Rasism finns överallt. Sexism finns överallt. Kön är en åsiktsfråga. Kapitalism är tyranni. Rikedom är stöld. Fattiga länder är så på grund av kolonialism. Det är brottsligt att ta efter andra kulturer. Judar är suspekta. Man kan vara rasist utan att veta om det. Skadestånd ska betalas för slaveri. Motståndare måste tystas. Ord är våld. Tystnad är också våld. Fetma är hälsosamt. Vi bör straffas för sådant våra förfäder gjorde. Polisen ska avskaffas. Själva samhällsstrukturerna är rasistiska. All ondska kommer från vita och rika heterosexuella män, och världen är en kamp mellan dessa och alla andra.

Dessa dogmer går under samlingsbeteckningen ”woke.” Varför tror folk på sådant? Idéerna är uppenbart falska. Eller åtminstone falska. Ofta är de rent bisarra. Ändå är dessa dogmer chockerande populära. Men denna popularitet kan inte komma från att de är vettiga, eftersom de ju inte är det. Alltså måste deras popularitet komma någon annanstans ifrån – som att folk tjänar på att acceptera dem. Men hur kan man tjäna på att acceptera nonsens?

Vad de troende tjänar på att acceptera wokedogmerna är något av det mest värdefulla som finns – gemenskap. Vi människor är flockdjur, och tyr oss till klan, stam, nation, familj, och grupp. Detta ligger djupt i vårt evolutionära arv. Ensamhet är det värsta som finns. Folk dör regelbundet för sina grupper, även när dessa inte förtjänar sådan lojalitet. Vad som helst – även döden – är bättre än ensamhet.

Men ironiskt nog har ensamhet blivit kännetecknet för det moderna samhället. Idag kallar vi vår ensamhet för ”frihet.” Historiskt och förhistoriskt har vi alltid levt omgärdade av tradition, gemenskap, religion, och andra idéer om rätt och fel. Idag har frihet och välstånd befriat oss från sådant förtryck. Men nu saknar vi det.

Gemenskaper förser oss med stöd, sällskap, tröst, och trygghet, men ännu viktigare är att den ger mening och avgör vad som är rätt och fel. Rätt är vad gruppen säger att det är, fel är vad gruppen säger att det är. Vi belönas och bestraffas av våra stamfränders blickar. Utan detta lever vi i ett moraliskt vakuum, i den totala meningslösheten. Det är inte konstigt att de woka vill ha gemenskap, och att de är villiga att offra logik och sunt förnuft för det.

Wokegemenskapen möter ingen stark konkurrens. Allt majoritetssamhället vill är att vi ska vara fria. Vi ska inte döma. Vi ska lämna andra i fred. Idag skyddas vi från våra handlingars konsekvenser av välfärdsstaten, hur illa vi än beter oss. Resultatet är en kravlös gemenskap, vilket inte är en gemenskap överhuvudtaget. Vi behöver inte göra något, eller ens undvika att göra något. Sedan barnsben har vi uppfostrats till att tro at vi är bra som vi är. I välfärdsstaten Sverige så kan vi inte göra fel.

Men om det inte finns något som är fel så finns det inget som är rätt. Detta skapar en tomhetskänsla. Denna tomhet måste fyllas med något, vad som helst. Det är en glupande meningshunger, och denna hunger leder till hat mot allt som hindrar oss att stilla den. Den som inte lyckas stilla sin meningshunger svälter inte ihjäl, men riskerar att förlora sin självbild som god människa. Men för att vara goda människor måste vi veta vad som är rätt. Eller åtminstone vad som är fel. Här kommer wokegemenskapen till räddning.

En gemenskap måste ha något att kämpa mot, en fiende. För att vi ska bli ett ”vi” så måste det finnas ett ”dom” att bekämpa. Här stöter wokegemenskapen på problem. För hur ska man bekämpa majoritetssamhällets tystnad, frihet, tålamod, tolerans, snällism, ständig uppmuntran, och oändliga bidragsgenerositet? Det är helt enkelt svårt att förklara varför det är så ont att det måste bekämpas.

Dagens ungdom föds upp på myter om det förflutnas hjältar, folk som kämpade mot riktiga orättvisor, mot rasism, mot sexism, och för fri rösträtt, abort, och allt vad det var. Men dessa hjältar segrade ju. Vad finns det nu kvar att göra uppror mot? Vårt samhälle är tragiskt fritt från riktiga orättvisor. Orättvisor har blivit utrotningshotade.

Men de woka måste göra sitt bästa av situationen. I deras sökande efter orättvisor att bekämpa tvingas de överdriva det lilla de hittar. Det finns inga riktiga aggressioner, så de får tjata om ”mikroaggressioner.” Dagens rättighetsskämpar är som svältande, desperata efter varje smula mening som kan hålla dem vid liv. Därav den enorma och nästan sexuella entusiasm när de hittar en orättvisa att må dåligt över, även om orättvisan begicks av folk som varit döda i århundraden.

Detta förklarar även wokeaktivisternas intolerans. Tolerans innebär att acceptera det vi ogillar. Att tolerera sådant vi gillar är en självmotsägelse. Wokeaktivisterna är intoleranta, men de är det i desperation. Att tolerera är erkänna att en viss orättvisa nog inte är så hemsk trots allt, men om orättvisan inte är så hemsk så försvinner all ära och mening i att bekämpa den. Om de orättvisor jag bekämpar inte är så viktiga så är inte jag så viktig – hemska tanke!

Meningshungern tvingar wokeaktivisterna att fortsätta pressa och provocera. Därav de allt märkligare idéerna som framförs – fetma är hälsosamt, transkvinnor bör tävla med riktiga kvinnor, alla är rasister. Sökandet efter motstånd och bygga gemenskap och mening på tvingar en att ta allt mer kontroversiella ståndpunkter, ibland motsägelsefulla sådana. Därav stödet för våldsamma, kvinnohatande och homofoba organisationer som Hamas. Kampen är målet. Men man når det aldrig. De woka tolereras mot sin vilja. Än har de inte hittat någon totalt oacceptabel ståndpunkt, inte ens det märkliga självhat vita, manliga, rika, och straighta wokepersoner piskar sig själva med.

Wokeismen är ett sökande efter gemenskap. Men en gemenskap behöver fiender. Intolerans är ett sätt att skaffa sig sådana. Det handlar om att söka gräl och konflikt, vilket sedan kan användas för att bygga en gemenskap. De frågor man påstår sig slåss för är bara tillhyggen – det är kampen, gemenskapen, och meningskänslan som är viktig.

Jakob Sjölander är filosof och författare, bland annat till ”100 Failed Predictions” och “The Future of Yesterday: Predictions, Forecasts, and Failures”.