På Nationaldagen ägnade jag två timmar åt att följa statstelevisionens redogörelse för det högtidliga firandet på Skansen. Det var välgjort, blomsterrabatterna nyansade och prunkande, militärorkestrarnas bleckhornsinstrument glänste i solen och trummisarna intog sina pinnpositioner i takt på tiondels sekunden. Publiken jublade, viftade med svenska flaggor och svarade lika korrekt på journalisternas ledande frågor som om de hade gått på kurs, vilket de nog hade. ”Vad betyder Sverige för dig?” ”Jo, det betyder väl trygghet och mänskliga rättigheter.” ”Vad betyder det för dig?” ”Ja, omtanke om dem som det är synd om.” I Sverige uppmuntras envar inneboende att för egen del tillmäta sig en lämplig del av den kollektivt skapade nationella äran för alla de berömvärda egenskaper som vi tilldelar oss.

Det var en aning oklart vem som firade nationaldagen. Själv hade jag, obetänksamt förstås, trott att de i stora kollektiv församlade nationaldagsfirande skulle kallas exempelvis ”medborgare” i stämningsfulla tal av sådana som talmannen. Men den sortens dumheter besparades tittarna. Om kungen hade tilltalat oss nationalsångare som medborgare så hade det antagligen, för uppenbarade skymfens skull, blivit kravaller bland de grupper som ännu inte upphöjts till högre svensk värdighet än permanent uppehållstillståndsinnehavare. Den officiella beteckningen på kollektivet visade sig vara ”kära nationaldagsfirare”.

Det fina vädret, de många nationaldräkterna och ordförandena militära kamratföreningar, ofta i urväxta finkostymer, som fick motta hedersfanor ur Hans Majestät Konungens fasta hand fick mig ändå att romantiskt känna att det kanske, trots allt, ligger en viktig fosterländsk mening i Nationalsångens ord om att ”jag vet att Du är och Du blir vad Du var”. Ett ögonblick kunde jag uppleva att det gamla barndomslandet kanske inte är så dumt i alla fall; möjligen går det att göra något nytt och levnadskraftigt av det, någon kulturell kompromiss av Astrid Lindgren och Tensta Gospel Choir, två ytterligheter som statstelevisionen lyckades regissera till fredlig samexistens på Sollidsscenen.

Det var kort sagt en propagandaföreställning men så mild och vänligt stämd att en nationalromantisk tår låg närmare till hands än det som svenska propagandister brukar tillgripa när de hoppas finna fascister i faggorna, det vill säga i allmänhet grundlösa varningar för att nazister springer lösa i skogarna.

På måndagen efter nationaldagen läste jag tidningarna extra noggrant för att försöka greppa den stämning mellan överheten och folket som nationaldagsarrangörerna gav uttryck för.

Jag tror att höga politiker och övrig överhet är rädda för folket. Eller rättare sagt är de dödsförskräckta inför hotet att få byxorna neddragna av sina egna ganska underbetalda (och för det inte sällan vresiga) anställda journalister på statstelevisionen. Sedan några årtionden har överheten slutat spela rollen av stor och betydande härskare för att i stället övergått till den intersektionella diskursen i syfte att försöka övertyga andra om hur de får lida. (Intersektionalitet, tror jag, tror jag, är ett poängsystem enligt vilket specialister försöker avgöra vem det är mest synd om. Till exempel kanske en svart, enbent, överviktig, förståndshandikappad, åttioårig kvinna med syfilis och högt blodtryck får full poäng på alla tillämpliga bedömningsgrunder och därför anses förtjäna särskild kompensation.)

Till exempel omtalar ledarsidan i Dagens Nyheter att partiledaren Busch i ett valtal förklarat att hon var i förklimakteriet vilket enligt tidningen hade renderat henne mycket sympati från auditoriet. Om jag går till personval och vinner valkretsen med hänvisning till gikt, snuva och spinal stenos så skulle de bli andra bullar i Sverige, det kan du vara säker på.

En annan minister som inte verkar säga det uppenbara, troligen för att väljarna skulle kunna ta illa upp är biståndsminister Dousa. Svenskt u-landsbistånd sprids genom många kanaler vilket är ett sätt att göra dessa kanaler glada. Till exempel har kristdemokratiska partiet bildat ett biståndsorgan som heter Hepatica för detta ändamål. En annan biståndsorganisation som delvis håller sig flytande med svenska biståndspengar är det muslimska Islamic Relief som då och då av sina trosfränder i Mellanöstern anklagas för terrorism och annan extremism.

Det är lätt att förstå att en moderat biståndsminister här lätt kan hamna i knipa. Risken är stor att inflytelserika grupper blir arga på honom utan att han kan försvara sig på något tydligt sätt. Han skulle antagligen vara tacksam att bli av med Islamic Relief som inte uppskattas av hans väljare. Men personalen på Sida gillar sin verksamhet oavsett resultat och hävdar, alldeles korrekt enligt min uppfattning, att en ”strikt tolkning av regeringens försiktighetsprincip [det vill säga att inget får gå fel] i förlängningen skulle göra det svårt för Sida att hitta samarbetspartners över huvud taget”.

Detsamma gäller förstås även de pengar som sprids av sverigedemokratiska Hepatica. Men i det fallet finns för vår regering en förlåtande nåd som gör att sverigedemokraterna bör få sina pengar oavsett framtida resultat. Hur skulle de se ut om viktiga framtida samarbetspartier inte ens kunde få planerade 23 miljoner till bistånd även om riskerna bedöms som ”extrema”?