Aftonbladets Anders Lindberg är bekymrad. Sverige har blivit så hårt. Det är så många tjuvnyp, så mycket fulspel. Tänk om alla bara kunde vara sakliga. Som Lindberg själv.

Det är budskapet i en präktig liten krönika som Lindberg skrivit efter C-ledaren Hatts avgång. Men Lindberg lever inte som han lär. Det har den digitale kreatören Hans Thannerstig visat i ett mycket läsvärt inlägg på Facebook där han listar 100 av de rubriker som prytt Aftonbladets ledarsida sedan valet 2022.

Knappt ett halvår på partiledarposten blev det för Centerns Anna Karin Hatt. Själv säger hon att hon slutar på grund av hat och hot. Men i vad består detta hat och dessa hot? Det har hon inte klarlagt. Istället har hon valt att vara så vag som det bara är möjligt. Det är inte förtroendeingivande – istället har det gett upphov till många spekulationer bland medborgarna.

Hennes svepande argument bidrar dessutom till att urvattna begreppen ”hat” och ”hot”.

Idag är det Kanelbullens dag – en matdag som verkligen etablerat sig på bred front i det svenska samhället. Det finns det ett ganska uppenbart skäl till. Kanelbullen är inte bara generellt älskad utan också en del av det svenska kulturarvet – och vi svenskar älskar våra traditioner.

När jag säger ”vi svenskar” så menar jag vanligt folk, inte de som sitter på tidningsredaktioner eller på högskolor och universitet. De finner ofta svenska traditioner oroande.

Vi har hört det förut, till vår leda faktiskt. Imamer som från moskéerna i svenska städer basunerar ut odemokratiska budskap. Nu senast är det imamen Saleh Abouelenen som undervisar en fullsatt moské i Kristianstad om hur man bör slå sin hustru.

Jag ställer samma fråga som jag alltid gör när de här styggelserna avslöjas: Hur är det möjligt att dessa destruktiva krafter får fortsätta verka i Sverige?

Det finns mallgrodor. Och så finns det mallgrodor de luxe. En av de sistnämnda är en journalist som lystrar till namnet Victor Johansson och som bland annat skriver fina kulturtexter på Svenska Dagbladet.

”Toxisk maskulinitet” pratas det ofta om. Men den goda manligheten, den nämns sällan. Ändå är den så oändligt mycket mer utbredd och finns omkring oss i livets alla skeenden. Och utan den skulle vi kvinnor förmodligen stå oss ganska slätt.

Jag älskar tidiga mornar. Ofta vaknar jag i ottan, långt innan det blir ljust, och det är sällan jag har lust att somna om. Jag brukar gå upp och koka en kanna kaffe istället och sen sätter jag mig vid köksbordet och filosoferar om stort och smått. Mest smått, om jag ska vara helt ärlig.

Netflix har just släppt en dokumentär om den norska prinsessan Märtha Louise, som revolterar mot sin familj genom att hänge sig åt allehanda idiotier. Hennes livskamrat – eller åtminstone partner för tillfället – är en ökänd ”schaman” som poserar sig fram genom tillvaron och får korkade kvinnor på fall.

Just korkade kvinnor. Men i mediebruset utmålas kvinnor som Märtha Louise som ”starka”.

Lunds Universitets omhuldade Hamas-anhängare Andreas Malm föräras Leninpriset. Det säger en del om vad det priset innebär. Tre av fyra tidningar på bilden här ovan kallar honom för ”klimatforskare”. Endast Hallands Nyheter nämner saker och ting vid dessa rätta namn.

Själv skrev jag om Andreas Malm här på DGS i april 2024. Idag återpublicerar jag delar av den texten om någon missat Malms vurmande för terror – och, för den delen, universitetsledningens undfallenhet för densamma.

Jag hade tänkt skriva något litet om Charlie Kirk och om den samlade vänsterns reaktioner på mordet. Men jag har tvekat. För vad är det för mening? Vad skulle jag kunna skriva om det här, som andra inte redan skrivit? Samtidigt är det svårt att släppa att en debattör, som vinnlagt sig om att alltid vara artig, resonabel och villig att argumentera sakligt, blivit mördad för att han tänker och tycker ”fel”.

Frågan jag ställer mig är: Hur lång tid dröjer det innan samma sak händer i Sverige?

Nu är Sveriges kulturkanon klar. Och det är en gedigen och genomtänkt lista som nu tagit form under historikern Lars Trägårdhs ledning. Insikt, mod och kunskap präglar urvalet, som sammanfattar vårt svenska kulturarv och vår historia på ett sätt som värmer både hjärta och själ.

Idag, den 2 september, ska den svenska kulturkanon presenteras. Inte en dag för tidigt och något som borde ha införts för längesen. Det är alldeles självklart att det finns verk som har, och ska ha, en speciell betydelse för det svenska samhället och det svenska folket och som ska göras gripbart för nya invånare som kommer hit.

För många kulturjournalister är dock kulturkanon ett rött skynke. Varför?

När jag var ung tyckte jag att det var oerhört märkligt att begreppet ”kommunist” var så infekterat i många andra länder. Här i Sverige var det ju helt accepterat – och VPK:s store ledare C-H Hermansson var högt ansedd av många långt utanför det egna partiet. Det var först när jag blev lite äldre som jag insåg att kommunism är samma totalitära ideologi som nationalsocialism och fascism och att den svenska acceptansen för kommunism är totalt ovärdig ett samhälle som anser sig stå för goda värderingar.

Nu avslöjar Sveriges Radio att ”allt fler äldre dricker för mycket”. Det skapar en oro hos personalen. Man kan undra varför detta kommer just nu. Kan det bero på att hemtjänsten desperat vill flytta fokus från andra och mycket värre problem?

Födelsedagarna duggar tätt i min familj så här års – idag den 9 augusti skulle min mor ha fyllt 97 år om hon hade levt. Men hon dog 2012, 84 år gammal, och lämnade familjen i stor sorg och saknad som kärleksfulla mödrar gör.

Min mammas födelsedag brukade alltid firas med kräftor. Det passade ju perfekt så nära inpå den festliga kräftpremiären och det var tradition i både mammas och pappas barndomshem – och i deras föräldrars. Numera får vi dock lära oss att svenskarna inte åt kräftor före nationalromantikens intåg i slutet av 1800-talet. Ett led i att förvanska vår historia och förminska vår kultur och våra traditioner för att göra oss mer lättmanipulerade när klåfingriga politiker prompt vill få oss att acceptera kulturfenomen som inte hör hemma här.

Strukturell grooming, helt enkelt

En trend som verkar ha kommit för att stanna är trenden att uppoffra sig för klimatet. Ju mer man avstår ifrån, desto bättre. Men det ska naturligtvis inte ske obemärkt. Alla ska veta om hur god och fin man är, annars är det meningslöst.

Den massiva kampanjen för att Sverige ska ta emot patienter från Gaza fortsätter – parallellt med att det åter larmas om hur vårdpersonalen går på knäna. Hur ska de ha det egentligen?

Svenska main stream-medier fortsätter att kabla ut uppgifter direkt från Hamasstyrda organisationer och så kallade myndigheter, utan att för ett ögonblick beröra Hamas roll i det som händer i Gaza. Men genom det fria internet får vi faktiskt också ta del av sanna berättelser.

Detta är en sådan. Det är berättelsen om Nour Atallah, en palestinsk kvinna med ont i sinnet.

Jag börjar tappa räkningen på hur många texter jag skrivit här på Det Goda Samhället med fokus på public service och dess bristande opartiskhet. Ärligt talat börjar det känna rätt tjatigt. Samtidigt tänker jag att det måste lyftas, ju oftare desto bättre och av så många som möjligt. Så jag hoppas ni, kära läsare, har överseende med att jag än en gång tar upp det.

Denna gång gäller det ett upprop som startats av den tidigare Expressen-anställda Magda Gad som nu startat eget. Hon har samlat 500 namnunderskrifter från så kallade ”kulturpersonligheter” som kräver att medierna lägger mer krut på att kritisera Israel.

Det är längesen Sveriges Television fungerade som den opartiska public service-kanal den har i uppdrag att vara (om den nu någonsin gjort det, vilket är högst tveksamt) men när det gäller Hamas krig mot Israel har den skattefinansierade medieplattformen tappat det fullständigt. De kablar ut krigsporr, med osäkra källor, i parti och minut och presenterar siffror som kommer direkt från terror-Hamas. Man kan alltså kallt räkna med att en överväldigande majoritet av deras källor är partiska och därmed icke tillförlitliga.