma namn. SVT presenterar Thorvall som ”en modern kvinna i fel århundrade”, en kvinnlig förebild.

Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg gör sig, inte för första gången, till en nyttig idiot för islamistiska krafter i Sverige. Utan att reflektera över islam som ideologi, hur den muslimska världen ser ut, eller hur moskéer i Sverige finansieras påstår Lindberg att böneutrop är en självklar del av den svenska kulturen.

Botkyrka – långt ifrån lagom. Det har varit kommunens slogan i många år, ett infantilt försök att få Botkyrkas miljonprogram att framstå som ett multikulturellt centrum som sjuder av liv, jämfört med resten av det så kallade ”landet lagom”. Under flera år (möjligen fortfarande, det var ett tag sen jag passerade kommungränsen så jag kan inte säga säkert) illustrerade man dessutom det löjeväckande påståendet med en clown. Det säger en del om det intellektuella djupet hos dem som myntat begreppet. Och kommunen fortsätter att slå sig för bröstet som motpolen till lagom – nu genom att införskaffa svindyra speldatorer för att hindra ungdomar från att bli kriminella.

Idag är det Internationella kvinnodagen och därför tänkte jag att jag skulle skriva lite om en av mina kvinnliga förebilder. Jag har visserligen aldrig träffat henne, men det jag hört berättas om henne gör att jag ändå känner mig mycket nära henne. Och även om jag har skrivit om henne tidigare så hävdar jag att kvinnor av hennes kaliber tål att berättas om många gånger.

Jag har just lyssnat på oberoende dissidenten Pär Ströms redogörelse för det socialdemokratiska steriliseringsprogrammet, som genomsyrade det svenska samhället under flera decennier. Det är minst sagt skrämmande. Inte för att det är något nytt, förstås, men för att det alltid är lika chockerande att bli påmind om den socialdemokratiska människosyn som präglat folkhemsbygget. Citaten från Alva och Gunnar Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan får håret att resa sig på huvudet – de kunde lika gärna vara hämtade från nazisternas Tyskland.

Man kan undra om norrmännen börjar ångra tillsättandet av den svenska Stina Högkvist som avdelningsdirektör för Nationalmuseet. Det har i alla fall höjts en hel del kritiska röster sedan svenskan valde att plocka bort Christian Krohgs berömda målning av Leif Eriksson som upptäcker Amerika. Men den som känner Sverige och de svenska kulturkvinnorna, vars främsta strävan tycks vara att radera betydelsefulla män ur historien, är sannolikt inte förvånad.

Nu vill Expressen slå ner lite på den eländiga och bristfälliga svenska kulturen igen och vad passar väl bättre än att sända ut Valerie Kyeyune Backström på spaning bland verken på Liljewalchs vårsalong? När hon står för kulturrecensionerna kan man vara säker på att det klankas ner ordentligt på allt som kan förmodas vara svenskt. Inte för att det egentligen finns något specifikt svenskt, givetvis, men ändå… Ja, ni fattar. Det som eventuellt finns är ju bara jättedåligt så klart!

Tidningarna fylls just nu av rapporter om Sverigehat. Den muslimska världen hatar oss för att en (!) person bränner en bok och för att polis och socialtjänst följer svensk lag och Turkiet straffar oss för vår ohörsamhet mot islam genom att stoppa vårt inträde i Nato. En hackergrupp med kopplingar antingen till Sudan eller Ryssland – eller båda – hatar oss också och straffar oss genom att överbelasta viktiga samhällsfunktioner. Natos generalsekreterare rycker mest på axlarna och blinkar lite sömndrucket medan gamla avlagda politiker myndigt rynkar pannan och menar att vi borde villkora yttrandefriheten. Så vem står egentligen upp för Sverige?

Det finns ingen hejd på public service och deras ständiga försök att normalisera det strukturella kvinnoförtryck som råder inom islam. Den 15 februari hade Monica Saarinen en verklig högtidsstund då hon i Studio Ett i P1 kablade ut budskapet att även kristna kvinnor täcker håret. Inslaget illustrerades med en muslimsk kvinna i hijab, trots att den huvudbonad som är vanligast bland kristna kvinnor, mantilj, har ytterst lite (om något) gemensamt med den hårt knutna hijaben, såväl utseendemässigt som i hur den används.

När jag skrev en text om svenskkyrkliga prästers oförmåga att acceptera islamkritik hände något märkligt. I kommentarsfältet smög det in kommentarer om hur den feministiska liberalismen är människans fiende och hur islam kan erbjuda något bättre. Det tycks alltså finnas svenska män som anser att en förtryckande religion är bättre för samhället än frihetlig liberalism. Är detta en reaktion på åratals radikalfeminism, som spårat ur mer och mer – eller tycker verkligen konservativa svenska män, i likhet med islamister, att kvinnor är andra klassens människor?

Sällan har en doktorsavhandling skapat så mycket irritation som Sameh Egyptsons, i vilken han avslöjar kopplingarna mellan muslimer och islamister i Sverige och terrororganisationen Muslimska brödraskapet. Det politiskt korrekta ridderskapet formligen darrar av indignation, och är rörande eniga om att fredens religion och dess utövare inte borde få granskas på det här sättet, något som Birgitta Sparf skrivit om här. Även representanter för svenska kyrkan är djupt upprörda, bland annat prästen Anna Karin Hammar, som gör sitt bästa för att misstänkliggöra Sameh Egyptson.

Jag har alltid varit förtjust i februari, denna korta och ofta kalla månad då våren först gör sig påmind genom ett nytt ljus och en gladare, mer intensiv fågelsång. Särskilt ljusa minnen har jag av skoltidens sportlov, som jag i stort sett varje år tillbringade hos min morfar och moster i byn utanför Kristinehamn. Och minnena handlar inte främst om vinteraktiviteter som att åka spark och göra snölyktor. Sånt förekom naturligtvis, men långtifrån varje sportlov. De värmländska vintrarna på 1960- och 70-talen var, i alla fall i de trakterna, ofta gröna och snöfattiga. Nej, minnena handlar mest om de goda samtalen och den trygghet och gemenskap som präglade morfars hem.

Svenska medier är sannerligen underhållande. Det är domedagen från morgon till kväll, med klimatkatastrof, terrorhot och utländsk påverkan, men så plötsligt händer något som gör alla världshändelser ointressanta. Zara Larsson har, från sin upphöjda position, öppnat munnen och kastat ur sig några illa valda ord. Nu är det inte längre domedagen vi förväntas bekymra oss om utan huruvida vi borde prata och flamsa lite mer när vi går på bio.

Den oberoende dissidenten Pär Ström tar upp ett intressant ämne i det senaste avsnittet av sin vlogg Nu fan räcker det, nämligen budskapet att vi bör äta insekter. Propagandan för insekter som föda har kablats ut i ett antal år nu och efter att ett gammalt recept från ICA uppmärksammats i sociala medier har folk uttryckt irritation.

Under de senaste veckorna har Carin Götblad förekommit flitigt i medierna. Av oförklarliga skäl anses hon som någon form av expert på grov kriminalitet trots att hon, såvitt jag kan utröna, aldrig har åstadkommit något vettigt på den fronten. Hon representerar tvärtom allt det som är fel med den svenska polismyndigheten – för att inte säga hela det svenska samhället.

Minderåriga kriminella är inte gärningsmän – de är offer. Det skriver brottmålsadvokaten Jakob Lindgren i Svenska Dagbladet, i en debattartikel som svämmar över av hjärtinnerlig godhet och oro över de kriminella tonåringarnas oerhört utsatta situation:

Gränskontrollerna mellan de nordiska länderna måste avskaffas. Det skriver Henrik Fritzon, Socialdemokraternas gruppledare i Region Skåne, i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Han erkänner att det var flyktingvågen 2015, och hans eget partis politik, som stängde gränserna mellan de länder som haft passfrihet i nästan 60 år – men det är likväl den nya regeringen som bär skulden. Hur går det ihop?

Sverige är ett intressant land på många sätt, inte minst när det gäller människors förmåga att buga, bocka och lyda. Det har aktualiserats nyligen, genom rapporterna om pensionsreformen i Frankrike. Frankrike höjer pensionsåldern från 62 till 64 år och medborgarna går man ur huse i protester. När Sverige höjer pensionsåldern från 65 till 67 hörs knappt ett knyst.

Det är inte längesen gangsterrapparen Yasin Mahmoud satt inspärrad för förberedelse till människorov. Innan dess var han bortskämd och curlad av medierna som, överväldigade av det häftiga med att gangsterrappen hittat till den svenska förorten, till varje pris ville framställa de svenska rapparna som diskriminerade, fattiga, utsatta och hänvisade till ett kriminellt liv. De hade ju aldrig fått någon chans!

Idag är Yasin Mahmoud en fri man och inte bara det – han är dessutom en hjälte och en förebild! Det är i alla fall den bild Expressen målar upp i ett uppseendeväckande oanständigt hyllningsreportage.

Glöm cancerpatienter och hjärtsjuka. Glöm funktionshindrade barn såväl som vuxna, glöm de äldre som slitit hela sitt liv med att bygga upp välfärden. Glöm trafikskadeoffer och oskyldiga offer för den organiserade gängbrottsligheten. Glöm för all del också alla dem som blivit traumatiserade av att det sprängs och skjuts i snart sagt varenda stadsdel i Stockholm och andra storstäder. Resurserna ska gå till de kriminella gängen.

Det är det budskap SVT för fram, med hjälp av överläkaren Ragnar Ang på Sahlgrenska i Göteborg.

Min morfar var gammal redan när jag föddes – faktiskt den ende av mina far- och morföräldrar som fortfarande var i livet vid det laget. Han var född 1886, jag föddes 1962, så han hade redan hunnit fylla 76. Men jag upplevde honom aldrig som gammal. Han var tvärtom en riktig kraftkarl, långt efter att han fyllt både 80 och 85. Född och uppvuxen i fattigdom hade han ingenting annat att tillgå än sitt huvud och sina händer för att åstadkomma det liv han eftersträvade. Det skapade styrka, målmedvetenhet och självkänsla och en kraft som gick i arv till barn och, vill jag gärna tro, barnbarn.

Att hedersvåldet fått fäste i Sverige beror inte på invandringen av människor från våldskulturer där hedersvåld är vardag. Det beror i själva verket på oss svenskar och på vår oförmåga att integrera dessa våldskulturer i samhället. Det påstår liberalerna Johan Pehrson, Juno Blom och Paulina Brandberg i en pompös debattartikel i Expressen. Med anledning av mordet på Fadime Sahindal, som mördades i januari för 21 år sedan, slår man sig nu för bröstet och påstår sig vara först med att uppmärksamma hedersförtrycket och bäst på att hantera det.

Att Centerpartiet länge varit ett parti i fritt fall är ingen hemlighet. Med den föreslagne partiledaren Muharrem Demirok lär det knappast bli bättre. Efter att med viss svårighet ha uthärdat Agendas intervju med honom kan jag konstatera att han är en värdig efterträdare till Annie Lööf – om syftet är att fortsätta driva partiet åt ett håll som väljarna uppenbarligen inte har mycket till övers för.

En av många fördelar med att ha hund är att man kommer ut och får frisk luft varje dag, och att man också träffar många människor på sina promenader. Varje enskilt samtal, hur kort det än må vara, är intressant därför att det ger en indikation på hur det står till med folket. I över 30 år har jag bott här och många av de här människorna har jag känt nästan lika länge. Och jag vågar påstå att väldigt många mår väldigt dåligt – och att det det är politikerväldets fel.