STEFAN HEDLUND: Tysklands – och Merkels – förlorade heder 

Fram till den 24 februari 2022 uppfattades Tyskland allmänt som Europas ledande nation. Landet har kontinentens största befolkning och dess klart största ekonomi. Under sina sexton år vid makten som förbundskansler lyckades Angela Merkel också inta en position som Europas ledande politiker. Hon ansågs vara garanten för att hålla samman EU och för att upprätthålla goda kontakter med Ryssland och med Vladimir Putin. 

Efter den 24 februari 2022 har det blivit annat ljud i den tyska skällan. Uppfyllda av helig vrede över Tysklands föga ärorika affärer med männen i Kreml bedriver tyska medier en veritabel klappjakt på dem man anser bör ställas till svars. Även om det finns många Putinkramare (Putinverstehers) som har betydande del i skulden, intar Merkel en särställning. Arvet från hennes tid vid makten beskrivs nu som ”toxiskt”.  

Den huvudsakliga anklagelsepunkten är att Tyskland – trots intensiva protester från USA – har varit ledande i strävan att skapa ett omfattande europeiskt beroende av ryska energileveranser. Det första stora projektet inleddes på 1970-talet, då gigantiska sovjetiska gasfält i Sibirien kopplades till kunder i Europa. Tysklands beryktade ”Ostpolitik” avvisade allt tal om att beroende av sovjetisk gas kunde ha säkerhetspolitiska konsekvenser. 

Under Vladimir Putins styre valde Tyskland att ytterligare fördjupa beroendet av rysk gas, vilket hälsades med stor glädje av tyska industriella intressen. Trots omfattande varningar från USA valde den socialdemokratiska förbundskanslern Gerhard Schröder att godkänna byggandet av Nord Stream 1, samtidigt som han förklarade att Putin var en ”tvättäkta demokrat”. Trots fortsatta protester från USA, fortsatte Angela Merkel in i det sista i att framhärda att byggandet av Nord Stream 2 var uteslutande kommersiellt, och inte kunde komma i fråga för sanktioner. 

Vid ett känsloladdat tal till den tyska Förbundsdagen den 17 mars valde President Volodymyr Zelensky att rikta skarp kritik mot Tyskland. Trots att han upprepade gånger hade varnat för Nord Stream var allt han fått höra att det var ”ekonomi, ekonomi, ekonomi”. Efter att pliktskyldigt ha applåderat, valde Förbundskanslier Olaf Scholz att avvisa alla krav på att Zelenskys tal måste debatteras. Man återgick till dagordningen, som om inget hade hänt. Tyska medier kokade av raseri. 

Merkels skugga faller tung och svart över denna utveckling. I det inflytelserika tyska magasinet Focus skriver kolumnisten Jan Fleischhauer att han fruktar att Tyskland, om Merkel hade suttit kvar, inte hade svängt, att det inte hade blivit några sanktioner, inget stopp för Nord Stream, inga vapen till Ukraina och ingen egen militär upprustning. 

När Putin inledde sitt terrorkrig mot Ukraina var den inledande tyska reaktionen att det inte kunde bli tal om att exportera vapen, detta trots att man allt sedan den ryska invasionen av Krim och Donbass 2014 inte hade haft några problem med att exportera vapen till Ryssland, vapen som nu dödar ukrainska soldater och civila. 

Utöver sin egen vägran att bistå Ukraina med vapen – hjälmar kunde gå bra – valde man helt skamlöst att hindra brittiska flygningar med vapen att passera tyskt territorium, och man vägrade Lettland rätt att vidareexportera vapen man köpt av Tyskland. 

I takt med att bilder och reportage började skildra vidden av det ryska terrorkriget blev den tyska hållningen moraliskt omöjlig, och man gjorde en omsvängning under galgen. Det sägs nu att samtliga heliga kor har blivit slaktade, att man skall sända vapen till Ukraina, sluta köpa rysk energi, och inleda en omfattande upprustning av försvaret.  

Omsvängningen är dock högst partiell. Bland de vapen man valde att sända fanns 2 700 sovjetiska luftvärnsrobotar (kvarlevor från DDR) som är 35 år gamla och redan 2014 dömdes ut som farliga för tyska soldater att använda. De är dessutom packade i lådor som är så fyllda av mögel att tyska soldater som hanterat dem haft skyddsutrustning. Denna ”hjälp” kan likställas med att skänka rutten mat till svältande barn. 

Det bör också tilläggas att Tyskland, trots allt tal om sanktioner, fortsätter att importera Putins gas, och att man för att kunna betala dessa leveranser krävde undantag i sanktionerna. Dessa tyska blodspengar bidrar till att finansiera Putins terrorkrig. 

Om man som svensk väljer att finna detta tyska uppträdande djupt moraliskt anstötligt, vilket är den naturliga reaktionen, bör man samtidigt betänka behovet av att sopa rent framför den egna dörren. Sverige valde att godkänna både Nord Stream 1 och Nord Stream 2. I likhet med Tyskland var Sveriges inledande reaktion att vi absolut inte kunde sälja vapen till Ukraina, och i likhet med Tyskland har vi valt att fortsätta importen av både rysk olja och rysk gas.  

Den enda skillnaden är att svenska statskontrollerade PK-medier inte visar samma raseri som sina tyska kolleger. Här förblir man, som alltid, lojalt regimtrogna. 

Stefan Hedlund