En pappersdrake byggs med pinnar och papper och är avsedd att se blodtörstig och hotfull ut så att den kan användas för att skrämma folk. I själva verket är den inte farligare än en rulle hushållspapper men det är inte så lätt att inse när man betraktar dess vassa tänder och grymma blick. Riktigt otäcka drakar kan också spruta eld som består av uppblåsta tungor av brandgult silkespapper.

Mediabilden av Bill Gates har förändrats radikalt. Under 90-talet och ännu några år in på 2000-talet drog man sig inte för att kritisera hans affärsmetoder, klandra honom för att ha lurat skjortan av Steve Jobs och för att vilja monopolisera internet. Hans företag Microsoft befanns bryta mot amerikanska antitrustlagar såväl som EU:s regler mot konkurrensbegränsning så till den grad att han tvingades till 20 år av processande och skyhöga bötesbelopp.

Man tror att man begriper något och så plötsligt upptäcker man att det kanske ligger till på ett helt annorlunda sätt och så förundras man igen över hur lite man fattar. Åtminstone är det ofta så för mig.

Nyligen funderade jag över hur de utvecklingsfrämjande dygder som en gång för inte så länge sedan gjort Sverige framgångsrikt – flit, pålitlighet, ansvarskänsla, hederlighet, omtanke om familjen och annat sådant där – och frågade mig hur dessa dygder en gång kunnat ta kontroll över det kollektiva svenska medvetandet. Jag gissade, efter en läsning hos Adam Smith, att det var något sedan urminnes generationer nedärvt.

Advokaten Henrik Stolare ondgör sig i Svenska Dagbladet över Migrationsverkets reducering av den ekonomiska ersättningen till biträden i asylärenden. Han anser att det har gått så långt att det är att anse som oförenligt med advokatetiken att fortsätta åta sig uppdrag. I detta är han starkt uppbackad av advokatsamfundets f d generalsekreterare Anne Ramberg som tweetar ”detta är en allvarlig utveckling för den som söker asyl”.

Jag är medlem i en Facebookgrupp som heter Utrotningshotade ord och uttryck. Det är en mycket trevlig grupp som inte bara är underhållande utan dessutom är kulturellt berikande. Under de år som jag varit med har jag blivit påmind om en hel drös gamla ord och uttryck som en gång hade sin självklara plats i språket men som glömts bort genom åren.

Jag tror att jag har framfört det här budskapet tidigare men jag är inte riktigt säker på att jag själv förstod. Sedan skulle jag beskriva saken för min portugisiskafröken och då framstod allt så mycket klarare. Det är inte klokt vad jag begriper bara jag förklarar.

Platon hävdade att demokrati ledde till tyranni eftersom demokratin försöker maximera individernas frihet vilket till slut lyckas. Därmed förintas det organiserade kollektiva samhällslivet eftersom alla ska förverkliga sin egen frihet och ingen bryr sig om något gemensamt. Då framträder en diktator som pekar med hela handen och slår ihjäl ett antal besvärliga personer för att återupprätta ordningen.

Att kalla motståndaren för rasist, fascist eller reaktionär har länge varit det etablerade sättet att blockera en saklig debatt om invandring, kriminalitet och mycket annat.

Men troligen inte längre, för metoden har kommit i vanrykte. Det kan bero på att media och riksdagsdebatter nu, för öppen ridå, visar en tumultartad flykt från tidigare ståndpunkter och argument. Uppfattningar om bland annat brottsorsaker som tidigare stämplats som oacceptabla har nu i stället blivit ”glasklara”.

Det kan verka som om den här texten handlar om coronat. Det gör den inte. Coronat får bara tjäna som åskådningsexempel. Jag har skrivit alldeles för mycket om pandemin.

För närvarande pågår i vissa länder vad som ser ut som en andra våg av coronaspridning. Detta väcker stor uppmärksamhet i media och många regeringar planerar att genomföra åtgärder såsom förnyade nedstängningar. Den nya spridningen tycks följa ungefär samma mönster i alla berörda länder. Så här har antalet nya fall om dagen utvecklats i Island respektive Spanien:

Min portugisiskalärarinna, som har en universitetsexamen i historia, hade läst i brasilianska tidningar om koranbränningen i Malmö och de efterföljande kravallerna inklusive förnedringen av svensk polis som valde att retirera. Hur kan ni stå ut med sådant där? frågade hon. Vi har inget val, svarade jag. Våra ledare politikerna, som borde hantera situationen, kan inte det eftersom de är internt blockerade. Sedan försökte jag förklara hela situationen med en maktälskande socialdemokrati som låter sig styras av ett barnsligt miljöparti för att kunna behålla makten och en så kallad opposition som fortfarande befinner sig under socialdemokratisk förtrollning eftersom socialdemokraterna är det traditionella härskarpartiet vilket gör att oppositionspartierna inte törs tänka själva (eller också att deras företrädare egentligen tillhör samma samhällsklass som de gamla härskarna och därför inte har lust att tänka annorlunda).

I Japan har antalet personer i åldern 20 – 29 minskat från 19i till 13ii miljoner under åren 2000 till 2015. Tolv procent är under 15 år, 15 procent är 15 – 29 år, 19 procent är 30 – 44, 20 procent är 45 – 59 och 20 procent är 60 – 74.iii Gruppen 0 – 14 är bara lite mer än hälften så många som dem i gruppen 60 – 74.iv Fler blöjor säljs för gamlingar än för barn. Kvinnorna får 1,3 – 1,4 barn.

De unga japanerna har sex online istället för med människor. Gamlingarna har dockor som pratar med dem då de saknar barnbarn. 43 procent av unga vuxna mellan 18 – 34 är oskulder och 64 procent är singlar enligt inslaget ”Sexless in Japan” av BBC. Av dem som fyller 30 är en tredjedel oskulder och 25 procent av 50-åriga män har ännu inte gift sig. Den kanadensiske journalisten Mark Steyn sa att de unga japanerna inte bara är barnlösa utan inte ens intresserade av att komma till första basen (att kyssas).

Under SARS-CoV-2:s hittills korta levnad har världsopinionen angående pandemin och statliga motåtgärder förändrats ganska radikalt. Det började i februari med förvirring och förskräckta verop över en eventuellt ankommande digerdöd som skulle dra över hela världen. Tillsammans med sakkunniga räknade jag ut att flera hundratusen människor skulle dö i Sverige (vid det här laget har nästan 6 000 personer dött av eller med coronat).

Inför det perspektivet var det naturligt för politiker och myndigheter att välja kraftfulla motåtgärder i syfte att förhindra att folk träffades och därmed spred smittan. I många länder stängdes ekonomierna med drakoniska metoder.


I dagarna publicerade Yan och hans medarbetare (Yan et al 2020) en studie på nätet med titeln Unusual Features of the SARS-CoV-2 Genome Suggesting Sophisticated Laboratory Modification Rather Than Natural Evolution and Delineation of Its Probable Synthetic Route.

Detta kontroversiella dokument sprids nu snabbt via olika mediakanaler och via internet.

När flyktinglägret Moria på den grekiska ön Lesbos brann var vi många som började spekulera i när det skulle komma krav på att Sverige skulle öppna famnen för de drabbade. Och vi behövde inte vänta länge. Det dröjde inte länge förrän ”opartiska” SVT började propagera för ett svenskt mottagande, med den anklagande rubriken ”Sverige sträcker inte ut handen till lägerbarn”.

Den tendentiösa rubriken byttes sedan ut till den något mindre dramatiska, men lika förebrående, ”EU-länder lovar ta emot lägerbarn – Sverige inte ett av dem” men originalrubriken ligger kvar i permalänken och säger allt man behöver veta om public services påstådda opartiskhet. Det är en opartiskhet som faktiskt inte existerar annat än på papperet. I själva verket ger de partiskheten ett ansikte.

Begreppet oikofobi lär ha myntats av den brittiske filosofen Roger Scruton (bilden) på 1990-talet. Oikofobi är motsatsen till xenofobi, främlingshat. Oikofobi är att ringakta, nedvärdera och förakta allt eget, det egna folket, den egna kulturen och nationen, de egna traditionerna. Få har formulerat sig så skamlöst oikofobiskt som Mona Sahlin:

Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.

FN:s konvention om barns rättigheter – Barnkonventionen – blev svensk lag den första januari i år. Jag skrev om konventionen för första gången för fyra år sedan under rubriken Socialsekreterare i alla länder, förenen Eder!. Det var en travesti på uppmaningen Proletärer i alla länder, förenen Eder! från det Kommunistiska Manifestet.

Jag var redan från början instinktivt misstänksam mot Barnkonventionen eftersom den är full av lena ord som man anar vara Prussiluskans inlindade hotelser. Så här skrev jag till exempel:

På sin blogg skriver rasforskaren Tobias Hübinette att USA:s president Donald Trump ”förklarat krig mot den kritiska rasforskningen”:

”Trump har nu förklarat krig mot den kritiska rasforskningen (och därmed också mot ras- och vithetsforskarna) och mot mångfaldsarbetet (och därmed också mot de antirasistiska mångfaldsutbildarna/konsulenterna) efter sommarens BLM-rörelse…”

Efter grundliga bibelstudier skrev jag en gång en bok om Gud och hur han tänker. Han skapade människan i Edens lustgård ty han ville att människan skulle leva i ett paradis. Till hans förvåning bröt människan mot den enda föreskrift han utfärdat varpå han kände sig tvungen att bestraffa människan. Han utvisade henne till denna världens jämmerdal.

Därmed hade Gud fått ett problem på halsen ty människan var på ett annat ställe än han planerat, således i jämmerdalen i stället för i lustgården. Han har sedan dess prövat tre strategier för att ställa saken till rätta, två misslyckade strategier som redovisas i Gamla respektive Nya Testamentet, samt en lyckad som presenteras i min bok (jodå, hur mycket vi än klagar är det moderna livet i västerlandet ett paradis jämfört med hur folk hade det förr).

Det heter att könet att är en ”social konstruktion”. Det är vem du är på insidan som räknas. Om du är född som kvinna, men identifierar dig som man, så ska du betraktas som man. Människans biologiska förutsättningar bestämmer inte hennes identitet. Gäller det även vår etniska tillhörighet? Vad händer om du är vit, men känner dig som svart?

Det är nu 22 år sedan 63 unga liv släcktes i den fruktansvärda diskoteksbranden vid Backaplan i Göteborg. De fyra män som hade anlagt branden dömdes för grov mordbrand, de tre äldsta dömdes till fängelse i sju-åtta år medan den yngste fick sluten ungdomsvård.

De dömdes också att betala skadestånd, dels till de överlevande, dels till anhöriga till dödsoffren. Skadestånd som uppgick till drygt 10 miljoner och som betalats av Brottsoffermyndigheten. Brottsoffermyndigheten tar nämligen över skadestånden när de dömda inte kan betala, så att offren får ut sin ersättning. Det innebär dock inte att de skyldiga går fria. Skulden ska alltså inte preskriberas, utan drivas in av myndigheten.

Statsminister Löfven kom häromdagen med ett yttrande i riksdagen som har tolkats som ett senkommet erkännande av att det finns en koppling mellan invandring och brottslighet. Så här sa han:

Med en stor migration där vi inte klarar av integrationen, ja då följer också större risk för den typen av problem som vi ser. Det är glasklart.

Men betyder detta att statsministern börjar närma sig en sverigedemokratisk syn på invandringen? Inte ett steg, menar jag. Han står kvar och stampar på samma fläck.

Jag har länge försökt förstå kristendomens sexualfientlighet utan att ha hittat någon bra förklaring.

Det är lätt att föreställa sig det våld en romersk husfader kunde utöva i sitt hushåll. Han var i stort sett allsmäktig. Han avgjorde om ett nyfött barn skulle få leva eller dumpas på avskrädeshögen och om en slav skulle få leva och fortplanta sig eller inte.

Ingen i hushållet kunde motsätta sig hans köttsliga krav. Kristendomens tuktande av denna praktik måste för många, främst slavarna, ha varit en befrielse. Men varför har den katolska kyrkan så länge hållit fast vid denna sexualmoral, när samhället i övrigt förändrats så mycket?

Det händer, oftare än jag skulle vilja, att jag skriver texter som är negativa till polisen, både myndigheten i sig och enskilda representanter. Det beror inte på att jag ogillar polisen. Det beror tvärtom på att jag alltid har hyst stor respekt för polisen, som står mellan den skötsamma allmänheten och de farliga kriminella elementen, och att jag ser med oro på den feminisering som nu hotar förgöra hela myndigheten.

Igår skrev jag, ungefär, att om vi ska föra in Sverige på rätta vägar är det första nödvändiga – om än otillräckliga – uppdraget att återupprätta statens våldsmonopol så att våldsmonopolisten polisen kan göra sitt jobb. Monstret från Jobs bok, som Thomas Hobbes använde som symbol för den oövervinnerliga våldsapparat som samhället behöver för att garantera medborgarnas trygghet och säkerhet, måste förmås att återuppstå från de döda.

En annorlunda studie har presenterats på Statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Möjligen visar den att vi kan vara på väg mot ett paradigmskifte vid våra lärosäten, präglade av postmodernism, genusdoktriner, rättighetskrav och intersektionalitet som de alltmer har blivit. Här granskas i stället public service ur en ”ny kritisk diskurs”. Uppsatsförfattaren Jonathan Kender har sammanställt kritik från tidigare anställda vid SVT.

Resultatet är förödande med utgångspunkt från uppdraget om allsidighet och opartiskhet. Ett exempel är ett vittnesmål från Utbildningsradion (UR) där en chef verksam inom det nystartade Feministiskt initiativ framhöll att om ska man skildra friskolor så ska det vara för att sänka dem. All information med källhänvisning finns i studien, som bifogas som pdf här eftersom den inte finns tillgänglig som länk på nätet.

”I begynnelsen var ordet och ordet var hos Gud och ordet var Gud. Det var i begynnelsen”

Citatet är hämtat från Bibelns vackraste ställe, Johannesprologen. Ordet var Gud! Det är den teologiska sanningen i det citerade Bibelstället, logos som Gud fader.

I min analys tolkar vi ”i begynnelsen fanns ordet” på ett mer prosaiskt intellektuellt sätt. ”Ordet” – eller logos – tolkas i denna text som ”ordets makt” och de som har ansvar för ”ordet” nämligen de intellektuella. De intellektuella har inte bara ansvar för hur ”ordet” används i en språklig mening utan än mer hur de intellektuella brukar ”ordet” i tjänst hos medvetenheten och bildningen alternativt missbrukar ”ordet” i maktens tjänst. De intellektuella som individer och samhällsgrupp äger inte bara ”ordet” de besitter eller borde också besitta beläsenheten, kunskapen och bildningen.