I delen ser du världen – i världen förstår du delen

Anders Leion

Retorik, eller vältalighetens konst, har blivit ett alltmer uppmärksammat medel för att göra ett tal mer njutbart, mer spännande och därmed också mer övertygande.

Jämfört med politiker i andra länder är de våra inte särskilt begåvade retoriker, men eftersom alla genomsnittligt är så dåliga, kan också medelmåttiga exemplar framstå som duktiga talare.

Men retorikens medel används inte bara inom talekonsten. De används också överallt där text skrivs och publiceras. De svenska dagstidningarna har blivet mycket drivna retoriker, även om de nästan uteslutande använder ett enda retoriskt verktyg.

Man använder sig av mikroskop, riktade mot någon detalj och får denna detalj att framstå som typisk, som betecknande för den värld i vilken den finns.

Det kan framstå som egendomligt att med denna metod beskriva världen: Hur kan man få överblick? Och kan inte nästa intressanta detalj få betydelsen av den första att minska?

Man kan nästan misstänka att den som på detta sätt beskriver världen hoppar hit och dit som en jumpare på isflak, utan någon större möjlighet att hålla riktningen.

Så illa är det dock inte. Valet av detaljer värda att uppmärksamma styrs av en förutbestämd uppfattning av vilket sammanhanget är, i vilken den uppträder. Man förutsätter alltså att omgivningen, sammanhanget, är känd för läsarna och därför kan belysningen av en detalj framkalla en hel bild.

Läs mer

Är både Åkesson och Macron populister?

Anders Leion

Det finns två sorters populister. Åsikternas och strategernas, dvs de enkla, extrema åsikternas förespråkare och de som främst angriper eller går förbi institutionerna.

De flesta av de som populister stämplade partierna uppvisar båda dessa drag, medan andra bara, eller i huvudsak, det ena.

Macrons parti – Le République en marche – är populistiskt därför att det vill runda rådande institutioner: central och lokal byråkrati, utbildningsväsendet, arbetsmarknadens organisationer – etc. ”Men detta är ju Frankrike!”, sade en uppbragt kommentator. Partiets åsikter är däremot inte särskilt extrema, sedda ur ett svenskt perspektiv. I stort sett handlar det om en för Frankrike nödvändig modernisering. (En del är lite svårsmält. Macrons vurm för EU verkar på mig lite romantisk – om den nu är genuin. Det kanske mest är taktik. Han smörar för Merkel och Tyskland). Han anser inte en sådan modernisering vara möjlig, om han skall arbeta med och genom befintliga institutioner.

SD uppvisar båda dessa drag. Man har haft, eller har ansetts ha, extrema åsikter samtidigt som man misstror, av erfarenhet och på goda grunder, svenska institutioner. Det som hänt de senaste åren är att åsikterna har blivit mer konforma med det allmänna stämningsläget i landet – som i sin tur också har ändrats i SD:s riktning.

Läs mer

Varför bry sig?

Anders Leion

Landets krisberedskap har gång på gång utretts. Slutsatserna i dessa utredningar har under hela 2000-talet varit enahanda: det finns systematiska brister i beredskapen. Ingen av de tre berörda regeringarna har brytt sig om att ta utredningarnas förslag på allvar, än mindre fatta något beslut. Hur skall detta ointresse kunna förklaras? Kriser som skadat förtroendet för sittande regering har återkommit regelbundet. Borde inte berörda regeringar i eget intresse, för att skydda sig, göra något?

Det gör man. Man skyddar sig genom att smita från ansvaret.

En liten utvikning för att klargöra läget: Den franske presidenten Macron har varit utsatt för något som kallas för affären Benalla. Denne var ansvarig för Macrons säkerhet, vid sidan av ordinarie säkerhetspolis. Han hade ingen officiell ställning, men redan närheten till makten gav honom tillräcklig auktoritet. Häromveckan publicerades bilder från övervakningskameror som avslöjade hur han, som inte har polismans befogenheter, attackerade två demonstranter under 1: a maj. Varken regeringen eller någon annan ansvarig instans polisanmälde detta. Istället fick Benalla några dagars löneavdrag.

Den mycket tilltufsade politiska oppositionen såg en chans att komma åt regeringen och Macron och fick saken att svälla under någon veckas tid – till exempel behandlade TV-programmet C’ est dans l´air saken fyra dagar i rad.

Läs mer

Efter staten

Anders Leion

Kvällen innan min studentklass – R IV – i Nyköping skulle upp i muntan 1958 gick några av oss på bio. Vi såg Hets (den som inte känner till filmen kan se här) av Alf Sjöberg. Manus skrevs av Ingmar Bergman. Det är en mycket stark film, som kan drabba unga människor hårt.

Vi såg filmen som en trotshandling: ”Vi är inte rädda för er, era djävlar” betydde det ungefär. Vi tänkte på lärarna, censorerna och skoltiden, som strax skulle vara över. Och vi var förstås rädda.
Sedan dess har jag, som många, då och då sett en film av Ingmar Bergman. Ofta fångad, ibland road, men ändå inte så berörd.

Nu, när filmerna repriseras under hans 100-årsjubileum är det annorlunda. Smultronstället och, främst, Det sjunde inseglet har fascinerat mig. Jag är inte säker, men jag har en aning om vad det kan bero på.

Bergmans filmer beskriver, tätt och ingående, relationer mellan människor. Deras ansikten, kroppar och rörelser låter han beskriva skeendet och förhållandena dem emellan, likaväl som de ord som yttras. Men samhället – de materiella och sociala förhållanden under vilka dessa människor lever – är han inte lika intresserad av.

Läs mer

En bedövande smäll

Anders Leion

I SvD den femtonde juli skriver företagaren Kirsten Åkerman om sina erfarenheter som utbytesstudent år 1982 i den amerikanska södern. Hon mötte, redan vid den första middagen med den familj i vars hem hon skall bo, en uttalad främlingsfientlighet och samma fientlighet möter hon tydligen hos i stort sett alla människor hon kommer i kontakt med. Hon möter också en uttalad rasism, eftersom de invandrargrupper man avskyr inte är vita och hennes värdfamilj och andra i grannskapet förklarar deras frånstötande egenskaper just med att de inte är vita, som de.

Nu beskriver hon sin inställning då som ett utslag av den passionerade naivitet hon bibringats genom en priviligierad uppväxt i ett priviligierat land. Hon kan inte omvända sin värdfamilj och den kan inte omvända henne, när de förgäves predikar den vita rasen överlägsenhet. Till slut ger dottern i familjen upp och låter en manlig bekant ge Kirsten en snyting.

Denna inledande skildring är gjord med gott humör och klädsam självironi. Och nu, tänker jag som läsare, nu kommer hon att försöka förklara deras inställning – kanske till och med försöka förstå den. Men det gör hon inte.

Läs mer

Grymhet – mildhet. Välfärd – våld

Anders Leion

Caesars karriär hindrades i början av hans – relativa – fattigdom och hans frändskap med popularerna, det folkliga partiet i senaten. När han väl hade lyckats få befäl över armén i Gallien tog den fart. Han samlade på sig enorma rikedomar och stort politiskt inflytande genom att förhärja landet och slå ned allt motstånd med extrem grymhet. Helvetierna som var den första stam han angrep, reducerades med två tredjedelar. Ett annat uppror slutade med att alla vapenföra mäns händer höggs av – och så vidare. Den vapenmakt och det inflytande han samlat på sig skrämde senaten som beordrade honom hem. Han kom, med en del av sin armé. Hans motståndare i senaten flydde och inbördeskriget var ett faktum. Han vann det också, och behandlade sina fiender med extrem mildhet.

De senaste åren har politiken och politikerna uppvisat den ena skandalen efter den andra. Allt har inte varit olagligt, utan mest pinsamma demonstrationer av dubbelmoral och hyckleri, till exempel miljöpartistiska statsråd som gör sitt bästa för att smutsa ned miljön – av bekvämlighet och snålhet. Men borde inte Romsons användande av förbjuden bottenfärg och obeskattad diesel betraktats som olagligt och lett till rättsliga följder? Eller det kan gälla mångmiljardbeslut för nya Karolinska som fattas under inflytande av jäv. Inga följder.

Läs mer

Det är Las, dumbom!

Anders Leion

I slutet på 20-talet började min far arbeta som rörmokare i Västerbotten. Han beskrev kundernas reaktion när han och hans yrkesbröder installerat centralvärme i något gammalt timmerhus på landsbygden. Husfolket uttryckte häpnad, förundran och lättnad. Slut på det mesta av det gamla slitet med ved och eldning – som ändå aldrig kunde hålla stugan riktigt varm. Naturligtvis kände han själv tillfredställelse över att hans arbete uppskattades.

Den lyckan har jag sällan fått uppleva under mitt yrkesliv. Jag har arbetat inom olika delar av tjänstesektorn, först inom offentlig sektor och sedan inom fackliga centralorganisationer. I båda områdena var kunden näst intill osynlig. Det sista kvartsseklet var jag däremot ständigt i nära kontakt med kunderna till Sifo, där jag arbetade. Inte mötte jag någon uttalad glädje precis. I bland kom jag också med ett icke önskat resultat, men ändå framgick det oftast att arbetet var viktigt för kunden.

Både min far och jag arbetade under år då svensk ekonomi oftast uppvisade stor stabilitet. Industrin och de gamla storföretagen var dominerande. På sjuttiotalet utformades de regler som kom att kallas för Las – lagen om anställningsskydd, antagen 1982. Dess regler om sist in – först ut passade denna stabila miljö väl.

Läs mer

Social anpassning

Anders Leion

För att förstå det nutida samhället på enkelt sätt kan man låna Darwins glasögon. Varje socialt system, som lyckats etablera sig och fortleva under en längre tid, har utvecklats till att motsvara den då rådande sociala miljön, på samma sätt som naturmiljön sorterar fram de mest lämpade, anpassade arterna. Det är dock en viktig skillnad: naturen byter inte plötsligt skinn och förvirrar de då levande varelserna – förvisso en förenkling av situationen de senaste århundradena – men det gör de sociala systemen.

(Detta synsätt – att använda Darwins glasögon – förhindrar också ett trångsynt moraliserande gentemot de etablerade intressena. De kan inte bättre. De är utvecklade i en annan miljö och förstår inte den nuvarande. Även om de med små justeringar i budget och lagar försöker hänga med, förstår de ändå inte kravet på djupgående förändring.)

Just nu upplever vi ett sådant skifte – ett den sociala miljöns skinnbyte. Det är ett magnifikt skådespel.

Det började i Italien. De gamla partierna, som etablerade sig efter världskriget, frodades länge i den ekonomi som från låg nivå till att börja med växte kraftigt, särskilt i norra Italien. Sakta avtog ekonomins prestationsförmåga, samtidigt som maffiavälde och korruption tilltog. Det som Röda brigaderna misslyckades med uträttade rättsväsendets modiga åklagare.

Läs mer

Att vara eller inte vara

Anders Leion

Jag är snart 80 år. Jag har fyra barn, åtta barnbarn, två exfruar och en nu tjänstgörande. I maj firade vår studentklass att det var 60 år sedan vi tog studentexamen i Nyköping. Nio av de 32 klasskamraterna hade dött.

När vi, ett femtontal, träffades, verkade ändå de flesta ganska alerta – men de som inte kom kanske var mindre pigga?

Själv har jag en del krämpor, men jag bekämpar dem effektivt. De första kom redan när jag var i trettioårsåldern: axlarna började hoppa ur led. Det höll de på med i ett tiotal år, till dess att en klok läkare skickade mig till en sjukgymnast. ”Du måste börja styrketräna!”, sa hon. Det gjorde jag. Sedan dess har de suttit på plats. För bara några år sedan började knäna krångla. Nytt träningsprogram och de besvärar inte mer. Det senaste är att blodtrycket blivit för högt. Det trycker jag ned genom att dricka te av hibiskus! Det funkar.

Jag badar året om och dyker alltid – utom när det är is. Då tar jag fram motorsågen och gör en vak – dock för liten att dyka i. Jag springer fortfarande eller kanske man hellre skall säga att jag stultar. Det kallas visst för att jogga.

Läs mer

Pornografi, prostitution och inseminering – den nya klasskampens uttryck

Anders Leion

Skolan har alltid varit ett sorteringsverk. Tidigare var detta naturligt, ja avsett. Vissa – inte så många – skulle förbereda sig för teoretiska studier genom att efter några år lämna folkskolan för läroverket, medan andra skaffade sig en yrkesutbildning efter folkskolan. Enhets- och grundskolan innebar något nytt. Alla skulle i så stor utsträckning som möjligt, så länge som möjligt, skaffa sig samma kunskaper. Denna princip tillämpas fullt ut, så att det nyanlända barnet, från ett land utan skriftlig kultur, i bästa fall efter en kortare introduktion, placeras tillsammans med barn som redan kan ha läst i flera år. Barnet får ingen hjälp hemifrån, eftersom föräldrarna inte har de kunskaper som behövs, och miljön omkring barnet är sådan att det inte heller kan tillägna sig språket genom lek med kamrater, eftersom dessa inte heller talar svenska.

Den nya skolan är också ett effektivt sorteringsverk. Vissa tar sig till universitetet, andra tar sig fram genom att sälja knark och begå andra brott. Så har det varit länge. På senare år har det skett en ytterligare sortering. Flickorna avslutar gymnasiet i hög utsträckning med goda betyg, medan många pojkar inte ens klarar gymnasiet. Denna tudelning förstärks under livet, därför att de misslyckade pojkarna har svårt att klara sig inte bara på arbets- utan också på äktenskapsmarknaden. Lösningen för många blir att direktimportera en fru från det land man en gång lämnat. Paret lever sedan tillsammans i en enklav som mer liknar deras hemland än övriga Sverige. Deras barn kommer också att fortsätta leva i denna utsorterade tillvaro. (Sådan direktimport tillämpas också på andra håll i landet. I glesbygden med dess kvinnobrist, orsakad av samma sorteringsmekanism – flickorna är duktigare i skolan och flyttar gärna in till stan – importerar man kvinnor från till exempel Thailand och Ryssland).

Läs mer

Folket

Anders Leion

Niinistö, den finländske presidenten, nämnde folket 15 gånger i sitt nyårstal 2017. (Se 18 minuter in i klippet om du förstår finska. Niinistö gjorde det bland annat för att inte låta populisterna ha monopol på ordet. Det är inte Niinistö som talar. Det är programledaren som refererar till honom och hans tal. Historikern Henrik Meinander förklarar på en minut nationalstatens betydelse för välfärdsstatens existens, mellan 6.00 och 7.00 – på svenska).

Varför överhuvud använda ett ord som folket? Därför att det sammanfattar det förhållandet att människor inom ett visst område har en gemenskap i erfarenheter, intressen, kunskaper och synsätt. Detta kan synas vara ett djärvt påstående, men de senaste årens erfarenheter av en stor invandring från områden, där befolkningen i alla dessa avseenden uppvisar annorlunda förhållningssätt, har avslöjat att också här i landet, inte bara i länder där man törs använda ordet folket, finns det faktiskt en sådan gemenskap.

När hörde du en svensk politiker använda ordet senast? Det har du antagligen aldrig gjort (Om du nu inte råkat lyssna på en SD-politiker). Senast användes det väl av Per Albin, eller?

Den förnekelse av begreppet, som etablerade politiker och de flesta tidningar och radio och tv här i Sverige uppvisar genom sin tystnad, är mycket avslöjande, liksom deras irritation över att populisterna gärna använder det.

Läs mer

Svenskarna och deras åsikter #3

Anders frågar – folket svarar

Fram till valet kommer DGS med hjälp av Sentio att ställa frågor till allmänheten, för att återge deras åsikter om aktuella frågor. Skicka dina förslag till frågor – inte bara aktuella utan också gärna spetsiga och provocerande till mig, Anders Leion. Adressen är andersleion@gmail.com.

Den undersökning som nu redovisas, den tredje i serien, återger väljarnas inställning till SD utifrån frågan: Vilken inställning har du till SD:s medlemmar och sympatisörer? Ange din inställning med en siffra på en skala från 1 till 10 där 1 betyder mycket negativ och 10 betyder mycket positiv.

Läs mer

Mannerheim

Anders Leion

Av grannen på landet fick jag låna två grå, häftade volymer om tillsammans ca. 900 sidor, tryckta i Helsingfors 1952 men utgivna i Sverige av Norstedts. Det var Minnen av Gustaf Mannerheim (1867–1951), marskalk av Finland.

Böckerna verkade inte särskilt lockande: små bokstäver, långa meningar och långa stycken. Och stora mäns memoarer… Det enda roliga brukar vara skildringen av barndomen – om författaren kan skriva, förstås.

Jag hade alldeles fel. Det blev en fascinerande läsning. Först tiden: han upplevde Finland som storfurstedöme och Ryssland som tsarvälde. Därefter Finlands frigörelse när det vid Rysslands nederlag och den upplösning av staten, som följde på den röda revolutionen, fick chansen att bryta sig loss. Inbördeskriget i Finland – som han behandlar väl knapphändigt, av förklarliga skäl: han ville inte röra upp mer damm. Vinterkriget och fortsättningskriget.

Ibland är genomgången av alla inrikespolitiska skärmytslingar och alla militära detaljer lite väl ingående, men ändå är framställningen hela tiden fängslande. Ibland därför att han berättar rena (sanna) rövarhistorier, som när han på kejserligt uppdrag gjorde en kombinerad upptäckts- och spionresa 1906–1908 österut. Han tog båda uppgifterna på stort allvar. Han tog sig fram med stor utrustning och många medhjälpare, blev också tvungen att vintertid passera höga berg, sakta pulsande fram genom hög snö med hästar lastade med över hundra kilo var… När han kommer fram till den första kinesiska staden uppvaktar han dess styresman, en skinntorr gammal mandarin som endast kan umgås med sociala likar. Det finns inga i staden. Han sitter ensam och röker opium.

Läs mer

Att döda med ord

Anders Leion

Jag har alltid varit en sturig djävul. Jag tror det är ett arv från barndomen. Efter att ha fötts i Stockholm och varit ett år i Nyköping bodde jag fyra år i Värmland, därför att där hade pappa fått jobb. Sedan flyttade vi tillbaks till Nyköping. Jag talade bred värmländska och blev retad för det. Först var jag förvånad, sedan ledsen och så ilsken. Jag började slåss. Pappa såg ett slagsmål. Han drog en suck av lättnad, berättade han flera år efteråt. Enligt hans gammalmodiga syn måste en pojke kunna slåss, för att få behålla sin värdighet. Den alternativa och i Sverige vanliga strategin hade ju varit att ställa sig in och smickra, tills man blivit accepterad.

Benny Fredriksson fick de död på. De lyckades nästan med Fredrik Virtanen. Han berättade i SVT:s Uppdrag Granskning att en vilja att begå ett omedelbart självmord var hans första, mycket starka reaktion när han träffades av det som sedan blev ett massivt mediedrev. ”Varför reagerade han så starkt”, frågade jag min fru. ”Men det är fråga om överlevnad”, sade hon. ”Så har evolutionen format oss. Att inte få tillhöra flocken, att vara utstött betydde länge död, en ofta snar död. Vi har fortfarande den programmeringen i oss.”

Visst. Det är inte behagligt att vara utstött. Det har hänt mig flera gånger. Som den gång jag skrev boken ”Den svenska modellen”, ur vilken Gösta Bohman stod och citerade i riksdagen. Jag arbetade då på LO. Arbetskamrater hälsade inte på mig på gatan – men undanskymt, ensamma med mig i en korridor på jobbet kunde de göra det.

Läs mer

Silvermynt före 1948 köpes!

Anders Leion

I början på sextiotalet började radannonser av denna lydelse dyka upp allt oftare i svensk press, och blev snart allt vanligare.

Varför köpa mynt? Därför att äldre en- och tvåkronor hade hög silverhalt och när silverpriset steg blev det alltså lönsamt att – för nya mynt gjorda av mindre värdefull metall – köpa äldre, smälta ned dem och sälja silvret. Detta är ett exempel på ett fenomen som genom historien gång på gång dykt upp när makthavare behövt pengar och därför försökt lura på allmänheten sämre mynt. Det upptäcks alltid, och det goda myntet försvinner från marknaden för att bevaras i madrassen eller smältas ned. Så också i Sverige, trots att det var olagligt att smälta ned mynt.

(Mamma arbetade på Tempo. Förbi hennes händer rann förstås en ständig ström av mynt. Hon plockade undan de äldre, värdefulla och hade snart en försvarlig hög hemma. Pappa kom hem från något byggjobb i en annan stad, såg högen och tyckte att det inte var någon mening med samlandet av gamla mynt. Han gick till banken och växlade till sig riktiga pengar. Mamma blev inte glad.)

Fenomenet att sämre mynt jagar bort bättre har fått ett eget namn: Greshams lag.

Läs mer

Den nya tiden

Anders Leion

Efter det sammanbrott som under den senaste partiledardebatten drabbade de två huvudalternativen inom svensk politik – den nuvarande regeringen och alliansen – är det ofrånkomligt att ställa in sig på en verklighet i vilken SD har ett avgörande inflytande. Vad innebär det?

Det kommer att innebära mycket. En grundbult kommer att vara kännedomen om och förståelsen av vad svenskhet är. Detta innebär ett problem. Vem kan hålla någon utläggning om detta som är längre än 30 sekunder? Inte jag i alla fall.

Hur skall man gå tillväga? Det gäller att bilda sig, att bli medveten om det som förvisso finns inom oss alla, födda här i landet, men som ändå hittills hållits fördolt. Det låter kanske svårt. Det är kanske svårt.

Det finns ändå hjälp att få på inte alltför långt håll. Vi kan utgå från Horace Engdahls ord: Före Finland inget Sverige, före Sverige inget Finland. Länderna växte upp tillsammans, bildade sig en uppfattning om varandra men framförallt om sig själva tillsammans.

Läs mer

Makt? 

Anders Leion

Min fru och jag satt och jämförde Rom och Paris. Jag har svårt för Paris: Jag tycker staden är hård, kall och dränkt av bilar. Rom är mänskligt rörigare och trängre. Senaste gången vi var i Paris retade sig dessutom min fru på alla prostituerade som stod parkerade längs väggarna i det kvarter där vi bodde.

”Det störde inte mig så mycket”, sa jag. Vi fortsatte att resonera om ämnet samtidigt som vi vidgade det och talade om män som prostituerar sig och det nya fenomenet i Sverige: Afganer som våldtar yngre landsmän (och kanske också andra). Och jag tänkte också på män som säljer sig till män.

Plötsligt kände jag ett obehag inför tanken på manliga prostituerade. Tidigare har det mest roat mig när jag tänkt på medelålders kvinnor som köper sig sex från yngre män. Varför inte? Det skall väl de också kunna göra (frånsett att det numera är förbjudet).

Men nu förstod jag min frus inställning bättre. Hon tänkte på en människa som låter sig användas, utnyttjas. Först när det var två män inblandade kom jag att tänka på den som utnyttjades, som lät sig utnyttjas, och jag kände obehag. Men samma förhållande kan tydligen också väcka munterhet. Betrakta det här klippet som beskriver kärvänligheten mellan Trump och Macron, ett förhållande som får en av kvinnorna i panelen att känna sig generad. Detta kommenteras av förre presidenten Hollande.

Läs mer

Åkesson = Macron – EU

Anders Leion

Det är välkänt att Frankrike är ett mycket centralistiskt land. Ställd inför problem, gemensamma för Europas länder, blir därför den naturliga lösningen för detta lands president, Macron, att skapa en konstruktion som skall kunna hantera dessa problem från en gemensam utsikts- och beslutspunkt. I sitt stora tal (från 20 min.) på Sorbonne framförde han många förslag, syftande till att ”förstärka” EU, det vill säga ge organisationen mer uppgifter, mer pengar och därmed mer makt: en gemensam it-skatt och till och med en gemensam budget (för euro-länderna).

Han vill också ha en gemensamt utformad invandringspolitik, styrd från ett nytt EU-organ, ett nytt EU-centrum som skall ha ett allomfattande informationssystem för alla invandrare, i vilket de identifieras med hjälp av biometriska data och kontrolleras genom ett för alla EU-länder gemensamt datasystem, uppenbarligen för att hindra invandrarna att själva kunna välja vilket av EU:s länder de skall bosätta sig i.

EU skall få en egen gränspolis som kan garantera en rigorös gränskontroll och se till att de som måste återvända också gör det. Han vill också att EU-länderna utformar ett gemensamt, solidariskt utbildnings- och träningsprogram för att underlätta invandrarnas integrering ”för det är vår gemensamma plikt som européer att finna en plats för dem som har riskerat sina liv hemma och på sin väg”. Endast detta här citerade avsnitt fick applåder. I övrigt var åhörarna, tydligen i allmänhet EU-entusiaster, hörbarligen betänksamma.

Läs mer

Macrons två ansikten – och de ansiktslösa

Anders Leion

En ofta återkommande beskrivning av Macrons hållning är att han är vill framstå som Jupiter, den främste guden i den romerska antiken. Han vill alltså framstå som upphöjd och distanserad.

Macron kanske inte gillar liknelsen, men han har inget emot att framstå som upphöjd. Han har talat om att fransmännen vill ha en konungalik president, att Hollande gjorde sig omöjlig nar han framställde sig som alltför ”vanlig”.

Men det finns också en annan Macron: den intellektuellt skärpte, intensive debattören som inte undviker debatt och möten med allmänheten eller dess representanter. De två hållningarna kan vara svåra att förena.

Här i början på klippet ser man med vilken förtjusning Macron tar sig an debatten med två skjutglada farbröder (som de kallades av C’est dans l’air).
(En kortare version av debatten).

Läs mer

Plåtryttare

Anders Leion

(Vår tid är de snabba känslornas. Eftertanke hinner aldrig eller sällan hindra det plötsliga känsloutbrottet. Det sker ofta också här, i dessa spalter. När invandringen diskuteras framförs ofta åsikten: Kör ut dem bara! Sällan diskuteras hur detta skall ske. Så vitt jag förstår förutsätter detta en erdogansk diktatorisk makt. Inom demokratins ram kommer lösningen däremot att bygga på kompromisser, och alltså präglas av olika gråskalor av försiktighet och djärvhet, av förnuft – och förstås, känsla).

Hur uppkom den svenska nationalstaten med dess unikt starka ställning för bondeståndet och med koalitionen mellan detta stånd och kungamakten, den som hindrade adeln från att göra sig så bred som den gjorde på kontinenten?

Det var träden, tror jag. De hindrade adeln från att använda det bepansrade kavalleriet till att slå ned bönderna. Dessa kunde dra sig in i skogen, när de hotades av nederlag. I skogen blev ryttarna löjligt orörliga. Bönderna förblev fria.

Plåtryttarna kom inte bara med en kontinental vapenteknik. De kom också med idéer om hur samhället skulle konstrueras. De ville att deras klass skulle styra.

Läs mer

Det eviga snackandet och det eviga tigandet

Anders Leion

En påtaglig nervositet sprider sig inom det politiska livet, inom statlig och kommunal administration och inom massmedierna. Det leder till ett evinnerligt snackande och ett lika evinnerligt tigande.

Skolpolitiken kan få utgöra det första exemplet. Skolan diskuteras ständigt. Samtidigt blir sikten på området allt dimmigare. Allt färre vill öppet förorda den gamla flumskolan, samtidigt som nästan ingen vill förorda den nödvändiga omorienteringen. Det gäller helt enkelt att minska elevernas och öka lärarnas (inte rektorernas, inte politikernas) inflytande. Men det enkla budskapet törs ingen stå för – istället blir det ett evigt snackande om detaljer.

En annan lösning för att slippa ta ställning är att vara så otydlig att ingen förstår vad som menas eller vilka krav som gäller. Den lösningen har Skolverket prövat.

Läs mer

Det får man väl för fan förhandla om!

Anders Leion

”Franskan är behäftad med fel, alla sorters fel. Under de trettio år jag har intresserat mig för detta olyckliga språk har jag fått höra allt om detta ämne. För det första är det elitistiskt, som en följd av de egenartade rättskrivningsreglerna, en källa till misslyckanden i skolan och exkluderande. Det har varit både auktoritärt och revolutionärt och det har tjänat till att skapa förakt för och förintat de lokala språken. Samtidigt har det varit kolonialistiskt… ” (Begrav inte franskan! François Taillandier i Le Figaro 15/3 2018).

Denna tirad är fullständigt omöjlig i Sverige. Ingen skulle kunna uttrycka sig på detta sätt, oavsett hur mycket språkpolis vederbörande kunde tänkas vara. Det är helt enkelt omöjligt, därför att det inte finns något svenskt språk att på detta sätt angripa. Varje försök till angrepp skulle elegant pareras med invändningen: ”Ingen har sagt att man behöver uttrycka sig så. Språket definieras av den som för tillfället använder det.” Med andra ord: varje påstående om att svenskan är på ett visst sätt är falskt. Svenskan är så nebulös att språket inte kan beskrivas annat som ett uttryck för varje enskild användares bruk i varje särskild situation. Detta är i alla fall den officiella inställningen.

Läs mer

Grodan – eller den dödliga föreställningen om det normala

Anders Leion

Det påstås att en groda i en kastrull med vatten som långsamt blir allt varmare inte upptäcker att normaliteten upphört och därför inte hoppar ur kastrullen utan i stället kokas till döds.

Både allmänhet och myndigheter är utsatta för den kokta grodans långsamma död. Vattnet är normaliteten. Föreställningen om det normala verkar på många sätt som ett hinder för analys och handling. Och det är värre än så: man vill vara inlåst i denna föreställning. Den ger trygghet och självförtroende. Det normala, det man vant sig vid, försäkrar en att man är kompetent och värdefull.

Detta fastklamrande vid normaliteten gäller allmänheten, men framförallt hela det politiska systemet, med regering och underställda myndigheter och en press, som med bortvänd blick från det oönskade och onormala möjliggör den önskade verklighetsflykten.

Läs mer

The Death of Stalin och den svenska praktiken

Anders Leion

Nyligen såg jag filmen The Death of Stalin. Jag ville se den därför att det i den recension jag läst stod att den skulle vara så rolig. Det var den, men det var bara jag som skrattade. Hur kunde det komma sig? Det tog ett tag innan jag förstod. Filmen gick på Zita. Jag var förstås omgiven av sörjande socialister. Hade jag förstått i tid skulle jag ha kunnat utropa: ”Sådan var den, socialismen, i sin glans dagar!”

Men det var inte det jag tänkte berätta om, fast det har med saken att göra, vilket kommer att framgå lite längre fram.

På sextiotalet hade jag fyra kvinnliga chefer. Jag arbetade i den statliga administrationen, samtidigt som jag hade varit aktiv i det Socialdemokratiska studentförbundet. Därför var jag också sekreterare i olika kommittéer. Damerna var ordförande i dessa.

Alva Myrdal var sval och oåtkomlig som månen, men skärpt och insiktsfull. Ulla Lindström var vänlig och lite moderlig.

Cecilia Nettelbrandt och Camilla Odhnoff var sura, snarstuckna och uppenbart plågade av att inte känna sig tillräckligt kompetenta. En av dem, jag minns inte vilken, fick jag nog av mitt under ett sammanträde och jag gick därför därifrån utan att någonsin återkomma. Ingen påtalade saken. Man förstod mig tydligen.

Läs mer

Vilka är de? Varifrån kom de?

Anders Leion

Vilka är de? Varifrån kom de? De är:

· Outbildade
· Obildade
· Oerfarna
· Okunniga
· Rädda och högdragna

Hur skulle sådana människor kunna klara livet i ett modernt samhälle? De borde väl marginaliseras och slås ut från de flesta arbetsmarknader och samhällsområden? Nej, så är det inte. Det finns ett enkelt, beprövat sätt att klara sig: Avgränsa sig mot andra, bilda en sekt, monopolisera området för sin verksamhet och maktutövning. Det enda som räknas i sekten är dess egna spelregler och erfarenheter.

Beskrivningen ovan är en beskrivning av våra rikspolitiker och de dominerande massmedias representanter. Att de är outbildade, obildade, oerfarna och okunniga är lätt att konstatera.

Outbildade: allt färre har högre utbildning av något värde. Det finns ingen Erlander, Myrdal, Wigforss, Sandler eller Koch. (Dock finns Magdalena Andersson.)

Oerfarna: Har man bara erfarenhet av politik är man och förblir man oerfaren. Det enda man känner till är en beslutsapparat som fungerar illa och har dåligt rykte. Långt in på nittonhundratalet hade däremot en riksdagsman oftast en lång yrkeserfarenhet från områden utanför politiken. Också journalister hade ofta erfarenheter från andra områden innan de blev tidningsmän.

Läs mer

Proletära danser, del 2: Lindy Hop

Anders Leion

Charles Lindbergh flög 1927 över Atlanten, vilket enligt allmänt förekommande uppgifter skulle ha gett den då nya dansen Lindy Hop dess namn. I Swing it magistern! sjunger Alice Babs helst swing. Filmen kom upp på biograferna i slutet på 1940. I Sten Stensson kommer till stan dansar Nils Poppe 1945 Jitter-bug, som dansen då kallades, på Nalen i Stockholm. Många gjorde som han. I början på sextiotalet var dansen, liksom det mesta av andra pardanser, i stort sett borta.

Men dansen föddes i Harlem. Den föregicks av andra danser, som bidragit med olika element. En sådan dans var Charleston. En annan var Jig Walk, (som i klippet är en sekvens från Lindy Hop). Ett tredje inslag i dansen är enskilda jazzsteg.

Det finns fler swingdanser. Själv har jag bara prövat på Boogie-Woogie, men lagt av. Den är så lik Lindy Hop att det går som när jag läser latin och italienska samtidigt, jag blandar ihop dem.

Läs mer

Proletära danser, del 1: tangon

Anders Leion

För drygt 15 år sedan skulle min dåvarande fru fylla år. ”Vad vill du ha till present?” frågade jag. ”Jag vill dansa tango på min fest!”, svarade hon.

(Läsanvisning: Tango dansas i olika stilar, till exempel Tango Salon och Tango milonguero. Det senare betyder också en hängiven tangodansare. Milonga är dels en dans närbesläktad med Tango, dels ett dansställe och därmed också ett danstillfälle: ”Skaru på milongan i kväll?”)

Jag kunde inte dansa tango. Jag började gå kurser och fann att det kunde vara roligt. Min fru kunde inte heller dansa. Hon arbetade utomlands. När hon kom hem fick hon ta privatlektioner. På födelsedagsfesten dansade vi något slags tango – närmast liknande Tango Salon. (Se nedan).

Sedan skilde vi oss. Jag fortsatte att öva och dansa tango. När jag sedan mötte min nuvarande fru fick jag henne att börja dansa. Det var inte svårt. Hon var glatt överraskad av nöjet, ja njutningen och blev förtjust.

Läs mer

Samhällstjänst

Anders Leion

I Frankrike avskaffades den allmänna värnplikten 2001, i Sverige 2009. Sverige återinförde värnplikten 2017. Fyra tusen män och kvinnor inkallas varje år.

Varför gör man det? Det har ett klart försvarspolitiskt syfte. Det har varit svårt, eller rättare sagt omöjligt, att rekrytera tillräckligt med soldater på enbart frivillig väg till en yrkesarmé.

I Frankrike föreslår Macron att allmän samhällstjänst för både män och kvinnor skall införas. Den kommer att innebära en tre till sex månader lång tjänst.

Det är fortfarande mest ett personligt förslag från Macron. När det lanserades under valkampanjen överraskade det alla. I regeringen har rått förvirring: Skall det vara frivilligt eller inte? Militären är skeptisk. Den fruktar att det tänkta systemet skall ta resurser från försvaret.

Läs mer

Att aldrig bli uppbjuden

Anders Leion

I SVTs program Idévärlden söndagen den 4:e februari bemöts Lena Anderssons tankar om upplysningen av bland annat professorn i idé- och lärdomshistoria, Michael Azar (från 24.00 min). Han formulerar därvid, utan att han är särskilt bekymrad däröver, den moderna humanismens syn på världen. I korthet säger han att upplysningen och dess förnuftstro inte hindrat utan snarare verkat för västvärldens syn på sig själv som överlägsen andra kulturer och därmed berättigad att leda dem – och kolonisera dem. För honom är allt idéer, filosofi och tankar som sedan styr handlandet. Han kan inte tänka sig att det kan vara tvärtom.

John Hicks förklarar däremot att det kan vara tvärtom när han utreder ekonomin i avskaffandet av det amerikanske slaveriet. (Den ekonomiska historiens teori, Stockholm, 1970). Slaveriet var lönsamt i Södern därför att det användes för arbete i jordbruket på de stora egendomarna. Det var ett arbete som – före jordbruksmaskinernas tillkomst – sett ungefär likadant ut sedan antiken. Det var lönsamt för jordägaren att ha slavar och underhålla dem för livslångt arbete. Annorlunda var det i Nordstaterna. Där var redan ekonomin rörlig, präglad av den tidiga industrialismen. Ingen kapitalägare var intresserad av livslånga anställningar. Man kunde inte veta hur marknaden var nästa år, eller nästa kvartal. Man ville kunna anställa från och avskeda till arbetsmarknaden med kort varsel. Slaveriet var otidsenligt och onödigt för dem.

Läs mer

Detta visste redan Cicero

Anders Leion

Klockan elva en januarikväll 1918 tändes en röd lanterna, signalen för uppror, i tornet på Folkets hus i Helsingfors. Under den kvällen och den natten besatte rödgardister alla myndighetsbyggnader i staden. Revolutionen hade börjat. Tre och en halv månad senare hade den vita sidan segrat. Under ett drygt halvår (dödandet fortsatte efter den militära uppgörelsen) hade 38 000 mist livet, varav 28 000 röda. Av de vita stupade 5 200 och av de röda 3 400 i själva striderna. 10 000 röda och 1 500 vita hade mördats. I fånglägren dog 13 500 röda, mördade eller ihjälsvultna. 25 000 barn hade mist en eller två föräldrar, varav 90 procent var barn till röda. (Alla uppgifter ur T. Berglund och N. Sennerteg, Finska inbördeskriget, Stockholm 2017.)

Det var en katastrof. som länge – i viss mån fortfarande – präglat finsk politik och samhällsliv i övrigt. Varför hände det? Och varför hände det inte i något annat nordiskt land? I slutet på första världskriget var det hungerkravaller också i Sverige, men dessa var begränsade i tid och rum.

Läs mer