En icke obetydlig del av ens livsansträngningar går ut på att försöka tänka ut respektabla svar på frågor som man så småningom insett saknar något allmängiltigt svar. Se bara på filosofin: en öken av individuella spekulationer där något slutgiltigt, korrekt svar aldrig kommer att fastställas även om det kan vara upplyftande för fundersamma personer att i ämnet få en bruttolista över de mest tilltalande resonemangen varmed folk kan tolka sig genom tillvaron. Vad skulle människorna ta sig till utan Sokrates, Jesus, Hobbes, Marx, Mill och Popper även om ingen av dem har fått någon avgörande guldmedalj?

Jag kommer just från en timmes gräl om Iran-kriget med min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro. I egenskap av latinamerikan är hon ansluten till den stora internationella anti-USA-koalitionen vars dumskallehatt för tillfället har placerats på president Trumps huvud. Hon menar att eftersom Israel och USA är skyldiga till de bombanfall som nästan smulat Iran i bitar, vilket väl som enskild utsaga är sant, så förtjänar de allierade inte annat än att få stryk. Du kan tänka dig hur många infekterade diskussionstrådar som väller ut ur ett sådant öppningsbud.

Hur ska en vanlig människa göra för att välja sida? Hoppet om att det ska finnas ett rätt svar är förbi. Kanske fanns det när Sovjetunionen sprack och USA en kort tid framstod som herre på täppan med förmågan att liksom en Leviathan i världsformat övertyga världen om sitt synsätt på rätt och fel.

Men nu finns inget motsvarande vilket betyder att världen är dömd till krig. Alla folk, klaner, länder och andra sorters intressen har sina egna gudar och övertygelser som de lyder. Man vill ha något slags rättesnöre som inte känns alltför avigt. Men när det nu finns varken Gud, Leviathan eller annan sorts tvingande eller ens vägledande rätt är det lätt att känna sig övergiven.

Trots det verkar nästan alla ha en uppfattning. Hur har de kommit fram till den? Genom ett otillräckligt antal ytliga samtal med kloka människor har jag sökt efter ett svar. Det första som visar sig är det man redan förväg kunde ana, nämligen att folks sociala tillhörighet bestämmer. Judar tar normalt, undantag finns, ställning för Israel medan palestinier hejar på Hamas. Det svåra att förstå hur människor beter sig när de inte fötts in i en uppfattning. Detta är trots allt normaltillståndet för en svensk. Han måste välja.

Genom mina samtalsundersökningar har jag kommit fram till att folk håller sig med endera av två tämligen respektabla uppfattningar. Den ena är att hylla den sida som är ”snällast”, det vill säga efter förmåga undviker att döda största möjliga antal fiender. Sådana människor framstår som humanitärt lagda och har därför gjort sig förtjänta av vår sympati. Ett problem är att de nödvändiga beräkningarna inte är självklara. Pogromerna den sjunde oktober 2023. Över 1 100 personer dödades vilket anses vara den största olycka som drabbat judarna sedan förintelsen. Mångas sympatier riktades genast mot Israel. Men bara några dagar sedan Gaza-kriget därefter inletts hade den israeliska krigsmakten dödat lika många palestinier. Per nu lär 75 000 palestinier ha avlidit i striderna medan världens välvilja mot palestinierna stiger mot tidigare okända höjder.

Den andra tämligen respektabla uppfattningen, som jag ser det, är inte att leta efter den part som gjort minst ont i bemärkelsen dödat det minsta antalet människor, utan i stället att fråga efter den som kan göra mest gott. Så tänker jag även om jag vet att många skulle protestera om jag förklarade att jag därmed avser judarna, just de som fått öknen att blomma, som utvecklat landet och skapat den största nyttan inte bara för sig själva utan också för de araber som vill dränka dem i Medelhavet.