I Ekot beklagar utrikesminister Maria Malmer Stenergard utvecklingen i Iran-kriget:

Det islamiska revolutionsgardet har tagit ett ännu fastare grepp om statsapparaturen. Vi ser att de bedriver en ännu hårdare linje och att det blir ett ännu mer slutet Iran. Jag kan inte se att de har förts närmare en demokratisk utveckling, och det kan jag bara beklaga.

Jag börjar med min analys. Regimen i Iran är en mördardiktatur som inte drar sig döda stora mängder av sina egna medborgare i syfte att säkra sin egen maktställning och att uppnå sina mål att förinta Israel (”lilla Satan”) och på sikt USA (”stora Satan”). Regimen är på god väg att utveckla atomvapen. Med tillgång till sådana stridsmedel skulle landet framgångsrikt kunna hota även länder i Europa. USA:s mål är att i första hand ersätta regimen med ett mer civiliserat styre och i andra hand att få regimen att avsvära sig de nukleära ambitionerna.

För närvarande pågår ett lätt beväpnat psykologiskt utpressningskrig. Ingen av parterna brukar allt det våld som står till deras förfogande av rädsla för upptrappning. Till exempel utnyttjar Teheran inte hela sin vapenmakt mot de sunnitiska araberna på andra sidan Hormuz-sundet av rädsla för världsopinionens protester.

Båda de stridande parterna USA och Iran lider. Kampen handlar nu om vilken av dem som ska hålla ut längst. Iran pressas av sin dåliga ekonomi och USA pressas av att en hel värld vill köpa iransk olja. Men USA vill sätta stopp för den iranska utrikeshandeln för att strypa landets ekonomi medan Iran både vill stoppa handeln och uppmuntra den eftersom landet vill reta upp världen mot USA, vars blockad höjer oljepriserna, men dessutom behöver tjäna pengar genom att sälja olja.

Därför menar jag att det hela är ett psykologiskt krig mer än ett vapentekniskt. Det är ett läge när opinioner och tyckanden har avgörande betydelse för utgången. Särskilt USA som i kraft av sitt demokratiska system är känsligt för vad folk tycker, såväl hemmavid som internationellt, påverkas av hur andra länders regeringar, till exempel Sveriges, ställer sig. Ett svenskt avståndstagande påverkar därför USA men inte Iran som ändå under decennier lärt sig att vara hatat.

När utrikesminister Malmer Stenergard säger att det iranska revolutionsgardet tagit ett allt starkare grepp på landets befolkning så är det sant. Men när hon säger att landet ”inte förts närmare en demokratisk utveckling” och att hon ”beklagar” detta så börjar det osa katt. Vad hade hon räknat med? Att det mordiska revolutionsgardet, som står och fräser som en råtta i ett hörn, plötsligt, i nödens stund, skulle utveckla hittills okända demokratiska attityder? Beklagar hon på allvar att revolutionsgardet inte plötsligt infört yttrandefrihet och hållit allmänna val? Tror hon att något sådant skulle ha kunnat ske? Vem är det som skulle ha ”fört” landet närmare en sådan utveckling?

Eftersom det hade varit helt snurrigt att förvänta sig något sådant av revolutionsgardet måste utrikesministern ha menat att USA borde ha gjort det. Hela beklagandet framstår därför, för en normalt okunnig publik, som en kritik mot USA.

Konsekvensen av detta är att den som förlorar poäng i världsopinionen av Malmer Stenergards uttalande är USA. Det måste vara USA som underlåtit att ”föra” in demokrati i Iran. Därför är uttalandet ett stöd åt Iran. Det är något jag tycker vi bör beklaga. Eller har jag fel? Tror utrikesministern att hon gjort ett balanserat och neutralt uttalande?

Oavsett hur vi hamnat i dagens läge så står vi där vi står. Det råder nu en kamp mellan demokratiernas företrädare och auktoritära religiösa tyranner. Europas länder, även Sverige, måste nu svälja sin delvis småsinta förtret över Trumps förolämpningar och inse att det nu handlar om något långt viktigare, nämligen om demokratin eller tyranniet ska härska i Mellanöstern. Vi måste välja och tydligt framföra vår uppfattning.