Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

”Det här är ju patetiskt”! utbrast vår son när han öppnade ett av de höga skåpen i köket hemma.

Maken och jag tittade på de överfyllda hyllorna; ärvda koppar, fat, silverskedar, finglas, ljusstakar, skålar…

Sonen öppnade nästa köksskåp, där den vackra blommiga bröllopsservisen i 24 delar fyllde hylla på hylla, …”och se här, VEM ska ta hand om allt detta?”

Vi tittade på varandra, maken och jag, och kände intuitivt att det inte var på plats att påminna om de ytterligare två serviser som låg nedpackade i källaren. Eller alla glas. Annat arvegods.

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

Ta bort alla socialbidrag från friska människor och avskaffa begreppet ”svartjobb”. Bidrag tar bort kreativiteten hos människor, tar bort deras stolthet. Låt människor jobba… låt dem sälja bröd på gatan på nätterna, städa, måla eller vad de nu gör. När jag var ny i Sverige var det fult att lyfta socialbidrag, det sågs som en sista utväg. Nu hör jag många säga ”Varför ska jag jobba när jag får lika mycket för att låta bli”.

Så säger Hadi, som kom till Sverige från Iran på 1970-talet, i en bok som historikern Mauricio Rojas och jag skrev tillsammans för snart tjugo år sedan. Vi ville undersöka styrkan som kan finnas i dubbla identiteter; att vara svensk och turk, svensk och chilenare, svensk och iranier.

I dessa tider känns det naturligt att plocka fram boken ”Svenska främlingar”(Gedins förlag). Hur såg vi på integrationsfrågan, då?

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

Det har snart gått tio år sedan myndigheterna uppmärksammade att det kom ensamma ungdomar – ibland till och med barn – till Sverige. Sedan dess har antalet ökat oavbrutet och kommunerna letar desperat boenden och familjer som kan hysa dem.

I år väntas uppemot 30 000 – 40 000 ungdomar komma hit utan sällskap av sina familjer. Hur det blir nästa år vet vi ännu inte, men sannolikt fortsätter det att strömma in ensamkommande. Grovt uppskattat är åtminstone 80 procent av dem pojkar och unga män.  (Därtill har vi den stora gruppen nyanlända, ca 150 000 vuxna, där majoriteten också är män.)

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

På 1970-talet, när jag funderade på vad jag skulle ”bli”, läste jag först olika kurser på universitetet. En härlig och kravlös tid på många sätt. Kravlös i meningen att studierna i sig inte var särskilt pressande, att få av oss någonsin tvivlade på att utbildning ändå skulle löna sig och att vi givetvis skulle kunna få bra jobb.

Jämställdhet var självklart i 70-talets politiska kontext, Grupp 8 var högaktiva, men på universitetsnivå fanns inte mycket som andades ”feminism”. Kursen Kvinnor och politik, under ledning av Maud Eduards, kändes därför som gjuten.

”Ensam kvinna är bara slav – tusen kvinnor kan ställa krav”! Jo, jag var också ute och skanderade även om min moderatknapp på jackan väckte mer fientliga än nyfikna blickar i denna värld av Mahjongklädda knytnävs-aktivister.

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

”Höjda skatter som slår mot medelklassen” var rubriken häromdagen på en kritisk artikel i DNs ekonomibilaga, där Johan Schück kommenterade regeringens budget. I kulturbilagan skulle en motsvarande rubrik kunnat lyda ”Höjda skatter som slår mot kulturen!” Men det kommer troligen aldrig att hända, hur sann utsagan än är.

För i kulturkretsar omhuldas fortfarande föreställningen att kulturen är ett samhälleligt åtagande, att kommersialisering är av ondo, att höjda offentliga bidrag är en förutsättning för fritt skapande och ett rikt kulturliv samt att omfördelningar inom kulturbudgeten är synonyma med ”slakt” och ”nedläggningar” av de verksamheter som kan få sänkta bidrag. De som får mer pengar ligger lågt för att inte i onödan väcka avund.

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

Jag ska inte ge mig på att recensera Fredrik Reinfeldts bok ”Halvvägs”. Det har redan många andra gjort, somliga onödigt grinigt.

Men det finns en passage han beskriver som jag känner igen mig själv – och andra – i. Ett diskussionsämne som, när det kommer upp, verkar irritera journalister något alldeles kopiöst och vars existens ibland till och med förnekas. Det gäller mediedreven.

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

Kvinnor läser mer än män och högutbildade mer än lågutbildade. Detta står sig fortfarande och ska man tro Mediebarometern är våra läsvanor tämligen stabila, år efter år. Drygt en av tre svenskar mellan 9 och 79 år läser i en bok en genomsnittlig dag, vilket placerar oss i Europa-toppen. Men all ny teknik till trots domineras läsandet av den tryckta boken.

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

Vid ingången till 2000-talet var jag ledamot av kommunfullmäktige i Stockholm och drev på för att staden skulle stödja bildandet av en ”förmedlingsbyrå” för volontärarbete. Idén var inte ursprungligen min, utan en socialdemokratisk ledamots, Göran Dahlstrand. Men vi delade samma vision.

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

Redan 1970, som tonåring, blev jag medlem i Moderata Ungdomsförbundet i en tid när alternativen var tydliga. Rött stod mot blått och det gick en hårt bevakad mur genom Europa. Friskolor existerade egentligen inte, endast staten fick sända i etermedia, skattetrycket närmade sig 80 procent, det ställdes krav på ”gemensamt ägande” av flertalet näringar. De fackliga organisationerna hade tolkningsföreträde.