Från att i stort varit ett etniskt homogent land har vi idag gått till en totalt förändrad demografi där 30 procent av befolkningen har utländsk bakgrund. Går vi längre ner i åldrarna blir denna andel större. I den mest brottsmisstänkta åldern enligt Brå, män 15-44 år, har nästan 40 procent utländsk bakgrund. Läs gärna första delen om demografin här.

Ibland pratar jag i minnet med de människor som jag kände när jag växte upp under 50- och 60-talet. De är borta nu, men jag försöker att förklara för dessa 

”gammelsvenskar” (och för mig själv) vad som har hänt med vårt gemensamma land. Jag gör det förvissad om att jag måste övertyga dem (och mig själv) om att den enorma omstöpning som har skett inte är en ond saga. En vän till mig, författaren Einar Askestad, skriver i en kommentar här på sajten att det som sker är ”är ett övergrepp utan like” och att ”det kan väl ändå inte vara möjligt att beröva ett folk sin kultur och gemenskap, sin trygghet och sitt hem på jorden på bara några decennier och komma undan med det?” 

1959 fick den nytända stjärnan, barytonsångaren Gunnar Wiklund, ”Sveriges Jim Reeves”, ett riksomfattande genombrott med låten ”Nu Tändas Åter Ljusen i Min Lilla Stad” Den var skriven av radiorösten och kompositören Per-Martin Hamberg femton år tidigare, och handlade om hans längtan till hemstaden Östersund, bort från det myllrande vimlet i dåtidens anonyma huvudstad. Den välbekanta refrängen om denna svunna svenska småstadsidyll är en svensk klassiker med följande refräng: 

Ofta när jag läser Patrik Engellaus texter, där han återkommande driver sin tes om politikerväldet med sitt välfärdsindustriella komplex i ena ringhörnan och den nettoskattebetalande medelklassen (du och jag) i den andra, så går mina tankar till socionomernas fackliga medlemsmagasin Akademikern, som utges av Akademikerförbundet SSR. Den kan du läsa här.   

I samband med presidentvalet i Frankrike kan det vara intressant att backa bandet 65 år. Detta eftersom jag hittade en artikel i veckotidningen Se (#25/1957), då landets största tidning för bildreportage. Den handlade om det som är ett centralt tema i kampen mellan Macron och Marie Le Pen: invandringen och det muslimska (då sade man ”arabiska”) inflytandet på landet.  

För sex år sedan såg jag en dokumentär på BBC som grep mig djupt. Den handlade om hur den brittiska arbetarklassen, eller underklassen om man så vill, som levt i Londons östra delar under flera århundraden, under ett par decennier nästan helt försvunnit ur området. Stadsdelen Newham i East End har under knappt några decennier gått från att i århundraden ha varit vad reportern i programmet kallade för ”a home for a large cockney tribe to a place for newcomers from all parts of the globe”. Idag är Newham det område i hela England som har lägst andel invånare av brittisk härkomst.

För drygt två månader skrev jag här på sajten om hur Migrationsverket försämrat och försvårat sin statistiska redovisning sedan årsskiftet. Tidigare tämligen överskådliga pdf-filer har skrotats till förmån för en betydligt mer ofullständig och svåröverskådlig redovisning i Excel-format. 

Ibland blir jag bjuden på middag till vänner/bekanta, som brukar träffas då och då. Vissa av dem har jag känt i 40 år, andra har jag blivit bekant med betydligt senare. Numera är de flesta pensionärer efter ett långt och engagerat yrkesliv i offentlig tjänst. De äger bostadsrätter eller villor sedan årtionden, vilket givit dem kapital i mångmiljonklassen. Bara de stått tillräckligt länge i bostadskön för att kunna kapitalisera innehavet genom att få en hyresrätt i ett attraktivt område, förstås. De är solid medelklass i de flesta aspekter. 

Alltsedan massinvandringen till Sverige började har PK-etablissemanget förkunnat att vi inte får prata om ”vi och dom”. Då dras rasistikortet eftersom det är fult och omänskligt i deras självrättfärdiga värld att skilja mellan människor. Då exkommuniceras du genast ut ur Värdegrundsgemenskapen. Alla har ju lika värde, enligt liturgin.

Uppdrag Granskning (UG) har tuffat till sig och på sistone sänt två program, som har tänjt på den yttersta gränsen för hur långt public service kan tänkas gå vad gäller att visa hur verkligheten ser ut bakom PK-fasaden. I det första programmet blottlade man okunnigheten i alla instanser vad gällde det uppmärksammade skadeståndet på 840 000 kronor till en notoriskt kriminell syrisk våldtäktsman, som med all säkerhet också hade fifflat med uppgifterna om sin ålder.  

Min vän Mazigh Kiri Kessai är en intressant person som ger mig ett välbehövligt utanförperspektiv på tillståndet i vårt land. Han är en invandrad nordafrikansk berb som först kom hit 1987 och då fattade tycke för Sverige. Här hittade han sedermera sin hustru som han har varit gift med i 30 år. Han har arbetat alltsedan han fick uppehållstillstånd på denna grund. ”Att söka asyl skulle ha känns skamligt”, förklarar han. Nu skriver han ivrigt på en bok om svensk kultur och om våra traditioner med arbetstiteln ”Svensken är en människa!”. Det är ett slags travesti på den uppmärksammade boken ”Är svensken människa?” av Henrik Berggren och Lars Trägårdh som kom ut 2006. 

Från och med årsskiftet har Migrationsverket förändrat sina rutiner vad gäller publicerad statistik om migrationen till Sverige. Den har varit ganska komplicerad att förstå sig på tidigare eftersom den redovisar olika typer av beviljade och avslagna ansökningar och uppehållstillstånd i olika instanser. Det skulle vara för invecklat att gå in på statistiken i detalj här, men man kan säga att de största områdena berör asyl, anhörig- och utomeuropeisk arbetskraftsinvandring.  

I den förra texten här på sajten visades rörliga diagram på Sveriges demografiska förändring sedan 50 – 60 år tillbaka vad gäller ursprungsländer och geografisk härkomst för män, 15 – 44 år, som är ett mycket brottsaktivt åldersspann. Från att invandringen från 1960-talet till största delen kom från övriga nordiska länder, med Finland i topp, domineras den idag av män med bakgrund i Västasien (vilket i stort sett kan översättas med Mellanöstern). Det är också till medborgare från dessa länder, tillsammans med Afrika, som permanenta uppehållstillstånd regelmässigt har utdelats, då det rör sig om asylrelaterad invandring.  

I nedanstående rörliga diagram kan vi se hur dramatiskt Sveriges demografi har förändrats sedan 1970. Här gäller det invandrarmän i åldern 15-44 år eftersom den åldersgruppen är mycket brottsaktiv. Diagrammet redovisar både ursprungsländer och geografiska områden samt i antal hur många ur denna grupp från de 15 vanligaste länderna som det finns i Sverige. Det går att pausa vid valfritt årtal för jämförelser. 

I ett reportage i tidningen Se från 1957 (#24) presenteras hur den svenska polisen agerade mot desperata kriminella som var beredda att använda sina eldvapen; stulna vapen som användes av ”den undre världen”. Dåtidens ”undre värld” var tämligen harmlös jämfört med den gängkriminalitet som florerar i det svenska samhället idag, där det till och med viftas med vapen i gangsterrap-videos. Det var också långt innan man kunde ana sig till närvaron av sådana ligor som ”Militärligan”  och ”Maskeradligan”, vilka med sin rånar-räder i landet paralyserade det svenska samhället under flera år.  

Simning är min favoritmotion. Hela kroppen aktiveras på ett mjukt och behagligt sätt. Ju äldre jag blir desto mer skonsamt känns det att simma jämfört med andra alternativ. Sedan slutet av sjuttiotalet har jag försökt klämma in minst ett par pass i veckan, så att jag kan avverka mina 1100 meter, eller 44 vändor i 25-metersbassängerna. 

För knappt två år sedan skrev jag en text här på sajten som i korthet gick ut på att jag tror att särskilt unga kvinnor är på väg att sänka vår civilisation.  Novus opinionsundersökning visade då att om kvinnor i åldern 18-29 år fick som de ville så skulle v+c+mp få nästan hälften av rösterna. Lade man till socialdemokraterna handlade det om två tredjedelar. Sverigedemokraterna låg på knappt 12 procent i de unga kvinnornas gunst. Svenska Dagbladet hade tidigare gjort en undersökning inför valet 2018 och då fick v+c+mp+fi majoritet bland unga kvinnor. Var fjärde ung man röstade då på SD. 

Den stora demografiska utvecklingen, eller ”folkutbytet” som vissa dissidenter föredrar att kalla det, fortsätter med oförminskad kraft. Regeringens påståenden om att den har stramat upp invandringspolitiken, till EU:s miniminivå, främst vad gäller asyl, är vilseledande.  

1966 utgavs en förbisedd milstolpe i den könskamp som militanta feminister lyckades vinna på bekostnad av de mer reformvänliga delarna av kvinnorörelsen. Med boken Det förkrympta kvinnoidealet av journalisten och debattören Barbro Backberger blåstes en fanfar för grundandet av den feministiska och socialistiska aktiviströrelsen Grupp 8 ett par år senare, något som i grunden skulle prägla feminismens utveckling i Sverige. 

I tidningen Se (#30 1957) kunde man för 64 år sedan läsa en redaktionell text under rubriken Var barmhärtig mot ”Kysslektorn”! Vad handlade det om? Jo, om kvällspressens rapportering under sommartorkan, där ett slags mildare drev riktade sig mot en lektor i Linköping som ”envisats med att försöka kyssa sina kvinnliga elever”. I ett fall hade han ”enligt obestyrkta uppgifter” också tafsat på en av flickorna, men till slut så förtvivlad givit upp sin förförelseakt, att han måste bli tröstad av objektet för sin åtrå. 

Intersektionalism är en grundpelare i PK-isternas och wokevänsterns värld. Högst upp på den intersektionella gödselstacken sprätter den heteronormative vite medelålders mannen i sin pråliga förtryckarskrud. Längst ned förkvävs (inbillar jag mig) en transsexuell eller lesbisk funktionshindrad kvinna, rasifierad av sin utomeuropeiska bakgrund. Av sina vapendragare anses hennes berättelse vara formulerad utifrån ett grodperspektiv med flera dimensioner, vilket betyder att hon skulle ha tillägnat sig en oändligt mycket rikare livserfarenhet än den endimensionelle cis-mannen.  

I ett drygt 60 år gammalt nummer av Vecko-Revyn (1959 nr 33) kan man läsa om hur klimatalarmismen såg ut, innan skogsdöd, ozonlager och koldioxid var på tapeten.  Det var efter en sommar med rekordvärme som man spekulerade i om ett ”högtryck över Sibirien” skulle komma att höja temperaturen i Stockholmstrakten med över sex grader – något som var glädjande eftersom vi skulle slippa de kalla och snöiga vintrarna.  

För några dagar sedan höll DGS skribent Richard Sörman ett lysande anförande på SD-kanalen Riks. Det handlade om de infantila kulturskribenterna och deras reflexmässiga hyllning av allt som utmanar samhällsordningen, utifrån vad de uppfattar som ett utanförskapsperspektiv. Nu senast gangsterkulturen och rapmusiken, som förespråkar grov kriminalitet i alla aspekter, men som behandlas med vördnad av media och prisbelönas av public service.  

Västvärlden hade kunnat se annorlunda ut idag, inbillar jag mig, om vi bara hade lyssnat till några centrala visselblåsare under de senaste 50 åren. Då hade vi kanske kunnat slippa den självdestruktiva och anti-civilisatoriska utveckling, som fått fäste inom media, akademi, myndigheter och politik.  

För 34 år sedan kom en bok som blev en bestseller i Amerika. Den skakade om den intellektuella scenen med sitt fokus på det pågående förfallet i universitetsvärlden. Boken blev sedermera en modern klassiker, även om den gick tämligen spårlöst förbi i Sverige. Jag hittar, som i så många andra fall, inte någon svensk översättning, men däremot en norsk. Boken heter The Closing of the American Mind med undertiteln How Higher Education has Failed Democracy and Impoverished the Souls of Today´s Students. 

Om någon har gett förnekelsen av sambandet mellan invandring och ökad grov brottslighet i Sverige ett ansikte, så är det kriminologen Jerzy Sarnecki (som på bilden intervjuas av skribenten år 1989 i Norra Magasinet, SvT). Han är inte heller vem som helst, utan en ”maratonman”, som under mer än tre decennier varit en röst i den kriminalpolitiska offentligheten. Sarnecki har varit verksam som brottsforskare vid bl.a. Brottsförebyggande rådet (BRÅ), och är sedan 1993 professor i allmän kriminologi vid Stockholms universitet.  

Ibland går jag in i en kyrka, eller sätter mig utanför, för att få lite kontemplativ tid och inre ro, mitt i bruset. Det hade jag tänkt göra i förrgår också, och gick därför till Katarina kyrka, som ligger i den del av Södermalm där jag bor. Tillsammans med Sofia kyrka, ska jag säga, som för tio år sedan anställde Sveriges första imam, allt för att lära oss församlingsbor mer om tolerans över religionsgränserna och hur vi ser på ”Den Andre”. ”Myllrande möten för mångfald”, var parollen då. 

När en unik människa går ur tiden känns det på ett alldeles speciellt sätt. På bilden ovan blickar Per Landin (1956-2021) ut över det oändliga havet under en resa som vi gjorde till Teneriffa för fem år sedan. Tyngdpunkten och svikten i kroppshållningen är inte att ta miste på. Jag tänker mig att han alltid har haft ett sådant synfält för sitt inre.

När man läser reaktionerna i medierna efter Lars Vilks död, kan man tro att svenska journalister alltid har stöttat honom i yttrandefrihetens namn. Sanningen är, som vi alla vet, motsatsen: De har hållit honom på minst en armlängds avstånd. DN:s Niklas Orrenius, som så många gånger varnat för islamofobi och för att vanliga muslimer drabbas av offentlig islamkritik, skriver nu att Vilks blev ”radioaktiv i den svenska offentligheten eftersom hans uppenbarelse påminde folk om terror och död”. Vilka har sett till att det blivit så? undrar man.

Häromdagen gjorde jag en längre taxiresa från en av Stockholms ytterförorter till innerstan. Jag blev upphämtad av en utåtriktad iransk taxichaufför i övre medelåldern. Under den nästan timslånga resan började vi samtala om covid. Det visade sig att båda var vaccinerade två gånger, men att det ändå kändes svajigt att samhället nu öppnar upp överallt för stora folksamlingar, samtidigt som nya forskningsrön visar att 85 procent av vaccinets skydd avtar efter sju månader.