I en krönika idag kommenterar Bitte Assarmo en intervju som Sveriges Radio gjort med influencern Vahid ”Friluftsbaba” Demic.

I intervjun påstår Vahid att det finns en ”vithetsnorm” i friluftslivet. Nysvenskar tvekar att vandra i skogen och och paddla kanot i sjön av rädsla för att för att drabbas av negativa kommentarer på sociala medier.

Gillar du att vara ute i friska luften? Kanske fjällvandrar du? Paddlar? Gör utflykter i skog och mark? Sluta genast upp med det! När vi som tillhör den vita befolkningen rumsterar om i naturen sprider vi en osund vithetsnorm som skrämmer människor som har annan etnisk bakgrund.

När folk vill förklara olägenheter i tillvaron, exempelvis Agenda 2030 och ESG-konceptet (att företag ska tänka på ett hållbart leverne vilket betyder att bry sig om miljö, sociala faktorer och bolagsstyrning; om du inte förstår vad detta kan betyda så har jag slagit in en av mina poänger, nämligen att det är tveksamt om konceptet går att förstå), så brukar jag rysa av obehag. Jag påpekar att de lagar som styr oss som bor i Sverige måste passera Helgeandsholmens smala näs och där klubbas av Riksdagen. Sådana som World Economic Forum har ingen möjlighet att skriva svenska lagar och därför är det att villa bort korten att skylla dumheter som drabbar oss på mäktiga internationella intressen. Om några har ansvaret så är det våra folkvalda. All skuld faller på dem.

 

Andreas Malm, universitetslektor i humanekologi vid Lunds universitet, uppmanar klimataktivister till terrorhandlingar. I sin nya bok How to Blow Up a Pipeline: Learning to Fight in a World on Fire, förespråkar Malm ”intelligent sabotage” av fossilbränsleinfrastruktur: ”Skada och förstör nya CO2-avgivande enheter. Ta dem ur drift genom att sabotera dem, plocka isär dem, riv dem, bränn dem, spräng dem. Låt kapitalisterna som fortsätter att investera i elden veta att deras egendom kommer att förstöras.” (sid 67)  

En av vår tids stora frågor är massinvandringen och västvärldens dramatiska demografiska förändring. Mina samtal på podden Tankar från framtiden med de före detta kommunistledarna Nils Littorin och Robert Mathiasson har gjort mig nyfiken på invandringskritiken från vänster. Hur ser den ut?

Den kanske besvärligaste läxa som jag lärt mig under de senaste åren är att politiken inte enbart kan vara ett onödigt slöseri med medborgarnas pengar utan också – och i ökande grad, tror jag – kan ställa till med allvarlig skada. Du kan med rätta förvåna dig över att jag först de senaste åren blivit så uppmärksam på detta – redan Axel Oxenstierna inskärpte ju hos sin son ”med vilken ringa vishet världen styres” – men jag säger som politikerna att jag varit naiv och inte sett komma.

Som en replik till Mustafa Panshiris bok ”Sju råd till Mustafa” har Qaisar Mahmood i DN kommit med ”Sju råd till Ove. Så anpassar du dig till mångfaldens Sverige”.

Qaisar flyttade hit från Pakistan med sin mor och syster när han var sju år gammal 1980. Hans far uppges enligt Qaisar redan ha befunnit sig här som ”arbetskraftsinvandrare”.

Henrik Schyffert fick utstå spott och spe när han jämförde kostnaden för Sveriges flyktingmottagande med pizzor och Netflixabonnemang. Men Schyffert hade en poäng. Visserligen räknade han fel på några tiopotenser (en karriär som komiker är inte riktigt samma sak som en högskoleexamen i nationalekonomi) men idén att bryta ner statliga utgifter till enheter som folk förstår, känns pedagogisk. 

Jag fortsätter att fundera på detta med Järvaföräldrarna och deras krav på att samhället ska ta ansvar för deras barn. Varför har det blivit så? Vad är det som gjort att just denna grupp av föräldrar menar att deras eget misslyckande är alla andras ansvar?

Sedan ett tag tillbaka pågår en debatt om gangsterrappens påverkan på lyssnarna. Debatten har fått ny aktualitet efter mordet på rapparen Einár. Kritikerna menar att musiken inspirerar lyssnarna att anamma en kriminell livsstil, medan apologeterna menar att musiken endast skildrar en verklighet, utan att påverka den.

Debatten anknyter till den större frågan om konstens förmåga att påverka. Kan konsten förändra vårt sätt att tänka och handla?

Just nu svämmar de sociala medierna över av tårar som fälls över den 19-årige rapparen Nils Einár Grönberg som sköts i Hammarby Sjöstad häromkvällen. Och det är klart det är fruktansvärt när en ung människa mördas, oavsett om han eller hon haft kriminella kontakter eller inte. Men att våldet skulle vara allas ansvar, som det nu påstås från alla möjliga och omöjliga håll, är givetvis en lögn. Det är varken ditt eller mitt ansvar att kriminella begår brott.

När rapparen Einár blir mördad i Hammarby Sjöstad (bilden) är det inte så mycket mordet på en troligen kriminell (fast musikaliskt begåvad) rappare som förvånar och väcker uppmärksamhet utan det faktum att dådet inträffade i Hammarby Sjöstad. Hammarby Sjöstad är ett attraktivt och ganska centralt beläget bostadsområde i Stockholm fågelvägen ungefär två och en halv kilometer från Mariatorget. Hammarby Sjöstad är nästan lika trendigt som Mariatorget. Här bor det politiskt korrekta människor som ofta röstar på miljöpartiet. Området är, skulle jag bedöma, ett tillhåll för de grupper vars tänkande styr Sverige.

Sveriges television är i stor sorg efter att en av deras främsta favoriter, rapparen Nils Einár Grönberg, har skjutits tills döds i stadsdelen Hammarby Sjöstad. Inte ens om ett statsöverhuvud eller minister blivit dödad hade händelsen kunnat ges större utrymme i svt:s Morgonstudio än till denne rappare vars låtar handlat om att försköna livet i gängkriminalitet med fokus på narkotikahandel, snabba pengar och skjutningar.  

Många svenskar som reser till Spanien säger att de ej vill komma till det själlösa, shoppingbesatta och rika Málaga utan de vill uppleva det genuina Spanien. Det genuina Spanien betyder egentligen en högre andel katoliker som tror på ja till livet. Men det skulle PK-isterna aldrig erkänna för sig själva.  

Irena Pozar är chefredaktör för Vecko Revyn, kolumnist i Expressen och blev 2020 utsedd till Årets journalist. Bra jobbat av en 29-åring.

Jag har läst hennes feministiska krönikor i Expressen och slås av hur omogen hon är. Men här är jag förmodligen djupt orättvis Hon är ung, samhället är feminiserat och infantiliserat så allt är säkert som det ska.

Rapparen Einár var med i ett kriminellt gäng som har gjort livet surt för de boende i Enskededalen där han växte upp. Det var vapen och droger. För detta blev han LVU:ad och intagen på HVB-hem.

Han var ung, dum och omdömeslös. Ville ”göra något bra” av sin uppväxt och började därför göra våldsförhärligande videos med unga gangsters, brudar, droger och vapen med texter framförda på rinkebysvenska:

Det tragiska mordet på den framgångsrike gangsterrapparen Nils ”Einár” Grönberg ger mig en anledning att åter ta upp frågan om blattar och svennar.

På TikTok, YouTube, Instagram med flera plattformar förekommer en populär kortfilmsgenre. En amatörskådespelare, oftast en ung man, spelar växelvis blatte och svenne. De två rollerna ställs inför olika situationer och reagerar enligt ett för målgruppen förutsägbart mönster. (Exempel här och här)

Västvärlden hade kunnat se annorlunda ut idag, inbillar jag mig, om vi bara hade lyssnat till några centrala visselblåsare under de senaste 50 åren. Då hade vi kanske kunnat slippa den självdestruktiva och anti-civilisatoriska utveckling, som fått fäste inom media, akademi, myndigheter och politik.  

Om man har något viktigt att säga ska man säga det många gånger enligt den romerska principen om att repetitio est mater studiorum (repetition är all kunskaps moder). Se på kyrkan. Hur många gånger har den inte bett Fader vår under de senaste millenierna.  

De flesta svenskar menar att Sverige inte längre är ett religiöst land. Vi har lämnat de obevisade trossatsernas värld och står nu i stället helhjärtat på den vetenskapliga grundens och den beprövade erfarenhetens stabila bas.

Ett samhälles dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi, menade Karl Marx. Låt oss ponera att han hade rätt. Vilken är då den härskande klassen i Sverige idag?

Av vissa kallas den ”den nya klassen”, en term som myntades av den socialistiske dissidenten Milovan Djilas (1911-1995) för att beskriva hur en privilegierad partibyråkrati ersatte bourgeoisien i de realsocialistiska staterna. (Läs Den nya klassen, 1955)

Om du tycker att rubriken låter som en inbjudan till en offentlig debatt hos ett politiskt ungdomsförbund där finniga femtonåriga plugghästar ska spekulera om framtiden och därför bestämmer dig för att i stället gå på bio så har du min respekt. Att jag ändå närmar mig ämnet beror på att jag utan vidare framgång rotat på Europaparlamentets hemsida för att få reda på varför mepparna – Members of the European Parliament – är så arga på Polen. På ett plan verkar det handla om vem som i sista hand ska bestämma över polska ärenden, till exempel besluta hur polska domare ska tillsättas – om det är EU eller polska regeringen – men det känns mer mångbottnat än ett vanligt prestigeärende som det gått röta i.

Kriminaliteten i Sverige plundrar liv, hälsa och pengar. Den stjäl framtida samhällsbärande moral, nyfikenhet och empati. Den lämnar en isande känsla av maktlöshet och otrygghet hos allt fler. Kriminaliteten urholkar samhällskontraktets välfärd. Trots ett av världens absolut högsta skattetryck, flaggas det för skattehöjningar. Anledningen? Att trygga välfärden. En fungerande, trygg och hoppingivande samhällsstruktur består, som ett bra hus, av en stabil byggnad, bra grundmaterial och element av utestängande funktion. Dörrar, tätningsmaterial och larmanordningar. Omsorgen om samhället/hemmet, borgar för att normalt underhåll, översyn och reparationer verkligen görs. Vid förändrade behov kan till och med större ombyggnationer behövas. Det är dags för en stor renovering av Sverige.

Dödstädning är ett av senare tiders nyord, ett som används i parti och minut när snusförnuftiga besserwissers ska tala om för folk hur de ska leva och hur det ska se ut i deras vinds- och källarförråd när de dör. Men varför har det här fått så stort genomslag?

Idag den 23 oktober delas Leninpriset ut. Det är ett svenskt kulturpris som årligen delas ut av entreprenören Lasse Diding till en i Sverige verksam författare eller konstnär.

Vladimir Lenin (1870- 1924) var ledare för bolsjevikpartiet och kom efter oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 att bli den nya kommunistiska statens diktator.

Vissa saker är rumsrena, andra inte fastän de är av samma karaktär. Till det rumsrena hör att ge ut pris i Lenins namn men inte att ge ut det självklart omöjliga: ett pris i nazismens namn – om nu någon skulle få för sig det. Men i kommunismens namn går det alltså bra trots att kommunisterna var värre slaktare än nazisterna. Begrunda nu nedan Lenins ord i den s.k. hängningsordern 11 augusti 1918: 

En till synes ytlig underhållningsprodukt kanske inte kan ge oss en transformerande konstnärlig upplevelse, men den kan avslöja något om den härskande klassen och den kulturella hegemonin vårt samhälle. Det betyder inte att personer, som förrått sin egen klass, inifrån systemet skickar oss hemliga meddelanden (även om jag inte utesluter att sådant kan förekomma). Jag tror snarare att kulturproducenterna har internaliserat maktens ideologi: det är luften de andas.

Klimatmötet COP26 ska avhållas mellan den första och tolfte november i Glasgow. De flesta bedömare – kanske alla – vars uppfattningar jag tagit del av varnar för att mötet blir en flopp. Vad som menas med en flopp är inte riktigt klart men låt mig presentera några observationer.

En utmaning för nya partier är att hitta en profilfråga som inte är upptagen – eller exploaterats så hårt att den omdanats till en dimridå av meningslösa floskler. Det är till exempel ingen lysande idé att gå till val på slagord som: ”Vi ska knäcka gängen”, ”Bättre skola” eller ”Stå upp för det öppna och fria samhället”. Väljarna tycker helt enkelt att de hört dem förut. 

Dags att rulla ut röda mattan igen. Ytterligare tre kvinnliga IS-terrorister och åtta terrorbarn är på väg ”hem” till Sverige. Med benägen hjälp från UD. De utvisas från Syrien eftersom de utgör en säkerhetsrisk. För Syrien alltså, inte för oss. Här blir de kallade för ”IS-kvinnor” och tas omhand på bästa sätt.

Rubriken har jag lånat av amerikanen Herman Kahn (bilden) som år 1963 skrev en bok om hur ett krig mellan USA och Sovjetunionen skulle kunna arta sig.

Det otänkbara är förstås inte alls otänkbart men man låter ändå bli att tänka på det, kanske för att det är obehagligt eller oartigt. Det troliga är att någon skulle ta illa vid sig av en påminnelse om det otänkbara och därför pratar vi, som är ett väluppfostrat folk, inte om det.

När islamistiska våldsdåd debatteras är ett vanligt påstående: ”Skilj mellan vanliga muslimer och islamisterna! De har inget med varandra att göra.”

Hur kan man framföra ett så uppenbart falskt påstående? I själva verket måste ju islamisterna vara de enda verkligt sanna muslimerna. De tillber en religionsgrundare som var en gangsterhövding, som använde sin vapenmakt – förvisso skickligt hanterad – till att utrota en stor andel av de besegrade, och sedan förslava, plundra och sedermera beskatta dem han underkuvat men låtit leva.