Anders Leion

En ofta återkommande beskrivning av Macrons hållning är att han är vill framstå som Jupiter, den främste guden i den romerska antiken. Han vill alltså framstå som upphöjd och distanserad.

Macron kanske inte gillar liknelsen, men han har inget emot att framstå som upphöjd. Han har talat om att fransmännen vill ha en konungalik president, att Hollande gjorde sig omöjlig nar han framställde sig som alltför ”vanlig”.

Men det finns också en annan Macron: den intellektuellt skärpte, intensive debattören som inte undviker debatt och möten med allmänheten eller dess representanter. De två hållningarna kan vara svåra att förena.

Här i början på klippet ser man med vilken förtjusning Macron tar sig an debatten med två skjutglada farbröder (som de kallades av C’est dans l’air).
(En kortare version av debatten).

Läs mer →

Anders Leion

(Vår tid är de snabba känslornas. Eftertanke hinner aldrig eller sällan hindra det plötsliga känsloutbrottet. Det sker ofta också här, i dessa spalter. När invandringen diskuteras framförs ofta åsikten: Kör ut dem bara! Sällan diskuteras hur detta skall ske. Så vitt jag förstår förutsätter detta en erdogansk diktatorisk makt. Inom demokratins ram kommer lösningen däremot att bygga på kompromisser, och alltså präglas av olika gråskalor av försiktighet och djärvhet, av förnuft – och förstås, känsla).

Hur uppkom den svenska nationalstaten med dess unikt starka ställning för bondeståndet och med koalitionen mellan detta stånd och kungamakten, den som hindrade adeln från att göra sig så bred som den gjorde på kontinenten?

Det var träden, tror jag. De hindrade adeln från att använda det bepansrade kavalleriet till att slå ned bönderna. Dessa kunde dra sig in i skogen, när de hotades av nederlag. I skogen blev ryttarna löjligt orörliga. Bönderna förblev fria.

Plåtryttarna kom inte bara med en kontinental vapenteknik. De kom också med idéer om hur samhället skulle konstrueras. De ville att deras klass skulle styra.

Läs mer →

Anders Leion

En påtaglig nervositet sprider sig inom det politiska livet, inom statlig och kommunal administration och inom massmedierna. Det leder till ett evinnerligt snackande och ett lika evinnerligt tigande.

Skolpolitiken kan få utgöra det första exemplet. Skolan diskuteras ständigt. Samtidigt blir sikten på området allt dimmigare. Allt färre vill öppet förorda den gamla flumskolan, samtidigt som nästan ingen vill förorda den nödvändiga omorienteringen. Det gäller helt enkelt att minska elevernas och öka lärarnas (inte rektorernas, inte politikernas) inflytande. Men det enkla budskapet törs ingen stå för – istället blir det ett evigt snackande om detaljer.

En annan lösning för att slippa ta ställning är att vara så otydlig att ingen förstår vad som menas eller vilka krav som gäller. Den lösningen har Skolverket prövat.

Läs mer →

Anders Leion

”Franskan är behäftad med fel, alla sorters fel. Under de trettio år jag har intresserat mig för detta olyckliga språk har jag fått höra allt om detta ämne. För det första är det elitistiskt, som en följd av de egenartade rättskrivningsreglerna, en källa till misslyckanden i skolan och exkluderande. Det har varit både auktoritärt och revolutionärt och det har tjänat till att skapa förakt för och förintat de lokala språken. Samtidigt har det varit kolonialistiskt… ” (Begrav inte franskan! François Taillandier i Le Figaro 15/3 2018).

Denna tirad är fullständigt omöjlig i Sverige. Ingen skulle kunna uttrycka sig på detta sätt, oavsett hur mycket språkpolis vederbörande kunde tänkas vara. Det är helt enkelt omöjligt, därför att det inte finns något svenskt språk att på detta sätt angripa. Varje försök till angrepp skulle elegant pareras med invändningen: ”Ingen har sagt att man behöver uttrycka sig så. Språket definieras av den som för tillfället använder det.” Med andra ord: varje påstående om att svenskan är på ett visst sätt är falskt. Svenskan är så nebulös att språket inte kan beskrivas annat som ett uttryck för varje enskild användares bruk i varje särskild situation. Detta är i alla fall den officiella inställningen.

Läs mer →

Anders Leion

Det påstås att en groda i en kastrull med vatten som långsamt blir allt varmare inte upptäcker att normaliteten upphört och därför inte hoppar ur kastrullen utan i stället kokas till döds.

Både allmänhet och myndigheter är utsatta för den kokta grodans långsamma död. Vattnet är normaliteten. Föreställningen om det normala verkar på många sätt som ett hinder för analys och handling. Och det är värre än så: man vill vara inlåst i denna föreställning. Den ger trygghet och självförtroende. Det normala, det man vant sig vid, försäkrar en att man är kompetent och värdefull.

Detta fastklamrande vid normaliteten gäller allmänheten, men framförallt hela det politiska systemet, med regering och underställda myndigheter och en press, som med bortvänd blick från det oönskade och onormala möjliggör den önskade verklighetsflykten.

Läs mer →

Anders Leion

Nyligen såg jag filmen The Death of Stalin. Jag ville se den därför att det i den recension jag läst stod att den skulle vara så rolig. Det var den, men det var bara jag som skrattade. Hur kunde det komma sig? Det tog ett tag innan jag förstod. Filmen gick på Zita. Jag var förstås omgiven av sörjande socialister. Hade jag förstått i tid skulle jag ha kunnat utropa: ”Sådan var den, socialismen, i sin glans dagar!”

Men det var inte det jag tänkte berätta om, fast det har med saken att göra, vilket kommer att framgå lite längre fram.

På sextiotalet hade jag fyra kvinnliga chefer. Jag arbetade i den statliga administrationen, samtidigt som jag hade varit aktiv i det Socialdemokratiska studentförbundet. Därför var jag också sekreterare i olika kommittéer. Damerna var ordförande i dessa.

Alva Myrdal var sval och oåtkomlig som månen, men skärpt och insiktsfull. Ulla Lindström var vänlig och lite moderlig.

Cecilia Nettelbrandt och Camilla Odhnoff var sura, snarstuckna och uppenbart plågade av att inte känna sig tillräckligt kompetenta. En av dem, jag minns inte vilken, fick jag nog av mitt under ett sammanträde och jag gick därför därifrån utan att någonsin återkomma. Ingen påtalade saken. Man förstod mig tydligen.

Läs mer →

Anders Leion

Vilka är de? Varifrån kom de? De är:

· Outbildade
· Obildade
· Oerfarna
· Okunniga
· Rädda och högdragna

Hur skulle sådana människor kunna klara livet i ett modernt samhälle? De borde väl marginaliseras och slås ut från de flesta arbetsmarknader och samhällsområden? Nej, så är det inte. Det finns ett enkelt, beprövat sätt att klara sig: Avgränsa sig mot andra, bilda en sekt, monopolisera området för sin verksamhet och maktutövning. Det enda som räknas i sekten är dess egna spelregler och erfarenheter.

Beskrivningen ovan är en beskrivning av våra rikspolitiker och de dominerande massmedias representanter. Att de är outbildade, obildade, oerfarna och okunniga är lätt att konstatera.

Outbildade: allt färre har högre utbildning av något värde. Det finns ingen Erlander, Myrdal, Wigforss, Sandler eller Koch. (Dock finns Magdalena Andersson.)

Oerfarna: Har man bara erfarenhet av politik är man och förblir man oerfaren. Det enda man känner till är en beslutsapparat som fungerar illa och har dåligt rykte. Långt in på nittonhundratalet hade däremot en riksdagsman oftast en lång yrkeserfarenhet från områden utanför politiken. Också journalister hade ofta erfarenheter från andra områden innan de blev tidningsmän.

Läs mer →

Anders Leion

Charles Lindbergh flög 1927 över Atlanten, vilket enligt allmänt förekommande uppgifter skulle ha gett den då nya dansen Lindy Hop dess namn. I Swing it magistern! sjunger Alice Babs helst swing. Filmen kom upp på biograferna i slutet på 1940. I Sten Stensson kommer till stan dansar Nils Poppe 1945 Jitter-bug, som dansen då kallades, på Nalen i Stockholm. Många gjorde som han. I början på sextiotalet var dansen, liksom det mesta av andra pardanser, i stort sett borta.

Men dansen föddes i Harlem. Den föregicks av andra danser, som bidragit med olika element. En sådan dans var Charleston. En annan var Jig Walk, (som i klippet är en sekvens från Lindy Hop). Ett tredje inslag i dansen är enskilda jazzsteg.

Det finns fler swingdanser. Själv har jag bara prövat på Boogie-Woogie, men lagt av. Den är så lik Lindy Hop att det går som när jag läser latin och italienska samtidigt, jag blandar ihop dem.

Läs mer →

Anders Leion

För drygt 15 år sedan skulle min dåvarande fru fylla år. ”Vad vill du ha till present?” frågade jag. ”Jag vill dansa tango på min fest!”, svarade hon.

(Läsanvisning: Tango dansas i olika stilar, till exempel Tango Salon och Tango milonguero. Det senare betyder också en hängiven tangodansare. Milonga är dels en dans närbesläktad med Tango, dels ett dansställe och därmed också ett danstillfälle: ”Skaru på milongan i kväll?”)

Jag kunde inte dansa tango. Jag började gå kurser och fann att det kunde vara roligt. Min fru kunde inte heller dansa. Hon arbetade utomlands. När hon kom hem fick hon ta privatlektioner. På födelsedagsfesten dansade vi något slags tango – närmast liknande Tango Salon. (Se nedan).

Sedan skilde vi oss. Jag fortsatte att öva och dansa tango. När jag sedan mötte min nuvarande fru fick jag henne att börja dansa. Det var inte svårt. Hon var glatt överraskad av nöjet, ja njutningen och blev förtjust.

Läs mer →

Anders Leion

I Frankrike avskaffades den allmänna värnplikten 2001, i Sverige 2009. Sverige återinförde värnplikten 2017. Fyra tusen män och kvinnor inkallas varje år.

Varför gör man det? Det har ett klart försvarspolitiskt syfte. Det har varit svårt, eller rättare sagt omöjligt, att rekrytera tillräckligt med soldater på enbart frivillig väg till en yrkesarmé.

I Frankrike föreslår Macron att allmän samhällstjänst för både män och kvinnor skall införas. Den kommer att innebära en tre till sex månader lång tjänst.

Det är fortfarande mest ett personligt förslag från Macron. När det lanserades under valkampanjen överraskade det alla. I regeringen har rått förvirring: Skall det vara frivilligt eller inte? Militären är skeptisk. Den fruktar att det tänkta systemet skall ta resurser från försvaret.

Läs mer →

Anders Leion

I SVTs program Idévärlden söndagen den 4:e februari bemöts Lena Anderssons tankar om upplysningen av bland annat professorn i idé- och lärdomshistoria, Michael Azar (från 24.00 min). Han formulerar därvid, utan att han är särskilt bekymrad däröver, den moderna humanismens syn på världen. I korthet säger han att upplysningen och dess förnuftstro inte hindrat utan snarare verkat för västvärldens syn på sig själv som överlägsen andra kulturer och därmed berättigad att leda dem – och kolonisera dem. För honom är allt idéer, filosofi och tankar som sedan styr handlandet. Han kan inte tänka sig att det kan vara tvärtom.

John Hicks förklarar däremot att det kan vara tvärtom när han utreder ekonomin i avskaffandet av det amerikanske slaveriet. (Den ekonomiska historiens teori, Stockholm, 1970). Slaveriet var lönsamt i Södern därför att det användes för arbete i jordbruket på de stora egendomarna. Det var ett arbete som – före jordbruksmaskinernas tillkomst – sett ungefär likadant ut sedan antiken. Det var lönsamt för jordägaren att ha slavar och underhålla dem för livslångt arbete. Annorlunda var det i Nordstaterna. Där var redan ekonomin rörlig, präglad av den tidiga industrialismen. Ingen kapitalägare var intresserad av livslånga anställningar. Man kunde inte veta hur marknaden var nästa år, eller nästa kvartal. Man ville kunna anställa från och avskeda till arbetsmarknaden med kort varsel. Slaveriet var otidsenligt och onödigt för dem.

Läs mer →

Anders Leion

Klockan elva en januarikväll 1918 tändes en röd lanterna, signalen för uppror, i tornet på Folkets hus i Helsingfors. Under den kvällen och den natten besatte rödgardister alla myndighetsbyggnader i staden. Revolutionen hade börjat. Tre och en halv månad senare hade den vita sidan segrat. Under ett drygt halvår (dödandet fortsatte efter den militära uppgörelsen) hade 38 000 mist livet, varav 28 000 röda. Av de vita stupade 5 200 och av de röda 3 400 i själva striderna. 10 000 röda och 1 500 vita hade mördats. I fånglägren dog 13 500 röda, mördade eller ihjälsvultna. 25 000 barn hade mist en eller två föräldrar, varav 90 procent var barn till röda. (Alla uppgifter ur T. Berglund och N. Sennerteg, Finska inbördeskriget, Stockholm 2017.)

Det var en katastrof. som länge – i viss mån fortfarande – präglat finsk politik och samhällsliv i övrigt. Varför hände det? Och varför hände det inte i något annat nordiskt land? I slutet på första världskriget var det hungerkravaller också i Sverige, men dessa var begränsade i tid och rum.

Läs mer →

Anders Leion

När jag vaknade idag och skulle dricka kaffe fann jag att kaffemaskinen behövde avkalkas. Jaha, lika bra att göra det med en gång.

Medan den stod och surrade och då och då spottade ut sig en slurk rengöringsvätska, ägnade jag mig åt att, fortfarande lite road, tänka på gårdagens diskussion i C´est dans l’air. Programmet, omkring en timme långt, ägnar sig varje gång åt ett särskilt ämne, som de fyra debattörerna ingående analyserar. Frågeställningen belyses också med hjälp av ett par mindre reportage. Det blir alltså en grundlig, mångsidig och kunnig genomlysning. I går handlade det om den revolt på olika områden som under senare tid mött Macron och hans regering: Personalen i fångvården strejkar, det är ett vitt spritt missnöje inom vården, särskilt inom åldringsvården, där man också strejkar. Därutöver finns ett växande missnöje med omfördelningen av skattebördan från mer till mindre bemedlade: ”Macron – de rikas president”, säger många.

Ofta är diskussionerna givande därför att man belyser viktiga sakfrågor – men de är framförallt alltid spännande och roande. Många av deltagarna är verbala artister. (Se och hör till exempel Cristophe Barbier från L’Express när han i början på programmet förklarar att missnöjet bara är naturligt: ”Äntligen har kakan börjat växa och alla som har haft det kärvt under de många åren med usel tillväxt vill nu ha en bit av den”.)

Läs mer →

Anders Leion

Den europiska politiken plågas av ställningstagandet gentemot invandringen. (Detta gäller förstås inte östeuropéerna. De har skjutit problemet ifrån sig genom att se till att det inte kan uppstå.)

I alla länder i väst blir politiken allt kärvare. Det blir svårare att ta sig till de länder som är invandrarnas slutmål: främst Tyskland, England, Sverige och Frankrike. Murarna blir allt högre och allt tätare. Redan detta faktum avslöjar hyckleriet. ”Vi värnar asylrätten och rörligheten mellan länder – men kom inte hit!”

Nu senaste är det Macron som sliter med problemet. Han vrider alla skruvar han kan komma åt för att göra Frankrike mindre attraktivt. Polisen, som försöker hålla dem som vill ta sig till England borta från Calais, har fått kritik för sina hårdhänta metoder. Macron reser demonstrativt till Calais och förklarar sig helt stödja polisens arbete.

Läs mer →

Anders Leion

Jag tycker inte om Stockholm. Annorlunda var det när jag som barn bodde ett tiotal mil söderut i Nyköping. Då var det ett äventyr och ett nöje att ta sig till Stockholm. Jag kunde åka på tåget, ensam eller med någon kamrat. Ibland hade jag ett uppdrag för mig själv eller någon bekant. Det kunde vara att ta sig till Köpmangatan där det fanns en liten affär som sålde begagnade grammofonskivor. Där fanns alltid något intressant. Men egentligen var ärendet bara en förevändning. Det viktiga var att komma till Gamla stan och få gå omkring i gränderna där.

Läs mer →

Anders Leion

Så här beskriver Fröding den överhet som en gång i tiden höll pli på befolkningen:

Våran prost /är rund som en ost /och lärd som själva den onde, /men gemen likväl och en vänlig själ … /- men annat är det vid helgen. /Så fort han får prästrocken på, /vi andra känna oss ynkligt små, /men prosten likasom växer, . . Jag glömmer väl aldrig i all min dar, /hur vördig han var /här om sistens i kappan och kragen, /hur världens barn /han malde i kvarn /och läste för köttet lagen! …

Här följer nu Göran Rosenbergs ord till allmogen, ”Julens påminnelse”, utsagda med stort och grötmyndigt allvar i ”God morgon världen!” och utan ett spår av den humor som blänker i Frödings dikt (21 december 2017).

Läs mer →

Anders Leion

Att vara fördomsfull anses förkastligt. Ingen vill förtjäna denna benämning. Ändå är vi alla, naturligtvis – och lyckligtvis – fördomsfulla.

Utan fördomar skulle vi nämligen inte kunna fungera.

Vad är en fördom? Det är den samlade erfarenheten inte bara hos den enskilde individen utan också sådana föreställningar som han ärvt från sina närmaste, från samhället runtomkring och från historien – i den mån han känner till denna.

Läs mer →

Anders Leion

Hur etableras en stabil demokrati? Det enklaste är att utgå från en stabil nationalstat som ännu inte blivit en demokrati. Hur ser en sådan ut? Den har ett territorium som omfattar ett folk med enhetlig kultur och gemensamt språk. Den kan till exempel vara en monarki med drag av kungligt envälde, eller ha en ordning som ytligt sett ser ut som demokrati, men som har institutioner – polis, rättsväsen och informationskontroll, som skiljer landet från den demokrati vi vant oss vid. Monarkin Jordanien och Putins Ryssland är två exempel.

Läs mer →

Anders Leion

Nalin Pekgul var under många år aktiv som socialdemokratisk politiker. Hennes kurdiska bakgrund och hennes upplevelser i den invandratäta stadsdelen Tensta fick henne att, som en av de första, angripa den hederskultur som håller många muslimska flickor och kvinnor fånga i familjens och släktens trångsynthet. Hon angrep också Mehmet Kaplan, då minister i Löfvens regering, för hans samröre med radikal islamism. Det skulle hon inte ha gjort om hon främst värnat om sin ställning inom politiken. Hon har lämnat politiken. Läs mer →

Anders Leion

Macron har i fransk TV gett en fyrtio minuter lång intervju, som blivit mycket omtalad (i Frankrike, inte här; våra massmedia tycker en tågurspårning i USA är mycket mer intressant än viktiga, politiska händelser utanför den anglosaxiska världen).

Statstelevisionen här i Sverige summerar Fälldins gärning här och här. Till social bakgrund, utbildning och personlighet kunde inte två personer vara mer olika. Men de uppvisar också stora likheter. Läs mer →

Anders Leion

I alla tider har människan varit fascinerad av framtiden. Föga märkligt, eftersom hon är beroende av den. Detta beroende utnyttjas av olika yrken och av diverse lycksökare för egen försörjning, för underhållning eller för hot.

Meteorologen underlättar tillvaron för någon eller ett par veckor framåt. Spanarna i radion bjuder på underhållning. Miljöpartisterna försöker hota eller skrämma sig till intresse och inflytande. Just nu har de det motigt. Läs mer →

Anders Leion

De första socialförsäkringarna konstruerades och genomfördes i Tyskland i slutet av 1870-talet under ledning av den tyske kanslern Bismarck. Han hade ett mycket tydligt motiv: att stoppa den framväxande socialdemokratin. Därför ville han att försäkringarna skulle vara statliga. En skadad arbetare skulle få hjälp av staten för att därigenom bli lydig och lojal mot sin hjälpare. Läs mer →

Anders Leion

Jag läste någon kommentar för en tid sedan som handlade om Ulf Kristerssons blick. Man påstod att den var lugn och fast och därför en tillgång för honom. Jag har kollat. Det stämmer att han har en fast blick. Är den en tillgång? Läs mer →

Anders Leion

Alla oligopol motarbetar varje ny spelare som försöker sticka upp. Det är deras existensberättigande. De är till för att skydda sina medlemmars ställning, genom att göra det svårare för var och en som inte är med i klubben.

Men vad gör uppstickarna? De har också en gemensam strategi, även om denna i enskildheter kan skilja sig från fall till fall. Läs mer →

Anders Leion

I fredags skulle min äldste son, tekniker, komma ut till stugan i skärgården för att montera ett filter på ingående vattnet. Jag har egen brunn med bra vatten, men det kan ju bli ännu bättre. Vi hade gjort upp om att han skulle ta bilen och ta sig över till Ornö, som ligger väster om Mefjärd, den ö där jag har min stuga. Jag skulle så komma med motorbåten och hämta honom. Båten är försedd med en i våras nyinköpt utombordare, som dessutom garantiservades för en månad sedan. Läs mer →

Anders Leion

I förmiddags var jag och min fru på Iittala för att – på mitt initiativ – köpa en vas av Alvar Aalto. Jag tror mig aldrig förut ha köpt något prydnadsföremål, men Aaltos ting är vackra, funktionella och har en historia (av att skapa vackra, funktionella hus och föremål utifrån en stark framtidstro). Läs mer →

Anders Leion

Ett lands historia framställdes länge som en räcka krig och andra konflikter. Dessa händelser berättades kanske främst därför att det var ett enkelt sätt att fånga skolbarnens uppmärksamhet. Så fick till exempel engelska skolbarn börja sin historieundervisning med att läsa om ett nederlag – slaget vid Hastings. Det var lättare att göra begripligt än den krångligare utveckling under århundradena före, som gjort England till ett rike, och därmed möjligt att behärska efter ett avgörande slag. Läs mer →

Anders Leion

För några år sedan deltog jag i en mycket ambitiös resa till Tunisien. Under en dryg vecka såg och beundrade vi framförallt de olika antika lämningarna från denna region, som under romartiden helt enkelt kallades Africa. Det var minnen från punisk, romersk och bysantinsk tid. (Den som är intresserad av antiken och framförallt det romerska imperiet rekommenderas ett besök. Man kommer mycket nära det forna livet där. Man kan till exempel besöka rika romerska borgares villor, nedgrävda i marken som skydd mot hettan, och få stiga på vackra mosaikgolv – hur länge de nu kommer att klara trampandet av turisternas fötter.) Läs mer →

Anders Leion

Den anglosaxiske statsvetaren och antropologen Benedict Anderssons begrepp om en föreställd gemenskap har blivit mycket använt för att förstå nationalism. Men det har också blivit populärt att felanvända bland dem som därmed vill förringa värdet av nationalism och dess föremål, nationen. Det framställs då som ett exempel på en postmodernistisk konstruerad verklighet. (Det var dock aldrig Anderssons avsikt eller inställning. Ett exempel på den föreställda gemenskapen – nationens – betydelse och känslomässiga kraft: Varför finns statyerna över ”den okände soldaten” i olika länder? Vem känner honom? Alla och ingen. Han är hela nationens.) Läs mer →

Anders Leion

Alla regimer faller, hur stora och mäktiga de en gång må ha varit. Det antika Roms uppgång och fall är kanske det exempel som oftast används för funderingar i ämnet.

Länge uppfattades Roms fall som ett resultat av plötsliga, yttre förändringar. Man brukade hänvisa till nederlag i strid, till delningen i en västlig och östlig del (som föregåtts av tidigare delningar) och till ett övermäktigt tryck från germanstammar mot Västrom. Allt detta är visserligen faktiska händelser av betydelse, men det är inte de egentliga orsakerna. Läs mer →