Om det viktiga mötet och glädjen i en gammal familjeservis

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

”Det här är ju patetiskt”! utbrast vår son när han öppnade ett av de höga skåpen i köket hemma.

Maken och jag tittade på de överfyllda hyllorna; ärvda koppar, fat, silverskedar, finglas, ljusstakar, skålar…

Sonen öppnade nästa köksskåp, där den vackra blommiga bröllopsservisen i 24 delar fyllde hylla på hylla, …”och se här, VEM ska ta hand om allt detta?”

Vi tittade på varandra, maken och jag, och kände intuitivt att det inte var på plats att påminna om de ytterligare två serviser som låg nedpackade i källaren. Eller alla glas. Annat arvegods.

Läs mer

Har inget hänt på 20 år?

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

Ta bort alla socialbidrag från friska människor och avskaffa begreppet ”svartjobb”. Bidrag tar bort kreativiteten hos människor, tar bort deras stolthet. Låt människor jobba… låt dem sälja bröd på gatan på nätterna, städa, måla eller vad de nu gör. När jag var ny i Sverige var det fult att lyfta socialbidrag, det sågs som en sista utväg. Nu hör jag många säga ”Varför ska jag jobba när jag får lika mycket för att låta bli”.

Så säger Hadi, som kom till Sverige från Iran på 1970-talet, i en bok som historikern Mauricio Rojas och jag skrev tillsammans för snart tjugo år sedan. Vi ville undersöka styrkan som kan finnas i dubbla identiteter; att vara svensk och turk, svensk och chilenare, svensk och iranier.

I dessa tider känns det naturligt att plocka fram boken ”Svenska främlingar”(Gedins förlag). Hur såg vi på integrationsfrågan, då?

Läs mer

Flickorna ”räcker inte till”!

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

Det har snart gått tio år sedan myndigheterna uppmärksammade att det kom ensamma ungdomar – ibland till och med barn – till Sverige. Sedan dess har antalet ökat oavbrutet och kommunerna letar desperat boenden och familjer som kan hysa dem.

I år väntas uppemot 30 000 – 40 000 ungdomar komma hit utan sällskap av sina familjer. Hur det blir nästa år vet vi ännu inte, men sannolikt fortsätter det att strömma in ensamkommande. Grovt uppskattat är åtminstone 80 procent av dem pojkar och unga män.  (Därtill har vi den stora gruppen nyanlända, ca 150 000 vuxna, där majoriteten också är män.)

Läs mer

Jag vägrar kalla mig feminist!

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

På 1970-talet, när jag funderade på vad jag skulle ”bli”, läste jag först olika kurser på universitetet. En härlig och kravlös tid på många sätt. Kravlös i meningen att studierna i sig inte var särskilt pressande, att få av oss någonsin tvivlade på att utbildning ändå skulle löna sig och att vi givetvis skulle kunna få bra jobb.

Jämställdhet var självklart i 70-talets politiska kontext, Grupp 8 var högaktiva, men på universitetsnivå fanns inte mycket som andades ”feminism”. Kursen Kvinnor och politik, under ledning av Maud Eduards, kändes därför som gjuten.

”Ensam kvinna är bara slav – tusen kvinnor kan ställa krav”! Jo, jag var också ute och skanderade även om min moderatknapp på jackan väckte mer fientliga än nyfikna blickar i denna värld av Mahjongklädda knytnävs-aktivister.

Läs mer

Kulturen finansieras av oss konsumenter

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

”Höjda skatter som slår mot medelklassen” var rubriken häromdagen på en kritisk artikel i DNs ekonomibilaga, där Johan Schück kommenterade regeringens budget. I kulturbilagan skulle en motsvarande rubrik kunnat lyda ”Höjda skatter som slår mot kulturen!” Men det kommer troligen aldrig att hända, hur sann utsagan än är.

För i kulturkretsar omhuldas fortfarande föreställningen att kulturen är ett samhälleligt åtagande, att kommersialisering är av ondo, att höjda offentliga bidrag är en förutsättning för fritt skapande och ett rikt kulturliv samt att omfördelningar inom kulturbudgeten är synonyma med ”slakt” och ”nedläggningar” av de verksamheter som kan få sänkta bidrag. De som får mer pengar ligger lågt för att inte i onödan väcka avund.

Läs mer

Mediedrev

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

Jag ska inte ge mig på att recensera Fredrik Reinfeldts bok ”Halvvägs”. Det har redan många andra gjort, somliga onödigt grinigt.

Men det finns en passage han beskriver som jag känner igen mig själv – och andra – i. Ett diskussionsämne som, när det kommer upp, verkar irritera journalister något alldeles kopiöst och vars existens ibland till och med förnekas. Det gäller mediedreven.

Läs mer

Mord och misär

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

Kvinnor läser mer än män och högutbildade mer än lågutbildade. Detta står sig fortfarande och ska man tro Mediebarometern är våra läsvanor tämligen stabila, år efter år. Drygt en av tre svenskar mellan 9 och 79 år läser i en bok en genomsnittlig dag, vilket placerar oss i Europa-toppen. Men all ny teknik till trots domineras läsandet av den tryckta boken.

Läs mer

En stark stat är viktig – men det är inte staten som skapar kittet mellan människor!

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

Vid ingången till 2000-talet var jag ledamot av kommunfullmäktige i Stockholm och drev på för att staden skulle stödja bildandet av en ”förmedlingsbyrå” för volontärarbete. Idén var inte ursprungligen min, utan en socialdemokratisk ledamots, Göran Dahlstrand. Men vi delade samma vision.

Läs mer

Vem vill löpa gatlopp för ett taxikvitto?

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

Redan 1970, som tonåring, blev jag medlem i Moderata Ungdomsförbundet i en tid när alternativen var tydliga. Rött stod mot blått och det gick en hårt bevakad mur genom Europa. Friskolor existerade egentligen inte, endast staten fick sända i etermedia, skattetrycket närmade sig 80 procent, det ställdes krav på ”gemensamt ägande” av flertalet näringar. De fackliga organisationerna hade tolkningsföreträde. Läs mer

Böcker som bomber – och boktips!

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

”Det är ett enormt ansvar att sätta någonting i huvudet på folk som de kan använda för att tänka med. Böcker är bomber i huvudet. De exploderar när man minst anar det!” 

Orden tillskrivs brittiske författaren och litteraturpedagogen Aidan Chambers, som är en stor inspiratör när det handlar om läsfrämjande för barn.

Pisa-rapporten – om svenska elevers bristande läsförståelse – må ha kommit som en chock för politiker och skolfolk. Vi är många som visserligen var bedrövade, men inte särskilt överraskade.

Min skolgång är jämnårig med enhetsskolan, den nioåriga grundskola som infördes 1962. De första åren noterades förmodligen ingen större skillnad; vi stod på rad utanför klassrummet före lektionen, fick anteckningsböcker med lärarens noteringar som föräldrarna skulle ta del av, inledde skoldagen med tramporgel och morgonpsalm. Jag kan flera av dem fortfarande…

Men när vi 1968 nådde högstadiet slog förändringen till med full kraft. I ämnet svenska hade klassen stormöte – och röstade bort grammatiken!

Så jag blev inte förvånad över kunskapsfallet i Pisa-rapporten.

Chockad blev jag däremot när flera aktörer, bl a Läsrörelsen och författaren Martin Widmark, larmade om att allt färre föräldrar läser högt för sina barn.

Förändringen är anmärkningsvärd: år 2003 läste 74 procent av föräldrarna dagligen för sina barn, den siffran var tolv år senare nere på 35 procent. En halvering på tolv år!! Nu ska man visserligen vara försiktig med statistik, det kan ju finnas många föräldrar som läser mycket för sina barn, om än inte varje dag. Men den negativa trenden är tydlig.

Naturligtvis spelar detta roll för hur väl – eller illa – skolan lyckas med att få barnen att knäcka läs-koden och framför allt förstå vad de läser. Och det är här det brister.

Det innebär t ex att en 15-årig pojke förvisso kan läsa upp ett längre stycke text, men inte alltid förklara vad han läst. Han har inte synonymer för de ord han uttalat och förstår kanske inte ens orden. All kraft har gått åt till koncentration på själva läsandet.

Eftersom läsning är en färdighet, den kräver alltså träning, och många barn inte får denna träning så har de heller ingen läs-kondition. Enligt hjärnforskaren Martin Ingvar behöver var och en läsa minst 40 km löpande text (en ordinär vuxenbok har ca 4 km text) för att bli en automatiserad läsare och framför allt, finna nöje i läsandet!

Jag kontaktar författaren Martin Widmark, som flera år i rad varit den mest utlånade barn-och ungdomsförfattaren på våra bibliotek Han menar att en viktig förklaring till försämringen är att spontanitetsläsningen har försvunnit.

– Du kommer kanske ihåg, säger han, att när man fick en stund över så läste man. Den där stunden används idag till annat än att läsa en bok. Vi kommer med andra ord inte upp i den ”mängd” läsning som krävs för att vi ska bli goda läsare.

Han är därmed också inne på betydelsen av läs-kondition.

Läsande är inte bara viktigt för att klara skolan. Den som har ett bra ordförråd och lätt att uttrycka sig blir också en mer aktiv samhällsmedborgare. Läsandet är därmed en demokrati-aktivitet – och naturligtvis ett sätt att göra livet roligare.

Sverige har EU:s mest kulturaktiva befolkning (sic) och biblioteken är högt uppskattade kulturinstitutioner, även om boklånen bland vuxna minskat på senare år. Men vi köper fortfarande mycket böcker – inte minst barn- och ungdomsböcker – och allt fler upptäcker ljud- och e-böcker.

Så, hur kan det då komma sig att våra barn läser allt mindre och därmed allt sämre? Sannolikt är vuxnas bristande engagemang en orsak. Så mycket annat verkar inkräkta också på vår fritid, men det duger inte.

Föräldrar, mor-och farföräldrar, syskon, fastrar, mostrar, morbröder, farbröder, grannar – och alla andra: plocka fram en bokhög och ta chansen till nära kontakt med ett barn och kanske viktigast av allt; prata om det ni läst! För barnets skull, för er egen skull och för demokratins skull.

Några bra böcker att börja med, tips från barnboksförläggaren Annika Nasiell :

0-3 år:

Pom och Pim, Lena och Olof Landström

En anka är bra att ha, Isol

Knacka på! Anna-Clara Tidholm

Historien om någon, Åke Löfgren

Binta dansar, Eva Sussi

Vem är söt? Stina Wirsen

Bäbis arg, Ann Forslind

Ludde och alla djuren, Ulf Löfgren

3-6 år:

Gittan gömmer bort sej, Pija Lindenbaum

Hur gick det sen? Tove Jansson

Nu leker vi den fula ankungen, Barbro Lindgren

Jag vill hellre äta ett barn, Sylviane Donnio

Cirkusloppor på luffen, Lena Sjöberg

Det är en gris på dagis, Johanna Thydell

Jag vill ha min hatt, Jon Klassen

Kanel och Kanin, Ulf Stark

Bajskorv, Stephanie Blake

6-9 år:

Sagan om den lilla farbrorn, Barbro Lindgren

Jag, Lilly och resten av världen, Alexandra Maxeiner

Apstjärnan, Frida Nilsson

Lyckokakan, Kerstin Lundberg Hanh

Robin Hood, Mauri Kunnas

Den försvunna staden, Jo Salmson

Familjen Bliss magiska bageri, Kathryn Littlewood

Läskiga boken, Pernilla Stalfelt

Stora boken om Sandvargen, Åsa Lind

Var tionde dag försvinner ett språk

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

I begynnelsen var ordet. Så inleds Johannesevangeliet i Bibeln. Om det var så vet vi inte.

I begynnelsen var kanske sången, nynnandet, musiken.  Som ett sätt att skapa gemenskap och god samvaro. För bara några år sedan fann arkeologer i Tyskland ett 35 000 år gammalt gamben, som använts som flöjt och som fortfarande går att locka toner ur. Tanken svindlar.

Eller var det dansen som kom först? När människan försökt förstå naturens fenomen; regn, sol, liv och död. Religiösa danser sägs vara lika ursprungliga som mänsklig samvaro.

Grottmålningarna i södra Frankrike, med jaktmotiv men också abstrakt konst, är 20-30 000 år gamla.

Så fort hon fått lite tid över verkar människan alltid ha skapat. Varför? Troligen för att hon mått bra av det.

Så var det detta med orden, ordet. På vår sommarö, Käringön i Bohuslän, finns en gammal fiskestuga som idag upphöjts till hembygdsmuseum. Stugan är en av landets flera tusen ideellt drivna arbetslivsmuséer som berättar vårt folks och arbetets historia.

Här visas på somrarna upp fiskeredskap som under långa tider var grunden för öbornas försörjning och överlevnad. Dessa redskap har sina givna namn. Självklart. Men allt färre vet idag vad dessa redskap kallades, än mindre hur de användes.

Vad spelar det för roll? Vi klarar oss bra ändå, eller hur? Men, en dimension har försvunnit. Band till dem som fanns här före oss, de som grundade livet på ön. Vem vet egentligen vad vi förlorar när vi inte länge förstår hur livet levdes här och då?

Idag finns ca 7 000 språk på jorden. Många är små och talas bara av ett fåtal. Förändringen går snabbt. Enligt Peter Englund i Svenska Akademien försvinner i snitt ett språk var tionde dag. Spelar det någon roll? Kan vi inte alla bara tala engelska? Det vore väl praktiskt.

Jo, språket spelar roll. Ett måhända udda exempel är att det troligen finns ett samband mellan språk och biologisk mångfald. De platser där de flesta av dessa små språk talas, är samtidigt de biologiskt mest värdefulla områdena på jorden. När befolkningen försvinner, urbaniseras, när språket och kulturen försvinner, går också kunskaper förlorade. Och då hotas olika djur- och växtarter. Om detta har man nu börjat forska, det är bra.

1799 fann Napoleons soldater och medföljande vetenskapsmän en stenplatta i Egypten som kom att kallas Rosette-stenen efter staden Rosette.  Stenen som i dag finns på British Museum i London är ristad med ca 5 000 år gamla hieroglyfer, de forntida egyptiernas bildskrift.

Först 1822 lyckades en fransman, Champollion, med det som så många försökt i över två decennier, att knäcka koden och tyda hieroglyferna. Därmed blev det möjligt att förstå inskrifterna i gravkammare och på monument. Språket blev levande igen – och historien begriplig.

Hur är det då här hemma, i Sverige? För över tio år sedan larmades om skolbarns försämrade läsförståelse. Barnen knäcker läskoden, det är inte där problemet ligger. Men de får inte tillräcklig lästräning, ingen läs-kondition. Då blir det jobbigt att läsa. Och det som är jobbigt hoppar man gärna över. Men spelar det någon roll? Barnen kan ju så mycket som man inte kunde förr.

Jo, jag tror att det spelar roll. Språket, även teckenspråket, ger dräkt till tankar, drömmar, åsikter. Vårt barnbarn Hugo är nyss fyllda fyra år. Han har erövrat språket. Redan tidigt upprepade han ord, smakade på dem, försökte använda dem. Han har tur, hans föräldrar pratar mycket och läser sagor för honom, varje dag. Böcker, med ord och bilder, gör hans värld större och mer begriplig.

Hugo får ett språk. Det får de flesta i Sverige, men inte alla. Vad händer med ett barn som inte har ett utvecklat språk? Jo, det tystnar. Tar kanske till våld, knytnävar, i frustration över att inte kunna nå ut, över att vara fånge i sin egen kropp.

Vi månar om våra barn, kanske mer än någon generation före oss. Varför är det då allt färre föräldrar som läser högt för sina barn? Handlar det om brist på tid? Nej. Brist på bra böcker? Nej, böcker har aldrig varit så lätt tillgängliga som idag och bokutgivningen är mer omfattande än någonsin, i synnerhet för barn och unga.

Språket ger dräkt till tankar, drömmar och åsikter.  Det gör oss till människor, med möjlighet att förstå livet bakåt – och ändå leva det framåt.

Bibeln har rätt, i begynnelsen var ordet.

PS

För övrigt tycker jag det borde vara självklart att svenskt medborgarskap kräver kunskaper i svenska språket.