Anders Leion
Retorik, eller vältalighetens konst, har blivit ett alltmer uppmärksammat medel för att göra ett tal mer njutbart, mer spännande och därmed också mer övertygande.
Jämfört med politiker i andra länder är de våra inte särskilt begåvade retoriker, men eftersom alla genomsnittligt är så dåliga, kan också medelmåttiga exemplar framstå som duktiga talare.
Men retorikens medel används inte bara inom talekonsten. De används också överallt där text skrivs och publiceras. De svenska dagstidningarna har blivet mycket drivna retoriker, även om de nästan uteslutande använder ett enda retoriskt verktyg.
Man använder sig av mikroskop, riktade mot någon detalj och får denna detalj att framstå som typisk, som betecknande för den värld i vilken den finns.
Det kan framstå som egendomligt att med denna metod beskriva världen: Hur kan man få överblick? Och kan inte nästa intressanta detalj få betydelsen av den första att minska?
Man kan nästan misstänka att den som på detta sätt beskriver världen hoppar hit och dit som en jumpare på isflak, utan någon större möjlighet att hålla riktningen.
Så illa är det dock inte. Valet av detaljer värda att uppmärksamma styrs av en förutbestämd uppfattning av vilket sammanhanget är, i vilken den uppträder. Man förutsätter alltså att omgivningen, sammanhanget, är känd för läsarna och därför kan belysningen av en detalj framkalla en hel bild.
