Coronasituationen ändrar sig för var dag och utvecklingen förefaller allt mindre töcknig utan att man för den skull kan vara säker på hur det kommer att gå. En sak förefaller dock nästan tydlig och det är att några europeiska länder har toppat antalet nya sjukdomsfall per dag vilket förhoppningsvis betyder att kurvan hos dem har vänt nedåt. Dessa länder är, som jag läser det, Nederländerna, Tyskland, Spanien, Frankrike och Italien. Här ser du Italien respektive Tyskland.

Alla ska hjälpas åt i kristider. Och alla ska ta eget ansvar. För äldre, över 70, innebär det att de helst inte ska ha några sociala kontakter överhuvudtaget – men det går ju bra ändå, för har de inte anhöriga som kan hjälpa till att handla hem mat åt dem tillhandahåller ju många butiker hemleverans. Dessutom hjälper kommunerna till.

Det är i alla fall så samhället är tänkt att fungera, om man lyssnar till Löfven och andra beslutsfattare när de står i TV och orerar. Men hur fungerar det i verkligheten för samhällets äldsta, de som visat sig vara allra mest utsatta för coronaviruset?

På den vanliga sajten där jag brukar följa coronats utveckling i olika länder redovisas till exempel för varje land antal döda och antal registrerade insjuknade per miljoner invånare. På bilden ovan kan du se hur många procent av de insjuknade som faktiskt dör. (Siffrorna underskattar antagligen dödligheten eftersom flera av de pågående sjukdomsfallen också kommer att dö.) Ursäkta att siffrorna inte är så tydliga men du vet hur svårt det är att skriva med en mus. På Schweiz står det 3,4 procent och Nederländerna 9,9 procent och Belgien 7,9 procent och resten borde vara läsbart på ett ungefär.

KULTUR Kärt barn har många namn – så också den vecka som föregår Påsken. Passionsveckan, Stilla veckan och Dymmelveckan är några av namnen på den – dock inte påskveckan, som många tror. Påskveckan är namnet på veckan efter påsk.

Att veckan före påsk kallas Stilla veckan är egentligen inte särskilt konstigt. Det är den vecka som föregår Påskens stora kristna mysterium, och det är också den vecka då man av tradition skulle visa extra stor vördnad för Gud. Man skulle helt enkelt vara stilla och lugn.

Svensk debatt har under de senaste veckorna överflödat av självgod nationalism. Så här går den ungefär: Den svenska regeringen har inte behövt ta till drakoniska åtgärder, vilket däremot övriga nordiska, och andra, länder gjort, därför att den svenska tilliten är så stor och gedigen. Denna ömsesidiga tillit mellan regering och medborgare har möjliggjort att de senare tillsammans – civilsamhället – solidariskt uppträtt på ett förnuftigt sätt. Därför har regeringen kunnat förlita sig på alla medborgares samfällda, förnuftiga och solidariska uppträdandet.

Då var det klimatskam. Folk som ”syndade” mot klimatguden skulle hängas ut på sociala medier och skämmas. Det som kallas ”shaming” på engelska. På sin blogg skriver etikdoktorn Ann Heberlein initierat om fenomenet i artikeln ”Med skammen som vapen” (11/3 2019).

Sverige verkar ha blivit en skamkultur:

Uthängningar på nätet i samband med #metoo, upprepade och återkommande drev, utdefinieringen av människor med ”fel” åsikter och de tvingande kraven på exempelvis ”flygskam” och ”köttskam” föranleder mig att spekulera i om Sverige inte snarare bör betecknas som en skamkultur.

KULTUR Genom åren har jag samlat på mig en ansenlig mängd fotoalbum. Oftast står de och samlar damm men härom dagen bläddrade jag lite i några av dem, för första gången på länge. Och en av de bilder som väckte flest minnen var en bild av mig själv som tonåring med spretig punkfrisyr.

Idag tror många att punken var en enorm gräsrotsrörelse som samlade tusentals unga i kampen för solidaritet och kärlek. Att hela södra Stockholm pulserade av punkig vitalitet och att varenda tonåring hängde på Oasens ungdomsgård i Rågsved. Att punken var kärleksfull och inkluderande. Det är en ren historieförfalskning. Punken var, när den först såg dagens ljus, en högst marginaliserad rörelse som gick de flesta spårlöst förbi.

Max Weber var en av sociologins grundare (tillsammans med Durkheim och Marx). Det betyder att han försökte förstå mekanismerna i det industrikapitalistiska samhälle som vuxit fram under 1800-talets andra hälft. Så här skrev han om byråkratin i boken Ekonomi och samhälle:

Det avgörande skälet till att den byråkratiska organisationen vunnit terräng har alltid varit dess rent tekniska överlägsenhet över alla andra organisationsformer. En fullt utvecklad byråkratisk apparat förhåller sig till dessa andra former som en maskin till de icke mekaniska slagen av varuproduktion. Precision, snabbhet, entydighet, kännedom om akterna, kontinuerligt, diskretion, konsekvens, strikt subordination, minskade friktioner och minskade materiella och personella kostnader – dessa fördelar är stegrade till ett optimum vid en strikt byråkratisk förvaltning genom skolade ämbetsmän, i synnerhet i dess monokratiska form, till skillnad från alla slags former av kollegial, hedersuppdrags- eller bisysslenatur.

I en skarpt formulerad artikel i Axess skriver Jörgen Huitfeldt att den svenska journalistkåren har behandlat en rad påståenden om vår omfattande invandring som konsensuella sanningar fast deras uppgift snarare var att granska och kritisera dem. Journalisternas problem, menar Huitfeldt, är de är idealister som inte vill tala illa om något så fint och angeläget som flyktingmottagning. Det finns dock en komponent i det hela som Huitfeldt inte nämner och det är frågan om vilken invandring vi har haft: vilka människor har kommit hit? Det journalister allra mest värjer sig mot är nämligen detta otänkbara och förbjudna som består i att ”ge rasisterna rätt”.

När coronafebern drog in över vårt land skrev jag här på Det Goda Samhället (17/3 2020) att den kunde bli ett uppvaknande. Självklart är sjukdomen något ont som orsakar mänskligt lidande, men en bieffekt av detta onda kunde bli att globalismen förlorar inflytande. Jag skrev att när nationella regeringar nu visar musklerna ser medborgarna att man faktiskt har kontroll – om man vill.

Det är allmänt bekant att man medan coronaviruset härjar ska hålla sig borta från andra människor. Det betyder att man ska stanna hemma och inte röra sig särskilt mycket. Gör folk det eller struntar de i denna levnadsregel som predikas av alla ledande politiker från Stefan Löfven till Donald Trump? Och om folk lyder ledarnas uppmaningar vilka människor är det som lyder mest och vilka lyder minst?

Om du hade frågat mig igår så hade jag ryckt på axlarna och sagt att det är svårt att veta men att det ser tommare ut på gatorna och på bussarna så någon effekt har uppmaningarna väl haft.

De senaste dagarna har det fokuserats en del på att ett antal personer med somaliskt ursprung har dött av coronaviruset, och flera tidningar har också antytt att det beror på att Folkhälsomyndigheten har underlåtit att informera denna grupp och, får man förmoda, andra grupper som har ett annat modersmål än svenska.

Miljöpartiet hänger inte riktigt ihop. Å ena sidan vill man få oss att transportera våra barn i cykelkärror, å andra sidan vill man bygga höghastighetståg dimensionerade för asiatiska mångmiljonstäder. Bilparken ska elektrifieras, samtidigt som kärnkraften ska skrotas trots att den står för nästan hälften av elproduktionen. Självklart ska vi ha närdemokrati och lokal produktion, men vi ska också hylla globalismen som ger oss raka motsatsen …och så vidare.

De flesta av oss tror influensa alltid är begränsad till bagatellartade förkylnings-symtom, muskelvärk, någon vecka i sängen och att de som dör bara är de riktigt gamla och de som är sjuka på annat sätt – personer med ex nedsatt immunförsvar och kroniska luftvägssjukdomar. Men det är en underskattning av vad influensa-virus kan åstadkomma. Influensa kan utvecklats till en pandemi som dödar en stor del av befolkningen, inte bara utsatta riskgrupper, utan också unga och för övrigt friska människor.

Ska individens eller samhällets intressen komma i första rummet när staten tvingas prioritera? (Observera att samhället är något mycket större och viktigare än staten eftersom det också omfattar det civila samhället – även om politiker gillar att skryta upp sig och kalla sig själva ”samhället” för att låtsas vara helheten. Det är ungefär som Ludvig XIV:s ”Staten, det är jag” eller som när landstingen förmätet upphöjer sig till ”regioner”, alltså att sjukvårdsorganisationer förvandlar sig till hela landsändar. ”Regiondirektör” smäller förstås högre än ”landstingsdirektör”.)

Sverige befinner sig, liksom övriga länder, i krig. Fienden är coronaviruset. Han vill döda så många människor han kommer åt. Om du inte tror att det är ett riktigt krig kan du jämföra dagens tidningar med dem som trycktes under andra världskriget. Då handlade tidningarna inte bara om kriget men det gör de nu.

Människorna kan försvara sig genom att gömma sig för hans anfall. Han skjuter inte så långt men han lägger försåtliga och osynliga mineringar på de mest oväntade ställen. Människorna kan också försvara sig mot hans mordlust genom att omsorgsfullt vårda sina sårade kamrater.

Politiker har två verktyg i sin låda: de kan skriva lagar och regler och de kan satsa pengar. Problem som varken kan bekämpas med lagar eller med statsbudgeten kan de inte göra något vettigt åt. Men även om de inte kan lösa problem med sina två verktyg så försöker de i alla fall enligt principen att för den som bara har en hammare ser alla problem ut som en spik. De måste nämligen se ut att vara fulla av handlingskraft.

Svenska politiker brukar vara bra både på att skriva regler och att göra av med pengar. I det perspektivet finns det en sak som förvånar mig när det gäller coronapolitiken. Det är att regeringen inte använder regelvapnet men däremot är villig att sätta sprätt på nästan hur mycket pengar som helst.

INTERVJU För tre år sedan gav Simon O. Pettersson ut en essäsamling om svensk konservatism: Svenska konservativa profiler (2017). Det rörde sig om ganska korta och koncentrerade porträtt, men tecknade med lätt hand och med personliga kommenterar som anknyter till vår samtid.

Pettersson är en mångsidig intellektuell. År 2015 debuterade han som poet med diktsamlingen Athens ruiner. Han deltar i den politiska debatten med inlägg på olika forum, men skriver även mer tidlösa texter om ideologi, filosofi och religion.

Eftersom jag följer Pettersson på sociala medier noterade jag att han intog en skeptisk hållning till vad han kallade ”coronahysterin”. Jag ville veta mer om hur han tänker och ringde upp honom.

Du är överläkare på en intensivvårdsavdelning. Där finns nu bara covid-19 patienter. De är alla svårt sjuka. Ingen väntas dö och alla behöver flera dagar för att tillfriskna så pass att de kan överföras till annan avdelning.

Du får ett samtal från din far. Han säger sig vara smittad av coronaviruset. Han beskriver sina symptom. Det förefaller troligt att han är smittad och du ber honom komma till sjukhuset, trots att det inte finns någon ledig plats. Kanske kan det ändå ordna sig, om han nu verkligen är smittad och i sådant tillstånd att han behöver vård, funderar du, medan du tar dig till den sluss som anordnats i ett tält utanför en sidoingång till sjukhuset. Där möter du din far. Du ser direkt att han är illa däran, men du hinner inte ta dig an honom.

Bara några dagar efter att regeringen utfärdat ett förbud mot att vistas fler än 50 personer i grupp demonstrerade ett 70-tal palestinier i Göteborg för att protestera mot att de inte fått uppehållstillstånd.

Redan det faktum att man visar sådan brist på respekt för de lagar som stiftas när Sverige är i kris är i sig en indikation på att man inte alls borde få uppehållstillstånd här. Men minst lika stötande är polisens uppträdande i samband med demonstrationen. Polisen, vars uppgift är att stå upp för våra lagar och skydda allmänheten, lät nämligen det hela fortgå.

Jag är utkiken i masttoppen. Jag skriker att jag kanske ser land. Ljuset i tunneln. Kanske ropar jag hej innan vi är över bäcken. Statistiken är inte helt tillförlitlig.

Titta på bilden ovan. De grå staplarna visar hur många nya coronafall som identifierats i den kinesiska provinsen Hubei från sådäringa femtonde december förra året till den elfte februari i år. Toppnoteringen kom den tjugosjätte januari, vilket var ungefär sex veckor sedan start.

Hur de två supermakterna Kina och USA, det teknologiskt högtstående Singapore och den ”humanitära stormakten” Sverige väljer sina ledare visar på likheter och olikheter.

Om vi börjar med Kina så har alla ledare efter Mao gått den långa vägen. De är alla välutbildade akademiker, vanligtvis civilingenjörer, och har testats i flera olika ledande operativa befattningar som guvernörer, borgmästare (i någon av de fyra storstadsregionerna), eller som förste partisekreterare i någon provins (observera att en guvernör i Kina har mindre makt än provinsens partisekreterare).

Prepping, att förbereda sig inför kriser, är en växande rörelse i Sverige. Coronafebern har fått fler att tänka på att samhället faktiskt är ganska skört.

Det handlar i grunden om sunt förnuft. En prepper, av engelskans prepared, vill vara förberedd. När man har det bra ska man lägga undan, så att man har när tiderna blir sämre. En Bibelns mest kända gestalter, Josef, förespråkade prepping.

Säpo-chefen Klas Friberg vet sin roll i den djupa staten och varför han tillsatts som myndighetschef. Det är obegripligt och upprörande men tyvärr sant: Klas Friberg och Säpo spelar ner den islamistiska extremismen som hot i och mot Sverige och svenska medborgare. Vi som via media och litteratur följer vad som händer i muslimska diasporan, med islams utbredning i landet och den politiska islamismens radikalisering, fördjupning och breddning, ser varningsklockorna ringa.

Hur ska man förstå vår tids mest framstående galenskap, alltså PK-ismen, det tänkande som företräds av personer som kallar sig ”woke” i engelsktalande länder? Till PK-ismen hör sådant som militant feminism och genusteori, klimatalarmism, föreställningen att den vite mannen i förening med marknadsekonomin är roten till allt ont och så vidare. Hur har denna skadliga intellektuella smitta kunnat uppstå och spridas?