”Denna butik tar inte kontanter”. Den snorkiga upplysningen ser vi allt oftare, i takt med att regeringen och bankväsendet i ohelig allians strävar efter att skapa världens första kontantlösa samhälle. Bankerna befattar sig inte längre med de fullt lagliga betalningsmedel som kontanter utgör, vilket har fått mängder med butiker och restauranger att också vägra acceptera kontanta pengar. Att politikerna vill det här lika mycket som bankerna är uppenbart, annars skulle de ha sett till att stävja bankernas folkfientliga strategi. För det finns, för politiker som är lagda åt det maktfullkomliga hållet, en enorm vinst med ett kontantlöst samhälle – det är nämligen det perfekta övervakningssamhället.
Kategoriarkiv: Bitte Assarmo
Idag är det Askonsdagen, och den kristna fastan tar sin början. Även om majoriteten av svenskarna antas vara sekulariserade, kanske rentav ateister, så är det likväl många som bekänner sig till den kristna tron och som därmed går in i fastetiden på djupaste allvar. Men medan den muslimska fastetiden ramadan tycks vara allas angelägenhet, såväl mediernas som politikernas går den kristna fastetiden spårlöst förbi. För när hörde du senast en politiker önska landets kristna en fin fastetid?
Vurmandet för islam och dess traditioner har pågått så länge nu att det blivit mer regel än undantag. Islam får helt enkelt inte ifrågasättas, medan kristendomen har ifrågasatts dagligen och stundligen sedan upplysningstiden tog sin början. Det gör också att det finns en enorm skillnad mellan de båda religionerna.
I Sandvikens kommun tvingas en 89-årig svensk kvinna acceptera att bli duschad av främmande män som arbetar inom hemtjänsten. Diverse uppsatser från olika typer av vårdskolor ger dock vid handen att hemtjänsten generellt har en helt annan inställning när det kommer till äldre invandrare, framför allt muslimer.
I uppsatsen ”Kultur och hemtjänst” framgår att hemtjänsten minsann inte är främmande för att låta vårdtagaren välja – om det är rätt vårdtagare, vill säga:
Nyligen såg jag en brittisk miniserie på SVT Play, Undercover. Det är en thrillerserie som, trots att den var mycket välgjord med bra skådespelare och bra regi, hade mycket märkliga undertoner och gav en fadd eftersmak. Du som inte sett den, men tänker göra det, kan sluta läsa här för texten innehåller ett antal spoilers.
Den som uppehåller sig illegalt i Sverige kan ibland få fördelar som inte ens medborgarna åtnjuter. Det visade sig när Folkhälsomyndigheten informerade om att illegala invandrare – som numera omnämns som ”papperslösa” eftersom det är blivit fult att kalla en spade för en spade – skulle få vaccin mot corona snabbare än medborgare som inte är i riskgrupp.
Trots besöksförbud under rådande pandemi släpptes ett 30-tal anhöriga in till en döende patient på Näl, Norra Älvsborgs Länssjukhus, i höstas. Efter att de, till skillnad från så många andra anhöriga till sjuka och döende, särbehandlats och fått möjlighet att ta farväl passade de på att vandalisera sjukhuset – eftersom sorgen blev för stor. Så beskriver Sveriges radio det inträffade:
Just nu har vi ett riktigt vackert vinterväder här i Stockholm, ja i hela Sverige såvitt jag förstår. Utanför mitt köksfönster ser det ut som ett julkort. Hundarna beter sig som ystra valpar när vi går ut och själv känner jag mig som barn på nytt. Det enda som fattas för att vinterdagen ska vara helt perfekt är den gamla sparkstöttingen, som tyvärr är försvunnen sedan länge.
Det är sällan jag skriver om näthat och nättroll. Det beror på att jag inte blir särskilt upprörd över sånt. När kända skribenter beskriver hur de hatas och hotas i kommentarsfält och på sociala medier brukar jag ofta fundera över hur mycket det egentligen ligger i påståendena. Är det verkligen så farligt med nedsättande kommentarer och ilskna tillmälen?
Under helgen såg jag om filmen Backdraft (Eldstorm), som nyss kommit på Netflix. Jag såg den redan 1991, när den hade premiär, och den är en klassisk dramathriller med brandmän i fokus. Spännande och välgjort, som det oftast är när Ron Howard står för regin, och med Kurt Russell i en av huvudrollerna.
Jag vet inte vad jag hade väntat mig, när maken och jag lutade oss tillbaka i soffan för att se om den gamla storfilmen, men faktum är att jag blev närmast euforisk. Inte på grund av vare sig handling eller specialeffekter, även om båda delar är mycket bra, utan på grund av att den helt enkelt kändes så befriande naturlig. Idag, när alla film- och serieskapare ängsligt sneglar åt alla håll och kanter för att göra film som är anpassad efter minoriteter av olika slag, är det en härlig känsla att sjunka in i en film där storyn får vara just en story utan politiskt korrekta inslag som bara vävs in för sakens skull.
Igår nåddes jag, som så många av andra, av nyheten att Lars Norén gått bort. Och fast jag inte kände honom personligen greps jag av en nästan outhärdlig sorg. Alla dessa teaterupplevelser, all gråt, alla skratt… Få dramatiker har gripit tag i mitt hjärta så som Lars Norén.
Finns det en ”strukturell antirasism” i svensk kollektivtrafik? Den frågan ställer min kollega Mohamed Omar i en text här på Det Goda Samhället. Han har inget svar, men det har jag. Okej, det är inte ett vetenskapligt underbyggt svar, det erkänner jag, men det är dock ett svar baserat på åratals erfarenheter. Jag svarar ja – och tillägger dessutom att den strukturella antirasismen inte bara är ett faktum i kollektivtrafiken utan även i andra sammanhang.
”Det är inte bara Donald Trump som har förlorat tillgången till sina sociala medier. I december 2020 stängdes den svenska kanalen Swebbtv på Youtube. Det är en kanal som innehåller mycket hårda ord om både invandrare och invandringspolitik. Detta blandas med en djup misstro mot politiker, banker, storföretag, klimathotet och coronapandemin.”
Det är kanske en konstig fråga, särskilt i samband med samtidsdebatt och opinionsbildning, men det är likväl en fråga jag stundom ställer mig. Det är förstås lätt att hävda att vinbärskräm inte har något gemensamt med aktuella samhällsfrågor men om man bara skrapar lite på ytan så kan man ändå skönja vissa beröringspunkter mellan vinbärskrämen – det vill säga frånvaron av den – och det samhälle vi idag lever i.
I dagarna hade Netflix dokumentär om Richard Ramirez premiär. I en miniserie på fyra delar får vi möta överlevande offer, anhöriga till de mördade, de utredande poliserna och delar av den journalistkår som bevakade den brutale och oberäknelige pedofil, våldtäktsman, rånare och seriemördare som härjade i Los Angeles 1985 under benämningen The Night Stalker.
I skenet av makthavarnas hyckleri när det handlar om att följa de egna restriktionerna och rekommendationerna är det intressant att se att de som utnyttjat sin ställning försvaras av en vänsterpartist. Karin Rågsjö, riksdagskvinna som säger sig sträva efter jämlikhet och rättvisa, har på Twitter uttryckt ett starkt stöd för de julshoppande och semesterresande makthavarna och raljerar över människor som tagit illa vid sig av hyckleriet:
Jag har just sett dokumentärserien ”Mommy Dead and Dearest” på HBO. Det är inte första gången jag ser den, jag har faktiskt sett den två gånger tidigare, men den är så intressant att den tål att ses många gånger.
”Mommy Dead and Dearest” handlar om Dee Dee Blanchard och hennes dotter Gypsy Rose – ett av världens mest kända fall av den fruktansvärda psykiska sjukdom som kallas Münchhausen by proxy, eller Münchhausensyndrom genom ombud som man ibland säger på svenska.
Läser om en man som blev mördad när han tog ut pengar vid bankomaten. En handling som många av oss gör regelbundet, precis lika vardaglig som att handla en liter mjölk eller en dosa snus i kiosken, men som i det här fallet ledde till döden.
Det fanns många vittnen till mordet, sannolikt kunde flera av dem beskriva hur mördaren såg ut. Likväl klämmer polisen bara ur sig en beskrivning av mannens kläder. Hur är det möjligt? Det är ungefär lika intetsägande och meningslöst som när de vid ett annat tillfälle gav signalement på en grå moped. Det är ett hån mot hela samhället och i förlängningen innebär de vaga signalementen faktiskt att polisen i praktiken lierar sig med de kriminella.
Efter Dan Eliassons semesterresa till Kanarieöarna står det klart att han inte tänker be om ursäkt för sitt dåliga omdöme. Hans resa var tvärtom självklar. Den var nämligen nödvändig.
– Jag har gjort bedömningen att resan är nödvändig. Jag har en dotter som vistas här och som jobbar här. Och jag firade jul med henne och min familj, sa Dan Eliasson till SVT.
2020 är över och det nya året inleddes med att Dan Eliasson, generaldirektör för MSB, förklarar för medborgarna att hans semesterresa till Kanarieöarna var ”nödvändig”. Varför? Han behövde få träffa sin (vuxna) dotter under julhelgen.
Om några år, när vi tänker tillbaka på 2020, är det förstås coronaviruset som kommer att uppta våra tankar mest. Tusentals döda, medan politiker och myndigheter gömt sig bakom en självrättfärdig statsepidemiolog och tillbringat dagarna med att anordna pressträffar och förmanande och grötmyndiga statsministertal. Det är allvar nu, allvar nu, allvar nu – samma ord, samma ansiktsuttryck och samma lilla svenska flagga på kavajslaget varenda gång.
Lagom till jul passade komikern Marika Carlsson, med Expressens entusiastiska bistånd, på att ge en känga åt landets alla kristna. I tidningen förkunnades att hon ”fortsätter att provocera” och att hon kallar bibeln för en ”skitbok”.
”Jag provocerar ju den religiösa, kristna världen ganska brutalt” säger Marika Carlsson själv i artikeln. Och som vanligt framställs provokationer mot just kristna som något friskt, fräscht och coolt. Marika Carlsson ”gör upp” med sin kristna barndom, får vi veta, och hennes researcharbete är gediget:
Det var längesen jag var så naiv att jag trodde att ledande politiker lever som de lär. Därför blev jag inte ett dugg förvånad när justitieminister Morgan Johansson var ute och trängdes i mellandagsrean tillsammans med sina livvakter. Han och hans vänner i den politiska adeln står ju trots allt över sådant som vi vanliga dödliga ska rätta oss efter.
Dagarna innan jul uttryckte sig hans chef, statsminister Löfven, så här:
Nyligen grundades Svenska Kulturstiftelsen, en stiftelse som vill uppmärksamma vår svenska kultur och bidra till en levande, samtida svensk kultur som kan bära oss in i framtiden.
Det är ett oerhört välkommet initiativ, då svensk kultur sedan länge generellt är mycket styvmoderligt behandlad av just de människor och organisationer som säger sig företräda den.
Ett talande exempel på det är museernas utspel om ”paradigmskifte”, som det skrevs om för några år sedan, då Västerbottens museums VD Ulrika Grubbström gjorde klart att det var dags att ”släppa 1800-talsbondgården och fundera på om vi kan nyttja husen och berätta andra berättelser”.
Julen är här, risgrynsgröten är färdig att avnjutas och Jansson står i ugnen och sprider väldoft. Hos oss är det traditionell svensk julmat som gäller, med skinka och dopp i grytan, rimmad oxtunga, köttbullar och prinskorv, Jansson och olika sorters sill. Och så grisfötter, förstås. Kokta och serverade som aladåb, precis på samma sätt som mamma gjorde och mormor före henne. Om jag måste välja en enda favorit bland det svenska julbordets alla delikatesser så är det just grisfötterna. Det är bland det godaste jag vet.
Politisk korrekthet – eller wokeness som det kallas i Storbritannien – når nya höjder av absurditet när Channel 5 drar igång inspelningarna av en ny serie med Tudorkungen Henrik VIII och hans hustru Anne Boleyn i fokus. I den nya serien spelas Anne Boleyn av den svarta skådespelerskan Jodie Turner-Smith.
Just vid den här tiden, kring jul, tänker jag lite extra mycket på min familj, och i synnerhet den del av familjen som inte längre finns med oss. Det är tyvärr numera de allra flesta, inklusive båda mina föräldrar, så det finns många människor att plocka fram ur hjärtats minnesarkiv nu när julen klappar på dörren. Och inte bara människorna utan också de sammanhang, den kultur, de levde i.
Idag är det många som inte vill låtsas om att det har funnits en annan tid i Sverige – en tid då människor värnade sitt land och sin särart och tog hand om varandra. Idag får vi istället höra påståenden om att svensk kultur inte existerar och att etniska svenskar är lika ovanliga som vita älgar.
Tänk vad ett enda litet inlägg på Instagram kan betyda! För ett tag sedan flimrade det förbi en kopp buljong i mitt flöde, med följande text:
”Om du blir sugen på nåt på eftermiddagen men inte vill dricka kaffe/te. Gör som tanterna och farbröderna gjorde när jag var barn: Drick en kopp buljong! Som tilltugg kan man ta en bit knäckebröd och doppa. Jättegott och underskattat!”
