I världen utanför pågår en medicinsk katastrof vi inte har skådat sedan spanska sjukan under åren 1918 – 20 infekterade 500 miljoner människor, runt en fjärdedel av jordens dåvarande befolkning, och tog livet av runt 50 miljoner. Samtidigt är den globala ekonomin till följd av allt mer desperata försök att bromsa smittspridningen på väg in i en recession som kan bli jämförbar med den stora depressionen 1929 – 33. Men detta är i världen utanför.

Mitt i det nattsvarta pandemiska mörkret finns ett litet, flämtande ljus. Det förkunnar inte bara att det kommer en dag då mardrömmen är över.

Än viktigare är att det tänder ett hopp om att vi när den dagen kommer kanske kan vara redo att resolut ta itu med alla de fundamentala problem som kan härledas till en ohämmad expansion av verksamheter som tillfredsställer den politiskt korrekta klassens behov men inte har någon uppenbar relevans för medborgarnas trygghet och välbefinnande.

Det kanske allra mest skrämmande med coronaviruset är att utbrottet i ett slag har blottlagt hur djupt rötan i svensk politik och i svensk offentlig förvaltning har gått. Det har länge varit diffust bekant att begrepp som ”krisberedskap” och ”krishantering” saknar egentlig relevans, för den verklighet våra politiker så uppenbart känner sig allt mindre intresserade av att hantera. Politikens orala inkontinens har nått sådan kraft att varje tanke på att man kanske skulle göra något praktiskt effektivt kommer att sköljas bort.

OPINION Den svenska socialdemokratins allt djupare kris kan, som många redan påpekat, inte enbart förklaras av bristande ledarskap. Det finns ett tydligt europeiskt mönster av att socialdemokratiska partier haft svårt att anpassa både ideologi och politik till ett läge där arbetarklassen inte längre fyller samma roll som i partiernas barndom och starka tillväxt. Samtidigt kan inte förnekas att det svenska fallet har tydliga särdrag av just undermåligt ledarskap, av en allt tydligare oförmåga att förklara vad partiet har för vision – utöver att sitta vid makten för maktens egen skull.

OPINION Det politiska landskapet i Sverige förändras nu i rask takt. Den vision av framtiden som målades upp när ”januaripartierna” slöt sin skandalösa pakt, om att de facto sätta den svenska demokratin ur spel, är på väg att ersättas av sin motsats. Makten i Sveriges Riksdag glider över i händerna på en ohelig allians mellan Vänsterpartiet och Moderaterna, påhejad och understödd av Sverigedemokraterna.

Stefan Hedlund

Centerledaren Annie Lööf har under det senaste året varit föremål för tidvis mycket skarp kritik. De förmodade drivkrafterna bakom hennes uppträdande under den utdragna regeringsbildningen har uppfattats som så fullständigt egocentrerade, och konsekvenserna för svensk politisk utveckling som så fullständigt förödande, att det för många kan ha upplevts som helt motiverat att ta till även mycket skarpa ord.

Stefan Hedlund

Grundtanken bakom ”public service” är en i sig vällovlig vision. Offentligt finansierad radio och television förfaller inte till att göra program vars huvudsakliga strävan är att maximera antalet lyssnare och tittare, genom att tilltala ytliga och ibland tämligen vulgära intressen. Dess icke-kommersiella utbud präglas i stället av seriös opartisk nyhetsförmedling, av fördjupande debattprogram som bjuder in seriösa företrädare för olika samhällsintressen, samt av hård bevakning av den offentliga maktens företrädare.

Stefan Hedlund

Om civilminister Ardalan Shekarabi må man tycka vad man vill. Det finns säkert många som känner betydande frustration över att han med sitt förflutna som illegal invandrare, och sitt fusk med pengar från SSU, faktiskt har lyckats bli statsråd i Sveriges regering. Ingen kan dock neka till att han har ett mycket känsligt väderkorn. Hans utspel härförleden på sociala medier, om behovet av en skärpt migrationspolitik, kan svårligen ses som annat än första steget på en väg mot att själv ta över makten. Tyvärr finns mycket som pekar på att det kan lyckas.

Stefan Hedlund

I diskussionerna kring den accelererande svenska gängkriminaliteten finns en sanning som sällan får den uppmärksamhet den förtjänar, nämligen den som säger att staten alltid är starkast. Den sicilianska maffian är ett utmärkt exempel. När Benito Mussolini kom till makten lyckades han genom att mobilisera den fascistiska statens fulla våldspotential faktiskt helt utplåna den organiserade brottsligheten.

Stefan Hedlund

Vi närmar oss nu ettårsdagen av ett av de viktigaste riksdagsvalen i modern svensk historia. I september 2018 ställdes det svenska folket inför ett vägskäl där alternativen var mycket tydliga. I ena riktningen låg ett fortsatt fokus på det kollektiva vansinne som kommit att kallas identitetspolitik, med tillhörande migrationsströmmar och misslyckad integration, tilltagande gängvåld och ett rättsväsen i förfall, dysfunktionella skolor och gravt underbemannade sjukhus, radikalt urholkad kommunal ekonomi, samt växande ambitioner från statsmakten att möta ”utmaningar” med brännmärkning av motståndare och växande censur.

Stefan Hedlund

Föreliggande text är en dystopi, en negativ vision av ett samhälle som ännu inte finns, men som kanske kan komma att växa fram. Den förmedlar en hypotetisk ögonblicksbild från det lilla landet Lööfenia, dagen efter ett nationellt val där Värdegrundspartiet, en allians av alla självutnämnt goda människor, har vunnit en förkrossande seger.

Stefan Hedlund

När Sovjetunionen kollapsade var det lätt att förledas att tro att detta även skulle leda till en kollaps för kommunismen, och för det sovjetiska samhällssystemet. Under några berusande år såg det också ut att faktiskt kunna bli så. Kommunistiska regimer föll som käglor. En del började tro att liberalismen hade triumferat och att vi hade nått historiens slut. Tre decennier senare tvingas vi konstatera att detta var en from men föga realistisk förhoppning.

Stefan Hedlund

Terrorsekten ”Islamiska Statens” uppgång och fall har erbjudit intressanta inblickar i den svenska vänsterns djupt rotade vurm för blodsudlade totalitära regimer. Det tycks finnas en alldeles speciell dragningskraft som gör att hårdföra revolutionärer, terrorister och folkmördare kringgärdas av ett romantiskt skimmer, vilket i sin tur gör att de mest bestialiska vidrigheter alltid både kan och måste förstås och förklaras.

Stefan Hedlund

Statsminister Stefan Löfven är på väg att skriva in sig i historieböckerna som den som förvandlade svensk politik till ett drängslagsmål i gödselstacken. I normalt fungerande demokratier brukar vinnaren i en politisk strid inleda sitt maktinnehav med att räcka ut en hand till den förlorande sidan. Demokratins kultur anses kräva att en ny president, eller statsminister, skall sträva efter att vara hela folkets ledare och att söka överbrygga.

Stefan Hedlund

På valnatten den 9 september 2018 stod Stefan Löfven inför det sannolikt mest avgörande beslutet i sin politiska karriär. Han kunde, likt Fredrik Reinfeldt, ha förklarat sin och regeringens avgång. Han kunde därmed ha överlåtit åt Riksdagen att förutsättningslöst söka en ny regeringsbildare, samt åt det socialdemokratiska partiet att söka en ny kurs och en ny identitet. Efter att partiet hade lidit det största valnederlaget sedan rösträtten infördes kunde detta tett sig som ett naturligt val.

Stefan Hedlund

Riksdagsvalet i september 2018 uppfattades av många som ett verkligt ödesval. Det var då väljarna skulle få möjlighet att ta ställning till om vårt land skulle ges en chans att återgå till det som i våra nordiska grannländer uppfattats som normal politik, eller om vi skulle tvingas allt längre ned i det moras som kommit att kallas identitetspolitik. Nu vet vi hur det gick.

Stefan Hedlund

Oavsett hur det till slut går för Annie Lööf, kan redan nu konstateras att hon har skrivit in sig i svensk politisk historia, och det med eftertryck. Den skada hennes extremt narcissistiska spel om makten har vållat allmänhetens tilltro till det svenska politiska systemet är av sådan kaliber att det ligger nära till hands att tala om bibliska proportioner.

Hon har egenhändigt orkestrerat den mest bisarra regeringsbildningsprocess landet någonsin har skådat – från att avsätta Stefan Löfven till att tillsätta Stefan Löfven, via allehanda falskt klingade piruetter om att ”jag vill ha en alliansregering”.

Hon har effektivt gjort slut på många år av framgångsrikt borgerligt allianssamarbete, och i denna process samtidigt lurat sin knähund, Jan Björklund, in i ett vågspel om makten vars slut kan bli att Liberalerna tvingas bort från Riksdagen, ut på en politisk ökenvandring man sannolikt aldrig skulle komma att återvända från.

Hon har krattat manegen för Jonas Sjöstedt att vitalisera och mobilisera landets av väljarna marginaliserade vänsterkrafter, där inräknat en del av socialdemokratin, till en kraftfull ideologisk kampanj emot regeringsalliansens högersväng, detta efter ett val som resulterat i en bastant borgerlig majoritet i Sveriges Riksdag.

Stefan Hedlund

I början av december förra året publicerade jag på Det Goda Samhället en text med den medvetet provocerande titeln ”Oskulden i horhuset”. Det politiska läget i landet präglades då ännu av osäkerhet om huruvida vi faktiskt skulle få en ny regering, och om vem som i så fall skulle tillåtas leda denna regering, eller om det skulle gå till extra val.

Min poäng med ordvalet var att placera i fokus det uppenbart orimliga i att ett litet parti, Centerpartiet, som i valet endast fått 8,6 procent av rösterna, månad efter månad kunde tillåtas att hålla hela den demokratiska processen som gisslan, i en ambition att förverkliga partiledarens, den självförhärligande nyliberala centerextremisten Annie Lööfs, tydliga besatthet av att själv få bilda regering.

Jag menade, och menar fortfarande, att det finns mycket god anledning att överväga en ändring i grundlagen, så att riksdagens talman i fall av liknande obstruktion ges utökade möjligheter – och skyldigheter – att snabbt driva processen till ett extra val. Teoretiskt sett kunde ju faktiskt Lööf ha fortsatt sin obstruktion ända fram till nästa ordinarie val!

Det kan förvisso invändas att talmannen redan har befogenheter att hindra sådana spel, men erfarenheterna av talman Anders Norléns valhänta sätt att vika ned sig inför varje nytt utspel om krav på utökad tid visar att här behövs tydligare skrivningar. Det måste göras klart att talmannen faktiskt har ett ansvar för att landet inom rimlig tid efter ett val kan ges en regering, och att uppenbar obstruktion av den politiska processen inte kan accepteras.

Stefan Hedlund

Spelet kring försöken att bilda regering når ständigt nya lågvattenmärken. Efter att först ha fällt statsminister Stefan Löfven i en misstroendeomröstning, valde Riksdagen att rösta nej till Ulf Kristersson som regeringsbildare, bara för att kort tid därefter rösta ja till Kristerssons budgetreservation, och att endast dagar senare rösta nej till Löfven som regeringsbildare. Att hänföra till detta som rent och skärt apspel torde inte vara någon överdrift. Många skulle nog föredra grövre epitet.

Politiska kommentatorer brukar hänvisa till att bollen ligger hos Centerpartiet och Liberalerna gemensamt. Inget kunde vara mera missvisande. En enkel blick på den ”matematik” som haft så stort inflytande över processen ger vid handa att det finns två huvudsakliga alternativ. Till vänster finns den ”rödgröna röran”, som samlar 144 mandat. Till höger finns spillrorna av det som en gång kallades ”Alliansen”, alltså Moderaterna och Kristdemokraterna, som tillsammans med Sverigedemokraterna samlar 154 mandat.

Med sina 31 mandat har Centerpartiet blivit vågmästare mellan dessa block. Utan Annie Lööfs godkännande kan ingen regering bildas. Liberalernas 20 mandat är däremot i sak irrelevanta. Om Jan Björklund väljer att rösta med sina gamla vänner blir det, tillsammans med SD, bara 174 mandat. Om han väljer att stödja de rödgröna blir det ännu färre – blott 164 mandat. Den uppenbara sanning som stått klar ända sedan valet i september är att Liberalernas enda roll är erbjuda informellt politiskt stöd åt Centerpartiet. Något aktivt inflytande över hur de andra partierna uppträder kan man inte räkna med, utöver att skapa frustation och vrede.

Stefan Hedlund

Den nyliberala centerextremisten Annie Lööf har nu hållit landet som gisslan i tre månader, och det är svårt att tänka sig annat än att hon njuter i fulla drag. Likt en sittdemonstrant i en tungt trafikerad vägkorsning ser hon till att ingen kan passera, innan hon fått sin vilja igenom. De kostnader hon åsamkar samhällsapparaten tycks lämna henne totalt oberörd. Samma gäller den våg av förakt hon manar fram gentemot det politiska system som visat sig vara så totalt oförmöget att släpa henne åt sidan, så att landet åter kan regeras.

Den lööfska egotrippen saknar varje form av motsvarighet i svensk politisk historia. När vi väl åter får en fungerande regering borde det vara dags för de folkvalda att allvarligt överväga en grundlagsreform, så att denna form av obstruktion av den demokratiska processen aldrig mer kan upprepas.

Det borde vara helt glasklart att Riksdagens talman, som är landets högsta valda ämbetsman, antingen borde ges befogenheter att i en situation där ingen partiledare visar vilja att bidra till regeringsbildning antingen direkt utlysa extra val eller ingripa för att tvinga fram fyra snabba omröstningar som med automatik leder till extra val.

Under rådande ordning är det ju faktiskt teoretiskt möjligt för Lööf (och knähunden major Björklund) att fortsätta med sitt apspel fram till nästa ordinarie val. Det kan bara inte vara rimligt att en enstaka maktberusad politiker som råkar hamna i vågmästarställning skall kunna missbruka denna ställning på det vis som nu skett. Kanske en grundlagsändring skulle kunna kallas ”Lex Lööf”, så att hon trots allt lyckas skriva in sig i svensk politisk historia – om än som ett djupt avskräckande exempel.

Stefan Hedlund

I början av december håller det tyska kristdemokratiska partiet partidagar i Hamburg. Huvudfrågan kommer att bli att finna en efterträdare till förbundskansler Angela Merkel, som i slutet av oktober förklarade att hon inte avser att ställa upp till omval som partiordförande. Även om hon ännu avser att sitta kvar som förbundskansler, kommer detta att markera slutet för eran Merkel i tysk – och europeisk – politik.

Hennes beslut präglades med all säkerhet av en insikt om att risken att förlora en omröstning var alltför stor. Den regering hon leder är nu så illa sargad av inre konflikter att den sedan länge har passerat sitt bäst före datum. Lantdagsvalen i Bayern och Hessen visade tydligt att väljarna på bred front vill ha förnyelse, vilket manifesterades i kraftigt ökat stöd för partier till höger och vänster. Sannolikheten för att Merkel skall lyckas sitta kvar som förbundskansler till mandatperiodens slut får nog betraktas som på gränsen till obefintlig.

Även för svensk del finns här viktiga slutsatser att dra. Svenska politiker och proffstyckare har sedan länge omhuldat en hjältebild av Merkel. Hon har hyllats inte bara för sitt moraliska ställningstagande i att öppna Europa för en massiv våg av migranter, varav mycket få, liksom i Sverige, har visat sig vara flyktingar med godtagbara asylskäl. Hon har också presenterats som den ledande kraften i europeisk politik, och som den enda garanten för att kriget i Ukraina skall kunna bringas till ett slut.

Stefan Hedlund

Så har då det till synes otänkbara skett i svensk politik. Två borgerliga partier har i Riksdagen aktivt röstat emot en borgerlig statsminister. Tydligare kunde det inte visas vilket enormt inflytande Sverigedemokraterna har fått. Socialdemokraternas klassiska gliring om ”borgerlig splittring” kommer nu återigen att dominera svensk politik, och sannolikt även vara en valvinnare för rödgröna regeringsalternativ.

Att detta kan ske i en situation då Sveriges riksdag har en historiskt stor icke-socialistisk majoritet kan för många allmänborgerliga väljare framstå som fullständigt obegripligt. Det är också symptomatiskt att förtroendet för samtliga fyra allianspartiers ledare rasar – för Jan Björlund med hela tio procentenheter i Demoskop.

Det krävs dock inte mycket eftertanke för att begripa hur det politiska spelet har kunnat drivas till detta utfall. Nyckeln ligger i att valresultatet har placerat den nyliberala centerextremisten Annie Lööf i en drömposition, där hon kunnat ta hela landet som gisslan.

I sitt iskallt cyniska spel om den egna makten uppträder hon nu som ledare för en sittdemonstration i en tungt trafikerad gatukorsning. Oavsett vilka konsekvenserna blir för trafiken vägrar hen att flytta på sig innan hen har fått sin vilja igenom – och det som krävs för att hen skall flytta på sig är att hen får bli statsminister.

Stefan Hedlund

”Upp flyga orden, tanken stilla står. Ord utan tanke himlen aldrig når”. När man begrundar den svenska feminismens utveckling ligger det nära till hands att minnas dessa odödliga ord, från Shakespeares Hamlet. Svenska radikalfeminister besitter en häpnadsväckande förmåga till intellektuell förnyelse. Just som man trodde att dumhetens yttre gräns var nådd, är det något ljushuvud som presterar nya intellektuella stordåd.

Det senaste är krav på att kvinnans menstruation måste placeras i fokus för det offentliga samtalet. Att normalt funtade kvinnor, och icke-feministiska män, torde uppleva detta som både olustigt och oaptitligt tjänar säkert som en extra drivkraft, som en förment bekräftelse för aktivisterna av att den egna aktivismen är samhällsnyttig. Inom den offentliga sektorn finns också många radikalfeministiskt sinnade byråkrater som gärna spenderar våra gemensamma skattemedel på att befrämja feministiska dumheter – ju dummare desto bättre.

Således har resenärer i Stockholms tunnelbana blivit ofrivilligt utsatta för offentligt finansierad ”menskonst”, varmed förstås att även små barn tvingats beskåda ”installationer” av blodfläckade trosor. Samma skattemedel ställs också till förfogande för ”menscertifiering” av arbetsplatser, varmed förstås att menstruationen skall placeras i fokus för social samvaro på arbetsplatsen. Allt sker givetvis i syfte att ”tänja gränser”, varmed förstås att aktivisternas lyckorus tilltar med kvadraten på anständiga betraktares upprördhet.

Stefan Hedlund

I normalt fungerande länder, med normalt funtade politiker, utgörs politikens fundamentala drivkraft av en strävan efter att ta och behålla makten. Endast på detta vis kan politiska program och visioner omsättas i praktisk politik. När väljare lägger sin röst på ett visst politiskt parti, utgår man ifrån att detta parti också är redo att med all kraft söka genomföra det man lovat. Det brukar kallas demokrati.

I Sverige har dessa till synes enkla principer mycket effektivt satts ur spel. I Sverige handlar politik i allt mindre grad om de sakfrågor medborgarna förväntar sig att politiken skall hantera, såsom skatter, trygghet, välfärd, skola och så vidare. I Sverige har det politiska samtalet helt kommit att domineras av en tävlan mellan de etablerade politiska partierna om vem som kan visa störst avsky inför Sverigedemokraterna, ett parti som i det senaste valet faktiskt fick stöd av mer än en miljon väljare.

Det är snart inte möjligt att höra en enda politisk diskussion som INTE handlar om Sverigedemokraterna – detta samtidigt som alla etablerade politiska partier är överens om att Sverigedemokraterna måste hållas borta från varje form av inflytande.

Man hade förvisso kunnat nöja sig med att skratta åt denna absurda teater – om det inte hade varit så, att det pågående taskspeleriet kring bildande av en ny regering sannolikt kommer att omöjliggöra en ny budget och därmed i avsevärd grad fördröja synnerligen välbehövliga reformer. Landet åsamkas därmed stor skada.

Stefan Hedlund

Ett av de mest framträdande, för vissa kanske också förbryllande inslagen under den rödgröna regeringens onödigt långa regeringsinnehav var hur ofta och klämkäckt statsminister Stefan Löfven valde att stoltsera med att utgöra världens första feministiska regering.

Det kan förvisso tyckas att själva begreppet ”feminism” i sig är föga mer än ännu en innehållslös floskel, som det inte tjänar stort mycket till att bli upprörd över. Om framträdande manliga politiker och kulturpersonlighet upplever behov av att stärka sin status, och sina manliga egon, genom att kalla sig feminister så må det väl vara hänt. Så länge det bara rör sig om floskelmakeri är ingen större skada skedd.

Problemet med regeringen Löfvens feminism ligger i att floskelmakeriet kom att ligga till grund för regeringsmaktens utövande, på sätt som inte bara varit uppenbart skadliga för kvinnors långa och synnerligen rättfärdiga kamp för verklig jämställdhet. Man lyckade också bidra till att öka segregationen i det svenska samhället, genom att se mellan fingrarna med importerade muslimska patriarkala strukturer, och till att allvarligt försvåra uppväxten för små pojkar, genom att hylla och understödja allehanda ovetenskapligt genustrams.

Stefan Hedlund

Att valrörelser präglas av kaskader av floskler, inkonsistenser, övertalningsdefinitioner, halvsanningar och direkta lögner är förvisso inget nytt. När medlemmar av det politiska etablissemanget känner hur väljarna flåsar dem i nacken, frestas de ofta att plocka fram sina allra värsta sidor, och att känna större lojalitet sinsemellan än gentemot sina väljare. Detta sagt är jag nog inte ensam om att anse att det vi tvingats utstå sedan början av augusti går utöver det mesta av vad svensk politik hittills har kunnat prestera av osmakligt väljarförakt. I särklass mest upprörande är den närmast totala faktaresistens som präglat den offentliga diskussionen om främst migrationens kostnader och konsekvenser.

Trots att migrationen till Europa är en av vår tids stora ödesfrågor, trots att väljarna i land efter land har röstat fram regeringar som kräver betydande åtstramningar, trots att även Angela Merkel tvingats erkänna att migrationen är en fråga som kan leda till sammanbrott för den Europeiska Unionen, trots allt detta, eller kanske till följd av allt detta, har det svenska politiska etablissemanget framhärdat i ren och skär mytbildning om att allt är under kontroll.

Trots att Migrationsverket på sin egen hemsida regelbundet presenterar detaljerade prognoser om hur vi under kommande år har att se fram emot inte tio- utan snarare hundratusentals nya migranter, främst via familjeåterföreningar, har man lyckats upprätthålla myten om att vi har stramat åt inflödet.

Trots att vi enligt samma prognoser kommer att ta emot tre-fyra gånger fler migranter än våra nordiska grannländer sammanlagt, har man lyckats upprätthålla myten om att vår migrationspolitik har dragits ned till lägsta nivå inom EU.

Stefan Hedlund

Ett av många bestående minnen från de stora skogsbränderna kan dateras till den 20 juli, dagen då statsminister Stefan Löfven gjorde sitt första – hittills enda – uppträdande inför svenska folket. Efter att ha förklarat att läget var mycket allvarligt, vilket knappast var någon hemlighet, valde han att åter dra sig tillbaka till en talande tystnad. På en fråga från en journalist om hur han såg på oppositionens kritik mot regeringen för dess bristande beredskap svarade han lakoniskt att ”Jag bryr mig faktiskt inte”. Detta är oerhört, men inte förvånande.

När Stefan Löfven den 9 september har att möta den svenska valmanskåren kan se tillbaka på fyra år av väl dokumenterad oförmåga att styra landet. Han har slagit rekord inte bara genom att ådra sig sju prickningar i Riksdagens konstitutionsutskott. Han har även presiderat över säkerhetsskandalen på Transportstyrelsen, en av de i särklass värsta säkerhetsskandalerna i modern svensk historia, och han bär ansvar för den ökända ”gymnasieamnestin”, en av de värsta lagstiftningsskandalerna i modern svensk historia.

Genom hela den svenska migrationskrisen har han därtill utmärkt sig som en vingelpetter, vacklande mellan grötmyndiga uttalande om ”ordning och reda i flyktingpolitiken” och skandalösa eftergifter för asylaktivister. Den minnesgode kan fråga vad som hände med löftet om att 80 000 migranter utan asylskäl skulle utvisas.

Stefan Hedlund

Centerledaren Annie Lööf är på god väg att profilera sig som en av Sveriges ledande populistiska politiker. Hennes agerande ger inte bara prov på ett kompakt förakt för svensk rättstillämpning. Hennes uttalanden präglas också av en vägran att acceptera normala krav på logik och konsekvens. Allt som för tillfället kan förmodas vinna röster upphöjs i hennes självbild av kraftfull moralisk överlägenhet till klok och ansvarstagande politik.

Direkt parodiskt blir det när hon uttalar sig i frågan om regeringsbildning efter höstens riksdagsval. I ena andetaget säger hon sig vara redo att äta sin högra sko, hellre än att sätta sig i regering tillsammans med Stefan Löfven. (Ett betydande antal högerskor lär efter detta uttalande ha sänts från väljare till partikansliet.) I det andra tar hon minst lika kraftfullt avstånd från att sitta i en alliansregering som tar stöd av Sverigedemokraterna.

Då ingen vettig människa längre kan tro att något av de traditionella ”blocken” har några som helst förutsättningar att kunna bilda regering utan att just ta stöd av SD tvingas Lööf förklara sitt ställningstagande med fullständigt sanslösa krumbukter.

Stefan Hedlund

Torsdagen den 5 juli var Sverigedemokraternas dag i Almedalen. På morgonen intervjuades Jimmie Åkesson av Katherine Zimmerman från statsradions PK-redaktion. Trogen den agenda som genomsyrar hela det svenska komplexet av ”public service” var hennes ambition inte primärt att fördjupa lyssnarnas förståelse av Sverigedemokraternas agenda. Det gällde framför allt att söka locka Åkesson att säga något som skulle kunna användas till fortsatt demonisering av Sveriges näst största (snart kanske största) politiska parti.

Ett av de mest belysande inslagen i denna skattefinansierade uppvisning av politiskt korrekt agendajournalistik kom när Åkesson uppmanades att välja vem har föredrog – Tysklands förbundskansler Angela Merkel eller Ungerns premiärminister Viktor Orban. Uträkningen var självfallet att valet skulle falla på Orban, och att brunsmetningen av Sverigedemokraterna därmed skulle kunna ges nytt bränsle.

Medan Merkel länge har åtnjutit respekt som Europas ledande politiker, och en garant för europeisk sammanhållning, har Orban demoniserats som högerextrem nationalist. Åkesson valde också, efter viss vånda, att gå i den gillrade fällan. Med hänvisning till att han inte hade mycket till övers för Merkel, såg han sig tvingad att välja Orban. Ännu en seger för den svenska journalistik som kanske bäst borde benämnas ”public dis-service” – eller?