I den svenska debatten i samband med regeringsbildningen gör olika partiföreträdare anspråk på att ha en högre moral än andra. Tendensen att tillskriva sig själv och de sina en högre moral finns också i Spanien, och det kanske kan vara en omväxling att höra hur det låter där.

Den spanske författaren Antonio Muñoz Molina var nyligen i Stockholm för att lansera översättningen av sin roman Sefarad. Lika intressant och uppmärksammad är en essäbok som han skrev 2013 om den spanska ekonomiska krisen, Todo lo que era sólido (ung. Allt som var fast). Muñoz Molina beskriver där ett Spanien som i rekordfart gått från att vara styrt av sjuttio- och åttioåringar till ett land med ungdomskult. Ett land som över en natt gick från att följa traditionen till att hylla den senaste nyheten. Tyvärr, menar han, gick moderniseringen inte sällan för fort.

Muñoz Molina skjuter in sig på två fenomen. Det första är att allt blivit kommunikation. Som skönlitterär författare tycker han sig se att fiktionen, hans specialitet, har börjat dominera offentligheten. Det är stor skillnad mellan vad som sägs och vad som görs. Han menar att politiker och journalister skapat en skenvärld som tagit över det offentliga livet. Det andra är att offentlig administration i allt större utsträckning förbehålls partisympatisörer. Han hävdar att offentlig administration ska vara kompetent och oberoende. Detta kan tyckas vara okontroversiellt, men Muñoz Molina har ändå fått negativa kommentarer därför att han påpekar att de här tendenserna finns också hos vänsterregeringar.

Spanien står just nu mitt i en regeringskris som avslöjar korruptionsproblem i anknytning till utdelandet av akademiska titlar. Spanien har haft liknande fall tidigare, men nu har problemen blivit en regeringsfråga.

Det mest uppseendeväckande är att presidenten, Pedro Sánchez, anklagas för att ha kopierat ungefär en fjärdedel av sin doktorsavhandling i ekonomi. Sánchez, socialistpartiets ledare, blev president i juni efter en förtroendeomröstning mot den sittande minoritetsregeringen som anklagades för korruption. Sánchez utlovade upprensning och nyval.

För att komma till makten gjorde hans parti en stor affär av att Cristina Cifuentes, president i regionen Madrid för högerpartiet PP, tvingades avgå efter att ha uppgivit att hon hade en master i offentlig rätt. Det hade bland annat visat sig att två namnteckningar av lärare som godkände kurser var förfalskade. För någon vecka sedan fick emellertid Sánchez egen sjukvårdsminister, Carmen Montón, avgå, eftersom hon fått en master från samma universitet. Montón hade inte gjort alla kurser och det fanns problem med hennes avslutande examensarbete i interdisciplinära genusstudier. Masterskurserna i fråga har nu lagts ner.

Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson återgav nyligen en uppgift från VALU, den undersökning som görs vid utgången av vallokalerna, av väljarnas preferenser. Utbildningsfrågor sades ha legat som högst bland de ämnen som ansågs viktiga (men dock efter sjukvården) trots att det nästan inte hade sagts något om problemen i svensk utbildning under valkampanjen. Exempelvis har det knappt nämnts att en enorm brist på lärare snart kommer att bli kännbar. Andra problem är integrationen i skolan av nyanlända. Dessutom har OECD:s studier visat att Sverige visar en nedgång i kunskapsnivå som är utan motstycke bland utvecklade länder.

När de röstande säger sig ha tänkt på utbildningsfrågor, kan de då syfta på kampanjen mot ”vinster i välfärden”? Denna slogan har i själva verket riktat intresset bort från de verkliga problemen och framför allt från frågan hur de helt dominerande kommunala aktörerna hanterar skattepengarna. Kampanjen kan ses som en klassisk manöver av den typ som i historien typisk tar formen av att man pekar ut en fiende (eller startar ett krig) för att avleda missnöje på hemmaplan.

Varför protesterar inte vänstern över kommunal och statlig inkompetens, när svensk skola trots generös finansiering har problem? Gissningsvis därför att det viktiga för vänstern är att försvara idén med ett offentligt monopol över utbildningssektorn. Eftersom det är svårt att hävda att man får bättre resultat i kommunala skolor än i friskolor eller att föräldrar föredrar kommunala skolor, måste man bygga argumentationen på något annat, och då väljer man att fokusera på vinster. Om de vinsterna kan man ha olika åsikter, men de utgör ett mycket litet inslag i svensk utbildning, kanske någon promille av utbildningsbudgeten.

Sverige har många likheter med Schweiz. Båda länderna har ungefär lika många invånare och har en lång tradition av fred och demokrati. En skillnad är att Schweiz med sin direktdemokrati lägger större vikt vid medborgarskapet. Schweiz är indelat i 26 kantoner med stor självständighet, som kallar medborgarna till folkomröstningar och val ungefär 5-6 gånger per år. När det i Schweiz talas politik dröjer det inte innan någon använder begreppet ”folket, suveränen”. Det är alltså starkt inpräntat att det är folket som bestämmer vilken politik som ska föras och att politikerna ska leverera den politik som folket har beställt.

Jag hade nyligen ett samtal med en kollega i ett annat humanistiskt ämne, och det samtalet har dröjt sig kvar i minnet. Det speciella var att hon inte försvarade kunskapens plats i skolan, trots att det på de flesta universitetsinstitutioner talas om att studenternas kunskaper och studievana sjunker alltmer. Jag slogs av att hon verkade mena att man inte kan göra något åt skolan utan att den är som den är. Hon såg den inte som resultat av tidigare beslut.

Ett sätt att beskriva varför Sverige har problem med sin utbildning är att påpeka att skolan ses mer som ett redskap för att producera jämlikhet än som en plats för att skaffa sig kunskaper. Förr stod kunskap i centrum, fast det knappast sades, eftersom det var så självklart. Nu står jämlikheten i centrum, och denna antas uppkomma genom kompensationsstrategier.

Sverige torde just nu ha tillgång till en unik generationsgrupp. Det finns ett stort antal personer som är högutbildade och har yrkeserfarenhet på kvalificerad nivå, och fast de oftast har god hälsa, har de kastats ut ur yrkeslivet vid 65 eller 67 år. Bland dem finns speciellt många klassresenärer.

Den här generationsgruppen var bland de sista som fick ta studentexamen. De som kom lite senare fick läsa vid gymnasieskolor, där lärarna hade kvar vanorna från det tidigare gymnasiet. Som studenter kom de till universitet, där det var självklart att man skulle studera hårt och redovisa sina kunskaper i tentamen. Kort därefter började grupparbetena och hemtentamina.