Jag har länge varit övertygad om att den politiska och mediala nomenklaturan som styr vårt land på något märkligt vis har ett aldrig sinande behov av att hata personer och grupperingar som de betecknar som högerextrema och nazistiska (och som för all del också i vissa fall kan vara det). De behöver dem som ständiga fiender för att legitimera sitt eget maktinnehav. På så vis kan de leda uppmärksamheten bort från hur den havererade invandringspolitik som de själva genomfört har förvandlat Sverige från ett sammanhållet välfärdssamhälle till vad som allt mer liknar en mångkulturell dystopi.

Eliten i Sverige har omvandlat landet på detta för mig skrämmande sätt, inte för att de tänker på folkets bästa – vi har ju aldrig fått uttala oss om vad vi tycker om ett inflöde med 100 -150 000 beviljade uppehållstillstånd per år. Genom att bygga upp en ”invandringsindustri” har de skapat en plattform åt sig själva för maktinnehav och framtida karriärmöjligheter, medan folkets uppgift är att stå för fiolerna. Detta har väl sällan varit så tydligt som nu, när hela pk-eliten tillsammans med organisationssverige hamrar på samma självspelande piano om hur den lilla sekten Nordiska Motståndsrörelsen har tagit över Almedalen, se ”Därför är vi både rädda och förbannade” i Expressen.

Det är förunderligt att detta narrativ har fått pågå så länge. Jag minns att jag undrade hur länge s-märkta politiker skulle kunna hålla på att förfasa sig över att det var ”högerextrema” (ofta ett ord för militanta invandringsmotståndare), nazister och skinnskallar som låg bakom attacker och trakasserier av judar i Malmö, se ”Judehatet är vardag i Malmö” i Expressen.

Läs mer →

Svenska politiker sprider gärna via media bilden att inflödet av migranter till vårt land har minskat radikalt. Regeringen hävdar att det är resultatet av deras beslutsamhet. Men är det verkligen så? Finansministern uppmanar människor att söka asyl någon annanstans
och statsministern hävdar bestämt sedan drygt ett år tillbaka att vi numera för en restriktiv asylpolitik eftersom ”asylreglerna har anpassats till EU:s miniminivå”.

Så länge som man begränsar synfältet till dem som söker asyl här just nu är minskningen tydlig. Men ser vi till den totala bilden av hur många icke-västliga migranter som fortsätter att komma hit så förändras perspektivet. Det krävs en hel del siffror för att man ska kunna förstå sammanhanget, men jag ska försöka att förklara.

Under slutet av 2015 drabbades Sverige av en migrantvåg utan historiskt motstycke. Sammanlagt sökte 163 000 personer från länder utanför Europa asyl här, varav 70 procent var män. Ingen vet heller hur många som därutöver illegalt tog sig in i landet under denna kaotiska period.

Regeringen tvingades ett halvår senare att stifta en tillfällig lag som ska gälla under tre år. I korthet går den ut på att skärpa kraven för asyl- och anhöriginvandring med bland annat tidsbegränsade uppehållstillstånd. Det handlade om att skapa ett andrum för en andfådd regering.

Läs mer →

År 2016 avled den ungerske författaren Imre Kertész efter en längre tids svårare hälsoproblem. 2002 fick han Nobelpriset i litteratur med en osedvanligt gripande motivering: ”För ett författarskap som hävdar den enskildes bräcklighet mot historiens barbariska godtycke.” Som 14-åring deporterades den judiske Imre Kertész till Auschwitz och Buchenwald. Först som 46-åring debuterade han med boken ”Mannen utan öde”, som skildrade hans mirakulösa överlevande därifrån.

Boken tegs mestadels ihjäl under kommunistdiktaturen, men efter 1989 nådde den väst och kom att tillsammans med Kertész hela författarskap utgöra ett unikt vittnesmål om vad det innebär att leva under ett totalitärt styre i 1900-talets brutala europeiska historia.

Imre Kertész sista bok ”Den sista tillflykten”, utkom på ungerska två år före hans död och består av dagboksanteckningar och reflektioner. Men nu händer samma sak i vårt land som drabbade hans första verk bakom järnridån: Tystnad. Visserligen recenseras boken i svenska medier, men de delar som handlar om Kertész syn på muslimer och den västerländska civilisationens förestående fall negligeras av den svenska kultureliten, när den inte avfärdas på några rader. Författaren anses sjuk, bitter, islamofobisk och märkt av sin traumatiska bakgrund. Hur kunde en så stor humanist bli så fylld av hat mot en religiös minoritet i Europa? Kanske är han inte omdömesgill längre? undrar några recensenter.

Läs mer →

Under den senare delen av sextiotalet hade jag förmånen att få gå i en skola som låg i pedagogisk framkant, bland annat genom sitt avspända förhållande mellan lärare och elever. Med tilliten som hörnpelare fick vi lära oss att måttstocken på ett samhälles anständighet var den ”frihet från fruktan” som medborgarna levde under. Sådant gjorde intryck på mig.

Minnet av en lärare som med emfas förespråkade detta återkom häromdagen när en vän till mig, som har varit aktiv i samhällsdebatten, med harm i rösten konstaterade: ”Vi lever i ett skräckvälde!”.

Jag tyckte först att det var ett överdrivet påstående, men vid närmare eftertanke insåg jag att min vän hade rätt. Jag har sedan länge hävdat att vi lever under en form av ”mental stalinism” i Sverige. Anledningen är att jag under tio år som debattör i migrationsfrågor träffat så många rädda människor. Jag hade aldrig kunnat drömma om att vårt land skulle gå den här utvecklingen till mötes!

Jag har exempel från min omgivning där barn nekar sina föräldrar att få träffa barnbarnen. Anledningen är att föräldrarna på grund av sin kritik av den förda invandringspolitiken påstås vara rasister. Senast handlade det om en person som kände ångest för att hennes barn skulle läsa en text som jag nyligen har skrivit, och därmed lista ut att föräldern hade uttryckt vissa invandringskritiska åsikter till mig. Då kanske kontakten med barnbarnen skulle äventyras. När föräldrar som inte är tillräckligt politiskt korrekta går omkring och är rädda för sina egna barn blir faktiskt ”skräckvälde” en relevant term.

Läs mer →

Gunnar Sandelin

Jag minns en paroll från sjuttiotalets kvinnokamp (som det kallades då): ”En kvinna behöver en man lika mycket som en fisk behöver en cykel!”. Det var ju för en ung man en ganska nedslående och till och med kastrerande appell, men på Socialhögskolan och inom vänsterrörelsen, där jag insöp en hel del av dåtidens livsluft, var de unga kvinnornas tillförsikt stor. ”Mansrollen”, nu ett föråldrat begrepp, skulle förändras eller krossas, beroende på hur militant agget var mot ”manssamhället”, dåtidens modeord för ”patriarkatet”.

Det var den socialistiska feminismens aktivistiska årtionde med kvinnobulletiner, festivaler, teater, sång och musik: ”Jösses flickor” och ”Vi kan, vi vill, vi törs!”.  Att vara kvinna och arbetarklass var lika med att vara dubbelt förtryckt, och kvinnokroppens frigörelse från objektifiering bekämpades genom brända behåar. DN:s debattsidor frekventerades flitigt av den marxistiska litteraturkritikern Maria Bergom Larsson, vars budskap gick ut på att alla män måste in på helrenovering för att göras om från grunden. Senare under detta årtionde kom en föraning av HBTQ-feminism när en grupp kvinnor från RFSL startade ”Lesbisk front”.

Nog med tillbakablickande. Den marxistisk-kommunistiska, visionen krossades av sin egen brutalitet. Många hävdar att den ändå har överlevt och muterat till dagens kulturmarxism, men det är en annan historia. Klart är i alla fall att feminismen under 50 år marscherat genom institutionerna och gårdagens aktivism blivit statsbärande. Men jag kan inte tycka annat än att den moderna feminismen är en draksådd. Dess skapande av polarisering och fientlighet mellan könen har en lång tradition i vårt land. Redan i slutet av sextiotalet lades fokus på att diskvalificera det manliga, och idag ser vi de förödande konsekvenserna av feminismens skadeverkningar vad gäller vår tids ödesfråga: massinvandringen.

Läs mer →