En annorlunda studie har presenterats på Statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Möjligen visar den att vi kan vara på väg mot ett paradigmskifte vid våra lärosäten, präglade av postmodernism, genusdoktriner, rättighetskrav och intersektionalitet som de alltmer har blivit. Här granskas i stället public service ur en ”ny kritisk diskurs”. Uppsatsförfattaren Jonathan Kender har sammanställt kritik från tidigare anställda vid SVT.

Resultatet är förödande med utgångspunkt från uppdraget om allsidighet och opartiskhet. Ett exempel är ett vittnesmål från Utbildningsradion (UR) där en chef verksam inom det nystartade Feministiskt initiativ framhöll att om ska man skildra friskolor så ska det vara för att sänka dem. All information med källhänvisning finns i studien, som bifogas som pdf här eftersom den inte finns tillgänglig som länk på nätet.

Av min tidigare medförfattare Karl-Olov Arnstberg, som har kontakter inom rättsväsendet och tidigare som etnologiprofessor hade romer som specialitet, får jag reda på att denna grupp sedan länge har specialiserat sig på åldringsrån. Uppskattningsvis 90 procent av sådana brott begås av förövare med romsk härkomst, berättar åklagare och jurister i förtroende. Anledningen till att jag nämner detta, är att det är en särskild grym verksamhet. Den riktar sig mot en värnlös grupp på vars axlar vi står, när det gäller uppbyggnaden av det välfärdssamhälle som nu håller på att raseras på snart sagt alla fronter.

Min tidigare medförfattare Karl-Olov Arnstberg (KOA) har just utkommit med sin elfte skönlitterära roman, Uppbrott (Debattförlaget). De tre första gavs ut på Bonniers, de fem nästkommande på Carlssons och de tre senaste på hans egna Debattförlaget. Denne ständigt skrivande man har sedan sjuttiotalet hunnit med en bit över 60 böcker, mest facklitteratur.

Nyligen skrev Anders Leijon i en krönika här på sajten att tiden nu är mogen för dem som har drabbats av den politiskt korrekta repressionen att träda fram i offentligheten med sina berättelser. Det tar jag som en uppmaning att berätta om vad som hände mig för tio år sedan.

Tio år är en bra tidsrymd för att få distans. Med så många år i backspegeln blir det lättare att så sakligt som möjligt gestalta vad som hände. Till mitt stöd har jag både dokument och alla de dagliga minnesanteckningar som jag noggrant förde på den tiden.

Vad är det som gör att många av dem som har en röst i det offentliga rummet i vårt land läcker känslor som ett såll? Inom psykologin talar man ibland om ”affektinkontinens” eller ”emotionell dysreglering” när man inte klarar av att härbärgera sina impulser och processa dem genom förnuftet. I Sverige har under många år emotionerna dominerat i offentligheten vad gäller vår tids ödesfrågor som migration, klimat, feminism och identitetspolitik. Detta beroende på att PK-anhängarna inom media, politik, myndigheter och akademi alltid kan åberopa Den Heliga Värdegrund som yttersta instans.

Patrik Engellau skrev nyligen en viktig text här på sajten om hur det svenska samhället är inne i en fas av sönderfall.

Samhällsbygget rasar bakom en officiell fasad av att allt är lugnt och säkrat. Hans intuition sade honom att vårt samhälle är på kollisionskurs mot verkligheten. Det är inte osannolikt att den humanitära stormakten går mot sin upplösning eller får ett snabbt slut, ”där en dumdristig politik som förts under lång tid plötsligt kraschar under sin egen tyngd och skapar en social situation som vi aldrig hade kunnat föreställa oss.”

Söderkis och i blygsammare sammanhang gammal fotbollsspelare, som jag är, kan jag inte låta bli att följa mina favoritlag Hammarby och engelska Leicester. På södermalmslagets matcher har jag gått sedan 1960, då de spelade på den numera nedlagda nationalarenan Råsunda fotbollsstadion. Ser jag på lagbilder från den tiden så är det bara svenska namn. Nu, efter sportens globalisering, är dessa snarare undantag, vilket också gäller för motståndarna. Allsvenskan känns allt mindre som ett relevant namn.

Jag har tidigare skrivit om den brittiske journalisten Roland Huntfords bok The New Totalitarians/Det Blinda Sverige (Tema-förlaget) från 1971 här på sajten. Huntford, Sverigekorrespondent för The Observer under åtta år, var en humanistisk visionär som blottlade det mjuktotalitära samhälle som blivit frukten av ett då oavbrutet socialdemokratiskt styre under nästan fyra decennier, vilket idag vuxit till sammanlagt 77 år i regeringsställning sedan Hjalmar Branting tillträdde som statsminister första gången1920.

DGS kontaktar en källa med insyn i testverksamheten mot covid-19 som berättar om hur staten har försenat storskalig provtagning för att kartlägga och bromsa smittspridning. Redan i början av april var ett av landets största laboratorier, ABC-labs, redo för detta. Den privata stiftelsen Norrsken hade satsat hälften av de 40 miljoner som krävdes för masstestning med blodprov för att spåra antikroppar samt så kallade PCR-tester som visar om patienten har en pågående infektion.

Richard Sörman skrev nyligen här på sajten en berörande text om att han vill ha en svensk tillhörighet, ha någonting att komma hem till där han kan känna att han är en del av ett större sammanhang; ett land och ett folk som bara är hans eget, och att detta borde gälla för alla människor. Han påpekade också att den diskussionen inte har varit möjlig i offentligheten eftersom etablissemangets härskarteknik varit att rasistnischa alla invandringskritiker.

För några år sedan fick jag en skatt av en bekant. I hans föräldrars dödsbo fanns hur många samlade veckotidningar från 1950- och 60-talen som helst. Att dyka ner i dem var att upptäcka ett försvunnet landskap. Där fanns det självklara Sverige som jag växte upp i långt innan de svenska kulturrevolutionärerna trummade i oss ord som rasifiering, intersektionalitet, genusvetenskap, könsmaktsordning, islamofobi och rasism (då sade man ”rashatare”, men nästan bara om de vita i Sydafrika och om den amerikanska södern). Detta var långt innan vi öppnade Pandoras ask och mångkultur, massinvandring och PK-ism tog över vårt land.

Det finns ett YouTube-klipp med den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan Peterson som har påverkat mig starkt. På tolv minuter förklarar han vad postmodernism är, varför vi måste skaffa oss kunskap om den och varför den måste bekämpas.

Sekvensen är några år gammal och säkerligen välkänd för många, men det hindrar inte att jag fortfarande spelar upp den som ett slags revelj eller morgonbön för att få igång blodomlopp, närvarokänsla och tankeskärpa. Aldrig har jag väl hört ett så frenetiskt ordsvall utan en enda förflugen stavelse! ”He´s got the Holy Spirit in him”, tänker jag medan Peterson frilägger roten till mycket av vår tids ondska.

Jag har länge funderat över hur en politiskt korrekt människas genomsnittliga psyke fungerar. Hur kan en person falla för, eller ge sitt godkännande till, en godhetsreligion som innebär att ge bort sitt eget land? Hur kan någon svensk ens komma på tanken att realisera ut och till och med få betala för att bli av med den välfärd som generationer landsmän mödosamt har byggt upp genom att låta människor från världens mest dysfunktionella länder välla in och få välfärdsstatens skattefinansierade rättigheter och bekvämligheter till skänks?

När journalister med all rätt kritiseras för att vara mer av propagandister för överhetens värdegrund än objektiva granskare av makten, riktas ofta vreden i alternativa medier mot den enskilde journalisten. Vad de flesta inte känner till är vilka som är de dolda makthavarna. De som ytterst avgör vad för artiklar, inslag och reportage som publiceras i såväl press som etermedia, är redaktörerna.

För två månader sedan gjorde Svenska Dagbladet en intervju med Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson, som borde få varje kritiskt granskande journalist i landet att gå i spinn, ställa ett batteri av relevanta följdfrågor och avkräva en ansvarsutmätning från regeringen.

Under coronamånaden mars 2020 inkom nästan lika många asylansökningar, som under motsvarande månad de tre föregående åren. I mars var det 1 500 ansökningar, åren innan bara några hundra fler.

Den stora befolkningsförändringen, som särskilt har pågått sedan millennieskiftet, fortsätter i oförminskad takt. Nyligen kom SCB:s uppgifter om befolkningens sammansättning till och med förra året. Med hjälp av myndighetens statistik sedan år 2000, kan vi se att personer med utländsk bakgrund som är folkbokförda i riket har ökat med närmare en och en halv miljon, medan den svenskättade delen av vårt lands bofasta befolkning har minskat med drygt 23 000 personer.

OPINION Det är småpanik i min närbutik i den välkända butikskedjan på Södermalm. Vissa hyllor gapar tomma, särskilt de med pasta och toapapper. Oroliga kunder som vill hamstra undrar när leveranserna kommer. Jag frågar ett biträde om vi har en masshysteri nu. Han svarar lite generat att ”Ja, man skulle ju kunna tro att det är krig, men leveranserna fungerar och lagren har ingen kris.” Kanske säger han så för att lugna mig, men kriget mot ett aggressivt virus, som vi inte har immunitet mot, kommer i alla fall knappast att vinnas med vare sig uppmaningar om jämställdhet eller balar av toapapper.

OPINION Våren 1997 publicerade DN Debatt en artikel som stack ut. Den hade rubriken ”Bryt tabu om de svagbegåvade”. Artikelförfattaren Håkan Eriksson, neuropsykiatrisk utredare vid Uppsala akademiska sjukhus, framhöll att nästan en fjärdedel av det svenska folket var ”begåvningsmässiga problemfall”. En så stor del av landets invånare hade då, för 23 år sedan, för låg intelligens för att klara de teoretiska kurserna i grundskolan. Skribenten hävdade också att dessa elever inte heller kommer att behövas i det framtida arbetslivet, eftersom de enklaste arbetsuppgifterna kommer att försvinna, samtidigt som IT-samhällets komplexa uppgifter kräver mångsidiga yrkesfärdigheter.

OPINION Jag tror att det flesta människor tänker emotionellt därför att de vill ha åsikter som låter bra, som stämmer överens med deras självbild och står i samklang med den närmaste omgivningens värderingar. Att åsikterna ska vara omhändertagande, falla i god jord inom såväl den egna gruppen som i offentligheten, är ett kvinnligt förhållningssätt som har tagit kommandot i vårt postmodernistiska samhälle.

En oönskad konsekvens av självständigt och logiskt tänkande är att man kan komma fram till åsikter som man helst inte skulle vilja ha. En sådan åsikt som drabbat mig är att jag alltmer tycker att den kvinnoempatiska konsensusmentaliteten är direkt samhällsfarlig.

OPINION Den här bilden från Helsingborgs bibliotek berörde mig illa. Den dök nyligen upp i tidningen Nya Dagbladet.

Förskolebarnen i Skåne ska på förskolor och, under loven på bibliotek, skolas in i den rätta värdegrunden. Nu gäller det för chefsideologerna att gå rakt på det mest sårbara i en människas personlighet: Den psykosexuella utvecklingen med allt vad det innebär av formande av egen identitet och sexualitet. Naturligtvis måste stat och kommun in där också och rota runt!

OPINION Socionomernas facktidning Akademikern måste tillsammans med Journalisten vara den mest politiskt korrekta facktidning som finns. Senaste numret har ”Färg” som tema och den kunde lika gärna vara beställd av Afrosvenskarnas Riksförbund.

Temanumret handlar om hur diskriminerade afrosvenska akademiker är på den svenska arbetsmarknaden. De är underrepresenterade i chefsjobb, överrepresenterade i lågstatusyrken och har lägre inkomst än andra personer i Sverige med samma utbildning, konstaterar tidningen.

GRANSKNING Nu har uppgifterna om beviljade uppehållstillstånd för 2019 kommit från samtliga nordiska migrationsverk och deras överinstanser. I den jämförelsen ligger Sverige som vanligt i en egen division, även om avståndet till grannländerna har minskat eftersom vårt land har beviljat något färre uppehållstillstånd för asyl jämfört med tidigare år.

OPINION Statsministern har nyligen mer eller mindre välsignat den utomeuropeiska arbetskraftsinvandringen och sagt att den är kvalificerad. Detta efter att för närmare två år sedan ha påstått att den tar jobb från svensk arbetskraft och dessutom gått till val på att strama åt den.

Men SD ska i alla fall inte få röra frågan, menar han i en replikväxling i riksdagen med Jimmie Åkesson. Statsministern påstår också felaktigt att arbetskraftsinvandringen från länder utanför EU/EES utgör den största delen av alla 120 000 beviljade uppehållstillstånd förra året när den bara utgör cirka en tredjedel, även när man räknar med alla de anhöriga som följer med. 

Vi kan räkna med att Sverige kommer att bevilja minst en halv miljon uppehållstillstånd fram till och med 2022. Det är slutsatsen av Migrationsverkets senaste prognos från juli. Hälften av dessa tillstånd kommer från asylinvandringen med påföljande anhöriginvandring och den andra hälften rör sig om arbetskraftsinvandring utanför EU/EES, så kallade tredjelandsmedborgare. Det är rimligt att anta att en överväldigande del av de tillstånd som kommer att beviljas kommer att gå till utomeuropéer. Utöver detta tillkommer gäststudenter, övriga anhöriga och rörlig arbetskraft inom EU. Den senare gruppens omfattning har inte svenska myndigheter sedan 2014 någon övergripande koll på. Systemanalytikern Kyösti Tarvainen, docent emeritus vid Aalto universitet, gjorde nyligen en beräkning att Sveriges nettoinvandring 2018 (invandring minus utvandring) på drygt 88 000 personer var nästan dubbelt så stor som övriga Nordens tillsammans. För Sveriges del skulle en majoritet av dessa ”nettoinvandrare” vara muslimer.

Män i brottsaktiv ålder är den känsligaste värdemätaren på tryggheten i ett samhälle. Deras grupperingar och aktiviteter präglar mycket av det psykologiska klimatet i ett land, eftersom det avgör hur säkra vi kan känna oss på gator och torg, till och med i våra hem. Den senaste stora genomförda brottsutredningen, som Brå gjorde 2005 i Sverige om svenskar och invandrares kriminalitet, bör relateras till den demografiska förändring som har skett fram till slutet av förra året. Men först en kort återblick:

Nu i maj är det exakt elva år sedan jag var inbjuden till Janne Josefsson och SvT Debatt för att diskutera om journalisterna mörklägger sanningen om invandringen. Jag mötte bland andra Jan Guillou som hävdade motsatsen, och tittarna fick rösta. Min tes fick 91 procent av tittarnas 4 000 röster, vilket föranledde Guillou att skriva två krönikor i Aftonbladet (här och här) om vilken xenofob jag var.

Bakgrunden var en artikel som jag hade skrivit på DN Debatt en knapp månad tidigare. Något liknande hade inte förekommit på en framträdande plattform i det offentliga samtalet sedan 1997, då professorn i socialantropologi Kajsa Ekholm Friedman,

Nya data från SCB visar hur den pågående förändringen av demografin fortsätter med en dramatisk ökning av personer med utländsk bakgrund varje år. I slutet av 2018 var de nästan tre miljoner människor eller närmare 29 procent av befolkningen. Ser vi till folkbokföringen så har personer med utrikes bakgrund sedan millennieskiftet ökat med nästan 1,4 miljoner medan de med svensk bakgrund har minskat med upp mot 24 000 personer.

Detta om man räknar på det sätt som jag tycker är mest rättvist: delar dem som har en inrikes- och en utrikes född förälder 50/50 mellan svensk och utländsk bakgrund.