Var nyheterna bättre förr? Lena Adelsohn Liljeroth funderar över tidsandan och tar professorn i medie- och kommunikationsvetenskap Jesper Strömbäck till sin hjälp.

”Lena, tror du man kan bli sjuk av tidsandan?”

Denna stillsamma undran kom från framlidne Bo Holmberg, tidigare landshövding och kommunminister (s), gift med utrikesminister Anna Lindh, som vid den här tidpunkten fortfarande levde.

Bo och jag satt bredvid varandra efter en glad middag och njöt förmodligen varsin konjak. Jag minns inte vad jag svarade – men hans fråga stannade som ett eko inom mig. Kan man bli sjuk av tidsandan? Och vad är i så fall tidsandan?

Jag har en ung närstående släkting, som för flera år sedan valde bort dagsnyheterna.

Hen är en intellektuell person, men vägrar börja sin dag med alla de ord som väller över oss ur radion, morgon-TVn eller –tidningarna. Om larmrapporter, konflikter, olyckor, kriser, krigshärdar, mord, splittring, misshandel, bränder, gängkriminalitet, naturkatastrofer, självmordsbombare…

Är detta tidsandan? I så fall håller jag med Bo Holmberg, det gör oss sannolikt sjuka att leva i en värld som så totalt domineras av negativa nyheter.

Samtidigt stämmer det inte med de erfarenheter flertalet av oss faktiskt har. Det är visserligen ingen nyhet – det vet jag som utbildad journalist – att mjölken levereras till butikerna varje dag, att tågen går i tid (nåja…!) att människor varje dag är vänliga och gör varandra tjänster utan att få betalt för dem. Så ser ju världen också ut!

En period ”roade” jag mig med att ur morgonbladen klippa positiva artiklar, nyheter som visade att världen faktiskt blev bättre, inte sämre. Men det var så deprimerande att varje morgon se den tunna högen som knappt växte, i alla fall inte märkbart.

Samtidigt förstår vi att det hela tiden kommer nya medicinska, tekniska, psykologiska och andra vetenskapliga rön som botar allt fler sjukdomar, renar vatten, finner nya former för konflikthantering och lär oss mer om de ca 500 miljarder galaxer som sannolikt existerar vid sidan av vår Vintergata.

Var det annorlunda förr? Har nyhetsförmedlingen blivit allt mer negativ?

Jag ringde Jesper Strömbäck, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Jesper var därtill huvudsekreterare i Alliansregeringens Framtidskommission.

– Nej, det har sannolikt inte blivit värre, det har alltid varit fokus på negativa nyheter. Men därtill kommer vi bättre ihåg negativa nyheter, än positiva.

Professorn förklarar detta från ett evolutionärt perspektiv, att vi behöver vara på vår vakt och därför söker efter varningstecken!

– Det finns för lite forskning som går över långa tidsperioder, men nyhetsrapporteringen i samband med den ekonomiska krisen och krigen på Balkan i början av 1990-talet var sannolikt mer negativ än under slutet på detta decennium när IT-branschen var het och den nya ekonomin diskuterades. Så det kan skifta över åren, men vi upplever nog till mans att det var bättre förr även om det inte var så.

– Medielandskapet förändras snabbt nu och klyftan mellan nyhetssökare och nyhetsundvikare ökar över tid, och framförallt ökar andelen nyhetsundvikare. Det är också skillnad i mediekonsumtion mellan hög- och lågutbildade som inte primärt har med ekonomin att göra.

– Många tycker att de får tillräckligt med information genom mobilen och väljer bort traditionella medier. Normen att man ska följa med vad som händer har också försvagats, det går heller inte, vi tvingas vara mer selektiva. Så ser livet ut idag.

Hur gör du själv?

– Jag läser Dagens Nyheter på morgonen, det ger mig tillräckligt för att fånga upp det senaste. Sedan följer jag nyheterna via nätet och sociala medier. Etermedierna har jag däremot nästan helt valt bort, om det inte är något särskilt. Men det beror mer på tidsbrist än på att nyheterna är negativa, skrattar han.

Så långt professor Strömbäck. Nej, det går inte att stänga av världen utanför. Var och en får hitta sin egen strategi för att hålla sig frisk – och informerad.

Min unge släkting arbetade ett par år på resande fot i Sverige och konstaterade att lokalpressen tydligt skilde sig från rikspressen. ”Där kunde grannens återfunna katt vara värd en nyhetsartikel. Det verkade också vara viktigt att framhålla den egna ortens förträfflighet och det gjorde också dessa tidningar roligare att läsa.”

Själv inleder jag sedan ett halvår tillbaka mina morgnar med att lyssna på klassisk musik och läsa ett stycke ur någon historisk bok, för tillfället Katarina Harrison Lindbergs och Dick Harrisons ”101 föremål ur Sveriges historia” (Norstedts).

Först därefter är jag redo att möta omvärlden – P1 och morgontidningen. En tid till.