En av de finaste, rättvisaste och mest utvecklingsfrämjande idéerna i hela det västerländska liberalkonservativa politiska tänkandet är enligt min mening drömmen om meritokratin. En meritokrati är ett samhälle där positionerna och pengarna fördelas efter envars meriter. I en fullt utvecklad meritokrati bortses från ovidkommande förhållanden när positioner ska besättas och forskningsanslag utdelas. Ovidkommande är sådant som ras, hudfärg, kön, sexuell läggning, religion och allt annat som det står i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna att man ska bortse från.

Ingen kan idag undvika nyhetsflödet om de olika vaccinkandidaterna mot SARS-CoV-2. Förhoppningarna är stora, och många regeringar har säkrat avtal om leverans av vaccin från olika tillverkare.

Som jag ser det så finns det två olika linjer i detta stora flöde av nyheter: en dominerande som handlar om nya vacciner mot SARS-CoV-2 virus, och en annan linje som tar upp möjligheten att använda tidigare kända vaccin mot SARS-CoV-2, det vill säga vaccin som utvecklats mot andra sjukdomar. De senare nyheterna har ännu inte uppmärksammats så mycket, men jag menar att de framsteg som görs här kan vara minst lika intressanta som de nya vaccin som är på gång. Mer om det i slutet av artikeln.

Vad innebär det att vara liberal? Det beror förmodligen på vem man frågar. Men frågar man Heidi Brandtner, kansliassistent på Liberalerna region Stockholm, så innebär det ett bottenlöst hat mot runt 20 procent av Sveriges befolkning, samt en häpnadsväckande acceptans för folkmord och terror.

På sitt Facebook-konto har Heidi lagt upp en meme som visar åtta skallar – sju mänskliga och en tillhörande en lägre primat. De sju mänskliga skallarna betecknas ”vit”, ”svart”, ”man”, ”kvinna”, ”IS-krigare”, ”bög”, ”Greta”. Och apskallen? ”Folk som röstar på SD”.

Idag är det första advent och väntan på julen har börjat på riktigt. Mötet med mångkulturen har gjort att många svenskar vill återupptäcka den egna kulturen. Man träffar invandrare som säger: I mitt hemland gör vi så här. Man kanske tänker: Hur gör vi svenskar? Man kanske möter ”nysvenskar” som hånler och säger något i stil med att svenskar bara äter potatis. Man kanske känner sig lite kränkt och vill visa att vi har ett ganska rikt kök.

Själv var jag muslim i många år. Den svenska julen var en sak jag saknade. Varje år mådde jag dåligt för att jag inte kunde fira jul ordentligt. Jag fick fira lite halvdant. Det var en kompromiss med muslimerna omkring mig. När jag lämnade islam fick jag bli svensk igen.

Det som tar mest stryk av coronaäventyret, om man inte räknar de döda, kommer kanske att visa sig vara tilltron till myndigheter och auktoriteter. Visserligen har världens samlade läkemedelsindustri på häpnadsväckande kort tid utvecklat vacciner som förhoppningsvis kommer att fungera men förståelsen för hur sjukdomen sprider sig och hur den bör motarbetas har inte kommit så långt (jovars, behandlingsrutinerna för covidpatienter på sjukhusen lär ha förbättrats avsevärt).

Snart börjar väntan på ankomsten. När jag var barn trodde jag, på grund av ordlikheten, att advent betyder väntan. Det man väntar på Herrens ankomst, på latin adventus Domini.

Herren som avses är förstås Jesus Kristus, gudamänniskan.

Men vi väntar också på solens återkomst. Vid juletiden, då Gud föds som människa, infaller vintersolståndet då dagen är som kortast. Därefter blir dagarna längre igen: solen föds i det djupaste mörkret.

Arbetslösheten är troligen en ganska ny företeelse som uppstått genom kapitalismen och välfärdsstaten. Fattiga människor som inte kunnat försörja sig har det säkert funnits i alla tider men tidigare definierades de inte som arbetslösa utan snarare som lata eller som brottslingar (vilket de nog ofta blev för att överleva) eller någon annan sorts samhälleliga avfallsprodukter som man helst varit utan. Att inte ha ordnad försörjning ansågs därför långt in på 1800-talet vara ett brott.

Thanksgiving Day eller Tacksägelsedagen är en stor amerikansk höstfest som är välkänd hos oss tack vare skildringar i filmer och teveserier. I uppslagsverket Nordisk familjebok (Ugglan) från 1919 beskrivs den som Förenta staternas nationaldag:

Thanksgiving-day, ”tacksägelsedag”, nationaldagen i Nord-Amerikas förenta stater, firas genom gudstjänst i alla kyrkor. Presidenten bestämmer dagen, vanligen sista torsdagen i nov.

Den store svenske socialistagitatorn August Palm, kallad ”Mäster Palm”, förtog föredragsturnéer i Förenta staterna 1900 och 1906. I sin reseskildring Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika (1901) skriver han:

Rubrikens fråga är banal men grundläggande. Den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz (bilden) sa att kriget är politikens fortsättning med andra medel. Det kan vi lära oss något av. I krig vet man vem som är fienden, nämligen den man skjuter mot. Även i politiken brukar man veta vem fienden är men numera, har jag upptäckt, är det svårare.

Salahuddin Barakat är imam och ordförande för Islamakademin i Malmö, som delvis finansieras med skattemedel från Malmö Stad. Han har nyligen fått ett tillskott på några miljoner i sitt arbete mot ”extremism”. Vem är denna Barakat? Vi vet att han hatar Frankrikes president Emmanuel Macron eftersom denne står upp för västerländsk yttrandefrihet. På sin personliga Facebooksida (7/10 2020) skrev Barakat att Frankrike är en ”islamofob skurkstat” och att Macron är ”en skurkaktig fjant”.

”För islamhatarna kan muslimer aldrig göra rätt”, skriver DN:s Erik Helmerson i en text som sjuder av den rättfärdiges indignation över andra människors ondska och illvilja.

Muslimer dras med fördomen att vara våldsbenägna och odemokratiska. Så hur manifestera sin åsikt på ett så ickevåldsamt och demokratiskt sätt som möjligt? Kanske genom att bedja och dela ut flygblad utanför en ambassad? I en tillståndsgiven demonstration?

Många samhällen i världshistorien har lyckats skaffa sig ett avsevärt ekonomiskt överskott, alltså resurser som överstiger vad som behövs för att människorna ska kunna reproducera sig och produktionsapparaten ska hållas intakt. En sak som jag tycker är spännande är att undersöka hur sådana framgångsrika samhällen väljer att utnyttja sina överskott. Observera att det handlar om ett val, inte om något som bestämts av ödet, även om det kanske inte är ett uttalat val och framför allt inte ett val som underställts folket för demokratiska beslut.

När man ska uttala sig om okända och oförutsägbara saker, exempelvis samhällsklimatet och framtiden, så gäller det att vara försiktig och villigt erkänna att man står på ett gungfly i mörkret och egentligen saknar alla instrument för att orientera sig. Ändå tror man sig ana saker.

Här är en observation som alltså inte är en observation utan snarare en känsla. Under de mer än fem år som den här bloggen funnits har stämningsläget i nationen genomgått en kraftig förändring. Då var det nästan helt förbjudet att säga saker som idag inte föranleder några höjda ögonbryn. Till exempel skrev jag en gång så här:

På ett antikvariat i Chicago i slutet av 70-talet bläddade jag i ett tummat exemplar av ”The Naked Communist” från 1958 (den finns att läsa gratis här). Boken erinrade om en svunnen tid, då antikommunismen svepte över USA och Joseph McCarthy rensade ut vänstersympatisörer från Hollywood. Föräldrar uppmanades ge sina barn en kristen uppfostran för att de inte skulle växa upp till blodtörstiga bolsjeviker. Den kommunistiska världsrevolutionen förutspåddes infalla redan 1973, så det var hög tid att mobilisera om man ville stoppa den röda faran. Lyckligtvis tog historien en annan vändning och Sovjetunionen upplöstes 1991. Järnridån förvandlades till grus och den västerländska kapitalismen såg ut att ha segrat.

I Moderaternas förslag till nytt idéprogram tar man ett försiktigt steg bort från den komprometterade öppna gränser-politik som rådde under Reinfeldt. Det gäller nu att städa bort det värsta från den tiden för att anpassa sig till det som vänstern kallar ett ”blåbrunt” block tillsammans med Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Det nya idéprogrammet är bättre än det förra från 2011. Här erkänner man att massinvandringen är ett problem. Man lämnar också idén om att integrationen skulle betyda att även ”gammelsvenskarna” skulle anpassa sig till ”nysvenskarna”.

Nu är det snart dags igen. Nu ska barnen på nytt matas med det budskap som public service för stunden anser viktigast. Jag talar naturligtvis om den årliga julkalendern. Och den som tänker att julkalendern helt enkelt är en mysig programserie för barn, i väntan på julens ankomst, kan tänka om. Här finns ett budskap som ska hamras in.

Det är märkligt att de överideologier som topprider vårt land började i begränsade sammanhang för att sedan över några decennier sprida sig som metastaser i hela samhällskroppen. Jag syftar på värdegrunden och postmodernismen, som idag genomsyrar både det offentliga rummet och därmed också de följsamma människornas enskilda liv.

Medan Den Heliga Värdegrund gör avstamp i skolans anti-mobbningsprogram i början av nittiotalet kom postmodernismen på allvar till Sverige via litteraturkritiken ungefär ett decennium tidigare. Tillsammans har de med tiden format en uppsättning dogmer som utgör en fara för såväl demokrati som välfärdssamhällets fredliga överlevnad på sikt.

Jag är inte bara amatörepidemiolog utan också amatörkriminolog. I egenskap av amatörkriminolog har jag idag ställt mig frågan om det finns några likheter mellan olika länder när det gäller immigration och brottslighet. Är det till exempel så att immigranter är mer brottsliga i vissa mottagarländer än i andra?

Jag har nu forskat i denna fråga genom att läsa Wikipedia. Skratta inte. Jag vet att man inte alltid kan lita på Wikipedia men jag kan inte komma på någon annan rimligt lättillgänglig källa som åtminstone tycks sträva efter att åstadkomma hederliga redogörelser.

Den här helgen har jag sett en dokumentärserie om den så kallade Södermannen, en serievåldtäktsman som var aktiv under 1970- och 80-talen. Han härjade först i Haga i Göteborg i början av 1970-talet. Därefter fortsatte han med samma grova brott på Södermalm i Stockholm, från sent 70-tal till 1983.

I den coronastatistik jag brukar använda kan man få länderna rangordnade efter antal coronadöda per miljon invånare. Bland de minst drabbade länderna, de som har under tio döda per miljon (Sverige ligger på 633), finns till exempel Tanzania, Burundi, Nigeria och Eritrea. Jag har vad jag tror rätt välgrundade fördomar mot dessa afrikanska länder. Jag tror att deras statistik är helt otillförlitlig.

Det hela kompliceras av att gruppen med mindre än tio döda per miljon invånare också innefattar länder kring vilka jag har motsatta fördomar. Jag tror att Sydkorea, Singapore, Taiwan och Kina har bra koll på sin statistik och att de låga dödstalen beror på framgångsrik coronapolitik i kombination med ospecificerade asiatiska kulturella särdrag.

Khadim Hussein Rizvi gick bort den 19 november i år. Han var en av Pakistans kändaste sufiledare (pir) och vördades som ett helgon. Sufismen är den strömning inom islam som betonar andlighet, mystik och kärleken i relationen mellan människa och Gud.

Rizvi tyckte om poesi och kunde många dikter utantill som han gärna citerade i sina tal, särskilt av den store sufiledaren Ahmed Raza Khan Barelvi (1856-1921) och Pakistans nationalskald Muhammad Iqbal (1877-1938).

Faktum är att man inte begriper så mycket. Jag har märkt att detta tillstånd är allmänt. Det upptäcker man lätt om man studerar coronapolitiken såväl i Sverige som i andra länder. Experterna är oeniga och trevar sig fram. Själv misstänker jag att de samlade skadorna av viruset skulle bli minst om myndigheterna skyddade de äldre som är i farozonen och i övrigt lugnade ner sig för att inte sprida mer panik. (Kolla gärna på Scott Atlas som ingår i Vita Husets rådgivande coronagrupp.) En stats- och mediaframkallad pandemipsykos förbättrar inte förhållandena i riket.

Under den så kallade ”arabiska våren” såg vi hur arga folkmassor tågade genom städerna och skrek att de ville störta sina regimer. Dessa arga folkmassor kom från fredagsbönen i moskén. Där hade de blivit upphetsade av någon imam som hatade Assad, Mubarak eller Khadaffi. Inte för att dessa ledare kränkte människors frihet i vår västerländska mening, utan för att regimerna inte följde islam till punkt och pricka.

I Syrien skrek demonstranterna att profeten Muhammed, inte Assad, var deras ledare. Muhammed var idealet som man jämförde Assad med.

Frankrike har en lång, invecklad historia av mer eller mindre påtvingad samvaro med muslimska befolkningsgrupper. Under århundraden överföll nordafrikanska pirater skepp från Europa och tog kristna fångar för att göra dem till slavar, också ett inte obetydligt antal svenskar. (Muslimer fick inte förslavas). Denna verksamhet avvecklades först i samband med Frankrikes kolonisering av Nordafrika 1830–1847. I samband med Algeriets frihetskrig kom också många muslimer till Frankrike, särskilt efter den fred som gjorde de algerier som samarbetat med fransmännen icke önskvärda i hemlandet. På senare tid har allt fler muslimer kommit som en del av den moderna folkvandringen.

Så långt tillbaka jag kan minnas har svenska politiker lovat trygghet. Jag kunde länge inte förstå vad de menade. Sverige var väl tryggare än andra länder? Vad mer behövdes? På landet gick folk och handlade utan att låsa ytterdörren och små barn kunde vandra ensamma genom parkerna även mörka eftermiddagar och kvällar.

Sedermera förstod jag att löftena om trygghet var en signal till kvinnliga väljare att de inte skulle lämnas på bar backe om de tröttnat på sin man och ville skiljas. Jag deltog i en paneldebatt om välfärdsstaten med en vänsterpartistisk riksdagskvinna. Hon bekräftade min misstanke. Hon utropade med triumferande stämma: ”Jag är själaglad för välfärdsstaten för om den inte funnits så hade jag kanske varit beroende av en karl!”.

Jag har under tre år skrivit ett drygt tiotal gånger om Macron, för det mesta, men inte alltid, positivt. Senast skrev jag om Macrons program gentemot islam. I allmänhet har man dock haft svårt att uppskatta Macrons insatser, liksom Macron själv.

Oftast får han inte ens så mycket uppmärksamhet att hans analyser och förslag bevärdigas med någon som helst intresse. Denna tystnad beskrivs här.

Rune Barnéus, uppfödd i ”Fattigsverige”, närmare bestämt Småland, och så småningom bankchef och barnboksförfattare, har just kommit ut med boken Från världskrig till corona (Ekerlids) som är en välskriven uppgörelse med vår tids dominerande och sedeförstörande PK-istiska idéer. Redan på första sidan gör han en betydelsefull observation:

Med tanke på att alla människor ska dö och att tiden efter vår död troligen är oändlig så kan det vara rimligt att fundera över vad vi ska göra med all denna fritid om det skulle vara så att själen, i den mån den finns, inte bara upphör när kroppen gör det.

Att människor förr i tiden, vilket i det här fallet kanske betyder fram till för tvåhundra år sedan eller så, sysselsatte sig med sådana reflektioner verkar ganska tydligt. Överallt och i alla tider har någon sorts religion varit samhällenas förnämsta institution och religionerna har till stor del handlat om hur ett eventuellt liv efter döden skulle kunna gestalta sig och hur människorna redan i jordelivet kunde lägga den framtida existensen till rätta.

I samband med skådespelaren Sven Wollters och skriftställaren Jan Myrdals död nyligen, skrev Göteborgs-Postens ledarskribent Adam Cwejman en text om den svenska kulturelitens blindhet inför de kommunistiska förbrytelserna, främst vad gäller Sovjetunionen och deras satellitstater.

För Cwejman var det obegripligt med det ”lismande och ryggradslösa ursäktande” från de intellektuella svenskar som hyllade mördarna och plågoandarna hos deras grannfolk:   

En gång på mellanstadiet tecknade jag en porrbild av Napoleon Bonaparte, som blev viral och cirkulerade i klassrummet under lärarens radar. Jag kunde rita tjejer också, och bidrog på så sätt till den subkultur pojkar i alla tider odlat för att hantera sin förvirrade libido. Mina kompisar var inte lika begåvade på teckning, men några hade äldre bröder som kunde berätta häpnadsväckande saker. Eller hittade dom bara på. Man vet inte.