Av alla tusentals klipp på Youtube som analyserar Mellanösterns problem, vill jag särskilt rekommendera en intervju med tidigare israeliske underrättelseofficeren Mordechai Kedar.

Född i en judisk familj på 1950-talet studerade han arabiska på universitet i Tel Aviv, och upptäckte att han (till skillnad från många av sina landsmän) ”fell in love with” arabiska språket, islam och allt som har med arabisk kultur att göra. Han kom att ägna sin akademiska karriär åt att tränga djupare in i den arabiska kulturen, speciellt när det gäller språket. För att ha en chans att förstå hur araber tänker, känner eller vad de ”bär i hjärtat” måste man kunna språket väldigt bra. Den kunskapen saknas i Väst och till stor del i Israel. Därför har vi totalt missförstått Mellanösterns problem.

Till att börja med är arabisk kultur långt äldre än islam. Lika länge som vi i Europa ägnat oss åt jordbruk, har man i arabvärlden kämpat för att överleva i öknen. Försvaret av sparsamma vattentillgångar gynnade en väl sammansvetsad klanstruktur, med stark inre lojalitet och stort våldskapital.

Palestinakonflikten är ett åskådligt exempel. Det vi idag kallar ”palestinier” är i själva verket ett stort antal klaner, varav de flesta invandrade till Palestina runt förra sekelskiftet – då judisk immigration skapade arbetstillfällen och ekonomisk utveckling. Det som förenar över klangränserna är hatet mot judar och viljan att utplåna Israel. Men även denna gemenskap är bräcklig, vilket visas av att palestinska fraktioner bekämpar varandra och att det under tjugo år varit omöjligt att skapa en gemensam regering, för både Gaza och Västbanken.

Ett annat exempel är fredsavtalen som slöts under Yassir Arafat’s ledning. Oavsett om dokumenten undertecknades i Camp David eller i Oslo, var det aldrig fråga om ”riktiga” fredsavtal utan bara tillfälliga vapenstillestånd. Araberna förstod det, men långt ifrån alla israeler. Åtminstone inte före den 7 oktober.

Kedar noterar att det finns två typer av länder i arabvärlden. Dels såna som stöpts i den västerländska nationalstatsformen, och som trots stora oljeinkomster är djupt dysfunktionella. Donald Trump myntade termen ”shithole countries” och som exempel kan nämnas Irak, Syrien, Jemen och Libyen.

Å andra sidan finns länder som bygger på den arabiska klanmodellen. De är visserligen små, men fungerar hyfsat och erbjuder befolkningen en god levnadsstandard. De är relativt ofarliga att resa till och slits inte sönder av inre konflikter. Internationella företag kan tryggt etablera sig och den teknologiska standarden är hög. Exempel på såna länder är Dubai, Kuwait och Förenade Arabemiraten. Saudiarabien är visserligen stort, men styrs av en enda klan och är därför förhållandevis stabilt. Trots 15 miljoner gästarbetare.

Något förvånande anser Kedar att det vi kallar ”islamism” är oförenligt med genuin arabisk kultur. Inte för att den är våldsam – tvärtom, klankulturen har aldrig backat för våld – utan för att den förutsätter ett visst mått av individualitet. ”Ismer” vänder sig till individen och förutsätter ett personligt ställningstagande, som sträcker sig utöver de släktband klanen representerar.

Kanske en förklaring till varför så många islamistiska rörelser uppstått just i Egypten, den mest individualistiska arabstaten enligt Kedar. Nilens ständiga översvämningar ställde krav på en stark statsmakt som kunde reglera vattenflödena, vilket kulminerade i bygget av den gigantiska Assuandammen på 1960-talet. Den starka egyptiska staten tog också kål på klansamhällen, vilket tvingade landsbygdsbefolkningen att tränga ihop sig i städer. I städerna blev egyptierna i någon mån individer och mera mottagliga för -ismer, såsom kommunism eller islamism. Palestiniernas första ledare Yassir Arafat var exempelvis egyptier, liksom Hassan al-Banna som grundade Muslimska brödraskapet.

Kedars modell för Palestina är mer sociologisk än politisk. Istället för en tvåstatslösning vill han se en ”åttastatslösning” (The Palestinian Emirates Plan). Istället för att ge palestinierna ett land, vill han ge de främsta klanhövdingarna ett eget vattenhål att regera över, vilket skapar naturlig distans till de andra klanerna. Den palestinska myndigheten kan därmed avvecklas och varje klan är fri att teckna ett individuellt avtal med Israel. Ett försiktigt steg i den riktningen togs i juli 2025, när fem lokala ledare i Hebron ville lämna den Palestinska myndigheten och ansluta sig till Abrahamavtalet.

Arafat, som styrde palestinierna under mer än tre decennier, ville raka motsatsen. Han ville lyfta sitt ”folk” ur klansamhällets skuggor och få dem att tillsammans kämpa mot ett högre mål – i det här fallet krossa staten Israel.

Profeten Muhammed var inne på ungefär samma linje, redan för 1400 år sen. Att Arafat lyckades så mycket sämre, kan möjligtvis bero på att han vägleddes av KGB och inte av ängeln Gabriel.

Min egen reflexion kring Kedars åttastatsmodell är att klanbaserade palestinska ”hemländer” i Israels skugga, får många att tänka på Sydafrikas apartheidsystem. Men i vissa situationer kanske apartheid är det minst dåliga alternativet.