Behövs papporna egentligen?

Johanna 3

Johanna Andersson

Om man försöker tolka de olika politiska signaler om faderskapets vara eller icke vara som just nu sänds ut från olika håll i det politiska landskapet i Sverige blir den samlade bilden minst sagt förvirrad. Behövs papporna eller behövs de inte? Är de av avgörande betydelse för barnets utveckling eller inte alls viktiga?

Å ena sidan förs politiska diskussioner om att öronmärka en större del av föräldraledigheten till papporna. Jo, det sägs inte alltid rakt ut men det är detta det handlar om. Mammorna tar fortfarande ut större delen av föräldraledigheten. Argumenten för att styra över flera dagar till pappor är inte enbart de politiska om att skapa ett mer jämställt arbetsliv: Man argumenterar också utifrån perspektivet att barnen har rätt till tid med sina båda föräldrar och att pappornas närvaro i barnens liv är viktigt.

Samtidigt hjälper staten kvinnor att bli mödrar utan inblandad far genom insemination. Det handlar då inte bara om lesbiska par utan också om ensamstående kvinnor som på detta sätt kan bli mödrar. Där kommer av naturliga skäl inte att uppstå något dividerande om hur man ska fördela föräldradagarna. Men den situationen gör argumentationen om faderns betydelse något besvärande.

Ett oväntat inspel i frågan levererar i dessa dagar det svenska kungahuset, som tycks ha bestämt sig för att i samlad flock ändra Svenska kyrkans ordning för vigsel. Vid det stundande bröllopet ska bruden ledas fram av sin far. Jag är inte renlärig i frågan och har av och till hållit vigslar där bruden letts fram av sin far. I något fall har också brudgummen letts fram av sin mor. Men kungahusets statssubventionerade vigslar är inte privata angelägenheter där olika omständigheter kan motivera variationer. Kungahusets vigslar iakttas av många och blir mönsterbildande.

Ska nu den svenska ordningen ändras bör väl detta ske i samråd med exempelvis ärkebiskopen och kyrkohandbokskommittén? Har sådana överläggningar ägt rum? Ska vi frångå vår gamla tradition, där brudparet går fram tillsammans i kyrkan, och ta över en mer anglikansk ordning? Bör vi i så fall inte diskutera hur symboliken i faderns överlämnande av dottern till ny förmyndare ska omtolkas? Och hur gör vi om 20 år när alla barn utan pappa börjar gifta sig? Ska vi ha en särskild ordning för dem, om vi nu ändrar den tidigare? Behövs papporna verkligen vid vigslar?

3 reaktioner på ”Behövs papporna egentligen?

  1. B skriver:

    Tyvärr tror jag att man använder behovet av pappa lite efter vad som passar det man vill argumentera för. Argumenterar man för insemination av ensamstående behövs inte pappa, argumenterar man för kvoterad föräldraledighet behövs pappa.
    Det är ju också väldigt skenheligt att det är så oerhört noga vilket kön man har när man tar ut föräldraledighet. I alla andra sammanhang ska det ju vara könsneutralt och man ska kunna säga att man inte vill ange sitt kön. Kan man inte få vara en hen när man ska söka föräldraledigt så får man kanske ta så många dagar man själv och medföräldern vill?

    Gilla

  2. dolf skriver:

    Jag nyligen tog nyligen upp detta i mitt inlägg En fråga gällande sossesverige och föräldraförsäkringar. Det som framför allt fascinerar mig är att socialdemokraterna motiverar att man vill ha fler pappamånader för att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden och för att det skulle vara negativt för deras karriär att stanna hemma. Motiveringen är inte att det skulle vara positivt för papporna att stanna hemma (eller att det skulle vara bra för barnen om papporna stannade hemma).
    Att i samma andetag verka för att ensamstående kvinnor skall ha rätt till inseminering … (ljud av motor som skär ihop)
    Men, som jag ser det passar det hela ganska bra in i utveckligen jag skrev om i ett halvsatiriskt inläg för ungefär ett år sedan: Sverige – en modell för ett slavsamhälle.

    Gilla

  3. dolf skriver:

    … (glömde)
    Problemet med barn som saknar pappor vid vigseln förstår jag inte. Det är väl inget nytt. Min syster var 10 när vår far dog, så det fanns av naturliga skäl ingen far närvarande när hon gifte sig i slutet på 80-talet. (Faktiskt det enda bröllop jag någonsin varit på, trots att jag passerat 50.)
    Så problemet med att det inte finns en far att överlämna bruden får man väl i så fall lösa som det alltid har lösts. Det är som sagt inget nytt problem.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.