Jag kan förstå om den frågan provocerar men den är helt ärligt menad. Inte för att jag tror att kvinnor är mer opålitliga än män, eller vice versa, rent generellt. Det handlar om kvinnors biologiska behov av att vara omhändertagande. Normalt har det uttryckts i ett fokus på familj och närstående. Men vad händer med denna nedärvda egenskap i ett samhälle där familjen slagits sönder och beskrivs som en ”kvinnofälla”?

Någonstans måste ju den här biologiska egenskapen komma till uttryck – och vi vet var. Vi har sett många exempel på hur det påverkar samhället att kvinnor innehar positioner som kräver styrka och förnuft och ett åsidosättande av det emotionella. De agerar ofta på ett sätt som går tvärsemot samhället, och folkets, bästa.

Ta fallet med de ensamkommande barnen, till exempel, en stor majoritet var vuxna män som ljög om sin ålder för att få en gräddfil in i Sverige. Vem kan någonsin glömma alla dessa hysteriska kvinnor som ställde sig på barrikaderna för att dessa ljugande män skulle få barnstatus?

Vad var det som drev de här kvinnorna? Styrka och förnuft?

Jo, tjena. Nej, de av känslor. Missriktade moderskänslor i kombination med de romantiska känslor som genomströmmade forna tiders fina, sysslolösa damer som lät sig svepas med i tantsnuskiga shejkromaner.

Skillnaden är att de här ”shejkerna” bokstavligt talat knackade på dörren och aktivt ville komma in. Det var ju rena julafton för lättflirtade fruntimmer som behöver få utlopp för sitt omhändertagandebehov samtidigt som de dessutom kan få lite spänning på köpet.

Det här är samma slags kvinnor som skriver brev till dömda våldsverkare på anstalt, som viftar med palestinaflaggor och får något simmigt i blicken när de ser en skäggig islamist.

Som, när de är satta som myndighetschefer, gråter istället för att peka med hela handen.

Som utan att blinka betalar ut skadestånd till en våldtäktsman – för att han själv ljugit om sin ålder.

Som, i egenskap av polis eller myndighetsperson, springer kriminellas ärenden.

Som, från åklagarpositionen, underlåter att begära utvisning för utländska våldsverkare.

Därför att det är synd om dem. Våldsbrottslingarna. Mördarna. Männen som kommer hit och låtsas vara barn. De kriminella.

Det var väl så mamman i Vänersborgsfallet resonerade. En mamma som släppt in ett ensamkommande ”baaarn” i sitt hem där det också fanns en 13-årig dotter. ”Baaarnet” våldtog och förgrep sig på familjens dotter, vid upprepade tillfällen i hennes eget hem. Under rättsprocessen valde flickans mamma att aktivt försvara och vittna till förmån för gärningsmannen. Hon tog mannens parti, tonade ned dotterns berättelse och ifrågasatte dotterns trovärdighet till förmån för den asylsökande mannen. Målet avgjordes i Vänersborgs tingsrätt under målnummer B 2993-20.

Den här mamman är inte ensam. Tvärtom – de är många, dessa kvinnor. De kan inte styra sina egna känslor och har noll koll på att det mest grundläggande i ett samhällsbygge är att sätta sina närmaste före de egna behoven.

När de här kvinnorna hamnar på höga maktpositioner blir de direkt demokratihotande.

Jag inledde den här texten med en fråga: Kan man verkligen lita på kvinnor i skarpt läge?

Det är en retorisk fråga för svaret är alldeles uppenbart. Och det är ett nej.

Bild: Pixabay