”Den invandringskritiska högern verkar tro att den är en förtryckt underdog. Kanske var det därför den var ute och skällde när Bengt Westerberg försökte bredda ‘åsiktskorridoren’.”

Så inleder DN en ledartext den 15 april. DN, som påstår sig vara sanningssägaren och ljuset i lögnernas och mörkrets tid, publicerar med andra ord tidernas lögn. Det finns nämligen ingen specifik ”invandringskritisk höger” – och en mycket stor del av de medborgare som är kritiska till invandringspolitiken är just underdogs.

När vanligt folk oroar sig för samhällsutvecklingen brukar diverse överprivilegierade kändisar slå fast att problemen är, om inte obefintliga så åtminstone lösliga, och att de dessutom bottnar i svenskens påstådda rasism. Allt kan fixas med handhjärtan och tomma ord om solidaritet, men någon solidaritet med de människor som bär upp samhället finns inte. Netflix och pizza och ”Sverige har aldrig varit tryggare”, ni vet.

En god vän brukar säga till mig att journalistkåren idag riktar sig till varandra, och andra privilegierade grupper, och inte till vanligt folk. Det påmindes jag om när jag läste denna TT-artikel, där måltidsforskaren Richard Tellström intervjuas. Hans bästa tips för dem som fått en allt tunnare plånbok under senaste månadernas skenande matpriser? Att leta fram löjrom och andra ”bortglömda delikatesser” ur frysen.

I hela mitt liv har jag varit mer förtjust i påsken än i julen. Det säger en hel del eftersom jag älskar julen så mycket att jag börjar längta redan i oktober. Men påsken är mer kravlös, både när det gäller umgänge och mat och hur man förväntas fira den. Det är också den högtid då våren verkligen är i faggorna, om den inte redan kommit, och när kvällarna är ljusa och ibland till och med milda. Det gör gott i själen.

Jag brukar avhålla mig från att kritisera polisen, helt enkelt för att polisen är den som står mellan oss vanliga människor och de kriminella i samhället. Men efter det som hände under korankravallerna förra året, då polisen i princip övergav våldsmonopolet för en icke-fungerande dialog och lät de kriminella härja fritt, är det svårt att känna förtroende. Inte blir det lättare av att det finns alldeles för många poliser som ständigt yttrar sig som vore de anställda av socialtjänsten.

Efter att ha sett SVT:s Uppdrag granskning, där de i en serie på fyra avsnitt granskar förra årets korankravaller, kan jag konstatera att public service har urartat totalt. Public service har aldrig varit opartiskt eller opolitiskt – hela begreppet public service balanserar på en oerhört tunn linje och hemfaller allt som oftast åt att vinkla både nyheter, samhällsprogram och kultur åt det håll vinden blåser för tillfället – men deras vinkling på korankravallerna kan vara det mest osmakliga på länge.

Sedan Richard Jomshof yttrade att etniska svenskar kommer att bli en minoritet om invandringen fortsätter på samma sätt har rödgröna politiker och deras trofasta medier gått i spinn. Påståendet kallas en rasistisk konspirationsteori och det krävs ursäkter hit och avståndstaganden dit. Härom dagen försökte en av Expressens reportrar sätta åt Jimmie Åkesson för att han inte tagit resolut avstånd från sin partikamrat. Det gick så där. Det är nämligen mycket svårt att hitta sakliga invändningar mot de argument Sverigedemokraterna framför. Det är därför kritiken blir ett enda stort och osakligt känslosvall.

Expo säger sig vara en religiöst och politiskt obunden organisation med visionen om ”en levande demokrati”, där rasistiska idéer och organisationer saknar inflytande. Men vad är då rasism, enligt Expo? Det är inte helt lätt att veta eftersom de ofta ger uttryck för att deras definition av rasism omfattar även sådant som kritik mot invandrings- och integrationspolitik, som inte har något alls med rasism att göra utan är en naturlig och nödvändig del av samhällsdebatten.

Vill Aftonbladets Jonna Sima ha begränsad yttrandefrihet? Frågan är befogad efter hennes hyllningstext till ramadan, där hon också passar på att jämställa fullt legitim islamkritik med hat och förakt mot enskilda muslimer. Ohederligheten känner inga gränser när den pk-marinerade Aftonbladet-skribenten tar religiös fasta som förevändning för att kritisera dem som har mage att kritisera islam.

För inte så längesen prisades örebroaren Hani Bilal Madi som en god förebild, för att han städat och delat ut blommor efter det besinningslösa våldet, och mordförsöken på poliser, under korankravallerna våren 2022. Men alltsammans var bara fejk. Bilal var en av de aktiva våldsverkarna under kravallerna och har nu dömts till tre års fängelse.

I Österrike varnar polisen för att en möjlig islamistisk attack kan vara på gång i huvudstaden Wien. Uppgifterna baseras på information från landets säkerhetstjänst och säkerheten har höjts vid flera byggnader, bland annat kyrkor. Det får mig att fundera på hur många islamistiska attacker som planeras här i Sverige just nu, och på hur mycket allmänheten egentligen får veta om vad som händer och sker.

Lagom till kvinnodagen den 8 mars lade SVT upp några serier på SVT Play, under rubriken ”Starka kvinnor”. En av dem är Det mest förbjudna, miniserien från 2016, som handlar om Kerstin Thorvall och som bygger på hennes roman med samma namn. SVT presenterar Thorvall som ”en modern kvinna i fel århundrade”, en kvinnlig förebild.

Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg gör sig, inte för första gången, till en nyttig idiot för islamistiska krafter i Sverige. Utan att reflektera över islam som ideologi, hur den muslimska världen ser ut, eller hur moskéer i Sverige finansieras påstår Lindberg att böneutrop är en självklar del av den svenska kulturen.

Botkyrka – långt ifrån lagom. Det har varit kommunens slogan i många år, ett infantilt försök att få Botkyrkas miljonprogram att framstå som ett multikulturellt centrum som sjuder av liv, jämfört med resten av det så kallade ”landet lagom”. Under flera år (möjligen fortfarande, det var ett tag sen jag passerade kommungränsen så jag kan inte säga säkert) illustrerade man dessutom det löjeväckande påståendet med en clown. Det säger en del om det intellektuella djupet hos dem som myntat begreppet. Och kommunen fortsätter att slå sig för bröstet som motpolen till lagom – nu genom att införskaffa svindyra speldatorer för att hindra ungdomar från att bli kriminella.

Idag är det Internationella kvinnodagen och därför tänkte jag att jag skulle skriva lite om en av mina kvinnliga förebilder. Jag har visserligen aldrig träffat henne, men det jag hört berättas om henne gör att jag ändå känner mig mycket nära henne. Och även om jag har skrivit om henne tidigare så hävdar jag att kvinnor av hennes kaliber tål att berättas om många gånger.

Jag har just lyssnat på oberoende dissidenten Pär Ströms redogörelse för det socialdemokratiska steriliseringsprogrammet, som genomsyrade det svenska samhället under flera decennier. Det är minst sagt skrämmande. Inte för att det är något nytt, förstås, men för att det alltid är lika chockerande att bli påmind om den socialdemokratiska människosyn som präglat folkhemsbygget. Citaten från Alva och Gunnar Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan får håret att resa sig på huvudet – de kunde lika gärna vara hämtade från nazisternas Tyskland.

Man kan undra om norrmännen börjar ångra tillsättandet av den svenska Stina Högkvist som avdelningsdirektör för Nationalmuseet. Det har i alla fall höjts en hel del kritiska röster sedan svenskan valde att plocka bort Christian Krohgs berömda målning av Leif Eriksson som upptäcker Amerika. Men den som känner Sverige och de svenska kulturkvinnorna, vars främsta strävan tycks vara att radera betydelsefulla män ur historien, är sannolikt inte förvånad.

Nu vill Expressen slå ner lite på den eländiga och bristfälliga svenska kulturen igen och vad passar väl bättre än att sända ut Valerie Kyeyune Backström på spaning bland verken på Liljewalchs vårsalong? När hon står för kulturrecensionerna kan man vara säker på att det klankas ner ordentligt på allt som kan förmodas vara svenskt. Inte för att det egentligen finns något specifikt svenskt, givetvis, men ändå… Ja, ni fattar. Det som eventuellt finns är ju bara jättedåligt så klart!

Tidningarna fylls just nu av rapporter om Sverigehat. Den muslimska världen hatar oss för att en (!) person bränner en bok och för att polis och socialtjänst följer svensk lag och Turkiet straffar oss för vår ohörsamhet mot islam genom att stoppa vårt inträde i Nato. En hackergrupp med kopplingar antingen till Sudan eller Ryssland – eller båda – hatar oss också och straffar oss genom att överbelasta viktiga samhällsfunktioner. Natos generalsekreterare rycker mest på axlarna och blinkar lite sömndrucket medan gamla avlagda politiker myndigt rynkar pannan och menar att vi borde villkora yttrandefriheten. Så vem står egentligen upp för Sverige?

Det finns ingen hejd på public service och deras ständiga försök att normalisera det strukturella kvinnoförtryck som råder inom islam. Den 15 februari hade Monica Saarinen en verklig högtidsstund då hon i Studio Ett i P1 kablade ut budskapet att även kristna kvinnor täcker håret. Inslaget illustrerades med en muslimsk kvinna i hijab, trots att den huvudbonad som är vanligast bland kristna kvinnor, mantilj, har ytterst lite (om något) gemensamt med den hårt knutna hijaben, såväl utseendemässigt som i hur den används.

När jag skrev en text om svenskkyrkliga prästers oförmåga att acceptera islamkritik hände något märkligt. I kommentarsfältet smög det in kommentarer om hur den feministiska liberalismen är människans fiende och hur islam kan erbjuda något bättre. Det tycks alltså finnas svenska män som anser att en förtryckande religion är bättre för samhället än frihetlig liberalism. Är detta en reaktion på åratals radikalfeminism, som spårat ur mer och mer – eller tycker verkligen konservativa svenska män, i likhet med islamister, att kvinnor är andra klassens människor?

Sällan har en doktorsavhandling skapat så mycket irritation som Sameh Egyptsons, i vilken han avslöjar kopplingarna mellan muslimer och islamister i Sverige och terrororganisationen Muslimska brödraskapet. Det politiskt korrekta ridderskapet formligen darrar av indignation, och är rörande eniga om att fredens religion och dess utövare inte borde få granskas på det här sättet, något som Birgitta Sparf skrivit om här. Även representanter för svenska kyrkan är djupt upprörda, bland annat prästen Anna Karin Hammar, som gör sitt bästa för att misstänkliggöra Sameh Egyptson.

Jag har alltid varit förtjust i februari, denna korta och ofta kalla månad då våren först gör sig påmind genom ett nytt ljus och en gladare, mer intensiv fågelsång. Särskilt ljusa minnen har jag av skoltidens sportlov, som jag i stort sett varje år tillbringade hos min morfar och moster i byn utanför Kristinehamn. Och minnena handlar inte främst om vinteraktiviteter som att åka spark och göra snölyktor. Sånt förekom naturligtvis, men långtifrån varje sportlov. De värmländska vintrarna på 1960- och 70-talen var, i alla fall i de trakterna, ofta gröna och snöfattiga. Nej, minnena handlar mest om de goda samtalen och den trygghet och gemenskap som präglade morfars hem.

Svenska medier är sannerligen underhållande. Det är domedagen från morgon till kväll, med klimatkatastrof, terrorhot och utländsk påverkan, men så plötsligt händer något som gör alla världshändelser ointressanta. Zara Larsson har, från sin upphöjda position, öppnat munnen och kastat ur sig några illa valda ord. Nu är det inte längre domedagen vi förväntas bekymra oss om utan huruvida vi borde prata och flamsa lite mer när vi går på bio.