Ilan Sadé

Sverige sägs utmärka sig i internationella jämförelser av folks värderingar, på så sätt att svensken hyser förhållandevis svaga ”överlevnadsvärderingar” och starka ”självförverkligandevärderingar”. Värderingar som syftar till att säkra brödfödan och familjens fortbestånd står tydligen lågt i kurs, medan sådant som har med personlig utveckling och ”att finna sig själv” att göra skattas högt.

Det ligger förstås nära till hands att se ett samband mellan denna internationella anomali och ett halvsekel av ekonomisk uppgång, makalös trygghet och en omhändertagande socialstat. Framgångar av detta slag orsakar givetvis en blindhet inför välståndets grunder. Vi har fått ett välfärdsindustriellt komplex, som bokstavligt talat närs av tanken att medborgarna i grunden är svaga, vilsna och självdestruktiva utan statlig inblandning i privatlivets detaljer (medan det offentligas kärnverksamheter förfaller).

Den brittiske läkaren och debattören Theodore Dalrymple hävdar att de pseudointellektuella lekar som de omhändertagande samhällseliterna ägnar sig åt faktiskt, hör och häpna, når fram till de grupper som anses vara utsatta och förtryckta – med förödande resultat. Missbrukare och personer fast i socialbidrag, instabila familjerelationer och ett allmänt kontraproduktivt beteende blir av välfärdsindustrin behandlade som barn, med den skillnaden att ingen förväntar sig att de ska bli vuxna. Följden blir en ömsesidig förstärkning, där mottagarna av socialhjälp kan leva på ett allt mer ansvarslöst och självcentrerat sätt, vilket skapar nya problem som sysselsätter välfärdsindustrin och förser den med ”bevis” för att människor i grunden är svaga.

Det kan synas paradoxalt, men samtidigt som hushållens välstånd aldrig har varit större än nu, är problemen med skuldsättning och indrivning via Kronofogden större än någonsin, enligt massmediala rapporter. Finansmarknadsminister Per Bolund (mp) har kungjort att lagstiftning är på väg, som bland annat ska reglera hur hög ränta man får lov att avtala om. Den systematik som finns inom civilrätten, som faktiskt – och här ska ni också höra och häpna – utgår från att vuxna medborgare ska ha en hyfsad avtalsfrihet, ska tydligen ånyo naggas i kanten. Ropar någon ”konsument”, svarar staten ”Amen”.

Visst finns det en hel del fall av överskuldsättning som beror på olyckliga omständigheter, vilka i rättvisans namn efter en tid borde få rätt till exempelvis skuldsanering. Man måste kunna få en andra chans. Men skuldsättning kan även bero på annat. Ett minne från arbetslivet som har etsat sig fast hos mig består i ett mottaget telefonsamtal från gäldenären i ett inkassoärende. Jag har för mig att kvinnan som var på tråden ville ha en avbetalningsplan med påfallande låga månadsbelopp. När jag ställde mig tveksam till den utdragna planen, tog hon plötsligt sina barns möjlighet att få julklappar som gisslan. Likväl blev det inte någon avbetalningsplan på hennes villkor. På vad grundade sig då skulden? Jo, hon hade gjort vid sina naglar på kredit. Kanske ansåg hon sig ha ett trängande behov av att finna sig själv, vilket gick före allt annat.

Jag vågar påstå att ingenting har förändrat svensk handelsrätt så mycket under de senaste årtiondena som lagstiftningsivern när det gäller konsumenters rättigheter. Skillnaderna mellan vad man exempelvis som företagare med enskild firma och vad man som privatperson har rätt till blir allt större, ibland med näst intill absurda följder. Konsumenten är en person som förutsätts vara svag och oförmögen att ta hand om sig själv.

Dessvärre har EU visat sig vara en mästare på att spotta ut nya direktiv för att skydda alla svaga européer mot luriga köpmän. Mycket initieras i Bryssel, utan föregående debatt i respektive medlemsland. I vart fall inte i Sverige.

Hur kommer det sig då att samtidigt som medborgarna aldrig har haft det bättre ställt ekonomiskt, aldrig har haft högre formell utbildning och aldrig har haft bättre möjligheter att informera sig inför affärsmässiga beslut, anses de i allt högre grad vara offer för omständigheterna? Sådana frågor borde våra folkvalda fundera mer över, innan de okritiskt anammar nästa lag som ska skydda vuxna människor mot lockelsen att självförverkliga sig utan en tanke på morgondagens brödföda. Låt vuxna vara vuxna och barn vara barn.

God jul!