Om någon har gett förnekelsen av sambandet mellan invandring och ökad grov brottslighet i Sverige ett ansikte, så är det kriminologen Jerzy Sarnecki (som på bilden intervjuas av skribenten år 1989 i Norra Magasinet, SvT). Han är inte heller vem som helst, utan en ”maratonman”, som under mer än tre decennier varit en röst i den kriminalpolitiska offentligheten. Sarnecki har varit verksam som brottsforskare vid bl.a. Brottsförebyggande rådet (BRÅ), och är sedan 1993 professor i allmän kriminologi vid Stockholms universitet.  

Ibland går jag in i en kyrka, eller sätter mig utanför, för att få lite kontemplativ tid och inre ro, mitt i bruset. Det hade jag tänkt göra i förrgår också, och gick därför till Katarina kyrka, som ligger i den del av Södermalm där jag bor. Tillsammans med Sofia kyrka, ska jag säga, som för tio år sedan anställde Sveriges första imam, allt för att lära oss församlingsbor mer om tolerans över religionsgränserna och hur vi ser på ”Den Andre”. ”Myllrande möten för mångfald”, var parollen då. 

När en unik människa går ur tiden känns det på ett alldeles speciellt sätt. På bilden ovan blickar Per Landin (1956-2021) ut över det oändliga havet under en resa som vi gjorde till Teneriffa för fem år sedan. Tyngdpunkten och svikten i kroppshållningen är inte att ta miste på. Jag tänker mig att han alltid har haft ett sådant synfält för sitt inre.

När man läser reaktionerna i medierna efter Lars Vilks död, kan man tro att svenska journalister alltid har stöttat honom i yttrandefrihetens namn. Sanningen är, som vi alla vet, motsatsen: De har hållit honom på minst en armlängds avstånd. DN:s Niklas Orrenius, som så många gånger varnat för islamofobi och för att vanliga muslimer drabbas av offentlig islamkritik, skriver nu att Vilks blev ”radioaktiv i den svenska offentligheten eftersom hans uppenbarelse påminde folk om terror och död”. Vilka har sett till att det blivit så? undrar man.

Häromdagen gjorde jag en längre taxiresa från en av Stockholms ytterförorter till innerstan. Jag blev upphämtad av en utåtriktad iransk taxichaufför i övre medelåldern. Under den nästan timslånga resan började vi samtala om covid. Det visade sig att båda var vaccinerade två gånger, men att det ändå kändes svajigt att samhället nu öppnar upp överallt för stora folksamlingar, samtidigt som nya forskningsrön visar att 85 procent av vaccinets skydd avtar efter sju månader.  

(Annons från 1960) 

”Mannens styrka och kvinnans skönhet. Det är vad som efterfrågas”, sade min luttrade mor till mig när hon var 95 år. Det var en visdom levererad sent i livet (jag var 60). ”BBB”- så brukade min kompis X i övre medelåldern lakoniskt sammanfatta sina erfarenheter från ett liv där han fått sin del av trassliga kärleksrelationer med vackra kvinnor. Med det menade han ”Beauty Beats Brain”, eller att han var ”torsk på looks”, som han också uttryckte saken.  

1959 slog den unge samen Sven-Gösta Jonsson igenom med dunder och brak på de svenska topplistorna med låten ”Vid foten av fjället”. Sven-Gösta var både bildskön och blid, som klippt och skuren för ett lagom exotiskt inslag i det dåtida folkhemmet. Han sjöng smäktande och samtidigt rockigt: Jag är lapp och jag har mina renar/Jag har trolltrummans rytm i mitt blod/Jag kan jojka och hedniska stenar/Ser jag en gång där ännu de stod.  

I min förra text här på sajten skrev jag om att de så kallade ”dubbelbarnen” (andra generationens manliga invandrare mellan 15-44 år som har två utrikes födda föräldrar) kommer att öka markant till 2035 och då bli nästan dubbelt så många som idag, närmare en kvarts miljon. Det är ett trendbrott i två avseenden eftersom de för första gången blir fler än ”enkelbarnen” (de män i samma ålder som har en inrikes och en utrikes född förälder). De har också har visat sig vara mer frekvent brottsmisstänkta än utrikes födda, enligt både DGS stora studie och den nyutkomna Brå-rapporten (2021:9). 

Bilden av dessa somaliska kvinnor i burka är tagen för några veckor sedan vid Medborgarplatsen på Södermalm. När jag häromkvällen gick in på Burger King, som skymtar i bakgrunden, var 80-90 procent av alla personer i lokalen av afrikansk härkomst, nästan alla unga män. På puben mitt emot är ursprunget på personal/besökare mer en blandning av svenskt och Mellanöstern. På vissa bänkar på torget håller latinamerikanerna till, liksom romerna har sin plats, ofta med sina stora plastsäckar med pantburkar. I bakgrunden på min ungdoms gata tronar Stockholms moské.  

Häromdagen uttryckte flera skribenter här på sajten sin frustration och ilska över den svenska regeringens aningslösa och hybrisbetonade agerande när det gäller Sveriges insatser efter talibanernas övertagande av makten i Afghanistan. (här, här och här)

För knappt en månad sedan blev det skarpt medialt och politiskt läge då Dagens Nyheter gav sig in på den undersökande journalistikens område. Tidningens medarbetare ringde som vårdsökande runt till 120 vårdcentraler och tandläkarmottagningar och krävde att få bli behandlad av en ”etnisk svensk” läkare eller tandläkare. Eftersom 51 av de uppringda mottagningarna var villiga att gå DN:s fejkade patienters önskemål till mötes, blev slutsatsen att det förekommer en utbredd rasism inom vården. 

När jag år 2008 på DN Debatt skrev en text som ifrågasatte Sveriges avvikande höga invandring  var min tämligen naiva förhoppning, att om jag bara använde fakta och noggranna källhänvisningar, så skulle de som hade invändningar göra det med sedvanlig publicistisk respekt. På det sättet skulle läsarna kunna ta del av en angelägen debatt i en viktig samhällsfråga. 

Mikael Jalving (bilden) är historiker, skribent och en Sverigekännare. 2012 gav han ut boken Absolut Sverige – en resa i tysthetens rike. Den förbigicks med tystnad samt med någon enstaka ”sågning” i svensk press. Han var också sommaren 2014 programledare i Danmarks Röst, där jag var gäst i de två första programmen. Programmet var en version av Voice of America som behandlade svenska tabun i den dåvarande privatägda public service-kanalen Radio24syv, inspirerad av föregångarens sändningar över järnridån efter andra världskriget. Nu riktades istället radiovågorna över sundet mot grannlandet Sverige. Jalving är också regelbunden krönikör i Jyllands-Posten och numera också i den svenska nättidningen Bulletin.  

Nyligen besökte jag en gammal vän som är ålänning och journalist. Vi gick på journalisthögskolan tillsammans på åttiotalet. Han verkade ett tag i sin profession i Sverige efter examen, men beslöt sig att efter några år flytta hem igen. Under många år har han sedan varit aktiv som journalist och därefter arbetat för att stärka Ålands självständighet gentemot Finland. Att tillhöra Sverige ser han inte som ett särskilt attraktivt alternativ.  

Den liberalkonservativa nättidningen Bulletins amerikanske chefredaktör Andrew Rosenthal uttalade sig i fredags på ett minst sagt uppseendeväckande sätt i en intervju i Svenska Dagbladet  (artikeln är bakom betalvägg). Det märkliga är att istället för att stärka Bulletins uttalade högerprofil framstår deras högste journalistiske chef som politiskt korrekt, alltså woke – en representant för den yttersta amerikanska identitetsvänstern, med dåliga kunskaper och en delvis underlig bild av läget i Sverige.

Häromdagen fick jag ett mejl med en dom i ett brottmål från en erfaren och beprövad kriminalkommissarie. Den dom som han skickade föll i Stockholms tingsrätt för någon vecka sedan. Det är inte något särskilt med domen, det är så här de brukar se ut. Den dömde har, efter mängdrabatt och villkorlig frigivning, kommit undan med knappt en tredjedel av den strafftid som skulle kunna utkrävas, om brottsbalken hade tillämpats på ett strängare sätt. 

Den till döds skjutne polisens pappa intervjuas kort i en alternativkanal. Trots att han är i chock, framför han kritik mot det svenska repressiva klimatet och säger: Man får vara försiktig med vad man tycker och tänker idag. 

Det som kanske förfärar mig mest, trots att det väl inte borde göra det, är hur politiker, media och myndighetschefer kan gå iland med att förneka att de sagt det som de tidigare sagt, ibland till och med blåljuga, för att sedan bara, när deras lögner blir alltför uppenbara, dra sig undan som om ingenting har hänt. Som ett barn som står kladdigt runt munnen, men som absolut inte har varit ens i närheten av syltburken. Men så går det när journalisterna är maktens härolder och ingen kritisk granskning ges. Nästan aldrig numera en relevant följdfråga från media, inte ens när det är som mest uppenbart att det skulle behövas. I Sverige ställs inte någon i den styrande PK-nomenklaturan på allvar till svars för någonting. 

Häromdagen tog jag en promenad i mina Södermalmskvarter mellan EM-matcherna i fotboll, som under gruppspelet som mest pågår runt nio timmar per dag i SVT och TV4. Där passerade jag ett skyltfönster som täcktes av Svenska Fotbollsförbundets ovanstående devis: ”Alla är olika. Olika är bra.”

Om man inte räknar in suffragetterna kring förra sekelskiftet gick startskottet för den moderna feminismens framfart det legendomsusade året 1968. I Sverige bildade då en grupp socialistiska kvinnokämpar Grupp 8. Därifrån går sedan en rak linje till kvinnokamp med brända behåar för ”kvinnokroppens frigörelse” och 70-talets röda kvinnodemonstrationer med banderoller och talkörer som skanderade att vara kvinna är att vara ”dubbelt förtryckt”, det vill säga både av kapitalet och patriarkatet.  

Ju mer jag tänker på varför det har gått åt skogen med Sverige, desto mer fastnar jag i kulturutbudets betydelse. Vi har fått en berättelse om oss själva och vårt land som under närmare 60 år ensidigt har kommit från vänster. Detta är, inbillar jag mig, grundbulten till att svenskarna utan nämnvärt motstånd har kunnat gå från en etnisk homogen befolkning till ett mångkulturellt samhälle med över två miljoner beviljade uppehållstillstånd sedan millennieskiftet.  

Kilbafolket har alltid varit ett rövarfolk som skaffat sig slavar genom att överfalla fredliga vägfaranden och andra byar. De är ett ondsint och farligt folk.  

Så skriver veckotidningen Allers FamiljeJournal från en reportageresa i nio avsnitt under rubriken ”Den vite mannens grav”. Resan går genom ”det mörka Afrika” 1960. Läs första delen av min redogörelse här.  

I de nio första numren 1960 publicerade veckotidningen Allers FamiljeJournal en artikelserie under rubriken ”Den vite mannens grav”. Den presenterades som ”en äventyrlig resa till det svarta Afrika, där slavhandel, spetälska, sömnsjuka och vidskepelse rider de infödda som en mara”. Texterna är skrivna av den danske författaren, journalisten och äventyraren Arne Falk Rönne (1920-1992), som sändes ut av tidningen med en karavan över savannen och in i djungeln till glömda byar upp i bergen i Östra Ekvatorialafrika.  

Under 1950-talet skedde en historisk ökning av Sveriges välfärd, som skulle kulminera under den senare delen av 1960-talet, den tid som brukar kallas för Rekordåren. Under den här perioden stod Sverige på sin höjdpunkt som välfärdsnation, men också vad beträffar anseende i världspolitiken, genom sin neutralitet och alliansfrihet. 

Sedan många år har jag på sociala medier märkt att det ofta görs en koppling mellan dagens svenska ”värdegrundsdemokratur” och det forna DDR. Sverige beskrivs som ett ”DDR Light”, bara något mildare i sin totalitära repression än den kommunistiska ”folkrepubliken”. Expo, med sitt omfattande arkiv och klappjakt på dem som de klassar som rasister, blir den svenska motsvarigheten till tyska Stasi.  

När jag har försökt att förstå mina känslor av vanmakt inför den eskalerande dårskap som detta land har kommit att leva under, har det slagit mig att det alltmer känns som att jag lever under ockupation. Inte för att jag någonsin har levt i ett ockuperat land, och visst förstår jag att det som händer Sverige i vår tid inte kan jämföras med en reguljär invasion från främmande makt. Men känslan har ändrat karaktär och blivit mer kompakt sedan jag 2008 på DN Debatt skrev att den politiska korrektheten ligger som en giftgas över allting i samhället. 

När jag inte har någonting särskilt för mig brukar jag bläddra i en skatt som jag har fått med hundratals gamla svenska veckotidningar från slutet av 1950- till början av 60-talet. Eftersom publikationerna vände sig till vanliga läsare, ser jag dem som tidsdokument, en slags inscanning av ett folkmedvetande som fanns för 60-70 år sedan. Det är också den värld som jag växte upp i. För mig var dåtidens Sverige ett bättre samhälle, befriat från den destruktion som massinvandring, mångkultur, statsfeminism och intersektionalitet har blandat ihop i en aggressiv cocktail.  

Sverige tar årligen emot 5 000 så kallade kvotflyktingar, främst från flyktingläger runt om i världen. Tidigare var dessa ”bara” upp till 2 000 per år, men genom den migrationspolitiska överenskommelsen 2015 bestämdes att kvoten skulle mer än fördubblas.  

I det första avsnittet tog jag upp hur Sverige sedan millennieskiftet förändrats så att drygt en och en halv miljon personer med utländsk bakgrund hade folkbokförts här, medan de med två svenska föräldrar hade minskat med knappt 160 000 personer. Det stora inflödet som ger permanenta uppehållstillstånd kommer främst från tredje världens asyl- och anhöriginvandring medan svenskarna är den största gruppen utvandrare.

Varje år vid den här tiden kommer Statistiska centralbyrån (SCB) med fullständiga uppgifter från året innan vad gäller personer med utländsk bakgrund som är folkbokförda i landet. Då kan vi få en överblick av hur befolkningens sammansättning ser ut, för att kunna göra jämförelser av de förändringar som har skett sedan millennieskiftet.