I Agenda uttryckte Erich Vad, den tyske f.d. generalen och rådgivaren till Angela Merkel, sin och uppenbarligen Tysklands syn på Rysslands överfall på Ukraina. Fred skulle uppnås genom förhandlingar syftande till att skydda Rysslands ställning, dvs genom avsevärda territoriella förluster för Ukraina. Att istället värna Ukrainas rätt och därmed effektivt sätta stopp för Rysslands ambitioner vore däremot farligt och i praktiken ogörligt – eftersom Ryssland hotar med kärnvapen. Macron uttrycker samma inställning, 

Magdalena Andersson levererade ett minnesvärt inlägg under onsdagens partiledardebatt: hon hånskrattade. Det var, förstås, obehagligt. 

Magdalena Andersson gör endast två slags debattinlägg. Antingen är de meningslösa och glöms omedelbart bort eller också kommer man ihåg dem därför att de är så obehagliga. Meningslösa är de lika fullt.  

Varifrån kommer den politiska korrektheten? Den kommer från en förskjutning av hemma och borta. Hemma har blivit allt större och skjutit undan borta. 

Stenålderns jägare hade mycket klara begrepp om villebrådet och dess vanor, om sig själv och sina färdigheter i jakt och konsten att göra upp eld. De visste vad som gällde hemma. Men de förstod inte mycket om företeelser borta, utanför boplatsen. Varför åskade det? Man fick hitta på en förklaring och gudarna uppfanns. Man visste inte så mycket om borta. 

En gång i tiden fanns en revytradition som både bjöd på eleganta, pricksäkra tidsbilder (inte en kvinna i sikte…) och orädd kritik av makthavare. Här har Karl Gerhard fått illustrera båda genrerna. Det fanns andra. Hasse och Tage förde traditionen vidare, t.ex. i denna berömda monolog. 

Henrik Dorsin och medagerande säger sig fortsätta i denna tradition. Det är falsk varubeteckning. 

Finlands enades i motstånd mot en angripare. Också Sovjet enades i försvaret mot Nazi-Tyskland. 

Detsamma sker nu i Ukraina. 

Finland lyckades frigöra sig från Ryssland eftersom Lenin ansåg det vara viktigare att först etablera makten i det egentliga Ryssland än att samtidigt tvingas kontrollera en vasallstat. Ändå kunde ett självständigt Finland få en stabil regering först efter ett blodigt inbördeskrig. 

DN har nyligen återigen spekulerat över möjliga slut på kriget mellan Ukraina och Ryssland. Tidningen behandlar tre möjliga alternativ. Som vanligt är DN rädd för verkligheten.  

Det enda alternativ med någon sannolikhet är det som innebär en seger för Ryssland. Det skulle – på kort sikt – medföra något slags fred, tills Rysslands imperieambitioner finge det att inleda aggressiva handlingar mot någon annan granne. Tyvärr, sett ur Rysslands perspektiv och många av dess nyttiga idioters i väst är detta inte möjligt. Ukraina har andra avsikter. 

Sällan brister jag ut i ett stort skratt när jag på morgonen tar del av rapporter från den stora världen utanför Sveriges gränser och från den lilla världen här hemma. Nyheterna brukar snarare göra en dyster. 

Häromdagen hände det ändå. Linda H Staaf hade lämnat Mats Löfving, regionpolischefen, och tagit ett kliv uppåt till överbefälhavaren, Micael Bydén. Vem härnäst? Ärkebiskopen? 

Merit Wager publicerade nyligen på twitter följande rader som hon fått sig tillsända:

Det svenska kulturlivet styrs, eller rättare sagt, styrs inte enligt principen om armlängds avstånd. Detta uttryck säger att kulturen i alla dess former inte skall styras av den politiska makten, eller av någon annan makt.  

Politiken skall ha vett att alltid hålla armlängds avstånd. De offentliga organ som anslår pengar och ordnar utbildningar för kulturlivet skall ändå inte ha rätt att styra detta. 

Magdalena Andersson har återigen förtjänat detta omdöme. I söndagens partiledardebatt påstod hon, med spända käkar och stirrande ögon att den nu sittande regeringen sänker skatterna för de rikaste.  

Det låter alarmerande, men är helt trivialt. Hon syftar på att brytpunkten, det belopp ovanför vilket statlig skatt på 20 procent, och inte bara kommunal skatt, skall betalas – att detta belopp justeras efter inflationen. Att inte göra så skulle innebära en automatisk och ständig skattehöjning. Med nuvarande höga inflationstakt, och åtföljande kompenserande inkomstökningar, skulle skattehöjningen bli avsevärd.   

Den femte december träffades tre mål i Ryssland av attacker från drönare. Ett av målen låg i staden Kursk, känd från ett stort pansarslag under andra världskriget. 

Målen låg på olika avstånd från gränsen mellan Ukraina och Ryssland. Kursk tämligen nära gränsen. 

Man säger att historien inte kan ge kunskaper som går att använda i nuet. Det är inte sant, vilket illustreras i detta klipp.  

En del av kunskapen kan sammanfattas i denna lathund om imperier: 

Jag såg nyss filmen Boy from heaven. Den har överlag fått mycket uppskattande recensioner, till exempel denna i DN.  

DN:s recension är betecknande. Trots att filmen handlar om kollisionen mellan två hierarkier, två maktpyramider – staten och (den sunnimuslimska) kyrkan underlåter recensenterna att kommentera denna konflikt. De upprätthåller sig vid filmen som en originell thriller – vilket den är – eller vid konflikten mellan religionens påbud om tro och vandel och den enskildes uppträdande till vardags. 

Länge kallades Putin av sin omgivning Chefen eller VV (Vladimir Vladimirowitj – farsan hette också Vladimir). I ett strängt hierarkiskt system är det så närgånget ett smeknamn kan bli. De tydde på tillit till Putin och förtröstan om klokheten i hans vägval. Efter Cherson kallas han av samma omgivning för Knäppskallen.

Sicilien har invaderats av eller styrts mer direkt av greker, kartager, romare vandaler, bysantiner, muslimer, normander, tyskar, spanjorer, fransmän och sedan 1861 varit en del av Italien (med viss autonomi). I Leoparden skildras hur samhället förändras under enandet, utifrån en blåögd (normanderna) adelsmans perspektiv. 

De flesta av Sveriges partiledare är numera kvinnor. De är olika, förstås. En, Ebba Busch, sticker ut som kvick och slagkraftig. En annan, Annie Lööf, som ständigt plakatmålande och tämligen ointresserad av sakpolitik. En tredje, Nooshi Dadgostar, som konkret och ofta effektivt uttrycksfull. En fjärde, Märta Stenevi, som fast i sitt partis drömmerier men ändå med viss förmåga att tala för sig.

För några årtionden sedan lärde jag känna en tysk-svensk judinna, pappan tysk och mamman svensk – båda judar. 

Dottern föddes i Hamburg där familjen levde. I hennes skola, som var en progressiv skola för både pojkar och flickor, gick Helmut Schmidt i en parallellklass. Han blev senare socialdemokratisk förbundskansler. (Schmidts far föddes i en hemlig förbindelse mellan en judisk bankir och en kristen servitris). 

Hur kan man beskriva ett land och dess invånare, det som kallas för samhälle och beskrivits som en föreställd gemenskap  – som för vissa kanske är en icke-gemenskap?  

Det vanligaste är att använda fågelperspektivet. Det används därför att beskrivningen görs från en punkt. Den som utför beskrivningen måste placera sig högt för att blicken skall nå ut till allt som befinner sig innanför landets gräns. Det är det vanligaste sättet. 

Det går ett spöke genom Sverige och många andra länder – det är den gamla hycklande moralismen, snipigheten, som plötsligt väckts till liv och börjat vandra fram, fäktande med armarna.  

Det senast exemplet är den kritik som riktats mot Rebecka Fallenkvist. (Jag har svårt för henne. Jag kan inte se på SD:s YouTube-kanal. Hon är så gapig).  

En hantverkare använder, förutom sitt förstånd, sina händer för att göra sådant som också andra kan lägga sina händer på. De gör påtagligheter. 

Min far, rörmokaren, har berättat hur glada gårdsfolket blev när deras gamla hus på landet förseddes med centralvärme. Äntligen fick de varmt i alla rum och behövde inte ständigt mata kakelugnar och spis. De kunde värma händerna och torka regnblöta kläder på elementen.  

Någon gång på sjuttiotalet var jag i Tampere på konferens. Jag minns inte vilka som var arrangörer och inte ämnet eller ämnena som behandlades. Det var ändå uppenbart att det var ett finsk-sovjetiskt samarrangemang.

Jag höll ett föredrag utifrån något som jag behandlat i min bok Den svenska modellen – vilket betyder att det var någon gång efter 1974.

Varje ställningstagande gentemot någon del av verkligheten, vare sig det handlar om den verklighet i vilken en individ lever och skall orientera sig i, eller den verklighet i vilken ett samhälle skall fungera, måste, förstås, utgå från en beskrivning och en förståelse av dessa verkligheter – i den mån de skiljer sig åt. 

I torsdags (22/9) diskuterade några journalister i Publicistklubbens Stockholmskrets den gånga valrörelsen. De hade satt rubriken Vem vann valbevakningen? 

Som vanligt tog de sig på största allvar. Samtidigt var de mycket bekymrade över att andra, och särskilt SD, inte tog dem på samma allvar. Robert Aschberg inledde med att de gärna skulle ha sett att någon från partiet skulle närvara för att dels förklara uttrycket ”journalistrugby” dels påståendet i ett meddelande från partiets stabschef att ”nu är det de som bestämmer när de pratar med media”. 

Länge har begreppet jämlikhet haft en framträdande och högt värderad plats i svensk samhällsdebatt och politik. Inte bara formella rättigheter som rösträtt och valbarhet eller behandlingen i rättsväsendet har grundats på och uttryckt denna jämlikhet, utan också utformningen av den allmänna skolan – och annat. 

Redan att alla skall behandlas lika i skolan gör denna strävan efter jämlikhet till något inte enbart positivt. Livet skulle säkert bli lättare för många barn om undervisningen tog mer hänsyn till de skillnader i begåvning och intressen som barn karaktäriseras av och uppvisar.  

Efter Sverigedemokraternas fortsatta framgång i det senaste valet har kommentarer av två slag förekommit. Enligt det ena synsättet är SD:s framgångar skrämmande – och man nöjer sig med det konstaterandet. Det anser många, bland dem representanter för Centern, liksom Obamas policychef och Kommittén mot antisemitism.   

Det främsta argumentet från Willy Silberstein, kommitténs företrädare, mot SD är dess nazistiska rötter. Han anger dessutom att partiet har företrädare som uttrycker sig på ett sätt som är antisemitiskt och islamofobiskt. Både muslimer och judar skulle alltså vara offer för SD:s aversion mot avvikande grupper.  

Jag är 83 år. Jag har gott om tid att fundera över hur jag blivit den jag är – och försöka förstå vem jag är. Det är mestadels nöjsamt. Ett led i detta undersökande har varit att skriva en bok om min barndom och ungdom och ge ut en morbrors bok om hans föräldrar och hans 12 syskon, uppväxta i en fattig by vid den västerbottniska kusten. 

Sett mot denna bakgrund har jag väl gjort någon sorts klassresa, även om jag har haft svårt att frigöra mig från min bakgrund, enligt vittnesmål bland annat från tidigare fruar. 

 

Tre inbjudan gäster fick i Agenda på måndagskvällen försöka förklara valutgången. 

Programledaren: Varför lyckades inte Magdalena Andersson och hennes block hålla sig kvar vid makten? 

Daniel Färm, chefredaktör på socialdemokratiska Aktuellt i politiken: C, V och i någon mån Mp klarade inte av att stå emot de aggressiva attacker som riktades mot dem från högern. Det har varit smutskastning, svartmålning och skrämselpropaganda som varit ganska aggressiva den här gången. 

När jag för ett tjugutal år sedan flyttade till Gärdet började jag gå på Friskis & Svettis. Nästan omedelbart blev jag bekant med Sidney Onayemi. Det var svårt att inte bli det. Han var gladlynt, nyfiken och rolig. Han kunde stå på Ettan, bussen, och – utan någon anledning – glatt och högljutt förkunna: ”Skyll inte på mig! Jag röstade på SD”. Alla skrattade – också den majoritet som inte röstade på SD.

Nedan återges två diagram. Det första har jag hämtat från cornucopia, det andra från Bulletin. 

(”Normeringen av datat har skett enligt formeln PROCENTANDEL AV UTBILDNINGSNIVÅ*100/PROCENTANDEL AV RESPONDENTER och är alltså justerad för hur stort partistöd respektive parti har. Gör man inte det är t ex Socialdemokraterna största parti hos de högst utbildade 24,2 procent av respondenterna. Som största parti blir man förstås störst i alla grupper, men normeringen mäter den relativa fördelningen hos partiets väljare”.) 

Sven – Eric Liedman (bilden) är professor emeritus i lärdomshistoria. Han är exempellöst okunnig. Han döljer sin okunskap med ett medvetet luddigt och oprecist språk. Det hjälper inte. Han lyckas ändå inte dölja att han vantrivs i verkligheten och hellre dväljs i sitt gamla, under sextiotalet formade drömsamhälle.