Nyligen såg jag några längre intervjuer gjorda av Sverigedemokraternas tidigare riksdagsman Kent Ekeroth, som numera är oppositionsråd för partiet i Region Dalarna och tillika VD och reporter på den migrationskritiska sajten Samnytt. Där har han på senare tid talat med SD:s partisekreterare Richard Jomshof, tillika ordförande i justitieutskottet samt partiets migrationspolitiske talesman Ludvig Aspling (bilden), om vad som händer med Tidöavtalet i praktiken. Det har nu gått nästan hundra dagar sedan regeringsförklaringen. Enligt amerikanska normer ska då en ny regering ha profilerat sig tydligt, åtminstone i någon symbolfråga. I vårt land har i stort sett tystnad rått på den punkten. 

Vad jag särskilt slogs av var Kent Ekeroths enträgna intervjustil, där hans frustration sipprade igenom på flera punkter. Och då är det ändå partikamrater som han intervjuar. När han ville få besked från Ludvig Aspling om varför vi inte i princip kan få ett direktstopp vad gäller asylrelaterad invandring och även för okvalificerad arbetskraftsinvandring, där sökanden inte sällan byter spår för att få stanna, fick han svaret att det dröjer ända till 2026.  Först då kan ett regelverk vara på plats som gör att vi kommer att ligga på EU:s miniminivå, vilket främst innebär en övergång till tillfälliga uppehållstillstånd som måste förnyas. Aspling verkade nöjd med att den svenska skutan tuffar på i den riktningen och kallade det för ”det sista stora steget”. Han underströk flera gånger att vi måste ha tålamod eftersom vi har att göra med en komplicerad lagstiftning som måste koordineras med EU. Efter asylkaoset 2015 fick vi däremot mycket snabbt en tillfällig lag som skulle stoppa det största inflödet. Emellertid, någon skillnad i migrationsverkets statistik gick inte att utläsa förrän fem år senare, då covidpandemin bröt ut. 

Tre-fyra år till framöver av en invandring som går i tangentens riktning innebär, om vi räknar bort massflyktingsdirektivet för kriget i Ukraina, ett fortsatt inflöde från tredje världen med omkring 100 000 personer per år, kanske sammanlagt 3 – 400 000 migranter till (ordet ”flykting” tycks mer och mer ha fasats ut i medierapporteringen). Det förefaller i dagsläget som ett särdeles högt pris att betala för att det ska bättre framöver, med tanke på den krissituation som vårt samhälle befinner sig i på snart sagt varje område. 

När jag frågar den otålige Kent Ekeroth vad han tycker om det, svarar han med att göra en betraktelse om två olika människotyper som finns överallt, även inom politiken och det egna partiet: de som vill förvalta och de som vill förändra. Förvaltartyperna åberopar regler och praxis och spelar strikt efter regelboken, vägrar att sticka ut och blir störda över allt som inte går den långa vägen. Själv är han en förändrartyp, som hellre går till EU-domstolen än anpassar sig. Dock tycker han att 95 procent av svenska folket är av motsatt karaktär. Där verkar i så fall våra folkvalda vara i samklang med sina väljare. Som exempel berättar han att det finns två ingångar för att stå i kö i riksdagens matsal. En dag var det en lång kö till den ena ingången, medan den andra sidan var helt tom. Han påpekade detta för sina riksdagskollegor, men de stod hellre kvar i den långa kön än att skilja ut sig från mängden. Kanske detta stickprov förklarar varför praktiskt taget hela lämmeltåget av beslutsfattare i sann svensk konsensusmentalitet har medverkat till att föra välfärdsstaten närmare stupet. 

Blir det förvaltning eller förändring som kommer att gälla vad beträffar migrationen? Jimmie Åkesson har sagt att detta är ett maratonlopp och att det gäller att ha tålamod, men om man ska tro väljarbarometern, är det inte det som är det svenska folkets största dygd. Magdalena Andersson och hennes parti rusar i folkopinionen. Och det är inte bara vänstern som utnyttjar den tröga starten av Tidöavtalets implementering. En googlesökning på ordet ”svek” i detta sammanhang ger för handen att Tidöavtalet bland annat redan utgör ett svek mot Kristus, barnen, asylrätten, skolan och bränslepriserna. Kent Ekeroth berättar att det också finns en svekdebatt inom de egna leden. Flera saker har redan hänt som går rakt emot vissa vallöften, till exempel att inte ta bort skatten på plastpåsar, något som skulle ha ett tydligt symbolvärde. 

Det återstår också att se hur det blir med ett tiggeriförbud på riksnivå, något som flera kommuner själva har lyckats med och som Ekeroth förgäves drev i riksdagen för många år sedan. Nu står det i Tidöavtalet att ett nationellt tiggeriförbud ska utredas. I utredningens uppdrag ska ingå att pröva för- och nackdelar med ett system med möjlighet till kommunala tiggeriförbud jämfört med ett nationellt förbud. Utredningen ska, oavsett ställningstagande, lägga fram ett författningsförslag som innebär tiggeriförbud i Sverige. Men Ekeroth är orolig för att SD kanske inte riktigt har koll på hur Tidöavtalet framskrider och är förvånad över att kommunikationen mellan partiet och regeringen inte är tydligare än vad som hittills framkommit. Finns det naturliga kontaktvägar mellan dem och SD-ledningen? Ett annat problem är att etablissemanget, och i synnerhet media, gillar att gulla med förvaltartyperna. Det sker också med SD.  

Kent Ekeroths teori är att media trycker ner förändrartyperna och höjer upp förvaltarna inom hans parti. De har blivit en strategi sedan den svenska journalistkåren misslyckades med att hålla Sverigedemokraterna utanför riksdagen. När jag var journalist på SVT för drygt 30 år sedan gällde det att inte identifiera sig med etablissemanget, nu har kåren blivit en del av det. Jag tänker att för att behålla klöset gäller det för SD att inte bli hemmakatter som ligger och spinner i stugvärmen. Dansk Folkepartis implodering och väljarflykt till Socialdemokratiet borde vara ett varnande exempel. 

PS

Kent Ekeroth vill understryka att han ser Ludvig Aspling som en duktig och ambitiös politiker som har en vilja att lägga om svensk invandringspolitik.