Undertecknad befinner sig på en 5-veckors jorden-runt resa (brukar segla – men nu flyger) i Riyadh, Saudiarabiens huvudstad med ca 8 miljoner invånare. Landet är intressant ur tre synvinklar; historiskt (typ Lawrence of Arabia), ekonomiskt (med världens största ”sovereign wealth fund”) och geopolitiskt (mindre beroende av USA). Landet är till ytan det största i Mellanöstern, nästan fem gånger större än Sverige, och gränsar till inte mindre än åtta länder (Jordanien, Iraq, Kuwait, Qatar, Oman, Jemen, De förenade Arabemiraten och ön Bahrain). Saudiarabien upptar hela 80 % av Arabiska halvön (värdens största halvö). 

Kungadömet Saudiarabien grundades första gången 1727 av Muhammad bin Saud (kungarna/emirerna har nästan samma namn och är svåra att urskilja) i den numera restaurerade ruinstaden Diriyah i utkanten av Riyadh, ett UNESCO-världsarv. Han lierade sig då med den religiösa ledaren Muhammas ibn Abd al-Wahhab, grundaren av den puritanska sunnitiska islamiska Wahhab-rörelsen.  

Men dagens moderna Saudiarabien bildades 1932 av kung Abdulaziz, känd som Ibn Saud i väst, (1875-1953), genom ett antal krig mot andra beduinstammar. Man kan jämföra honom med vår Gustav Vasa; båda tog makten genom brutala krig mot konkurrerande stater/stammar/nationer och grundade en nation. Bara några år senare, 1938, fann man olja i Saudiarabien och fullskalig utvinning startade under WWII av det då USA-kontrollerade Aramco (Arabian American Oil Company). Företaget, som sedan 1980 är helägt av Saudiarabien, är en av världens största oljeproducenter. Med oljan kom samarbetet med USA (militärt skydd mot olja) att intensifieras, framför allt genom mötet mellan president Roosevelt och kung Abdulaziz på ett amerikanskt krigsfartyg i Suezkanalen 1941, se fotot.  

Under WWI lovade England araberna en egen stat om de stred mot de ottomanska turkarna och det är här den legendomsusade Lawrence of Arabia kommer in i bilden. Härskaren/Sharif i Mekka, Hussein bin Ali, tillhörde Hashemite-klanen, och samarbetade med Lawrence. Efter kriget blev han Kung av Hejaz, i västra delen av Arabiska halvön där Mekka och Medina ligger. Men bara några år senare, 1925, erövrade Abdulaziz (ibn Saud) Hejaz och införlivade det med sitt ”nya” kungarike Saudiaraben. Ali var naturligtvis inte glad över att bli avsatt (det var ju han som skulle ena alla araber) och det är inte glömt i den hashemitiska släkten som idag härskar i Jordanien. Alis söner utsågs i vart fall av England till kungar: Faysal i Iraq och Abdullah i Jordanien.  

Saudiarabien är fortfarande till stor del beroende av sin oljeindustri, drygt 60 % av budgeten kommer därifrån och oljan står för 45 % av bruttonationalprodukten medan cirka 40 % kommer från den privata sektorn. Men landet med drygt 30 miljoner invånare, varav hälften är under 25 år, är kraftigt beroende av utländska arbetskraft som utgör 80 % av de anställda i den privata sektorn. För att komma från beroendet av oljan satser regeringen mycket på turism och landet har cirka 14 miljoner besökare årligen (där de muslimska pilgrimerna, ca 2 miljoner, ingår). Då befolkningen och även arbetslösheten ökar bland de unga, försöker regeringen ersätta utländsk arbetskraft med saudier, så kallad “Saudization”, dock utan större framgång då saudierna inte vill ta de enkla jobben. Saudi har dock deporterat över en halv million så kallade ”papperslösa” från MENA-länderna sen 2013, vilket är intressant ur svensk vinkel. Det går uppenbarligen att utvisa hundratusentals illegala immigranter. De finaste jobben är för det mesta reserverade för de kungliga prinsarna, cirka 7 000, men gräddan, cirka 200, bestående av de manliga arvingarna till grundaren Abdulaziz (ibn Saud), får de bäst betalda och inflytelserika posterna. 

De flesta manliga saudier går klädda i vita ”pyjamasar” med rödvit huvudbonad, precis som kronprinsen, tillika premiärministern, Mohammed bin Salman, kallad MBS, medan förvånansvärt många kvinnor har heltäckande niqab, det vill säga bara ögonen syns. Oavsett vad man tycker om detta är det uppenbarligen ekonomiskt; klädkontona för båda könen blir betydligt lägra än i västvärlden.  

MBS är mycket populär. “He’s a fucking rock-star,” sade en amerikan som såg MBS få en stående ovation på en Formel 1-tävling i Jeddah. Sedan han mycket ”skickligt” tog makten genom att via sin far, den nuvarande Kung Salman, inkalla sin främste rival den då 57-årige kusinen Muhammad bin Nayef, dåvarande kronprins och tillika spionchef, till ett möte med kung Salman. Vid ankomsten möttes Nayef av MBS:s agenter, fråntogs vapen och mobil och meddelades att han avskedats av kungen. Han låstes in i ett rum och flera timmar senare syntes han i en video bli kysst på kinden av sin yngre kusin och därpå acceptera sin abdikation som kronprins (varpå MBS blev kronprins). Under hela “cermonin” höll sig kung Salman i bakgrunden (skrivit om det här på DGS ). MBS har nu låtit kungadömet backa från den mest puritanska tolkningen av islam. Han har minskat den religiösa polisens makt, på ljudet från minareterna, på timmarna för islamiska studier i skolorna och dragit ner på stöden till moskéer i utlandet. Kvinnor kan numera köra bil, bli advokater, ingenjörer eller geologer och nu har antalet kvinnor i arbetslivet fördubblats, vilket jag blivit varse om under mina dagar här. 

Som ovan nämnts är landets oljefond, ”sovereign wealth fund – i Saudi kallad “The Public Investment Fund (PIF)” – världens kanske rikaste fond. Följaktligen har fonden byggt Riyadhs högsta skyskrapa, 385 meter hög. Men stadens utan tvekan intressantaste ”landmark” är den futuristiska Kingdom Tower, 302 meter hög, 99 våningar, och med en fantastisk utsikt  

i bågen mellan tornen, se fotot. I övrigt är den moderna delen av staden, med de stora hotellen, kontoren och affärerna, byggd mest för bilar, stora flerfiliga gator och människofientligt. Inte en enda cyklist såg jag och inga Teslabilar (finns inga ladd-stationer). Bilarna är ofta stora ”landcruisers” som parkerar lite som de tycker (såg inga parkeringsvakter).  

Den gamla delen av Riyadh med ett gammalt fort, numera museum, den stora moskén och basarerna, är förvisso mer människovänliga men lider av konkurrens från de enormt stora påkostade och sterila ”shoppingmalls”. 

Geopolitiskt har situationen förändrats på senare tid. USA har fått konkurrens av Kina (som köper stora delar av Saudiarabiens olja), och Ryssland, om inflytande i Mellanöstern. Att USA räddade saudierna från Saddam Hussens intåg i Kuwait och potentiella invasion av Saudiarabien under 1990-talet, är glömt. När USA:s utrikesminister Blinken nyligen, efter Hamas attack på Israel, besökte MBS, fick han vänta en hel dag innan MBS behagade möta honom. Tala om förödmjukelse, förr hade MBS mött honom på flygplatsen.  

Ett av problemen med den nuvarande krisen i Gaza/Israel är de så kallade flyktingarna som bor i Gaza och Västbanken (de som flydde eller drevs bort när staten Israel bildades 1948) inte fick, eller fått, medborgarskap i de närliggande arabstaterna Egypten, Syrien, Iraq. Libanon och Jordanien. Anledningen var att ingen ville ha dem och Arabförbundet har helt enkelt förbjudit arabstaterna att bevilja dem medborgarskap. Inga arabstater vill ta i dem med tång; de flesta anses radikala och militanta och i Libanon och Jordanien utgör de redan en stor del av befolkning och hotar makthavarna.  

MBS, Saudiarabiens verkliga härskare, är inte en “vanlig” diktator, utan en hänsynslös driven despot som manipulerar och skrämmer släkt och medarbetare. Enligt en diplomat så knäckte han alla de mäktiga familjerna i landet. Samtidigt kan man inte bortse från att han försöker modernisera sitt konservativa och strängt religiösa muslimska land. MBS:s åldrande far kung Salman är snart död och MBS blir då kung, men han har redan tagit kontroll över de olika säkerhetstjänsterna, oljebolaget Aramco samt den rika oljefonden. Hans rike sitter på världens största oljetillgångar, har ett enormt innehav av amerikanska statsobligationer och köper upp aktier i både amerikanska och europeiska företag. Saudiarabien har blivit den nya lilla stormakten.  

MBS är född 1985, bara 38 år, men sätter redan tonen för politiken i Mellanöstern. Vi kommer att få leva med honom i kanske ett halvt århundrade – like it or not.