En av de mer läsvärda publikationerna om det mänskliga gruppbeteendet är Charles Mackays (se bilden) bok Extraordinary Popular Delusions and the Madness of the Crowds från 1841. Den påminner oss om att den moderna människan inte har ändrats det ringaste. När gruppassionen griper an stängs förstånd och omdöme av. Mackay sammanfattar med orden att människor blir galna i grupp och återfår förståndet långsamt, en efter en.

I slutstadiet fördjupas galenskapen raskt och blir gradvis alltmer extrem, samtidigt som den fraktioneras. Man kan se detta tydligt hos religiösa eller politiska grupper som medeltidens flagellanter eller extremisterna under den franska och ryska revolutionen eller i de maoistiska revolutionsaktiviteterna under 1900-talets senare hälft.

Så länge Black Lives Matter bara handlar om att plundra butiker, förnedra poliser och riva statyer över duktiga vetenskapsmän, spelar det kanske inte så stor roll exakt vilken hudfärg utövarna har. Men vad skulle hända om BLM:s visioner blev verklighet? Om man från och med imorgon får igenom alla sina krav – vilket inte bara innebär avväpning av polismakten, utan även massiv kapitalöverföring från vita till svarta, förmåner som garanterad basinkomst, gratis sjukvård, fria universitetsstudier och mycket annat som fattiga amerikaner hittills bara kunnat drömma om. Då blir det ju rätt viktigt att ta reda på vem som faktiskt är svart.

Även om jag vet att det inte går att uppfinna ett filosofiskt system som förklarar världen i varje detalj så gillar jag inte att lämna lösa ändar när jag ska försöka begripa och förklara saker. Till exempel känns det riktigt att konstatera att PK-ismen är Sveriges statsbärande och dominerande filosofi. Det är också, åtminstone i min skalle, otvetydigt att PK-ismen kodifierar politikerväldets intressen och därför hyllas av politikerväldet.

Sveriges välmående och svenskars rättigheter är inget som Somar Al Naher tycks bry sig om. I vänstertidningen Dagens ETC (6/7 2020) skriver hon att ”integrationen”, det vill säga vår möjlighet att hantera massinvandringen från Afrika och Mellanöstern, inte ska få styra debatten. De som vill invandra till Sverige, de som svepande kallas ”flyktingar” i hennes artikel, ska bestämma vår invandringspolitik.

Om massinvandring är bra eller dåligt för Sverige spelar alltså ingen roll. Somar Al Naher kritiserar Socialdemokraterna för att man överhuvudtaget nämner vår integrationskapacitet:

Man säger inte att färre ska få fly undan krig, man säger istället ”vi kan inte ta emot fler flyktingar för vi har inga bostäder”.

Många, inklusive jag själv, är förvånade över storföretagens och den ekonomiska elitens, kanske framför allt i USA, beredvillighet att stödja Black Lives Matter-demonstrationerna och de krav som där presenteras. Detta måste betänkas.

En av de grundläggande teserna i västvärldens självförståelse är att de ekonomiska klyftorna är enorma och kanske till och med ökande. I varje fall är de större än för några årtionden sedan. Om man googlar på begreppet Ginikoefficient, ett mått på ekonomisk ojämlikhet, är intrycket vidgade klyftor nästan överallt. Troligtvis har välståndsökningen under senare decennier gjort att alla fått det bättre medan några har fått det ännu bättre än de andra.

Få folk är så välkomnande mot främmande kulturer och kulturyttringar som svenskarna. Vi tar emot allt från matinfluenser till flyktingar och våra skattepengar går till allt från boenden för asylsökande till olika integrationsprojekt. Vi låter till och med religiösa diktaturer som Saudiarabien finansiera moskéer i vårt land.

Det sistnämnda är visserligen mer korkat än snällt – och har redan visat sig få förödande konsekvenser för spridningen av islamism i Sverige – men ändå. Välkomnande är vi, så till den grad att vi stundom går över dumhetens gräns. Och som tack attackeras vi nu av aktivister och organisationer som kräver att vi ska skämmas för vår historia och för vår hudfärg.

Richard Sörman skrev nyligen här på sajten en berörande text om att han vill ha en svensk tillhörighet, ha någonting att komma hem till där han kan känna att han är en del av ett större sammanhang; ett land och ett folk som bara är hans eget, och att detta borde gälla för alla människor. Han påpekade också att den diskussionen inte har varit möjlig i offentligheten eftersom etablissemangets härskarteknik varit att rasistnischa alla invandringskritiker.

Jag kan inte sluta plåga min hjärna och mina vänner med funderingar kring den svenska coronapolitiken. Jag är rädd att den allmänna debatten i frågan ska syssla med perifera frågor.

Perifera frågor är allt sådant som var redan var etablerat när viruset attackerade. Att syrgasen sedan länge var bortplockad från äldreboendena är ett beklagansvärt faktum men den viktiga frågan är i vilken mån Sverige har förmågan att hantera en sådan bekymmersam situation när en kris inträffar. Beredskapslagren var nedlagda enligt dumma tidigare fattade och genomförda beslut men hur bra klarade Sverige att kompensera för gamla synder? Myndigheterna hade inte tänkt tanken att det kunde behövas ansiktsskydd men vad gjorde Sverige när det blev uppenbart att det vore bra med skyddsutrustning?

När historien om den svenska coronakatastrofen skall skrivas måste berättelsen inledas med den förre statsepidemiologen Johan Giesecke. Det var hans frekventa uppträdanden i media som angav tonen. Hans budskap var mycket tydligt. Alla i hela världen skulle bli smittade och de flesta skulle inte ens märka av det. På en direkt fråga om vi svenskar kanske borde avboka sommarsemestrar i Europa, svarade han överlägset nekande. Till sommaren skulle alla länder ha samma smittspridning och resor skulle inte vara förknippade med problem. Att stänga ned samhället skulle bara skapa stora ekonomiska kostnader, helt i onödan.

Det händer ej sällan att läsare som är vänliga att kommentera mina texter säger ungefär att ja, det där var väl bra, men varför förklarar du aldrig hur Sverige ska komma ur den här soppan av osunda ideologier och oskicklig politik? Jag blir brydd av sådana invändningar eftersom jag inte tycker jag gör något annat än pekar på vad jag tror är den enda möjliga utvägen. (Att fortsatt klafsa runt i träsket är ingen utväg.)

Netflix är ett av de stora företag som gått ut hårdast med sin godhetssignalering i efterdyningarna av George Floyds tragiska död. De har aggressivt hjälpt fram de mest tårdrypande dramatiseringarna av historisk orättvisa mot svarta, VDn har skänkt 120 miljoner dollar ur egen ficka till svarta universitet, och bolaget har nu beslutat att minst två procent av dess nätta kassakista på fem miljarder dollar ska öronmärkas för banker, fonder och andra finansaktörer med exklusivt svarta ägare, se här

Vid första anblick är det givetvis inget fel med det. Vilket bigott monster skulle invända mot att hjälpa en historiskt eftersatt folkgrupp som de svarta i USA att komma ifatt?

Men vad händer på lång sikt om vi alla ska börja blanda in etnicitet i affärsbeslut?

Svenska språket måste värnas. Själv gör jag det genom att vara en – föralldel passiv – medlem i föreningen Språkförsvaret. Den har tagit som sin uppgift att se till att svenska används av landets myndigheter, företag och organisationer i intern kommunikation och i kommunikationen med dem, som bor i Sverige. Alla svenskar har rätt att bli behandlade och betjänade på sitt modersmål i offentliga sammanhang; fem officiella minoritetsspråk finns i landet, men majoritetsspråket är faktiskt inte på samma sätt skyddat i lag.

För inte särskilt längesen gjorde den svenska regeringen klart att det där med beredskapslager tillhörde en ”svunnen tid”. I ett tal på Folk och Försvars rikskonferens 2017 förklarade dåvarande inrikesministern Anders Ygeman att det inte skulle fungera. Istället, menade han, ska vårt civila försvar ”bygga på vår krisberedskap”, en krisberedskap som enligt honom ”utvecklats under många år” och där ”vi har stor erfarenhet av att hantera allvarliga situationer som i värsta fall hade kunnat sluta i en kris”.

Jämställdhetsmyndigheten inrättades av regeringen Löfven i början av 2018 men lades ner då riksdagen samma år röstade igenom KD och M:s budget. Det ledde till stora protester från bland annat Genusforskarförbundet som startade ett upprop och en namninsamling. När det nya samarbetet mellan S, MP, L och C (JÖ), bildades 2019 meddelade Miljöpartiet att Jämställdhetsmyndigheten skulle fortsätta.

Myndigheten skulle se till att ”ett jämställdhetsperspektiv införlivas i allt beslutsfattande, på alla nivåer och i alla steg av processen”. Detta trots att omkring 60 myndigheter redan haft regeringens uppdrag att integrera könstänkandet i vardagen.

FILMTIPS Jag brukar inte gilla tidsresefilmer – de är för röriga. Men Monty Python-regissören Terry Gilliams film Twelve Monkeys från 1995 är sevärd, trots att den både innehåller tidsresor och är rörig.

Filmer om pandemier är aktuella nu i coronatider och Twelve Monkeys utspelar sig i en framtida värld efter virusapokalypsen. I stort sett hela mänskligheten har utplånats av ett virus 1997. De som överlevde håller till under jorden i en permanent lockdown styrda av diktatoriska experter.

Coronanedstängningarna som flera länder gått igenom är ingenting jämfört med denna mardröm.

Mina chanser att bli medlem av den av regeringen tillsatta coronakommissionen är obefintliga. Om du orkar läsa resten av den här texten förstår du varför.

En undersökning av coronapolitiken är ett stycke vetenskap. När man forskar undersöker man hypoteser om hur saker och ting hänger ihop. En coronakommission måste därför ha en hypotes. Så dumt! protesterar du kanske, om hypotesen inte håller är man i så fall tillbaka på ruta ett! Det är sant. Därför borde regeringen tillsätta fem olika konkurrerande kommissioner som tävlade om att presentera de mest övertygande och användbara rönen. Men det är ett sidospår.

Under alla tider har människor sökt skydda sig med hjälp av olika slags värn och skärmar. Ett tidigt sådant var skölden, som kunde stå emot både svärdshugg och pilar. När bågarna blev effektivare måste skyddet förstärkas och rustningar utvecklades, men även dessa kunde genomborras av pilen från en engelsk långbåge. Så har kapplöpningen fortsatt mellan projektil och skydd, och fortsätter också idag med utvecklingen av pansar och pansarbrytande projektiler.

Den svarte människorättsaktivisten Booker T Washington sade vid förra sekelskiftet: ”Det finns en särskild klass av problemlösare i rasfrågor som inte vill att patienten ska bli bättre”.

Han syftade på de oftast välbeställda debattörer, som livnär sig på rasismen och därför inte vill att den ska upphöra.

I Expressen försvarar Expo-journalisten Bilan Osman Black Lives Matter- demonstrationerna i Sverige.

EU skall i teorin fatta beslut på lägsta möjliga nivå. Subsidiaritets- eller närhetsprincipen, som denna ordning kallas, hämtades från den katolska socialläran och skulle vara en grundbult för EU:s arbete. Besluten ska fattas så nära medborgarna som möjligt, och endast beslut som inte kan fattas på nationell nivå skall lyftas till EU. I realiteten är det en princip som hedras i högtidstal men inte i det dagliga beslutsfattandet.

Sedan några år tillbaka har jag slutat läsa världens kanske mest hyllade liberala tidskrift, The Economist. Det beror på att tidskriften enligt min uppfattning gradvis kommit att bekänna sig till ett helt annat budskap än det ursprungliga och i stället sällat sig till dem som tror att lösningarna på samhällets problem måste komma från staten – som förvisso kan göra fel och därför ibland tas till upptuktelse av tidskriften – snarare än från fria, hederliga och rimligt dygdiga medborgare som verkar i en rättsstat.

I en artikel i Expressen (30/6 2020) beskriver Bilan Osman, anställd på den skattefinansierade ”antirasistiska” tidskriften Expo, Sverige som ett rasistiskt helvete.

Den hemska rasism som grasserar här har en lång historia:

”Det är från Sverige Louis de Geer, han som räknas som svensk industris fader, åkte för den första svenska slavhandelsexpeditionen till Afrika. Han som använde svarta människor som en handelsvara, kroppar som inte var värda mer än socker. Det var till Stockholm De Geer senare förde fyra svarta slavar, som gåva till rikskanslern Axel Oxenstierna.”

Omkring 16 miljoner liv gick förlorade under första världskriget. Den 11 november 1918 ingicks vapenstillestånd mellan Frankrike och Tyskland på västfronten. Första världskriget var visserligen i praktiken över för alla inblandade. Men allt dödligt våld och alla allvarliga krigsoperationer upphörde inte med automatik efter detta. När vapenstilleståndet väl kommit till stånd inleddes ytterligare en tid av oro och anarki, med mer elände och död. Kupper, revolutioner, självständighetskamper och inbördeskrig avlöste varandra runt om i världen.

Med freden kom också spanska sjukan, som skördade många fler offer än själva kriget. När krigen och eländet upphört, infann sig hos många människor en uppbrottsstämning. Gamla misstag fick inte göras om, en ny och bättre värld var möjlig. Men övergången till fred blev svårare än väntat. Mellan åren 1917, ryska revolutionens år, och 1923, året då Adolf Hitler genomförde sin misslyckade ölkällar-kupp i München, stod mycket och vägde. Denna tidsepok utgör, enligt vissa forskare, en historisk epok, under vilken förberedelserna för ett nytt storkrig inleddes.


Amerikanska idéer sprider sig över västvärlden som amerikanska filmer med den skillnaden att filmernas inflytande oftast är överståndet efter några timmar plus lite eftersnack medan idéerna kan slå rot och få ett eget liv i de kulturkoloniserade västerlandets hjärnor. Därför har exempelvis vi svenskar anledning att försöka begripa oss på de amerikanska idéerna.

Under de senaste månaderna har idén Black Lives Matter (BLM) exploderat i form av stora demonstrationer som oftast urartat till kravaller med täta inslag av statyrivningar och några få fall av kvartersockupationer och polisutdrivningar. Konceptet med demonstrationer som degenererar till kravaller och allmän skadegörelse har fått efterföljare även i det övriga västlandet men inte med samma energi och uthållighet som i USA.

Ibland undrar jag om Sverige alls behöver politiker som Morgan Johansson. Vi är ju så himla bra på att censurera inte bara varandra utan till och med oss själva.

Det där blev väldigt tydligt för mig när jag läste lite i en Facebookgrupp som jag är med i, och där det skrivs om stadsdelen där jag bor. En av medlemmarna skrev nämligen ett bekymrat inlägg om att de rumäner och bulgarer, som sedan åratal ockuperar en avsevärd del av stadens mark just i vår stadsdel, trotsar eldningsförbudet och eldar brasor mitt i torkan.

Om man vill göra det enkelt för sig själv att förstå västerlandets pågående dilemma så kan man konstatera att det sedan andra världskriget ständigt ökande ekonomiska överskottet använts dels till allmänna standardhöjningar, dels till att finansiera framkomsten av ett jättelikt transfereringssystem som med tiden har fått en egen vilja och en egen ideologi som kallas PK-ism i Sverige och wokeism i engelskspråkiga länder.

Transfereringssystemet har två väsentliga mänskliga komponenter, dels de individer som administrerar systemet – i Sverige politikerna och de anställda inom välfärdsapparaten – och dels klienterna. Starka ömsesidiga beroendet gäller inom transfereringssystemet. Till exempel betalar politikerna bidrag till klienterna och klienterna tackar med röster.

I en hätsk debatt på brittisk teve jämförde Brexitledaren Nigel Farage den statyförstörande rörelsen Black Lives Matter med talibanerna. Det var inte Farage som gjorde debatten hätsk. Han stod för den rimliga åsikten att man inte bara kan gå runt på stan och slå sönder saker som strider mot ens värderingar. Hans motståndare menade dock att den antirasistiska kampen står över lagen.

När jag var muslim var jag motståndare till de fundamentalister som, liksom talibanerna, vill förstöra gamla gravmonument, statyer och gudabilder. Det var dock svårt att argumentera mot dem eftersom de hade profeten Muhammed på sin sida. Muhammed förstörde gudabilderna i Mecka när han erövrade den heliga staden och gjorde sig till kung av Arabien.

Black Lives Matter-rörelsen har vind i seglen just nu, inte minst i underhållningsbranschen. Flera animerade TV-serier byter nu ut skådespelare som har fel hudfärg.

Den amerikanska TV-serien The Simpsons har beslutat att inte längre använda vita röstskådespelare till de rollfigurer som har annan etnisk bakgrund, enligt ett pressmeddelande från seriens producenter. Även om en skådespelare inte syns, utan bara lånar ut sin röst, är det alltså diskriminerade och rasistiskt om en vit skådis ger röst åt en svart rollfigur.

På bilderna från den senaste tidens svenska ”Black Lives Matter”-demonstrationerna dominerar de unga kvinnorna.

Intrycket av att dessa utmärker sig som vänsterradikal åsiktsgrupp bekräftas av SVT/Novus Partisympatiundersökning i februari 2020 där Vänsterpartiet får 23,9 procent av sympatierna bland kvinnor 18 – 29 år, att jämföras med 8,8 procent av männen i samma ålder. Kvinnorna har också betydligt högre siffror för Socialdemokraterna och Centerpartiet.

De unga kvinnornas vänstersympatier, den aggressiva aktivismen inom #metoo-rörelsen, Refugees Welcome, den mer extrema feminismen, HBTQ-rörelsen och deras klimatalarmism är inga nyheter, men har hittills inte väckt så starka reaktioner.