Ekot har nyligen gjort en granskning som visar att Kronofogdemyndigheten tillhandahåller skyddsvästar åt brottsdömda kriminella. Västarna – som säljs för att driva in skulder och också oftast kommer från kända kriminella – säljs på nätauktioner och kan alltså köpas av andra kriminella. Och det är minsann inget fel med det, tycker Daniel Dalenbring, verksjurist på Kronofogdemyndigheten:

– I Sverige är det tillåtet för vem som helst att köpa och sälja skyddsvästar. Vem som helst får köpa en skyddsväst, så därför säljer vi dem, säger han lättsamt till Ekot.

I tider som dessa, när polisen allt oftare framstår som milda och väna socialarbetare, som gråter över kriminella och lägger skuldbördan på oskyldiga medborgare, är det skönt att veta att åtminstone vissa kriminella element stoppas.

Så skedde nyligen i Dalarna, där polisen i slutet av juli stoppade en 18-åring som spelade hög musik från sin jänkarbil under en biltur i centrala Mora.

Åklagaren ansåg att brottet var tillräckligt allvarligt för att åtal skulle väckas och nu står 18-åringen åtalad för förargelseväckande beteende, ett brott som kan ge böter.

För ett par dagar sedan, närmare bestämt natten till i måndags, var det ett gäng ungdomar som brände ner en fin liten uteplats som tillhör ett hus där det bor sex kvinnor mellan 66 och 90 år. Kvinnorna hade skapat en egen liten oas där, med bord och bekväma korgstolar, och med vackra blomlådor som de pysslade om. En fristad i coronapandemins äldrekarantän, och en plats där de också kunde träffa nära och kära på avstånd.

Nu är uteplatsen borta. Nerbränd av ett gäng ungdomar som under flera nätter ockuperat uteplatsen och suttit där och rökt och gjort brännmärken i bordet tills de avslutade sitt värv med att bränna ner alltsammans.

En 12-årig flicka har blivit mördad och nu går kommunpolisen Martin Lazar till attack mot hela svenska folket i en artikel i Expressen.

”Vi är alla skyldiga till 12-åriga flickans död” är rubriken – eller var åtminstone till dess att den ändrades till ”Gängmördarnas föräldrar måste dela ansvaret”.

Den 12-åriga flickans lik hinner alltså knappt kallna förrän en representant för poliskåren utnyttjar hennes död för att skriva en tårfylld drapa om hur synd det är om mördarna.

De senaste dagarna, eller snarare kvällarna, har maken och jag roat oss med att se om den svenska TV-serien Polisen i Strömstad. Hela serien (fem säsonger) bygger på Gösta Unefäldts kriminalromaner och regisserades av Arne Lifmark, och de blev omåttligt populära när de sändes på 1980- och 90-talen.

Undra på det. Serien är spännande, välgjord och realistisk och bjuder på högklassigt skådespeleri från såväl huvudrollsinnehavare till minsta biroll – med Per Oscarsson som polischef Gustaf Jörgensson, Alf Nilsson som kriminalkommissarie Bo Kronborg och Evert Lindkvist som poliskommissarie Nils Gryt. Men när jag nu ser om den inser jag att det också är något annat som gör den så storslagen. Det är en serie med vuxna människor i ledande roller.

Jag har just sett dokumentären Biskopen och pojkarna, som visas på SVT Play. Det är en skrämmande berättelse om hur ett perverterat monster kravlade sig fram från mörkret under en sten innanför klostermurarna ända upp till toppen av anglikanska kyrkan, allt medan han plågade och förgrep sig på unga pojkar – i Guds namn.

Utåt sett var Peter Ball en närmast helgonlik präst, uppskattad och högt aktad och vän med högt uppsatta politiker och kungligheter. Han var den ödmjuke, enkle mannen som skulle modernisera och föra kyrkan in i framtiden. I själva verket var han ingenting annat än en sadistisk sexförbrytare, fixerad vid unga pojkar .

”Allt det som är fel och dåligt med islam har inte med religionen att göra”. Det påstår Naouel Aissaoui, som intervjuats av Expressen.

Det är inte första gången vi hör det där tramset. Varenda gång någon gör ett illdåd i islams namn så tävlar svenska medier om att överträffa varandra i islamapologetik. Ingenting dåligt har någonsin med islam att göra. Eller som Naouel Aissaoui säger med eftertryck och entusiasm:

Prideveckan må vara inställd, men Stockholms lokalbussar är likväl prydda med regnbågsflaggor. Förutom några i Rinkeby, alltså. Där vill man nämligen inte köra runt med ”fikusflaggor” på bussarna.

Det uppmärksammades av Expressen häromdagen, och enligt passageraren som kränkts av frånvaron av Prideflaggor är det flera busslinjer på Järvafältet som saknar regnbågsflaggan. Och på SL förstår man ingenting.

Den 28 juli skulle min morfar Carl ha fyllt 134 år. Det känns märkligt att ha känt en människa, och stått honom nära, som var född i slutet av 1800-talet. Men det är också en oerhört berikande. Genom min morfar har jag kommit nära så många människor som levde och dog långt innan jag själv föddes, och det har gett mig ett mycket starkt band till det Sverige som en gång var.

I helgen tittade jag på filmen ”Venom” som nyss haft premiär på Netflix. Den utspelar sig i Marvels serieuniversum och är en typisk serietidningsaction med hjältar och antihjältar och en rätt simpel kamp mellan gott och ont. Men liksom många andra filmer av den här typen är den intressant därför att den sätter fingret på ett fenomen som inte bara existerar i serievärlden utan även i vår egen verklighet, nämligen människor som från en upphöjd position kräver att mindre privilegierade ska göra olika typer av uppoffringar som de själva inte behöver.

Låtsashumanister som Anne Ramberg och Henrik Schyffert.

1 av 5 svenskar är usla grannar, trumpetar Aftonbladets Lotta Ilona Häyrynen ut efter att ha tagit del av en undersökning som visar att var femte svensk, 20 procent, helst vill bo granne med en annan svensk.

Rubriken kunde lika gärna ha varit ”4 av 10 utlandsfödda män är emot jämställdhet”. Detta framkommer nämligen också i undersökningen.

Undersökningen, Perspektiv 2020, är en drygt 80 sidor långt rapport framtagen av stiftelsen The Global Village. Den visar att det i de så kallade utsatta områdena finns en utbredd uppfattning om att Sverige är alldeles för jämställt.

För ett par dagar sen var min väninna ute i skogen, närmare bestämt ute vid Hackstabanan i Dalaröskogen, med en kompis och kompisens båda hundar. Som alla ansvarsfulla hundägare höll de hundarna kopplade, både den lilla chihuahuan och den större hunden, medan de njöt av sommardagen. Men i ett enda slag rasade tillvaron samman, då en lösspringande hund av belgisk vallhundsras kom störtande fram och attackerade den lilla chihuahuan.

Ägaren syntes inte till och hade ingen som helst tillsyn över hunden och när han väl kom springande var chihuahuan redan död.

Nu larmas det om den svenska rasismen igen. Var femte svensk vill nämligen hellre bo granne med infödda svenskar än med invandrare från Mellanöstern och Afrika, visar en ny undersökning. Det är naturligtvis alldeles galet, menar Åsa Lindhagen, jämställdhetsminister och minister med ansvar för diskriminering och segregation. Nu måste regeringen därför ta i med hårdhandskarna för att få bukt med de bångstyriga svenskarna som inte har förstått att det är fel av dem att själva välja var de de vill bo och vem de vill bo granne med.

Jo, du hörde rätt. Om svenskar vill bo och leva nära människor de har en kulturell, religiös och/eller etnisk anknytning till är de rasister. När det gäller utlandsfödda svenskar anses det tvärtom vara en rättighet.

Mohamed Omar väckte en intressant fråga här på Det Goda Samhället nyligen, när han ifrågasatte det faktum att vita människor anses bära en kollektiv skuld, men inte någon kollektiv förtjänst. I det här fallet hade en katolsk filosof och debattör skrivit en text i Aftonbladet, där han klargjorde att vita amerikaner bör betala någon form av skadestånd till de svarta.

Den här frågan om en kollektiv skuld som går i arv är intressant på många sätt. Vi ser det här inkonsekventa tänkandet dagligen och stundligen och påfallande ofta är det etniskt betingat. Det är fel att skuldbelägga alla utländska män för att vissa av dem våldtar – men det är helt i sin ordning, till och med nödvändigt, att skuldbelägga alla vita män för att vissa av dem våldtar. Bristen på logik är skriande.

För en tid sedan skrev vi här på Det Goda Samhället om F!-politikern Farida al-Abani, som berättade att hon, när hon gjorde sitt antikroppstest, kikade in i alla provtagningsbås och noterade personalens etnicitet.

Nu visar det sig att Farida al-Abani kan ha ljugit. Det berättar en kvinna som själv besökt en likadan provtagning och som kunnat konstatera att det är omöjligt att kika in i provtagningsbåsen:

Presidentvalet i Polen gick inte som svenska public service ville. Det klargjordes i ett inslag i Morgonstudion den 14 juli. Tonen var lågmäld och bekymrad – det polska folket har ju trots allt röstat tvärtemot SVT:s önskemål och det är ju oerhört allvarligt. För att ytterligare förstärka domedagsstämningen, hade man bjudit in frilansjournalisten och Polenkännaren Stefan Ingvarsson, som är en uttalad motståndare till Andrzej Duda och hans parti.

30-årige Kåre Kristensson lider av metatrofisk dysplasi, en sällsynt skelettsjukdom som hindrar skelettet från att växa och utvecklas som det ska.

Han är drygt en meter lång, har försvagade muskler och skelett och kan bara med svårigheter gå 15 meter totalt. Kåre, som är född med sjukdomen, lever i en rullstol utan möjlighet till ett normalt liv.

Det berättar tidningen Kvällsposten, som också berättar att kommunen nu dragit in all hjälp för Kåre. All hjälp.

KULTUR Det finns totalt omkring 6000 kända runinskrifter i världen, och av dem är ungefär hälften från vikingatiden. De flesta runstenar ristades och restes under vikingatiden (alltså under 800-1100). Ofta utgjorde de ett slags minnesdokument över människor som inte längre var i livet; sålunda lät ofta efterlevande resa en sten – ofta vid kanten av en väg – när en släkting gått bort.

I Sverige finns mer än 2500 runstenar helt eller delvis bevarade. De utgör de äldsta bevarade originaldokumenten på det svenska språket och med sina budskap och meddelanden från 400-talet e. Kr. och framåt är de en viktig länk till forntiden.

Det är dags att på allvar fundera på att riva äldre kyrkor i Norden – för minoriteternas skull. Det säger den norska prästen Gyrid Gunnes, som för några år sedan debuterade som konstnär med performanceverket ”Böner till Allah”. Och först ut borde förstås vara den klassiska Nidarosdomen.

Nidarosdomen uppfördes mellan 1070 och 1300, till minne av Sankt Olav, Norges skyddshelgon, och den kung som kristnade Norge. Uppenbarligen tycker alltså en kristen präst att minnet av kristnandet av landet hon verkar i är kränkande för minoriteter.

Vad är det första du tänker på när du besöker sjukhus och vårdcentraler?

Själv besöker jag oftast sjukhus när min astma blir så bångstyrig att jag inte kan behandla den hemma utan måste söka akut hjälp. Det första jag då brukar tänka på är hur otroligt snabb och kompetent personalen är på mitt akutsjukhus. Det räcker med att jag med pipande luftrör går fram emot receptionen för att en personal är där och hjälper till och sedan tar det bara minuter innan jag får andas in luftvägsvidgande medicin.

Idag (9/7 2020) läser jag om hur en sjuksköterska gett sin svårt uttorkade, covidsjuke granne dropp i smyg, genom fönstret. Förgäves hade hon försökt få vården att ta sig an honom, men inte lyckats. I den humanitära stormakten – som med skattebetalarnas pengar bjuder på hbtq-certifiering av allt från utedass till affärskoncerner, menskonst i tunnelbanan och samkönade trafikljus – är människor med andra ord hänvisade till att söka vård utanför de vårdinstanser som de själva finansierar med sina skattepengar.

Få folk är så välkomnande mot främmande kulturer och kulturyttringar som svenskarna. Vi tar emot allt från matinfluenser till flyktingar och våra skattepengar går till allt från boenden för asylsökande till olika integrationsprojekt. Vi låter till och med religiösa diktaturer som Saudiarabien finansiera moskéer i vårt land.

Det sistnämnda är visserligen mer korkat än snällt – och har redan visat sig få förödande konsekvenser för spridningen av islamism i Sverige – men ändå. Välkomnande är vi, så till den grad att vi stundom går över dumhetens gräns. Och som tack attackeras vi nu av aktivister och organisationer som kräver att vi ska skämmas för vår historia och för vår hudfärg.

KULTUR En legend har gått ur tiden. Den italienske kompositören Ennio Morricone har gått bort, 91 år gammal. Just nu har jag svårt att sätta ord på hur det känns. Jag inser att jag inte kan känna sorg på det sätt man känner när en nära anhörig lämnar jordelivet, men det känns ändå tungt och tomt. Han har liksom alltid funnits där, som en så viktig del av min värld, han som skapade historiens mest fantastiska filmmusik. Jag menar, vem kan förbli oberörd av ledmotivet till ”Den gode, den onde och den fule”, eller ”Ecstasy of Gold” från samma film?

För inte särskilt längesen gjorde den svenska regeringen klart att det där med beredskapslager tillhörde en ”svunnen tid”. I ett tal på Folk och Försvars rikskonferens 2017 förklarade dåvarande inrikesministern Anders Ygeman att det inte skulle fungera. Istället, menade han, ska vårt civila försvar ”bygga på vår krisberedskap”, en krisberedskap som enligt honom ”utvecklats under många år” och där ”vi har stor erfarenhet av att hantera allvarliga situationer som i värsta fall hade kunnat sluta i en kris”.

Ibland undrar jag om Sverige alls behöver politiker som Morgan Johansson. Vi är ju så himla bra på att censurera inte bara varandra utan till och med oss själva.

Det där blev väldigt tydligt för mig när jag läste lite i en Facebookgrupp som jag är med i, och där det skrivs om stadsdelen där jag bor. En av medlemmarna skrev nämligen ett bekymrat inlägg om att de rumäner och bulgarer, som sedan åratal ockuperar en avsevärd del av stadens mark just i vår stadsdel, trotsar eldningsförbudet och eldar brasor mitt i torkan.

Black Lives Matter-rörelsen har vind i seglen just nu, inte minst i underhållningsbranschen. Flera animerade TV-serier byter nu ut skådespelare som har fel hudfärg.

Den amerikanska TV-serien The Simpsons har beslutat att inte längre använda vita röstskådespelare till de rollfigurer som har annan etnisk bakgrund, enligt ett pressmeddelande från seriens producenter. Även om en skådespelare inte syns, utan bara lånar ut sin röst, är det alltså diskriminerade och rasistiskt om en vit skådis ger röst åt en svart rollfigur.

Under helgen har Expressen TV (och förmodligen andra medier) rapporterat om hur illa stockholmarna skött reglerna om social distansering. Omdömen som ”hänsynslöst” och ”sorgligt” har yttrats av politiker och läkare, samtidigt som filmklipp från ett till synes knökfullt Tantolunden, och ett obekymrat krogliv, flimrat förbi i slinga.

Men visar de här filmklippen verkligen en hänsynslös befolkning som fullkomligt struntar i risken för smittspridning? Eller är de i själva verket en del av en vinklad rapportering som utmålar en falsk bild av verkligheten?

KULTUR I min hemstad Karlskoga står en bronsstaty av en järnarbetare. Den är skapad av den svenske skulptören John Lundqvist (1882-1972) och rest 1946, och en ständig påminnelse om bergslagsstadens historia och kulturarv.

Min egen historia – mitt eget kulturarv.

John Lundqvist föddes 1882. Han studerade bland annat i i Italien och Danmark, men också i Paris, där han blev djupt inspirerad av Auguste Rodin och den gotiska skulpturen. Han inspirerades också av Carl Milles.

John Lundqvist hade ett djupt religiöst förhållningssätt till världen. Det kom att prägla hans arbeten och till stor del ägnade han sig åt kyrkliga skulpturutsmyckningar. Den som någon gång besökt Skogskyrkogården i Stockholm har säkert lagt märke till Uppståndelsemonumentet vid Heliga Korsets Kapell.