Eurovisionveckan går mot sitt slut och ikväll är det final. Main stream-medierna gör sitt yttersta för att få det att framstå som om motståndet mot Israels medverkan kommer från en stor majoritet av svenska folket. Under de senaste veckorna har det dock blivit tydligt att de som står för protesterna utgör en ganska patetisk blandning av islamister, överklassvänster och yrkesaktivister som inte representerar ens en bråkdel av svenska folket. Det blev inte mindre uppenbart när kommunisten – eller snarare kapitalisten – Mikael Wiehe gav sig ut på barrikaderna så här på hösten av sin levnad.

Mikael Wiehe har skapat sin karriär och förmögenhet på att positionera sig som kommunist. Att han nu ställer sig entydigt på Hamas sida är föga förvånande, för en kapitalist på vänsterkanten har ju per automatik mer gemensamt med en terrororganisation än med en demokratisk stat. Men lite rörande blir det ändå. Det var väldigt längesen Mikael Wiehe var relevant för andra än för de närmast sörjande kommunist- och proggnostalgikerna – och ska man vara helt ärlig har han egentligen aldrig varit det. Klart det spritter i farbrorsbenen när han ser chansen att få knyta näven igen!

Härom dagen läste jag i en tidning att han och Stefan Sundström, efter en marsch, spelade det som beskrevs som ”klassikern” Doin the omoralisk schlågerfestivååål” – Ulf Dagebys löjeväckande skitlåt från den alternativa festivalen 1975. Den har enbart blivit odödlig för att organisationer som SVT vägrar låta den falla i glömska – relevant var den inte ens när Dageby framförde den.

Den gången protesterade kapitalistvänstern mot att Sverige alls skulle arrangera Eurovision. Det var nämligen jättedumt för den enda musik som var värd att lyssna på var ju proggen och Nationalteaterns kommunistrock.

Nu gör de det för att EBU beslutat att ett land, som attackerats av en terrororganisation, ska få medverka.

Vad de här människorna protesterar mot spelar alltså ingen större roll, så länge de får protestera. Och Israel är alltid ett säkert kort, vare sig Hamas har startat krig eller ej. Att hata Israel har alltid gått hem i de här kretsarna, åtminstone sedan det visade sig att Israel inte tänkte bli en socialiststat.

Självklart fortsätter main stream-medierna att ge protesterna större utrymme än de förtjänar. Jag har exempelvis sett hur journalister som Niklas Orrenius svamlar på sociala medier om att ”tiotusentals människor” har gått man ur huse samtidigt som polisen har angett att det kan ha rört sig om max 10 000 – 12 000 personer. Det är en betydande skillnad på tusentals och tiotusentals.

Men det spelar faktiskt ingen roll om det så hade varit 50 000 ute på gatorna – de utgör fortfarande bara en bråkdel av svenska folket. Den överväldigande majoriteten består av folk som antingen inte bryr sig om Eurovision överhuvudtaget eller som tittar på samma sätt som de tittar varje år, utan att hålla för öronen och grimasera när Israels representant framför sitt bidrag.

Om Mikael Wiehe, Stefan Sundström och de övriga i den skräniga hopen av yrkesaktivister åstadkommit något alls med sitt skanderande är det möjligen att fler än vanligt tittar – och uttrycker sitt stöd för just Israel. Det är faktiskt något jag har märkt mycket tydligt i min bekantskapskrets, både online och offline. Jag har sällan hört så många säga att de stöttar just Israel.

Så jag är ledsen, farbror Wiehe, men du är faktiskt fortfarande helt irrelevant.

Foto: Skärmdump SVT Play