Det pratas ständigt om ”allas lika värde”. Värre floskel har man sällan hört för vissa människor har förverkat all den värdighet de föddes med. Som kvinnan på bilden ovan, till exempel, som självbelåtet använder sociala medier och sin politiska position (i Vänsterpartiet givetvis) för att sprida urgamla antisemitiska konspirationsteorier.
Vissa datum i mänsklighetens historia etsar sig fast så djupt att de upphör att bara vara siffror i en kalender, och den 11 september 2001 är ett sådant datum. De flesta av oss som levde då minns exakt var vi befann oss när de första osannolika bilderna nådde våra tv-skärmar. Det var en tisdag med en sällsynt klar, krispigt blå hösthimmel över New York. En helt vanlig morgon som på några korta sekunder förvandlades till en kollektiv mardröm.
Det är dags att tala klarspråk om det rödgröna etablissemangets monumentala hyckleri. I decennier har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet bedrivit ett moraliskt korståg mot privata aktörer i välfärden. Från riksdagens talarstolar dundrar de om ”vinstuttag ur skolan” och ”marknadsexperiment i vården” med en ton som antyder att privata företagare är renodlade parasiter på skattebetalarnas bekostnad. Men när strålkastarna släcks och de rödgröna karriäristerna går hem till sina egna skrivbord, förvandlas de moraliska pekpinnarna snabbt till giriga fingrar i just den syltburk de svurit att stänga.
Sveriges etablerade journalistskrå har drabbats av kollektiv panik. Orsaken är civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin (M), som har börjat tillämpa en ny och revolutionerande metod i sin mediehantering: han spelar in sina intervjuer och publicerar dem oavkortade på sociala medier.
Att makthavare ger medborgarna direkt tillgång till hela samtalet, utan filter eller redigering, beskrivs nu av upprörda publicister som ett ”drev mot medierna” och ett ”hot mot demokratin”.
Den tidigare statsministern Ingvar Carlsson tog nyligen till orda på Aftonbladet Debatt för att rikta ett passionerat krav till Ulf Kristersson: regeringen måste sätta ner foten och ”hålla rent” mot Sverigedemokraterna. Carlsson dundrade mot debattklimatet och menade att han inte längre känner igen sitt Sverige. Men det är svårt att ta Ingvar Carlssons oro för den demokratiska anständigheten på allvar när man minns hur hans egen moraliska kompass fungerade under hans tid vid makten.
Centerpartiet har länge talat om Sverige i termer som liknar ett globalt företag. Man pratar om vikten av att vara en ”attraktiv” plattform för människor från andra länder, om global konkurrenskraft och om att locka till sig talanger, kulturer och kapital från hela världen.
Men i denna teknokratiska vision av Sverige har Elisabeth Thand Ringqvist, precis som sina företrädare, glömt en helt avgörande detalj: Sverige är inte ett företag. Sverige är ett hemland.
Jens Ganman hävdar att det pågår ett kulturellt folkmord mot svenskarna. Om det har han skrivit i Kvartal och senare intervjuats av Riks.
Det har gjort många journalister upprörda och indignerade. De varken kan eller vill se den bistra verkligheten utanför de trygga journalistenklaverna i de välmående innerstadsområdena. För det är klart Jens Ganman har rätt. Den mångåriga migrations- och integrationspolitiken, och det eviga tjatet om svenskarnas påstådda rasism, har gjort svenskar till måltavlor för våld i sitt eget land.
Valdagen närmar sig och nu öppnar Schibstedägda nyhetssajten Omni sin annars avgiftsbelagda fördjupning ”Omni Mer” för alla eftersom chefredaktören Markus Gustafsson i sin upphöjda godhet vill hjälpa dig att ”förstå” politiken.
Det vill säga – han vill hjälpa dig ”förstå” att Tidöpartierna är högerextremister och att du måste rösta rödgrönt.
En av vår tids absolut största röster har tystnat. Countrypionjären och låtskrivargeniet Dolly Parton har gått bort vid 80 års ålder. Med en karriär som sträckte sig över sju decennier lyckades hon med det omöjliga: att förena människor över generationsgränser, genrer och politiska klyftor. Från den fattiga uppväxten i Tennessee till världens största scener lämnar hon efter sig en odödlig låtskatt. Samtidigt som det officiella USA nu sänker flaggorna på halv stång över hela landet för att hedra hennes minne, sörjer en hel värld en av musikhistoriens mest älskade pionjärer.
Idag, den 23 augusti, firar vi Köttbullens dag. En rätt som vi svenskar är världsberömda för. ”Swedish meatballs” är ett begrepp i hela världen. Fast inte i Sverige förstås. Här finns det ju ingenting som är svenskt, om du frågar besserwissrar inom politik, medier och kultur.
Ibland undrar jag om det finns en speciell lista som måste bockas av för att man ska kunna göra en film eller tv-serie i Sverige. ”Trans – check, hbt – check, otrevlig vit man – check” och så vidare. Man kan i alla fall tro det när man ser Blodsoffer, den nya svenska krimserien på Netflix.
De flesta av oss är nog eniga om att fallet Jason Arday är en stor tragedi. Storbritanniens yngste svarte professor avslöjades med att ha ägnat sig åt plagiering och att konsekvent ljuga om sina egna bedrifter och valde, efter avslöjandet, att ta sitt eget liv. Men vad är det som är mest tragiskt här? Ja, inte är det den påstådda ”rasismen” i alla fall.
Det är valår om nu någon skulle ha missat det. Det innebär att alla partier sätter upp reklam på relevanta platser. Men får affischerna sitta kvar? Beror helt och hållet på vilket parti det handlar om. En tre meter hög bild av förvirrade C-ledaren Thand-Ringqvist sitter fredad i Bromma men på Stockholms central river självrättfärdiga viktigpettrar ner SD-affischer.
Den 2 februari 1933 möttes polisen av en makaber mordscen i den franska staden Le Mans. Hembiträdena och systrarna Christine och Léa Papin hade slaktat sin arbetsgivare Léonie Lancelin och hennes dotter Geneviève. Offren hittades brutalt mördade, sönderskurna, delvis flådda och med ögonen utslitna. Det var ett av historiens mest bestialiska dåd. Ändå reagerade dåtidens kulturelit med att höja mördarna till skyarna.
I våras fyllde Sveriges bästa dansbandslåt 50 år. I april var det nämligen just 50 år sedan Sten & Stanleys album Bella bella släpptes. Och låten – första spåret på B-sidan om jag inte missminner mig – är förstås Jag vill vara din, Margareta.
Tidernas bästa, som sagt. Tycker i alla fall jag. Men jag erkänner att jag är lite partisk.
Det finns inte mycket som slår en riktigt bra teaterföreställning. Där filmen erbjuder en färdigklippt, statisk perfektion är teatern organisk, rå och djupt intim. Att dela samma syre som skådespelarna, höra deras andetag och se deras sårbarhet utan filter skapar en alldeles särskild form av magi.
En av de mest magiska föreställningarna jag sett är Eirik Stubøs uppsättning av Noréns mästerverk Och ge oss skuggorna med en briljant Örjan Ramberg i en av rollerna.
Kändisar är ett folkslag för sig. Det spelar ingen roll vad de är kända för – att sjunga, skådespela, laga mat i tv eller bara pluta med munnen för sponsorpengar på sociala medier – de tror alltid att de är viktigare än andra och har något att säga. Men varenda gång en kändis öppnar munnen blir det uppenbart att de har huvudet under armen.
Mandatperiodens sista votering blev en dramatisk slutpunkt på ett politiskt år präglat av hårda konflikter. Med knapp majoritet drev Tidöpartierna igår igenom flera av de reformer som den rödgröna oppositionen varit allra mest förbittrade över – från slopad mängdrabatt för grova våldsbrottslingar till skärpta regler för anhöriginvandring.
Igår blev, kort sagt, Sverige ett sundare land.
Det är den tiden igen. Ljuva augusti, med sensommarens alla behag – varma dagar och ljumma kvällar som låter ana att den vackra hösten är på väg. Vi befinner oss i kräftans tid och jag passar därför på att återpublicera en gammal text om denna unika och synnerligen trivsamma svenska tradition.
Under lata semesterdagar har jag lutat mig tillbaka, inte i hängmattan (eftersom jag inte äger någon) utan i balkongstolen och lyssnat på historiska dokumentärer av olika slag. Sveriges Radio har faktiskt en hel del att erbjuda i den vägen. Visserligen är alla avsnitt av P3 Historia mer eller mindre präglade av dagens värdegrund men man får helt enkelt tänka bort såna fånigheter som att Ellen Key var diskriminerad för att kvinnor inte hade rösträtt när hon växte upp (utan ett ord om att män inte heller hade det) och att personer som drottning Kristina beskrivs som ”queer” utifrån en modern tolkning.
En ny avhandling har avslöjat ett fruktansvärt oskick i de svenska skolorna. Det har bevisats att matematikundervisningen till stor del är är baserad på västerländska normer.
Det är för hemskt för att ens föreställa sig. Västerländska normer i ett västerländskt samhälle? Man blir ju mörkrädd! Som tur är har en vidsynt mattelärare i Rinkeby uppmärksammat detta, landat en doktorandtjänst och nu publicerat en avhandling som svart på vitt visar hur provocerande svensk den svenska skolan faktiskt är.
Att seriemördare fascinerar är ett faktum. Det ser vi inte minst på utbudet av så kallat true crime och på det oräkneliga antalet filmer och tv-serier om seriemördare, verkliga såväl som fiktiva. Kriminalhistorien är full av namn som etsat sig fast och ett av de mer makabra fallen är Leonarda Cianciulli, den italienska kvinna som inte bara tog livet av sina offer – utan dessutom gjorde tvål och kakor av dem.
Igår skrev jag en text om min morfar och hans generation. Jag gör det då och då för att tiden och människorna före folkhemsbygget så ofta förminskas och avhumaniseras. Och att det ständiga förringandet av det svenska kulturarvet fått fäste bland människor, det märkte jag tydligt i kommentarsfältet hos en vän som delat texten på sociala medier.
Idag skriver vi den 28 juli 2026. Och det är en mycket speciell dag för mig. Det är nämligen exakt 140 år sen min morfar, Carl Gustav Alexis, först såg dagens ljus.
Ni som följt mig ett tag vet att han förekommer i mina texter då och då. Han var en mycket viktig person under min uppväxt – och tillhörde den strävsamma generation som alltför ofta glöms bort eller ignoreras i dagens samhällsdebatt. Därför skriver jag om honom än en gång.
Få saker retar upp de tre (sammansmälta) statsmakterna och de fina kulturprofilerna så mycket som den svenska etniciteten. Man kan nästan tro att man gjort något ont som fötts just som etnisk svensk för antingen förminskas man till en andra klassens medborgare eller så blir man fråntagen rätten att ens ha en etnicitet.
En av de som verkligen förklarat krig mot etniska svenskar är socialdemokraten Ardalan Shekarabi.
Annika Strandhäll lämnar riksdagen lagom till valet – och i en stor intervju i malliga morgontidningen berättar hon att hennes uppdrag i Socialdemokraterna var att trolla på sociala medier.
Inte för att det var någon nyhet, förstås, även om DN:s reporter framställer det som ett närmast sensationsartat avslöjande. Var och en som följt Strandhälls framfart på sociala medier har fattat det sedan dag ett.
Vithetsforskaren och rasisten Tobias Hübinette har dömts för olaga hot och ofredande. Det är en helt bisarr historia som rullats upp kring honom och hans familjeförhållanden och han är inte den första högprofilerade vänstermannen som visat sig vara en ulv i fårakläder.
Jag är inte ett dugg förvånad. Värdeord som ”antirasism”, ”feminism” och ”socialism” är den perfekta fasaden att gömma sig bakom om man har ett beteende som normalt inte accepteras av omvärlden.
Nog är Sverige ett märkligt land ändå. Sinnessjukt, faktiskt, hur hårt det än låter. Det anses nämligen ”kontroversiellt” att myndigheter ska samarbeta för att deportera människor som uppehåller sig här illegalt. Med en så släpphänt och, faktiskt, fientlig syn på samhället är det inte konstigt att Sverige förfallit till oigenkännlighet de senaste decennierna.
Bonnie Tyler må kallas 80-talsikon men den raspiga rösten var legendarisk redan långt före Total Eclipse of the Heart och Holding Out For a Hero. Jag var 14 år när jag hörde Lost in France första gången. Ett år senare kom låten som på många sätt blev ett soundtrack till den sista tiden i högstadiet och de första stapplande stegen mot vuxenvärlden: It’s a Heartache.
Nu har rösten tystnat. Bonnie Tyler har gått bort.
I morse var det svalt. För svalt för att sitta vid det öppna fönstret i enbart den kortärmade sommarklänningen – men för varmt för en kofta. Dags att ta fram den tunna sommarsjalen alltså. Vilket jag gjorde med glädje. Det är nämligen någonting med den där tunna sjalen som får mig att känna mig extra nöjd med livet.
