Mohamed Omar

Sedan jag lämnat islam stöter jag ibland på åsikten att svensk religionsfrihet betyder att man inte får kritisera islam, eller till och med att man måste respektera islam. Det är framför allt muslimer som tycker att jag ska hålla tyst ”eftersom i Sverige får man tro vad man vill”.

Jag får inte detta att gå ihop: i Sverige får man tro vad man vill, därför får du inte säga vad du tycker om min tro! Jag gissar att det inte är den svenska religionsfriheten som är den högsta principen för dem som resonerar så. De har sannolikt en annan princip som för dem står över religionsfriheten – och det är deras islamiska tro.

Men de vill inte säga att ”enligt min islamiska tro, så måste du vara tyst”, eftersom de befinner sig i Sverige och vill ha stöd av andra. Här, i ett icke-islamiskt samhälle, skulle en sådan hållning inte uppfattas som rimlig. Så de säger alltså i stället ”i Sverige har vi religionsfrihet, vilket betyder att du inte får ha en negativ uppfattning om islam”.

Läs mer →

Mohamed Omar

När man läser om luciafirandet på nätet stöter man ofta på åsikten att firandet ”inte har någonting att göra” med helgonet Lucia från Syrakusa. På sajten Högtider och traditioner står det så här:

Att vi i Sverige firar lucia den 13 december har egentligen ingenting med helgonet Lucia att göra utan härrör från det faktum att vintersolståndet på medeltiden inföll just runt 13 december.

I boken Svenska traditioner (2007) skriver folkloristen Jan-Öjvind Swahn så här:

Men flickans reliker och legend är, när det kommer till kritan, helt irrelevanta när det gäller den skandinaviska Lucian – hon och helgonet har bara almanacksdagens namn gemensamt.

Jag är inte folklorist, men jag är tveksam till det kategoriska påståendet att vårt luciafirande inte skulle ha någonting med helgonet att göra. Namnet Lucia är ju någonting, inte ingenting.

Helgonet Lucia levde i Syrakusa på 300-talet där hon ska ha dött martyrdöden. Enligt legenden bar hon ner mat till de förföljda kristna i katakomberna. Hon bar ljus i en krans på sitt huvud för att se vägen i mörkret.

När Sverige kristnades blev vi införlivade i den romersk-katolska kyrkan. Katoliker firar Sankta Lucia den 13 december, alltså gjorde vi svenskar också det eftersom svenskar var romerska-katoliker i minst 500 år. Så under hela vår medeltid var Lucias dag en bemärkelsedag.

Läs mer →

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av Tankar från framtiden (inspelat 11/12) pratar jag med Det Goda Samhällets skribent Jan-Olof Sandgren om FN:s migrationsavtal: ”Global compact for safe, orderly and regular migration”. Vår regering skrev på avtalet den 10 december. Men är det bra för Sverige? Nej, menar både jag och Sandgren.

Flera länder, som styrs av regeringar som sätter sina länders intressen främst, har hoppat av. USA och Israel är inte med. Inte heller Australien, Österrike, Polen med flera. Men Sverige vill ju fortfarande spela ”den humanitära stormakten” på den globala scenen.

Avtalet är inte juridiskt bindande, men kommer så klart att användas av öppna gränser-förespråkare för att utöva press: ”Vi har ju skrivit på avtalet, så nu måste vi göra si och så”.

I Global Compact talas det om vikten att ”eliminera” rasism riktad mot migranter, men ingenting om den rasism och den kriminalitet som drabbar ursprungsbefolkningarna i mottagarländerna. Det talas vidare om ”intolerans”, men ingenting om den intolerans som vunnit spridning i västvärlden genom islamiseringen, ett fenomen som är en direkt följd av massinvandringen.

Läs mer →

Mohamed Omar

Det här är ännu en julfilm som utspelar sig i Los Angeles. Jag har ju tidigare i denna serie skrivit om filmerna Less Than Zero och Lethal Weapon, båda från 1987. Die Hard blev sommarens blockbuster – trots jultemat kom den ut i juli – och gjorde Bruce Willis till stjärna som den tuffe – och kvicke – snuten John McClane från New York. Vem har inte hört frasen ”Yippee ki-yay, motherfucker”?

Johns fru Holly (Bonnie Bedelia) har flyttat till Los Angeles sedan hon fått jobb på Nakatomi Corporation. Det är när han besöker henne under julhelgen som han hamnar mitt i ett gisslandrama. Vad som verkar vara kommunistiska terrorister tar över skyskrapan där Nakotomi har sina kontor. Terroristerna kraschar julfesten och Holly och resten av personalen tas som gisslan. Polisen utanför belägrar skyskrapan, medan John kämpar ensam på insidan.

Den enda tomten i den här filmen är en död terrorist. Efter att John brutit nacken på honom och tagit hans maskingevär, sätter han på en tomteluva på liket, släpar in det i en hiss och skickar ner det med ett meddelande till skurkbossen: ”Now I have a machine gun. Ho ho ho”.

Media blir inte snällt behandlade i filmen – eller snarare media är inte snäll. Vi har den skrupellöse journalisten Richard Thornburg (William Atherton) som gör vad som helst för en story. Han tränger sig till och med in folks hem – låter det bekant? Han armbågar sig till och med in i MacClanes hem för att intervjua barnen. Men det skulle han inte ha gjort, för Holly är en sådan där otäck ”hatare” som ger journalisten, ”demokratins stöttepelare”, en hård smocka. Förutom detta så står grabbarna för våldet och fru McClane intar mer eller mindre rollen av jungfru i nöd.

Läs mer →

Mohamed Omar

Till tonerna av Bobby Helms femtiotalslåt ”Jingle Bell Rock” visas vi en nattlig vy över Los Angeles. Det är jul, fastän filmen konstigt nog kom ut i mars 1987. En ung halvnaken blondin, hög på kokain, går ut på balkongen och ser ut över staden. Hon befinner sig högt upp. Efter en kort stund gör hon ett hopp rakt ut i luften, kraschlandar på ett biltak och dör.

Den här filmen är en så kallad ”buddy cop-film”, det vill säga den handlar om vänskapen mellan två poliskollegor. Den ene är har just fyllt femtio, den andre är runt trettio. Den ene är svart, den andre är vit. Den ene lever ett ordnat liv med fru och barn, den andre lever som en luffare i en husvagn. Den ene är mentalt stabil och försiktig, den andre är vårdslös, häftig och självmordsbenägen.

Men trots alla olikheter, så blir Roger Murtaugh (Donald Glover) och Martin Rigg (Mel Gibson) kompisar och börjar lita på varandra. Jag tycker mig ana en ansats att ”utmana stereotyper” då den svarte karaktären är den skötsamme i villan – en riktig Huxtable-familj – medan den vite är den stökige. Alla tror att Riggs är knäpp eller att han simulerar för att få en ”psycho pension”, men han är egentligen ”bara” sorgsen. Han sörjer sin fru som gick bort i en bilolycka. I en välspelad scen sitter Riggs i soffan i sin husvagn, stoppar pistolen i munnen och överväger självmord. I bakgrunden står teven på med någon tecknad julshow med Snurre Sprätt.

Läs mer →

Mohamed Omar

Den här filmen kom ut 1987 under min barndom, så den hör väl på sätt och vis till min barndoms filmer, men den är allt annat barnvänlig. Filmen utspelar sig under julen, men är inte ett dugg julmysig. 80-talet var glatt, men karaktärerna i Less Than Zero är inte glada, snarare trasiga.

Clay Easton, spelad av Andrew McCarthy, läser på ett college på östkusten, men reser hem till Los Angeles över julen. Där återförenas han med sina gamle vän Julian (Robert Downey Jr.) och ex-flickvännen Blair (Jami Gertz). Mycket har förändrats sedan de tre skildes åt efter high school. Blair sniffar kokain ganska ofta – och Julian har knarkat ner sig.

I Clays brevlåda ligger en inbjudan till en julfest: ”Let’s fuck Christmas”. På festen är stämningen hög på mer än ett sätt. Clay känner alla, alla känner Clay. Han gör något som inte hade varit ok efter #metoo – han klappar en tjej på baken. Och så växlar han några ord med gamla skolkamraten Rip (James Spader) som numera langar knark. ”You look like you could use a little Christmas cheer”, säger Rip och tar fram något slags preparat. Clay är en klok ung man och tackar nej.

Läs mer →

Mohamed Omar

Ingen tomte så långt ögat kan se, men en julgran skymtar förbi. Rocky IV brukar inte klassas som en julfilm, även om den avgörande fajten står på juldagen i Moskva. Kallt krig råder och boxaren Rocky reser till Sovjetunionen för att upprätta USA:s ära efter att ryssen Ivan Drago, spelad av Dolph Lundgren, slagit amerikanen Apollo Creed så hårt att han dött. Apollo var Rockys vän och tränare. Så det handlar också om att ta hämnd.

För svenska kids var det en stor grej att Dolph var med. Bara det gjorde att man ville se den. Vi förstod inte så mycket av kalla krigets politik, men fajterna gillade vi desto mer. Något jag knappt tänkte på då är det konstiga i att Apollo tillåts bli ihjälslagen i ringen. Mitt framför ögonen på publik, journalister, tränare, domare och andra. Visserligen säger han till Rocky att matchen inte får stoppas, men ett sådant löfte kan man väl inte bry sig om när någon håller på att dö. Och varför ingriper inte andra?

För Apollo är det inte bara en fajt mellan två boxare utan mellan öst och väst. Han är patriot och tål inte att se USA förödmjukas: ”Jag måste lära den där killen att boxas – amerikansk stil.” Inför matchen, som blir hans sista, är han segerviss. Han har klätt sig i de amerikanska färgerna och dansar till James Browns käcka låt ”Living in America”. Desto mer tragisk blir Apollos död. Den stele ryssen är oberörd: ”If he dies, he dies.” Det är klart att Rocky inte bara kan låta honom komma undan.

Läs mer →

Mohamed Omar

Igår den 6 december var det Sankt Nikolaus dag. Hans namn finns fortfarande kvar i vår svenska almanacka. Samma dag uppmärksammade teologen och debattören Ann Heberlein en konstig annons från varuhuset Åhlén.

Annonsen låter meddela att ”en riktigt svensk jul har tysk gran, holländskt saffransbröd och turkisk tomte”.

Ann Heberlein ringde upp Åhlens kommunikatör för att ta reda på vad de ville ha sagt med sin konstiga annons.

”Vill ni kanske ägna er åt folkbildning?” sa Heberlein. ”I så fall kan jag upplysa dig om att den tomte ni avser, Sankt Nikolaus var en grekisk biskop…”

Hahaha! Åhlens är inte först med att sprida fejk news om tomtens turkiskhet. Julen 2017 visade Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman prov på samma okunnighet och lika stor iver att ”dekonstruera” svensk kultur.

I krönikan ”Nu tändas tusen juleljus – och tomten är far till de fejkade nyheterna” (23/12 2017) påstod han att jultomten var turk. Budskapet var att hans egen tidning är seriös, men att hans politiska motståndare, sådana där ”högerpopulister”, är oseriösa typer som sprider fejk news.

Läs mer →

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 5/12) pratar jag med Sameh Egyptson som är forskare i interreligiösa relationer vid Lunds universitet. Han är aktuell med boken Holy White Lies om Muslimska Brödraskapets verksamhet i Sverige. Brödraskapet grundades i Egypten 1928 med målet att upprätta en islamisk stat.

Egyptson kommer själv från Egypten och kan arabiska, vilket är behändigt då man gör research för en sådan här bok, då islamister ofta säger en sak på svenska, en annan på arabiska. Boken, som finns på både arabiska och engelska (och som jag ännu inte har läst), kastar ljus över Brödraskapets ljusskygga ideologi och strategi. Egyptson har läst böcker, artiklar och andra dokument på arabiska. Men han har också tittat i svenska arkiv.

Mehmet Kaplan, som var minister i den socialdemokratiska regeringen, sade utåt att han inte stödde Sveriges Muslimska Förbunds (SMF) krav på särlagstiftning för muslimer.

I en intervju för Svenska Dagbladet 29/4 2006 sa han:

”Det här har ingen som helst förankring i någon av våra organisationer. Detta är ickefrågor för oss. Jag har också pratat med vice ordförande i SMF som inte heller känner till det.”

Men Egyptson har hittat ett protokoll från ett årsmöte där man beslutat att kräva särlagstiftning för muslimer. Och protokollet är undertecknat av Kaplan.

Läs mer →

Mohamed Omar

Det här är en film som jag och mina kompisar såg många gånger på 80-talet. Jag tänkte inte på den här skräckkomedin som en julfilm förrän ganska nyligen. Vi gillade de elaka och coola små gröna varelserna – gremlinerna – som härjade i småstaden Kingston Falls. Julen utgjorde en kuliss som man inte ägnade så mycket uppmärksamhet. När jag nu ser om den är det tvärtom: gremlinernas upptåg intresserar mig inte, däremot stämningen, kostymerna och tidsandan. På Internet ser jag att filmen numera räknas som en julklassiker.

En gremlin är en slags troll eller smådjävul, men jag skriver gremliner för att vara tydlig med att det är filmens varelser jag syftar på. Hur som helst, i den idylliska amerikanska småstaden Kingston Falls (har vissa likheter med Bedford Falls i julklassikern It’s a Wonderful Life från 1946), bor en uppfinnare vid namn Randall Peltzer. Detta år vill han köpa en riktigt speciell julklapp åt son Billy och beger sig därför till Chinatown i New York.

I en mörk gränd i Chinatown hittar han en skum butik full med konstiga föremål. Butiken ägs av en gammal kinesgubbe vid namn Mr. Wing. Randall hittar det han söker, en söt liten lurvig varelse kallad ”mogwai”. Det här husdjuret ska Billy få till julklapp, tänker han. Men den tystlåtne gubben, som står och puffar på sin pipa, vill inte sälja. Man förstår att en mogwai inte är som vilken valp som helst.

Läs mer →

Mohamed Omar

Så här i advent tänkt jag berätta om ett antal julfilmer från min barndom som jag vill tipsa om. Den första är A Christmas Carol från 1984, den enligt min mening bästa filmatiseringen av Dickens julsaga.

Filmen innehåller inte ett spår av ironi utan är innerlig och sentimental från början till slut. George C. Scott presterar fint som den snåle och bittre gubben Ebenezer Scrooge. ”Bah! Humbug!” fnyser han när man önskar honom god jul.

Berättelsen är bekant och jag ska inte återge den här. Jag såg om filmen innan jag satte mig ner för att skriva det här och jag fäste mig vid att Scrooge, efter att han gjort bättring, säger att han ska ta låta det förflutnas, samtidens och framtidens andar sträva inom honom.

Det är lättare sagt än gjort. Att komma ihåg det som hänt och dra lärdomar. Att leva i nuet. Och att beakta de framtida konsekvenserna av sina handlingar.

En annan sak jag tänker på, och det är förmodligen en hädisk tanke, är att om Scrooge inte varit snål, så kanske han inte hade blivit så förmögen, och om han inte varit förmögen, hade inte efter sin omvändelse kunnat göra så mycket gott med sin förmögenhet. Men man vill nog säga att Scrooge gick för långt, så att annat blev lidande.

Ingenstans förkastar Dickens rikedomen som sådan, han klandrar Scrooge för att han inte delar med sig. Men omvändelsen handlar först och främst om hans personlighet – han blir en ny människa. Han ser och uppskattar de som finns omkring honom. Han är glad och trevlig.

Läs mer →

Mohamed Omar

Igår var det den trettionde november eller Karl den tolftes dag. För mig som upsaliensare, men egentligen för alla svenskar, så har Karl XII:s dag en stor betydelse. Det var då Glunten och Magistern möttes! Utan denna dag hade Gluntarne inte funnits och Sverige varit ett mindre lyckligt land.

Gluntarne är en sångcykel om studentlivet, som kom ut 1851. Det blev uppsaladikten par excellence och poeten Gunnar Wennerberg därmed uppsalapoeten par excellence. ”Först och främst kan man tryggt säga”, skriver poeten Einar Malm i förordet till jubileumsupplagan 1951, ”att Wennerberg med Gluntarne skapat den tidlösa, förblivande uppsaladikten, som säkerligen aldrig kommer att överträffas.”

Det ligger mycket i detta påstående även om litterär förträfflighet är svår att mäta. Men så mycket kan man säga att Gluntarne förmodligen är det mest kända av alla litterära verk om livet i den eviga ungdomens stad, möjligen i viss konkurrens av Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös.

Glunt är ett dialektord som betyder ”grabb” och han är också något naiv festprisse, medan Magistern är luttrad och lärd. Magistern får de romantiska och upphöjda replikerna medan Glunten är en mer jordnära figur. Relationen dem mellan påminner om Don Quijote och Sancho Panza.

Läs mer →

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 29/11) pratar jag med teologen och läraren Mikael Karlendal. Han var tidigare pastor i Pingstkyrkan, men är numera katolik. På sin blogg ”Till försvar för den kristna tron” skriver han om dels om den kristna tron, men ibland också om motsättningarna mellan islam och väst.

I detta avsnitt pratar vi om advents betydelse i den västerländska kulturen. Advent är latin och betyder ”ankomst”. Den som kommer är Jesus, vars födelse firas på juldagen den 25 december. Den dagen kallas på engelska christmas, på svenska borde det bli kristmäss, tänker jag, som i helgondagarna Olofsmäss och Eriksmäss. I en historisk roman jag läste nyligen, Gustavus Adolphus Magnus, hittade jag följande rader:

‘Imorgon är det Kristhögtid’, sade Gustav Adolf tankfullt, i det han steg fram till fönstret. Några vilsna flingor smällde lätt mot rutan. Annars låg grått höstdis ännu över stad och vatten.

Juldagen kunde alltså kallas ”kristhögtid” på svenska. Detta skulle Gustav II Adolf ha sagt den 24 december 1630 i Stettin i Pommern. Dagen därpå på juldagen stod slaget vid Marwitz. Det blev en svensk seger.

Romanen skrevs av K. G. Ossiannilsson och gavs ut 1916.

Advent inleder kyrkoåret med dess olika dagar med olika teman. I boken Våra högtider från 1958 hittade jag följande rim:

”När vintermörkret kring oss står, då gryr på nytt vårt kyrkoår.”

Läs mer →

Mohamed Omar

Kaoset vid USA:s gräns mot Mexiko visar att asylsystemet inte fungerar. Tanken att man ska släppa in varje migrant som hävdar asyl för att sen utreda om det faktiskt stämmer, håller inte. Det är väldigt lätt att släppa in en migrant, men oerhört svårt att få ut honom. Man har samma problem i hela västvärlden. I Sverige kan man inte ens få ut grovt kriminella invandrare.

Det är därför systemet måste läggas ner. Migranternas asylskäl, identitet och kriminella bakgrund ska inte utredas efter att de kommit in i landet, utan före eller inte alls. Har man inte kapaciteten att utreda migranter där de är, innan de släpps in, ja, då kan man inte erbjuda asyl. Tyvärr. För vi kan inte ha ett asylsystem där migranter stannar för att vi inte kan få ut dem. Det underminerar respekten för lagen och den rötan kommer att sprida sig.

Hur sannolikt är det att migranter som stormar en gräns och kastar sten på polisen kommer att uppträda laglydigt när de väl brutit sig in? Det är åtminstone en dålig start. Västvärldens slapphet vid gränserna gör inte antalet migranter färre, utan fler. För det visar att det går att ta sig in, och då försöker fler. En gräns måste vara en gräns på riktigt. Endast den som har rätt papper får ta sig över.

En viktig anledning till att Donald Trump blev vald till USA:s president var människors oro över den illegala invandringen. Man hoppades att han skulle bygga den så kallade ”muren”, det vill säga att ordentligt gränsförsvar, längs gränsen mot Mexiko. De kaotiska scenerna med stormande migranter kommer sannolikt att förstärka många amerikaners stöd för muren.

Läs mer →

Mohamed Omar

Enligt Åsa Romson, tidigare språkrör för Miljöpartiet, så är alla som åker tunnelbana i Stockholm svenskar. Så här sa Romson i en partiledardebatt i riksdagen den 17 oktober 2012:

”När jag går omkring i Stockholm till vardags och möter de invånare som bor och lever här tycker jag nämligen att alla som åker på tunnelbanan är svenskar.”

Men det finns de som inte håller med.

En Josefin Meissner menar att tjuvar inte är svenskar, trots att de åker tunnelbana i Stockholm.

När juridikstudenten Josefin åkte tunnelbana från Gamla stan till T-centralen tisdag den 20 november, så hörde hon följande meddelande i högtalarna:

”Göm era laptops, böcker och smycken. Håll i tidningarna och kaffet för de här personerna tar allt. De är ficktjuvar allihopa”.

Vad tänkte 24-åriga Josefin när hon hörde meddelandet? Blev hon glad över att någon visade omtanke om hennes saker? Nej, hon tänkte att meddelandet hade ”en stark rasistisk underton” och att hon borde polisanmäla de ansvariga. Hon håller på att samla in vittnesmål och information som grund för anmälan.

Läs mer →

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 25/11) pratar jag med nationalekonomen John Gustavsson. Den vetenskapliga metoden innebär att man ställer en fråga, gör observationer, formulerar en hypotes och prövar den mot data man har samlat in. För att vara säker på att din slutsats håller ska någon annan kunna upprepa vad du gjort och komma fram till samma sak. Det är detta, replikeringsstudier, som saknas inom samhällsvetenskaperna, menar Gustavsson. Han berättar att när man har försökt replikera forskning inom psykologi så har det visat sig att 60-70 procent av resultaten inte gick att replikera. Man har alltså gjort om samma studie, men inte kommit fram till samma resultat.

Och hur är det med den så kallade ”genusvetenskapen”? Den är inte ens en vetenskap, menar Gustavsson, eftersom den ägnar sig åt ren spekulation, inte åt att förstå verkligheten med hjälp av den vetenskapliga metoden. Att könet är biologiskt kan den som vill förstå verkligheten upptäcka genom observation med det blotta ögat. Läser man kursplanen för kandidatprogrammet i genusvetenskap på det anrika Lunds Universitet, berättar Gustavsson, ser man att det inte finns en enda statistikkurs i hela programmet. De lär sig inte räkna, och det kanske är en av anledningarna till att de kan förfäkta det så kallade ”lönegapet”.

Läs mer →

Mohamed Omar

Varför läsa historiska romaner? En anledning kan vara att de blandar fakta och fiktion, vilket kan göra dig nyfiken på att ta reda på hur det i själva verket var. Man sporras till att läsa historia. Det kan vara på Google eller på biblioteket eller både och. En roman kan levandegöra historien på ett sätt som faktaböcker inte kan.

Socialdemokratiska ungdomsförbundets förste ordförande, K. G. Ossiannilsson (1875-1970), skrev historiska romaner. Jag har läst hans Gustavus Adolphus Magnus från 1916 om hur Sverige blir en stormakt och om trettioåriga kriget. En av huvudpersonerna heter Erik Brahe och påstås vara son till den Erik Brahe som dog 1614 i Danzig. En av de så kallade ”polersvenskarna”. Sonen Erik är inte nämnd på Wikipedia, så förmodligen är det något Ossiannilsson hittat på.

Man lär sig också nya ord när man läser historiska romaner, särskilt om romanen inte bara utspelar sig i det förflutna, utan också skrevs för länge sedan. Jag lärde mig flera ord av att läsa Gustavus Adolphus Magnus. Till exempel ”lurant” som betyder spion/kunskapare. Erik Brahe, den yngre alltså som inte verkar ha existerat, blir, när han kommer till Stockholm 1611 misstänkt för att vara ”lurant” åt Sigismund. Ordet hör ihop med lura, lura på, lurpassa och så vidare. Jag fick lära mig att ordet ”armada” inte bara betyder flotta, som ”den spanska armadan” av år 1588, utan även armé. I alla fall i den här boken.

Läs mer →

Mohamed Omar

Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Mötet samlades i Uppsala den 19 november och idag den 21:a hålls de sista debatterna och beslut fattas. I år möttes ledamöterna av en kampanj för att stödja det så kallade ”Guds hus” i Fisksätra i Nacka. Det handlar alltså om att bygga en moské i anslutning till den befintliga kyrkan. Svenska kyrkan krymper för varje år som går, medan muslimerna växer i antal. Och ändå uppmanas kristna att främja islam?

Jag tycker att det är märkligt att huset kallas ”Guds hus”. Enligt kristen tro är Jesus från Nasaret Gud, så hur kan då en moské, där Jesu gudom förnekas å det strängaste, vara Guds hus?

Kyrkoherden i Nacka församling, Carl Dahlbäck, kontaktades av tidningen Nya Tider (1/2 2016) för att bemöta kritiken mot ”Guds hus”:

”Kärnverksamhet för kyrkan är ju ett fredsbudskap, att leva i frid och fred med alla människor av alla de slag, både troende och icke troende. Det måste ju vara en kärnverksamhet.”

Det här är också märkligt. För jag har läst hela Nya Testamentet flera gånger utan att uppfatta att ”fredsbudskapet”, med innebörden ”att leva i frid och fred med alla människor av alla de slag, både troende och icke troende”, skulle vara kärnan. Nu är jag ateist och tror att Nya Testamentet är en helt och hållet mänsklig skrift. Men jag tycker inte att det är rätt att förvränga även människors tankar. Jag läser berättelsen om en förkunnare som skiljer mellan sant och falskt och går i döden på grund av sin förkunnelse.

Läs mer →

Mohamed Omar

I år är det 25 år sen Steven Spielberg väckte liv i ödledjuren som varit döda i sextio miljoner år och lanserade den första delen av filmserien Jurassic Park. Handlingen är förmodligen bekant för de flesta. Företaget InGen använder gammalt DNA för att framställa nya, levande dinosaurier. Så öppnar man en nöjespark på ön Isla Nublar. Turisterna kommer att bli förtjusta och InGen kommer att bli stormrika. Men något går snett…

Det blev två filmer till i Jurassic Park-trilogin – den sista bör helst förbigås med tystnad. År 2015 började man med en ny trilogi i värld – Jurassic World. Även denna gång har vi en dinosauriepark som slutar i katastrof. I år kom del två i den nya trilogin – Jurassic World: Fallen Kingdom. Inget nytt, man har sett allt förut.

Fallen Kingdom tar vid tre år efter föregångarens slut. Nöjesparken på ön Isla Nubar är helt förstörd. Där finns inte längre några turister, men dinosaurierna är kvar. Men hur länge till? Ett vulkanutbrott hotar att utrota de märkvärdiga ödlorna. I USA råder delade meningar om hur man ska hantera situationen. Ska man låta naturen ha sin gång och dinosaurierna dö ut eller ska man försöka bevara dem?

Hjältarna Claire (Bryce Dallas Howard) och Owen Grady (Chris Pratt) rekryteras för att evakuera så många dinosaurier så möjligt från att dränkas att glödande lava. Men en ond entreprenör på en kuslig herrgård har andra planer. Och på herrgården finns flickan Maisie som smyger runt i korridorerna och tjuvlyssnar.

Läs mer →

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 13/11) pratar jag med Patrik Engellau om klimatfrågan. Där har vi klimatalarmisterna som vill få oss att tro att världen är på väg att gå under. Och så har vi skeptikerna som är, ja skeptiska. Men är det en vetenskaplig fråga, egentligen? Engellau menar att bakom alarmisternas oro och rädsla för världens undergång kan det finnas andra motiv. Klimatfrågan kanske till stor del är en fråga om makt.

Engellau har i flera inlägg här på Det Goda Samhället visar hur akademiker försöker koppla ihop klimatskepticism dels med mental ohälsa, främlingsfientlighet och dels med en viss grupp människor: äldre vita män. Man insisterar också på att kalla de som ifrågasätter alarmismens världsbild för ”förnekare”.

På Chalmers tekniska högskolas hemsida står det så här:

Med Chalmers som nav etableras nu världens första, globala forskarnätverk om klimatförnekelse. Bland annat studeras hur högernationalismens framfart i Europa bidragit till att klimatförnekelse ökat – där en rykande färsk forskningspublikation visar kopplingen mellan konservatism, främlingsfientlighet och klimatförnekelse.

Det där med ”förnekelse” är förstås rent nys och uppenbar härskarteknik. Men Engellau menar att dessa akademiker ändå kan ha en poäng. Det finns ett samband på så vis att de som tenderar att tänka politiskt inkorrekt i en fråga också tänker politiskt inkorrekt i andra frågor. I klimatfrågan finner han återigen motsättningen mellan pk-ister och antipk-ister.

Läs mer →

Mohamed Omar

Marvel Comics grundare Stan Lee dog 95 år gammal den 12 november i år. Han skapade några av våra mest älskade superhjältar som Fantastiska fyran, Hulken, Iron Man och Captain America. En av mina favoriter är Peter Parker, alias Spindelmannen. Det var lätt att identifiera sig med honom. Han var en vanlig kille med vanliga problem som bodde hos sin faster i en vanlig lägenhet. Lees superhjältar var mänskliga. Dessutom gillade Peter Parker att läsa böcker. Första gången vi möter honom, alltså på den absolut första sidan i serietidningen Amazing Fantasy nummer 15 i augusti 1962, står han och håller i två böcker. De tuffa och sportiga grabbarna vill inte vara med honom – han är ju en ”bokmal”.

Samtliga medier har uppmärksammat Stan Lees död med stora artiklar om hans betydelse för populärkulturen. Kändisar har fått berätta om hur hans superhjältar glatt, tröstat och underhållit dem. Men Lee skapade inte bara hjältar, han skapade skurkar också. Och vissa figurer som befinner sig i gråzonen någonstans däremellan – som tidningsmannen J. Jonah Jameson som gjorde entré i The Amazing Spider-Man i mars 1963. Hans tidning The Daily Bugle var en symbol för fake news långt innan Donald Trump gjorde uttrycket inne.

Den koleriske, lättstötte och egenkäre J. Jonah Jameson skulle kunna ses som en personifikation av mediemakten. Den makt som granskar, men själv avskyr att bli granskad. I Sverige har det förekommit att journalister gjort oanmälda hembesök hos ”hatare” och tryckt upp kameror i deras ansikten. Syftet förefaller att vara att skrämma människor till tystnad. Många upplever att mediernas agerande har en politisk agenda.

Läs mer →

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 12/11) pratar jag med författaren Jeremiah Björkman. Jag har läst hans nya roman Ingen bryr sig om din fotografering. Jag har pratat med Björkman om två av hans tidigare romaner, då hette han Karlsson i efternamn.

Den 8 februari 2018 pratade vi om romanen Sorgens kammare, som kom ut 2014. Det var en spännande detektivroman, snarast en thriller, med fängslande karaktärer, starka känslor och stilla vemod. Där fanns det moderna folkhemmet och dess byråkrati mot en fond av mörka skogar som ruvar på gåtor och forntida gravar. Det som gör Sorgens kammare så speciell är att huvudpersonerna inte är poliser utan socialsekreterare. Björkman, född 1986, är själv socionom och hade delvis byggt sin skildring på egna erfarenheter.

Den 13 augusti 2018 pratade vi om romanen Protestanten, som kom ut 2017. Romanens huvudperson är präst och föreståndare på ett studenthem i Lund. Han är en outsider både i samhället och i kyrkan, själv kallar han sig ”mörkerman”: ”Jag är en smutsig själ, en mörkerman.”

Även den nya romanen, Ingen bryr sig om din fotografering, som är hans fjärde, utspelar sig delvis i universitetsmiljö i Lund. I centrum av berättelsen finner vi tre kvinnor ur tre olika generationer: en mor och hennes två döttrar Zandra och Engla Andersson. Zandra vill bli författare, Engla vill bli fotograf. Men världen är orättvis och vissa är dömda att bli losers. Zandra kallar sig själv loser. Är hon ärlig?

Läs mer →

Mohamed Omar

Under stenar kan man hitta olika sorters slemmiga och otäcka kryp. Man vill helst att de ska stanna där under sin sten där inget solljus lyser på dem.

När Expressens ljus lyste på socialdemokraternas ungdomsförbund hittade man otäcka saker. Där fanns värderingar som svårligen går att förena med ett progressivt partis program. Där fanns bland annat medlemmar i en obskyr, pseudoislamisk sekt, en Saddam Hussein-anhängare, och en ordförande som förstörde möten genom att stå och skrika.

Men när vår progressiva och feministiska utrikesminister talade om en man som borde krypa tillbaka under den sten varifrån han kommit, så var det inte den skrikande SSU-mannen Mansour Ahmed hon tyckte skulle krypa tillbaka in i någon mörk moské. Inte heller syftade hon på Saddam-anhängaren. Och inte heller medlemmarna i den obskyra sekten Ahmadiyya med sin ledare som de kallar ”kalif”.

Nej, Margot Wallström avsåg den kanadensiske psykologen Jordan B. Peterson, som nyligen besökt vårt land. Med darrande stämma manade hon honom att krypa tillbaka till den sten varifrån han kommit. Menar hon månne Torontouniversitet där Peterson är professor? Innanför dess vägg gömmer sig många slemmiga och otäcka kryp, eller?

Läs mer →

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 8/11) pratar jag med USA-kännaren Ronie Berggren om mellanårsvalen i USA. Valen, som på engelska kallas midterm elections, äger rum halvvägs in i den sittande presidentens fyraåriga mandatperiod, i år den 6 november.

Valdeltagandet brukar inte vara lika högt som till presidentvalet. I vänstervriden svensk media gottar man sig åt att republikanerna förlorade representanthuset, men faktum är, menar Berggren, att det gick bättre för Trump än för Obama. Republikanerna stärkte sin majoritet i senaten. I vänstervriden svensk media har man särskilt uppmärksammat att det gått bra för ett antal företrädare för minoriteter. I Dagens Nyheter kunde man läsa rubriken: ”Vita män får ge vika efter mellanårsvalet”.

Återigen blir man påmind om den moderna vänsterns fixering vid hudfärg, sexuell läggning och inte minst islam. För den progressiva, feministiska vänstern firar just nu att Ilhan Omar, en muslimsk kvinna med sjal kommit in i representanthuset. Vilket framsteg!

Det man kan se är att vänstern i USA, på samma sätt som vänstern i Europa, håller på att mångkulturaliseras och islamiseras. Demokraterna förvandlas till minoriteternas parti och förlorar den vanlige amerikanen. I Sverige har den här processen gått väldigt långt – nyheterna om islamiseringen av SSU Skåne talar sitt tydliga språk.

Läs mer →

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 7/11) pratar jag med journalisten Pelle Zackrisson. Han arbetade tidigare i gammelmedia, som Mittmedia och Sveriges Radio, innan han gick över till Nyheter Idag, där han blev redaktionschef. Hur ser framtiden ut för medierna? Zackrisson menar att papperstidningarna kommer att dö. Jag kan bara instämma – jag känner knappt någon under fyrtio som prenumererar på en papperstidning. Förmodligen kommer vi att få se allt fler journalister hoppa av och gå över till de nya alternativmedierna.

För några dagar sedan bevisade Zackrisson att alternativmedierna behövs. Alla de stora, etablerade medierna hade rapporterat om ett ”tältläger” i Solna. På bilder fick man se ledsna och oroliga flyktingar som visade upp sina tält. Där måste de sova eftersom kommunen inte ordnade lägenheter åt dem. Gammelmedierna bara återgav flyktingarnas berättelser utan att undersöka saken. Men Zackrisson tyckte att berättelserna var konstiga. Han bestämde sig för att ta reda på om de stämde. När han besökte ”tältlägret” på natten upptäckte han att ingen var där! Denna lilla expedition till Solna, som ingen annan journalist hade orken eller viljan att genomföra, resulterade i artikeln ”Tältbluffen: Migrantlägret i Solna tomt” (5/11).

I vårt samtal nämner Zackrisson också viktiga intervjuer som Nyheter Idag har gjort med oliktänkare som konstnären Dan Park och feminismkritikern Pär Ström. Nyheter Idag grundades av Chang Frick år 2014.

Läs mer →

Mohamed Omar

Det händer inte sällan att man på nätet snubblar över memer med en figur som har stort, rufsigt hår och säger något knasigt om utomjordingar. Mannen med det stora håret heter Giorgio A. Tsoukalos och bilderna som används i memerna kommer från History Channels teveserie Ancient Aliens, som började sändas i april 2010. Tsoukalos förklarar i stort sett allt som är knepigt med ”det var utomjordingar”. Hur kunde man bygga pyramiderna? Svar: utomjordingar. Beviset: de tre pyramiderna i Gaza matchar på något sätt stjärnbilden Orions bälte, vilket betyder att det var därifrån byggarna kom.

Det här kallas för forntida astronauter-teorin, eller som det heter i teveserien, forntida utomjordingar, och den går helt enkelt ut på att varelser från andra planeter kom till vår jord och hjälpte oss i vår utveckling. Pyramiderna var för svåra att bygga för korkade människor.

Jag har inte kartlagt teorins ursprung, men den förekommer i science fiction-litteraturen, till exempel i H. P. Lovercrafts berättelser från 1920-talet. Den mest kände företrädaren för teorin är förmodligen schweizaren Erich von Däniken. År 1968 gav han ut sin första bok, Erinnerungen an die Zukunft, på svenska Olösta gåtor ur mänsklighetens förflutna. Gåtornas lösning heter utomjordingar. von Däniken paketerade om science fiction till science och sålde bra. Gudarna var från början astronauter från andra världar som besökte oss. Våra förfäder blev så imponerade att de började dyrka dem.

Läs mer →

Mohamed Omar

När Disney köpte Star Wars-konceptet 2012 så var många fans skeptiska, och många andra var entusiastiska och förväntansfulla: äntligen skulle det komma uppföljare som tillfredsställde både nostalgiker och nya tittare. Den första filmen i serien, The Force Awakens, hade premiär strax före jul 2015 och såg ut att bli en fest för nostalgiker. Regissören J J Abrams skulle hitta tillbaka till känslan i de tre första, klassiska filmerna 1977-83. Harris Ford gjorde come back i rollen som smugglaren och den motvillige hjälten Han Solo, Carrie Fisher som prinsessan Leia och Mark Hamill som jediriddaren Luke Skywalker.

Vissa menar att Force Awakens har så många likheter med den första filmen A New Hope från 1977 att man skulle kunna se på de nya filmerna som en omstart av hela Star Wars-sagan. Vi har en ung, föräldralös hjälte på en ökenplanet, en gullig robot som bär på viktig information och en ond militärmakt med en gigantisk rymdbas som kan förinta planeter med sitt strålvapen.

Men andra fans anade att allt inte stod rätt till. Det fanns en risk för att vänstervridningen inom den amerikanska filmindustrin, och hela underhållningsbranschen, skulle få för stor påverkan. Och de skeptiska fick rätt – The Force Awakens var en fortsättning på den älskade rymdsagan, om en galax långt, långt borta, men också ett inlägg i samtidens debatt om från ett vänsterperspektiv. Hjältinnan Rey är så klart en ung kvinna som utan någon som helst träning spöar en betydligt starkare skurk, den här filmens motsvarighet till Darth Vader – Kylo Ren.

Läs mer →

Mohamed Omar

Det har visat sig att islamister fått stort inflytande i SSU Skåne. Partiet har låtit det fortsätta utan att göra något. Förutom de vanliga islamfundisarna kommer flera medlemmar i SSU Skåne och S-politiker från Ahmadiyya, ett slags indiskt mormonliknande samfund. Mormonerna har sin profet i Joseph Smith medan ahmadierna tror att indiern Ghulam Mirza Ahmad (1835-1908) är messias och en ny profet efter Muhammed.

Jag har i flera inlägg här på Det Goda Samhället uppmärksammat en av samfundets ledare i Sverige: Kashif Virk. Han har i kölvattnet efter olika islamistiska terrorattacker i svenska medier ofta fått inta rollen av ”den gode imamen” som bekräftar att islam visst betyder fred. Ahmadiyya är liksom mormonismen en missionerande rörelse och tar självklart varje tillfälle att få sprida sitt budskap till nya proselyter.

Virk hävdar att ahmadiyya företräder ”det sanna islam”, trots att det finns fler jihadister i världen än ahmadier. Den före detta kalifen för Islamiska Staten i Syrien och Irak, Abu Bakr al-Baghdadi, hade större inflytande än ahmadiernas ledare, som också kallas kalif. Jag är ateist och tror inte på någon version av islam, men om jag måste välja så väljer trots det ahmadismen framför jiahdismen, helt enkelt för att ahmadismen är en fredligare version. Dock har ahmadierna haft en tuff uppgift med att övertyga muslimer om att Ghulam Mirza Ahmad är en ny profet, då en av islams centrala trossatser är att Muhammed är den siste profeten.

Läs mer →

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av Tankar från framtiden (inspelat 30/10) pratar jag med Ilan Sadé, ledare för partiet Medborgerlig Samling (MED). Partiet bildades 2014 och beskriver sig självt som liberalkonservativt. Bakgrunden var att man ansåg att de borgerliga partierna blivit allt mindre borgerliga. Decemberöverenskommelsen 2014 visade att de borgerliga inte var beredda att ta strid mot vänstern.

I riksdagsvalet 2018 fick MED 0,20 % av rösterna och blev det tredje största partiet utanför riksdagen, efter Feministiskt Initiativ och Alternativ för Sverige. Partiet fick mandat i tre kommuner: i Höörs kommun, Torsås kommun och Laholms kommun.

Men partiets valkampanj blev en plattform för karismatiska opinionsbildare som Katerina Janouch och Alexander Bard och påverkade förmodligen fler än de som faktiskt röstade på det. Och MED har inte lagt ner utan satsar vidare på EU-valet i maj 2019.

En viktig fråga för MED är invandringspolitiken där man vill styra om från asyl till en arbetskraftsinvandring som ska utgå från behov av kompetens. Vad gäller flyktingar ska vi framför allt bistå i närområdet. På sin sajt skriver partiet:

”Flyktingkonventionen tillkom i en tid då situationen i Europa var helt annorlunda jämfört med hur världen ser ut idag. Obegränsad asylrätt skapar onödiga problem med överbelastad mottagning av icke skyddsbehövande till mycket höga kostnader i Väst. Resurserna bör i stället primärt gå till reellt utsatta människor i de närområden där de allra flesta utsatta befinner sig.”

Läs mer →

Mohamed Omar

Jag har länge efterfrågat ett slags Expo som granskar islamisterna i Sverige. Som ett svar på mina böner startades Doku, ett partipolitiskt och religiöst obundet projekt som syftar till just detta. I en artikel, publicerad 26 oktober, skriver medarbetaren Sofie Löwenmark om en ledande profil inom den salafistiska missionen riktad mot ungdomar: Anas Khalifa. Artikeln är den första i en serie porträtt i vilka Doku kommer att berätta om olika personer som har betydelse för den svenska islamismen.

Löwenmark beskriver Anas Khalifa som ”mycket karismatisk” och noterar att han har nära till skratt och kan tala ”gatans språk”. Han har tusentals följare på sociala medier och är populär bland muslimska ungdomar. Mer specifikt bland sunniter – salafismen är ju en puritansk rörelse inom sunniislam. Shiiter har ingenting med honom att göra. De har sina egna fundisar.

Khalifa uppmärksammades medialt första gången 2004, då det kunde avslöjas att han var aktiv på sajten omsislam som hyllade Usama bin Ladin och uppmanade till jihad mot väst. Sedan dess har hans namn förekommit då och då i medierna i samband med jihadism och salafistisk extremism i allmänhet. Löwenmarks artikel ger en bra, samlad bild.

Jag har tittat på en av hans föreläsningar på YouTube: ”Varför ger Allah oss inte seger?” Det är ett väldigt vanligt predikoämne. Hur kommer det sig att de otrogna, ”kuffar”, dominerar världen, trots att Gud i sin Koran lovat muslimerna ära och seger? Det här är något som muslimska tänkare inte lyckats få ihop.

Läs mer →