Du är överläkare på en intensivvårdsavdelning. Där finns nu bara covid-19 patienter. De är alla svårt sjuka. Ingen väntas dö och alla behöver flera dagar för att tillfriskna så pass att de kan överföras till annan avdelning.

Du får ett samtal från din far. Han säger sig vara smittad av coronaviruset. Han beskriver sina symptom. Det förefaller troligt att han är smittad och du ber honom komma till sjukhuset, trots att det inte finns någon ledig plats. Kanske kan det ändå ordna sig, om han nu verkligen är smittad och i sådant tillstånd att han behöver vård, funderar du, medan du tar dig till den sluss som anordnats i ett tält utanför en sidoingång till sjukhuset. Där möter du din far. Du ser direkt att han är illa däran, men du hinner inte ta dig an honom.

Jimmie Åkesson är en mycket skicklig politiker. Just nu ligger han lågt. Det gör han rätt i. 1968 går i repris.

Ännu en bra bit in på sommaren var regeringen och socialdemokratin i gungning, Så kom Sovjets invasion av Tjeckoslovakien och S fick egen majoritet i andrakammarvalet på hösten.

Jag kommer ihåg hur omvälvande det var. På natten var Krister Wickman (dåvarande finansministern) den första i regeringen som fick veta vad som höll på att hända – av radio Hilversum. Han satt och lyssnade på musik från stationen när han arbetade på natten.

OPINION Rickard Sandler (kolla hans intellektuella djup och bredd!) ville som svensk utrikesminister ge Finland militär hjälp när landet överfölls av Sovjet. Han tvingades då att lämna regeringen, efter att denna beslutat att Sverige skulle vara neutralt. Då återstod icke-statligt bistånd, till exempel insatsen av frivilliga.

En annan insats var för de finska krigsbarnen. Sandlers maka var bland initiativtagarna. Denna insats gjordes alltså för att minska den skam som många kände när det officiella Sverige lämnade Finland i sticket. Mycket har sagts om krigsbarnen. Anna Takkanen berättar här (vid 24.00) hur det var för hennes far som skickades till Sverige och blev kvar. Också hon lider av den skada han åsamkades.

OPINION I God Morgon Världen 8/3 diskuterades under rubriken Kamp till höger i franskt lokalval förhållandena i Perpignan, som blivit intressanta eftersom det kan bli den första större kommun där le Rassemblement National (Le Pens parti) kan vinna kommunalvalet.

Inledningsvis gör reportern en beskrivning av miljön genom att låta en äldre kvinna berätta hur förtjusande den gamla staden var förr, men också hur denna del av staden blivit sådan att hon inte vågat besöka den någon gång under de senaste 20 åren. Den fattigaste och mest avvikande delen av den gamla staden är området Saint Jacques. Min fru och jag bodde i den gamla staden, alldeles intill detta område, en månad för tre år sedan, under en del av stambytet i vår bostadsrättsförening.

OPINION Rubrikens påstående är en självklarhet. Det ena följer av det andra. Mona Sahlin och andra har visserligen bara anfört det första ledet, men det har antagligen skett av ett slags finkänslighet och hänsyn riktad mot tidigare och äldre generationer, som levde i villfarelsen att svenskhet och svenskar ännu fanns.

OPINION Det är synd att så få kan franska i Sverige. I detta program från France 5 får man veta:

Jag håller på att fundera över mitt liv inför den obönhörliga avfärden (om något år eller om något årtionde). Jag tänkte tillbaka på skoltiden och skrev följande:

Det händer att strömmen långt nere i minnets mörka vatten för fram och upp till ytan inte bara oväntade, utan också oönskade, obehagliga minnen.

En höstdag med klar luft står jag på skoltrappan tillsammans med ett par klasskamrater. Solen står lågt. Det är svårt att se i motljuset men en späd gestalt avtecknar sig och kommer närmare.

OPINION (Nedtecknandet av denna text skedde 30 minuter efter det återgivna samtalet. Allt som sas kommer jag inte ihåg, men det som här återges har tagits, i stort sett ordagrant, så som jag minns det, från samtalet.)

OPINION Vad menas med Medborgargarde? Är det farsor och morsor på stan eller är det en milis? Är det en organisation som agerar mot staten eller för staten? Den kan vara allt detta. Det gemensamma är att alla dessa organisationer skapats för att komplettera, eller, i vissa fall, stå emot statens våldsapparat.

Genom historien finns exempel på hur organisationer vid sidan av staten försökt använda våld för att skydda sina medlemmar eller gynna deras och ledarnas intressen.

OPINION När Christoffer Wendick rapporterar om det senaste terroristdådet i Tyskland går människor förbi och skriker högerextrema slagord.

Detta har vi att vänta (från 17.00) enligt en initierad bedömare. Jag är övertygad om att han har rätt. Vad kan sådant hat mot invandrare bero på?

OPINION Som Anna Dahlberg i Expressen har konstaterat finns det redan planer på att bygga inhägnade bostadsområden i landet, för att de boende därigenom skall skyddas. Detta är något som tidigare kraftfullt fördömts som socialt ansvarslöst: Hur skulle landet komma att se ut om alla bara tänkte på sig själva? Dessa invändningar verkar inte längre komma med automatik.

Förklaringen till denna tystnad och därmed eftergift från de socialt medkännande och ansvarstagande, det vill säga från PK-eliten, är inte svår att finna. Också de, deras makar, deras barn och barnbarn hotas nu av att bli klubbade, stuckna, sprängda och skjutna. En viss eftertanke verkar ha spritt sig i dessa kretsar. Och som Anna Dahlberg konstaterar, fler och fler inhägnade områden kommer att byggas. Detta är alltså förståeligt – men dumt.

OPINION Den 9 februari skrev Patrik Engellau om de amerikanske grundlagsfäderna att:

”En av deras främsta slutsatser var att demokratin, alltså folkets rätt att välja sina härskare, var behäftad med den inbyggda risken att härskarna i eget intresse skulle ta över makt från sina uppdragsgivare.”

OPINION Den åttonde februari skrev Widar Andersson, som jag respekterar:

”Pojkarna i de här gängen behöver plockas upp resolut och bestämt innan de klättrar vidare i den kriminella trappan. De här barnen är andra vågen i den allvarliga utanförskapskriminalitet som drabbar Sverige med skjutningar, sprängningar och samhällshotande skräck. Snart börjar de mörda och mördas. Om inget görs.”

Han skrev också:

”2019 anmäldes 9 000 brott där gärningsmännen är under 15 år och således inte straffmyndiga.”

KULTUR Inte förrän i fredags såg jag filmen Alice och borgmästaren. Den var mycket underhållande – och träffsäker.

Den var underhållande, därför att dialogen var så kvick mellan den nyanställda, helt politiskt oerfarna unga kvinnan och hennes högste chef, den socialistisk borgmästaren i Lyon. Hon har fått jobbet för att hjälpa den luttrade borgmästaren att få idéer. Hans idéer har tagit slut. Tidigare hade han haft så många varje dag att hans hjärna kunnat storkna. Nu var det slut. Han känner sig som en racerbil med ytterst potent motor – men med tom tank.

OPINION Ett populärt retoriskt grepp i den svenska politiska debatten är att jämföra Sverigedemokraterna med det tyska nazistpartiet NSDAP. Den sakliga grunden för detta är några av de enskilda individer som vid SD:s tillblivelse sökte sig till partiet. Det är en mycket svag grund för jämförelsen.  Det finns annat som är mycket intressantare om de två partierna skall jämföras. Det är likaså intressant att jämföra de partier som funnits och finns bredvid dessa två partier.

OPINION Hur skall vi ställa oss till våld? Ett sätt är att förringa eller förneka dess existens eller i alla fall i det längsta försöka komma undan, att inte stå mot det våld som förr eller senare kommer att ställa sig i ens väg.

Då blir det som när Kjell Westö berättar om sin barndom (vid 25.10 – tryck på rektangeln i nedre, högra hörnet, därefter på ”översättning”). Man får själv stryk och man får stå tyst bredvid och se på när andra misshandlas svårt. Man skäms och skammen sitter i hela livet. Westö säger att denna erfarenhet har format hans värderingar och därmed hans avsky för våldet. Han reflekterar inte över möjligheten till motstånd – han var bara inte en slagskämpe.

OPINION Kritisk massa är ett inom fysiken väletablerat begrepp, men det används också flitigt som metafor för att belysa andra företeelser.

Det är alltså användbart. Här skall det användas för att beskriva dagens opinionsbildning i Sverige.

Man klagar ofta på åsiktskorridoren eller på det accepterade, det politisk korrekta. Dessa ord beskriver något verkligt, av många upplevt. Samtidigt beskriver de det rådande läget som alltför stabilt, alltför opåverkbart. 

OPINION Jag har under en längre tid roat mig med att studera språk. På Stockholms universitet har lag läst: Finska, italienska, franska, latin och tyska. Den bästa undervisningen fann jag att den tyska institutionen gav. Ändå måste jag avbryta mina tyska studier i förtid, därför att jag inte stod ut med den undervisning som en viss lärare bedrev. 

Hon var en extremist, en PK-extremist. Så fort diskussionen bland eleverna hotade att beröra något för henne känsligt ämne avbröt hon. Ämnet var ofta av mig introducerat, det måste erkännas. Hon tålde mycket litet. När jag protesterade mot hennes förbud försvarade hon sig med att de andra, ofta unga studenterna, inte skulle kunna hävda sig och därför inte kunde förväntas tåla diskussionen. 

OPINION Kriget 1808–09 hade inte behövt sluta med nederlag, om det inte förts så oskickligt. Efter 700 år skiljdes den östra rikshalvan från den vänstra. Sverige avsatte Gustav IV Adolf och fick en Bernadotte, som försäkrade sig om sin egen framtid genom att inte utmana den ryske tsaren, Alexander I. 

Många har sörjt förlusten av Finland. Det gör de i en föreställning om att Sverige och Finland skulle ha kunnat fortsätta som förut, under gemensamt styre. Det är en illusion. I själva verket skall vi vara tacksamma. Finlands lossgörande från Sverige och dess tillblivelse som självständig provins under Ryssland var en lycka för de båda nya länderna, Sverige och Finland.  

OPINION I söndags den 5/12 hade DN en mycket saklig, sammanfattande artikel om svensk invandringspolitik, skriven av två välkända, svenska ekonomer. Det är roande att se DN:s slingrande för att försöka ta sig ur sin gamla ståndpunkt av förljugenhet, förnekande och fabricerande av falska nyheter. Man förstår att det smärtar och att man måste gå omvägar för att så sakteliga bygga upp en föreställning om en ändrad verklighet, som skulle kunna motivera en förändring av den egna ståndpunkten till ett bejakande av en mer restriktiv invandringspolitik. 

OPINION Evolutionen är ständigt närvarande, också idag. Den styr vårt handlande i många avseenden – också när detta handlande inte längre är adekvat för den miljö vi nu lever i. Ett exempel är den lätthet med vilken hjärnan gör oss redo för handling av något slag, till exempel för flykt. I en tillvaro där människan ständigt kunde råka ut för angrepp av vilda djur eller främmande folk var detta en tillgång. I dag leder det till onödig stress.

Motviljan mot inavel har varit ett skydd för genernas fortsatta livskraft. Av samma anledning har det funnits en hunger efter att få in nya gener i släktet. Det kan ske på två sätt, antingen genom männens erövring av främmande stammar och övertagande av deras kvinnor. Eller på det andra sättet, möjliggjort först i vår tid, då kvinnorna är aktiva. De söker upp främmande män, som upplevs som mer spännande och därmed mer attraktiva. 

OPINION Runt om i världen har dagens politiker– inte bara svenska eller europeiska – fått se förtroendet från medborgarna minska alltmer. Det finns tydliga orsaker till denna minskning. I grunden beror det på att det politiska system, som etablerades i samband med den allmänna rösträttens införande, indelades efter det dåtida samhällets uppbyggnad, tydligt återspeglat i höger-vänsterskalans förklaringsvärde för väljarnas röstande.  

Under senare år har grunden för denna indelning till stor del eroderats. Industrin har minskat sin andel av ekonomin, den offentliga sektorn och de privata tjänsterna ökat. Samtidigt har de privata tjänsteföretagen blivit allt mer beroende av det offentliga. Mycket av den offentligas sektorns tjänsteproduktion sköts nu av privata företag. 

OPINION Kent Ekeroth har föreslagit att ”folk” borde få beväpna sig: ”Men tänk då en situation där skötsamma medborgare tillåts ha pistoler. Om varenda, eller åtminstone en betydande andel, av de vuxna, laglydiga medborgarna (efter licensprövning eller dylikt) får gå runt med var sin automatpistol. På stan, i biosalongen, i affären, på bussen.”

Bakgrunden till förslaget är välkänd. Polisen kan inte skydda medborgarna. De enda som, utöver polisen, har tillgång till vapen är brottslingarna. Utöver att brottslingarna utnyttjar sitt numerära överläge, sitt skydd av en välmenande opinion och ett därmed förenat handlingsoförmöget rättsväsende har de obegränsad tillgång till vapen. 

OPINION I min förra text visade jag hur den alltmer spridda önskan att färdas genom tillvaron som fripassagerare omöjliggjort gemensamt, rationellt beteende. 

Första gången jag stötte på detta beteende, öppet utövat inför andra, var vid ett föräldramöte för ett av mina yngsta barn. Jag har två kullar. Mellan äldsta och yngsta barn är det femton år. På denna korta tid förändrades föräldrarnas beteende avgjort till det sämre. Föräldrarna uppträdde själva som bortskämda barn i sina oresonliga krav på skolskjutsar och särskilda insatser för sina ack så missgynnade telningar. De var däremot mindre intresserade av hur klassen eller hela skolan fungerade. Det var så obehagligt att jag slutade gå på föräldramöten. (Till detta beslut hörde också att skolan på dessa femton år blivit svårt förslummad. Väggarna var nedklottrade. Ingen verkade bry sig. Redan då, i början på nittiotalet, tänkte jag: ”Hur kan lärarna vänta sig att de skall bli respekterade när de stillatigande accepterar den här förslumningen?”)  

OPINION I slutet på sjuttiotalet gjorde jag en kort sejour på Brå. Min uppgift var att undersöka fusket med bidrag riktade till företag, till exempel lokaliseringsbidrag, som var omfattande vid den tiden.  

I Bidrag och politik: 1980:5, en liten skrift, redovisas resultatet. Av denna framgick att bidragsbeloppen ökat från ett tiotal miljoner i början av sextiotalet till tre miljarder i slutet på sjuttiotalet. Man talade vid denna tid mycket om missbruk, men jag fann endast ett fåtal rättsfall. Min förklaring, då som nu, var och är att det inte finns någon drabbad, förutom de frånvarande och osynliga skattebetalarna. Både företagarna och de närmast berörda kommunpolitikerna var glada över pengatillskottet och lokaliseringen av ett nytt företag till orten. Rapporten var en besvikelse för beställarna. 

I torsdags var över en miljon fransmän på gatorna för att demonstrera mot den av Macron aviserade pensionsreformen, avsedd att ersätta befintliga 42 system med ett, generellt.  

Något tidigare avslöjade en opinionsundersökning att 76 procent av fransmännen jakande besvarade frågan ”Måste man reformera pensionssystemet?” (64  procent av Le Pens sympatisörer och 93 procent av Macrons instämde). En annan undersökning visade att drygt 40 procent stödde den då aviserade mobiliseringen och ansåg den vara ett allmänt motstånd mot Macrons politik. 

Yögi tuggade rå potatis så länge att tuggorna blev söta. Det hade hon gjort i Estland och fortsatt med i Nyköping. Jussi var så utsvulten när han kom som litet krigsbarn att ha gick direkt till det dukade bordet och stoppade hela smörklumpen i munnen.

Jag vet inte vad det blev av Yögi men Jussi blev hög tjänsteman i Världsbanken.

Tillsammans med de två bodde jag i ett trevåningshus, färdigbyggt 1945. De flesta hade, liksom vi, föräldrar som var arbetare, men där fanns också några ingenjörer och även en man som kallades disponenten. Vad han disponerade fick jag aldrig klart för mig, men det var helt uppenbart att han hade högst social status. Alla hälsade på honom och han hälsade på alla.

Jag sitter här, glad i hågen. Jag har sett Roy Anderssons senaste, Om det oändliga. Det är den tredje filmen i den svit som började med Sånger från andra våningen och fortsatte med Du levande. Den är ännu mer renodlat anderssonsk: enbart enskilda tablåer, ännu färre ord.

För mig är det den bästa av alla tre. Varje tablå är laddad med poesi. Filmen är motsatsen till de nu så populära tv-serierna. De kan fängsla, men de tål bara att ses en gång. Handlingen är allt. Jag var fascinerad av The Wire när den kom. I somras försökte jag se om den. Det gick inte. Den var ointressant. Om det oändliga tål att ses om många gånger, dess poetiska kraft kommer att bestå.

”Kommer du ihåg när du räddade mig från isflaket som drivit ut på fjärden?”, frågade jag min gamla klasskamrat. Vi och några till hade träffats vid en av de luncher som en eldsjäl från studentklassen brukar kalla till några gånger om året.

”Nej, det har jag inte något minne av”, svarade han. Jag blev förvånad, nästan bestört. För mig har det under alla år varit levande. Vi var tre: jag, han som räddade mig och en skolkamrat till. Det var tidig vår. Isarna höll på att gå upp. Vi hade tagit oss ut på isen i hamnen. Den var delvis uppbruten och bildade stora flak som stötte mot varandra och sakta drev med åns ström ut mot fjärden. Jag hade fått tag i ett stort flak som jag försökte styra med en lång stång. Den nådde ända ner till botten. Men plötsligt blev vattnet för djupt. Flaket fortsatte med strömmen, ostyrbart. Jag kunde bara följa med.