Med bortseende från teorier jag nyligen förfäktat, till exempel att svenska folket är lika trögt i vändningarna som stim av sniglar, ska jag nu på föranledning hävda att detta inte alls behöver vara sant. Två svalor mycket väl kan göra en sommar. Eppur si mouve, sa Galileo Galilei i smyg om samhällsandan vid ett ögonblick där inkvisitionen insisterade på att folk tänker lika fixt och oföränderligt som på söndagen efter skapelseveckan.

Ämnet är Sveriges inställning till invandring och immigration. Jag menar alltså att snigelstimsteoremet behärskat svenskarnas tänkande under decennier. De andliga reaktionsmönstren har varit oföränderligt huggna i sten. Bara två slags folk har det påståtts tvivla inför den obegränsade immigrationen, dels de sjukligt snåla som inte velat betala för verksamheten, dels äkta rasister som djupt och ärligt hatar folk av annan hudfärg.

Fram till helt nyligen – och då räknar jag maximalt i månader – fanns ingen tredje väg. Inför invandringens moralister inom politik, media och myndigheter fanns inga ursäkter för den som svärmade för svenskheten, för barkbrödet och för Gustav III:s storsinta och civiliserade politik. (Han genomförde franska revolutionen några månader före Bastiljens stormning utan att någon annan än han själv och hans mördare fick sätta livet till.) Det svenska, för vilket många kunde känna patriotisk stolthet, hörde liksom inte hit.

Men nu anar jag, på grund av ett par i svalor, att det börjar bli slut på denna bigotta och självsnöpande tankegång om att det finns importerade kulturer som är så överlägsna den medfödda svenska att bara psykiskt defekta svenskar kan ha andra uppfattningar. Jag hävdar alltså att samhällsandans krumbukter har gjort det möjligt för vilken svensk som helst att, utan att skämmas, numera anse sin egen kultur för överlägsen vilken annan kultur som helst.

En av de två svalor som först brutit mot tabut mot att genast anse utländsk kultur, även den mest primitiva, för överlägsen den sedan århundraden härodlade är en psykiatriprofessor vid Linköpings universitet. Han skriver här egentligen, tror jag, att även vi svenskar måste erkänna fakta:

Det här ställer samhället inför svåra utmaningar. Dessa blir inte lättare att möta genom demonisering av meningsmotståndare. Det är en tragedi att den svenska vänstern och progressiva liberaler stuckit huvudet i sanden inför utmaningarna. Man talar vackert om att välkomna mångfalden, och ignorerar uppenbara målkonflikter.

Som följd har vi fått en stor, etnifierad underklass som står utanför arbetsmarknaden och majoritetssamhället. Här frodas fattigdom, kriminalitet och ohälsa. Det skapar motreaktioner som är lika problematiska.

En annan som ungefär samtidigt uttalat sig mot den hukande svenska motvilja mot att av konvenansskäl förneka fakta är Inga-Britt Ahlenius (https://www.svd.se/a/QJ5RRq/kvartal-krockade-med-den-centrala-zonen):

När polisen förett decennium sedan definierade och pekade ut ”utsatta områden” fanns det kommuner som protesterade, de fann denna kartläggning stigmatiserande. Personer som vågat ha kritiska åsikter och tagit upp problemen med en för stor invandring, med hederskulturer, islamism, kriminalitet, har kallats rasister och fascister. Att tysta sanningssägarna får inte problemen att gå upp i rök, de växer sig större. Genom att förneka realiteter tappar vi dyrbara år för reformer och förändring.