Det råder vilsenhet inför den samtida terrorismen. Förr ägnade sig terroristerna i Europa åt flygkapningar och riktade sina vapen mot politiker och ordningsmakt. Ändamålen var oftast världsliga och – utifrån terrorgruppernas logik – rationella. IRA och ETA hade nationalistiska motiv. Numera är mördande av vem som helst var som helst ett legitimt medel för att uppnå någon form av islamistiskt kalifat och personlig frälsning.

Ilan Sadé

Engagemanget för fakta och vederhäftiga nyheter tycks numera gå som en väckelse genom etablerade media. Det är nästan rörande att se hur alla sjunger sanningens lov. När bilden av Sverige som ett lyckat välfärdspolitiskt experiment utmanas, tycks gränsen definitivt vara nådd; det fosterländska blodet svallar i DN-skrapan.

Men låt er inte narras. Det är fel att måla upp detta som en kamp mellan sanningsälskare och sagoberättare. Om det bara vore så väl vore saken enkel. Båda sidorna är nämligen i mångt och mycket avspeglingar av varandra. Vad stora delar av de alternativa medierna och den nya amerikanska presidentadministrationen gör är att helt enkelt slå mot de etablerade medierna med samma metoder som dessa själva använder titt som tätt. Detta driver de sistnämnda till vanvett.

Ilan Sadé

Tre medarbetare på Sveriges Television, däribland journalisten Fredrik Önnevall, dömdes härförleden av Malmö tingsrätt till villkorlig dom och samhällstjänst för att ha smugglat en syrisk pojke från Grekland till Sverige. Smugglingen dokumenterades noggrant och sändes i SVT i programmet ”Fosterland”. Tingsrätten har helt enkelt blivit förevisad de relevanta delarna av programmet, varpå ansvar för brott har ådömts de tre i SVT-teamet. Hovrätten över Skåne och Blekinge lär pröva fallet senare i år efter ett förväntat överklagande.

SVT-medarbetarnas gärning har förstås diskuterats i media, liksom uppgiften att SVT tydligen betalar sina medarbetares advokatkostnad. På tidningarnas kultursidor görs det förstås gällande att de borde ha frikänts i barmhärtighetens namn. Andra uttrycker visserligen förståelse för gärningen och menar att den var moraliskt riktig, men inser samtidigt att vissa gärningar kan vara både moraliskt riktiga och olagliga. Civil olydnad, med andra ord. Att äktenskapet mellan lag och moral inte alltid kan vara friktionsfritt är en helt korrekt och mogen iakttagelse, som kultursidesnissarna verkar ha svårt att begripa. Frågan blir förstås då om SVT-teamet gjorde moraliskt rätt. Den tredje linjen, som jag själv lutar åt, även om jag även har ett ben i linje två, går ut på att det hela var såväl olagligt som omoraliskt.

Ilan Sadé

Jag har under ett antal år varit skeptisk till det svenska friskolesystemet. Den gemensamma skolan som bildningsinrättning och mötesplats för fattig och rik, infödd och invandrad, ställde jag mot små vinstdrivna bolag som smäller upp skolor där man minst anar det och lockar sina ”kunder” med löften om Ipads och segregering. Vid internationella jämförelser sägs den svenska skolan sticka ut med sin helt skattefinansierade valfrihetsmodell. Man ska dessutom betänka att den ekonomiska vinsten, till skillnad från hur det fungerar på en vanlig marknad, inte kan uppstå genom att uppdragstagaren levererar högre kvalitet till ett högre pris. Det alternativet finns inte i skolbranschen, utan rörelsevinsten uppstår genom att man tar in och behåller så många elever som möjligt till lägsta möjliga kostnad.

Ilan Sadé

Den 1 december publicerade Sydsvenskan ett läsarbrev från en socialsekreterare som menar att hans yrkeskår inte utan vidare kan följa utlänningslagens bestämmelse om att socialtjänsten ska hjälpa polisen, eftersom lagar kan förändras och medmänskligheten alltid måste vara vägledande. Samma dag meddelade tidningen även att ”Malmös socialsekreterare kan ha lagligt stöd för att vägra hjälpa gränspolisen att hitta gömda barnfamiljer som fått utvisningsbeslut”. I den artikeln hänvisas det till uttalanden av Anna Lundberg, forskare i mänskliga rättigheter vid Malmö högskola.

Ilan Sadé

Så har den omedelbara tillgången till kanaler för masspridning av vad man för tillfället har på hjärtat skördat nya offer – den här gången i form av Moderaternas kommunikationsavdelning. Dagens Nyheter hade som flest inte färre än elva artiklar i ämnet högst upp på tidningens nätsida. Den som inte förstår svenska måste ju ha trott att riket hade råkat i krig.

Ilan Sadé

Härförleden presenterades resultatet av utredningen om den statliga mediepolitiken (SOU 2016:80). Utredaren Anette Novak har valt att döpa sitt betänkande till ”En gränsöverskridande mediepolitik”. ”Gränsöverskridande” är en alldeles utmärkt beskrivning av betänkandets innehåll – ett överskridande av de goda gränser som skiljer den politiska makten från den granskande.

Enligt Novaks förslag ska fler medier komma i fråga för en motsvarighet till dagens presstöd. Det organ som föreslås få makten att fördela bidragen från och med år 2018 går under namnet ”Mediestödsnämnden”, som nästan helt ska bestå av personer från branschen. Såhär lyder förslaget till förordningstext:

Ilan Sadé

Danska Weekendavisen publicerade för några veckor sedan ett reportage om en politisk kris i delstaten North Carolina, USA, som har sin upprinnelse i – tro det eller ej – folks val av offentlig toalett. Universitetsstaden Charlotte bestämde sig nämligen för att i sin egen stadga införa en rätt att få välja den offentliga toalett och det omklädningsrum som stämmer överens med ens könsidentitet. Detta föranledde det mer värdekonservativa delstatsparlamentet att stifta en lag som påbjuder att valet ska stämma överens med det kön som man hade vid födseln, punkt slut. Lagen har i sin tur medfört att North Carolinas renommé har tagit allvarlig skada. Det har nu gått så långt att stora aktörer inom näringslivet väljer att avstå från investeringar som annars hade gjorts inom delstatens gränser, artister ställer in spelningar, och så vidare.

Ilan Sadé

Efter att Storbritannien röstade för att lämna EU kom ”populismen” att bli den nya rasismen i den massmediala debatten. Populister utmärker sig bland annat genom att påtala att det finns ett etablissemang inom politik, statsapparat, massmedia och ibland även inom näringslivet, och att detta etablissemang fjärmar sig mer och mer från det övriga folket. Den politiska utvecklingen i såväl Europa som USA ger mycket skrivstoff härvidlag åt ledar- och kulturskribenter.

Ilan Sadé

”Riksdagen är folket främsta företrädare”, står det i regeringsformen. I ett parlamentariskt statsskick som det svenska förväntas det folkvalda parlamentet överlägga och besluta å folkets vägnar.

Hela poängen med parlamentet är att ledamöternas uppfattningar ska komma till uttryck, för att sedan stötas och blötas i en beslutsprocess. Om det inte vore meningen att ledamöternas kunskaper och förankring i folkdjupet skulle spela en viktig roll, kunde vi lika gärna skippa riksdagen till förmån för en renodlad partidemokrati. Partiorganisationerna skulle då, precis på samma sätt som aktieägare eller delägare i en ekonomisk förening, förvärva sin röststyrka och sedan styra på egen hand. I partiernas fall skulle förvärvet ske genom tilldelning i enlighet med utfallet i de allmänna valen. Sådär, fixat och klart!

Ilan Sadé

Almedalsveckan har genom åren utvecklats till en gigantisk mässa för dem som ägnar sig åt opinionsbildning på ett eller annat vis. Varje år sägs slå det föregående i antal seminarier. Undertecknad närvarade några dagar år 2004 när jag var aktiv inom centerrörelsen. Maud Olofsson charmade de liberala kretsarna i landet med tal om att folket måste gå från att vara matade fågelungar till en ny tillvaro som ivriga bävrar. Nu, runt ett bäverliv senare, gör jag ett återbesök som aktiv i en ny partibildning.

Ilan Sadé

I senaste numret av Weekendavisen fann jag en översatt essä av den konservative brittisk-amerikanske publicisten Andrew Sullivan, som behandlar Donald Trumps segertåg i den amerikanska presidentvalrörelsen med hänvisningar till dialoger i Platons ”Staten”. Essän publicerades ursprungligen i New York Magazine med titeln ”Democracies end when they are too democratic”.

Ilan Sadé

Nyligen har det kommit ett utspel från Centerpartiet om att kampen för räddningspersonalens säkerhet i diverse förorter bland annat ska föras genom instiftandet av en ny brottsrubricering: ”våld mot alarmeringstjänstpersonal”. Moderaterna har å sin sida haft en rikskonferens under parollen ”Sverige ska fungera”, vilket Anna Kinberg Batra numera vill främja genom att ge staten rätt att ta dysfunktionella skolor i beslag. Vad som hindrade Kinberg Batra och hennes vänner från att vidta dylika åtgärder under de åtta år då de hade regeringsmakten och skolorna var i ungefär samma skick som idag är något oklart. Eller inte.

Ilan Sadé

Turbulensen i Miljöpartiet är säregen, eftersom den inte har orsakats av några nya händelser eller avslöjanden om partiets toppolitiker, utan snarare av att omvärlden plötsligt har ändrat sitt synsätt och börjat ifrågasätta sådant som har varit känt i åratal. Har ingen journalist tidigare vetat om att Mehmet Kaplan sympatiserar med moderat islamism och är hatisk mot Israel? Kom det som en överraskning att troende muslimer ofta vill undvika handskakning över könsgränserna? Naturligtvis inte. Vad som i stället har hänt är att hela det mediala maskineriet plötsligt har vänt sig mot sin lille gunstling med kritiska frågor, vilket har kastat ut partiet i djup kris.

Ilan Sadé

”Busschaufför tillrättavisade elev – fick sparken”, hade Sydsvenskan som rubrik den 11 april. Enligt artikeln hade busschauffören Kenneth Thell tagit tag om och dragit i en flickas kapuschong och sagt till henne på skarpen, sedan han ertappat henne med att skriva med fingret i smutsen på skolbussens sidoplåt. Thell befarade tydligen att sådant kan skada lacken. Dessutom var han kanske inte helt intresserad av att köra runt med allehanda namn och budskap på sitt fordon, men det framgår inte av artikeln.

Ilan Sadé

Berättelser från andra tider och platser där levnadsbetingelserna skiljer sig drastiskt från våra egna visar vilka frågeställningar och dilemman som är allmänmänskliga. En sådan evig fråga är det konfliktfyllda förhållandet mellan kultur och individuell frihet, en annan är för- och nackdelarna med mänsklig migration. Båda företeelserna förenas i musikalen Spelman på taket, vars mäktiga filmatisering från 1971 finns ett par knapptryck från dig, med en briljerande Chaim Topol i huvudrollen som den knegande och knorrande mjölkmannen Tevje.

Inledningsnumret Tradition sätter grundtonen för vad allt handlar om: i byn Anatevka i det tsarryska imperiets västra delar (sannolikt i dagens Vitryssland eller Ukraina) under 1900-talets första skälvande år är det traditionerna som bestämmer vem du är och vad du förväntas bli. Tevje har begåvats med fem döttrar, vilka han måste gifta bort med så goda partier som möjligt för att säkra allas väl och ve. Så har det alltid varit och så – tror han inledningsvis – kommer det alltid att förbli.

Ilan Sadé

Le discours de la haine är en essäsamling i min bokhylla av den nyligen framlidne André Glucksmann, som framförallt berör den hatiska islamismen efter angreppen i USA den 11 september 2001. I dessa tider skulle titeln även kunna klistras på en helt annan debatt. Det talas allt mer där ute om hat: näthat, hat mot media, hat mot etablissemanget. Folk hatar tydligen som aldrig förr, om man ska tro de stora tidningarna. Den senaste tvisten på temat är att peka ut Östermalm (av alla ställen) som det illegitima hatets högborg.

Få tycks reflektera över att det – för att använda pressens egen vokabulär – snarare är distributionen än innehållet som har revolutionerats, i och med de sociala mediernas spridning av sådant som tidigare förblev muntligt och privat. Ännu färre verkar bekymra sig över hur den nyvunna möjligheten att frimodigt sprida information och åsikter leder till ängslighet och åsiktskontroll. Någon borde skriva boken Le discours du contrôle de l’homme.

Ilan Sadé

Professorn fällde pincenén och höjde handen med en avmätt rörelse, det var dirigentens gest när han samlar orkestern, fyrtiotvå pennor lyftes över fyrtiotvå kollegiehäften. Han började tala och alla föll över sina häften och skrev vad tygen höll. Där brast redan en blyerts, vad gick inte förlorat med den! Krusberg med sina tre pennor var på säkra sidan. Ingen kunde stenografera men man bjöd till att snabbskriva ändå. Fyrtioen studenter och en studentska sökte fästa på papperet vad en av tidens främsta vältalare föredrog. Man fångade orden mekaniskt som en tegellangare tar sina stenar och lika mekaniskt skrev man ned dem. Man skrev vad man hann, mycket blev det inte.

Scenen ur Fritiof Nilsson Piratens Tre terminer, där författarens alter ego, Herman Lange, och hans studiekamrater försöker hänga med i den excentriske professor Boréns straffrättsföreläsning kan sättas i bjärt kontrast till dagens trätor om studentvänlig pedagogik vid universiteten och högskolorna. Historieprofessor Dick Harrison inledde nyligen en ny rond i Svenska Dagbladet med påståendet att institutionsledningen försöker förmå honom att lätta på kraven för att fler studenter ska klara av hans kurser.

Ilan Sadé 

Rikspolischef Dan Eliassons uttalanden i SVT:s morgonnyheter den 26 januari med anledning av mordet på asylboendet i Mölndal har orsakat stor uppståndelse och vrede. Eliasson, som alltså är ordningsmaktens högste chef, är mer intresserad av spekulation i vad gärningsmannen ”har varit med om” och ”hur orättvist livet är i många delar av världen” än att kommentera den bristande ordningen och säkerheten på landets asylboenden. Han lever helt enkelt upp till nidbilden av en socialtant à la Farbror Barbro som gått förlorad i ett 70-talsuniversum av kletig ömkan och högfärdiga stämplingsteorier.

Ilan Sadé

I slutet av 90-talet, när jag var verksam i Centerpartiets Ungdomsförbund och även börjat nosa på studentförbundet (då CHF; nu Centerstudenter), fanns det en märkbar nyfikenhet bland de unga inför kommunitära tänkare från andra sidan Atlanten. De kommunitära – från engelskans communitarians – var en grupp filosofer och samhällsvetare vilka under 1980- och 1990-talet reste invändningar mot sina liberala universitetskollegors läror. Vad liberalerna missar, menade kommunitärerna, är betydelsen av mänsklig gemenskap (eng. community) som faktor i allt från moralfilosofiska teoribyggen till det praktiska livet.  Denna inställning blev en gemensam hållpunkt för en i övrigt tämligen spretig grupp tänkare, bestående av bland andra Alisdair MacIntyre och Charles Taylor.

Ilan Sadé

Sverige sägs utmärka sig i internationella jämförelser av folks värderingar, på så sätt att svensken hyser förhållandevis svaga ”överlevnadsvärderingar” och starka ”självförverkligandevärderingar”. Värderingar som syftar till att säkra brödfödan och familjens fortbestånd står tydligen lågt i kurs, medan sådant som har med personlig utveckling och ”att finna sig själv” att göra skattas högt.

Det ligger förstås nära till hands att se ett samband mellan denna internationella anomali och ett halvsekel av ekonomisk uppgång, makalös trygghet och en omhändertagande socialstat. Framgångar av detta slag orsakar givetvis en blindhet inför välståndets grunder. Vi har fått ett välfärdsindustriellt komplex, som bokstavligt talat närs av tanken att medborgarna i grunden är svaga, vilsna och självdestruktiva utan statlig inblandning i privatlivets detaljer (medan det offentligas kärnverksamheter förfaller).

Ilan Sadé

Tonåren är en tid i människans liv som präglas av uppbrott. Barnet ska bli vuxet, men har ändå kvar det barnsliga i sig. Tonåringen gör ofta uppror mot sina föräldrar och sin bakgrund. Gräset är alltid grönare på andra sidan; den egna familjen är bara pinsam. Konsekvenstänkandet är inte fullt utvecklat än. Många blir väldigt utåtagerande och beter sig på ett sätt som påminner om psykisk sjukdom hos vuxna: överdrifter i det egna utseendet och sättet att vara, allmän skrikighet och bristande känsla för proportioner.

Som tur är går tonåren så småningom över. Eller gör de det?

Ilan Sadé

Sedan EU:s sydgräns rämnade i somras och folkvandringen norrut satte igång på allvar i början av september, har Sveriges statsapparat och landets kommuner försatt sig själva i undantagstillstånd. De folkvalda må ha stiftat lagar, antagit förordningar och fastställt taxor, men dessa bestämmelser har som genom ett trollslag upphävts av den samlade beslutsfattarkåren.

Ilan Sadé

Förra helgen publicerade Dalarnas Tidningar en krönika signerad Peter Santesson, chef för opinionsanalys på Demoskop, som tar upp längtan efter praktiskt lagda politiker, vilka ställs mot de rättroende ideologerna. ”Få saker torde ha ett så oförtjänt gott rykte i politiken som att drivas av en djup och innerlig övertygelse”, skriver Santesson.

Texten får mig att tänka på den gamle tyske förbundskanslern Helmut Schmidts bevingade ord: ”Wer Visionen hat, soll zum Arzt gehen.” (Den som har visioner ska besöka läkare.) Jag finner det intressant att en krönika med ett liknande budskap röner så stor uppskattning i sociala medier idag. Det säger kanske någonting viktigt om vår samtid.

Ilan Sadé

Inom den klassiska retoriken är tre gammalgrekiska begrepp centrala: logos, ethos och pathos. Rationalitet, god sed/karaktär och känsla. Samma uppsättning begrepp är möjligen också relevant när vi försöker reda ut hur det goda samhället ska styras.

Ilan Sadé

Såsom många har noterat har det uppstått en ny metadebatt – eller, om man så vill, ”debatt om debatten” – om klyftan som plötsligt har kommit att dela upp borgerlighetens kår av fria opinionsbildare i två läger.

Det ena lägret kan i stora drag sägas stå fast vid en socialliberal, alternativt nyliberal, position. Jag använder medvetet orden ”stå fast”, eftersom det rör sig om den hållning som har varit helt förhärskande under lång tid. Det andra lägret tenderar allt mer att blanda sina liberala ställningstaganden med en konservativ och/eller kommunitär världsåskådning.