Anders Leion

Macron har just möblerat om i sin regering, därtill tvingad av vikande opinionssiffror och viktiga ministrars – främst miljö- och inrikesministerns – avhopp från regeringen.

Samtidigt försäkrar Macron att hans planer för reformeringen av det franska samhället ligger fast. I korthet går de ut på att lösa upp de låsningar som ett alltför centraliserat och byråkratiserat system har medfört.

Dessa problem yttrar sig bland annat i en låg och – trots hittillsvarande reformer av arbetsmarknaden – snarare sjunkande ekonomisk tillväxt.

Samma problem har Putin. Ekonomin där klarar inte av påfrestningarna. I ett försök att minska dessa försökte regimen höja pensionsåldern till för oss modesta 65 år, men stötte på så mycket motstånd att den tvingades till eftergifter. (Livslängden är förvisso betydligt kortare i Ryssland).

Detta är avslöjande för båda dessa länders maktförhållanden. Båda systemen är centralistiska, vilket inte är något skydd mot folkliga meningsyttringar, tvärtom. Det mest byråkratiska och centraliserade systemet, det ryska, tvingades till reträtt. Än så länge framhärdar Macron – i motsats till tidigare franska regeringar som lätt vek sig för opinion och gatudemonstrationer. Förklaringen är hans trygga majoritet i parlamentet.

Läs mer →

Anders Leion

Bertil Ohlin (1899–1979) var professor i nationalekonomi på Handelshögskolan i Stockholm. Hans föreläsningar började med att han hastade in i föreläsningssalen, stressad. Han var samtidigt ledare för Folkpartiet 1944–1967, som partiet hette då. Sedan han satt sig till rätta hostade han sig igenom föreläsningen. Ofta återkom han till det tillfälle någon gång på tjugutalet då han träffat Keynes i Köpenhamn och rättat honom för någon felaktighet i dennes förkunnelse.

Han var fruktad. Att tenta för honom var något man bävade inför.

Det skulle ha varit mycket svårt om inte någon eller några studenter skrivit ett kompendium, som sammanfattade vad han sagt under tidigare kurser. Vid varje tentamen ställde han en kuggfråga, som de flesta – till hans hör- och synbara belåtenhet – inte kunde klara.

Hans mest minnesvärde politiska insats skedde när han 1968 stoppade Gunnar Strängs förslag om att avskaffa hyresregleringen. Ohlin kallade det ”fördelningspolitiskt oansvarigt”, Sträng blev förbannad och drog tillbaka sin proposition.

1944 hade Folkpartiet 12,9 procent av rösterna i riksdagsvalet. Under Ohlins tid som partiordförande fick partiet sitt näst bästa resultat 1948 med 24,4 procent. 1911 hade man haft 40,2 procent. Sedan Ohlins tid har resultaten blivit allt sämre och har de senaste fyra valen legat under 10 procent (2002 hade man 13,4 procent).

Läs mer →

Anders Leion

För drygt ett år sedan skrev jag om medskam, ett mycket levande begrepp i finskan. I svenskan finns det inte. Vad kan det bero på? Kanske är skälet att vi är så mycket mer individualistiska? Och visst, som man kan se på kartan nedan, är skillnad mellan länderna. Ändå ligger båda länderna i det nordöstra hörnet av World Value Studies.

I själva verket tror jag att företeelsen är väl så levande i Sverige som i Finland, även om de har ordet och inte vi. Detta kan tyckas stå i strid med mitt påstående då. Jag trodde att frånvaron av ordet i Sverige berodde på att de gemensamma normer som är en förutsättning för att skam och medskam skall uppstå när någon bryter mot dem inte längre existerar i Sverige. Men förklaringen är nog i stället att vanligt folk kan känna skam och medskam. Våra institutioner och deras företrädare däremot kan det inte.

En annan, äldre erfarenhet med bäring på företeelsen: För ett drygt tjugutal år sedan, när jag arbetade på Sifo, undersökte jag KDs medlemmars och sympatisörers värderingar och åsikter. Undersökningen redovisades vid KDs riksting och visade klart att medlemmarna och sympatisörerna var konservativa, hembygdstrogna och mot invandring. Ledningen drabbades av medskam. De skämdes för sina medlemmars åsikter och sköt dem ifrån sig. Hade de tvärtom tagit dem på allvar kunde KD ha varit ett mycket större parti idag – och SD kanske inte funnits.

Läs mer →

Anders Leion

Moderna arkeologiska metoder har visat att brons redan 2000 år före vikingatidens början importerades till Sverige från England, Frankrike och Tyrolen. Under Vendeltiden, 500 år före vikingatiden, grundade boende i nuvarande Svealand handelsstationer i Baltikum. Under Vikingatiden påverkades stora delar av Europa, från New Foundland till Konstantinopel, av vikingarnas handel, erövringar och kolonisation. I gravar (båtgravarna utanför Uppsala) har man funnit att hövdingarna varit klädda som centralasiatiska kungar.

Norrmännens färder i västerland, till Island, Grönland och Nordamerika är välkända.

Gånge-Rolf eller Rollo, en dansk, eller eventuellt norsk, viking erbjöds i början på 900-talet hertigskapet över Normandie mot att han blev vasall till den franske kungen. En av hans ättlingar erövrade England hundra år senare och ungefär samtidigt började normander erövringen av Sicilien. Den som läser Leoparden av di Lampedusa får lära sig att man skulle ha en normand som förfader, för att på Sicilien i mitten på adertonhundratalet vara riktig fin adel.

Svearnas betydelse för olika statsbildningar i nuvarande Ryssland är välkända – även om de förnekades under den sovjetiska tiden av dess historiker.

Svearnas, norrmännens och danskarnas områden var inte klart avgränsade från varandra, och ingiftena mellan släktena i de tre områdena var många.

Utvandringen till Nordamerika är välkänd. Många nu levande svenskar har fortfarande kontakter med sina släktningar i USA.

Läs mer →

Anders Leion

Skrock och skrymt breder ut sig. Folktro om vaccinets onaturlighet och farlighet får föräldrar att vägra vaccinering – och smittsamma sjukdomar sprider sig. Mp:s väljare tror mer på storvulna gester än fakta: stäng kärnkraftverken och satsa på elektrifiering, beskatta flyget och hindra investeringar i ny, snål flygplansteknik, bygg snabbtåg för elitens flängande mellan de tre största städerna och glöm pendlarnas elände. Mp har särskilt stora (nåja) andelar bland högutbildade. Det får en att undra hur den högre utbildningen i detta land kan vara beskaffad.

Ett indicium gavs i en debatt mellan olika forskare om orsakerna till SD:s framgångar.

Här redogör Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne om resultatet från deras omfattande, empiriska undersökning.  De använder data för alla nominerade och valda lokalpolitiker mellan 1998 och 2014 i alla partier och kommuner och indelar dessa i olika grupper efter hur säker eller osäker ställning de har på arbetsmarknaden. SD:s politiker hör i mycket högre grad till dem som har en osäker ställning på arbetsmarknaden än andra partiers politiker. Jämfört med övriga partier är sålunda 600 procent fler av SD:s politiker förtidspensionerade och 450 procent fler långtidsarbetslösa eller ekonomiskt inaktiva. (SD:s politiker hade ju inte fått plats vid de köttgrytor där de andra breder ut sig).

De studerar också valresultaten med hjälp av samma indelning i grupper efter ställningen på arbetsmarknaden. En jämförelse visar att SD:s röstandel har ökat betydligt mer mellan 2002 och 2014 i kommuner med fler innevånare som fått försämrade ekonomiska förhållanden än i andra kommuner. De använder sig av statistiska sambandsanalyser. Samma analysmetod visar däremot inte på ett samband mellan antalet invandrare på en ort och andelen SD-väljare.

Läs mer →

Anders Leion

Jag hade bil i fyrtio år. Fem franska bilar på raken. Hur kan man vara så envist insnöad?
”En man som heter Ove” kunde bara tänka sig att köra Saab. Hur kan man vara så fäst vid ett bilmärke?

Mängder av äldre, erfarna och livsvisa människor kan bara tänka sig att rösta på de etablerade partier de hållit fast vid sedan ungdomen. Hur kan man vara så förstockad?

Jag ska berätta lite om en omtumlande erfarenhet som fick mig att – efter år av motvillig begrundan – byta politisk åskådning. Kanske kan det förklara lite av detta slags förstockelse som de tre exemplen ovan illustrerar.

I studierna vid Stockholms handelshögskola ingick att man helst skulle skaffa sig något slags praktik utomlands. Jag kom till Berlin och arbetade några månader på ett varuhus. Efter de första veckorna, då jag måste vänja mig vid både språket och miljön, gick det bra. Chefen var visserligen som en nidbild av en tysk, skrek frågor och order utan att lyssna på svar och hade ett stort porträtt av sig själv i SS-uniform bakom skrivbordet. Men arbetskamraterna var trevliga och det var uppenbart att de ville att jag skulle trivas. Också de före detta SS-soldaterna i transporttjänsten var justa: De dolde inte sin bakgrund under nazi-väldet och de berättade gärna historier om den tiden. De berättade till exempel att varje morgon, vid uppställning i det brittiska fångläger de hamnat i, klubbades ett par tyskar ihjäl. De berättade på ett sätt som gjorde att jag trodde dem. Det gör jag fortfarande. Kanske kommer någon historiker att verifiera deras berättelse.

Läs mer →

Anders Leion

Det här klippet innehåller Juha Hurmes tal, som han höll när han tackade för att han tilldelats Finlandiapriset i skönlitteratur i år. Vid 2,20 börjar han tala svenska. Denna svenska avdelning avslutas med några finska ord ”opetelkaa ruotsia, juntit. Maailmankuvanne avautuu kummasti!”: Lär er svenska bonnläppar, er världsbild öppnas så förunderligt!

Det finns också ett ord ”junttius” – bonnighet. Över detta begrepp och den verklighet det avses täcka kan man fundera och diskutera i Finland. Å ena sidan kan man skämmas över en landsman som uppträder på ett sätt som motsvarar begreppet – särskilt om det sker utomlands, till exempel när dåvarande premiärministern Ahti Karjalainen myntade begreppet Tankero.

Å andra sidan känner man en ömhet inför bonnigheten; det står också för ursprunglighet och anspråkslöshet, för äkthet. För att en politiker inte skall framstå som för högfärdig, för elitistisk bör han inte avvika alltför mycket från detta ideal – eller i alla fall visa att han kan uppskatta det.
Jag kommer ihåg hur denna diskussion ännu i mitten på förra århundradet var levande i Sverige. Albert Engströms skämtteckningar, som var mycket uppskattade, beskrev just olika sidor av bonnigheten. Också EWK:s teckningar – med deras mer dagsaktuella politiska innehåll – spelade på motsättningen mellan stad och land, mellan nytt och gammalt. Sovjet karaktäriserades ofta som det bonniga landet – trots dess rymdäventyr.

På sjuttiotalet, under den så kallade gröna vågen, var också landsbygden och dess möjligheter aktuella under några år.

Läs mer →

Anders Leion

I duellen mellan Löfven och Kristersson den 31 augusti kritiserade statsministern sin utmanare för att denne till Financial Times skulle sagt att gängvåldet och bilbränderna vore ett lika stort problem som 90-talets ekonomiska kris. Han skulle också ha påstått att svenskarna förlorat tron på staten till följd av misslyckandet med integrationspolitiken.

Statsministern kritiserade alltså detta uttalande: ”Jag tycker dåligt om när man framställer sitt land som att det är kaos. Det är ett övertramp och man gör inte så om man är kandidat till statsminister”.

Denna kritik från statsministern är ett i raden av liknande yttranden från andra ministrar och regeringsföreträdare. Har man ett, eller aspirerar man på ett offentligt uppdrag skall Sverigebilden värnas utomlands. Det gör också regeringsmedlemmarna med stort allvar och stor nit. Ylva Johansson påstod t.ex. i en intervju med BBC att antalet våldtäkter går ned och går ned. Det fick hon visserligen backa från, men det var tydligt hur angelägen hon var att putsa bilden av Sverige så fort hon fick tillfälle.

Vad säger denna känslighet och detta avvisande av varje kritik av tillståndet i Sverige? Låt oss jämföra med hur ett annat lands företrädare uppträder utomlands.

Läs mer →

Anders Leion

Den vanligaste (bort)förklaringen när problem som brottslighet och dåliga skolresultat diskuteras är att ett icke önskat beteende sägs bero på socio-ekonomiska faktorer, till exempel att fattigdom och boende i ett utarmat område skulle förklara detta beteende.

De som använder detta argument har förstås, antar jag, gjort följande kontroller:

1.De har jämfört två grupper, boende i samma område och med ungefär samma inkomster. Den ena gruppen är född utomlands eller har föräldrar födda utomlands. Den andra gruppen är född i Sverige och har svenskfödda föräldrar. Jag har tyvärr inte sett resultatet av en sådan undersökning.

2.De har jämfört brottsligheten hor fattiga personer boende i något armt område i till exempel Baltikum med brottsligheten hos fattiga personer i ett svenskt utanförskapsområde.

3.Slutligen har de funnit anledning att underkänna Amir Sariaslans resultat. Han har visat att brottsligt beteende till stor del är ärftligt.

Jag har nu en svag misstanke att de inte har gjort något av detta. Om så är fallet undrar jag: varför? Jag finner inget svar.

Anders Leion

Jag brukar fiska i olika länders TV-utbud för att försöka komma på något nytt och intressant. För ett par månader sedan hittade jag Matador i den danska statliga televisionens programlager. Jag hade ett svagt minne från början på åttiotalet då jag såg en del av avsnitten. (Det finns 20). Jag började se direkt – på danska utan svensk textning. Och jag var fast. Men jag hann inte se alla avsnitt. Man tog bort serien från uppspelningslagret. Det hade väl gått för lång tid sedan man sände serien direkt, i restaurerat skick.

Jag kände mig tvungen att köpa Matador. Den finns på DVD. Jag började om och såg hela serien, nu med svensk text. Upplevelsen blev annorlunda. Jag förstod ju mer, men samtidigt var jag nog inte lika lyhört lyssnande. Det var bekvämare.

Nu har jag börjat om för tredje gången – med dansk text. Och serien blir återigen bättre. Den svenska textningen gjorde framställningen trögare, förståndigare. När bara danskan används blir den kvickare och roligare. Så vitt jag förstår är talad danska just kvickare, spänstigare, i alla fall i denna underbara serie. (Min latinska ordbok håller med mig. Den tar hjälp av danskan för att illustrera olika betydelser av kvick: /eg. = vivus; jfr kvickna/ särskilt motsv. de danska orden: vittig, lunefuld: acutus, ridiculus).

Man får lära sig olika danska uttryck för välkända, svenska begrepp. Matador står här för Monopol, sällskapsspelet. Den som driver handlingen framåt är i det första avsnittet resande i manufaktur. Han kommer med sin lilla son vid handen till den stad, där han sedan med sina verksamheter från slutet av tjugutalet till början av femtiotalet helt kommer att förändra näringslivet och den sociala hierarkin.

Läs mer →

Anders Leion

Först sjuttio år efter det stora nederlaget har man i Tyskland mer ingående börjat beskriva och diskutera den våg av våldtäkter som resulterade i drygt 800 000 offer under sammanbrottet och de första åren av ockupation. (Många kvinnor utsattes flera gånger. Antalet våldtäkter är alltså större.) Antalet är en försiktig uppskattning, gjord utifrån en noggrann beräkning av antalet barn födda efter våldtäkterna. Det finns andra uppskattningar, vissa anger ett par miljoner offer. (Miriam Gebhardt: Als die Soldaten kamen, München 2015).

Tidigare var det visserligen en allmänt accepterad sanning (i väst) att sovjetiska soldater begick ett stort antal våldtäkter. I det gamla DDR förtegs detta, förstås – på samma sätt som man i väst förteg de andra ockupationsmakternas förbrytelser.

Hur skall man förklara denna tystnad? En feminist skulle nog säga att patriarkatet både producerar våldtäkter och hindrar offren, kvinnorna, att vittna. En del ligger säkert i denna förklaring, även om också män våldtogs – ett ännu mer förtiget faktum.

En annan förklaring kan vara att massvåldtäkter är så förnedrande för alla i den besegrade befolkningen. Andra offer i kriget kan ses som nödvändiga, som en del i en heroisk kamp. Något sådant skimmer syns inte kring massvåldtäkterna. Däremot kan segrarna stoltsera med sin makt också i detta avseende. När Kimbrerna gick över gränsen 105 f.Kr. och besegrade den första romerska hären, sägs de just ha förolämpat romarna med beskrivningar och hotelser om vad de skulle göra med deras makar och döttrar, när de kommit fram till staden Rom. De besegrades dock dessförinnan av Marius.

Läs mer →

Anders frågar – folket svarar

Fram till valet kommer DGS med hjälp av Sentio att ställa frågor till allmänheten, för att återge deras åsikter om aktuella frågor. Skicka dina förslag till frågor – inte bara aktuella utan också gärna spetsiga och provocerande till mig, Anders Leion. Adressen är andersleion@gmail.com.

Den undersökning som nu redovisas, den sjätte i serien, återger väljarnas inställning till extremistiska organisationer utifrån frågan Om det blir ett förbud mot att tillhöra eller på något sätt främja organisationer med extrema åsikter, vilken – om någon – av följande organisationer skulle du då i första hand förbjuda?

Först redovisas den allmänna åsikten, dvs. svaren från alla, utan någon uppdelning. Direkt framgår den stora anslutningen till ett förbud mot varje våldsförespråkande organisation.

Om det blir ett förbud mot att tillhöra eller på något sätt främja organisationer med extrema åsikter, vilken – om någon – av följande organisationer skulle du då i första hand förbjuda:
Endast ett svar!

Läs mer →

Anders Leion

Retorik, eller vältalighetens konst, har blivit ett alltmer uppmärksammat medel för att göra ett tal mer njutbart, mer spännande och därmed också mer övertygande.

Jämfört med politiker i andra länder är de våra inte särskilt begåvade retoriker, men eftersom alla genomsnittligt är så dåliga, kan också medelmåttiga exemplar framstå som duktiga talare.

Men retorikens medel används inte bara inom talekonsten. De används också överallt där text skrivs och publiceras. De svenska dagstidningarna har blivet mycket drivna retoriker, även om de nästan uteslutande använder ett enda retoriskt verktyg.

Man använder sig av mikroskop, riktade mot någon detalj och får denna detalj att framstå som typisk, som betecknande för den värld i vilken den finns.

Det kan framstå som egendomligt att med denna metod beskriva världen: Hur kan man få överblick? Och kan inte nästa intressanta detalj få betydelsen av den första att minska?

Man kan nästan misstänka att den som på detta sätt beskriver världen hoppar hit och dit som en jumpare på isflak, utan någon större möjlighet att hålla riktningen.

Så illa är det dock inte. Valet av detaljer värda att uppmärksamma styrs av en förutbestämd uppfattning av vilket sammanhanget är, i vilken den uppträder. Man förutsätter alltså att omgivningen, sammanhanget, är känd för läsarna och därför kan belysningen av en detalj framkalla en hel bild.

Läs mer →

Anders Leion

Det finns två sorters populister. Åsikternas och strategernas, dvs de enkla, extrema åsikternas förespråkare och de som främst angriper eller går förbi institutionerna.

De flesta av de som populister stämplade partierna uppvisar båda dessa drag, medan andra bara, eller i huvudsak, det ena.

Macrons parti – Le République en marche – är populistiskt därför att det vill runda rådande institutioner: central och lokal byråkrati, utbildningsväsendet, arbetsmarknadens organisationer – etc. ”Men detta är ju Frankrike!”, sade en uppbragt kommentator. Partiets åsikter är däremot inte särskilt extrema, sedda ur ett svenskt perspektiv. I stort sett handlar det om en för Frankrike nödvändig modernisering. (En del är lite svårsmält. Macrons vurm för EU verkar på mig lite romantisk – om den nu är genuin. Det kanske mest är taktik. Han smörar för Merkel och Tyskland). Han anser inte en sådan modernisering vara möjlig, om han skall arbeta med och genom befintliga institutioner.

SD uppvisar båda dessa drag. Man har haft, eller har ansetts ha, extrema åsikter samtidigt som man misstror, av erfarenhet och på goda grunder, svenska institutioner. Det som hänt de senaste åren är att åsikterna har blivit mer konforma med det allmänna stämningsläget i landet – som i sin tur också har ändrats i SD:s riktning.

Läs mer →

Anders Leion

Landets krisberedskap har gång på gång utretts. Slutsatserna i dessa utredningar har under hela 2000-talet varit enahanda: det finns systematiska brister i beredskapen. Ingen av de tre berörda regeringarna har brytt sig om att ta utredningarnas förslag på allvar, än mindre fatta något beslut. Hur skall detta ointresse kunna förklaras? Kriser som skadat förtroendet för sittande regering har återkommit regelbundet. Borde inte berörda regeringar i eget intresse, för att skydda sig, göra något?

Det gör man. Man skyddar sig genom att smita från ansvaret.

En liten utvikning för att klargöra läget: Den franske presidenten Macron har varit utsatt för något som kallas för affären Benalla. Denne var ansvarig för Macrons säkerhet, vid sidan av ordinarie säkerhetspolis. Han hade ingen officiell ställning, men redan närheten till makten gav honom tillräcklig auktoritet. Häromveckan publicerades bilder från övervakningskameror som avslöjade hur han, som inte har polismans befogenheter, attackerade två demonstranter under 1: a maj. Varken regeringen eller någon annan ansvarig instans polisanmälde detta. Istället fick Benalla några dagars löneavdrag.

Den mycket tilltufsade politiska oppositionen såg en chans att komma åt regeringen och Macron och fick saken att svälla under någon veckas tid – till exempel behandlade TV-programmet C’ est dans l´air saken fyra dagar i rad.

Läs mer →

Anders Leion

Kvällen innan min studentklass – R IV – i Nyköping skulle upp i muntan 1958 gick några av oss på bio. Vi såg Hets (den som inte känner till filmen kan se här) av Alf Sjöberg. Manus skrevs av Ingmar Bergman. Det är en mycket stark film, som kan drabba unga människor hårt.

Vi såg filmen som en trotshandling: ”Vi är inte rädda för er, era djävlar” betydde det ungefär. Vi tänkte på lärarna, censorerna och skoltiden, som strax skulle vara över. Och vi var förstås rädda.
Sedan dess har jag, som många, då och då sett en film av Ingmar Bergman. Ofta fångad, ibland road, men ändå inte så berörd.

Nu, när filmerna repriseras under hans 100-årsjubileum är det annorlunda. Smultronstället och, främst, Det sjunde inseglet har fascinerat mig. Jag är inte säker, men jag har en aning om vad det kan bero på.

Bergmans filmer beskriver, tätt och ingående, relationer mellan människor. Deras ansikten, kroppar och rörelser låter han beskriva skeendet och förhållandena dem emellan, likaväl som de ord som yttras. Men samhället – de materiella och sociala förhållanden under vilka dessa människor lever – är han inte lika intresserad av.

Läs mer →

Anders Leion

I SvD den femtonde juli skriver företagaren Kirsten Åkerman om sina erfarenheter som utbytesstudent år 1982 i den amerikanska södern. Hon mötte, redan vid den första middagen med den familj i vars hem hon skall bo, en uttalad främlingsfientlighet och samma fientlighet möter hon tydligen hos i stort sett alla människor hon kommer i kontakt med. Hon möter också en uttalad rasism, eftersom de invandrargrupper man avskyr inte är vita och hennes värdfamilj och andra i grannskapet förklarar deras frånstötande egenskaper just med att de inte är vita, som de.

Nu beskriver hon sin inställning då som ett utslag av den passionerade naivitet hon bibringats genom en priviligierad uppväxt i ett priviligierat land. Hon kan inte omvända sin värdfamilj och den kan inte omvända henne, när de förgäves predikar den vita rasen överlägsenhet. Till slut ger dottern i familjen upp och låter en manlig bekant ge Kirsten en snyting.

Denna inledande skildring är gjord med gott humör och klädsam självironi. Och nu, tänker jag som läsare, nu kommer hon att försöka förklara deras inställning – kanske till och med försöka förstå den. Men det gör hon inte.

Läs mer →

Anders Leion

Caesars karriär hindrades i början av hans – relativa – fattigdom och hans frändskap med popularerna, det folkliga partiet i senaten. När han väl hade lyckats få befäl över armén i Gallien tog den fart. Han samlade på sig enorma rikedomar och stort politiskt inflytande genom att förhärja landet och slå ned allt motstånd med extrem grymhet. Helvetierna som var den första stam han angrep, reducerades med två tredjedelar. Ett annat uppror slutade med att alla vapenföra mäns händer höggs av – och så vidare. Den vapenmakt och det inflytande han samlat på sig skrämde senaten som beordrade honom hem. Han kom, med en del av sin armé. Hans motståndare i senaten flydde och inbördeskriget var ett faktum. Han vann det också, och behandlade sina fiender med extrem mildhet.

De senaste åren har politiken och politikerna uppvisat den ena skandalen efter den andra. Allt har inte varit olagligt, utan mest pinsamma demonstrationer av dubbelmoral och hyckleri, till exempel miljöpartistiska statsråd som gör sitt bästa för att smutsa ned miljön – av bekvämlighet och snålhet. Men borde inte Romsons användande av förbjuden bottenfärg och obeskattad diesel betraktats som olagligt och lett till rättsliga följder? Eller det kan gälla mångmiljardbeslut för nya Karolinska som fattas under inflytande av jäv. Inga följder.

Läs mer →

Anders Leion

I slutet på 20-talet började min far arbeta som rörmokare i Västerbotten. Han beskrev kundernas reaktion när han och hans yrkesbröder installerat centralvärme i något gammalt timmerhus på landsbygden. Husfolket uttryckte häpnad, förundran och lättnad. Slut på det mesta av det gamla slitet med ved och eldning – som ändå aldrig kunde hålla stugan riktigt varm. Naturligtvis kände han själv tillfredställelse över att hans arbete uppskattades.

Den lyckan har jag sällan fått uppleva under mitt yrkesliv. Jag har arbetat inom olika delar av tjänstesektorn, först inom offentlig sektor och sedan inom fackliga centralorganisationer. I båda områdena var kunden näst intill osynlig. Det sista kvartsseklet var jag däremot ständigt i nära kontakt med kunderna till Sifo, där jag arbetade. Inte mötte jag någon uttalad glädje precis. I bland kom jag också med ett icke önskat resultat, men ändå framgick det oftast att arbetet var viktigt för kunden.

Både min far och jag arbetade under år då svensk ekonomi oftast uppvisade stor stabilitet. Industrin och de gamla storföretagen var dominerande. På sjuttiotalet utformades de regler som kom att kallas för Las – lagen om anställningsskydd, antagen 1982. Dess regler om sist in – först ut passade denna stabila miljö väl.

Läs mer →

Anders Leion

För att förstå det nutida samhället på enkelt sätt kan man låna Darwins glasögon. Varje socialt system, som lyckats etablera sig och fortleva under en längre tid, har utvecklats till att motsvara den då rådande sociala miljön, på samma sätt som naturmiljön sorterar fram de mest lämpade, anpassade arterna. Det är dock en viktig skillnad: naturen byter inte plötsligt skinn och förvirrar de då levande varelserna – förvisso en förenkling av situationen de senaste århundradena – men det gör de sociala systemen.

(Detta synsätt – att använda Darwins glasögon – förhindrar också ett trångsynt moraliserande gentemot de etablerade intressena. De kan inte bättre. De är utvecklade i en annan miljö och förstår inte den nuvarande. Även om de med små justeringar i budget och lagar försöker hänga med, förstår de ändå inte kravet på djupgående förändring.)

Just nu upplever vi ett sådant skifte – ett den sociala miljöns skinnbyte. Det är ett magnifikt skådespel.

Det började i Italien. De gamla partierna, som etablerade sig efter världskriget, frodades länge i den ekonomi som från låg nivå till att börja med växte kraftigt, särskilt i norra Italien. Sakta avtog ekonomins prestationsförmåga, samtidigt som maffiavälde och korruption tilltog. Det som Röda brigaderna misslyckades med uträttade rättsväsendets modiga åklagare.

Läs mer →

Anders Leion

Jag är snart 80 år. Jag har fyra barn, åtta barnbarn, två exfruar och en nu tjänstgörande. I maj firade vår studentklass att det var 60 år sedan vi tog studentexamen i Nyköping. Nio av de 32 klasskamraterna hade dött.

När vi, ett femtontal, träffades, verkade ändå de flesta ganska alerta – men de som inte kom kanske var mindre pigga?

Själv har jag en del krämpor, men jag bekämpar dem effektivt. De första kom redan när jag var i trettioårsåldern: axlarna började hoppa ur led. Det höll de på med i ett tiotal år, till dess att en klok läkare skickade mig till en sjukgymnast. ”Du måste börja styrketräna!”, sa hon. Det gjorde jag. Sedan dess har de suttit på plats. För bara några år sedan började knäna krångla. Nytt träningsprogram och de besvärar inte mer. Det senaste är att blodtrycket blivit för högt. Det trycker jag ned genom att dricka te av hibiskus! Det funkar.

Jag badar året om och dyker alltid – utom när det är is. Då tar jag fram motorsågen och gör en vak – dock för liten att dyka i. Jag springer fortfarande eller kanske man hellre skall säga att jag stultar. Det kallas visst för att jogga.

Läs mer →

Anders Leion

Skolan har alltid varit ett sorteringsverk. Tidigare var detta naturligt, ja avsett. Vissa – inte så många – skulle förbereda sig för teoretiska studier genom att efter några år lämna folkskolan för läroverket, medan andra skaffade sig en yrkesutbildning efter folkskolan. Enhets- och grundskolan innebar något nytt. Alla skulle i så stor utsträckning som möjligt, så länge som möjligt, skaffa sig samma kunskaper. Denna princip tillämpas fullt ut, så att det nyanlända barnet, från ett land utan skriftlig kultur, i bästa fall efter en kortare introduktion, placeras tillsammans med barn som redan kan ha läst i flera år. Barnet får ingen hjälp hemifrån, eftersom föräldrarna inte har de kunskaper som behövs, och miljön omkring barnet är sådan att det inte heller kan tillägna sig språket genom lek med kamrater, eftersom dessa inte heller talar svenska.

Den nya skolan är också ett effektivt sorteringsverk. Vissa tar sig till universitetet, andra tar sig fram genom att sälja knark och begå andra brott. Så har det varit länge. På senare år har det skett en ytterligare sortering. Flickorna avslutar gymnasiet i hög utsträckning med goda betyg, medan många pojkar inte ens klarar gymnasiet. Denna tudelning förstärks under livet, därför att de misslyckade pojkarna har svårt att klara sig inte bara på arbets- utan också på äktenskapsmarknaden. Lösningen för många blir att direktimportera en fru från det land man en gång lämnat. Paret lever sedan tillsammans i en enklav som mer liknar deras hemland än övriga Sverige. Deras barn kommer också att fortsätta leva i denna utsorterade tillvaro. (Sådan direktimport tillämpas också på andra håll i landet. I glesbygden med dess kvinnobrist, orsakad av samma sorteringsmekanism – flickorna är duktigare i skolan och flyttar gärna in till stan – importerar man kvinnor från till exempel Thailand och Ryssland).

Läs mer →

Anders Leion

Niinistö, den finländske presidenten, nämnde folket 15 gånger i sitt nyårstal 2017. (Se 18 minuter in i klippet om du förstår finska. Niinistö gjorde det bland annat för att inte låta populisterna ha monopol på ordet. Det är inte Niinistö som talar. Det är programledaren som refererar till honom och hans tal. Historikern Henrik Meinander förklarar på en minut nationalstatens betydelse för välfärdsstatens existens, mellan 6.00 och 7.00 – på svenska).

Varför överhuvud använda ett ord som folket? Därför att det sammanfattar det förhållandet att människor inom ett visst område har en gemenskap i erfarenheter, intressen, kunskaper och synsätt. Detta kan synas vara ett djärvt påstående, men de senaste årens erfarenheter av en stor invandring från områden, där befolkningen i alla dessa avseenden uppvisar annorlunda förhållningssätt, har avslöjat att också här i landet, inte bara i länder där man törs använda ordet folket, finns det faktiskt en sådan gemenskap.

När hörde du en svensk politiker använda ordet senast? Det har du antagligen aldrig gjort (Om du nu inte råkat lyssna på en SD-politiker). Senast användes det väl av Per Albin, eller?

Den förnekelse av begreppet, som etablerade politiker och de flesta tidningar och radio och tv här i Sverige uppvisar genom sin tystnad, är mycket avslöjande, liksom deras irritation över att populisterna gärna använder det.

Läs mer →

Anders frågar – folket svarar

Fram till valet kommer DGS med hjälp av Sentio att ställa frågor till allmänheten, för att återge deras åsikter om aktuella frågor. Skicka dina förslag till frågor – inte bara aktuella utan också gärna spetsiga och provocerande till mig, Anders Leion. Adressen är andersleion@gmail.com.

Den undersökning som nu redovisas, den tredje i serien, återger väljarnas inställning till SD utifrån frågan: Vilken inställning har du till SD:s medlemmar och sympatisörer? Ange din inställning med en siffra på en skala från 1 till 10 där 1 betyder mycket negativ och 10 betyder mycket positiv.

Läs mer →

Anders Leion

Av grannen på landet fick jag låna två grå, häftade volymer om tillsammans ca. 900 sidor, tryckta i Helsingfors 1952 men utgivna i Sverige av Norstedts. Det var Minnen av Gustaf Mannerheim (1867–1951), marskalk av Finland.

Böckerna verkade inte särskilt lockande: små bokstäver, långa meningar och långa stycken. Och stora mäns memoarer… Det enda roliga brukar vara skildringen av barndomen – om författaren kan skriva, förstås.

Jag hade alldeles fel. Det blev en fascinerande läsning. Först tiden: han upplevde Finland som storfurstedöme och Ryssland som tsarvälde. Därefter Finlands frigörelse när det vid Rysslands nederlag och den upplösning av staten, som följde på den röda revolutionen, fick chansen att bryta sig loss. Inbördeskriget i Finland – som han behandlar väl knapphändigt, av förklarliga skäl: han ville inte röra upp mer damm. Vinterkriget och fortsättningskriget.

Ibland är genomgången av alla inrikespolitiska skärmytslingar och alla militära detaljer lite väl ingående, men ändå är framställningen hela tiden fängslande. Ibland därför att han berättar rena (sanna) rövarhistorier, som när han på kejserligt uppdrag gjorde en kombinerad upptäckts- och spionresa 1906–1908 österut. Han tog båda uppgifterna på stort allvar. Han tog sig fram med stor utrustning och många medhjälpare, blev också tvungen att vintertid passera höga berg, sakta pulsande fram genom hög snö med hästar lastade med över hundra kilo var… När han kommer fram till den första kinesiska staden uppvaktar han dess styresman, en skinntorr gammal mandarin som endast kan umgås med sociala likar. Det finns inga i staden. Han sitter ensam och röker opium.

Läs mer →

Anders Leion

Jag har alltid varit en sturig djävul. Jag tror det är ett arv från barndomen. Efter att ha fötts i Stockholm och varit ett år i Nyköping bodde jag fyra år i Värmland, därför att där hade pappa fått jobb. Sedan flyttade vi tillbaks till Nyköping. Jag talade bred värmländska och blev retad för det. Först var jag förvånad, sedan ledsen och så ilsken. Jag började slåss. Pappa såg ett slagsmål. Han drog en suck av lättnad, berättade han flera år efteråt. Enligt hans gammalmodiga syn måste en pojke kunna slåss, för att få behålla sin värdighet. Den alternativa och i Sverige vanliga strategin hade ju varit att ställa sig in och smickra, tills man blivit accepterad.

Benny Fredriksson fick de död på. De lyckades nästan med Fredrik Virtanen. Han berättade i SVT:s Uppdrag Granskning att en vilja att begå ett omedelbart självmord var hans första, mycket starka reaktion när han träffades av det som sedan blev ett massivt mediedrev. ”Varför reagerade han så starkt”, frågade jag min fru. ”Men det är fråga om överlevnad”, sade hon. ”Så har evolutionen format oss. Att inte få tillhöra flocken, att vara utstött betydde länge död, en ofta snar död. Vi har fortfarande den programmeringen i oss.”

Visst. Det är inte behagligt att vara utstött. Det har hänt mig flera gånger. Som den gång jag skrev boken ”Den svenska modellen”, ur vilken Gösta Bohman stod och citerade i riksdagen. Jag arbetade då på LO. Arbetskamrater hälsade inte på mig på gatan – men undanskymt, ensamma med mig i en korridor på jobbet kunde de göra det.

Läs mer →

Anders Leion

I början på sextiotalet började radannonser av denna lydelse dyka upp allt oftare i svensk press, och blev snart allt vanligare.

Varför köpa mynt? Därför att äldre en- och tvåkronor hade hög silverhalt och när silverpriset steg blev det alltså lönsamt att – för nya mynt gjorda av mindre värdefull metall – köpa äldre, smälta ned dem och sälja silvret. Detta är ett exempel på ett fenomen som genom historien gång på gång dykt upp när makthavare behövt pengar och därför försökt lura på allmänheten sämre mynt. Det upptäcks alltid, och det goda myntet försvinner från marknaden för att bevaras i madrassen eller smältas ned. Så också i Sverige, trots att det var olagligt att smälta ned mynt.

(Mamma arbetade på Tempo. Förbi hennes händer rann förstås en ständig ström av mynt. Hon plockade undan de äldre, värdefulla och hade snart en försvarlig hög hemma. Pappa kom hem från något byggjobb i en annan stad, såg högen och tyckte att det inte var någon mening med samlandet av gamla mynt. Han gick till banken och växlade till sig riktiga pengar. Mamma blev inte glad.)

Fenomenet att sämre mynt jagar bort bättre har fått ett eget namn: Greshams lag.

Läs mer →

Anders Leion

Efter det sammanbrott som under den senaste partiledardebatten drabbade de två huvudalternativen inom svensk politik – den nuvarande regeringen och alliansen – är det ofrånkomligt att ställa in sig på en verklighet i vilken SD har ett avgörande inflytande. Vad innebär det?

Det kommer att innebära mycket. En grundbult kommer att vara kännedomen om och förståelsen av vad svenskhet är. Detta innebär ett problem. Vem kan hålla någon utläggning om detta som är längre än 30 sekunder? Inte jag i alla fall.

Hur skall man gå tillväga? Det gäller att bilda sig, att bli medveten om det som förvisso finns inom oss alla, födda här i landet, men som ändå hittills hållits fördolt. Det låter kanske svårt. Det är kanske svårt.

Det finns ändå hjälp att få på inte alltför långt håll. Vi kan utgå från Horace Engdahls ord: Före Finland inget Sverige, före Sverige inget Finland. Länderna växte upp tillsammans, bildade sig en uppfattning om varandra men framförallt om sig själva tillsammans.

Läs mer →

Anders Leion

Min fru och jag satt och jämförde Rom och Paris. Jag har svårt för Paris: Jag tycker staden är hård, kall och dränkt av bilar. Rom är mänskligt rörigare och trängre. Senaste gången vi var i Paris retade sig dessutom min fru på alla prostituerade som stod parkerade längs väggarna i det kvarter där vi bodde.

”Det störde inte mig så mycket”, sa jag. Vi fortsatte att resonera om ämnet samtidigt som vi vidgade det och talade om män som prostituerar sig och det nya fenomenet i Sverige: Afganer som våldtar yngre landsmän (och kanske också andra). Och jag tänkte också på män som säljer sig till män.

Plötsligt kände jag ett obehag inför tanken på manliga prostituerade. Tidigare har det mest roat mig när jag tänkt på medelålders kvinnor som köper sig sex från yngre män. Varför inte? Det skall väl de också kunna göra (frånsett att det numera är förbjudet).

Men nu förstod jag min frus inställning bättre. Hon tänkte på en människa som låter sig användas, utnyttjas. Först när det var två män inblandade kom jag att tänka på den som utnyttjades, som lät sig utnyttjas, och jag kände obehag. Men samma förhållande kan tydligen också väcka munterhet. Betrakta det här klippet som beskriver kärvänligheten mellan Trump och Macron, ett förhållande som får en av kvinnorna i panelen att känna sig generad. Detta kommenteras av förre presidenten Hollande.

Läs mer →

Anders Leion

Det är välkänt att Frankrike är ett mycket centralistiskt land. Ställd inför problem, gemensamma för Europas länder, blir därför den naturliga lösningen för detta lands president, Macron, att skapa en konstruktion som skall kunna hantera dessa problem från en gemensam utsikts- och beslutspunkt. I sitt stora tal (från 20 min.) på Sorbonne framförde han många förslag, syftande till att ”förstärka” EU, det vill säga ge organisationen mer uppgifter, mer pengar och därmed mer makt: en gemensam it-skatt och till och med en gemensam budget (för euro-länderna).

Han vill också ha en gemensamt utformad invandringspolitik, styrd från ett nytt EU-organ, ett nytt EU-centrum som skall ha ett allomfattande informationssystem för alla invandrare, i vilket de identifieras med hjälp av biometriska data och kontrolleras genom ett för alla EU-länder gemensamt datasystem, uppenbarligen för att hindra invandrarna att själva kunna välja vilket av EU:s länder de skall bosätta sig i.

EU skall få en egen gränspolis som kan garantera en rigorös gränskontroll och se till att de som måste återvända också gör det. Han vill också att EU-länderna utformar ett gemensamt, solidariskt utbildnings- och träningsprogram för att underlätta invandrarnas integrering ”för det är vår gemensamma plikt som européer att finna en plats för dem som har riskerat sina liv hemma och på sin väg”. Endast detta här citerade avsnitt fick applåder. I övrigt var åhörarna, tydligen i allmänhet EU-entusiaster, hörbarligen betänksamma.

Läs mer →