Richard Sörman skrev nyligen här på sajten en berörande text om att han vill ha en svensk tillhörighet, ha någonting att komma hem till där han kan känna att han är en del av ett större sammanhang; ett land och ett folk som bara är hans eget, och att detta borde gälla för alla människor. Han påpekade också att den diskussionen inte har varit möjlig i offentligheten eftersom etablissemangets härskarteknik varit att rasistnischa alla invandringskritiker.
Kategoriarkiv: Gunnar Sandelin
För några år sedan fick jag en skatt av en bekant. I hans föräldrars dödsbo fanns hur många samlade veckotidningar från 1950- och 60-talen som helst. Att dyka ner i dem var att upptäcka ett försvunnet landskap. Där fanns det självklara Sverige som jag växte upp i långt innan de svenska kulturrevolutionärerna trummade i oss ord som rasifiering, intersektionalitet, genusvetenskap, könsmaktsordning, islamofobi och rasism (då sade man ”rashatare”, men nästan bara om de vita i Sydafrika och om den amerikanska södern). Detta var långt innan vi öppnade Pandoras ask och mångkultur, massinvandring och PK-ism tog över vårt land.
Det finns ett YouTube-klipp med den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan Peterson som har påverkat mig starkt. På tolv minuter förklarar han vad postmodernism är, varför vi måste skaffa oss kunskap om den och varför den måste bekämpas.
Sekvensen är några år gammal och säkerligen välkänd för många, men det hindrar inte att jag fortfarande spelar upp den som ett slags revelj eller morgonbön för att få igång blodomlopp, närvarokänsla och tankeskärpa. Aldrig har jag väl hört ett så frenetiskt ordsvall utan en enda förflugen stavelse! ”He´s got the Holy Spirit in him”, tänker jag medan Peterson frilägger roten till mycket av vår tids ondska.
Jag har länge funderat över hur en politiskt korrekt människas genomsnittliga psyke fungerar. Hur kan en person falla för, eller ge sitt godkännande till, en godhetsreligion som innebär att ge bort sitt eget land? Hur kan någon svensk ens komma på tanken att realisera ut och till och med få betala för att bli av med den välfärd som generationer landsmän mödosamt har byggt upp genom att låta människor från världens mest dysfunktionella länder välla in och få välfärdsstatens skattefinansierade rättigheter och bekvämligheter till skänks?
När journalister med all rätt kritiseras för att vara mer av propagandister för överhetens värdegrund än objektiva granskare av makten, riktas ofta vreden i alternativa medier mot den enskilde journalisten. Vad de flesta inte känner till är vilka som är de dolda makthavarna. De som ytterst avgör vad för artiklar, inslag och reportage som publiceras i såväl press som etermedia, är redaktörerna.
För två månader sedan gjorde Svenska Dagbladet en intervju med Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson, som borde få varje kritiskt granskande journalist i landet att gå i spinn, ställa ett batteri av relevanta följdfrågor och avkräva en ansvarsutmätning från regeringen.
Under coronamånaden mars 2020 inkom nästan lika många asylansökningar, som under motsvarande månad de tre föregående åren. I mars var det 1 500 ansökningar, åren innan bara några hundra fler.
Den stora befolkningsförändringen, som särskilt har pågått sedan millennieskiftet, fortsätter i oförminskad takt. Nyligen kom SCB:s uppgifter om befolkningens sammansättning till och med förra året. Med hjälp av myndighetens statistik sedan år 2000, kan vi se att personer med utländsk bakgrund som är folkbokförda i riket har ökat med närmare en och en halv miljon, medan den svenskättade delen av vårt lands bofasta befolkning har minskat med drygt 23 000 personer.
OPINION Det är småpanik i min närbutik i den välkända butikskedjan på Södermalm. Vissa hyllor gapar tomma, särskilt de med pasta och toapapper. Oroliga kunder som vill hamstra undrar när leveranserna kommer. Jag frågar ett biträde om vi har en masshysteri nu. Han svarar lite generat att ”Ja, man skulle ju kunna tro att det är krig, men leveranserna fungerar och lagren har ingen kris.” Kanske säger han så för att lugna mig, men kriget mot ett aggressivt virus, som vi inte har immunitet mot, kommer i alla fall knappast att vinnas med vare sig uppmaningar om jämställdhet eller balar av toapapper.
OPINION Våren 1997 publicerade DN Debatt en artikel som stack ut. Den hade rubriken ”Bryt tabu om de svagbegåvade”. Artikelförfattaren Håkan Eriksson, neuropsykiatrisk utredare vid Uppsala akademiska sjukhus, framhöll att nästan en fjärdedel av det svenska folket var ”begåvningsmässiga problemfall”. En så stor del av landets invånare hade då, för 23 år sedan, för låg intelligens för att klara de teoretiska kurserna i grundskolan. Skribenten hävdade också att dessa elever inte heller kommer att behövas i det framtida arbetslivet, eftersom de enklaste arbetsuppgifterna kommer att försvinna, samtidigt som IT-samhällets komplexa uppgifter kräver mångsidiga yrkesfärdigheter.
OPINION Jag tror att det flesta människor tänker emotionellt därför att de vill ha åsikter som låter bra, som stämmer överens med deras självbild och står i samklang med den närmaste omgivningens värderingar. Att åsikterna ska vara omhändertagande, falla i god jord inom såväl den egna gruppen som i offentligheten, är ett kvinnligt förhållningssätt som har tagit kommandot i vårt postmodernistiska samhälle.
En oönskad konsekvens av självständigt och logiskt tänkande är att man kan komma fram till åsikter som man helst inte skulle vilja ha. En sådan åsikt som drabbat mig är att jag alltmer tycker att den kvinnoempatiska konsensusmentaliteten är direkt samhällsfarlig.
OPINION Den här bilden från Helsingborgs bibliotek berörde mig illa. Den dök nyligen upp i tidningen Nya Dagbladet.
Förskolebarnen i Skåne ska på förskolor och, under loven på bibliotek, skolas in i den rätta värdegrunden. Nu gäller det för chefsideologerna att gå rakt på det mest sårbara i en människas personlighet: Den psykosexuella utvecklingen med allt vad det innebär av formande av egen identitet och sexualitet. Naturligtvis måste stat och kommun in där också och rota runt!
OPINION Socionomernas facktidning Akademikern måste tillsammans med Journalisten vara den mest politiskt korrekta facktidning som finns. Senaste numret har ”Färg” som tema och den kunde lika gärna vara beställd av Afrosvenskarnas Riksförbund.
Temanumret handlar om hur diskriminerade afrosvenska akademiker är på den svenska arbetsmarknaden. De är underrepresenterade i chefsjobb, överrepresenterade i lågstatusyrken och har lägre inkomst än andra personer i Sverige med samma utbildning, konstaterar tidningen.
GRANSKNING Nu har uppgifterna om beviljade uppehållstillstånd för 2019 kommit från samtliga nordiska migrationsverk och deras överinstanser. I den jämförelsen ligger Sverige som vanligt i en egen division, även om avståndet till grannländerna har minskat eftersom vårt land har beviljat något färre uppehållstillstånd för asyl jämfört med tidigare år.
OPINION Statsministern har nyligen mer eller mindre välsignat den utomeuropeiska arbetskraftsinvandringen och sagt att den är kvalificerad. Detta efter att för närmare två år sedan ha påstått att den tar jobb från svensk arbetskraft och dessutom gått till val på att strama åt den.
Men SD ska i alla fall inte få röra frågan, menar han i en replikväxling i riksdagen med Jimmie Åkesson. Statsministern påstår också felaktigt att arbetskraftsinvandringen från länder utanför EU/EES utgör den största delen av alla 120 000 beviljade uppehållstillstånd förra året när den bara utgör cirka en tredjedel, även när man räknar med alla de anhöriga som följer med.
Vi kan räkna med att Sverige kommer att bevilja minst en halv miljon uppehållstillstånd fram till och med 2022. Det är slutsatsen av Migrationsverkets senaste prognos från juli. Hälften av dessa tillstånd kommer från asylinvandringen med påföljande anhöriginvandring och den andra hälften rör sig om arbetskraftsinvandring utanför EU/EES, så kallade tredjelandsmedborgare. Det är rimligt att anta att en överväldigande del av de tillstånd som kommer att beviljas kommer att gå till utomeuropéer. Utöver detta tillkommer gäststudenter, övriga anhöriga och rörlig arbetskraft inom EU. Den senare gruppens omfattning har inte svenska myndigheter sedan 2014 någon övergripande koll på. Systemanalytikern Kyösti Tarvainen, docent emeritus vid Aalto universitet, gjorde nyligen en beräkning att Sveriges nettoinvandring 2018 (invandring minus utvandring) på drygt 88 000 personer var nästan dubbelt så stor som övriga Nordens tillsammans. För Sveriges del skulle en majoritet av dessa ”nettoinvandrare” vara muslimer.
Män i brottsaktiv ålder är den känsligaste värdemätaren på tryggheten i ett samhälle. Deras grupperingar och aktiviteter präglar mycket av det psykologiska klimatet i ett land, eftersom det avgör hur säkra vi kan känna oss på gator och torg, till och med i våra hem. Den senaste stora genomförda brottsutredningen, som Brå gjorde 2005 i Sverige om svenskar och invandrares kriminalitet, bör relateras till den demografiska förändring som har skett fram till slutet av förra året. Men först en kort återblick:
Nu i maj är det exakt elva år sedan jag var inbjuden till Janne Josefsson och SvT Debatt för att diskutera om journalisterna mörklägger sanningen om invandringen. Jag mötte bland andra Jan Guillou som hävdade motsatsen, och tittarna fick rösta. Min tes fick 91 procent av tittarnas 4 000 röster, vilket föranledde Guillou att skriva två krönikor i Aftonbladet (här och här) om vilken xenofob jag var.
Bakgrunden var en artikel som jag hade skrivit på DN Debatt en knapp månad tidigare. Något liknande hade inte förekommit på en framträdande plattform i det offentliga samtalet sedan 1997, då professorn i socialantropologi Kajsa Ekholm Friedman,
Nya data från SCB visar hur den pågående förändringen av demografin fortsätter med en dramatisk ökning av personer med utländsk bakgrund varje år. I slutet av 2018 var de nästan tre miljoner människor eller närmare 29 procent av befolkningen. Ser vi till folkbokföringen så har personer med utrikes bakgrund sedan millennieskiftet ökat med nästan 1,4 miljoner medan de med svensk bakgrund har minskat med upp mot 24 000 personer.
Detta om man räknar på det sätt som jag tycker är mest rättvist: delar dem som har en inrikes- och en utrikes född förälder 50/50 mellan svensk och utländsk bakgrund.
Jag har tidigare skrivit här om det i sociala medier uppmärksammade ”Ekeröprojektet” som gick ut på att en grupp likasinnade skulle vilja bosätta sig i en utvald kommun för att där påverka politiken så att de kunde leva befriade ifrån massinvandringens och mångkulturens negativa konsekvenser. De ville slippa skenande kriminalitet och att oroa sig för sina barns framtid. Läs gärna den texten först så får ni en bakgrund.
Jag avslutade med att berätta att det finns fler grupper som har liknande ambitioner med att vilja leva efter vad de definierar som svenskt. En sådan grupp kallar sig Svenska zoner. Den har nyligen framträtt med ett genomarbetat och detaljrikt program, vilket går att ta del av på gruppens hemsida samt i dess öppna Facebookgrupp.
Så här beskriver en medlem, som vill vara anonym på grund av rädsla för att mista jobbet, grunden för sitt engagemang i gruppen:
Jag VILL helt enkelt inte ha ett samhälle som i hög grad befolkas av människor som inte har sina rötter här. Människor som inte delar vår historia, våra minnen, våra seder eller ens vårt språk. Var har alla dessa människor innerst inne sina lojaliteter? Hur vet vi med säkerhet att de spelar på vårt lag när det kniper? De kanske inte ens VILL vara en del av vår gemenskap, utan bara är ute efter våra tillgångar, våra pengar eller vårt territorium?
Två tredjedelar av valmanskåren (om detta genusbestämda uttryck tillåts) röstade på partier som sade att de ville ha en mer restriktiv invandring: s+m+sd. Men vad betyder väljarnas åsikter när vi nu får precis motsatt politik? Det vi ser nu är ett resultat av den vuxenlek som går ut på att SD inte finns, men där övriga politiska partier formerar sig efter detta osynliga spöke.
Så här löd socialdemokraternas vallöften vad gäller invandring:
Den hårdare asyllagen som infördes efter flyktingkrisen 2015 ska ligga fast tills EU enats om en gemensam politik. Det ska införas en språkplikt för nyanlända. ”Synnerligen ömmande” och ”särskilt ömmande” omständigheter ska inte vara skäl till uppehållstillstånd. Sverige ska inte ha arbetskraftsinvandring som inte rör bristyrken.” (sammanfattat av tidningen Metro)
Så fort regeringen fick möjlighet gjorde de istället tvärtom: nu öppnar Sverige upp för en ökad anhöriginvandring. Men inte nog med det. Regeringen vill också skapa nya tillägg till det som tidigare kallats för humanitära skäl/synnerligen ömmande omständigheter. Nu ska det handla om ”utsatthet, sjukdom och skörhet” och den nya kategorin ”klimatflyktingar”. Begrepp som i princip kan tillämpas på nästan alla asylsökande, om man bara vill.
Rätt många av dem som jag möter och under de senaste åren haft kontakt med har börjat säga saker som jag inte hört tidigare. De känner inte längre någon samhörighet med det svenska samhället. ”Samhällskontraktet är brutet” har blivit en återkommande replik och då syftar de på det Sverige som för dem (och även för mig) har förvandlats till oigenkännlighet genom de konsekvenser som massinvandringen har fört med sig. En gemensam uppfattning är att våra politiker, massmedier och myndigheter i endräkt har marginaliserat och svikit en stor del av de medborgare som har svensk bakgrund, men även de invandrare som har anpassat sig till majoritetssamhällets värderingar och som har varit med om att bygga upp landet. Nu raseras Sverige genom en ansvarslös migrationspolitik med ett stort inflöde där den största gruppen utgörs av unga män från världens mest dysfunktionella och våldsamma länder. Deras värderingar ligger så långt bort ifrån det ursprungliga svenska samhällstillståndet som det går att komma.
Detta får ske samtidigt som den inhemska befolkningens livsutrymme krymper eftersom vår elit har satt sitt eget folk på undantag, menar de som hävdar att samhällskontraktet har brutits. Många som jag kommer i kontakt med förutspår framtiden alltifrån en dystopi, där Sverige blir ett farligare och fattigare land att leva i, till att vi går mot ett inbördeskrigsliknande scenario. En återkommande fråga är vad som kommer att hända när vi inte längre kan bidragsfinansiera människorna i de så kallade utanförskapsområdena? Alternativet, som jag alltmer hör uttalas, blir att emigrera eller att stanna kvar och kämpa för rätten till ett liv i sitt eget land. Dessa människor menar att vi dränks i migranter, och det går inte att förneka att fakta ger dem rätt.
Redaktionen på Det Goda Samhället tycker sig ha noterat att många som uttalar sig om migrationen tror att migranterna bara består av asylsökande och deras anhöriga. Så är det inte. Det finns flera andra kategorier av migranter. Den antalsmässigt viktigaste är arbetskraftsinvandrare från länder utanför EU. Den gruppen är i år (2018) nästan lika stor som asylgruppen och förväntas – se diagram i slutet av denna text – under de kommande åren bli något större. Redaktionen har bett Gunnar Sandelin utreda arbetskraftsinvandringen vilket sker i denna rapport. Fotnoterna som står inom parenteser hänvisar till kommentarerna längst ned i artikeln.
Sverige har under de senaste åren beviljat uppehållstillstånd till cirka 30 000 utomeuropeiska arbetskraftsinvandrare (1) per år, så kallade tredjelandsmedborgare, vilka kommer från utanför EU/EES-området, se Migrationsverkets redovisning här
Under 2018, fram till och med september, har Migrationsverket bifallit nästan dubbelt så många arbetstillstånd till dessa personer jämfört med beviljade asylansökningar. Sedan den nuvarande lagen om arbetskraftsinvandring trädde i kraft 2009 har fyra av tio arbetskraftsinvandrare som fått arbetstillstånd varit outbildade, se Migrationsverkets uppgifter här och här
Dessutom vet vi inte med säkerhet var arbetskraftsinvandrarna tar vägen när deras arbete är slut här. Många återvänder frivilligt till sina hemländer, tror Migrationsverket, men det finns också ett mörkertal vars omfång vi inte känner till. Vad vi vet är att endast en mindre andel av dem i slutändan får permanenta uppehållstillstånd. I den här texten ska jag försöka ge en helhetsbild av den utomeuropeiska arbetskraftsinvandringen, som är okänd för de flesta eftersom den går under den mediala radarn.
Överallt i media kolporteras nu åtstramningsmyten ut: att Sverige nu har en mer restriktiv migrationspolitik. Det är ur ett större perspektiv ett helt missvisande påstående och man kan undra om media över huvud taget har läst Migrationsverkets prognoser (den senaste finns här) och inte bara deras tillrättalagda pressmeddelanden. Eller vill de bara inte ge SD bränsle inför valet?
Jag märkte dessvärre inte heller att Jimmie Åkesson i SVT:s partiledarutfrågning tillbakavisade dessa falska uppgifter. En som däremot har uttryckt bestörtning och finner en stor del av det kommande inflödet ”skrämmande” är före detta statsministern Göran Persson, som ett par gånger har fört ”mina” siffror om Sveriges extrema migrationspolitik vidare i media. Jag har tidigare presenterat dessa fakta vid flera tillfällen, senast här.
I korthet ger resultatet av mina kontakter med Migrationsverket vid handen att åren 2018 – 2021 kommer Sverige i runda tal att bevilja mellan 400 000 och en halv miljon uppehållstillstånd till asylsökande, anknytningar och arbetskraft från tredjelandsmedborgare (utanför EU/EES). Detta är lågt räknat eftersom det beräknas tillkomma 120 000 ärenden som ska behandlas i migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen.
Med förödande resultat för Sverige pågår det politiska livet i sandlådan år ut och år in. På likartat sätt förhåller sig våra sju riksdagspartier när det gäller vår tids ödesfråga – migrationen. De fortsätter sin vuxenmobbning av Sverigedemokraterna så länge som det bara är möjligt. Att inte ta i SD med tång är viktigare än att med gemensamma ansträngningar försöka rädda landet från det migrationskaos som bara kommer att accelerera de kommande åren, om inte något radikalt inträffar. Nyligen sade Ulf Kristersson i SVT:s partiledarutfrågning att det är uteslutet att vare sig förhandla eller samregera med Åkessons parti.
Samtidigt framhöll moderaternas partiledare att årets 23 000 asylsökande är för mycket. Men inte ett ord från honom om att vi totalt sett (inklusive asyl, anhöriga, utomeuropeisk arbetskraft och en mindre grupp gäststudenter) kommer att bevilja över 130 000 uppehållstillstånd i år om nuvarande takt håller i sig. Nästan så många uppehållstillstånd har Sverige beviljat i snitt per år under 2010-talet och det är sex gånger mer än vad som skedde under 1980-talet. Ingenting tyder på att den takten kommer att minskas.
Om Ulf hade kastat sin hink och spade och om den bedrägliga journalistkåren hade läst Migrationsverkets senaste prognos från i slutet av juli i år och inte bara återgett verkets pressmeddelande, hade de kanske förstått att läget för vårt land är mycket allvarligare än vad som framkommer i public services partiledarutfrågningar och i media i övrigt. Där, liksom hos ansvariga politiker och i Migrationsverkets ledning, vill man ge sken av att invandringen till Sverige är under kontroll. Just när jag skriver detta hör jag programledarna i SVT:s utfrågning av Jimmie Åkesson påstå att inflödet av migranter till Sverige har ”stramats åt”. Så kan man bara säga om man inte klarar av eller är ovillig att ta ett helhetsgrepp, utan istället tar saker ur sitt sammanhang och endast berör den tillfälliga minskning av asylsökande som sker just nu. Att detta inte stämmer i ett större och längre perspektiv, har jag tidigare skrivit om här
Roland Huntford var under åren 1963-1970 korrespondent i Stockholm för den anrika brittiska tidningen Observer. 1971 gav han ut en näst intill klärvoajant, men dessvärre för en större publik förbisedd bok om Sverige, The New Totalitarians (i översättning Det blinda Sverige, TEMA förlag). Där beskrev han svenskarna som ”nytotalitärer”, i en slags orwellsk lightversion. Vi var det enda land i världen där medborgarna blint lydde staten. Det behövdes inte någon formell diktatur eller gulagarkipelag. Efter 40 år av socialdemokratiskt maktinnehav hade svensken formats till att se sig som ett med statsapparaten.
Det var vårt fogliga sinnelag som lade grunden till detta, menade han. Svensken kysste sina bojor medan han kastade tacksamma blickar mot det byråkratiska himlavalvet, där stjärnorna tindrade med budskapet ”ökad jämlikhet”. Bakgrunden till denna frivilliga underkastelse, liksom tilltron till social ingenjörskonst, var att vi levde i ett slags reservat, skonade från de traumatiska konflikter som drabbat resten av Europa under 1900-talet. I svenskens medvetande fanns ingenting finare än att bli generaldirektör för ett statligt verk, påstod Huntford.
År 1970 var mindre än sju procent av befolkningen född i ett annat land och flyktingar var ännu inte någon större politisk fråga. Ändå var det under denna period som grunden till den ”Humanitära Stormakten” lades. Det skedde genom att vänsterpolitiker med Olof Palme i spetsen omdirigerade fokus från den inhemska underklassen till ”internationell solidaritet”, vilket de ville bli världsledande på. Sedan landsfadern Tage Erlander 1969 lämnat över rodret fick denne unge man från överklassen partiets elit att allt mer rikta blickarna utåt. Stöd till tredje världens ”befrielserörelser” blev en viktig politisk fråga. Journalisten Bengt G Nilsson är den som senast förtjänstfullt har berättat om detta. Bakom ryggen på väljarna fördes många skattemiljarder över till kommunistiska befrielserörelser i Afrika.
År 2015 skrev dåvarande journalisten och ledarskribenten Marika Formgren och jag en artikel som fortfarande är aktuell, särskilt eftersom ämnet inte diskuteras. Då var det ingen som ville publicera vår text och därför lade vi ut den på våra respektive bloggar.
Anledningen till tystnaden var förmodligen att vi, två journalister från olika generationer, riktade udden mot den svenska journalistkårens svek. Ett år senare publicerades texten i antologin Haveriet
Vi framhöll att media tidigare under många decennier hade haft för vana att sluta den inhemska underklassen till sitt bröst för att sedan, när den inte var den upproriska kraft som media räknat med, förskjuta underklassens människor som något slags SD-anfäktat ”white trash”. Vi skrev att detta berodde på att den svenska socialjournalistiken hade blivit ”rasifierad”:
När de breda medierna (dagspress, radio och tv) nuförtiden rapporterar om orättvisor och utsatta och marginaliserade människor så är det i princip aldrig infödda svenskar som skildras. Den som följer Sverige genom våra stora medier får bilden av ett land där inga olyckor eller orättvisor någonsin drabbar de infödda med svensk bakgrund, men där däremot asylsökande och tiggare på mer eller mindre tillfälligt besök samt andra invandrare dagligen utsätts för orättvis och förnedrande behandling från både myndigheter och privatpersoner.
I dagarna pejlade jag läget för att se om det var möjligt att få en debattartikel publicerad i någon av våra största morgontidningar. Det stör mig att de inte rapporterar om de stora mängder icke-västliga migranter som kommer till Sverige under flera år framöver. Jag ville också testa om debattredaktörernas inställning förändrats under de senaste fem-sex åren. Nu har jag ett antal gånger förgäves försökt att få dem intresserade. Trots att jag har tagit fram opublicerade fakta om Sveriges extrema asylpolitik och de stora demografiska förändringar som den medför vill de inte publicera. Till slut har jag givit upp.
Men varför gör de inte ett försök nu när nyhetsrapporteringen, för sin trovärdighets skull, tvingas att rapportera åtminstone några av massinvandringens konsekvenser? Så många hävdar att åsiktskorridoren har rämnat och att vi nu har ett öppnare medialt landskap. Jag har tvivlat, eftersom det så fort man vill diskutera grundläggande frågor som asylbedrägerier, volymer och demografiska förändringar varit tvärstopp. Kanske det är läge för en motbild till alla dem som hävdar att vi stramat upp inflödet och ligger på ”EU:s miniminivå”, till exempel Göteborgs-Postens politiska redaktör, Alice Teodorescu, som nyligen hävdat just detta i en ledartext.
Jag har tidigare här på sajten presenterat fakta (med länkar) som visat att en sådan åtstramning endast är temporär och att vi hittills i år har beviljat uppehållstillstånd till minst fyra gånger så många asylsökande som vad våra övriga nordiska grannländer har gjort tillsammans.
Jag har länge varit övertygad om att den politiska och mediala nomenklaturan som styr vårt land på något märkligt vis har ett aldrig sinande behov av att hata personer och grupperingar som de betecknar som högerextrema och nazistiska (och som för all del också i vissa fall kan vara det). De behöver dem som ständiga fiender för att legitimera sitt eget maktinnehav. På så vis kan de leda uppmärksamheten bort från hur den havererade invandringspolitik som de själva genomfört har förvandlat Sverige från ett sammanhållet välfärdssamhälle till vad som allt mer liknar en mångkulturell dystopi.
Eliten i Sverige har omvandlat landet på detta för mig skrämmande sätt, inte för att de tänker på folkets bästa – vi har ju aldrig fått uttala oss om vad vi tycker om ett inflöde med 100 -150 000 beviljade uppehållstillstånd per år. Genom att bygga upp en ”invandringsindustri” har de skapat en plattform åt sig själva för maktinnehav och framtida karriärmöjligheter, medan folkets uppgift är att stå för fiolerna. Detta har väl sällan varit så tydligt som nu, när hela pk-eliten tillsammans med organisationssverige hamrar på samma självspelande piano om hur den lilla sekten Nordiska Motståndsrörelsen har tagit över Almedalen, se ”Därför är vi både rädda och förbannade” i Expressen.
Det är förunderligt att detta narrativ har fått pågå så länge. Jag minns att jag undrade hur länge s-märkta politiker skulle kunna hålla på att förfasa sig över att det var ”högerextrema” (ofta ett ord för militanta invandringsmotståndare), nazister och skinnskallar som låg bakom attacker och trakasserier av judar i Malmö, se ”Judehatet är vardag i Malmö” i Expressen.
Svenska politiker sprider gärna via media bilden att inflödet av migranter till vårt land har minskat radikalt. Regeringen hävdar att det är resultatet av deras beslutsamhet. Men är det verkligen så? Finansministern uppmanar människor att söka asyl någon annanstans
och statsministern hävdar bestämt sedan drygt ett år tillbaka att vi numera för en restriktiv asylpolitik eftersom ”asylreglerna har anpassats till EU:s miniminivå”.
Så länge som man begränsar synfältet till dem som söker asyl här just nu är minskningen tydlig. Men ser vi till den totala bilden av hur många icke-västliga migranter som fortsätter att komma hit så förändras perspektivet. Det krävs en hel del siffror för att man ska kunna förstå sammanhanget, men jag ska försöka att förklara.
Under slutet av 2015 drabbades Sverige av en migrantvåg utan historiskt motstycke. Sammanlagt sökte 163 000 personer från länder utanför Europa asyl här, varav 70 procent var män. Ingen vet heller hur många som därutöver illegalt tog sig in i landet under denna kaotiska period.
Regeringen tvingades ett halvår senare att stifta en tillfällig lag som ska gälla under tre år. I korthet går den ut på att skärpa kraven för asyl- och anhöriginvandring med bland annat tidsbegränsade uppehållstillstånd. Det handlade om att skapa ett andrum för en andfådd regering.
