Normlösheten är också en norm

LAJ

Lars Anders Johansson

Att bryta mot normer är viktigt. Både för den enskilde individen och för samhället. Normer måste testas och utmanas för att man skall veta om de fortfarande är relevanta. Normer som inte utmanas, som omgärdas med starka tabun som i fundamentalistiska och repressiva samhällen, blir statiska och förlorar med tiden sin mening. Dessutom finns det rent destruktiva normer, som skadar snarare än vägleder, normer som frikopplats från den mening de än gång hade och förvandlats till instrument i förtryckares och mobbares händer.

Själv har jag ägnat en stor del av min ungdomstid åt att bryta mot normer och regler, företrädesvis på sätt som i efterhand har tett sig antingen barnsligt och pinsamt, eller som kostat mig mycket möda och tid. Det har handlat om normer som sagt hur många gånger man bör vara full under en vanlig skolvecka, hur många sexuella partners man bör ha samtidigt utan att det blir komplicerat, normer som sagt att man bör spara sina pengar istället för att bränna vartenda öre på att åka på festivaler.

I de flesta fallen har jag fått lära mig normernas värde den hårda vägen. Men jag har också lärt mig något om mig själv. För varje norm jag har utmanat har jag fått ett kvitto på dess värde. I de flesta fallen har normerna visat sig fylla en funktion. Andra normer ger jag fortfarande inte mycket för, till exempel den som säger att man skulle vara en bättre människa för att man stiger upp tidigt på morgonen och går jobbet till istället för att sitta uppe sent och jobba natten igenom. Hade jag inte utmanat den tröttsamma morgonnormen hade jag inte upptäckt nattens kreativitet.

Få företeelser är så bespottade och missförstådda i samtiden som just normer. I den gängse debatten framstår normer som något slags obegripliga påbud som ålagts oss från ovan, av en tvingande makt gentemot vilken den enskilde står handfallen. De som förmår bryta mot dessa normer framställs som hjältar, föregångsmän- och kvinnor som vidgar världen för oss övriga, inskränkta stackare.

Men normer är inte någonting som kommer utifrån. Normer skapas, och upprätthålls, av enskilda individer. De förmedlas genom normerande institutioner. Historiskt har familjerna och kyrkan varit de främsta normativa institutionerna i de västerländska samhällena, som traderat tidigare generationers samlade livsvisdom vidare till nya generationer. För det är vad normer i själva verket utgörs av: ett destillat av tidigare generationers samlade erfarenheter. Att dessa erfarenheter inte kan överföras och tillämpas rakt av i varje ny tid säger sig självt. Vi lever inte i samma samhälle som det gamla testamentets människor. De allmänmänskliga villkoren tenderar dock att vara likartade över tid.

Ett exempel på en norm som vuxit fram ur praktisk erfarenhet är den som säger att man bör vara tyst på ett bibliotek. Det krävs inte en tänkare av Aristoteles kapacitet för att komma underfund med vad just den normen tjänar för syfte. Till ett bibliotek går man för att låna och läsa böcker, något som lämpligast sker i stillhet. Den som bryter mot normen saboterar inte bara för sig själv utan också för alla andra. Det handlar om respekt för sina medmänniskor, en annan norm som grundar sig på generationers erfarenheter.

Den sista tiden har vi kunnat ta del av förfärande vittnesmål om hur biblioteksnormen börjat upplösas. Eller snarare, att de som helgar denna norm blir överkörda av busar med helt andra normsystem. Busar som inte bara stör tystnaden utan också i förekommande fall ger sig på andra besökare och personal verbalt och fysiskt.

Rapporterna från biblioteken har aktualiserat en annan norm, nämligen arbetsledningens ansvar gentemot sina anställda. När de förfärande redogörelserna från bibliotek i Stockholmsområdet nådde en bredare allmänhet via Svenska Dagbladets ledarsida valde Stockholms stadsbibliotekarie, före detta barnprogramledaren Katti Hoflin, att gå ut och bemöta kritiken.

Man hade kunnat tro att stadsbibliotekarien skulle stå upp för biblioteksnormen, och för de anställda ute på biblioteken, som regelbundet får konfronteras med trakasserierna i sin arbetsmiljö. Hoflin valde istället att gå till angrepp mot kritikerna med luddiga formuleringar om att ”alla ska vara välkomna på bibliotek”, underförstått att de bibliotekarier som dignar under det tilltagande kaoset skulle vara exkluderande i sin önskan om en lugn arbetsmiljö för personal och besökare. Ännu längre gick generalsekreteraren för svensk Biblioteksförening, Niclas Lindberg, som på Twitter raljerade över dem som vill ha ordning och lugn på biblioteken: ”Och dom som tycker annorlunda och vill använda det på andra sätt? Inte välkomna om de inte anpassar sig?”

Ja, just så. Normen som säger att det skall vara tyst och lugnt på bibliotek är nämligen inte exkluderande. Det är en inkluderande norm som alla kan förhålla sig till, oavsett bakgrund. De som ställer upp på denna är välkomna, de som inte gör det får gå någon annanstans.

Den normlöshet som Hoflin och Lindberg förfäktar är i själva verket också en norm, dessutom en exkluderande sådan. Det är en norm som säger att den som vill skrika och gapa har rätt att breda ut sig på alla andras bekostnad. Det är en norm som säger att tidigare generationers förvärvade erfarenhet – i det här fallet att det finns en poäng med lugn och ro på bibliotek – väger lätt gentemot enskildas självhävdelsebehov.

Att bryta mot normer är viktigt. På så sätt lär man sig normernas värde. Att bryta mot normer blir dock omöjligt i ett samhälle där de som förväntas stå upp för normerna och försvara dem, i det här fallet Hoflin och Lindberg, viker ned sig. Då ersätter man normen med en annan och sämre sådan. För att parafrasera ett citat som brukar tillskrivas Mao Zedong: ett samhälle har alltid normer, sina egna eller någon annans.

12 reaktioner på ”Normlösheten är också en norm

  1. Dan Theorin skriver:

    Jag håller i sakfrågan med skribenten men när resonemangen om normensvärde och historia kryddat med egna erfarenheter i ”den hårda skolan” förs fallerar trovärdigheten. I det moderna samhället finns ett otal normer som inte har ett dyft att göra med traderade erfarenheter och definitivt kräver en Aristoteles eller liknande för att begripa. Jag tror inte de generella svepen här tjänar ett gott syfte. Hur det en gång va och hur det är idag är en jämförande tankeoperation som ofta slår fel och är mycket svår att teoretiskt underbygga. Jag får ett intryck av att här kokas soppa på en spik.

    Gilla

    • Gurkburken skriver:

      ”I det moderna samhället finns ett otal normer som inte har ett dyft att göra med traderade erfarenheter och definitivt kräver en Aristoteles eller liknande för att begripa.”

      Exempelvis?

      Jag tror inte de generella svepen här tjänar ett gott syfte. 😉

      Gillad av 1 person

  2. Gurkburken skriver:

    Mycket bra inlägg. Så välskrivet och välstrukturerat att det går att återanvända i varje diskussion om norm och normbrott. Normbrottens försvarare och uppmuntrare gör det lätt för sig genom att smita från ansvaret att (med goda argument) försvara den nya norm (och metoderna för dess upprätthållande) som uppstår, om normbrytarna gör livet omöjligt för normföljarna.

    Gilla

  3. Dan Theorin skriver:

    Jag menar alltså norm=med lag eller i vart fall bör relationen utredas innan svepen görs. Exempal ja skattelagstiftningens alla hörn eller Plan- och bygglagen, eller varför inte Miljöbalken
    det finns så enormt många exempel som är styrda av pragmatiska lösningar på moderna frågor man överhuvudtaget inte kände till för 50 år sedan. Nej koka inte soppa på en spik så fort tillfälle ges det ger ingen trovärdighet som motmedel emot den förskräckliga vänster oportunismen.

    Gilla

    • Tyra skriver:

      Som jag förstår det så skriver författaren här om en ”norm” som en social regel eller riktlinje vilket är hur begreppet vanligtvis används, inte som en lag som jurister använder det. Således är artikeln visst relevant och trovärdig.

      Gilla

  4. Sixten Johansson skriver:

    För några år sedan studerade jag ofta kommentarerna i Magdalena Ribbings spalt i DN:s nättidning när det handlade om normbrott, t ex amning offentligt eller starkt avvikande beteenden. Jag tyckte mig se att:
    1) Förvånansvärt många i alla åldrar framstod som ”vuxna barn”. De inte bara bröt mot sociala normer, utan verkade helt oförstående inför att normer i vår tid fortfarande existerar eller alls behövs.
    2) De som kommenterade var antingen ”traditionalister” eller också rätt extrema ”individualister”. Tonen mellan dessa läger var hätsk och meningsutbytet verkade sällan medföra ökad förståelse för motståndarnas argument.
    3) Individualisterna stödde sig knappast på någon egen uppfattning om det sociala spelet ute i samhället, utan på sin supporterskara = de som hade samma åsikt att beteendet var okej. Alltså ett normbrytande beteende stött på snabbt upprättad åsiktskonformism av typ ”gillar”.

    Frågan är då vilken normlöshetsnorm de åsiktskonforma ”individualisterna” själva för vidare till sina barn och vad som skulle hända om hela skaran hamnade på en öde ö.
    När t ex Rossana Dinamarca utbrast: ”Du är inte min talman!” tolkar jag det som ett uttalande från ett 40-årigt barn som inte kan skilja mellan social roll och person. Fostrar hon sina barn till att säga: ”Du är inte min polis!” och ”Du är inte min rektor!” då polisen och rektorn har politiska åsikter som avviker från hennes egna?
    Vore intressant att studera Dinamarca och hennes supporterskara på en öde ö (som i Goldings ”Flugornas herre”). Förhoppningsvis skulle de inse vissa elementära ting om normers funktion och om att åsiktsdiktatur är värre än traditionens tvångströja?

    Gilla

  5. Dan Theorin skriver:

    Om man nu tänker sig att det är en slags allmänna förhållningsregler (alltså inte lag var nu gränsen exakt går vilket är en viktig fråga ?) som åsyftas har jag svårt att se att meningar som : ”Att bryta mot normer är viktigt. På så sätt lär man sig normernas värde.”, verkligen kan rätta till den normlöshet som artikeln adresserar. På ett allmänt sätt kan jag hålla med om att mycket av bra allmänna förhållningsregler som kanske funnits varit bra för ungdomen att studsa emot. Men det hela slutar liksom i ett klassikt: ”äldre generationen förfasar sig över ungdomen”, om det inte är något annat man egentligen menar. Vad detta andra är förblir i så fall diffust. Jag gissar på att det är en slags allmän smitta som extraheras ifrån politiskt styre eller dylikt som avses, vilket iofs kan vara intressant men det uttrycks inte så.

    ”Åsiktsdiktatur är värre än traditionens tvångströja ?” ett uttalande jag har förståelse för men som på samma sätt blir mer av en intressant poläritet, som kan uppfattas som slug å lite vass snarare än ett gångbart handlingsmaxim om det inte backas av en lag. I Dinamarca fallet är det ju ett ett brott mot en lag. Här blottläggs exakt det jag menar att en osund sammanblandning av lagunderstödda normer och allmänna förhållningsregler blandas ihop. Vilket är vad jag menar med att koka soppa på en spik. Hade uttrycket allmänna förhållningsregler använts istället för norm hade det känts bekvämare men uttrycket norm slår an ett visst allavar som här skapar oreda i begreppsuppfattningen. Syftet antar jag är att genom bruk av ett ord skapa ett intryck av styrka i argumentet.

    Gilla

  6. Dan Theorin skriver:

    Tittade just i wikipedia. Den tolkning av begreppet som avses är sociologisk. Min rekommendation är att man förhåller sig försiktig till begrepp som definieras med sociologi då dess teorier ofta är högst dubiösa. Den juridiska definitionen av norm är betydligt enklare att hantera. Allmänna förhållningsregler och just skiljelinjen till (lagunderstöd) norm är mycket viktig.

    Gilla

  7. Sixten Johansson skriver:

    Dan, det här är inte alls menat som en förolämpning, utan som ett vänligt förtydligande: Här ovanför kan vi läsa 9 inlägg, varav 5 är dina. Du skriver mycket, men i mitt tycke innehåller det nästan inget som just i det här sammanhanget är särskilt tänkvärt, vilket du säkert skulle kunna skriva.
    Jag tror att det beror på att du missar att det finns enorma skillnader mellan olika former av skriftligt meningsutbyte, opinionsbildning, kunskapsförmedling och att de verktyg vi använder – orden och meningarna – är extremt trubbiga, kantiga, suddiga och lealösa. Man kan slå upp nästan vilka ord och begrepp som helst t ex i Nationalencyklopedin eller i Wikipedia – ”norm”, ”attityd”, ”roll”, ”kultur” o s v – och förvånas över deras otroligt mångskiftande innehåll och användning. Just därför måste ju t o m elementära vetenskapliga avhandlingar definiera sina begrepp så exakt som möjligt inom just det egna lilla avgränsade gebitet.
    Sådant definierande vore naturligtvis ofta behövligt, men det är alldeles för otympligt i nästan allt vardagligt skriftligt meningsutbyte. Där måste vi helt enkelt acceptera skrivandets ungefärlighet, försöka utläsa hur orden är ”menade”, själv skriva så konturskarpt man kan, måla med bred pensel eller dra fina skarpa streck, men ändå inse att mycket kommer att gå läsaren förbi.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.