Behövs papporna egentligen?

Johanna 3

Johanna Andersson

Om man försöker tolka de olika politiska signaler om faderskapets vara eller icke vara som just nu sänds ut från olika håll i det politiska landskapet i Sverige blir den samlade bilden minst sagt förvirrad. Behövs papporna eller behövs de inte? Är de av avgörande betydelse för barnets utveckling eller inte alls viktiga?

Läs mer

Bojkotta Coop

Johanna 3

Johanna Andersson

Jag har länge stört mig på Coop av estetiska skäl. ”Vi förfular svensk landsbygd”, kunde de ha som motto. På vägen upp till sommarstället i Dalsland åker vi igenom en rad små samhällen där Coops fula, chockgröna lådor till butiker uppförts helt utan känsla för omgivande bebyggelse. När vi kör genom Dals Ed blundar jag, av ovan anförda skäl.

Nu ges ytterligare en anledning till irritation. Tydligen har palestinaaktivister i Varberg drivit igenom att några lokala Coopbutiker ska bojkotta alla israeliska varor. Produkter från diktaturer som Kina och resten av Mellanöstern går bra att fortsätta sälja. Men allt israeliskt ska plockas bort.

Kanske kan man hoppas att Coop i Varberg nu är konsekventa och också slänger ut all elektronisk apparatur som innehåller komponenter från Israel. Då blir det nog till att återgå till handskrivna räkningar igen.

http://www.palestinagrupperna.se/content/coop-varberg-slutar-sälja-israeliska-varor

Om slöjförbud och frihet

Johanna 3

Johanna Andersson

Flera debattartiklar under senare tid har behandlat kvinnors rätt att bära slöja i Sverige och den frihet det innebär att kunna välja att bära slöja. Det riktas upprepad kritik mot Frankrike och det slöjförbud som där råder i vissa miljöer. Samtidigt kritiseras att muslimska kvinnor som bär slöja i Sverige ofta utsätts för trakasserier och aggressiva kommentarer.  Läs mer

För mycket kriminalkändisjournalistik

Johanna 3

Johanna Andersson

Det är något djupt obehagligt med det massmediala intresset för brottslingar i Sverige. De senaste dagarna har detta intresse varit särskilt prövande. Jag är nu urless på alla intervjuer med och mysfarbror-lanseringen av Sture Bergwall. Jag vill inte veta hur han planerar sin framtid eller vilka utredningar han vill ha utförda på skattebetalarnas bekostnad eller vad han har för hobbys. Samma sak gäller för övrigt Knutbypastorn. Och flera andra. 

Angående Sture Bergwall verkar det vara en oändlig historia. Först får han enorm uppmärksamhet som mördare. Reportage följer på reportage. Hans karaktär, motiv och drivkrafter analyseras. Ingen detalj är för obetydlig. Sedan tar han tillbaka allt och får samma mängd av uppmärksamhet som oskyldigt dömd. Det enda stabila i hela denna historia är den ständiga uppmärksamheten kring honom.  

I skuggan av Bergwall finns familjer som fått anhöriga mördade. Familjer som aldrig får veta vad som verkligen hände. Bergwall erkände och blev sedan friad. Genom falska erkännanden fördes inte utredningarna vidare, de skyldiga greps aldrig. De mördade och försvunnas familjer snuvades på sanningen för att Bergwall erkände något han nu säger att han aldrig gjort. Men trots detta är det fortfarande Bergwall, hans känslor, hans bitterhet mot vården och hans framtidsplaner som står i centrum för journalisternas intresse. Och om några år, när det massmediala mörkret sänker sig kanske det är dags att erkänna igen? Och då drar det hela igång igen.  

Knutbypastorn lanserades lite försiktigt som en kristen kändis för några år sedan, när det begav sig. Kristna tidningar beskrev hur han gifte sig i fängelset. De berättade att han ville ha barn med sin nya fru. I vems intresse? Var det intressant vilka maträtter han tyckte om att äta till påsk eller hur han ville fira jul? För vem, i så fall? 

Det finns massor av intressanta människor som gjort viktiga saker. Att erkänna och sedan frikännas från mord, utan att bekymra sig om att också ett falsk erkännande kan förstöra så mycket för en familj som saknar en familjemedlem. Eller att neka men tvingas ta sitt straff för mord där upprätthållandet av den egna fasaden var viktigare än en annan människas liv. Är de livsvalen intressanta? Världen är full av mördare eller människor vars behov av uppmärksamhet är större är respekten för andras liv. Men måste media tvinga oss andra att låta de här människorna ta så stor plats i våra liv? Nej, jag stänger av radion nu. Visst, talet om rättsskandal och vårdmissbruk är viktigt. Men det flåsande intresset för brottslingar, även om de nu inte var brottslingar, är mig motbjudande. Kan inte Bergwall få vara i fred nu?

Polarisering. Igen.

Johanna 3

Johanna Andersson

Ramla Abdullahi, Noor Behrooz, Aiman Kayani och Sagal Yusuf kallar sig muslimska feminister och skriver i en debattartikel i Expressen att deras religion och slöjbärande ger dem frihet. ”Att välja att bära på hijab i det västländska samhället, och därmed välja att bryta mot den västländska kulturen, är modigt. Det är inte att vara offer eller förtryckt som väst älskar att utmåla oss till.”

De skildrar i artikeln en konfliktfylld och otrygg vardag och ett passivt omgivande samhälle: ”Tänk dig att bli attackerad i det offentliga rummet, utan någon reaktion alls från resten av omgivningen där man i stället ses som det stackars offret, som får skylla sig själv på grund av sitt klädval och sin tro. Tänk dig att ses som en andra klassens medborgare i sitt eget samhälle, där din position i samhället anses vara att hålla tyst.”

De fyra framhåller att de inte behöver den västerländska feminismens kamp för lika rättigheter eftersom muslimska kvinnor fått dessa rättigheter redan för 1 400 år sedan. Här reser sig en rad invändningar med tanke på att inte flickor och kvinnor i muslimska länder åtnjuter samma rättigheter som pojkar och män. Vanligtvis bemöts sådana invändningar med att de länderna inte rätt förstått islam och att de inte tillämpar sann islam. En annan förklaring som förekommer är att kvinnor och män är mycket olika och att det är ett uttryck för jämlikhet att de inte behandlas helt lika. Ett sådant resonemang förekommer också i Expressenartikeln: ”Vi är inte i behov av den feminism som lär oss att jämlikhet är lika med likhet.”

Kritiken mot väst är hård, också västerländska feminister utgör en besvikelse för artikelförfattarna: ”Vi är inte i behov av den feminism som är upptagen med att diskutera huruvida vårt plagg är symbol för förtryck eller frigörelse, samtidigt som muslimska kvinnor misshandlas på grund av sina kläder.” Här återkommer uppgiften om utsattheten i det offentliga rummet och att muslimska kvinnor i Sverige utsätts för våld och attacker på grund av att de bär slöja. Det är naturligtvis fullständigt oacceptabelt. Varje gång det sker ska det polisanmälas, utredas och lagföras.

De fyra har nu startat en feministisk muslimsk plattform för att kunna diskutera de problem de möter. När de beskriver vilken funktion denna plattform ska ha finns anledning att bli bekymrad. Plattformen ”Voice of hijabis” beskrivs nämligen så här: ”En plats där vi diskuterar allt från rasism, vithetsnormen, västländska kulturen till islamofobi.” Det bekymmersamma är att den västerländska kulturen nämns i samma sammanhang som rasism och islamofobi. Polariseringen mellan muslimsk identitet och den västerländska kulturen har bara förlorare. Polariseringen återkommer i slutet av debattartikeln: ”Vi vill äga bilden av oss själva och visa att vi inte är ett projekt för den vita västländska feminismen.”

Avståndstagandet från västerländsk kultur och feminism har problematiserats av Dr Katherine Brown som undervisar vid Defence Studies Department på King’s College i London. Hon har skrivit flera artiklar om varför kvinnor i väst lockas av extremiströrelsen IS och står i kö för att få gifta sig med IS-terrorister. De kvinnor som lockas av IS ser en konflikt mellan väst och islam: ”The majority of analysis presents these women as rejecting Western liberalism”. Brown lyfter fram polariseringen mellan väst och islam och hur IS utnyttjar den: ”IS capitalises on this, constantly questioning the status of women in the West, highlighting battles over body images, the double bind of domestic work and paid labour, rape culture, pornography, racism, and so on.”

IS presenterar enligt Brown en falsk bild av att kvinnor måste välja: ”They are offered a false choice: either they get rights and feminism, or, ‘tradition’ and ’faith’.” I bästa fall kan artikeln i Expressen tolkas som ett försök att slippa att välja och i stället överbrygga  detta val. Man kan vara både ock. Men fortfarande oroar polariseringen.

http://www.expressen.se/debatt/att-bara-hijab-ger-oss-frihet/

http://www.bbc.com/news/world-middle-east-32208217

Stigmatiserat ”vi” polariseras mot otäckt ”dem”

Johanna 3

Johanna Andersson

Jag läser en essä i Svenska Dagbladet om känslan av utanförskap bland invandrare i Sverige. Författaren heter Pooneh Rohi, hon är bosatt i Stockholm och doktorand i lingvistik. Hennes bidrag ingår i antologin Inte en främling som ges ut av Norstedts förlag.

Rohi inleder: ”Jag skulle vilja beskriva det som att man sätter ner foten lite mer försiktigt där man går. Att man tittar runt lite mer på dem man möter, aktar sig för att gå in i någon, aktar sig för att prata för mycket på det andra språket som låter som bråk, alltid låter som bråk för dem, aktar sig för att inte se den gamla damen som behöver sittplats på bussen. Ser på människorna man möter, undrar om det var de som röstade eller inte, om de kanske kommer göra det i nästa val om man inte sköter sig. Vara vaksam. På sin vakt. Känslan i kroppen. Jag skulle vilja förklara den så.”

Rohi utvecklar sedan resonemanget om att många röstar på SD i Sverige och den osäkerhet detta skapar hos henne. ”Innan var det lättare. För mig i alla fall. Jag kunde leva i tron om att de var få, att det var de som var de konstiga. När en gubbe på tunnelbanan för några år sen skrek att alla utlänningar skulle kastas ut så kunde jag intala mig att det var han som tyckte så, att alla de som satt med huvudena neråtböjda över mobilerna var med mig.”

Vidare skriver Rohi: ”Vi ska sköta oss. Vi ska anpassa oss. Vi ska tala som de och se ut som de och analysera som de och tänka som de. Först då är vi svenskar, eller åtminstone bra invandrare.”

Och: ”Vi är barn till dem som inte kan skilja mellan y och i, vi är barn till dem som tar jobben ingen annan vill ha, vi är barn till dem som har kollegor som tror att vi aldrig sett el förut.”

Sin svenskhet beskriver Rohi på följande sätt: ”Men vi är också svenska barn. Vi är sommarsolens sneda glans på asfaltens barn. Vi är snöns knastrande under fötterna och isande kinders barn. Vi är barn till den sociala osäkerheten, till den nordiska melankolin och ängsligheten. Till fri tandvård och gratis skolmat, till åtta timmars arbetsdag och strejkrätt. Till ett land som inte låter oss komma på arbetsintervju. Till blickar som förväntar sig att vi ska vara tacksamma över att få andas, gå, äta, sitta, leva. Vi är också dessa barn.”

Det är en vacker text men den inger betänkligheter. Generaliseringarna om dem som inte har invandrarbakgrund är besvärande. Nedböjda huvuden, rejält fördomsfulla och blickar som förväntar tacksamhet – så beskrivs dem som ingår i detta obehagliga ”dem” som stackars Rohi har att förhålla sig till. ”Dem” är dessutom skyldiga till den ”sociala osäkerheten”, ett påstående som är närmast sensationellt om man jämför de sociala skyddssystemen i Sverige med de flesta andra länder.

Ett grundläggande problem med Rohis resonemang är dock detta enkla faktum: publiceras man i SvD och är antagen doktorand på ett svenskt universitet är man inte marginaliserad. Istället har man en god publik plattform för sitt samhällsengagemang. Synd att då använda det för att måla upp en så fördomsfull bild av det land man lever i och skriva fram ett stigmatiserat ”vi” som polariseras mot ett otäckt ”dem”.

Kvotering – inte bara olagligt

Johanna 3

Johanna Andersson

Mittuniversitetet har blivit stämt för könsdiskiminering. Ärendet är nu uppe i arbetsdomstolen där Diskrimineringsombudsmannen (DO) företräder en forskare som anser sig ha blivit diskriminerad.

Diskrimineringen består i att Mittuniversitetet har ett riktat stöd till forskare av underrepresenterat kön för att hjälpa dessa att meritera sig. Män får inte ta del av detta stöd och är på förhand uteslutna från att söka meriteringsmedel, oavsett vilka meriter de har. De är därmed diskriminerade på grund av att de är män och det riktade stödet är att betrakta som könskvotering snarare än positiv särbehandling. Könskvotering är, till skillnad från positiv särbehandling vid jämförbara meriter, olaglig.

Svenska universitet har fällts för liknande kvoteringar tidigare. Mest känt är kanske fallet med Uppsala universitet som öronmärkte platser på juristprogrammet för studenter med utlandsfödda föräldrar. Det innebar att en stor grupp sökande på förhand var uteslutna från att få eftertraktade platser på juristprogrammet enbart för att deras föräldrar var födda i Sverige, något de varken kunde påverka, rå för eller ändra på. Diskriminering, alltså

”Vi inser att vi nog drivit det här lite långt, i juridisk mening. Moraliskt tycker vi det var motiverat”, säger en företrädare för Mittuniversitetet till Östersundsposten. Att det anses moraliskt motiverat beror i sammanhanget på ojämn könsfördelning bland professorerna på universitetet samt att Mittuniversitetet, liksom alla andra utbildningsinstitutioner, har krav på sig att verka för en jämnare könsfördelning bland både lärare och studenter.

För att uppnå detta går många en balansgång mellan positiv särbehandling och kvotering. Centrum för rättvisa redovisar för 2014 att över hälften av landets statliga universitet ägnar sig åt olaglig kvotering. I en debattartikel i Dagens samhälle skriver företrädare för Centrum för rättvisa:

”Det är allvarligt när statliga myndigheter systematiskt bryter mot diskrimineringslagens krav på likabehandling och förbud mot diskriminering. Det är en sak att på olika sätt uppmuntra kvinnor att göra akademisk karriär, till exempel genom att kontakta kvalificerade kandidater när man lyser ut tjänster och uppmana dem att söka. Men det är en helt annan sak att i en urvalsprocess helt utesluta kandidater enbart på grund av deras kön.”

Extra nedslående i sammanhanget är att de välmenande riktade insatserna för kvinnor inte bara är olagliga. En rad studier visar också på att de kan vara direkt kontraproduktiva och förstärka en felaktig bild av att kvinnor i akademin trots extra stöd inte klarar sig så bra. Det kan i sin tur leda till uppfattningen att de kvinnor som tar sig fram i systemet inte hade kunnat göra det om de inte fått del av en rad olika stöd. Eller annorlunda uttryckt: män tar sig fram på egna meriter, kvinnor kvoteras. Kort sagt riskerar de riktade insatserna att förstärka stereotyper om män och kvinnor i akademin istället för att skapa rättvisa förutsättningar för individer.

Därför är Steels klassiska studie om stereotypifiering är fortfarande mycket läsvärd, inte minst i samband med universitetens jämställdhetsarbete. (Steele, Claude M. (1997). ”A threat in the air: How stereotypes shape intellectual identity and performance”. American Psychologist 52 (6): 613–629)

Dags för Svenska kyrkan att omvärdera Säpo?

Johanna 3

Johanna Andersson

“Det allvarligaste terrorhotet i Sverige idag kommer från grupper och enskilda personer som är inspirerade av al-Qaidas och närbesläktade gruppers ideologi.” Så skriver Säkerhetspolisen på sin hemsida när de sammanfattar hur hotbilden mot Sverige ser ut just nu. Att ungdomar från Sverige reser till Syrien och Irak för att ansluta sig till islamistiska terrorgrupper är en del av problemet. Att krigsförbrytare och återvändande terrorister kan gömma sig bland de människor som flyr från Syrien för att sätta sig och sina familjer i säkerhet i Sverige är ett annat problem. Säpo uttrycker också oro över att den våldspropaganda och retorik som används av exempelvis terrorgruppen IS normaliseras bland ungdomar långt ner i åldrarna. Vidare bidrar terrordåd mot religiösa grupper i Europa till ökad osäkerhet även i Sverige. Risken finns också att andra konflikter i Mellanöstern ska leda till ökande motsättningar mellan olika grupper här. Kort sagt ger Säpo en mycket bekymmersam bild av nuläget.

För att möta dessa hot betonar Säpo hur beroende de är av att föra dialog och samverka med olika myndigheter och aktörer, både i Sverige och internationellt. Rimligtvis borde Svenska kyrkan vara en viktig partner i arbetet för dialog och samverkan. Men frågan är om kyrkan vill bidra till detta. En kort tillbakablick visar på något annat.

Det väckte viss uppståndelse 2011 när företrädare för Svenska kyrkan i Göteborg motsatte sig ett sådant samarbete. Prästen Marika Palmdahl var då medlem i det så kallade interreligiösa rådet, som har som uppgift att främja förståelse och dialog mellan företrädare för olika religioner. När Säpo bad henne att samarbeta för att motverka religiös extremism tackade hon nej. Flera gånger. Enligt Göteborgsposten beskriver Palmdahl sitt första – och enda – möte med Säpo så här: ”Om jag som präst i Svenska kyrkan tycker det känns obehagligt att ta den där hissen och gå upp i de där lokalerna, vad ska då en representant för en ibland ifrågasatt minoritets­religion känna? Dialog för att motverka religiös extremism måste bygga på tillit och förtroende, då är det svårt att ha säkerhetspolisen närvarande. Därför sa vi tack, men nej tack efter det där inledande mötet.”

Av citatet får man intrycket att interreligiösa rådet genom intern dialog själva ville motverka religiös extremism, utan inblandning från Säpo. Med tanke på hur många unga göteborgare som sedan 2011 radikaliserats och begett sig till Syrien verkar inte denna strategi ha fungerat särskilt väl. Det kan i sin tur ha berott på den analys av hotbilden som verkar legat till grund för Palmdahl. Denna analys återges på följande sätt av Kyrkans tidning: ”Vi ska inte vara rädda för de svåra frågorna om extremism inom olika grupper. Det finns bekännande kristna här som säkert kan vara beredda till våldsdåd, och det finns säkert muslimer också.” Detta var alltså 2011 och Palmdahls oro verkade då främst handla om risken för att kristna våldsbejakande grupper i Göteborg skulle begå olika attentat. Denna oro har inte visat sig vara befogad. Onekligen hade det varit intressant att få ta del av vilka kristna grupper det var interreligiösa rådet uppfattade som särskilt hotfulla.

I sig är det naturligtvis bekymmersamt om en i sammanhanget stor aktör som Svenska kyrkan bidrar till underblåsa misstro mot Säkerhetspolisen. När det begav sig hördes inga kommentarer från biskop eller andra kyrkliga makthavare angående det vägrade samarbetet. Men förhoppningsvis blir bedömningen en annan idag. Vikten av att kunna fånga upp ungdomar i riskzonen att radikaliseras till våldsbejakande islamism borde få Svenska kyrkan att idag vilja bidra till dialog också med Säkerhetspolisen.

Relaterade länkar:

Säkerhetspolisens pressrum

Göteborgsposten 

Kyrkans tidning