Jag har tidigare skrivit här om det i sociala medier uppmärksammade ”Ekeröprojektet” som gick ut på att en grupp likasinnade skulle vilja bosätta sig i en utvald kommun för att där påverka politiken så att de kunde leva befriade ifrån massinvandringens och mångkulturens negativa konsekvenser. De ville slippa skenande kriminalitet och att oroa sig för sina barns framtid. Läs gärna den texten först så får ni en bakgrund.

Jag avslutade med att berätta att det finns fler grupper som har liknande ambitioner med att vilja leva efter vad de definierar som svenskt. En sådan grupp kallar sig Svenska zoner. Den har nyligen framträtt med ett genomarbetat och detaljrikt program, vilket går att ta del av på gruppens hemsida  samt i dess öppna Facebookgrupp.

Så här beskriver en medlem, som vill vara anonym på grund av rädsla för att mista jobbet, grunden för sitt engagemang i gruppen:

Jag VILL helt enkelt inte ha ett samhälle som i hög grad befolkas av människor som inte har sina rötter här. Människor som inte delar vår historia, våra minnen, våra seder eller ens vårt språk. Var har alla dessa människor innerst inne sina lojaliteter? Hur vet vi med säkerhet att de spelar på vårt lag när det kniper? De kanske inte ens VILL vara en del av vår gemenskap, utan bara är ute efter våra tillgångar, våra pengar eller vårt territorium?

Två tredjedelar av valmanskåren (om detta genusbestämda uttryck tillåts) röstade på partier som sade att de ville ha en mer restriktiv invandring: s+m+sd. Men vad betyder väljarnas åsikter när vi nu får precis motsatt politik? Det vi ser nu är ett resultat av den vuxenlek som går ut på att SD inte finns, men där övriga politiska partier formerar sig efter detta osynliga spöke.

Så här löd socialdemokraternas vallöften vad gäller invandring:

Den hårdare asyllagen som infördes efter flyktingkrisen 2015 ska ligga fast tills EU enats om en gemensam politik. Det ska införas en språkplikt för nyanlända. ”Synnerligen ömmande” och ”särskilt ömmande” omständigheter ska inte vara skäl till uppehållstillstånd. Sverige ska inte ha arbetskraftsinvandring som inte rör bristyrken.” (sammanfattat av tidningen Metro)

Så fort regeringen fick möjlighet gjorde de istället tvärtom: nu öppnar Sverige upp för en ökad anhöriginvandring. Men inte nog med det. Regeringen vill också skapa nya tillägg till det som tidigare kallats för humanitära skäl/synnerligen ömmande omständigheter. Nu ska det handla om ”utsatthet, sjukdom och skörhet” och den nya kategorin ”klimatflyktingar”. Begrepp som i princip kan tillämpas på nästan alla asylsökande, om man bara vill.

Rätt många av dem som jag möter och under de senaste åren haft kontakt med har börjat säga saker som jag inte hört tidigare. De känner inte längre någon samhörighet med det svenska samhället. ”Samhällskontraktet är brutet” har blivit en återkommande replik och då syftar de på det Sverige som för dem (och även för mig) har förvandlats till oigenkännlighet genom de konsekvenser som massinvandringen har fört med sig. En gemensam uppfattning är att våra politiker, massmedier och myndigheter i endräkt har marginaliserat och svikit en stor del av de medborgare som har svensk bakgrund, men även de invandrare som har anpassat sig till majoritetssamhällets värderingar och som har varit med om att bygga upp landet. Nu raseras Sverige genom en ansvarslös migrationspolitik med ett stort inflöde där den största gruppen utgörs av unga män från världens mest dysfunktionella och våldsamma länder. Deras värderingar ligger så långt bort ifrån det ursprungliga svenska samhällstillståndet som det går att komma.

Detta får ske samtidigt som den inhemska befolkningens livsutrymme krymper eftersom vår elit har satt sitt eget folk på undantag, menar de som hävdar att samhällskontraktet har brutits. Många som jag kommer i kontakt med förutspår framtiden alltifrån en dystopi, där Sverige blir ett farligare och fattigare land att leva i, till att vi går mot ett inbördeskrigsliknande scenario. En återkommande fråga är vad som kommer att hända när vi inte längre kan bidragsfinansiera människorna i de så kallade utanförskapsområdena? Alternativet, som jag alltmer hör uttalas, blir att emigrera eller att stanna kvar och kämpa för rätten till ett liv i sitt eget land. Dessa människor menar att vi dränks i migranter, och det går inte att förneka att fakta ger dem rätt.

Redaktionen på Det Goda Samhället tycker sig ha noterat att många som uttalar sig om migrationen tror att migranterna bara består av asylsökande och deras anhöriga. Så är det inte. Det finns flera andra kategorier av migranter. Den antalsmässigt viktigaste är arbetskraftsinvandrare från länder utanför EU. Den gruppen är i år (2018) nästan lika stor som asylgruppen och förväntas – se diagram i slutet av denna text – under de kommande åren bli något större. Redaktionen har bett Gunnar Sandelin utreda arbetskraftsinvandringen vilket sker i denna rapport. Fotnoterna som står inom parenteser hänvisar till kommentarerna längst ned i artikeln.

Sverige har under de senaste åren beviljat uppehållstillstånd till cirka 30 000 utomeuropeiska arbetskraftsinvandrare (1) per år, så kallade tredjelandsmedborgare, vilka kommer från utanför EU/EES-området, se Migrationsverkets redovisning här

Under 2018, fram till och med september, har Migrationsverket bifallit nästan dubbelt så många arbetstillstånd till dessa personer jämfört med beviljade asylansökningar. Sedan den nuvarande lagen om arbetskraftsinvandring trädde i kraft 2009 har fyra av tio arbetskraftsinvandrare som fått arbetstillstånd varit outbildade, se Migrationsverkets uppgifter här och här

Dessutom vet vi inte med säkerhet var arbetskraftsinvandrarna tar vägen när deras arbete är slut här. Många återvänder frivilligt till sina hemländer, tror Migrationsverket, men det finns också ett mörkertal vars omfång vi inte känner till. Vad vi vet är att endast en mindre andel av dem i slutändan får permanenta uppehållstillstånd. I den här texten ska jag försöka ge en helhetsbild av den utomeuropeiska arbetskraftsinvandringen, som är okänd för de flesta eftersom den går under den mediala radarn.

Överallt i media kolporteras nu åtstramningsmyten ut: att Sverige nu har en mer restriktiv migrationspolitik. Det är ur ett större perspektiv ett helt missvisande påstående och man kan undra om media över huvud taget har läst Migrationsverkets prognoser (den senaste finns här)  och inte bara deras tillrättalagda pressmeddelanden. Eller vill de bara inte ge SD bränsle inför valet?

Jag märkte dessvärre inte heller att Jimmie Åkesson i SVT:s partiledarutfrågning tillbakavisade dessa falska uppgifter. En som däremot har uttryckt bestörtning och finner en stor del av det kommande inflödet ”skrämmande” är före detta statsministern Göran Persson, som ett par gånger har fört ”mina” siffror om Sveriges extrema migrationspolitik vidare i media. Jag har tidigare presenterat dessa fakta vid flera tillfällen, senast här.

I korthet ger resultatet av mina kontakter med Migrationsverket vid handen att åren 2018 – 2021 kommer Sverige i runda tal att bevilja mellan 400 000 och en halv miljon uppehållstillstånd till asylsökande, anknytningar och arbetskraft från tredjelandsmedborgare (utanför EU/EES). Detta är lågt räknat eftersom det beräknas tillkomma 120 000 ärenden som ska behandlas i migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen.

Med förödande resultat för Sverige pågår det politiska livet i sandlådan år ut och år in. På likartat sätt förhåller sig våra sju riksdagspartier när det gäller vår tids ödesfråga – migrationen. De fortsätter sin vuxenmobbning av Sverigedemokraterna så länge som det bara är möjligt. Att inte ta i SD med tång är viktigare än att med gemensamma ansträngningar försöka rädda landet från det migrationskaos som bara kommer att accelerera de kommande åren, om inte något radikalt inträffar. Nyligen sade Ulf Kristersson i SVT:s partiledarutfrågning att det är uteslutet att vare sig förhandla eller samregera med Åkessons parti.

Samtidigt framhöll moderaternas partiledare att årets 23 000 asylsökande är för mycket. Men inte ett ord från honom om att vi totalt sett (inklusive asyl, anhöriga, utomeuropeisk arbetskraft och en mindre grupp gäststudenter) kommer att bevilja över 130 000 uppehållstillstånd i år om nuvarande takt håller i sig. Nästan så många uppehållstillstånd har Sverige beviljat i snitt per år under 2010-talet och det är sex gånger mer än vad som skedde under 1980-talet. Ingenting tyder på att den takten kommer att minskas.

Om Ulf hade kastat sin hink och spade och om den bedrägliga journalistkåren hade läst Migrationsverkets senaste prognos från i slutet av juli i år  och inte bara återgett verkets pressmeddelande, hade de kanske förstått att läget för vårt land är mycket allvarligare än vad som framkommer i public services partiledarutfrågningar och i media i övrigt. Där, liksom hos ansvariga politiker och i Migrationsverkets ledning, vill man ge sken av att invandringen till Sverige är under kontroll. Just när jag skriver detta hör jag programledarna i SVT:s utfrågning av Jimmie Åkesson påstå att inflödet av migranter till Sverige har ”stramats åt”. Så kan man bara säga om man inte klarar av eller är ovillig att ta ett helhetsgrepp, utan istället tar saker ur sitt sammanhang och endast berör den tillfälliga minskning av asylsökande som sker just nu. Att detta inte stämmer i ett större och längre perspektiv, har jag tidigare skrivit om här

Roland Huntford var under åren 1963-1970 korrespondent i Stockholm för den anrika brittiska tidningen Observer. 1971 gav han ut en näst intill klärvoajant, men dessvärre för en större publik förbisedd bok om Sverige, The New Totalitarians (i översättning Det blinda Sverige, TEMA förlag). Där beskrev han svenskarna som ”nytotalitärer”, i en slags orwellsk lightversion. Vi var det enda land i världen där medborgarna blint lydde staten. Det behövdes inte någon formell diktatur eller gulagarkipelag. Efter 40 år av socialdemokratiskt maktinnehav hade svensken formats till att se sig som ett med statsapparaten.

Det var vårt fogliga sinnelag som lade grunden till detta, menade han. Svensken kysste sina bojor medan han kastade tacksamma blickar mot det byråkratiska himlavalvet, där stjärnorna tindrade med budskapet ”ökad jämlikhet”. Bakgrunden till denna frivilliga underkastelse, liksom tilltron till social ingenjörskonst, var att vi levde i ett slags reservat, skonade från de traumatiska konflikter som drabbat resten av Europa under 1900-talet. I svenskens medvetande fanns ingenting finare än att bli generaldirektör för ett statligt verk, påstod Huntford.

År 1970 var mindre än sju procent av befolkningen född i ett annat land och flyktingar var ännu inte någon större politisk fråga. Ändå var det under denna period som grunden till den ”Humanitära Stormakten” lades. Det skedde genom att vänsterpolitiker med Olof Palme i spetsen omdirigerade fokus från den inhemska underklassen till ”internationell solidaritet”, vilket de ville bli världsledande på. Sedan landsfadern Tage Erlander 1969 lämnat över rodret fick denne unge man från överklassen partiets elit att allt mer rikta blickarna utåt. Stöd till tredje världens ”befrielserörelser” blev en viktig politisk fråga. Journalisten Bengt G Nilsson är den som senast förtjänstfullt har berättat om detta. Bakom ryggen på väljarna fördes många skattemiljarder över till kommunistiska befrielserörelser i Afrika.

År 2015 skrev dåvarande journalisten och ledarskribenten Marika Formgren och jag en artikel som fortfarande är aktuell, särskilt eftersom ämnet inte diskuteras. Då var det ingen som ville publicera vår text och därför lade vi ut den på våra respektive bloggar.

Anledningen till tystnaden var förmodligen att vi, två journalister från olika generationer, riktade udden mot den svenska journalistkårens svek. Ett år senare publicerades texten i antologin Haveriet

Vi framhöll att media tidigare under många decennier hade haft för vana att sluta den inhemska underklassen till sitt bröst för att sedan, när den inte var den upproriska kraft som media räknat med, förskjuta underklassens människor som något slags SD-anfäktat ”white trash”. Vi skrev att detta berodde på att den svenska socialjournalistiken hade blivit ”rasifierad”:

När de breda medierna (dagspress, radio och tv) nuförtiden rapporterar om orättvisor och utsatta och marginaliserade människor så är det i princip aldrig infödda svenskar som skildras. Den som följer Sverige genom våra stora medier får bilden av ett land där inga olyckor eller orättvisor någonsin drabbar de infödda med svensk bakgrund, men där däremot asylsökande och tiggare på mer eller mindre tillfälligt besök samt andra invandrare dagligen utsätts för orättvis och förnedrande behandling från både myndigheter och privatpersoner.

I dagarna pejlade jag läget för att se om det var möjligt att få en debattartikel publicerad i någon av våra största morgontidningar. Det stör mig att de inte rapporterar om de stora mängder icke-västliga migranter som kommer till Sverige under flera år framöver. Jag ville också testa om debattredaktörernas inställning förändrats under de senaste fem-sex åren. Nu har jag ett antal gånger förgäves försökt att få dem intresserade. Trots att jag har tagit fram opublicerade fakta om Sveriges extrema asylpolitik och de stora demografiska förändringar som den medför vill de inte publicera. Till slut har jag givit upp.

Men varför gör de inte ett försök nu när nyhetsrapporteringen, för sin trovärdighets skull, tvingas att rapportera åtminstone några av massinvandringens konsekvenser? Så många hävdar att åsiktskorridoren har rämnat och att vi nu har ett öppnare medialt landskap. Jag har tvivlat, eftersom det så fort man vill diskutera grundläggande frågor som asylbedrägerier, volymer och demografiska förändringar varit tvärstopp. Kanske det är läge för en motbild till alla dem som hävdar att vi stramat upp inflödet och ligger på ”EU:s miniminivå”, till exempel Göteborgs-Postens politiska redaktör, Alice Teodorescu, som nyligen hävdat just detta i en ledartext.

Jag har tidigare här på sajten presenterat fakta (med länkar) som visat att en sådan åtstramning endast är temporär och att vi hittills i år har beviljat uppehållstillstånd till minst fyra gånger så många asylsökande som vad våra övriga nordiska grannländer har gjort tillsammans.

Jag har länge varit övertygad om att den politiska och mediala nomenklaturan som styr vårt land på något märkligt vis har ett aldrig sinande behov av att hata personer och grupperingar som de betecknar som högerextrema och nazistiska (och som för all del också i vissa fall kan vara det). De behöver dem som ständiga fiender för att legitimera sitt eget maktinnehav. På så vis kan de leda uppmärksamheten bort från hur den havererade invandringspolitik som de själva genomfört har förvandlat Sverige från ett sammanhållet välfärdssamhälle till vad som allt mer liknar en mångkulturell dystopi.

Eliten i Sverige har omvandlat landet på detta för mig skrämmande sätt, inte för att de tänker på folkets bästa – vi har ju aldrig fått uttala oss om vad vi tycker om ett inflöde med 100 -150 000 beviljade uppehållstillstånd per år. Genom att bygga upp en ”invandringsindustri” har de skapat en plattform åt sig själva för maktinnehav och framtida karriärmöjligheter, medan folkets uppgift är att stå för fiolerna. Detta har väl sällan varit så tydligt som nu, när hela pk-eliten tillsammans med organisationssverige hamrar på samma självspelande piano om hur den lilla sekten Nordiska Motståndsrörelsen har tagit över Almedalen, se ”Därför är vi både rädda och förbannade” i Expressen.

Det är förunderligt att detta narrativ har fått pågå så länge. Jag minns att jag undrade hur länge s-märkta politiker skulle kunna hålla på att förfasa sig över att det var ”högerextrema” (ofta ett ord för militanta invandringsmotståndare), nazister och skinnskallar som låg bakom attacker och trakasserier av judar i Malmö, se ”Judehatet är vardag i Malmö” i Expressen.

Svenska politiker sprider gärna via media bilden att inflödet av migranter till vårt land har minskat radikalt. Regeringen hävdar att det är resultatet av deras beslutsamhet. Men är det verkligen så? Finansministern uppmanar människor att söka asyl någon annanstans
och statsministern hävdar bestämt sedan drygt ett år tillbaka att vi numera för en restriktiv asylpolitik eftersom ”asylreglerna har anpassats till EU:s miniminivå”.

Så länge som man begränsar synfältet till dem som söker asyl här just nu är minskningen tydlig. Men ser vi till den totala bilden av hur många icke-västliga migranter som fortsätter att komma hit så förändras perspektivet. Det krävs en hel del siffror för att man ska kunna förstå sammanhanget, men jag ska försöka att förklara.

Under slutet av 2015 drabbades Sverige av en migrantvåg utan historiskt motstycke. Sammanlagt sökte 163 000 personer från länder utanför Europa asyl här, varav 70 procent var män. Ingen vet heller hur många som därutöver illegalt tog sig in i landet under denna kaotiska period.

Regeringen tvingades ett halvår senare att stifta en tillfällig lag som ska gälla under tre år. I korthet går den ut på att skärpa kraven för asyl- och anhöriginvandring med bland annat tidsbegränsade uppehållstillstånd. Det handlade om att skapa ett andrum för en andfådd regering.

År 2016 avled den ungerske författaren Imre Kertész efter en längre tids svårare hälsoproblem. 2002 fick han Nobelpriset i litteratur med en osedvanligt gripande motivering: ”För ett författarskap som hävdar den enskildes bräcklighet mot historiens barbariska godtycke.” Som 14-åring deporterades den judiske Imre Kertész till Auschwitz och Buchenwald. Först som 46-åring debuterade han med boken ”Mannen utan öde”, som skildrade hans mirakulösa överlevande därifrån.

Boken tegs mestadels ihjäl under kommunistdiktaturen, men efter 1989 nådde den väst och kom att tillsammans med Kertész hela författarskap utgöra ett unikt vittnesmål om vad det innebär att leva under ett totalitärt styre i 1900-talets brutala europeiska historia.

Imre Kertész sista bok ”Den sista tillflykten”, utkom på ungerska två år före hans död och består av dagboksanteckningar och reflektioner. Men nu händer samma sak i vårt land som drabbade hans första verk bakom järnridån: Tystnad. Visserligen recenseras boken i svenska medier, men de delar som handlar om Kertész syn på muslimer och den västerländska civilisationens förestående fall negligeras av den svenska kultureliten, när den inte avfärdas på några rader. Författaren anses sjuk, bitter, islamofobisk och märkt av sin traumatiska bakgrund. Hur kunde en så stor humanist bli så fylld av hat mot en religiös minoritet i Europa? Kanske är han inte omdömesgill längre? undrar några recensenter.

Under den senare delen av sextiotalet hade jag förmånen att få gå i en skola som låg i pedagogisk framkant, bland annat genom sitt avspända förhållande mellan lärare och elever. Med tilliten som hörnpelare fick vi lära oss att måttstocken på ett samhälles anständighet var den ”frihet från fruktan” som medborgarna levde under. Sådant gjorde intryck på mig.

Minnet av en lärare som med emfas förespråkade detta återkom häromdagen när en vän till mig, som har varit aktiv i samhällsdebatten, med harm i rösten konstaterade: ”Vi lever i ett skräckvälde!”.

Jag tyckte först att det var ett överdrivet påstående, men vid närmare eftertanke insåg jag att min vän hade rätt. Jag har sedan länge hävdat att vi lever under en form av ”mental stalinism” i Sverige. Anledningen är att jag under tio år som debattör i migrationsfrågor träffat så många rädda människor. Jag hade aldrig kunnat drömma om att vårt land skulle gå den här utvecklingen till mötes!

Jag har exempel från min omgivning där barn nekar sina föräldrar att få träffa barnbarnen. Anledningen är att föräldrarna på grund av sin kritik av den förda invandringspolitiken påstås vara rasister. Senast handlade det om en person som kände ångest för att hennes barn skulle läsa en text som jag nyligen har skrivit, och därmed lista ut att föräldern hade uttryckt vissa invandringskritiska åsikter till mig. Då kanske kontakten med barnbarnen skulle äventyras. När föräldrar som inte är tillräckligt politiskt korrekta går omkring och är rädda för sina egna barn blir faktiskt ”skräckvälde” en relevant term.

Jag minns en paroll från sjuttiotalets kvinnokamp (som det kallades då): ”En kvinna behöver en man lika mycket som en fisk behöver en cykel!”. Det var ju för en ung man en ganska nedslående och till och med kastrerande appell, men på Socialhögskolan och inom vänsterrörelsen, där jag insöp en hel del av dåtidens livsluft, var de unga kvinnornas tillförsikt stor. ”Mansrollen”, nu ett föråldrat begrepp, skulle förändras eller krossas, beroende på hur militant agget var mot ”manssamhället”, dåtidens modeord för ”patriarkatet”.

Det var den socialistiska feminismens aktivistiska årtionde med kvinnobulletiner, festivaler, teater, sång och musik: ”Jösses flickor” och ”Vi kan, vi vill, vi törs!”.  Att vara kvinna och arbetarklass var lika med att vara dubbelt förtryckt, och kvinnokroppens frigörelse från objektifiering bekämpades genom brända behåar. DN:s debattsidor frekventerades flitigt av den marxistiska litteraturkritikern Maria Bergom Larsson, vars budskap gick ut på att alla män måste in på helrenovering för att göras om från grunden. Senare under detta årtionde kom en föraning av HBTQ-feminism när en grupp kvinnor från RFSL startade ”Lesbisk front”.

Nog med tillbakablickande. Den marxistisk-kommunistiska, visionen krossades av sin egen brutalitet. Många hävdar att den ändå har överlevt och muterat till dagens kulturmarxism, men det är en annan historia. Klart är i alla fall att feminismen under 50 år marscherat genom institutionerna och gårdagens aktivism blivit statsbärande. Men jag kan inte tycka annat än att den moderna feminismen är en draksådd. Dess skapande av polarisering och fientlighet mellan könen har en lång tradition i vårt land. Redan i slutet av sextiotalet lades fokus på att diskvalificera det manliga, och idag ser vi de förödande konsekvenserna av feminismens skadeverkningar vad gäller vår tids ödesfråga: massinvandringen.