I en ny rapport presenterar stiftelsen Academic Rights Watch (ARW) aktuell statistik från Universitetskanslerämbetet (UKÄ).

Resultatet visar på en kraftig nedgång i akademiska publikationer som lagts fram vid svenska universitet och högskolor sedan 2015/16. Det senaste årets minskning, då 10 000 färre publikationer producerades, kan enligt rapporten förklaras som en effekt av coronan. ARW:s slutsats är emellertid att den mer långsiktiga nedgången beror på en alltmer dominant feminin konsensuskultur vid våra lärosäten.

I veckotidningen Allers FamiljeJournal från 1959, när Folkhemmet var intakt och Sverige en förebild för övriga världen på riktigt, låter artikelförfattaren, skådespelaren och författarinnan Karin Juel, sin moderliga medkänsla med en kåkfarare strömma ur ett ymnighetshorn av mjölk och honung. I artikelserien En gång straffad, alltid straffad vill hon hjälpa en ung återfallsförbrytare som ska komma ut från ”kåken”, att byta livsbana. Men hon räcker inte till.

I dagarna kommer den somaliskfödda frihetskämpen Ayaan Hirsi Ali ut med boken Prey – Immigration, Islam and the Erosion of Womens Rights som handlar om den hotfulla situation som många av västvärldens kvinnor befinner sig i efter massinvandringen till vår kontinent av män från muslimska länder under 2015. Fritt byte – migration, islam och hotet mot kvinnor, lyder den danska titeln på svenska, då boken samtidigt har översatts i vårt grannland.

Nyligen råkade jag se ett inslag på Rapport när jag var hemma hos en kompis. Annars brukar jag, för att hålla blodtrycket nere, undvika SVT:s agendasättande nyhetsrapportering. Men jag gillar fotboll, så när tränaren för Djurgårdens herrlag Kim Bergstrand ställdes mot väggen, spetsade jag öronen. Där stod Bergstrand med en lätt förgråten glans i ögonen och bad om ursäkt. Han sade att han kände sig liten. På reporterns upprepade påfrågor (något som i vanliga fall inte är public service starka sida) försäkrade Bergstrand att han aldrig har haft Hitler som förebild i sin tränargärning.

Förra sommaren stod jag och väntade på att trafikljuset för fotgängare skulle slå om till grönt, så att jag kunde korsa gatan i mina tämligen lugna innerstadskvarter. En kvinnlig förare hade just stannat vid övergångsstället och väntade på sin tur för att köra. Samtidigt kommer tre ungdomar, en tjej och två grabbar i 20 till 25-års åldern, av utseendet att döma med bakgrund i Mellanöstern, gående mot rött.

Boken som lurade världen (Redaktör: Valerij Jesipov, Karneval förlag 2020) är en omtumlande och samtidigt bekymmersam läsning.

Till stor del är den en uppgörelse med bilden av Alexandr Solzjenitsyn, nobelpristagare i litteratur 1970, som en frihetens apostel. Här framställs han som en opålitlig källa vad gäller både fakta, personuppgifter och händelser, särskilt beträffande omfattningen av det sovjetiska systemet av fångläger, den så kallade Gulag-arkipelagen. Men också hans uppgifter om hela den sovjetiska repressionen ogiltigförklaras som ett bedrägeri. Solzjenitsyn uppgav det sammanlagda antalet dödsoffer för bolsjevismens terror till 66 miljoner sovjetmänniskor plus ytterligare 44 miljoner döda i andra världskriget, på grund av ”försumlig och vårdslös ledning”.

”Tänker du på samma sak som jag?”, stod det i ett mejl som jag för några år sedan fick från en gammal vän som är skribent på en av våra största redaktioner. Han syftade på en text av Flannery O´Connor (bilden), en katolsk författarinna från de amerikanska sydstaterna. Två år före hennes död 1964 publicerades en novell med den apokalyptiska titeln, The Lame Shall Enter First. Titeln är en biblisk hänvisning till vilka som får förtur till Paradiset. (En komplett novellsamling kan laddas ner här.)

De senaste uppgifterna från de nordiska migrationsmyndigheternas samtliga instanser har nu uppdaterats i nästan alla avseenden till och med november. De visar på att Sverige har beviljat uppehållstillstånd till 2,6 gånger så många asylsökande som vad övriga Norden har gjort tillsammans. Trots regeringens (läs: Morgan Johanssons) tal om att vi ligger på EU:s miniminivå och att vi har det lägsta inflödet av asylinvandrare på länge, visar statistiken på att Sverige år efter år står i en klass för sig själv när man jämför med hur våra nordiska grannländer hanterar invandringen.

För några dagar sedan skrev Richard Sörman en viktig text här på sajten med utgångspunkt från de senaste opinionssiffrorna från SCB. Trots att oppositionen brukar gå framåt mellan valen, ligger väljarkåren i stort sett på samma nivå som inför valet 2018. ”Tänk om det aldrig vänder. Vad gör vi då?”, frågade han sig:

Det är märkligt att de överideologier som topprider vårt land började i begränsade sammanhang för att sedan över några decennier sprida sig som metastaser i hela samhällskroppen. Jag syftar på värdegrunden och postmodernismen, som idag genomsyrar både det offentliga rummet och därmed också de följsamma människornas enskilda liv.

Medan Den Heliga Värdegrund gör avstamp i skolans anti-mobbningsprogram i början av nittiotalet kom postmodernismen på allvar till Sverige via litteraturkritiken ungefär ett decennium tidigare. Tillsammans har de med tiden format en uppsättning dogmer som utgör en fara för såväl demokrati som välfärdssamhällets fredliga överlevnad på sikt.

I samband med skådespelaren Sven Wollters och skriftställaren Jan Myrdals död nyligen, skrev Göteborgs-Postens ledarskribent Adam Cwejman en text om den svenska kulturelitens blindhet inför de kommunistiska förbrytelserna, främst vad gäller Sovjetunionen och deras satellitstater.

För Cwejman var det obegripligt med det ”lismande och ryggradslösa ursäktande” från de intellektuella svenskar som hyllade mördarna och plågoandarna hos deras grannfolk:   

Jag botaniserar en del i mitt undermedvetna, för att komma tillrätta med min vantrivsel i det samtida Sverige. Då kan mina drömmar ofta vara till hjälp, när jag söker en motkraft till den politiska depression som ibland sätter klorna i mig. Samhället har, som jag ser det, blivit dysfunktionellt på så gott som på alla plan. Jag måste hela tiden erövra nytt livsmod.

Jag har gjort några korta nedslag i SVT:s nyhetsförmedling vad avser asyl, migration och dess konsekvenser, exempel som jag menar är representativa. Den femte oktober uppgav SVT Text i en rubrik att 98 500 asylsökande har fått permanent uppehållstillstånd (PUT) sedan asylkrisen 2015. Det stämmer inte. Det rör sig om dubbelt så många: 195 176 uppehållstillstånd beviljades till asylsökande mellan januari 2015 till och med september 2020, om man kollar Migrationsverkets hemsida här och här

En vän till mig som är en etablerad författare lade ut en blänkare på Facebook om Författarförbundets senaste medlemstidning: ”Tidningen Författaren tar SD-hatet till nya nivåer. Spännande! Vad blir nästa steg?” Anledningen är en artikel signerad av medias ofta utvalde expert vad gäller SD, fascism och nazism, författaren Henrik Arnstad. Under rubriken Böcker, falukorv och karoliner varnar han för att SD ”kommer att förändra litteratur-Sverige så som vi känner det”.

Vad Arnstad gör är att tolka SD:s konservativa kultursyn som en strävan efter en nyfascistisk kulturrevolution. Jag hittar inte några sådana krav i SD:s program, däremot en strävan efter att ”bevara det svenska kulturarvet och stärka den nationella identiteten”, vilket antagligen innebär frysta bidrag till postmodernistiska, dekonstruerande projekt som exempelvis Ecce homo och menskonst.

I helgen var jag i Köpenhamn för att ta emot det danska tryckfrihetssällskapets Sappho-pris för yttrandefrihet 2020. Det var omtumlande att bli så hyllad och det stod klart att många danskar, särskilt de som är lite äldre, känner släktskap med, och därmed en stark oro för Sverige.

De förfäras över utvecklingen i vårt land, men oroar sig samtidigt för att samma sak sker hos dem, om än i långsammare tempo. PK-ismen griper också tag i vårt grannland. Nyligen gick det danska herrfotbollslandslaget ned på knä och gjorde BLM-hälsning inför en landskamp och i huvudstaden finns det BLM-standarder på offentliga platser.

En annorlunda studie har presenterats på Statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Möjligen visar den att vi kan vara på väg mot ett paradigmskifte vid våra lärosäten, präglade av postmodernism, genusdoktriner, rättighetskrav och intersektionalitet som de alltmer har blivit. Här granskas i stället public service ur en ”ny kritisk diskurs”. Uppsatsförfattaren Jonathan Kender har sammanställt kritik från tidigare anställda vid SVT.

Resultatet är förödande med utgångspunkt från uppdraget om allsidighet och opartiskhet. Ett exempel är ett vittnesmål från Utbildningsradion (UR) där en chef verksam inom det nystartade Feministiskt initiativ framhöll att om ska man skildra friskolor så ska det vara för att sänka dem. All information med källhänvisning finns i studien, som bifogas som pdf här eftersom den inte finns tillgänglig som länk på nätet.

Av min tidigare medförfattare Karl-Olov Arnstberg, som har kontakter inom rättsväsendet och tidigare som etnologiprofessor hade romer som specialitet, får jag reda på att denna grupp sedan länge har specialiserat sig på åldringsrån. Uppskattningsvis 90 procent av sådana brott begås av förövare med romsk härkomst, berättar åklagare och jurister i förtroende. Anledningen till att jag nämner detta, är att det är en särskild grym verksamhet. Den riktar sig mot en värnlös grupp på vars axlar vi står, när det gäller uppbyggnaden av det välfärdssamhälle som nu håller på att raseras på snart sagt alla fronter.

Min tidigare medförfattare Karl-Olov Arnstberg (KOA) har just utkommit med sin elfte skönlitterära roman, Uppbrott (Debattförlaget). De tre första gavs ut på Bonniers, de fem nästkommande på Carlssons och de tre senaste på hans egna Debattförlaget. Denne ständigt skrivande man har sedan sjuttiotalet hunnit med en bit över 60 böcker, mest facklitteratur.

Nyligen skrev Anders Leijon i en krönika här på sajten att tiden nu är mogen för dem som har drabbats av den politiskt korrekta repressionen att träda fram i offentligheten med sina berättelser. Det tar jag som en uppmaning att berätta om vad som hände mig för tio år sedan.

Tio år är en bra tidsrymd för att få distans. Med så många år i backspegeln blir det lättare att så sakligt som möjligt gestalta vad som hände. Till mitt stöd har jag både dokument och alla de dagliga minnesanteckningar som jag noggrant förde på den tiden.


Nyligen publicerades en debattartikel i den danska kvällstidningen B.T. som gjorde ett starkt intryck genom sin avsändare och sitt raka språk.

Det var den danske riksdagsledamoten och tidigare integrations- och utlänningsministern (2015-2019) Inger Stöjberg som i direkta ordalag förklarade att den icke-västliga, muslimska invandringen har gjort betydligt mer skada än nytta för hennes land.

Vad är det som gör att många av dem som har en röst i det offentliga rummet i vårt land läcker känslor som ett såll? Inom psykologin talar man ibland om ”affektinkontinens” eller ”emotionell dysreglering” när man inte klarar av att härbärgera sina impulser och processa dem genom förnuftet. I Sverige har under många år emotionerna dominerat i offentligheten vad gäller vår tids ödesfrågor som migration, klimat, feminism och identitetspolitik. Detta beroende på att PK-anhängarna inom media, politik, myndigheter och akademi alltid kan åberopa Den Heliga Värdegrund som yttersta instans.

Patrik Engellau skrev nyligen en viktig text här på sajten om hur det svenska samhället är inne i en fas av sönderfall.

Samhällsbygget rasar bakom en officiell fasad av att allt är lugnt och säkrat. Hans intuition sade honom att vårt samhälle är på kollisionskurs mot verkligheten. Det är inte osannolikt att den humanitära stormakten går mot sin upplösning eller får ett snabbt slut, ”där en dumdristig politik som förts under lång tid plötsligt kraschar under sin egen tyngd och skapar en social situation som vi aldrig hade kunnat föreställa oss.”

Söderkis och i blygsammare sammanhang gammal fotbollsspelare, som jag är, kan jag inte låta bli att följa mina favoritlag Hammarby och engelska Leicester. På södermalmslagets matcher har jag gått sedan 1960, då de spelade på den numera nedlagda nationalarenan Råsunda fotbollsstadion. Ser jag på lagbilder från den tiden så är det bara svenska namn. Nu, efter sportens globalisering, är dessa snarare undantag, vilket också gäller för motståndarna. Allsvenskan känns allt mindre som ett relevant namn.

Jag har tidigare skrivit om den brittiske journalisten Roland Huntfords bok The New Totalitarians/Det Blinda Sverige (Tema-förlaget) från 1971 här på sajten. Huntford, Sverigekorrespondent för The Observer under åtta år, var en humanistisk visionär som blottlade det mjuktotalitära samhälle som blivit frukten av ett då oavbrutet socialdemokratiskt styre under nästan fyra decennier, vilket idag vuxit till sammanlagt 77 år i regeringsställning sedan Hjalmar Branting tillträdde som statsminister första gången1920.

DGS kontaktar en källa med insyn i testverksamheten mot covid-19 som berättar om hur staten har försenat storskalig provtagning för att kartlägga och bromsa smittspridning. Redan i början av april var ett av landets största laboratorier, ABC-labs, redo för detta. Den privata stiftelsen Norrsken hade satsat hälften av de 40 miljoner som krävdes för masstestning med blodprov för att spåra antikroppar samt så kallade PCR-tester som visar om patienten har en pågående infektion.

Richard Sörman skrev nyligen här på sajten en berörande text om att han vill ha en svensk tillhörighet, ha någonting att komma hem till där han kan känna att han är en del av ett större sammanhang; ett land och ett folk som bara är hans eget, och att detta borde gälla för alla människor. Han påpekade också att den diskussionen inte har varit möjlig i offentligheten eftersom etablissemangets härskarteknik varit att rasistnischa alla invandringskritiker.

För några år sedan fick jag en skatt av en bekant. I hans föräldrars dödsbo fanns hur många samlade veckotidningar från 1950- och 60-talen som helst. Att dyka ner i dem var att upptäcka ett försvunnet landskap. Där fanns det självklara Sverige som jag växte upp i långt innan de svenska kulturrevolutionärerna trummade i oss ord som rasifiering, intersektionalitet, genusvetenskap, könsmaktsordning, islamofobi och rasism (då sade man ”rashatare”, men nästan bara om de vita i Sydafrika och om den amerikanska södern). Detta var långt innan vi öppnade Pandoras ask och mångkultur, massinvandring och PK-ism tog över vårt land.

Det finns ett YouTube-klipp med den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan Peterson som har påverkat mig starkt. På tolv minuter förklarar han vad postmodernism är, varför vi måste skaffa oss kunskap om den och varför den måste bekämpas.

Sekvensen är några år gammal och säkerligen välkänd för många, men det hindrar inte att jag fortfarande spelar upp den som ett slags revelj eller morgonbön för att få igång blodomlopp, närvarokänsla och tankeskärpa. Aldrig har jag väl hört ett så frenetiskt ordsvall utan en enda förflugen stavelse! ”He´s got the Holy Spirit in him”, tänker jag medan Peterson frilägger roten till mycket av vår tids ondska.

Jag har länge funderat över hur en politiskt korrekt människas genomsnittliga psyke fungerar. Hur kan en person falla för, eller ge sitt godkännande till, en godhetsreligion som innebär att ge bort sitt eget land? Hur kan någon svensk ens komma på tanken att realisera ut och till och med få betala för att bli av med den välfärd som generationer landsmän mödosamt har byggt upp genom att låta människor från världens mest dysfunktionella länder välla in och få välfärdsstatens skattefinansierade rättigheter och bekvämligheter till skänks?

När journalister med all rätt kritiseras för att vara mer av propagandister för överhetens värdegrund än objektiva granskare av makten, riktas ofta vreden i alternativa medier mot den enskilde journalisten. Vad de flesta inte känner till är vilka som är de dolda makthavarna. De som ytterst avgör vad för artiklar, inslag och reportage som publiceras i såväl press som etermedia, är redaktörerna.