Under 1950-talet skedde en historisk ökning av Sveriges välfärd, som skulle kulminera under den senare delen av 1960-talet, den tid som brukar kallas för Rekordåren. Under den här perioden stod Sverige på sin höjdpunkt som välfärdsnation, men också vad beträffar anseende i världspolitiken, genom sin neutralitet och alliansfrihet. 

Sedan många år har jag på sociala medier märkt att det ofta görs en koppling mellan dagens svenska ”värdegrundsdemokratur” och det forna DDR. Sverige beskrivs som ett ”DDR Light”, bara något mildare i sin totalitära repression än den kommunistiska ”folkrepubliken”. Expo, med sitt omfattande arkiv och klappjakt på dem som de klassar som rasister, blir den svenska motsvarigheten till tyska Stasi.  

När jag har försökt att förstå mina känslor av vanmakt inför den eskalerande dårskap som detta land har kommit att leva under, har det slagit mig att det alltmer känns som att jag lever under ockupation. Inte för att jag någonsin har levt i ett ockuperat land, och visst förstår jag att det som händer Sverige i vår tid inte kan jämföras med en reguljär invasion från främmande makt. Men känslan har ändrat karaktär och blivit mer kompakt sedan jag 2008 på DN Debatt skrev att den politiska korrektheten ligger som en giftgas över allting i samhället. 

När jag inte har någonting särskilt för mig brukar jag bläddra i en skatt som jag har fått med hundratals gamla svenska veckotidningar från slutet av 1950- till början av 60-talet. Eftersom publikationerna vände sig till vanliga läsare, ser jag dem som tidsdokument, en slags inscanning av ett folkmedvetande som fanns för 60-70 år sedan. Det är också den värld som jag växte upp i. För mig var dåtidens Sverige ett bättre samhälle, befriat från den destruktion som massinvandring, mångkultur, statsfeminism och intersektionalitet har blandat ihop i en aggressiv cocktail.  

Sverige tar årligen emot 5 000 så kallade kvotflyktingar, främst från flyktingläger runt om i världen. Tidigare var dessa ”bara” upp till 2 000 per år, men genom den migrationspolitiska överenskommelsen 2015 bestämdes att kvoten skulle mer än fördubblas.  

I det första avsnittet tog jag upp hur Sverige sedan millennieskiftet förändrats så att drygt en och en halv miljon personer med utländsk bakgrund hade folkbokförts här, medan de med två svenska föräldrar hade minskat med knappt 160 000 personer. Det stora inflödet som ger permanenta uppehållstillstånd kommer främst från tredje världens asyl- och anhöriginvandring medan svenskarna är den största gruppen utvandrare.

Varje år vid den här tiden kommer Statistiska centralbyrån (SCB) med fullständiga uppgifter från året innan vad gäller personer med utländsk bakgrund som är folkbokförda i landet. Då kan vi få en överblick av hur befolkningens sammansättning ser ut, för att kunna göra jämförelser av de förändringar som har skett sedan millennieskiftet.  

Det är frågan som jag ställer mig efter att ha fått kontakt med en mamma till en nu 28-årig son, som för fem år sedan, när han studerade på Handelshögskolan i Stockholm, var utbytesstudent i ett år i en annan del av världen. Där träffade han en några år yngre kanadensisk kvinna, tillika utbytesstudent, och de förälskade sig i varandra. Hans flickvän gjorde sin utbildning klar på plats, men har sedan inte kunnat få uppehållstillstånd för att varaktigt kunna leva med sin partner i Stockholm.

Ibland när jag tänker på de människor som styr oss, kommer jag till slutsatsen att vi lever under medelmåttornas demokratur. Deras stund på jorden är kommen. Det är deras tur att få blomma ut i all sin genomsnittlighet. Löfven, Ygeman, Morgan, Hallengren… you name them.

I en ny rapport presenterar stiftelsen Academic Rights Watch (ARW) aktuell statistik från Universitetskanslerämbetet (UKÄ).

Resultatet visar på en kraftig nedgång i akademiska publikationer som lagts fram vid svenska universitet och högskolor sedan 2015/16. Det senaste årets minskning, då 10 000 färre publikationer producerades, kan enligt rapporten förklaras som en effekt av coronan. ARW:s slutsats är emellertid att den mer långsiktiga nedgången beror på en alltmer dominant feminin konsensuskultur vid våra lärosäten.

I veckotidningen Allers FamiljeJournal från 1959, när Folkhemmet var intakt och Sverige en förebild för övriga världen på riktigt, låter artikelförfattaren, skådespelaren och författarinnan Karin Juel, sin moderliga medkänsla med en kåkfarare strömma ur ett ymnighetshorn av mjölk och honung. I artikelserien En gång straffad, alltid straffad vill hon hjälpa en ung återfallsförbrytare som ska komma ut från ”kåken”, att byta livsbana. Men hon räcker inte till.

I dagarna kommer den somaliskfödda frihetskämpen Ayaan Hirsi Ali ut med boken Prey – Immigration, Islam and the Erosion of Womens Rights som handlar om den hotfulla situation som många av västvärldens kvinnor befinner sig i efter massinvandringen till vår kontinent av män från muslimska länder under 2015. Fritt byte – migration, islam och hotet mot kvinnor, lyder den danska titeln på svenska, då boken samtidigt har översatts i vårt grannland.

Nyligen råkade jag se ett inslag på Rapport när jag var hemma hos en kompis. Annars brukar jag, för att hålla blodtrycket nere, undvika SVT:s agendasättande nyhetsrapportering. Men jag gillar fotboll, så när tränaren för Djurgårdens herrlag Kim Bergstrand ställdes mot väggen, spetsade jag öronen. Där stod Bergstrand med en lätt förgråten glans i ögonen och bad om ursäkt. Han sade att han kände sig liten. På reporterns upprepade påfrågor (något som i vanliga fall inte är public service starka sida) försäkrade Bergstrand att han aldrig har haft Hitler som förebild i sin tränargärning.

Förra sommaren stod jag och väntade på att trafikljuset för fotgängare skulle slå om till grönt, så att jag kunde korsa gatan i mina tämligen lugna innerstadskvarter. En kvinnlig förare hade just stannat vid övergångsstället och väntade på sin tur för att köra. Samtidigt kommer tre ungdomar, en tjej och två grabbar i 20 till 25-års åldern, av utseendet att döma med bakgrund i Mellanöstern, gående mot rött.

Boken som lurade världen (Redaktör: Valerij Jesipov, Karneval förlag 2020) är en omtumlande och samtidigt bekymmersam läsning.

Till stor del är den en uppgörelse med bilden av Alexandr Solzjenitsyn, nobelpristagare i litteratur 1970, som en frihetens apostel. Här framställs han som en opålitlig källa vad gäller både fakta, personuppgifter och händelser, särskilt beträffande omfattningen av det sovjetiska systemet av fångläger, den så kallade Gulag-arkipelagen. Men också hans uppgifter om hela den sovjetiska repressionen ogiltigförklaras som ett bedrägeri. Solzjenitsyn uppgav det sammanlagda antalet dödsoffer för bolsjevismens terror till 66 miljoner sovjetmänniskor plus ytterligare 44 miljoner döda i andra världskriget, på grund av ”försumlig och vårdslös ledning”.

”Tänker du på samma sak som jag?”, stod det i ett mejl som jag för några år sedan fick från en gammal vän som är skribent på en av våra största redaktioner. Han syftade på en text av Flannery O´Connor (bilden), en katolsk författarinna från de amerikanska sydstaterna. Två år före hennes död 1964 publicerades en novell med den apokalyptiska titeln, The Lame Shall Enter First. Titeln är en biblisk hänvisning till vilka som får förtur till Paradiset. (En komplett novellsamling kan laddas ner här.)

De senaste uppgifterna från de nordiska migrationsmyndigheternas samtliga instanser har nu uppdaterats för hela 2020. De visar på att Sverige har beviljat asyl, inklusive kvotflyktingar, till mer än vad som övriga Norden har gjort tillsammans. Trots regeringens (läs: Morgan Johanssons) tal om att vi ligger på EU:s miniminivå och att vi har det lägsta inflödet av asylinvandrare på länge, visar statistiken på att Sverige år efter år står i en klass för sig själv när man jämför med hur våra nordiska grannländer hanterar invandringen.

Sverige har under 2020 beviljat positiva beslut till närmare 9 000 asylinvandrare och kvotflyktingar. Vi har samtidigt nästan lika många ”öppna ärenden” som ska behandlas. Detta kan jämföras med Danmarks 801 beviljade ärenden på samma område. Stapeldiagrammet ovan visar hur relationerna mellan våra grannländer ser ut.

För några dagar sedan skrev Richard Sörman en viktig text här på sajten med utgångspunkt från de senaste opinionssiffrorna från SCB. Trots att oppositionen brukar gå framåt mellan valen, ligger väljarkåren i stort sett på samma nivå som inför valet 2018. ”Tänk om det aldrig vänder. Vad gör vi då?”, frågade han sig:

Det är märkligt att de överideologier som topprider vårt land började i begränsade sammanhang för att sedan över några decennier sprida sig som metastaser i hela samhällskroppen. Jag syftar på värdegrunden och postmodernismen, som idag genomsyrar både det offentliga rummet och därmed också de följsamma människornas enskilda liv.

Medan Den Heliga Värdegrund gör avstamp i skolans anti-mobbningsprogram i början av nittiotalet kom postmodernismen på allvar till Sverige via litteraturkritiken ungefär ett decennium tidigare. Tillsammans har de med tiden format en uppsättning dogmer som utgör en fara för såväl demokrati som välfärdssamhällets fredliga överlevnad på sikt.

I samband med skådespelaren Sven Wollters och skriftställaren Jan Myrdals död nyligen, skrev Göteborgs-Postens ledarskribent Adam Cwejman en text om den svenska kulturelitens blindhet inför de kommunistiska förbrytelserna, främst vad gäller Sovjetunionen och deras satellitstater.

För Cwejman var det obegripligt med det ”lismande och ryggradslösa ursäktande” från de intellektuella svenskar som hyllade mördarna och plågoandarna hos deras grannfolk:   

Jag botaniserar en del i mitt undermedvetna, för att komma tillrätta med min vantrivsel i det samtida Sverige. Då kan mina drömmar ofta vara till hjälp, när jag söker en motkraft till den politiska depression som ibland sätter klorna i mig. Samhället har, som jag ser det, blivit dysfunktionellt på så gott som på alla plan. Jag måste hela tiden erövra nytt livsmod.

Jag har gjort några korta nedslag i SVT:s nyhetsförmedling vad avser asyl, migration och dess konsekvenser, exempel som jag menar är representativa. Den femte oktober uppgav SVT Text i en rubrik att 98 500 asylsökande har fått permanent uppehållstillstånd (PUT) sedan asylkrisen 2015. Det stämmer inte. Det rör sig om dubbelt så många: 195 176 uppehållstillstånd beviljades till asylsökande mellan januari 2015 till och med september 2020, om man kollar Migrationsverkets hemsida här och här

En vän till mig som är en etablerad författare lade ut en blänkare på Facebook om Författarförbundets senaste medlemstidning: ”Tidningen Författaren tar SD-hatet till nya nivåer. Spännande! Vad blir nästa steg?” Anledningen är en artikel signerad av medias ofta utvalde expert vad gäller SD, fascism och nazism, författaren Henrik Arnstad. Under rubriken Böcker, falukorv och karoliner varnar han för att SD ”kommer att förändra litteratur-Sverige så som vi känner det”.

Vad Arnstad gör är att tolka SD:s konservativa kultursyn som en strävan efter en nyfascistisk kulturrevolution. Jag hittar inte några sådana krav i SD:s program, däremot en strävan efter att ”bevara det svenska kulturarvet och stärka den nationella identiteten”, vilket antagligen innebär frysta bidrag till postmodernistiska, dekonstruerande projekt som exempelvis Ecce homo och menskonst.

I helgen var jag i Köpenhamn för att ta emot det danska tryckfrihetssällskapets Sappho-pris för yttrandefrihet 2020. Det var omtumlande att bli så hyllad och det stod klart att många danskar, särskilt de som är lite äldre, känner släktskap med, och därmed en stark oro för Sverige.

De förfäras över utvecklingen i vårt land, men oroar sig samtidigt för att samma sak sker hos dem, om än i långsammare tempo. PK-ismen griper också tag i vårt grannland. Nyligen gick det danska herrfotbollslandslaget ned på knä och gjorde BLM-hälsning inför en landskamp och i huvudstaden finns det BLM-standarder på offentliga platser.

En annorlunda studie har presenterats på Statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Möjligen visar den att vi kan vara på väg mot ett paradigmskifte vid våra lärosäten, präglade av postmodernism, genusdoktriner, rättighetskrav och intersektionalitet som de alltmer har blivit. Här granskas i stället public service ur en ”ny kritisk diskurs”. Uppsatsförfattaren Jonathan Kender har sammanställt kritik från tidigare anställda vid SVT.

Resultatet är förödande med utgångspunkt från uppdraget om allsidighet och opartiskhet. Ett exempel är ett vittnesmål från Utbildningsradion (UR) där en chef verksam inom det nystartade Feministiskt initiativ framhöll att om ska man skildra friskolor så ska det vara för att sänka dem. All information med källhänvisning finns i studien, som bifogas som pdf här eftersom den inte finns tillgänglig som länk på nätet.

Av min tidigare medförfattare Karl-Olov Arnstberg, som har kontakter inom rättsväsendet och tidigare som etnologiprofessor hade romer som specialitet, får jag reda på att denna grupp sedan länge har specialiserat sig på åldringsrån. Uppskattningsvis 90 procent av sådana brott begås av förövare med romsk härkomst, berättar åklagare och jurister i förtroende. Anledningen till att jag nämner detta, är att det är en särskild grym verksamhet. Den riktar sig mot en värnlös grupp på vars axlar vi står, när det gäller uppbyggnaden av det välfärdssamhälle som nu håller på att raseras på snart sagt alla fronter.

Min tidigare medförfattare Karl-Olov Arnstberg (KOA) har just utkommit med sin elfte skönlitterära roman, Uppbrott (Debattförlaget). De tre första gavs ut på Bonniers, de fem nästkommande på Carlssons och de tre senaste på hans egna Debattförlaget. Denne ständigt skrivande man har sedan sjuttiotalet hunnit med en bit över 60 böcker, mest facklitteratur.

Nyligen skrev Anders Leijon i en krönika här på sajten att tiden nu är mogen för dem som har drabbats av den politiskt korrekta repressionen att träda fram i offentligheten med sina berättelser. Det tar jag som en uppmaning att berätta om vad som hände mig för tio år sedan.

Tio år är en bra tidsrymd för att få distans. Med så många år i backspegeln blir det lättare att så sakligt som möjligt gestalta vad som hände. Till mitt stöd har jag både dokument och alla de dagliga minnesanteckningar som jag noggrant förde på den tiden.

Vad är det som gör att många av dem som har en röst i det offentliga rummet i vårt land läcker känslor som ett såll? Inom psykologin talar man ibland om ”affektinkontinens” eller ”emotionell dysreglering” när man inte klarar av att härbärgera sina impulser och processa dem genom förnuftet. I Sverige har under många år emotionerna dominerat i offentligheten vad gäller vår tids ödesfrågor som migration, klimat, feminism och identitetspolitik. Detta beroende på att PK-anhängarna inom media, politik, myndigheter och akademi alltid kan åberopa Den Heliga Värdegrund som yttersta instans.