Fram till den 24 februari 2022 uppfattades Tyskland allmänt som Europas ledande nation. Landet har kontinentens största befolkning och dess klart största ekonomi. Under sina sexton år vid makten som förbundskansler lyckades Angela Merkel också inta en position som Europas ledande politiker. Hon ansågs vara garanten för att hålla samman EU och för att upprätthålla goda kontakter med Ryssland och med Vladimir Putin.
På morgonen den 24 februari 2022 hann den brutala verkligheten slutligen i kapp det flummiga svenska tramset. I takt med att bilder och reportage började skildra det helvete den ryska krigsmaskinen var uppställd för att åsamka det ukrainska folket, började insikter sprida sig om att detta helvete kommer att få konsekvenser även för vår del, konsekvenser landet är mycket illa rustat att möta. Även en hastig blick på Sveriges utveckling under de senaste två decennierna visar på ett samhälle vars politiker och offentliga myndigheter varit skrämmande oförmögna att agera i kris och under press.
Sammanbrottet i förhandlingarna om den svenska migrationspolitiken kom inte som någon större överraskning. Det grundproblem de politiska partierna inte lyckades komma runt är att politiken under mycket lång tid har präglats av total principlöshet. Avsaknaden av sammanhållande principer för en långsiktigt hållbar migration har givit upphov till två fundamentala problem, som sammantagna fått djupt olyckliga konsekvenser.
Den svenska hanteringen av coronapandemin har placerat vårt land på den internationella kartan, med ett genomslag som ingen PR-byrå ens torde kunnat drömma om.
Medan svenska politiker och myndigheter framhärdar i att uppmärksamheten präglas av ”nyfikenhet”, och till övervägande del är neutral, börjar det bli allt svårare att prata bort den ökande mängd av invektiv som framhåller Sverige som en ”parianation” och ett ”avskräckande exempel”.
När historien om den svenska coronakatastrofen skall skrivas måste berättelsen inledas med den förre statsepidemiologen Johan Giesecke. Det var hans frekventa uppträdanden i media som angav tonen. Hans budskap var mycket tydligt. Alla i hela världen skulle bli smittade och de flesta skulle inte ens märka av det. På en direkt fråga om vi svenskar kanske borde avboka sommarsemestrar i Europa, svarade han överlägset nekande. Till sommaren skulle alla länder ha samma smittspridning och resor skulle inte vara förknippade med problem. Att stänga ned samhället skulle bara skapa stora ekonomiska kostnader, helt i onödan.
Utrikesminister Ann Linde har nu tagit försvaret av den svenska coronakatastrofen till en helt ny nivå. I en intervju med tyska Deutsche Welle ger hon prov på en kombination av sådan arrogans och aggression att det nog inte bara är moderatledaren Ulf Kristersson som känt ett behov av att ta till orda. Alla som hyser minsta intresse av hur omvärlden ser på Sverige borde känna helig vrede över hur hon i sitt nitiska försvar för en mycket sjuk sak ställer vårt land vid den internationella skampålen.
Under sin tid som tid som statsminister har Stefan Löfven utvecklat en påfallande förkärlek för att med stort patos lägga ut texten kring hur han “tar ansvar för landet”. När han ställdes inför coronapandemin var det förvisso inte första gången han kallades upp till bevis, och befanns väga alltför lätt. Men det var första gången hans obefintliga politiska ledarskap skulle komma att bli till en bokstavlig fråga om liv och död – för tusentals svenskar.
Det fanns en tid när svenska myndigheter hade att tillse att för medborgarna viktiga funktioner såsom sjukvård, rättsväsen, kommunikationer och brandbekämpning kunde fungera väl, även i tider av stor belastning. Det var en tid då myndighetsutövning var kopplad till tjänstemannaansvar, och då nyckelordet för myndighetsföreträdares verksamhet var oväld. Idag har lyhördheten inför politiska signaler uppifrån blivit så stark att man på goda grunder kan fråga om det ens längre finns någon som förstår innebörden av detta begrepp.
Den allt djupare samhällskris som provocerats fram av coronaviruset har för svensk del fått ett antal avslöjande konsekvenser, som går utöver de rent medicinska och ekonomiska. Främst är att det blivit allt tydligare vilket extremt negativt inflytande allehanda vänsteraktivister har haft, och hur extremt skadlig den politiska korrektheten har varit för vårt land.
I världen utanför pågår en medicinsk katastrof vi inte har skådat sedan spanska sjukan under åren 1918 – 20 infekterade 500 miljoner människor, runt en fjärdedel av jordens dåvarande befolkning, och tog livet av runt 50 miljoner. Samtidigt är den globala ekonomin till följd av allt mer desperata försök att bromsa smittspridningen på väg in i en recession som kan bli jämförbar med den stora depressionen 1929 – 33. Men detta är i världen utanför.
Mitt i det nattsvarta pandemiska mörkret finns ett litet, flämtande ljus. Det förkunnar inte bara att det kommer en dag då mardrömmen är över.
Än viktigare är att det tänder ett hopp om att vi när den dagen kommer kanske kan vara redo att resolut ta itu med alla de fundamentala problem som kan härledas till en ohämmad expansion av verksamheter som tillfredsställer den politiskt korrekta klassens behov men inte har någon uppenbar relevans för medborgarnas trygghet och välbefinnande.
Det kanske allra mest skrämmande med coronaviruset är att utbrottet i ett slag har blottlagt hur djupt rötan i svensk politik och i svensk offentlig förvaltning har gått. Det har länge varit diffust bekant att begrepp som ”krisberedskap” och ”krishantering” saknar egentlig relevans, för den verklighet våra politiker så uppenbart känner sig allt mindre intresserade av att hantera. Politikens orala inkontinens har nått sådan kraft att varje tanke på att man kanske skulle göra något praktiskt effektivt kommer att sköljas bort.
SATIR Samtidigt som det finns all anledning att hysa betydande oro för coronavirusets utbredning, kan det vara på sin plats att också fundera över de långsiktiga konsekvenserna av det genusvirus som nu vinner allt hastigare utbredning, i en rad länder.
OPINION Den svenska socialdemokratins allt djupare kris kan, som många redan påpekat, inte enbart förklaras av bristande ledarskap. Det finns ett tydligt europeiskt mönster av att socialdemokratiska partier haft svårt att anpassa både ideologi och politik till ett läge där arbetarklassen inte längre fyller samma roll som i partiernas barndom och starka tillväxt. Samtidigt kan inte förnekas att det svenska fallet har tydliga särdrag av just undermåligt ledarskap, av en allt tydligare oförmåga att förklara vad partiet har för vision – utöver att sitta vid makten för maktens egen skull.
OPINION Det politiska landskapet i Sverige förändras nu i rask takt. Den vision av framtiden som målades upp när ”januaripartierna” slöt sin skandalösa pakt, om att de facto sätta den svenska demokratin ur spel, är på väg att ersättas av sin motsats. Makten i Sveriges Riksdag glider över i händerna på en ohelig allians mellan Vänsterpartiet och Moderaterna, påhejad och understödd av Sverigedemokraterna.
Centerledaren Annie Lööf har under det senaste året varit föremål för tidvis mycket skarp kritik. De förmodade drivkrafterna bakom hennes uppträdande under den utdragna regeringsbildningen har uppfattats som så fullständigt egocentrerade, och konsekvenserna för svensk politisk utveckling som så fullständigt förödande, att det för många kan ha upplevts som helt motiverat att ta till även mycket skarpa ord.
Grundtanken bakom ”public service” är en i sig vällovlig vision. Offentligt finansierad radio och television förfaller inte till att göra program vars huvudsakliga strävan är att maximera antalet lyssnare och tittare, genom att tilltala ytliga och ibland tämligen vulgära intressen. Dess icke-kommersiella utbud präglas i stället av seriös opartisk nyhetsförmedling, av fördjupande debattprogram som bjuder in seriösa företrädare för olika samhällsintressen, samt av hård bevakning av den offentliga maktens företrädare.
Om civilminister Ardalan Shekarabi må man tycka vad man vill. Det finns säkert många som känner betydande frustration över att han med sitt förflutna som illegal invandrare, och sitt fusk med pengar från SSU, faktiskt har lyckats bli statsråd i Sveriges regering. Ingen kan dock neka till att han har ett mycket känsligt väderkorn. Hans utspel härförleden på sociala medier, om behovet av en skärpt migrationspolitik, kan svårligen ses som annat än första steget på en väg mot att själv ta över makten. Tyvärr finns mycket som pekar på att det kan lyckas.
I diskussionerna kring den accelererande svenska gängkriminaliteten finns en sanning som sällan får den uppmärksamhet den förtjänar, nämligen den som säger att staten alltid är starkast. Den sicilianska maffian är ett utmärkt exempel. När Benito Mussolini kom till makten lyckades han genom att mobilisera den fascistiska statens fulla våldspotential faktiskt helt utplåna den organiserade brottsligheten.
Vi närmar oss nu ettårsdagen av ett av de viktigaste riksdagsvalen i modern svensk historia. I september 2018 ställdes det svenska folket inför ett vägskäl där alternativen var mycket tydliga. I ena riktningen låg ett fortsatt fokus på det kollektiva vansinne som kommit att kallas identitetspolitik, med tillhörande migrationsströmmar och misslyckad integration, tilltagande gängvåld och ett rättsväsen i förfall, dysfunktionella skolor och gravt underbemannade sjukhus, radikalt urholkad kommunal ekonomi, samt växande ambitioner från statsmakten att möta ”utmaningar” med brännmärkning av motståndare och växande censur.
Föreliggande text är en dystopi, en negativ vision av ett samhälle som ännu inte finns, men som kanske kan komma att växa fram. Den förmedlar en hypotetisk ögonblicksbild från det lilla landet Lööfenia, dagen efter ett nationellt val där Värdegrundspartiet, en allians av alla självutnämnt goda människor, har vunnit en förkrossande seger.
När Sovjetunionen kollapsade var det lätt att förledas att tro att detta även skulle leda till en kollaps för kommunismen, och för det sovjetiska samhällssystemet. Under några berusande år såg det också ut att faktiskt kunna bli så. Kommunistiska regimer föll som käglor. En del började tro att liberalismen hade triumferat och att vi hade nått historiens slut. Tre decennier senare tvingas vi konstatera att detta var en from men föga realistisk förhoppning.
Terrorsekten ”Islamiska Statens” uppgång och fall har erbjudit intressanta inblickar i den svenska vänsterns djupt rotade vurm för blodsudlade totalitära regimer. Det tycks finnas en alldeles speciell dragningskraft som gör att hårdföra revolutionärer, terrorister och folkmördare kringgärdas av ett romantiskt skimmer, vilket i sin tur gör att de mest bestialiska vidrigheter alltid både kan och måste förstås och förklaras.
Statsminister Stefan Löfven är på väg att skriva in sig i historieböckerna som den som förvandlade svensk politik till ett drängslagsmål i gödselstacken. I normalt fungerande demokratier brukar vinnaren i en politisk strid inleda sitt maktinnehav med att räcka ut en hand till den förlorande sidan. Demokratins kultur anses kräva att en ny president, eller statsminister, skall sträva efter att vara hela folkets ledare och att söka överbrygga.
På valnatten den 9 september 2018 stod Stefan Löfven inför det sannolikt mest avgörande beslutet i sin politiska karriär. Han kunde, likt Fredrik Reinfeldt, ha förklarat sin och regeringens avgång. Han kunde därmed ha överlåtit åt Riksdagen att förutsättningslöst söka en ny regeringsbildare, samt åt det socialdemokratiska partiet att söka en ny kurs och en ny identitet. Efter att partiet hade lidit det största valnederlaget sedan rösträtten infördes kunde detta tett sig som ett naturligt val.
Riksdagsvalet i september 2018 uppfattades av många som ett verkligt ödesval. Det var då väljarna skulle få möjlighet att ta ställning till om vårt land skulle ges en chans att återgå till det som i våra nordiska grannländer uppfattats som normal politik, eller om vi skulle tvingas allt längre ned i det moras som kommit att kallas identitetspolitik. Nu vet vi hur det gick.
Oavsett hur det till slut går för Annie Lööf, kan redan nu konstateras att hon har skrivit in sig i svensk politisk historia, och det med eftertryck. Den skada hennes extremt narcissistiska spel om makten har vållat allmänhetens tilltro till det svenska politiska systemet är av sådan kaliber att det ligger nära till hands att tala om bibliska proportioner.
Hon har egenhändigt orkestrerat den mest bisarra regeringsbildningsprocess landet någonsin har skådat – från att avsätta Stefan Löfven till att tillsätta Stefan Löfven, via allehanda falskt klingade piruetter om att ”jag vill ha en alliansregering”.
Hon har effektivt gjort slut på många år av framgångsrikt borgerligt allianssamarbete, och i denna process samtidigt lurat sin knähund, Jan Björklund, in i ett vågspel om makten vars slut kan bli att Liberalerna tvingas bort från Riksdagen, ut på en politisk ökenvandring man sannolikt aldrig skulle komma att återvända från.
Hon har krattat manegen för Jonas Sjöstedt att vitalisera och mobilisera landets av väljarna marginaliserade vänsterkrafter, där inräknat en del av socialdemokratin, till en kraftfull ideologisk kampanj emot regeringsalliansens högersväng, detta efter ett val som resulterat i en bastant borgerlig majoritet i Sveriges Riksdag.
I början av december förra året publicerade jag på Det Goda Samhället en text med den medvetet provocerande titeln ”Oskulden i horhuset”. Det politiska läget i landet präglades då ännu av osäkerhet om huruvida vi faktiskt skulle få en ny regering, och om vem som i så fall skulle tillåtas leda denna regering, eller om det skulle gå till extra val.
Min poäng med ordvalet var att placera i fokus det uppenbart orimliga i att ett litet parti, Centerpartiet, som i valet endast fått 8,6 procent av rösterna, månad efter månad kunde tillåtas att hålla hela den demokratiska processen som gisslan, i en ambition att förverkliga partiledarens, den självförhärligande nyliberala centerextremisten Annie Lööfs, tydliga besatthet av att själv få bilda regering.
Jag menade, och menar fortfarande, att det finns mycket god anledning att överväga en ändring i grundlagen, så att riksdagens talman i fall av liknande obstruktion ges utökade möjligheter – och skyldigheter – att snabbt driva processen till ett extra val. Teoretiskt sett kunde ju faktiskt Lööf ha fortsatt sin obstruktion ända fram till nästa ordinarie val!
Det kan förvisso invändas att talmannen redan har befogenheter att hindra sådana spel, men erfarenheterna av talman Anders Norléns valhänta sätt att vika ned sig inför varje nytt utspel om krav på utökad tid visar att här behövs tydligare skrivningar. Det måste göras klart att talmannen faktiskt har ett ansvar för att landet inom rimlig tid efter ett val kan ges en regering, och att uppenbar obstruktion av den politiska processen inte kan accepteras.
Spelet kring försöken att bilda regering når ständigt nya lågvattenmärken. Efter att först ha fällt statsminister Stefan Löfven i en misstroendeomröstning, valde Riksdagen att rösta nej till Ulf Kristersson som regeringsbildare, bara för att kort tid därefter rösta ja till Kristerssons budgetreservation, och att endast dagar senare rösta nej till Löfven som regeringsbildare. Att hänföra till detta som rent och skärt apspel torde inte vara någon överdrift. Många skulle nog föredra grövre epitet.
Politiska kommentatorer brukar hänvisa till att bollen ligger hos Centerpartiet och Liberalerna gemensamt. Inget kunde vara mera missvisande. En enkel blick på den ”matematik” som haft så stort inflytande över processen ger vid handa att det finns två huvudsakliga alternativ. Till vänster finns den ”rödgröna röran”, som samlar 144 mandat. Till höger finns spillrorna av det som en gång kallades ”Alliansen”, alltså Moderaterna och Kristdemokraterna, som tillsammans med Sverigedemokraterna samlar 154 mandat.
Med sina 31 mandat har Centerpartiet blivit vågmästare mellan dessa block. Utan Annie Lööfs godkännande kan ingen regering bildas. Liberalernas 20 mandat är däremot i sak irrelevanta. Om Jan Björklund väljer att rösta med sina gamla vänner blir det, tillsammans med SD, bara 174 mandat. Om han väljer att stödja de rödgröna blir det ännu färre – blott 164 mandat. Den uppenbara sanning som stått klar ända sedan valet i september är att Liberalernas enda roll är erbjuda informellt politiskt stöd åt Centerpartiet. Något aktivt inflytande över hur de andra partierna uppträder kan man inte räkna med, utöver att skapa frustation och vrede.
Den nyliberala centerextremisten Annie Lööf har nu hållit landet som gisslan i tre månader, och det är svårt att tänka sig annat än att hon njuter i fulla drag. Likt en sittdemonstrant i en tungt trafikerad vägkorsning ser hon till att ingen kan passera, innan hon fått sin vilja igenom. De kostnader hon åsamkar samhällsapparaten tycks lämna henne totalt oberörd. Samma gäller den våg av förakt hon manar fram gentemot det politiska system som visat sig vara så totalt oförmöget att släpa henne åt sidan, så att landet åter kan regeras.
Den lööfska egotrippen saknar varje form av motsvarighet i svensk politisk historia. När vi väl åter får en fungerande regering borde det vara dags för de folkvalda att allvarligt överväga en grundlagsreform, så att denna form av obstruktion av den demokratiska processen aldrig mer kan upprepas.
Det borde vara helt glasklart att Riksdagens talman, som är landets högsta valda ämbetsman, antingen borde ges befogenheter att i en situation där ingen partiledare visar vilja att bidra till regeringsbildning antingen direkt utlysa extra val eller ingripa för att tvinga fram fyra snabba omröstningar som med automatik leder till extra val.
Under rådande ordning är det ju faktiskt teoretiskt möjligt för Lööf (och knähunden major Björklund) att fortsätta med sitt apspel fram till nästa ordinarie val. Det kan bara inte vara rimligt att en enstaka maktberusad politiker som råkar hamna i vågmästarställning skall kunna missbruka denna ställning på det vis som nu skett. Kanske en grundlagsändring skulle kunna kallas ”Lex Lööf”, så att hon trots allt lyckas skriva in sig i svensk politisk historia – om än som ett djupt avskräckande exempel.
DET GODA SAMHÄLLET 