Som bekant så pågår sedan en tid en diskussion på några av Sveriges kultursidor om vilka män (eller möjligen vilka slags män) som ligger bakom alla sexuella övergrepp som kommit fram i rampljuset i samband med #metoo- och #tystnadtagning-uppropen. För att göra en lång historia kort så kan man skönja två huvudlinjer på kultursidorna, nämligen 1) bara vissa män är förövare, och 2) alla män är förövare.
I kommuner med stort flyktingmottagande är folk mindre intresserade av att läsa känsloladdade migrantreportage, rapporterar både DN och SvD med anledning av en nyligen publicerad SNS-rapport av beteendeekonomen Eleonora Freddi.
SvD ger oss lite bakgrund till Freddis forskning:
Inom beteendevetenskapen finns sedan tidigare teorier om att folk skulle undvika information som skulle innebära att de tvingas ta moraliskt ansvar och agera. Eleonora Freddi berättar att hon sedan tidigare letat efter empiriska fall för att testa teorin.
I en ställvis smått surrealistisk men på det hela taget mycket givande debatt i SVT Forum nyligen diskuterades den kris som många anser råder inom svenska massmedia. Att det verkligen föreligger något slags förtroendekris blir om inte annat uppenbart av det faktum att debatten överhuvudtaget kommit till stånd; ingen skulle ha kommit på tanken att dra igång en SVT Forum-debatt om Stefan Löfvens och Ylva Johanssons kopplingar till Nordiska Motståndsrörelsen. Inbjudna till debattscenen var tre verkliga tungviktare i sammanhanget: Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmo, Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson och Ekots utrikeschef Ginna Lindberg.
MIN HYPOTES om att dagspressens migrantsnyftisar ebbat ut kan mycket väl visa sig vara felaktig. Helt klart har den klassiska snyftisen fört en något tynande tillvaro den senaste tiden, jämfört med för bara ett år sedan då speciellt SvD var och varannan dag erbjöd sina läsare långa kvasilitterära och ofta rent pekoralistiska reportage av – för att uttrycka det kortfattat – starkt subjektiv, moraliserande, indignerad och individcentrerad karaktär.
Den senaste tiden har man kunnat läsa extra mycket om de nordafrikanska gatubarnens härjningar i Stockholm. Antalet sådana ”barn” som driver runt på Stockholms gator och ägnar sig åt allsköns brottslighet – företrädesvis rån och misshandel – uppskattas nu till runt 200 enligt Stockholmspolisen. Såhär kan det se ut när Expressen rapporterar om eländet:
Den 24 juli publicerade SvD ett aningen alarmistiskt reportage med rubriken ”Studenter för dåliga på svenska för att läsa historia”. Tidningen berättar att:
Universitetslärare i historia tvingas lära studenter svenska och engelska på gymnasienivå – som meningsbyggnad och läsförståelse – eftersom förkunskaperna brister.
– Många av studenterna borde kanske inte ha kommit in på utbildningen, säger Paul Sjöblom vid Stockholms universitet.
De klassiska migrantsnyftreportagen à la SvD:s Jonas Fröberg och samma tidnings Gunilla von Hall verkar ha ebbat ut under de senaste månaderna. Orsaken till detta är troligen att redaktionen – knappast skribenterna själva – insett att de flesta läsarna har tröttnat på dessa totalt förutsägbara textuella Hötorgstavlor där man får möta en mix av sysslolösa och passiviserade migranter, missnöje med att en del av familjen är kvar i hemlandet, klagan på det svenska samhället, SFI-gnäll och så vidare – alltsammans tryfferat med en massa i sammanhanget meningslösa detaljer om skomodeller, kaffedoft, ögonfärg, frisyrer och ljud från gatan utanför migrantens boende.
Östersund skakas sedan ett par dagar av två brutala överfallsvåldtäkter, varav den första ägde rum natten mot söndagen den 16 juli. Då blev en 18-årig flicka insläpad på en gård och därefter våldtagen. SVT rapporterar:
– Hon anmälde i natt att hon blivit indragen på en innergård och där blivit våldtagen av en okänd man, säger Ewa Posner-Storm, jourhavande förundersökningsledare vid polisområdet Jämtland till TT.
Midsommarhelgen är slut för i år och som vanligt har firandet diskuterats flitigt av i synnerhet DN:s kultur- och ledarredaktioner. Hur och varför bör denna helg firas? Här bjuder DN på några tankegångar i absolut världsklass, som till exempel en artikel av Alexandra Pascalidou där hon på ett synnerligen övertygande vis klarlägger att det traditionella midsommarfirandet i själva verket är en del av den svenska strukturella rasismen. Även ledarredaktionens midsommar är främst en integrationspolitisk tilldragelse. I en osignerad ledare förklarar DN att:
Oavsett vad man tycker om Donald Trump – en patologisk sexiststolle med ostkroksfärgad bisarr frisyr eller äntligen någon som sätter ned foten mot islamistisk terror – så torde alla som läser svensk dagspress kunna vara överens om två saker: 1) det går inte en dag utan att någon Trumprelaterad artikel finns på förstasidan; 2) dessa artiklar är alltid starkt kritiska, för att inte säga svartmålande. Det finns ingen ände på hur bufflig, psykiskt störd, okunnig, världsfredshotande och allmänt katastrofal presidenten är. Det utrymme Trump ges i svenska dagstidningar – framför allt DN och SvD – får en nästan att tro att Sverige är en amerikansk delstat.
När jag växte upp på 70-talet visades ett barnprogram som hette Fablernas Värld på TV. Där kunde man följa bland andra Janne Korp, Jakob Uggla och Fröken Stork i deras olika förehavanden. Men fabeltraditionen är äldre och mer global än så, och spänner från Rysslands Krylov på 1800-talet, Frankrikes La Fontaine på 1600-talet och Greklands Aisopos på 500-talet f Kr ända tillbaka till de fornindiska fabelsamlingarna Pañcatantra och Hitopadeśa. Fablerna är litterära-didaktiska allegorier som i stor utsträckning bygger på stereotypier som den listiga räven, det snälla rådjuret och den kloka ugglan.
För rätt många år sedan gjorde jag själv en översättning av en sanskritfabel ur just Hitopadeśa – en sedelärande historia vid namn Rådjuret, Kråkan och Schakalen – och inspirerad av detta tänkte jag nu själv pröva lyckan inom fabelbranschen. Den politiska satiren tycks bli allt svårare att få till i ett Sverige där verkligheten stup i kvarten överträffar den mest bisarra diktning, så kanske allegoriska djursagor är ett bättre grepp för att fånga vår mångfacetterade samtid? Döm själva – här har vi storyn:
Ulf Larsson
För ett år sedan gav jag ut en satir om den svenska universitetsvärlden, Universitetet, Campus Beckomberga. Läsaren får följa med till en genompolitiserad värld befolkad av mer eller mindre narcissistiska klåpare som under idoga floskler om genus, mångfald och normkritik armbågar sig fram till köttgrytorna. Detta medan undervisningen inte sällan alltmer förfaller till en urvattnad soppa på grund av ständiga ekonomiska neddragningar. Romanen kan förstås också läsas som en symbol över tillståndet i Sverige. Ni kan läsa lite om den här och köpa den häftad eller som e-bok här.
Men det kanske börjar bli dags för en ny bok – en stort anslagen roman om det samtida Sverige, skriven av mig eller någon annan. En bok som totalt vänder upp och ner på hela Kultursverige – tv-soffor, kultursidor, Augustnomineringar, bokmässor, you name it! Hur skulle en sån berättelse om det moderna Sverige kunna se ut?
Efter lite spånande har jag fått ihop ett synopsis, som kan byggas ut till en spännande och mångsidig roman om dagens Sverige, denna obetalbara mix av folkhemska skuggor och avsomnade bruksorter à la Lars Lerin uppblandat med nya inslag från jordklotets alla hörn. Ett Sverige i skärningspunkten mellan då, nu och sedan, mellan lokalt och globalt. Min bedömning är att succén ute på förlag och agenturer och bland läsarna bör kunna bli enorm – det skulle inte förvåna mig om det blir tal om en filmatisering med Rolf Lassgård, Helena Bergström och andra gamla godingar i huvudrollerna.
Såhär tänker jag mig det hela:
Ulf Larsson
Jag och säkert många med mig har i stort sett slutat läsa dagspressens migrationsreportage eftersom en absolut majoritet av journalisterna helt saknar förmåga till överblick, objektivitet och problematisering. Istället sysslar man med ett frenetiskt frossande i individcentrerade känslosåsiga produkter, vanligen hållna i en kvasilitterär stil som ofta urartar i ren pekoral. I några tidigare krönikor har jag undersökt och diskuterat några sådana reportage och deras retoriskt-språkliga uppbyggnad. Objektiva och problematiserande migrationsreportage är ytterst sällsynta i svenska media, där istället antingen snyftande språkliga Hötorgstavlor eller Ragnaröksflammande valkyrieritter dominerar.
Men nu verkar andra tongångar vara under uppseglande. Expressen, som väl inte direkt imponerat med sina journalistiska arbetsmetoder den senaste tiden, har nämligen helt nyligen publicerat en omfattande reportageserie betitlad ”AFGHANERNA”. Reportageserien är pampigt anslagen och består av fyra delar rubricerade En krossad dröm, De vägrar ge upp, Tillbaka i kaoset och Omringad av talibaner.
Hur skiljer sig då den här reportageserien från klassiska migrantsnyftisar? Serien är väldigt omfattande, ett verkligt långläsningsprojekt, men jag ska göra några nedslag.
Ulf Larsson
Den senaste tiden tycks dagspressens migrantsnyftisar ha avtagit i frekvens. Jag har inte gjort någon vetenskaplig undersökning av denna hypotes, men det är inte helt otänkbart att en minskad volym skulle kunna ha att göra med att det offentliga samtalet i migrationsfrågan har förändrats i en mer problematiserande riktning än vad migrantsnyftisarna erbjudit. Ett svalnande intresse skulle också kunna hänga ihop med att dessa reportage är intill döden förutsägbara och outsägligt lika varandra till både form och innehåll.
Men för alla som saknat migrantsnyftisarna erbjuder SvD, som är marknadsledande på området, en på alla vis formidabel comeback söndagen den 26 februari. När jag fick syn på reportaget formulerade jag före läsningen, mest för skojs skull, några hypoteser om texten: 1) Texten har en tydlig författarnärvaro, det vill säga att skribenten syns i texten; 2) Texten har ofta ett omotiverat närperspektiv; 3) Texten tycks eftersträva en litterär-poetisk-expressiv stil; 4) Texten erbjuder inga som helst problematiseringar av den information som presenteras. Rent övergripande förväntade jag mig att bli serverad ännu en historia om en uppgiven, bidragsfinansierad och passiviserad migrant som inte kommit igång med svenskastudier och som ägnar större delen av tiden åt att fundera över hur och när resten av familjen ska kunna komma till Sverige. Med dessa förväntningar i bagaget började jag läsa reportaget, och mina förhoppningar kom inte på skam. Först lite om de fyra hypoteserna:
Ulf Larsson
Behöver vi en ny rikssvenska i Sverige? Ja, enligt det statliga utbildningsföretaget Lernia kan det mycket väl vara på det viset. Lernias koncernchef förklarar:
– När alla röster inte är representerade får vi en skev uppfattning om vilka som finns i vårt samhälle. Rikssvenskan får inte bli en missvisande norm för hur Sverige låter, säger Helena Skåntorp, VD och koncernchef på Lernia. Språk och uttal tenderar att ha en exkluderande effekt på arbetsmarknaden och det har vi inte råd med. Idag är det brist på arbetskraft i Sverige och i resten av Europa. Vi kan inte utesluta personer med rätt kompetens och potential bara för att alla inte talar på samma sätt, fortsätter Skåntorp.
Med anledning av det här resonemanget har man nu i samarbete med Stockholms universitet tagit fram en ny rikssvenska, ett slags hybrid mellan olika dia- och etnolekter (den nya rikssvenskan kan höras här). Lernias övergripande uppdrag är enkelt uttryckt att hitta rätt jobb för rätt person, och syftet med den nya rikssvenskan beskriver man såhär:
Ulf Larsson
I en DGS-krönika den 7 januari berättade jag att SvD:s chefredaktör Fredric Karén i sin nyårsdagskrönika lite otippat kommit med olika utfästelser om en mindre känslosam och mer faktainriktad journalistik i den egna tidningen framöver. SvD hade till och med antagit en handlingsplan för att ändra kurs på farkosten, berättade Karén entusiastiskt. Men jag måste ha missbedömt intensiteten i förnyelseambitionerna, för efter att ha tagit del av SvD på nätet den 17 januari kan jag konstatera att det mesta traskar på i gamla välkända hjulspår.
Det gäller inte minst en stort anlagd textprodukt med flera bilder samt en vidhängande filmsnutt om den syriske migranten Ayman Alhameed, 20 år. Läsarna av SvD har redan tidigare stiftat bekantskap med Ayman, exempelvis i ett reportage av Per Kudo där Kudo bland annat slog fast att Ayman ”tvingats” lämna sina fingeravtryck vid tyska gränsen (SvD 9 januari 2016; reportaget finns inte längre på svd.se). I ett uppföljande reportage i oktober fick vi veta att Ayman då bodde på ett asylboende i Stockholm och att han just fått ett uppehållstillstånd på 13 månader.
Ulf Larsson
Befinner sig traditionell svensk media i en förtroendekris? Inte alls – åtminstone inte enligt DN i våras. I en undersökning som DN engagerat Ipsos för, berättar tidningen inledningsvis att:
Under senare tid har det förts en livlig debatt om mediernas trovärdighet, med fokus på rapporteringen om invandring och flyktingmottagande. Från olika håll har det hävdats att medierna inte är att lita på, en uppfattning som nyligen också framfördes av de tidigare toppmoderaterna Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn-Liljeroth i ett DN-reportage.
Artikelns rubrik ”Högt betyg till mediers trovärdighet” korrelerar kanske inte helt med vad som sedan framkommer i texten, nämligen att:
En undersökning från DN/Ipsos visar dock att den breda allmänheten hyser stor tilltro till såväl Sveriges Television och Sveriges Radio som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. 75 procent uppger att de har mycket eller ganska stort förtroende för Sveriges Television. Motsvarande andel för Sveriges Radio är 73 procent.
Ulf Larsson
Journalistkåren gör inte sitt arbete när den satsar på att göra känslomässiga individbaserade reportage istället för att greppa konsekvenserna för hela samhället med den idag förda politiken.
Det menade nyligen journalisten Chris Forsne i en krönika på Ledarsidorna. Alla som regelbundet läser till exempel DN, SvD eller Aftonbladet är väl införstådda med vilka reportage hon avser, nämligen vad man kan kalla flyktingsnyft eller, med ett mer korrekt språkbruk, migrantsnyft. Dessa är starkt subjektiva texter som kännetecknas av saker som hög författarnärvaro, otaliga känslomässiga värderingar och hårt friserat faktaurval. Texterna har ofta, delvis, ett slags kvasilitterär stil som emellanåt landar i ren pekoral – ett slags textuella gråtande barn-tavlor.
Ulf Larsson
Bland de svenska dagstidningarna är kanske SvD den publikation som uppvisar störst åsiktsskillnader mellan ledarkrönikor och övriga texter som till exempel nyhetsreportage, kulturkrönikor och olika slags reportage – åtminstone när det gäller migrationsreportage. Här förfogar tidningen över en mängd skribenter som med jämna mellanrum och oftast till bildbylineackompanjemang publicerar svavelosande drapor av varierande retorisk-stilistisk kvalitet om Sveriges nuvarande omänskliga migrationspolitik. Den ideologiska endräkten bland dessa journalister är så stor att man – nästan – skulle kunna tro att tidningen anställer sina journalister utifrån ideologisk hemvist inom just migrationsfrågan.
Ulf Larsson
Oavsett vad man tycker om Donald Trump och Hillary Clinton så kan man konstatera att majoriteten av de svenska journalisterna befinner sig i något slags hysteriskt och förorättat chocktillstånd efter det amerikanska presidentvalet. De kan inte begripa hur USA-väljarna kunde rösta fram Donald Trump som president, och än mindre hur det ska gå att förklara valutgången i ljuset av svenska mediers rapportering om valet. Här har journalisterna ansträngt sig för att framhäva Clintons fördelar och Trumps alla bisarra pinsamheter, valutgången tycktes vara säkrad – och vad händer? Hur kunde det gå så fel med både själva presidentvalet och rapporteringen om det? Och vems fel är det att allt gick fel?
Ulf Larsson
Nu har jag fått svar från de tidningar dit jag skickade min krönika Har norrmännen blivit brunråttor? En arbetsversion av krönikan publicerades här på Det Goda Samhället den 31 oktober och den som missade texten hittar den här. Generellt sett så tycker man att krönikan håller god klass, beskriver en aktuell och allvarlig problematik och illustrerar denna problematik med tydliga och avskräckande exempel. Men man menar överlag att det inte blir alldeles tydligt vilken som är min värdegrund; vidare är man kritisk mot att jag, i syfte att belysa svensk integrationspolitiks emellanåt tvivelaktiga resultat, länkar till en DN-artikel där Stockholmsförorten Sollentuna utmålas som en veritabel brottsmetropol där invånarna knappt vågar sig utanför dörren längre. Från något håll efterlystes mer ”poesi” i texten, tyvärr utan att man närmare definierar vad man avser med ”poesi”.
Nåväl, skam den som ger sig. Jag har nu tagit fasta på kulturredaktörernas kritik i ett nytt försök att få till en krönika som skulle kunna tänkas falla någon av de tongivande kultursidorna i Sverige i smaken.
Ulf Larsson
Vilka ord man kan eller inte kan använda i ett offentligt samtal varierar över tid. Att någon journalist eller politiker skulle uttala till exempel n-ordet annat än i varnande och exemplifierande syfte – och knappt ens då – vore troligen lika med massmedialt frysboxsjälvmord. Inte ens självaste Astrid Lindgren har frikänts i den semantiska domstolen med påföljden att Pippis pappa i nyare upplagor av böckerna inte längre kallas ja-ni-vet.
Ulf Larsson
Hur skulle jag gå tillväga om jag ville bli skribent på någon av riksmorgontidningarnas kultursidor, till exempel SvD eller DN? Ja en taktisk manöver kunde kanske vara att skicka in ett textarbetsprov. Här ställer – som alla journalister vet – olika texttyper inom tidningarna olika krav – en argumenterande ledartext inte bara bör utan ska vara vinklad och subjektiv, medan nyhetsrapporteringen åtminstone i idealfallet bör vara mer objektiv och bara redogöra för fakta som är relevanta för den aktuella händelsen. På just kultursidorna stöter man nuförtiden på alla möjliga slags texter, inte bara recensioner av böcker och filmer och så vidare, utan inte sällan även olika hybridformer mellan kåserier, politiska manifest och personligt hållna och starkt vinklade krönikor. De här texterna är ofta skrivna av kulturchefen själv eller åtminstone av någon av tidningens mer bemärkta medarbetare.
Ulf Larsson
CIRKUSEN KRING DE NYANLÄNDAS BOSTADSSITUATION tycks vara på väg in i en ny fas – akut problematiseringsfas. Vi tar avstamp i en liten eldsvådeberättelse från ett modulhusboende i Farsta, som invigdes i somras. Rätt snart kunde man läsa i tidningarna om att flera boende var missnöjda med standarden ifråga om hemtrevnad, wifi, varmvattensfaciliteter, rumsstorlek och annat. Det gick så långt att man hotade med att flytta.
NATTEN MOT LÖRDAGEN DEN 15 OKTOBER höll så boendets saga på att bli all. Någon hade nämligen placerat två dunkar olja i en ugn och satt på högsta värme. Trots kraftig rökutveckling kunde personalen avvärja detta pyromandåd. Oljedunksuppgifterna bekräftas i SvD av Stockholmspolisen. Eftersom det inte verkar troligt att någon utomstående skulle ha lyckats ta sig in i boendets kök nattetid är en rimlig hypotes att det – kanske – skulle kunna vara någon av de boende som ligger bakom attacken, inte minst med den tidigare ventilerade vantrivseln i åtanke.
Ulf Larsson
Vakna. Det finns ingen väg tillbaka. Sverige och Europa är i förändring.
Det är dags att inse att nya svenskar kommer att ta plats med kultur, språk och vanor. Det är dags att se på olikheter som en positiv kraft istället för ett problem. Nya möten skapar nya möjligheter.
Aftonbladets ledarsida eller Expo, skulle kanske de flesta tippa som avsändare till ovanstående uppmaningar och påståenden. Men istället handlar det om ett skattefinansierat projekt, där SIDA är bidragsgivare. SIDA beskriver sin verksamhet såhär:
Ulf Larsson
Vem minns inte förra höstens migrationskaos, och vem minns inte hur ett stort antal svenska musiker tämligen snabbt presenterade manifestationen ”Hela Sverige skramlar”, ett evenemang som ägde rum I Globen i Stockholm och som drog in drygt 42 miljoner. Några av de musiker, övriga artister och instanser som gratis medverkade eller arrangerade eventet var Eva Dahlgren, Aftonbladet, Henrik Schyffert, Carola Häggkvist, Dagens Nyheter, Fredrik Lindström, Jonas Gardell, SR, SVT, Malena Ernman och Lars Winnerbäck. Det hela gick av stapeln den 29 september, alltså för ganska exakt ett år sedan. Med undantag för veckorna närmast efter festligheterna i Globen, har jippot inte fått särskilt mycket utrymme i massmedia.
Ulf Larsson
Med beundransvärd frenesi fortsätter MSM att pumpa ut pathos-orienterade nyhetsreportage om migrationssituationen i Sverige och Europa. Det går i stort sett inte att ta del av Rapport, Aktuellt, SvD, DN etc utan att bjudas på en dos känslosam och mer eller mindre skuldbeläggande migrationsjournalistik, som till exempel i Rapport häromkvällen när man fick ta del av prästen Kent Wistis satirteckningar och livsbetraktelser. Inslaget avslutades med att man visade en av prästens texter: ”Om vi inte stänger gränserna nu kan vi hamna i ett läge där vi inte längre har råd att köpa Per Morbergs skärbräda för 4000 kr”. Som av en händelse uttryckte alltså texten en viss kritik mot Sveriges ändrade asylregler och gränspolitik – förvånande, inte sant? Detta är bara ett exempel av otaliga på hur agendajournalistiken florerar i Sverige – för ytterligare exempel hänvisas till exempelvis andra Rapportsändningar, SvD, Aftonbladet, DN och så vidare.
Ulf Larsson
I år ska Stockholms stad hitta boenden för 2 810 flyktingar som fått asyl i Sverige. Dessutom måste staden hitta platser åt ensamkommande flyktingbarn. I innerstan letar man därför efter befintliga lokaler som kan byggas om till bostäder för denna kategori. Vård- och omsorgsboendet Vintertullen på Södermalm i Stockholm hör till de fastigheter som nu som bäst håller på att invigas för sitt nya syfte.
Ulf Larsson
Denna krönika bygger till allra största delen på fakta, men innehåller även ett och annat fiktivt inslag. I slutkommentarerna som följer efter artikeln framgår vad som är fakta och vad som är fiktion. Mycket nöje!
Under 2015 sökte omkring 160 000 människor asyl i Sverige. Oavsett hur många som kommer att få stanna, och oavsett hur hushållskonstellationerna ser ut, så kommer behoven av bostäder för dessa människor att vara enormt. Men problemet är att det nu råder brist på bostäder över hela landet, inte minst hyresrätter. Tidigare avfolkningsorter, där det tidigare till och med rivits hyreshus, har numera ofta hundratals människor som köar för att få en hyresrätt.
Ulf Larsson
Ett av de hetaste samtalsämnena i det offentliga samtalet idag är hur de nyanlända som fått uppehållstillstånd ska kunna integreras i det svenska samhället. Inspirerad av några av den senaste tidens skriverier om detta i diverse massmedia, har jag själv skrivit ihop en liten betraktelse där Det Goda Samhällets läsare inbjuds att fundera över vad som har verklighetsbakgrund och vad som är påhittat – och var gränsen för verkligheten egentligen går.
