Sverigebilden, som det så vackert heter, är just nu i rejält förfall i rapporteringen hos våra närliggande länder. Nyligen skrev jag här på sajten om hur Tysklands mest lästa tabloid Bild beskrev vårt land som lamslaget av skräck inför det eskalerande gängvåldet med 63 dödsskjutningar och 90 sprängningar under förra året. Tidningen konstaterade att medan dödligt våld minskade i övriga europeiska länder, var det bara Sverige som brutaliserades på detta vis. 

Nyligen såg jag några längre intervjuer gjorda av Sverigedemokraternas tidigare riksdagsman Kent Ekeroth, som numera är oppositionsråd för partiet i Region Dalarna och tillika VD och reporter på den migrationskritiska sajten Samnytt. Där har han på senare tid talat med SD:s partisekreterare Richard Jomshof, tillika ordförande i justitieutskottet samt partiets migrationspolitiske talesman Ludvig Aspling (bilden), om vad som händer med Tidöavtalet i praktiken. Det har nu gått nästan hundra dagar sedan regeringsförklaringen. Enligt amerikanska normer ska då en ny regering ha profilerat sig tydligt, åtminstone i någon symbolfråga. I vårt land har i stort sett tystnad rått på den punkten. 

Svenska medier rapporterar inte gärna om hur Sverigebilden får sig en rejäl törn i övriga Europa. Här är kartan fortfarande viktigare än terrängen, medan europeiska journalister öppet kan förfäras över den accelererande gängkriminaliteten i vårt land. För ett par dagar sedan hade den stora tyska tidningen Bild (tidigare Bild-Zeitung) ett reportage om Sverige som ett land som har spårat ur. Tidningen konstaterade bland annat att ”Sverige kvävs av tung kriminalitet, skjutningar och revirkamp mellan kriminella gäng”. Man talade också om hur ”ett dödligt integrationsmisslyckande” förvandlat idyllen i Pippi Långstrumps och Bullerbyns land till en ”Ballerbü” – ett land av puffror och knölpåkar. 

Nationalencyklopedin definierar värdegrund som ”de grundläggande värderingar som formar en individs normer och handlingar”. Det handlar således inte om lagar utan om informella regler och förhållningssätt och om hur du lever ditt liv i såväl stort som smått. 1992 gav en sökning i Nordens dåvarande största digitala mediearkiv Retriever en (1) träff om man sökte på ordet ”värdegrund”. Googlar jag på samma ord i dag blir det mellan fem och sex miljoner träffar.  

Jag talade nyligen med min vän rammakaren som vältaligt gick igång när han jämförde svenskens foglighet med danskens rakhet och förmåga att säga ifrån. Han undrade vart den blågula bärsärken hade tagit vägen? ”Vi ligger ju absolut minst tio år efter våra grannar vad gäller att sätta ned foten mot massinvandringens avigsidor”, menade han. ”Bärsärksgenerna är nog utslussade ur genpoolen för länge sedan”, svarade jag, ”och danskarna har ju aldrig haft det humanitära hybris som våra politiker sövt ner det svenska folket med.” Detta i den omnipotenta förhoppningen att vi ska vara en förebild för hela mänskligheten. Storhetsvansinne hos eliten i kombination med lydig följsamhet hos folket är en svensk djävulsbrygd som kan sluta med ett undergångsscenario. 

För ett par månader sedan berättade jag här på sajten att jag sedan ett drygt halvår tillbaka gått med i Svenska Journalistförbundet som frilansmedlem. Jag tänkte att det är bra att eventuellt kunna få hjälp om jag skulle hamna i någon upphovsrättslig tvist vad gäller text eller bild. Men också för att få en inblick i hur journalistkåren resonerar inifrån: Vad ligger ribban för att ventilera de samhällsproblem som kåren skildrar? Finns det någon allsidig utblick eller är det bara värdegrund och politisk korrekthet som gäller? Jag har tidigare som journalist varit med i förbundet under flera årtionden och nu var jag nyfiken på hur den tillhörigheten kunde tänkas se ut idag. Och presskort är inte fel att ha. 

När jag gick i låg- och mellanstadiet på Södermalm under sextiotalet fick vi gratis tandvård. Fluorborstningen av ”gaddarna” en gång om året och hålen lagade med amalgam. Vår tandläkare var en ganska sliten kvinna i övre medelåldern, som gick under öknamnet Bergsprängar´n. Ett vad jag förstår vanligt tillmäle på skoltandläkare från unga grabbar på den tiden som ville elda upp sig inför varandra i ett rituellt mandomsprov vad gäller att uthärda smärta.  

På måndagmorgonen den 5 april 1976 kom den plikttrogne 27-årige brevbäraren Bosse Jansson inte till sitt arbete vid Postkontor 4 på Södermalm i Stockholm. Drygt 11 år senare dödförklarades han. Men hans öde har aldrig upphört att fascinera. Än i dag fortsätter spekulationerna om vad som hände den rödhåriga albansktalande och särpräglade vänsteraktivisten. Börja gärna med första avsnittet här.

Under några somrar in på mitten av sjuttiotalet arbetade jag som sommarvikarierande brevbärare vid Posten på Folkungagatan på Södermalm. Det var upp i ottan och två pass per dag, under vilka man bar ut sin post med en läderväska med en rem över axeln i det fasta distrikt som man blivit tilldelad. Det var en tid utan portkoder och långt ifrån alla hus hade hiss. Men man blev stark i benen och slutade tidigt. Postkontor 4 hade rykte om sig att vara ”vänstervridet”. Vänstervindarna blåste, inte bara över Södermalm utan genom hela landet, särskilt bland ungdomen, de som stod på tröskeln till den väntande, orättvisa kapitalistiska vuxenvärlden. Det fanns brevbärare som bytte ut Postens logga i form av ett signalhorn krönt av en ovanliggande kungakrona mot ett FNL-märke, och stoltserade med detta inför sina chefer: ”Det här är vår uniform.” 

Ibland brukar jag gå igenom mitt bibliotek av gamla pocketböcker från slutet av sextio- och början av sjuttiotalet. Det kanske är för att påminna mig själv om hur tidsandan en gång var, så diametralt annorlunda mot idag, innan massmigrationens tidevarv. I vissa av mina kretsar var det en tid fylld av socialistisk, och ibland även kommunistisk, framtidstro. Appellerna glödde och det gällde också den revolutionära kvinnokampen, som i mycket handlade om sexuell frigörelse. Jag har tidigare skrivit om detta i en redogörelse för feminismens fyra stadier under delrubriken Revolutionsfeminismen. Jag har också skrivit om varför jag tycker att Grupp 8-feminismen valde fel väg i slutet av sextiotalet med könskamp på programmet istället för försoning och samarbete.

Vad innebär det att leva i en samtid som har mist sitt kollektiva förstånd? Vi är några äldre herrar som över en lunch brukar lätta på det inre trycket. Den förlamande känslan av en politisk korrekthet som håller tillvaron i ett järngrepp är ständigt närvarande och måste lindras. Några av oss är läkare, en är ekonom, en företagare samt jag som är journalist och socionom.

Nyligen skrev jag en text om en synnerligen skrämmande men samtidigt ytterst inspirerande intervju som gjordes av ankaret Tucker Carlson på den amerikanska tevekanalen Fox. Carlson samtalade med psykologiprofessorn Mattias Desmet om hur massformation (eller indoktrinering, masshypnos och hjärntvätt) fungerar och hur den skulle kunna brytas. Sammanfattningsvis förklarade Mattias Desmet att totalitarismen som vi känner den i vår moderna tid har sitt ursprung i en ”diabolisk pakt mellan massan och dess ledare”.  

Etablissemangets journalistkår har i årtionden hånat, förlöjligat och demoniserat SD. Jagat dem med blåslampa för att försöka få oss att förstå att de är högerextrema eller nazister, moraliskt och intellektuellt lågstående etc. Jag orkar inte ens gå igenom de frekvent förekommande exemplen, men erinrar mig det grövsta: när en reporter på Sydsvenskan kastade alla hämningar över bord och på sociala medier skrev att SD:are är ”lågpannade as” samt ”en ändlös parad av grobianer som måste sitta på händerna för att inte göra Hitlerhälsning”. Kanske blottades journalistkårens innersta själ där? (Läs här och här)

En av de absolut mest inspirerande men skrämmande inslag på nätet som jag någonsin sett presenterades nyligen på den konservativa amerikanska kanalen Fox av dess ankare Tucker Carlson. I en dryg timmes intervju, som jag kollat flera gånger eftersom jag upptäcker någonting nytt varje gång, låter han den belgiske psykologiprofessorn Mattias Desmet få tala fritt om sin nyutkomna bok The Psychology of Totalitarianism. 

En vän sade nyligen: Tänk om du skulle ta och se igenom ditt gamla program som du gjorde för SVT för 33 år sedan. Där säger flera av de personer som du intervjuar många kloka saker om hur invandringen borde hanteras. Vi visste ju vartåt de lutade redan då. Vi skulle haft ett helt annorlunda samhälle idag om politiker och journalister hade lyssnat till dem. 

Bakgrunden är att jag 1989 gjorde ett program för samhällsredaktionen Norra Magasinet på SVT i Luleå om invandrare och brottslighet, som redan då var ett ämne i medieskugga, även om det skrevs om ”värstingar”.  Det intressanta var att vi egentligen bara hade SVT:s två kanaler i fullt bruk. TV3 hade börjat provsända från London året innan och TV4 fick inte markkoncession förrän 1990.  

Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof är ute på vad han kallar för en ”islamtorgsturné” i tolv svenska städer. Målsättningen är att varna för den pågående islamiseringen av Sverige. Jag frågar honom om vad han anser om teorin som ofta framförs i alternativmedia, att den socialdemokratiska regeringen skulle bevilja uppehållstillstånd och medborgarskap till utomeuropeiska invandrare i stor skala för att genom en omvälvning av demografin säkra ett konstant maktinnehav? Under sitt nästan en och en halv timme långa samtal med före detta riksdagsledamoten och partikamraten Kent Ekeroth på sajten Samnytt antydde Jomshof detta. Till mig förtydligar han:

För ett halvår sedan gick jag med i Svenska Journalistförbundet igen. Under de cirka 20 år som jag tidigare hade varit verksam som anställd journalist eller kommunikatör hade jag varit medlem i det journalistiska fackförbundet, men denna gång gick jag efter flera års utträde med igen som frilans. Det är bra att kunna få hjälp med upphovsrättsfrågor om man till äventyrs skulle råka i trångmål och dessutom få ta del av deras nyhetsbrev samt medlemstidningen Journalisten. Tillsammans med socionomernas facktidning Akademikern, som jag skrivit om här och här  är de båda goda representanter för politisk korrekthet inom fackpressen.  

Någon månad inför riksdagsvalet brukar media trappa upp sina angrepp mot Sverigedemokraterna. Då kommer de sedvanliga avslöjanden av varierande kvalitet om vissa partimedlemmar och politikers kopplingar till nazism och högerextremism. Uttalanden från sverigedemokrater som kan tyda på rasism jagas ivrigt på sociala medier, nu senast av ett researchföretag som säger sig hittat över 200 sådana kopplingar, vilket kolporteras ut som fakta av media. Övriga partier brukar regelmässigt skonas från sådana närgångna granskningar, och det tycks ge resultat i opinionen.  

Nyligen hade Patrik Engellau en särskilt viktig text här på sajten, där han drog åt snaran kring våra folkvalda politiker och deras förskingring av vårt land. Det var också en stark känslomässig text, som inleddes så här: 

Då och då får jag en hisnande känsla i magen, som ibland gränsar till panik, när jag tänker på vad politikerna – det känns mest relevant att dra all över en kam – utsätter mitt land för. Till min bedrövelse upptäcker jag att många andra delar min oro. Bedrövelsen beror på att oron känns mer befogad när den delas av andra. Jag kan inte så lätt skriva av den som ett personligt feltänk. 

Häromdagen var jag vid Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm när vallokomotivet Jimmie Åkesson drog i gång  Sverigedemokraternas ”segertåg” inför det stundande riksdagsvalet med EU-parlamentarikern Jessica Stegrud som ”förband”.  När Åkesson äntrade scenen inför jublande anhängare i publiken, drog protesterna från vänstern igång per automatik. ”Gatans parlament” bestod av en grupp ungdomar som hade fått valballonger från vänsterpartiets närliggande valstuga, vilka de skrivit ”Fuck SD” på. 

Ingrid Björkman är en pionjär som har varit aktiv i 30 år inom motståndet mot svensk migrationspolitik, mångkultur och massinvandring. Även om hon numera endast gör gästframträdanden då och då på den offentliga arenan, som här som sommarpratare i Swebbtv förra året, är hennes språkbruk vid 95 års ålder skarpt och rakt. Ett exempel på det är hennes reaktion i ett mejl på en text som jag nyligen skrev här på sajten som bland annat berörde svenskarnas rätt till sin egen hemvist på jorden. Hon konstaterade: 

När Brottsförebyggande Rådet (Brå) i höstas kom med sin stora studie om invandrare och brottslighet hade det gått 16 år sedan sist. Det stora tidsglappet berodde ytterst på ett politiskt motstånd där bland andra justitieminister Morgan Johansson upprepade gånger förklarat att om man tog hänsyn till socio-ekonomiska faktorer skulle ingenting nytt komma fram, jämfört med den tidigare studien från 2005. Till slut blev ändå trycket på en uppföljning för stort och Brå levererade en rapport för åren 2015-2018 (2021:9) .

Den tanken slog mig (igen) efter att ha läst DGS häromdagen. Två berättelser, som bara utgör ett axplock ur det dagliga flödet, blixtbelyste hur det står till. När Patrik Engellau på sjuttiotalet förklarade för sina SIDA-kollegor att svensk u-hjälp inte kom till någon nytta, ansåg hans kollegor att svenskarna måste göra någonting åt sin rasism. Birgitta Sparf vände samma dag på samma sajt förtjänstfullt ut och in på en kvinnlig feministisk sommarpratare i P1, bytte ut hennes syn på män mot kvinnor, och tydliggjorde vilka det var som var skyldiga till att den svenska kvinnan var nedtryckt.

 

Det är inte lätt att försöka att förstå de svenska feminister som till och med kan försvara eller klassa utomeuropeiska män som begått grova våldtäkter som offer. Hur gick det till när dessa vänsterkvinnor övergav solidariteten med sina medsystrar och ersatte det med en demonisering av den vite heterosexuella mannen. Det som kan kallas för ”den intersektionella fjärde-vågen feminismen” skiljer sig på många sätt från de tre föregående stadierna. Under min livstid har jag upplevt de tre senaste formerna av feminism. Detta har naturligtvis färgat mina tankar i denna ”feministsafari” med start drygt 100 år tillbaka tiden. 

För knappt ett halvår sedan skrev jag en text under rubriken ”Hur fungerar en PK-angripen hjärna?” Detta efter att varit på några middagar hos vänner som jag känt sedan 1970-talet. Liksom jag själv arbetade de då inom det välfärdsindustriella komplexet. Medan jag sadlade om till journalist för att slutligen kunna verka som fri skribent, har de hela sitt yrkesverksamma liv fortsatt att förtjäna sitt levebröd som socionomer (de flesta av dem), förskolepersonal, universitetslärare etc. Tidigare kompetenta inom sina gebit är de numera pensionärer och solid medelklass. Fina bostadsrätter, en del har lägenheter vid Medelhavet och Solkusten eller hus på Österlen. Återkommande utlandsresor ingår i livets behagliga rutiner. 

I dagens Sverige tittar etablerade medier och alla riksdagspartier utom ett åt höger, där det sägs eka av stöveltramp och brunt 1930-tal. Men när man spanar i en bestämd riktning vad gäller hotet inför framtiden, har det ofta visat sig att faran istället kommer från ett helt annat håll.

Det var en tanke som slog mig sedan jag nyligen läst två tyska kriminalromaner Goldstein och Die Akte Vaterland (ännu inte utgivna på svenska), som är tredje och fjärde delen i den tyske författaren Volker Kutschers åtta böcker långa svit om kriminalkommissarie Gereon Rath och hans värld. Den utspelar sig till en början under Weimarrepublikens (1919 – 1933) senare år med fokus på människoöden inom polis och undre värld i Berlin. Samtidigt kan läsaren följa hur nazismen växer fram från en till synes marginell företeelse, via huvudstadens blodiga gatustrider mellan kommunistiska kampförband och brunskjortor till SA-pöbelns successiva övertagande av gator och torg några år innan nazisterna slutligen grep den politiska makten.

Plötsligt blir sammanhang så tydliga att man måste stanna upp ett tag och låta dem sjunka in. En insikt som slog mig häromdagen kan sammanfattas så här: Allt är meningslöst om inte ingruppskänslan finns.  

Just nu så malträteras vårt samhälle hårdare än på länge av de medelmåttor till politiker som med hjälp av deras lojala journalistkår styr oss. Under turerna kring oppositionens misstroendevotum mot ”vår” justitieminister framstod Sveriges ansökan om medlemskap i Nato och landets internationella rykte i minst sagt underlig dager. Regeringen försatte sig själv i en bisarr situation när de måste muta sig till fortsatt maktutövning genom att lova att stödja kurdiska intressen i Syrien och sedan tvingas att blidka Turkiet för detta, oklart hur, men under alla omständigheter med skattebetalarnas medel. Det hela landade, som vi vet, i en antiklimax, där Morgan Johansson fick sitta kvar. 

Jag har tidigare här på sajten skrivit om min berbiske vän, Mazigh Kiri Kessai, som bott i Sverige i 30 år och som ger mig ett välbehövligt utifrånperspektiv på mitt eget land. Förra gången berättade jag om hur han oroade sig för att svenskarna håller på att ge bort sitt land till hela världen. Svensken till och med betalar för sin egen undergång, ansåg han. Kiri är oerhört intresserad av svensk historia, nationellt sinnad och tacksam över att få vara här, men han upprörs över att många svenskar inte hyllar och försvarar sitt eget kulturarv, som han anser att vi är i färd med att utradera. Han är ivrig att få dela med sig av sina tankar för att på så sätt ”kunna göra någonting för Sverige”. 

Av en slump fick jag tag på en överbliven biljett till den kliniska psykologiprofessorn Jordan B. Petersons föreläsningsturné, som hade Stockholm (och Johanneshovs isstadion Hovet) som en anhalt i söndags. Turnén tar avstamp i hans senaste bok Beyond Order, som innehåller tolv nya livsregler. Här gällde det nummer sju: Work as Hard as You Possibly Can. Boken är en fortsättning på succén 12 Rules for Life, som kom för tre år sedan. Båda böckerna finns översatta till svenska.