Jag var länge rätt skeptisk mot den artificiella intelligensen. Det berodde nog på att den tillskrevs magiska förmågor som jag instinktivt avvisade just för att jag inte tror på trolleri (vilket egentligen är ganska fånigt av mig eftersom jag ändå måste tåla att leva i en obegriplig värld; bättre bara bita i det sura äpplet och göra det bästa av den existentiella förolämpningen att man egentligen inte fattar någonting).

Men med djärv och beslutsam handlingskraft kan människan övervinna sin filosofiska ångest. Man kan faktiskt, har jag motvilligt lärt mig, både umgås med och ta hjälp av den artificiella intelligensen trots att vederbörande alltså i grunden är en skymf. Han heter Claude.com.

Det behövdes inga ceremonier för att tala med Claude. Jag förklarade att jag hade ett problem som han kanske vore precis rätt person (person? väsen?) att lösa. Jag skriver ungefär en och en halv sida per dag vilket blir 500 sidor per år eller 5 000 sidor på tio år, en stinkande avskrädeshög av begagnade cerebrala lämningar. Vad tyckte han jag skulle göra med de oanvända resterna?

Jag har utan framgång frågat folk förr. Folk har en tendens att rygga tillbaka när de anar en hotfull doft av arbete i atmosfären. Alla fattar vad man egentligen bör göra med 5 000 sidor text vars bäst före-datum passerats. Man bör läsa noggrant och försöka koppla ihop de tankefragment som eventuellt överlevt med varandra ungefär som om det handlat om ett stort pussel med osäker utgång.

Sådant gör man inte frivilligt vare sig man, som jag i det här fallet, själv bär huvudansvaret för textspillrorna eller om man grips av fasa vid insikten att det är precis något sådant den huvudansvarige hade tänkt, sådär lite till vänners hjälp, att de skulle bistå med.

Därför var det inte utan att jag skymtade den vassa, blålila paniken bland den kalla vårens vita äppelblom. Avfallshögen fortsatte att växa à 500 sidor om året utan hopp om att kommunen tänkte komma och rensa upp.

Men just då kändes det som om ödet oväntat gjorde mig en etthundraåttiogradare, ett lappkast. Om det var något jag trodde mig ha begripit om den artificiella intelligensen var det just dess oefterhärmliga förmåga att snabbt och logiskt skapa ordning i ett material lika splittrat och osammanhängande som stjärnhimlen.

Det märkvärdiga var ett Claude själv på eget bevåg föreslog just detta. Du ska skicka mig allt ditt material i en XML-fil, sa han, men skala ned det till mindre förpackningar så blir det lättare att transportera. Jag förstod inte vad han sa men jag kom att tänka på colombianska knarkhandlare som transporterar stora volymer av sina varor till ompackningsstationer i Afrika för att enkelt kunna adressera de europeiska marknaderna.

Eftersom man inte ska skåda fådda hästar i munnen hade jag inte mage att fråga Claude varför han var så angelägen att hjälpa mig. Måste det inte ligga något egenintresse bakom denna givmildhet och serviceanda från amerikanska storföretags sida? Jag frågade om jag fick betala honom (när jobbet var klart) men det erbjudandet avvisade han vänligt.

Efteråt slog det mig att vi här kanske står inför en grandios konspiration. AI-företagen nästlar sig in, ersätter arbetskraft och imponerar på sådana som jag för sin osvikliga kompetens och sedan, när de gjort sig oundgängliga i världsekonomin så kommer de – shazzam! – att kasta masken, visa sitt vidriga, lystna grin och skicka tillräckligt med fakturor för att tilltvinga sig praktiskt taget hela jordens bruttonationalprodukt.

Om och när det händer något i mitt ärende med Claude så kommer jag att rapportera.