Miljöpartiet har gått in med liv och lust i valrörelsen och har förklarat att de nu tänker ”göra kaos” med alla som tänker stå i vägen för klimaträttvisa.

Vad Miljöpartiets ”klimaträttvisa” går ut på har vi lärt oss vid det här laget. Den handlar om att du och jag ska göra avkall på vår välfärd medan miljöpartisterna själva puttrar omkring i skärgården i miljöfarliga båtar, kör runt i gamla dieselbilar och gärna tar flyget till klimatmöten. Den rättvisan ställer jag mig gärna i vägen för. Så nu undrar jag, vill du göra kaos med mig, Märta Stenevi?

I förra veckan saboterade en grupp klimataktivister, som kallar sig ”The Tyre Extinguishers”, ett stort antal däck för bilägare i Göteborg. De påstår att de gjorde det för att de värnar klimatet (bilen är ond och alla bilägare utom partipolitiker och kändisar med rätt värdegrund är ännu ondare). Det tror jag inte ett dyft på. Jag tror att de gjorde det för att de är bortklemade ligister som utnyttjar klimatfrågan för att få gå ut på stan och sabba.

Den här arbetsveckan slutade, i alla fall för min del, med långhelg. Det är mycket trevligt, tycker jag, och särskilt mycket uppskattar jag en riktigt trivsam långfrukost, gärna med lite soft musik till. Gärna jazz – och gärna också jazz på svenska. Sverige kan ståta med en rad framstående och internationellt erkända jazzmusiker, som Lars Gullin, Sten Åke Hasselgård och Arne Domnérus. Men för de flesta av oss är nog uttrycket ”jazz på svenska” synonymt med Jan Johansson och framför allt hans fantastiska platta med samma namn.

Än en gång viker det demokratiska, sekulära samhället Sverige ner sig för patriarkala strukturer som hör hemma i kulturer som är väsensfrämmande från vår egen. Ukrainska kvinnor på flyktingboendet Galaxen i Olofström har blivit tillsagda att de inte får klä sig hur som helst eftersom det kan provocera män från andra kulturer, rapporterar Sveriges Radio P4 Blekinge.

Det är mycket som är negativt just nu. Och det har det varit i åratal, kanske rentav decennier. Att de styrande politikerna är en liten klubb för inbördes beundran, som har sin egen karriär för ögonen snarare än landets och medborgarnas bästa, är nedslående för att uttrycka det milt. Ändå känner jag hopp. Konstigt? Kanske det. Men trots politikerväldets galenskap finns en vardag där människor kan mötas och samsas.

Scen från Norrmalmstorgsdramat, så som det skildras i serien Clark. Foto: Eric Broms

Det är ingen överdrift att säga att jag varit less på Clark Olofsson, och mytbildningen kring hans person, i över fyra decennier. Jag växte upp i ett samhälle där 68-vänstern satt avtryck på hela samhällsklimatet och där Clark Olofsson var mediernas omslagspojke nummer ett. När Netflix annonserade att de skulle göra en serie om honom kände jag därför ingen större lust att se den, eftersom jag trodde han skulle hyllas och idoliseras på det sätt som skett i årtionden. Men jag kunde inte ha haft mer fel. Den nya Netflix-serien Clark gör inte bara upp med Clark Olofsson som person utan även med det samhälle som romantiserade hans gärningar och som skapade den skeva syn på kriminella som vi fortfarande dras med.

Efter Martin Ådahls sanslöst infantila framträdande i programmet Sverige möts (läs Birgitta Sparfs krönika om ämnet här på Det Goda Samhället ) står det helt klart att den gamla sketchen Centerextremisten med Gösta Ekman har fått ny aktualitet. På den tiden det begav sig var begreppet ”centerextremist” ett skämt eftersom det knappast fanns några som var mindre extrema än just centerpartister. Idag är det tvärtom. Centern är i många avseenden ett av våra mest extrema partier, det formligen kryllar av religiösa fanatiker. Deras religion heter mångkultur och Martin Ådahl gav den ännu ett ansikte när han försökte förklara för den avhoppade muslimen Omar Makram att denne inte vet något om den kultur som frodas inom islam.

Det finns kräk. Och så finns det kräk. Bland de värsta kräk man kan föreställa sig är folk som lurar äldre människor på pengar. På det myllrande, mångkulturella Hötorget kryllar det av dem. Polisen har nyligen stoppat två av dem, ett par riktigt vidriga kretiner som tjänat grova pengar på att vägra ta emot kontanter och ”hjälpt” äldre slå in en rejält saltad köpesumma på deras betalkort.

Orden kom som en kommentar i mitt Facebookflöde när jag hade beklagat mig över att min hyresvärd hyrt in en inkompetent trädgårdsfirma som utplånade den vackra och frodiga hägg som stått vuxit sig stor under åratal. ”Igenkännandets glädje är ständigt utsatt för attacker” skrev en vän och jag insåg att det är exakt så det är. Det finns en medveten strategi för att inte bara förminska utan nära nog förinta allt det vi känner igen och gläds åt, allt för att vi ska bli så lättledda som möjligt. Det kan handla om allt från en anspråkslös hägg till en konsthall förvandlad till en bunker.

När jag skriver det här är det ännu inte avgjort vem som vunnit Eurovisionsschlagerfestivalen. Men jag tror man kan vara rätt säker på att Ukraina tar hem segern i år. Vilket annat land skulle kunna vinna? Eurovision är bland det mest känslostyrda vi har i Europa och den som tror att det handlar om musik kunde inte ha mer fel. Denna musiktävling handlar om politiska statements och med kriget som pågår i Ukraina är årets ställningstagande solklart. Ukraina vann.

Jag är en stor fantast av serier som baseras på serietidningar. Det är något med hur seriernas värld skildrar begreppen gott och ont som tilltalar mig. I samhället har begreppen luckrats upp till oigenkännlighet, med gärningsmän som utmålas som offer och som ska daddas och pysslas om, men i serievärlden straffar det sig fortfarande att vara en ondskefull skit.

Men hur mycket jag än gillar den här typen av serier hade jag knappast förväntat mig att bli överraskad av någon av dem. De brukar följa ett visst mönster, ett trevligt sådant men stundom en smula förutsägbart. När jag slog mig ner för att se första avsnittet av HBO Max-serien Peacemaker hade jag därför inga andra förväntningar än att bli underhållen. Men hej vad jag bedrog mig.

För ett par år sedan hittade min man och jag ett oljetryck av Grindslanten på Myrorna. Det var förstås inte första gången vi stött på den under våra regelbundna besök i second hand-butiker, för Grindslanten är ju ett av de mest reproducerade verken i landet, men det var första gången vi hittade en som var i riktigt bra skick, utan skavanker och med färgerna i behåll. 30 kronor kostade den. En dosa snus, ungefär, om man handlar lågprissnus.

Allt medan fler och fler banker och butiker slopar kontanter och kallar sig ”kontantfria” (som om kontanter skulle vara ett jätteproblem och alla blir friare och lyckligare utan dem) kommer krav från myndigheterna på att varje svensk bör ha en summa kontanter hemma. Men vad ska vi ha dem till om vi inte får handla för dem? Ska vi lukta och känna på dem, eller kanske äta dem?

Precis som förväntat så har Sveriges ledarskribenter gått igång ordentligt på de upplopp som orsakades av lättkränkta muslimer som inte kan acceptera den lagstadgade yttrandefriheten. Men det är inte de demokratifientliga stenkastarna de går igång på – utan yttrandefriheten. Flera skribenter med ”rätt” värdegrund, liksom den mycket märkliga stiftelsen Expo, sällar sig nu till islamister och andra som föredrar hädelselagar framför frihet. En av dem är Expressens Lars Lindström, som nu rasar som aldrig förr mot den lag som tillåter oss att inte bara tycka vad vi vill utan även uttrycka det.

Det är inte särskilt längesen som Socialdemokraterna förlöjligade människor som oroade sig över det eskalerande våldet i samhället. Med hjälp av kriminologer som Jerzy Sarnecki och andra medlöpare med rätt partibok och rätt hittepå-värdegrund lyckades de dessutom få de stora medierna att gå deras ärenden. Hur ofta har vi inte sett reportage och artiklar där budskapet är att kriminalitet och våld minskat över tid? Man kan inte räkna dem alla.

Efter två år av digitala 1 maj-firanden är det nu åter dags för våra styrande socialdemokratiska politiker att ge sig ut och demonstrera i marschtakt med röda fanor vajande i vinden. Mot vad? Det kan man sannerligen fråga sig. Hela charaden med de röda fanorna och ”upp till kamp” är en noggrant arrangerad manifestation för att bevara illusionen av att Socialdemokraterna är en arbetarrörelse som slår underifrån. För folket mot överheten – på de utsattas sida. I själva verket utgör Socialdemokraterna själva det moderna Sveriges överhet, på många sätt betydligt mer maktfullkomlig än de styrande som arbetarrörelsen en gång revolterade mot.

Så var det dags igen. Ett gäng fjortisar i olika åldrar orsakade enorma trafikstörningar i Stockholms innerstad när de olagligen ockuperade det offentliga rummet och limmade fast sig i korsningen Sveavägen-Kungsgatan. Var och en som någonsin åkt där i rusningstrafik vet att det är enorma köer redan i normala fall och att man inte åker där om man inte har anledning. Det är knappast så att bilisterna är ute och nöjesåker – det handlar tvärtom om människor som jobbar och drar sitt strå till stacken och som, på grund av en flock aktivister, fick en ännu längre och mer tidskrävande väg hem.

Jag tittade nyligen på en dokumentär om sol-och-våraren och bedragaren Pertti Lindgren. Lindgren kom som krigsbarn från Finland och verkar ha tillbringat hela sitt liv med att lura och bedra både kvinnor och män. Han utgav sig för att vara allt från pastor till arabisk kryddhandlare och för detta blev han sedermera så berömd att han blev en regelbundet förekommande omslagspojke på veckotidningarnas löpsedlar. Han lär dock ha avslutat sitt liv som undersköterska inom vården, så där kanske han gav tillbaka något till samhället. Men i Sverige hade vi redan före Lindgrens framfart idoliserat en annan skamlös bedragare av samma skrot och korn, nämligen Gustav Raskenstam. Hans offer förlöjligades och framställdes som kärlekskranka nuckor som fick skylla sig själva.

Det blev ett himla liv i luckan när KD-ledaren Ebba Busch menade att det hade varit rimligare om påskhelgens upplopp resulterat i 100 skadade islamister än 100 skadade poliser. Hon ställde sig frågan varför polisen helt enkelt inte sköt skarpt när de hotades till livet. Och det är faktiskt en högst rimlig fråga, som jag är säker på att majoriteten av medborgarna ställt sig både en och två gånger efter det som hände. Om inte polisen verkställer våldsmonopolet när de utsätts för regelrätta mordförsök av en antidemokratisk mobb, när ska de då göra det?

När skådespelaren Will Smith gav Chris Rock en örfil mitt under den direktsända Oscarsgalan för en tid sedan analyserades händelsen rejält i TV-kanalernas soffprogram. Vid något tillfälle hörde jag en manlig journalist lägga fram teorin att män som tar till våld för att försvara sin hustru också sannolikt är våldsam i sin egen relation. Och jag kan förstå att det, i dagens västvärld där män helst ska vara feminina och mjuka, är frestande att dra den slutsatsen. Men enligt min erfarenhet är det snarare tvärtom, att de värsta kvinnoplågarna att finna bland de män som utåt visar upp en mjuk och fin godhetsfasad.

Det kan säkert tyckas att jag redan skrivit väldigt mycket om påskens upplopp och det som jag anser är terrorattacker, och jag erkänner att det här har tagit mig hårt. Jag föddes 1962 och växte upp i ett land där det rådde ordning och reda, där polisen använde sitt våldsmonopol när kriminella hotade allmänheten och där man kunde känna sig trygg med att uttrycka sina åsikter. Man kunde kritisera vilken religion som helst utan att behöva utstå hot och våld och om någon tagit sig för att bränna en religiös bok skulle berörda på sin höjd ha skrivit en indignerad debattartikel.

Under påskhelgen har vi sett förfärande scener, då polisen drog sig tillbaka medan pöbeln tog över gatorna i flera svenska städer. Polisens strategi var att undvika konfrontation, enligt en presstalesperson, trots att det borde vara polisens uppgift att göra just det. Konfrontera, alltså. Vem ska annars göra det? Allmänheten?

De senaste dagarnas upplopp har fått mig att fundera en hel del på muslimer i Sverige. Vad vill de egentligen? Och i hur hög grad respekterar de den svenska lagstiftningen? Inte mycket, efter vad det verkar, då de ständigt kräver särbehandling för sin religion. Medan kristna tåligt finner sig i allt från Piss Christ till att kvällstidningarna på självaste julafton basunerar ut att bibeln är en skitbok går muslimerna bärsärkagång så fort någon uttrycker kritik mot deras religion.

Jag förstår mig inte på den svenska polisen. Eller, rättare sagt, jag förstår ju att de är inriktade på dialog och lågaffektivt bemötande – jag fattar bara inte varför. Som i torsdags, när en grupp lättkränkta och aggressiva muslimer startade upplopp i Linköping. Vad gjorde polisen då? Jo, de lät upploppet fortgå medan de tog sig till en tryggare plats en bit därifrån – allt för att inte provocera upprorsmakarna.

För bara någon vecka sedan ertappades Nyamko Sabuni med att säga att hon skulle fly till Norge om det blir krig i Sverige. Efteråt sa hon att det hela var ett samtal i goda vänners lag, något ”som man säger” liksom, men det spelade ingen roll. Inte ens de mest liberala i Liberalerna är särskilt förtjusta i att deras partiledare leker med tanken på att lämna sitt land och sitt folk i sticket när det verkligen gäller. Och nu har Nyamko Sabuni avgått. Kvinnan som skulle rädda Liberalerna har drivit partiet ner under riksdagsgränsen och lämnar en velig och trasig röra efter sig.

Åter har jag tittat på en brittisk thrillerserie som får mig att fundera över sakernas tillstånd. Och då menar jag inte på grund av den onda bråda död som är huvudingrediensen – utan på grund av hur seriens kvinnor gestaltas. Det är helt uppenbart att den skruvade feminismen håller på att ta död på thrillern, som på så mycket annat.

Nyligen hade jag en intressant konversation med en god vän, vars dotter går i högstadiet. I likhet med skolan i allmänhet har även hennes dotters skola allvarliga problem, framför allt med en ledning som inte vågar sätta gränser för vissa elever eftersom dessa kommer från så kallade utsatta områden. Dessa slår sönder skåp, stjäl andra elevers tillhörigheter och är hotfulla i största allmänhet. Det har resulterat i att skolmiljön är otrygg för många elever, medan de elever som orsakar problemen tryggt kan fortsätta att göra det.

När jag såg på nyheterna att Sven Melander hade gått bort högg det till i hjärtat. Inte för att jag kände honom, eller för att döden är värre när den drabbar kända människor, utan för att han under så lång tid var en institution inom svenskt nöjesliv och kultur. Det går liksom inte att tänka tillbaka på de senaste fyra decennierna utan att Sven Melander dyker upp i en eller annan form. Att han nu är borta känns nästan overkligt.

Sverigedemokraterna bör redogöra för relationen mellan sitt parti och Ryssland när man skriver vitbok över partiets historia, skriver Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin på Aftonbladet Debatt. Baudin menar att SD upprepade gånger gjort tveksamma ställningstaganden i förhållande till Ryssland, ett land som länge har visat ”tydliga antidemokratiska och auktoritära tendenser”. Men Baudin kastar sten i glashus. Hans eget socialdemokratiska parti har nämligen upprepade gånger gjort tveksamma ställningstaganden till länder som inte bara visat sådana tendenser, utan fullt ut driver en antidemokratisk politik, inte sällan rotad i religiösa föreställningar som sedan länge levt ut sin roll i västerländska demokratier.

Ibland funderar jag på vart tiden tar vägen. I sommar fyller jag 60 – hur är det ens möjligt när jag inte är en dag äldre än 25? På insidan, alltså. På utsidan märks det alldeles för väl att åren gått. Det gråa håret talar sitt tydliga språk (tur det finns hårfärg!), så även det artrosdrabbade knät. Men mest märker jag tidens gång på min allt mer cyniska läggning. Jag tror inte längre på någonting, känns det som. Som när Säpo varnar för att Ryssland kan tänkas manipulera det svenska valet. Det första jag tänker när jag läser deras detaljerade redogörelse är: vad är de ute efter? Inte ryssarna alltså, utan Säpo – eller rättare sagt de politiker som är Säpos uppdragsgivare.