Lars Hässler: Hur bör vi behandla återvändande IS-terrorister?

Lars Hässler

I tidskriften Kvartal den 8 april  skriver domaren Krister Thelin ett ur juridisk vinkel i och för sig korrekt inlägg om hur återvändande IS-terrorister bör behandlas. Han tar upp huruvida de skall dömas i Internationella domstolen, Krigsförbrytartribunalen eller efter någon av EU:s nationella lagar, helst, enligt Thelin, i Belgien enligt belgisk rätt. Han nämner även att retroaktiv lagstiftning inte är möjlig och att svenskt medborgarskap inte kan återkallas enligt svensk grundlag. Läs mer

Lars Hässler: Har Europeiska unionens federalistiska strävanden nått vägs ände?

Lars Hässler

Ända sen slaget vid Poitiers (mellan kristna och muslimer i Frankrike) år 732 har folken i det som kom att kallas Europa, gjort flera försök att ena sig till ett rike, till exempel genom Karl den store, Napoleon, Hitler och, efter andra världskriget, Europeiska Unionen (EU). Målet för vissa medlemsstater i EU är en ”ever closer union” och i slutändan en europeisk federation, medan vissa andra förespråkar en lösligare union med en så kallad subsidiärprincip, det vill säga att beslut tas på lägsta möjliga nivå. Läs mer

Vad är det för fel på finansbranschen?

Lars Hässler

För drygt tio år sedan, 2006, skrev jag en Brännpunktsartikel i SvD  där jag funderade över vad som var fel i vårt marknadsekonomiska system. Framförallt vände jag mig mot bonuskulturen. Två år senare, 2008, kom den amerikanska finanskraschen med följder över hela världen . Denna berodde dels på politiska beslut, dels på omoraliskt, eventuellt kriminellt, beteende av finansbranschen. Inga av de ledande internationella finansmännen (eller advokat- eller revisionsbyråer eller ratinginstitut) åtalades eller dömdes (förutom på Island). Däremot fick nästan alla Wall Street-banker i USA miljardböter (utan att erkänna någon skuld) för sina inblandningar i finanskraschen. Toppdirektörerna däremot kom undan med sina obscena bonusar.

Läs mer

Vem äger ”jobben” – företagaren eller arbetstagaren?

Lars Hässler

På 1930-talet drev min far en möbelfabrik på Kungsholmen. Allt tillverkades i trä och det var fullt med sågspån och andra eldfarliga ämnen i fabriken. Rökning var absolut förbjudet. Trots detta rökte en av snickarna. Han fick en varning, fortsatte att röka, fick en varning till och blev sedan avskedad. Då kom facket och krävde att han skulle få tillbaka sin anställning. Min far vägrade och hotade med att stänga fabriken. Facket stod på sig, hotade med blockad, min far stängde fabriken och 30 anställda förlorade sina arbeten. Facket kom tillbaka och ville förhandla, men min far stod fast vid sitt beslut, det vill säga han ägde ”jobben”.

Ponera följande. En uppfinnare/entreprenör, av till exempel blixtlås, börjar sin bana ensam i garaget, precis som Amazons Jeff Bezos, Apples Steve Jobs och Microsofts Bill Gates. Efter ett tag ser sig entreprenören tvungen att byta lokal och anställa medarbetare. Han går till banken och ber om lån. Som säkerhet blir han tvungen att pantsätta familjens bostad. Ett antal personer anställs och rörelsen rullar på. Så småningom uppstår en schism mellan entreprenören och en av arbetarna. Har entreprenören rätt att avskeda arbetaren? Vem äger arbetstagarens arbetsplats, det vill säga jobbet?

Ett annat fall – på sätt och vis tvärtom – är den numera kända salladsbaren i Göteborg 2006. En kvinnlig företagare hade ett antal anställda med, vad jag förstår, bättre villkor än vad ett kollektivavtal skulle ge. Dessutom ville ingen av de anställda vara ansluten till facket. Efter vägran att teckna kollektivavtal försattes salladsbaren i blockad av Hotell- och restaurangfacket (HRF), vilket innebar att varken leveranser eller sophämtningar kunde genomföras. Facket hade samma år ”förmått” flera restauranger/barer att ingå kollektivavtal (i vissa fall hade de anställda haft sämre villkor än vad ett avtal stipulerat). I över två månader pågick konflikten med salladsbaren innan ägaren beslutade sig för att sälja.

Läs mer

Frankrikes gula västar och Sverige

Lars Hässler

Frankrike verkar befinna sig, om inte på gränsen till inbördeskrig, så i en form av mini-revolution med hundratusentals våldsamma demonstranter klädda i gula västar. Oavsett vad man tycker om anledningen till våldet, slås jag av hur kraftigt franska staten reagerat med att upprätthålla statens våldsmonopol. Tusentals poliser i kravallutrustning, soldater med skjutklara vapen, vattenkanoner och till och med pansarvagnar (med EU-arméns beteckningar) har mobiliserats.

Även om Sverige, än så länge, är långt ifrån dessa samhällskonvulsioner, så skulle vi sakna möjligheter till en motsvarande kraftsamling. Vi skulle förmå mobilisera högst några hundra poliser, troligtvis inga soldater, inga vattenkanoner och inga pansarklädda bilar.

Det inhemska hotet i Sverige är troligen inte svenskar som demonstrerar mot höjda bensinpriser, däremot kanske mot invandringens negativa följder med våldtäkter, misshandel och allmän osäkerhet. Ett framtida hot kan dock bli att befolkningen i utanförskapsområden, under islamisters ledning, drar in i city i tusental och vandaliserar. Under sådana omständigheter har samhället inte på långa vägar tillräckliga resurser att upprätthålla ordningen.

Läs mer

Klimatalarmister! Det är Internet, inte flyget som är problemet

Lars Hässler

År 1972 ägde världens första miljövårdskonferens rum i Stockholm. Samma år kom Romklubbens första rapport, Tillväxtens gränser (Limits to Growth), som väckte mitt intresse för miljön. Rapporten förutspådde en snar brist på ett antal strategiska råvaror och att oljan skulle sina redan år 1992. Det året, 1992, ägde FN:s miljövårdskonferens i Rio rum med ytterligare varningar om framtiden. 2006 kom Al Gores (ö)-kända film, ”En obekväm sanning” (An Inconvenient Truth) och väckte stor internationell uppmärksamhet. I filmen hävdade Gore att global uppvärmning till stor del berodde på människans miljöförstörelse, och att vi hade tio år på oss att agera. Filmen möttes av viss kritik, till exempel ansåg en engelsk domstol att filmen bara fick användas i undervisningssyfte om den kompletterades med en skriftlig handledning.

År 2015 träffades världens regerings- och statschefer i Paris under FN:s klimatkonferens för att försöka förhindra jordens uppvärmning, och i det så kallade Parisavtalet förband (frivilligt) sig alla världens länder att minska jordens växthusgaser. Nyligen kom FN:s klimatpanel, IPCC (The Intergovernmental Panel on Climate Change) med en rapport som hävdade att de rekommendationer som gjorts i Parisavtalet, att minska jorden uppvärmning till max 2 grader, inte var tillräckligt. Vår svenska miljöguru Johan Rockström var inte sen med att hota med att vi bara har tio år på oss till en klimatkatastrof.

Många hävdar att jordens temperatur ökar, och att det är människans fel. Även om temperaturen ökar är alla dock inte överens om att det är människans fel. Ökningen beror, enligt vissa kritiker, på solaktiviteter och att dessas effekt på jordens klimat är betydligt större än någon av människan skapad aktivitet. Dessutom har det förekommit extremt varma och kalla perioder under jordens historia.

Läs mer

Innebär ”populism” demokrati utan rättigheter?

Lars Hässler

Olle Wästberg, f d statssekreterare (fp), chefredaktör för Expressen, generalkonsul i New York och flitig debattör, har i sitt nyhetsbrev september 27, 2018, och i tidskriften Kvartal skrivit att en av de viktigaste böcker han nyligen läst är en av de viktigaste böcker som nyligen utkommit. Det är Yascha Mounks The People vs. Democracy. Mounks – född och uppvuxen i Tyskland och nu verksam på Harvard – väsentligaste budskap, enligt Wästberg, är att ”populismen är både demokratisk och illiberal.”

Mounks tema är att visa hur de två grundläggande delarna av ”den liberala demokratin” – individuella rättigheter och folkvilja – ställs mot varandra. Populister säger att varken oberoende institutioner eller individens rättigheter ska ta över folkviljan. I den liberala demokratin är mediernas frihet, liksom obundna institutioner, domstolar och grundlagsfästa mänskliga rättigheter centrala. Mounk pekar på hur populisterna vill genomföra demokrati utan rättigheter.

I de länder där populister regerar i Visegradgruppen; det vill säga Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern (och kanske även Österrike och Italien), har, enligt Mounk, de demokratiskt valda ledningarna försökt krossa fria medier, försvaga de oavhängiga institutionerna – domstolarna, utbildningsväsendet och muséer – och tysta ner oppositionen. Som regel har populistpartier fått makten genom att driva en invandringsfientlig politik, men när de tagit över vänder de sig mot institutioner som begränsar den politiska makten.

Läs mer

Kommer EU att disintegrera?

Lars Hässler

Kommer EU att upplösas, bevittnar vi Europeiska unionens sönderfall liksom en gång det multietniska Habsburgska riket? Har kontinenten förlorat sin centrala ställning inom världspolitiken? Kommer en ny järnridå att uppstå mellan Öst- och Västeuropa? Lider Europa av en identitetskris, där kristendoms- och upplysningsarvet inte längre är självklart? Dessa frågor reser den bulgariska statsvetaren Ivan Krastev i sin nya tankeväckande bok Efter Europa (2018).

Om det skulle till en desintegration av EU tror Krastev att det inte blir i periferin utan genom uppror i centrum, Tyskland eller Frankrike, (som Ryssland var den utlösande faktorn när Sovjetunionen imploderade). Å andra sidan kan det mycket väl bli så att de forna öststaterna lämnar unionen. Det är en enorm skillnad mellan de stater som själva genomlevde kommunismens sammanbrott och desintegration och de västeuropéer som kom helskinnade ur dessa traumatiska händelser.

Östeuropa har ingen kolonial historia att skämmas för, till skillnad mot Västeuropa som i princip koloniserade hela den övriga världen och kompenserar för detta genom dåligt samvete och genom att vara positivt inställd till invandring (och ge u-hjälp). Vi ser idag att länder i det ”gamla öst” – Ungern, Tjeckien, Polen, Slovakien, Slovenien, men även Österrike, Italien och Finland – bestämt motsätter sig Bryssels försök att tvångsplacera migranter och flyktingar. Den utlösande faktorn i EU:s eventuella upplösning är nämligen flyktingkrisen, som Krastev beskriver som Europas 11 september. Resultatet kan mycket väl bli en ny järnridå genom Europa.

Läs mer

De politiskt korrekta eliternas förlorade värld

Lars Hässler

Tidningen The Economist fyller i år 175 år. I numret 15 september 2018 kan man läsa följande (av mig mycket förkortade) ledare om hur de politiskt korrekta eliterna har tappat fotfästet. Enligt Economist gäller detta hela västvärlden. Det stämmer för Sverige:

Success has turned liberals into a complacent elite. Europe and America are in the throes of a popular rebellion against liberal elites, who are seen as self-serving and unable, or unwilling, to solve the problems of ordinary people. Western voters have started to doubt that the system works for them or that it is fair. Yet over the past few decades liberals have become too comfortable with power. The ruling liberal elite (den politiska adeln och medföljande media) tell themselves that they preside over a healthy meritocracy and that they have earned their privileges.

The ruling class lives in a bubble. They go to the same colleges, (Bommersvik och Södertörns högskola), marry each other (många ledande inom S är gifta med varandra), live in the same streets (Södermalm), and work in the same offices (regeringskansliet och det välfärdsindustriella komplexet). Loyalty to mainstream parties is corroding. In the first election in unified Germany, in 1990, the traditional parties won over 80 % of the vote; the latest poll gives them just 45 %, compared with a total of 41.5% for the far right, the far left and the Greens (i Sverige tappade S och M stort i septembervalet, medan V och SD ökade).

Läs mer