INGER ENKVIST: Har politiker åsikts- och yttrandefrihet? Ett spanskt exempel

Det är svårt med politik. Å ena sidan klagar man på att politiker är medietränade och upprepar inlärda formler, när de intervjuas. Å andra sidan petas frispråkiga personer som Hanif Bali och Tobias Billström, den senare när han vågande använda ordet ”volym”. Å ena sidan finns mer politisk information tillgänglig än någonsin tidigare. Å andra sidan sparas allt politikerna säger och skriver och kan anföras emot dem tio år senare, vilket gör att det som sägs och skrivs tenderar att vara utslätat. Här finns en inbyggd motsättning, som det inte är lätt att se någon lösning på. Kanske kan det vara omväxlande med ett spanskt exempel på konflikten.

Den 18 augusti entledigades Cayetana Álvarez de Toledo (bilden) från sin post som talesperson i den spanska riksdagen för Partido Popular, ett parti som i Sverige skulle kunna kallas ett borgerligt samlingsparti. Det är Spaniens näst största parti, och hon hade varit talesperson i ett år. Alla kommentatorer är ense om att Cayetana är mycket intelligent, uttrycker sig klart och ger intryck av att vara fri och att gå sin egen väg. Många skulle säga att hon är riksdagens starkaste personlighet och mest lysande stjärna, när det gäller politisk analys och briljanta formuleringar. Detta är emellertid inte uppskattat av alla. Det skrämmer vissa att hon vågar säga sin åsikt i olika sammanhang. Det skrämmer att hon några timmar efter att ha blivit avsatt från sin post lugnt kallar till presskonferens utanför riksdagshuset och talar sammanhängande och precist i tjugo minuter om vad som sagts i samtalet med partiledaren och varför hon inte delar hans bedömning.

Så varför har hon avsatts? Droppen som fick bägaren att rinna över var att hon häromdagen gav en lång intervju åt tidningen El País, Spaniens DN. Partiledaren Pablo Casado påpekade att hon utnyttjade sin frihet att uttrycka sig på ett sätt som undergrävde hans auktoritet. Hon hävdade att meningsskiljaktigheter inte är bristande lojalitet. Han menade att ett parti måste hållas ihop för att framstå som ett trovärdigt regeringsalternativ. En speciell omständighet är att hennes post var att vara talesperson för partiet. Mer än en kommentator menar lite syrligt att hon först och främst företrädde sig själv.

En partiledare har rätt att ändra sammansättning på gruppen nära medarbetare, och Casado gjorde tre utnämningar på en gång. De utnämnda anses vara bra namn, men ingen av dem har Cayetanas lyskraft. Vinner eller förlorar Casado på det här? Han får en mer medgörlig stab nära medarbetare, fast mindre intressant. Det sägs också att han kan ha sett henne som en tänkbar framtida utmanare om posten som partiordförande. Sannolikt ingår manövern i ett försök att placera partiet mer åt center för att ta tillbaka röster från Ciudadanos, ett centervänsterparti som för något år sedan såg ut att kunna bli ett regeringsalternativ men nu har mist attraktionskraft. Röstförlusterna höger ut till partiet Vox verkar ha avtagit något. Dessutom har dagens socialistkommunistiska regeringskoalition råkat i allvarliga problem på grund av korruption och misskötsel av pandemin och av ekonomin, så Casado kan tänkas satsa på att flytta fram sitt partis positioner rejält under hösten. Han kan till och med i dagens krissituation tänkas överväga ett samarbete med regeringschefen Pedro Sánchez. Ett sådant eventuellt samarbete underlättas av att Cayetana avsatts, eftersom hon ofta kritiserat Sánchez och hans vice regeringschef, Pablo Iglesias. Riksdagsmän i flera partier drar kanske också en lättnadens suck över att slippa jämföra sig med henne.

Situationen har ett element som ingår i tragedier, nämligen att båda parter har rätt men deras ståndpunkter går inte att förena. En toppolitiker måste få uttrycka sin åsikt, men samtidigt är ett parti ett lagarbete. Kanske vissa åsikter i första hand ska uttryckas i den interna debatten, fast det betyder att den offentliga debatten blir tråkigare. En partiledare bör dra till sig färgstarka och begåvade personer, men, som alla äldre svenskar minns, har också svenska partiledare uttryckt att det måste finnas någon d….a ordning i ett parti.

Cayetana är nu så känd att ett helt land refererar till henne med förnamnet. Hennes ”fel” har varit att hon har koncentrerat sig på sakfrågorna och inte på att inte stöta sig med personer i partiet. Kanske man kan säga att hon ser den politiska verksamheten mer ur en statsmans perspektiv än en partipolitikers. Liknande tankegångar var aktuella i Sverige, när Anne-Marie Pålsson 2011 gav ut Knapptryckarkompaniet, där hon kritiserade att partierna inte ser riksdagsmännen som självständiga politiska aktörer utan förväntar sig att de lydigt ska följa instruktioner från partiledningen. Det här är ett centralt problem för modern demokrati. Hur ska högt kvalificerade personer lockas att ägna sig åt politik om det inte finns något utrymme för personligheter och för egna initiativ? Idealbilden av demokrati är överläggning mellan de bästa företrädarna för de olika alternativen. Det är inte åt det hållet utvecklingen går vare sig i Spanien eller i Sverige.

Inger Enkvist