Nyligen besökte jag en gammal vän som är ålänning och journalist. Vi gick på journalisthögskolan tillsammans på åttiotalet. Han verkade ett tag i sin profession i Sverige efter examen, men beslöt sig att efter några år flytta hem igen. Under många år har han sedan varit aktiv som journalist och därefter arbetat för att stärka Ålands självständighet gentemot Finland. Att tillhöra Sverige ser han inte som ett särskilt attraktivt alternativ.  

Den liberalkonservativa nättidningen Bulletins amerikanske chefredaktör Andrew Rosenthal uttalade sig i fredags på ett minst sagt uppseendeväckande sätt i en intervju i Svenska Dagbladet  (artikeln är bakom betalvägg). Det märkliga är att istället för att stärka Bulletins uttalade högerprofil framstår deras högste journalistiske chef som politiskt korrekt, alltså woke – en representant för den yttersta amerikanska identitetsvänstern, med dåliga kunskaper och en delvis underlig bild av läget i Sverige.

Häromdagen fick jag ett mejl med en dom i ett brottmål från en erfaren och beprövad kriminalkommissarie. Den dom som han skickade föll i Stockholms tingsrätt för någon vecka sedan. Det är inte något särskilt med domen, det är så här de brukar se ut. Den dömde har, efter mängdrabatt och villkorlig frigivning, kommit undan med knappt en tredjedel av den strafftid som skulle kunna utkrävas, om brottsbalken hade tillämpats på ett strängare sätt. 

Den till döds skjutne polisens pappa intervjuas kort i en alternativkanal. Trots att han är i chock, framför han kritik mot det svenska repressiva klimatet och säger: Man får vara försiktig med vad man tycker och tänker idag. 

Det som kanske förfärar mig mest, trots att det väl inte borde göra det, är hur politiker, media och myndighetschefer kan gå iland med att förneka att de sagt det som de tidigare sagt, ibland till och med blåljuga, för att sedan bara, när deras lögner blir alltför uppenbara, dra sig undan som om ingenting har hänt. Som ett barn som står kladdigt runt munnen, men som absolut inte har varit ens i närheten av syltburken. Men så går det när journalisterna är maktens härolder och ingen kritisk granskning ges. Nästan aldrig numera en relevant följdfråga från media, inte ens när det är som mest uppenbart att det skulle behövas. I Sverige ställs inte någon i den styrande PK-nomenklaturan på allvar till svars för någonting. 

Häromdagen tog jag en promenad i mina Södermalmskvarter mellan EM-matcherna i fotboll, som under gruppspelet som mest pågår runt nio timmar per dag i SVT och TV4. Där passerade jag ett skyltfönster som täcktes av Svenska Fotbollsförbundets ovanstående devis: ”Alla är olika. Olika är bra.”

Om man inte räknar in suffragetterna kring förra sekelskiftet gick startskottet för den moderna feminismens framfart det legendomsusade året 1968. I Sverige bildade då en grupp socialistiska kvinnokämpar Grupp 8. Därifrån går sedan en rak linje till kvinnokamp med brända behåar för ”kvinnokroppens frigörelse” och 70-talets röda kvinnodemonstrationer med banderoller och talkörer som skanderade att vara kvinna är att vara ”dubbelt förtryckt”, det vill säga både av kapitalet och patriarkatet.  

Ju mer jag tänker på varför det har gått åt skogen med Sverige, desto mer fastnar jag i kulturutbudets betydelse. Vi har fått en berättelse om oss själva och vårt land som under närmare 60 år ensidigt har kommit från vänster. Detta är, inbillar jag mig, grundbulten till att svenskarna utan nämnvärt motstånd har kunnat gå från en etnisk homogen befolkning till ett mångkulturellt samhälle med över två miljoner beviljade uppehållstillstånd sedan millennieskiftet.  

Kilbafolket har alltid varit ett rövarfolk som skaffat sig slavar genom att överfalla fredliga vägfaranden och andra byar. De är ett ondsint och farligt folk.  

Så skriver veckotidningen Allers FamiljeJournal från en reportageresa i nio avsnitt under rubriken ”Den vite mannens grav”. Resan går genom ”det mörka Afrika” 1960. Läs första delen av min redogörelse här.  

I de nio första numren 1960 publicerade veckotidningen Allers FamiljeJournal en artikelserie under rubriken ”Den vite mannens grav”. Den presenterades som ”en äventyrlig resa till det svarta Afrika, där slavhandel, spetälska, sömnsjuka och vidskepelse rider de infödda som en mara”. Texterna är skrivna av den danske författaren, journalisten och äventyraren Arne Falk Rönne (1920-1992), som sändes ut av tidningen med en karavan över savannen och in i djungeln till glömda byar upp i bergen i Östra Ekvatorialafrika.  

Under 1950-talet skedde en historisk ökning av Sveriges välfärd, som skulle kulminera under den senare delen av 1960-talet, den tid som brukar kallas för Rekordåren. Under den här perioden stod Sverige på sin höjdpunkt som välfärdsnation, men också vad beträffar anseende i världspolitiken, genom sin neutralitet och alliansfrihet. 

Sedan många år har jag på sociala medier märkt att det ofta görs en koppling mellan dagens svenska ”värdegrundsdemokratur” och det forna DDR. Sverige beskrivs som ett ”DDR Light”, bara något mildare i sin totalitära repression än den kommunistiska ”folkrepubliken”. Expo, med sitt omfattande arkiv och klappjakt på dem som de klassar som rasister, blir den svenska motsvarigheten till tyska Stasi.  

När jag har försökt att förstå mina känslor av vanmakt inför den eskalerande dårskap som detta land har kommit att leva under, har det slagit mig att det alltmer känns som att jag lever under ockupation. Inte för att jag någonsin har levt i ett ockuperat land, och visst förstår jag att det som händer Sverige i vår tid inte kan jämföras med en reguljär invasion från främmande makt. Men känslan har ändrat karaktär och blivit mer kompakt sedan jag 2008 på DN Debatt skrev att den politiska korrektheten ligger som en giftgas över allting i samhället. 

När jag inte har någonting särskilt för mig brukar jag bläddra i en skatt som jag har fått med hundratals gamla svenska veckotidningar från slutet av 1950- till början av 60-talet. Eftersom publikationerna vände sig till vanliga läsare, ser jag dem som tidsdokument, en slags inscanning av ett folkmedvetande som fanns för 60-70 år sedan. Det är också den värld som jag växte upp i. För mig var dåtidens Sverige ett bättre samhälle, befriat från den destruktion som massinvandring, mångkultur, statsfeminism och intersektionalitet har blandat ihop i en aggressiv cocktail.  

Sverige tar årligen emot 5 000 så kallade kvotflyktingar, främst från flyktingläger runt om i världen. Tidigare var dessa ”bara” upp till 2 000 per år, men genom den migrationspolitiska överenskommelsen 2015 bestämdes att kvoten skulle mer än fördubblas.  

I det första avsnittet tog jag upp hur Sverige sedan millennieskiftet förändrats så att drygt en och en halv miljon personer med utländsk bakgrund hade folkbokförts här, medan de med två svenska föräldrar hade minskat med knappt 160 000 personer. Det stora inflödet som ger permanenta uppehållstillstånd kommer främst från tredje världens asyl- och anhöriginvandring medan svenskarna är den största gruppen utvandrare.

Varje år vid den här tiden kommer Statistiska centralbyrån (SCB) med fullständiga uppgifter från året innan vad gäller personer med utländsk bakgrund som är folkbokförda i landet. Då kan vi få en överblick av hur befolkningens sammansättning ser ut, för att kunna göra jämförelser av de förändringar som har skett sedan millennieskiftet.  

Det är frågan som jag ställer mig efter att ha fått kontakt med en mamma till en nu 28-årig son, som för fem år sedan, när han studerade på Handelshögskolan i Stockholm, var utbytesstudent i ett år i en annan del av världen. Där träffade han en några år yngre kanadensisk kvinna, tillika utbytesstudent, och de förälskade sig i varandra. Hans flickvän gjorde sin utbildning klar på plats, men har sedan inte kunnat få uppehållstillstånd för att varaktigt kunna leva med sin partner i Stockholm.

Ibland när jag tänker på de människor som styr oss, kommer jag till slutsatsen att vi lever under medelmåttornas demokratur. Deras stund på jorden är kommen. Det är deras tur att få blomma ut i all sin genomsnittlighet. Löfven, Ygeman, Morgan, Hallengren… you name them.

I en ny rapport presenterar stiftelsen Academic Rights Watch (ARW) aktuell statistik från Universitetskanslerämbetet (UKÄ).

Resultatet visar på en kraftig nedgång i akademiska publikationer som lagts fram vid svenska universitet och högskolor sedan 2015/16. Det senaste årets minskning, då 10 000 färre publikationer producerades, kan enligt rapporten förklaras som en effekt av coronan. ARW:s slutsats är emellertid att den mer långsiktiga nedgången beror på en alltmer dominant feminin konsensuskultur vid våra lärosäten.

I veckotidningen Allers FamiljeJournal från 1959, när Folkhemmet var intakt och Sverige en förebild för övriga världen på riktigt, låter artikelförfattaren, skådespelaren och författarinnan Karin Juel, sin moderliga medkänsla med en kåkfarare strömma ur ett ymnighetshorn av mjölk och honung. I artikelserien En gång straffad, alltid straffad vill hon hjälpa en ung återfallsförbrytare som ska komma ut från ”kåken”, att byta livsbana. Men hon räcker inte till.

I dagarna kommer den somaliskfödda frihetskämpen Ayaan Hirsi Ali ut med boken Prey – Immigration, Islam and the Erosion of Womens Rights som handlar om den hotfulla situation som många av västvärldens kvinnor befinner sig i efter massinvandringen till vår kontinent av män från muslimska länder under 2015. Fritt byte – migration, islam och hotet mot kvinnor, lyder den danska titeln på svenska, då boken samtidigt har översatts i vårt grannland.

Nyligen råkade jag se ett inslag på Rapport när jag var hemma hos en kompis. Annars brukar jag, för att hålla blodtrycket nere, undvika SVT:s agendasättande nyhetsrapportering. Men jag gillar fotboll, så när tränaren för Djurgårdens herrlag Kim Bergstrand ställdes mot väggen, spetsade jag öronen. Där stod Bergstrand med en lätt förgråten glans i ögonen och bad om ursäkt. Han sade att han kände sig liten. På reporterns upprepade påfrågor (något som i vanliga fall inte är public service starka sida) försäkrade Bergstrand att han aldrig har haft Hitler som förebild i sin tränargärning.

Förra sommaren stod jag och väntade på att trafikljuset för fotgängare skulle slå om till grönt, så att jag kunde korsa gatan i mina tämligen lugna innerstadskvarter. En kvinnlig förare hade just stannat vid övergångsstället och väntade på sin tur för att köra. Samtidigt kommer tre ungdomar, en tjej och två grabbar i 20 till 25-års åldern, av utseendet att döma med bakgrund i Mellanöstern, gående mot rött.

Boken som lurade världen (Redaktör: Valerij Jesipov, Karneval förlag 2020) är en omtumlande och samtidigt bekymmersam läsning.

Till stor del är den en uppgörelse med bilden av Alexandr Solzjenitsyn, nobelpristagare i litteratur 1970, som en frihetens apostel. Här framställs han som en opålitlig källa vad gäller både fakta, personuppgifter och händelser, särskilt beträffande omfattningen av det sovjetiska systemet av fångläger, den så kallade Gulag-arkipelagen. Men också hans uppgifter om hela den sovjetiska repressionen ogiltigförklaras som ett bedrägeri. Solzjenitsyn uppgav det sammanlagda antalet dödsoffer för bolsjevismens terror till 66 miljoner sovjetmänniskor plus ytterligare 44 miljoner döda i andra världskriget, på grund av ”försumlig och vårdslös ledning”.

”Tänker du på samma sak som jag?”, stod det i ett mejl som jag för några år sedan fick från en gammal vän som är skribent på en av våra största redaktioner. Han syftade på en text av Flannery O´Connor (bilden), en katolsk författarinna från de amerikanska sydstaterna. Två år före hennes död 1964 publicerades en novell med den apokalyptiska titeln, The Lame Shall Enter First. Titeln är en biblisk hänvisning till vilka som får förtur till Paradiset. (En komplett novellsamling kan laddas ner här.)

De senaste uppgifterna från de nordiska migrationsmyndigheternas samtliga instanser har nu uppdaterats för hela 2020. De visar på att Sverige har beviljat asyl, inklusive kvotflyktingar, till mer än vad som övriga Norden har gjort tillsammans. Trots regeringens (läs: Morgan Johanssons) tal om att vi ligger på EU:s miniminivå och att vi har det lägsta inflödet av asylinvandrare på länge, visar statistiken på att Sverige år efter år står i en klass för sig själv när man jämför med hur våra nordiska grannländer hanterar invandringen.

Sverige har under 2020 beviljat positiva beslut till närmare 9 000 asylinvandrare och kvotflyktingar. Vi har samtidigt nästan lika många ”öppna ärenden” som ska behandlas. Detta kan jämföras med Danmarks 801 beviljade ärenden på samma område. Stapeldiagrammet ovan visar hur relationerna mellan våra grannländer ser ut.

För några dagar sedan skrev Richard Sörman en viktig text här på sajten med utgångspunkt från de senaste opinionssiffrorna från SCB. Trots att oppositionen brukar gå framåt mellan valen, ligger väljarkåren i stort sett på samma nivå som inför valet 2018. ”Tänk om det aldrig vänder. Vad gör vi då?”, frågade han sig:

Det är märkligt att de överideologier som topprider vårt land började i begränsade sammanhang för att sedan över några decennier sprida sig som metastaser i hela samhällskroppen. Jag syftar på värdegrunden och postmodernismen, som idag genomsyrar både det offentliga rummet och därmed också de följsamma människornas enskilda liv.

Medan Den Heliga Värdegrund gör avstamp i skolans anti-mobbningsprogram i början av nittiotalet kom postmodernismen på allvar till Sverige via litteraturkritiken ungefär ett decennium tidigare. Tillsammans har de med tiden format en uppsättning dogmer som utgör en fara för såväl demokrati som välfärdssamhällets fredliga överlevnad på sikt.

I samband med skådespelaren Sven Wollters och skriftställaren Jan Myrdals död nyligen, skrev Göteborgs-Postens ledarskribent Adam Cwejman en text om den svenska kulturelitens blindhet inför de kommunistiska förbrytelserna, främst vad gäller Sovjetunionen och deras satellitstater.

För Cwejman var det obegripligt med det ”lismande och ryggradslösa ursäktande” från de intellektuella svenskar som hyllade mördarna och plågoandarna hos deras grannfolk: