En vän frågade mig om jag inte trodde att det här som händer på Sveriges Radio är en vändpunkt och början på slutet på vansinnet. Vad är det som händer? frågade jag. Och vad är vansinnet?

Jag menar de 39 rasifierade anställda på radion som hävdar att de är diskriminerade och därför vill ha reformer inom bolaget, svarade han. Alla måste väl inse att PK-ismen här går för långt!

Efter mordet på den franske läraren Samuel Paty står det åter klart att toleransen för terrordåd, och då i synnerhet för terrordåd med islamistiska förtecken, är alldeles för stor i Sverige.

Att en lärare får halsen avskuren och huvudet avlägsnat från kroppen för att denne undervisat sina elever om yttrandefrihet är något som borde väcka både ursinne och krav på förändring. Det gör det också – i Frankrike. Men i Sverige ser vi inte mycket av det, i synnerhet inte i public service. Istället tycker nyhetsuppläsaren i Ekot att det är förvånande att mordet väckt så starka reaktioner i Frankrike.

1975 levde jag i likhet med många andra européer i en mångkultur. När man tröttnat på kulturutbudet runt korvkiosken i Nybro, kunde man köpa ett InterRailkort för 395 kronor. Frankrike låg bara en dagsresa bort och där var det fransk kultur som gällde, ingenting annat. Italienare var italienare och Tyskland var Tyskland. Satt man på en grekisk taverna och försökte kommunicera med ortsbefolkningen, var det uppenbart att man inte var på Irland.

Det är så många som talar om andras feghet så det ämnet känns uttömt. Därför ska jag i stället tala om min egen feghet.

Frågan blev akut när Anders Leion skickade in sin krönika om pacifisten som inte ger sig. Den handlar om att människor som böjer sig för islamister och gör dem till viljes inte, som de tror, genom sina eftergifter kommer att mildra islamisternas krav på det icke-muslimska samhället utan tvärtom kommer att ge extremisterna blodad tand att kräva mer undfallenhet i stället för mindre.

”Pacifism is objectively pro-Fascist. This is elementary common sense. If you hamper the war effort of one side you automatically help that of the other”. (George Orwell: Pacifism and the war Partisan Review. — GB, London. — August-September 1942.)

Idag blir motsvarande paroll: “Pacifism/eftergivenhet är objektivt pro-islamism…”.

Dagens pacifism böjer sig för islam och islamismen. Liksom nazisterna tvingar denna så kallade religion sin vilja på andra människor, och hela länder, genom våld och hot om våld.

Det svenska ordet överlägsenhet uppträder i minst två helt olika betydelser. Den ena betydelsen är suverän kompetens som i ”När jag utmanade Luciano Pavarotti i tävlingen ’Världens främste tenor’ fick jag se mig slagen på grund av Pavarottis överlägsenhet”. Den andra betydelsen är högdragen eller snorkig som i ”Jag skämdes efteråt för att jag så överlägset och nedlåtande snäst av en person som bara ville tigga en krona”.

Läraren Samuel Paty halshöggs av en jihadist i Paris fredagen den 16 oktober. Han hade i sin undervisning om yttrandefrihet visat eleverna Muhammedkarikatyrer.

Det var Muhammedkarikatyrer som tidigare publicerats i satirtidningen Charlie Hebdo.  Publiceringen ledde till att redaktionen den 7 januari 2015 massakrerades av jihadister.

Inte ens sådant som man har inpå sig och som noggrant uppmärksammas och kommenteras hela tiden – jag tänker på svensk politik – begriper man. Åtminstone har jag svårt att fatta.

Om vi börjar med riksdagspartierna. Är dessa åtta av varandra oberoende och fritt kringsvävande enheter som kan uppvisa vilka slumpvisa och tillfälliga förbindelser som helst eller finns det någon ordnande princip som indelar dem i kluster? Förut var det så. Då fanns dels borgerliga, dels socialistiska partier. Mellan dem gick en betydande klyfta. Partierna visste vart de hörde. Idag är det svårare.

Hamid Zafar, Mehmet Kaplan, Kapten Klänning, Omar Mustafa, Alexander Bengtsson, Paolo Macchiarini… Alla hyllades de av en enhällig kör, alla bars de fram på händer darrande av beundran, alla dyrkades de som förebilder i en turbulent värld – alla visade de sig vara något annat än deras påhejare hade anat. Och ingen såg det komma.

Hamid Zafar, mera känd som ”Rektor Hamid”, har råkat i onåd sedan det avslöjats att han skrivit hatiska saker under pseudonym på nätet. Jag har inte följt Hamids resa och har inte heller satt mig in i fallet. Han säger att han har förändrats och inte längre har de åsikter han gav uttryck för i lönndom. Jag lämnar dessa åsikter åt sidan. Här tänkte jag ta upp åsikter han uttryckt öppet.

Hela historien om rektor Hamid förefaller mig sjaskig. En lovordad invandrad pedagog visar sig under pseudonym ha skrivit antisemitiska, övriga rasistiska samt bögföraktande saker på sociala medier. Hela det svenska etablissemanget, som fram till avslöjandet hyllat rektorn och försett honom med devota utmärkelser, vänder sig nu med avsky från honom och försöker sudda bort honom ur historien ungefär som när sovjetpampar efter utrensningar klippte i gamla fotografier för att minnet av de utrensade skulle förintas.

Ännu en hjälte har fallit. I torsdags släppte DN bomben att Hamid Zafar, hyllad skolledare och närmast en guru när det gäller integration, en gång varit antisemit och homofob. På några timmar hade han fördömts av samtliga sina arbetsgivare, förlorat alla sina uppdrag inom kommunen, Moderaterna, SvT och Göteborgs-Posten och sannolikt en betydande del av sin vänkrets.

Nyheten om att den, av politiker, public service och myndigheter, högt ansedde Hamid Zafar är en ulv i fårakläder har slagit ner som en bomb. Ingen såg det komma, liksom. Jag har väldigt svårt att tro att det är sant. Jag tror snarare att man valde att inte se tecknen eftersom det kändes så himla varmt inombords att kunna höja en troende muslim till skyarna som demokratibärare, för att balansera upp den våldsbejakande islamism som blivit vardag i Sverige.

Avslöjandena om Hamid Zafar påminner om när miljöpartisten Mehmet Kaplan avslöjades. Det var ingen som sett några tecken där heller, trots att han under flera år innan han avgick 2016 hade rest regelbundet till Turkiet för att dinera med fascisterna i Grå vargarna, och trots att han ända sedan dag ett bagatelliserade IS framfart i Syrien och Irak.

En dramatisk kapplöpning pågår nu för att snabbt utveckla effektiva och säkra vacciner mot COVID-19. Runt om i världen tävlar läkemedelsföretag, akademiska forskare, och myndigheter i olika konstellationer för att snabba på en process som vanligtvis kräver flera år av forskning och utveckling. Dessa utvecklingsprojekt stöds av extraordinära offentliga och privata investeringar. Samtidigt med accelererad klinisk testning av vaccinkandidater satsar man på att påskynda tillverkningen av vaccinerna inför omfattande framtida vaccinationskampanjer. Kritiska beslut måste då fattas om vaccinernas säkerhet och effektivitet. Det är ingen enkel uppgift.

Det vore larvigt att förneka globalismens existens om man med globalism menar att både människor och varor med tilltagande enkelhet kan röra sig över världen. Den första dokumentationen av den moderna globalismen – till skillnad från den förmoderna exemplifierad av Kolumbus färd till Amerika och Vasco da Gamas upptäckt av sjövägen till Indien – var nog Jules Vernes berättelse från 1872 om hur den engelske gentlemannen Phileas Fogg reste jorden runt på 80 dagar. I själva verket var världen vid det laget till och med mer globalistisk än idag, åtminstone för en engelsk gentleman, ty Fogg behövde inte ens ha med sig ett pass; att han ändå hade det och fick det stämplat på brittiska legationer längs resan berodde bara på att han slagit vad om att klara jordenruntturen på just 80 dagar och behövde kunna bevisa att han inte fuskat.

Ibland drabbas jag av modlöshet inför det som sker med mitt Sverige. Det brukar ske vid sådana där tillfällen när jag tänkt att ”nu kan det inte bli värre”, och sen upptäcker att det kan det. Tyvärr är det ganska ofta. När jag hör Annika Strandhäll prata om moral i radio. När jag ser Stefan Löfven slingra sig i TV. När jag konfronteras med public service och dess förljugna anspråk på att vara ”oberoende”. Listan kan göras lång.

Jag förklarade lite mästrande för en vän att jag tänkt en del på det här med narkotika och brottslighet. Jag sa att eftersom de gängkriminella till stor del försörjer sig på handel med knark och eftersom det är den handeln gängen slåss om och eftersom polisinsatserna inte tycks fungera så kanske vi bör tänka på annat sätt.

Hur då? sa vännen.

Pappa, född 1905, tidigt faderlös och tvungen att arbeta vid sidan av skolan, kunde ändå ha en utvecklande fritid.  Han ägnade sig bland annat åt att bygga kanot och vara ute på äventyr med den. Kanoten var gjord av duk spänd på träspant. Han och några kamrater tog sig en bit ut i Östersjön. På en ö utanför Umeå hade de tillgång till en stuga, en enkel, oisolerad plankbyggnad. För dem dög den gott. Jag har sett foton därifrån. Det syns tydligt att de var ordentligt berusade. 

Tjugutalet var en gyllene tid för spritsmugglingen. Det var lätt för dem att komma i kontakt med smugglare, inte bara för att köpa till sig själva utan också för att hjälpa till med smugglingen och tjäna en slant. 

Det tickar hela tiden in nya indikationer på att den höga dödligheten i corona bland svenska åldringar inom äldreomsorgen beror på att vårdsystemet aktivt undanhållit insjuknade äldre människor medicinsk behandling såsom syrgas. I stället har de, ofta på oacceptabelt vaga grunder, getts palliativ vård vilket betyder vård som ska göra döden lättare.

En av de första som slog larm var distriktsläkaren Jon Tallinger i Tranås som jag intervjuade här den 18 april. Jon har lagt ut ett stort antal videofilmer på YouTube med samma skrämmande budskap.

I våras kom två mastodontutredningar om skolans framtid. Den ena – SOU 2020:33 Utredningen om planering och dimensionering av komvux och gymnasieskola – kom i två delar på 899 respektive 218 sidor. Den andra – SOU 2020:28 Utredningen om en mer likvärdig skola – omfattar 786 sidor. Jag koncentrerar mig på den senare utredningen om en likvärdig skola.

Utredningen handlar om vilka reformer som skulle behövas för att skapa en mer likvärdig skola. Jag tänker inte säga något om dessa reformer. Om du vill läsa en sammanfattning har Friskolornas Riksförbund gjort en sammanställning som förefaller hederlig. Man förstår att Riksförbundet tar sig för pannan över utredningens förslag.

Det händer ibland att saker som jag läst tidigare plötsligt får en ny och djupare innebörd när jag läser dem igen. Så var det häromdagen när jag läste och skrev om Lenins skrift Vad bör göras? Så här skrev jag:

[Lenin] framförde teorin att den kommande revolutionen inte kunde ledas av proletariatet eftersom arbetarna inte hade ett tillräckligt revolutionärt medvetande. I stället måste den stora omvälvningen genomföras under ledning av en liten grupp ideologiskt skolade kommunister. De vanliga arbetarna skulle bara schabbla bort revolutionen om de fick bestämma och nöja sig med obetydliga eftergifter från maktens sida och sedan inordna sig under den borgerliga ideologin. Lenins skarpa insikt var redan från början att folket inte ville vara med om några samhällsomstörtande äventyr.

Västvärlden lider av en akut brist på hjältar. Hur kan man annars förklara att de mest hyllade hjältarna under 2000-talet var en lätt autistisk flicka som vägrade gå i skolan, och en kriminell narkoman i USA som dog efter ett polisingripande? 

En orsak till hjältebristen kan vara att vuxna, handlingskraftiga män med rötter i den västerländska kulturen (som traditionellt utgjort ett stort rekryteringsunderlag) av rättviseskäl” diskvalificerats från hjälterollen. Istället lyfts alternativa hjältar fram, ur floran av underpriviligierade grupper, minoritetskulturer eller bland småflickor på högstadiet. 

Jarmo Lainio, professorn i finska, redogjorde för hur han regelmässigt fick stryk under sextiotalet i Sverige, därför att han var finne. Han räddades av miljonprogrammet som mottog så stora mängder av den tidens invandrare från Finland, att hela bostadsområden blev finsktalande. Och till ett sådant område flyttade hans familj. 

Kjell Westö har berättat i novellen Melba, Mallinen och jag (Lugna favoriter Albert Bonnier 2004 – kan laddas ned från bibliotek) en lång, plågsam historia om hur han som svensk i åratal mobbades av tre finska pojkar. Melba var den drivande plågoanden. Och det var kanske ändå inte det värsta. Han tvingades också vara åskådare till en långdragen, tortyrliknande misshandel av en mycket svag och försagd pojke – utan att våga ingripa. 

Argentinaren Jorge Mario Bergoglio tog sig påvenamnet Franciskus efter det kända helgonet Franciskus av Assisi (1181 – 1226). Helgonet är älskat för att han lämnade ett liv som rik och lättsinnig festprisse, gav bort sina egendomar, bildade gråbrödraorden för tiggarmunkar, hjälpte de fattiga, predikade för fåglar, besökte sultanen Malik-el-Kamil i Egypten mitt under brinnande korståg och blev vän med honom. Helgonets dag är den fjärde oktober – i Sverige tidigare kampens mot löntagarfonderna dag och sedermera kanelbullens – och den dagen för någon vecka sedan presenterade påven (bilden) encyklikan Fratelli Tutti – vi är alla bröder – just i Assisi. ”Vår värld måste helas inte bara från det aktuella viruset utan också från samhälleliga sjukdomar som ojämlikhet, orättvisa och utanförskap som påverkar så många av våra bröder och systrar i den mänskliga familjen”, sa påven vid presentationen.

”Som ansvarig utgivare och chef reagerar jag starkt när SVT Nyheters journalister utsätts för kränkningar på sociala medier”, skriver SVT:s Charlotta Friborg, Riksnyheterna i en skarp text, där hon klargör att smutskastning och hat mot SVT:s programledare är oacceptabelt.

Jag håller delvis med. Men bara delvis. Kränkningar, smutskastning och hat är visserligen ett vulgärt oskick men det är inte värre när det drabbar SVT-journalister än andra journalister. Om sanningen ska fram har public service och dess journalister dessutom själva del i att de får kritik. Public service är ju inte vilka medier som helst, utan medier som finansieras av skattebetalarna och som har i uppdrag att vara opartiska och oberoende.

Den amerikanska högsta domstolsledamoten Ruth Bader Ginsburg, född 1933, avled nyligen i Washington, 87 år gammal. Hon stöttades i sin domarkarriär av två presidenter, Carter som utnämnde henne till appellationsdomstolen i Washington (en av USA:s hovrätter) 1980 och Clinton, som utnämnde henne till USA:s högsta domstol, HD, 1993 med 96 röster mot 3 i Senaten (som måste godkänna alla nomineringar till HD). Ginsburg var inte bara den första judiska kvinnan som utnämnts till USA:s högsta domstol utan också den andra kvinnliga ledamoten i domstolens historia (Sandra Day O’Connor var den första).