OPINION Den 9 februari skrev Patrik Engellau om de amerikanske grundlagsfäderna att:

”En av deras främsta slutsatser var att demokratin, alltså folkets rätt att välja sina härskare, var behäftad med den inbyggda risken att härskarna i eget intresse skulle ta över makt från sina uppdragsgivare.”

OPINION Den åttonde februari skrev Widar Andersson, som jag respekterar:

”Pojkarna i de här gängen behöver plockas upp resolut och bestämt innan de klättrar vidare i den kriminella trappan. De här barnen är andra vågen i den allvarliga utanförskapskriminalitet som drabbar Sverige med skjutningar, sprängningar och samhällshotande skräck. Snart börjar de mörda och mördas. Om inget görs.”

Han skrev också:

”2019 anmäldes 9 000 brott där gärningsmännen är under 15 år och således inte straffmyndiga.”

KULTUR Inte förrän i fredags såg jag filmen Alice och borgmästaren. Den var mycket underhållande – och träffsäker.

Den var underhållande, därför att dialogen var så kvick mellan den nyanställda, helt politiskt oerfarna unga kvinnan och hennes högste chef, den socialistisk borgmästaren i Lyon. Hon har fått jobbet för att hjälpa den luttrade borgmästaren att få idéer. Hans idéer har tagit slut. Tidigare hade han haft så många varje dag att hans hjärna kunnat storkna. Nu var det slut. Han känner sig som en racerbil med ytterst potent motor – men med tom tank.

OPINION Ett populärt retoriskt grepp i den svenska politiska debatten är att jämföra Sverigedemokraterna med det tyska nazistpartiet NSDAP. Den sakliga grunden för detta är några av de enskilda individer som vid SD:s tillblivelse sökte sig till partiet. Det är en mycket svag grund för jämförelsen.  Det finns annat som är mycket intressantare om de två partierna skall jämföras. Det är likaså intressant att jämföra de partier som funnits och finns bredvid dessa två partier.

OPINION Hur skall vi ställa oss till våld? Ett sätt är att förringa eller förneka dess existens eller i alla fall i det längsta försöka komma undan, att inte stå mot det våld som förr eller senare kommer att ställa sig i ens väg.

Då blir det som när Kjell Westö berättar om sin barndom (vid 25.10 – tryck på rektangeln i nedre, högra hörnet, därefter på ”översättning”). Man får själv stryk och man får stå tyst bredvid och se på när andra misshandlas svårt. Man skäms och skammen sitter i hela livet. Westö säger att denna erfarenhet har format hans värderingar och därmed hans avsky för våldet. Han reflekterar inte över möjligheten till motstånd – han var bara inte en slagskämpe.

OPINION Kritisk massa är ett inom fysiken väletablerat begrepp, men det används också flitigt som metafor för att belysa andra företeelser.

Det är alltså användbart. Här skall det användas för att beskriva dagens opinionsbildning i Sverige.

Man klagar ofta på åsiktskorridoren eller på det accepterade, det politisk korrekta. Dessa ord beskriver något verkligt, av många upplevt. Samtidigt beskriver de det rådande läget som alltför stabilt, alltför opåverkbart. 

OPINION Jag har under en längre tid roat mig med att studera språk. På Stockholms universitet har lag läst: Finska, italienska, franska, latin och tyska. Den bästa undervisningen fann jag att den tyska institutionen gav. Ändå måste jag avbryta mina tyska studier i förtid, därför att jag inte stod ut med den undervisning som en viss lärare bedrev. 

Hon var en extremist, en PK-extremist. Så fort diskussionen bland eleverna hotade att beröra något för henne känsligt ämne avbröt hon. Ämnet var ofta av mig introducerat, det måste erkännas. Hon tålde mycket litet. När jag protesterade mot hennes förbud försvarade hon sig med att de andra, ofta unga studenterna, inte skulle kunna hävda sig och därför inte kunde förväntas tåla diskussionen. 

OPINION Kriget 1808–09 hade inte behövt sluta med nederlag, om det inte förts så oskickligt. Efter 700 år skiljdes den östra rikshalvan från den vänstra. Sverige avsatte Gustav IV Adolf och fick en Bernadotte, som försäkrade sig om sin egen framtid genom att inte utmana den ryske tsaren, Alexander I. 

Många har sörjt förlusten av Finland. Det gör de i en föreställning om att Sverige och Finland skulle ha kunnat fortsätta som förut, under gemensamt styre. Det är en illusion. I själva verket skall vi vara tacksamma. Finlands lossgörande från Sverige och dess tillblivelse som självständig provins under Ryssland var en lycka för de båda nya länderna, Sverige och Finland.  

OPINION I söndags den 5/12 hade DN en mycket saklig, sammanfattande artikel om svensk invandringspolitik, skriven av två välkända, svenska ekonomer. Det är roande att se DN:s slingrande för att försöka ta sig ur sin gamla ståndpunkt av förljugenhet, förnekande och fabricerande av falska nyheter. Man förstår att det smärtar och att man måste gå omvägar för att så sakteliga bygga upp en föreställning om en ändrad verklighet, som skulle kunna motivera en förändring av den egna ståndpunkten till ett bejakande av en mer restriktiv invandringspolitik. 

OPINION Evolutionen är ständigt närvarande, också idag. Den styr vårt handlande i många avseenden – också när detta handlande inte längre är adekvat för den miljö vi nu lever i. Ett exempel är den lätthet med vilken hjärnan gör oss redo för handling av något slag, till exempel för flykt. I en tillvaro där människan ständigt kunde råka ut för angrepp av vilda djur eller främmande folk var detta en tillgång. I dag leder det till onödig stress.

Motviljan mot inavel har varit ett skydd för genernas fortsatta livskraft. Av samma anledning har det funnits en hunger efter att få in nya gener i släktet. Det kan ske på två sätt, antingen genom männens erövring av främmande stammar och övertagande av deras kvinnor. Eller på det andra sättet, möjliggjort först i vår tid, då kvinnorna är aktiva. De söker upp främmande män, som upplevs som mer spännande och därmed mer attraktiva. 

OPINION Runt om i världen har dagens politiker– inte bara svenska eller europeiska – fått se förtroendet från medborgarna minska alltmer. Det finns tydliga orsaker till denna minskning. I grunden beror det på att det politiska system, som etablerades i samband med den allmänna rösträttens införande, indelades efter det dåtida samhällets uppbyggnad, tydligt återspeglat i höger-vänsterskalans förklaringsvärde för väljarnas röstande.  

Under senare år har grunden för denna indelning till stor del eroderats. Industrin har minskat sin andel av ekonomin, den offentliga sektorn och de privata tjänsterna ökat. Samtidigt har de privata tjänsteföretagen blivit allt mer beroende av det offentliga. Mycket av den offentligas sektorns tjänsteproduktion sköts nu av privata företag. 

OPINION Kent Ekeroth har föreslagit att ”folk” borde få beväpna sig: ”Men tänk då en situation där skötsamma medborgare tillåts ha pistoler. Om varenda, eller åtminstone en betydande andel, av de vuxna, laglydiga medborgarna (efter licensprövning eller dylikt) får gå runt med var sin automatpistol. På stan, i biosalongen, i affären, på bussen.”

Bakgrunden till förslaget är välkänd. Polisen kan inte skydda medborgarna. De enda som, utöver polisen, har tillgång till vapen är brottslingarna. Utöver att brottslingarna utnyttjar sitt numerära överläge, sitt skydd av en välmenande opinion och ett därmed förenat handlingsoförmöget rättsväsende har de obegränsad tillgång till vapen. 

OPINION I min förra text visade jag hur den alltmer spridda önskan att färdas genom tillvaron som fripassagerare omöjliggjort gemensamt, rationellt beteende. 

Första gången jag stötte på detta beteende, öppet utövat inför andra, var vid ett föräldramöte för ett av mina yngsta barn. Jag har två kullar. Mellan äldsta och yngsta barn är det femton år. På denna korta tid förändrades föräldrarnas beteende avgjort till det sämre. Föräldrarna uppträdde själva som bortskämda barn i sina oresonliga krav på skolskjutsar och särskilda insatser för sina ack så missgynnade telningar. De var däremot mindre intresserade av hur klassen eller hela skolan fungerade. Det var så obehagligt att jag slutade gå på föräldramöten. (Till detta beslut hörde också att skolan på dessa femton år blivit svårt förslummad. Väggarna var nedklottrade. Ingen verkade bry sig. Redan då, i början på nittiotalet, tänkte jag: ”Hur kan lärarna vänta sig att de skall bli respekterade när de stillatigande accepterar den här förslumningen?”)  

OPINION I slutet på sjuttiotalet gjorde jag en kort sejour på Brå. Min uppgift var att undersöka fusket med bidrag riktade till företag, till exempel lokaliseringsbidrag, som var omfattande vid den tiden.  

I Bidrag och politik: 1980:5, en liten skrift, redovisas resultatet. Av denna framgick att bidragsbeloppen ökat från ett tiotal miljoner i början av sextiotalet till tre miljarder i slutet på sjuttiotalet. Man talade vid denna tid mycket om missbruk, men jag fann endast ett fåtal rättsfall. Min förklaring, då som nu, var och är att det inte finns någon drabbad, förutom de frånvarande och osynliga skattebetalarna. Både företagarna och de närmast berörda kommunpolitikerna var glada över pengatillskottet och lokaliseringen av ett nytt företag till orten. Rapporten var en besvikelse för beställarna. 

I torsdags var över en miljon fransmän på gatorna för att demonstrera mot den av Macron aviserade pensionsreformen, avsedd att ersätta befintliga 42 system med ett, generellt.  

Något tidigare avslöjade en opinionsundersökning att 76 procent av fransmännen jakande besvarade frågan ”Måste man reformera pensionssystemet?” (64  procent av Le Pens sympatisörer och 93 procent av Macrons instämde). En annan undersökning visade att drygt 40 procent stödde den då aviserade mobiliseringen och ansåg den vara ett allmänt motstånd mot Macrons politik. 

Yögi tuggade rå potatis så länge att tuggorna blev söta. Det hade hon gjort i Estland och fortsatt med i Nyköping. Jussi var så utsvulten när han kom som litet krigsbarn att ha gick direkt till det dukade bordet och stoppade hela smörklumpen i munnen.

Jag vet inte vad det blev av Yögi men Jussi blev hög tjänsteman i Världsbanken.

Tillsammans med de två bodde jag i ett trevåningshus, färdigbyggt 1945. De flesta hade, liksom vi, föräldrar som var arbetare, men där fanns också några ingenjörer och även en man som kallades disponenten. Vad han disponerade fick jag aldrig klart för mig, men det var helt uppenbart att han hade högst social status. Alla hälsade på honom och han hälsade på alla.

Jag sitter här, glad i hågen. Jag har sett Roy Anderssons senaste, Om det oändliga. Det är den tredje filmen i den svit som började med Sånger från andra våningen och fortsatte med Du levande. Den är ännu mer renodlat anderssonsk: enbart enskilda tablåer, ännu färre ord.

För mig är det den bästa av alla tre. Varje tablå är laddad med poesi. Filmen är motsatsen till de nu så populära tv-serierna. De kan fängsla, men de tål bara att ses en gång. Handlingen är allt. Jag var fascinerad av The Wire när den kom. I somras försökte jag se om den. Det gick inte. Den var ointressant. Om det oändliga tål att ses om många gånger, dess poetiska kraft kommer att bestå.

”Kommer du ihåg när du räddade mig från isflaket som drivit ut på fjärden?”, frågade jag min gamla klasskamrat. Vi och några till hade träffats vid en av de luncher som en eldsjäl från studentklassen brukar kalla till några gånger om året.

”Nej, det har jag inte något minne av”, svarade han. Jag blev förvånad, nästan bestört. För mig har det under alla år varit levande. Vi var tre: jag, han som räddade mig och en skolkamrat till. Det var tidig vår. Isarna höll på att gå upp. Vi hade tagit oss ut på isen i hamnen. Den var delvis uppbruten och bildade stora flak som stötte mot varandra och sakta drev med åns ström ut mot fjärden. Jag hade fått tag i ett stort flak som jag försökte styra med en lång stång. Den nådde ända ner till botten. Men plötsligt blev vattnet för djupt. Flaket fortsatte med strömmen, ostyrbart. Jag kunde bara följa med.

I Finland har tusentals år gamla skidor hittats. De bevaras i de myrar i vilka de en gång sjunkit ned. I modern tid har finska skidåkare (efter dopingskandalen i Lahtis 2001) inte kunnat hävda sig. I backhoppning var de däremot länge dominerande.

I Sverige talar man gärna om det svenska musikundret, och syftar därvid bland annat på svenska låtskrivares förmåga att gång på gång producera alster som får världsvid spridning.

I Norge har man länge varit så överlägsen i längdåkningens spår att man antagligen tar sin dominans som given.

Trump uppträder som en mafioso. Varför? Han måste. Han litar ju inte på den etablerade byråkratin – och den inte på honom. Därför inrättar han en parallell, av honom helt styrd maktordning, som sträcker sig utanför den officiella apparaten. Denna måste han belöna och hålla på gott humör, helt utanför de ordinarie belöningssystemen. Alltså måste han sticka till dem mer eller mindre svarta belöningar.

Också Reinfeldt är en mafioso – och av samma skäl. Han kunde inte lita till det klassiska utredningsväsendet, eftersom det i så fall hade beskrivit och talat om för honom att han höll på att förstöra landet. Istället litade han till av honom upphöjda springpojkar. (Omdömet gäller inte ekonomin utan invandringen och därmed förbundna frågor).

I Riksdagens jubileumsskrift finns på sidorna 53 – 60 en detaljerad genomgång av begreppet och företeelsen populism. (Skriften kan gratis laddas ned). I början på denna genomgång finns utsagan: ”den politiska filosofen Margaret Canovan har kallat populismen för demokratins ’skugga’ (1999, jfr även Mudde 2010). Det skulle med andra ord vara lika svårt för demokratin att komma undan populismen, som för en människa att springa ifrån sin egen skugga.”  

Ständigt får vi exempel på det våld som obevekligt följer vid maktväxlingar i stater med icke-fungerande demokratier. Det är ett slags illustration av icke-regelstyrda uppgörelser, och följer den logik som numera utmärker uppgörelser mellan kriminella på gatunivå. Finns inga gemensamt accepterade regler, fruktar båda kontrahenterna att motståndaren inte skall ge sig, förrän han har satt den andre i definitivt icke-stridbart skick, dvs dödat honom.

Det finns en ofta uttalad formel avsedd att framställa det egna lägret som ansvarsfullt och ansvarstagande och det motsatta lägret som opålitligt och ansvarssmitande: 

Ett samhälle måste byggas utifrån gemensamma värderingar och skyddas mot dem som äventyrar denna nödvändiga enighet.  

Det är vad regeringens företrädare menar – om de nu menar något över huvud taget – när de talar om den gemensamma värdegrunden som en motsats till vad oppositionen, främst SD, står för. 

I förundran över SD:s fortsatta framgångar söker politiska kommentatorer efter förklaringar. En återkommande sådan är hänvisningen till de andra partiernas försök att isolera och utfula SD. Denna misslyckade strategi är säkert en del av förklaringen till SD:s framgångar – och rätteligen så. Svinhugg går igen.

Men man har missat något väsentligt: Det finns också mullvadar, agenter som verkar i det tysta för att underlätta och befrämja SD:s fortsatta framgång.

Här, i dessa spalter, behandlas tillståndet i landet. Genomgående uttrycks missnöje, ofta gränsande till förtvivlan och uppgivenhet. Ett ofta förekommande omdöme är ”De vill ha det så här!”.

Jag är övertygad om att detta omdöme är fullständigt fel. Ingen vill ha det så här: Ingen vill att brottslighet, fysisk och social nedskräpning, våld och annan ohämmad aggressivitet skall få breda ut sig som det nu gör (inga andra än förövarna, förstås).

Den har makt som genom att ekonomiskt skada sin motpart kan gynna sitt eget intresse.

Så är det i skolan. Så är det i socialvården. Så är det i kriminalvården. Eleverna -och deras föräldrar- kan skada lärarna och klienterna kan skada administratörerna – inte bara fysiskt utan genom att slå mot verksamhetens ekonomi.

Jag reser ofta till Finland. Jag har varit några gånger i Estland och Lettland, men inte förrän häromveckan var jag i Litauen, i Vilnius. Dessa länder tilldelades Stalin vid uppgörelsen med Hitler. Balterna hade inte Finlands möjligheter till framgångsrikt motstånd. 

Det var en omskakande upplevelse. Den första bekantskapen med den mycket trevliga och intagande staden gjorde jag under ledning av en guide, som talade flytande, uttrycksfull svenska. Som tonåring märkte han hur svenska företag investerade i landet och fick en idé om att det skulle komma att behövas svensktalande. Han lärde sig svenska och innan han hade slutfört studierna fick han ett jobberbjudande i månaden. (Han fick äran att hälsa de nordiska ambassadörerna, vid invigningen av universitetets nygrundade skandinaviska institution, välkomna. Han gjorde det med orden ”Ärade hästar”. Han såg att hans lärare blev röd i ansiktet och undrade varför). 

I detta italienska TV-program beskrivs hur Mussolini lyckades ta makten. Han startade som socialist tillhörande socialistpartiets vänsterflygel. 1904 skrev han: ”Frågan om proletariatets frigörelse framgår i dess verkliga uttryck – den fortgående uppbyggnaden av styrka i de folkliga organisationerna, som fyllda av denna kraft exproprierar borgerligheten. Proletariatet som klass är den enda aktören i denna process och har intressen motsatta alla andra klassers.” Citatet ingår i ett stycke med titeln ”Lovord till packet”. Och i ett annat sammanhang skriver han. ”I vissa avgörande skeden är också vi slödder”. Det ter sig kanske något egendomligt att han uttrycker sig så, men det är förstås ett sätt att uttrycka förakt för den rådande samhällsordningen, ett förakt särskilt riktat mot borgerligheten.

Från vanligtvis välunderrättat håll förljudes direktoratet för ständig utjämning ha delgivit myndigheter och allmänhet ett dokument innehållande nya regler för verklighetens förbättrande och förskönande. Fortsättningsvis bör endast kategorierna man, kvinna samt icke man-kvinna användas vid uttalanden om verkligheten och dess humanoider.

Därmed fortsätter direktoratet det arbete som inleddes med icke existensförklarandet av Linnés arbete. I fortsättningen skall endast färger användas för beskrivning av olika växter. Påståenden om släktskap eller icke släktskap mellan någon växt av viss färg med någon annan växt av samma eller annan färg skall ovillkorligen undvikas.