JOURNALISTIK I VÄRLDSKLASS DEL 12: SPRÅKEXPERTERNA

Ulf Larsson

Den 24 juli publicerade SvD ett aningen alarmistiskt reportage med rubriken ”Studenter för dåliga på svenska för att läsa historia”. Tidningen berättar att:

Universitetslärare i historia tvingas lära studenter svenska och engelska på gymnasienivå – som meningsbyggnad och läsförståelse – eftersom förkunskaperna brister.

– Många av studenterna borde kanske inte ha kommit in på utbildningen, säger Paul Sjöblom vid Stockholms universitet.

Efter 15 år som lektor i svenska språket på några olika universitet i Sverige, och med en hel del vänner och bekanta som fortfarande jobbar inom branschen, kan jag intyga att studenternas kunskaper i framför allt skriftlig produktion titt som tätt uppvisar grava brister inom olika områden. De allra flesta universitet och högskolor har därför inrättat olika stödverksamheter av typ Språkverksta’n och Språkstugan, där studenterna kan få hjälp med bland annat att få till normkorrekta texter på svenska. SvD fortsätter med lägesrapporten från Stockholms universitet:

Studenter som har dokumenterade läs- och skrivsvårigheter har rätt till stöd från universitetet, de kan till exempel få hjälp i en skriv- och språkverkstad. Men också många studenter utan dokumenterade läs- och skrivsvårigheter klarar inte att uttrycka sig begripligt på ett akademiskt godtagbart skriftspråk.

Vart leder det här då, kan man undra? Jo bland annat hit, som SvD helt korrekt skriver:

Följden blir att universitetslärarna tvingas ägna tid åt att hjälpa många studenter med bland annat meningsbyggnad och att hålla en röd tråd i en text.

Det verkar finnas åtskilliga orosmoln på den akademiska textproduktionsfronten, med andra ord. Och då kan ju tankarna kanske flyga iväg till att omfatta hur pass duktiga folk i allmänhet är på just grammatik. Det är precis vad SvD har gjort när man i anslutning till det nyss nämnda reportaget serverar sina läsare en quiz om svensk grammatik. Under rubriken ”Hur bra är du på svensk grammatik?” inleder tidningen så här:

Verb, objekt och pluskvamperfekt – vad är vad nu igen? Testa dina färdigheter i svensk grammatik. Quizet är en del som rör allmän svensk grammatik i ett test från Stockholms universitet.

För att få lite sommarunderhållning tittade jag på SvD-quizen, och insåg efter en liten stund att en bättre rubrik hade varit ”Hur bra är SvD:s journalister på svensk grammatik?”. Quizen uppvisar nämligen en hel drös med grava sakfel, som knappast skingrar grammatiska oklarheter för kunskapssökande läsare.

Quizen innehåller 30 frågor och börjar i stillsamma vatten med lite ordklassfrågor. Inledningsvis finns inget att anmärka på. Men när jag kommer till fråga 18 blir det hux flux väldigt problematiskt. Frågan lyder:

18. Vilken satsdel i följande mening är ordet ”till”? Han åker till Tyskland på fredag.

Svarsalternativen som SvD erbjuder är följande: tidsadverbial, predikat, rumsadverbial, subjekt. Det korrekta svaret blir svårt, eller rättare sagt omöjligt, att komma fram till. Ordet ”till” är nämligen ingen satsdel överhuvudtaget. Det är en del av satsdelen rumsadverbial, ett rumsadverbial som i sin helhet lyder ”till Tyskland” och som alltså besvarar frågan ”Vart åker han på fredag?”. SvD anger dock att ”till” är rumsadverbial som det korrekta svaret.

Samma slags grammatiska okunskap och förvirring fortsätter i stort sett omedelbart:

20. Vilken satsdel i följande mening är ordet ”I”? I München ska han köpa nya skidor.

SvD ger dessa svarsmöjligheter: subjekt, predikat, direkt objekt/ackusativobjekt, rumsadverbial. Enligt tidningen är det korrekta svaret rumsadverbial. Men även här har man missat att en isolerad preposition, i det här fallet ”I”, inte ensam utgör satsdelen rumsadverbial utan det är hela frasen ”I München” som fungerar som rumsadverbial och svarar på frågan ”Var ska han köpa nya skidor?”. Det är nog bara SvD som skulle svara ”I” på den frågan.

Quizen innehåller ytterligare felaktigheter – det här var bara två frapperande exempel. Det verkar uppenbart att SvD:s reporter, precis som de universitetsstudenter hon skriver om, inte besitter några särskilt avancerade grammatikkunskaper, eller snarare minst sagt bristfälliga sådana – alternativt är ytterst slarvig, eller både och. Svaret på frågan ”Var ska han köpa nya skidor?” skulle alltså enligt SvD vara ”I”, och svaret på frågan ”Vart åker han på fredag?” skulle enligt samma stolliga resonemang vara ”till”.

Men kan alltsammans kanske bero på att själva förlagan – ett diagnostiskt prov från tyska institutionen på Stockholms universitet – också innehåller dessa grammatiska galenskaper? Ingenting är omöjligt i dessa dagar, och eftersom SvD länkar till testet är saken enkel att kolla. Här visar det sig – gudskelov! – att universitetet i sitt lösningsförslag mycket tydligt anger att de korrekta satsdelarna i de två exemplen ovan utgörs av fraserna ”till Tyskland” respektive ”I München”, vilket alltså SvD totalt missat i sin quiz.

Förklaringen är lika enkel som pinsam för SvD – i universitetets lösningsförslag ser det nämligen ut på följande föredömligt tydliga vis:

Eftersom b) står under ”ska”, c) under ”han” och d) under ”köpa” så måste det ju betyda, har bevisligen SvDs reporter resonerat, att a) endast avser ordet ”I”, och e) bara ordet ”nya” och inte hela frasen ”nya skidor” – där för övrigt SvD helt felaktigt anger ordet ”nya” som direkt objekt istället för det korrekta ”nya skidor”. Det vill säga svaret på frågan ”Vad ska han köpa i München?”. Jo givetvis inte bara ”nya” utan ”nya skidor”. På samma sätt har reportern missförstått att a) inte bara syftar på ”I” utan på hela frasen ”I München”. Så kan det gå när inte den grammatiska analyshaspen är på, eller när hela dörren har ramlat av.

Allt det här grammatiska pratet kan kanske tyckas marginellt och oväsentligt i dessa dramatiska tider med Transportstyrelsen, migrationskris och allt möjligt annat stök. Men dagspressen är en central aktör i allt detta i egenskap av informationsförmedlare, även om svensk MSMs trovärdighet har åkt på en hel del törnar den senaste tiden. Här framträder nämligen några intressanta stråk i den samtida svenska journalistiska kartan.

För det första är det uppenbart att man utan tillräcklig fackkunskap kan publicera texter som vimlar av grava sakfel (även när det gäller andra domäner än migrationspolitik) i en av landets största dagstidningar. För det andra är det lika uppenbart att ingen redaktör upptäckt dessa fel under resans gång och rättat till dem. För det tredje visar tidningens agerande på ett inte obetydligt läsarförakt – hur många har inte gjort grammatikquizen och blivit minst sagt brydda av SvD:s svarsförslag? Jag bör kanske nämna att jag kontaktat fyra av SvD:s redaktörer om quizens alla felaktigheter, men bara mötts av autosvar om pågående semestrar.

Den avslutande och mest övergripande frågan blir: Vad kan egentligen en journalist? Vad krävs för att få publicera reportage i våra största dagstidningar? Är man lika slarvig med fackbaserad faktakoll i andra reportage? Det finns knappast någon anledning att tro att så inte är fallet.

Men en stunds dråplig underhållning blev det åtminstone – reportaget med anslutande quiz är en på sitt vis kongenial illustration av hur det emellanåt kan vara ställt med språk- och grammatikkompetensen inte bara på universitetet utan också inom journalistkåren. De skyfall av mer eller mindre kommunikationsfördärvande språkfel man dagligen stöter på i dagspressen ansluter till denna frågeställning.

Så vad kan egentligen en journalist?