Rubriken sammanfattar en enkel logik: hotas jag av en farlig fiende är jag glad och tacksam för varje stöd, oavsett varifrån det kommer. Det är inte läge att ta andra hänsyn om hotet är dödligt.

Västmakterna blundade för Sovjets skändligheter, därför att de behövde den blodiga diktaturens hjälp.

Finland lierade sig med Nazi-Tyskland, därför att vapenbrödraskapet gav möjlighet att återta i vinterkriget förlorade områden – och lite mer. Utan Tysklands hjälp i fortsättningskrigets slutskede skulle inte Finlands motstånd kunnat vara så segt och – sett till Stalins avsikter – så framgångsrikt.

Vänskap mellan människor kan vara något för den enskilde mycket värdefullt – men också avgörande för samhällets sätt att fungera. Det som kallas för tillit är ett stags förallmänligad vänskap: jag utgår från att jag kan lita på dig, som jag först nu mött, därför att mina erfarenheter från andra jag känt i allmänhet varit goda. Föraktfullt har man – det vill säga ofta svenskar om sig själva – talat om Die dumme Schweden. Visst, den som är van att lita på folk, betraktas ofta som dum av dem som har andra erfarenheter. Men det mest framgångsrika samhället är inte det där ingen kan sägas vara som en dum svensk, eller kallas något liknande – tvärtom.

Sverige har alltid varit ett föränderligt, dynamiskt land. Föränderligheten i teknik och ekonomi motsvaras av nödvändiga samhälleliga förändringar. Till dessa hör nyheter i språket.

Länge har man i framsynta kretsar brottats med att ersätta ålderdomliga ord som återspeglar ett svunnet samhälle, styrt av män. Det är inte lätt. Så har man till exempel låtit ett ackusativ bli nominativ. Denna akrobatkonst visar med vilken obändig vilja man angriper den svåra, men nödvändiga uppgiften. Ackusativet till man – en – har fått bli nominativ. Numera gör en både det ena och det andra. Man har grävts ned i någon djup grop.

Rubrikens två ord används sällan, och när de används är det i nedsättande mening och för att uttrycka ett avståndstagande. Det är betecknande för det rådande samhällsklimatet – och sorgligt. De företeelser orden betecknar behövs, och de behövs alltmer.

Vad är kåranda? Så här anges ordets betydelse av Wikipedia:

Kåranda (från franskans esprit de corps) är den känsla av gemensamma plikter och gemensamt ansvar, som sammanhåller medlemmarna av en truppavdelning, en officerskår, en poliskår och så vidare. Kårandans negativa aspekter innebär bland annat diskriminering eller dåligt bemötande mot omgivningen.

Sverige har nu övergått från att vara ett löftesland till att bli det förlovade landet, det harmoniska landet.

Genom målmedvetet, ihärdigt arbete, årtionde efter årtionde, har allt som skulle kunna fläcka landet och dess rykte effektivt avlägsnats:

Det finns inte längre några narkomaner eftersom till slut det narkotikafria samhället har uppnåtts. Det finns visserligen de som påstår sig vara narkomaner, eller i alla fall så kallade sakkunniga som påstår sig veta att det finns narkomaner. Detta är givetvis inget att bry sig om. Skulle denna föreställning accepteras skulle också de påstådda fallen av narkotikaorsakade dödsfall måsta erkännas. Detta får inte ske. Hur skulle det se ut?

Den moraliska stormakten har liksom en gammal ungmö blivit så sipp att den inte längre förmår se verkligheten.

Skolan fungerar allt sämre därför att den bygger på en lögn: att alla har de intellektuella förutsättningarna att kunna fungera i samma klassrum med samma scheman. Det leder till en omöjlig, stressad situation för de svagbegåvade och till leda och underprestationer för de mer begåvade. Eftersom kunskapsmålet därigenom devalveras och inte har någon vikt förrän i senare årskurser blir pluggande, det vill säga strävandet efter kunskaper, föraktat.

Jag såg nyligen, i en sekundsnabb filmscen, två målade plåtleksaker från början av förra seklet utföra en dramatisk akt: en stor fisk rullade i kapp en mindre, öppnade gapet och slukade den mindre. Samma scen har gått förbi mig tre gånger tidigare, utan att jag uppmärksammat den. Först nu, den fjärde gången jag ser TV-serien ser jag det. (Jag kommer visst aldrig att lämna Matador, den danska TV-serien. En del av serien kan nu ses på Axess TV).

Scenen är en rolig kommentar till seriens bärande tema: den kapitalist som skaffar sig starkare muskler äter upp den mindre konkurrenten.

Två gånger ville mina lärare, en professor i företagsekonomi och en i sociologi, att jag skulle doktorera. Redan när jag fick förslagen visste jag att jag inte skulle stå ut med den slutna, ogina miljö som präglar den akademiska världen, som förutsatte att det någon vann ovillkorligen blev en annans förlust, och att varje meningsutbyte ytterst avgjordes av den som hade en bättre plats i den stela hierarkin.

En kväll 1963 lyssnade jag till Jan M. i ett litet, varmt hus i Spökparken, parken utanför Kårhuset. Han hade just gett ut boken Rapport från en kinesisk by.

Det var en mörk, regnvåt kväll. Genom de nedfallna löven, som legat så länge att de blivit slirigt uppblötta, skyndade sig människor från olika håll till ett litet hus. Det var mest ungdomar, men också äldre. Det blev mycket trångt i det rum där Jan Myrdal satt sig tungt för att först beskriva sin syn på läget i den kinesiska byn, i Kina, i Asien och i resten av världen. Några ord ägnades väl också åt Sverige.

Jag läser ofta texter på latin. Redan i nybörjarundervisningen på universitetet läste jag om Pierre Abélard. För dem som inte känner till det var Pierre Abélard en fransk medeltida filosof och teolog, verksam i slutet på tusen- och början på elvahundratalet. Nu läser jag hans självbiografi igen. Det flyter bättre nu och är därför roligare än förra gången.

För eftervärlden har Abélard blivit mest känd för sin kärlekshistoria med Héloïse d’Argenteuil. Den börjar ungefär så här:

Många, som tidigare varit starka i anden, har nu, i ett slag, fått klart för sig hur uselt Sverige fungerar i väsentliga avseenden.

Ändå har det ledande regeringspartiet fått stärkt stöd i opinionen. Det förutsåg jag för några veckor sedan. Det betyder inte så mycket. Det är ett tecken på att folk i rädsla och förvirring tyr sig till makten. Det gör de i all andra länder också. Det gjorde man också 1968.

På längre sikt kommer insikten om att detta är ännu ett exempel på svensk politiks och svensk förvaltnings allt sämre förmåga att fullfölja sina förpliktelser gentemot medborgarna att breda ut sig. Som Gunnar Sandelin påpekat framhöll Folkhälsomyndighetens chef att:

Svensk debatt har under de senaste veckorna överflödat av självgod nationalism. Så här går den ungefär: Den svenska regeringen har inte behövt ta till drakoniska åtgärder, vilket däremot övriga nordiska, och andra, länder gjort, därför att den svenska tilliten är så stor och gedigen. Denna ömsesidiga tillit mellan regering och medborgare har möjliggjort att de senare tillsammans – civilsamhället – solidariskt uppträtt på ett förnuftigt sätt. Därför har regeringen kunnat förlita sig på alla medborgares samfällda, förnuftiga och solidariska uppträdandet.

Du är överläkare på en intensivvårdsavdelning. Där finns nu bara covid-19 patienter. De är alla svårt sjuka. Ingen väntas dö och alla behöver flera dagar för att tillfriskna så pass att de kan överföras till annan avdelning.

Du får ett samtal från din far. Han säger sig vara smittad av coronaviruset. Han beskriver sina symptom. Det förefaller troligt att han är smittad och du ber honom komma till sjukhuset, trots att det inte finns någon ledig plats. Kanske kan det ändå ordna sig, om han nu verkligen är smittad och i sådant tillstånd att han behöver vård, funderar du, medan du tar dig till den sluss som anordnats i ett tält utanför en sidoingång till sjukhuset. Där möter du din far. Du ser direkt att han är illa däran, men du hinner inte ta dig an honom.

Jimmie Åkesson är en mycket skicklig politiker. Just nu ligger han lågt. Det gör han rätt i. 1968 går i repris.

Ännu en bra bit in på sommaren var regeringen och socialdemokratin i gungning, Så kom Sovjets invasion av Tjeckoslovakien och S fick egen majoritet i andrakammarvalet på hösten.

Jag kommer ihåg hur omvälvande det var. På natten var Krister Wickman (dåvarande finansministern) den första i regeringen som fick veta vad som höll på att hända – av radio Hilversum. Han satt och lyssnade på musik från stationen när han arbetade på natten.

OPINION Rickard Sandler (kolla hans intellektuella djup och bredd!) ville som svensk utrikesminister ge Finland militär hjälp när landet överfölls av Sovjet. Han tvingades då att lämna regeringen, efter att denna beslutat att Sverige skulle vara neutralt. Då återstod icke-statligt bistånd, till exempel insatsen av frivilliga.

En annan insats var för de finska krigsbarnen. Sandlers maka var bland initiativtagarna. Denna insats gjordes alltså för att minska den skam som många kände när det officiella Sverige lämnade Finland i sticket. Mycket har sagts om krigsbarnen. Anna Takkanen berättar här (vid 24.00) hur det var för hennes far som skickades till Sverige och blev kvar. Också hon lider av den skada han åsamkades.

OPINION I God Morgon Världen 8/3 diskuterades under rubriken Kamp till höger i franskt lokalval förhållandena i Perpignan, som blivit intressanta eftersom det kan bli den första större kommun där le Rassemblement National (Le Pens parti) kan vinna kommunalvalet.

Inledningsvis gör reportern en beskrivning av miljön genom att låta en äldre kvinna berätta hur förtjusande den gamla staden var förr, men också hur denna del av staden blivit sådan att hon inte vågat besöka den någon gång under de senaste 20 åren. Den fattigaste och mest avvikande delen av den gamla staden är området Saint Jacques. Min fru och jag bodde i den gamla staden, alldeles intill detta område, en månad för tre år sedan, under en del av stambytet i vår bostadsrättsförening.

OPINION Rubrikens påstående är en självklarhet. Det ena följer av det andra. Mona Sahlin och andra har visserligen bara anfört det första ledet, men det har antagligen skett av ett slags finkänslighet och hänsyn riktad mot tidigare och äldre generationer, som levde i villfarelsen att svenskhet och svenskar ännu fanns.

Jag håller på att fundera över mitt liv inför den obönhörliga avfärden (om något år eller om något årtionde). Jag tänkte tillbaka på skoltiden och skrev följande:

Det händer att strömmen långt nere i minnets mörka vatten för fram och upp till ytan inte bara oväntade, utan också oönskade, obehagliga minnen.

En höstdag med klar luft står jag på skoltrappan tillsammans med ett par klasskamrater. Solen står lågt. Det är svårt att se i motljuset men en späd gestalt avtecknar sig och kommer närmare.

OPINION Vad menas med Medborgargarde? Är det farsor och morsor på stan eller är det en milis? Är det en organisation som agerar mot staten eller för staten? Den kan vara allt detta. Det gemensamma är att alla dessa organisationer skapats för att komplettera, eller, i vissa fall, stå emot statens våldsapparat.

Genom historien finns exempel på hur organisationer vid sidan av staten försökt använda våld för att skydda sina medlemmar eller gynna deras och ledarnas intressen.

OPINION När Christoffer Wendick rapporterar om det senaste terroristdådet i Tyskland går människor förbi och skriker högerextrema slagord.

Detta har vi att vänta (från 17.00) enligt en initierad bedömare. Jag är övertygad om att han har rätt. Vad kan sådant hat mot invandrare bero på?

OPINION Som Anna Dahlberg i Expressen har konstaterat finns det redan planer på att bygga inhägnade bostadsområden i landet, för att de boende därigenom skall skyddas. Detta är något som tidigare kraftfullt fördömts som socialt ansvarslöst: Hur skulle landet komma att se ut om alla bara tänkte på sig själva? Dessa invändningar verkar inte längre komma med automatik.

Förklaringen till denna tystnad och därmed eftergift från de socialt medkännande och ansvarstagande, det vill säga från PK-eliten, är inte svår att finna. Också de, deras makar, deras barn och barnbarn hotas nu av att bli klubbade, stuckna, sprängda och skjutna. En viss eftertanke verkar ha spritt sig i dessa kretsar. Och som Anna Dahlberg konstaterar, fler och fler inhägnade områden kommer att byggas. Detta är alltså förståeligt – men dumt.

OPINION Den åttonde februari skrev Widar Andersson, som jag respekterar:

”Pojkarna i de här gängen behöver plockas upp resolut och bestämt innan de klättrar vidare i den kriminella trappan. De här barnen är andra vågen i den allvarliga utanförskapskriminalitet som drabbar Sverige med skjutningar, sprängningar och samhällshotande skräck. Snart börjar de mörda och mördas. Om inget görs.”

Han skrev också:

”2019 anmäldes 9 000 brott där gärningsmännen är under 15 år och således inte straffmyndiga.”

KULTUR Inte förrän i fredags såg jag filmen Alice och borgmästaren. Den var mycket underhållande – och träffsäker.

Den var underhållande, därför att dialogen var så kvick mellan den nyanställda, helt politiskt oerfarna unga kvinnan och hennes högste chef, den socialistisk borgmästaren i Lyon. Hon har fått jobbet för att hjälpa den luttrade borgmästaren att få idéer. Hans idéer har tagit slut. Tidigare hade han haft så många varje dag att hans hjärna kunnat storkna. Nu var det slut. Han känner sig som en racerbil med ytterst potent motor – men med tom tank.

OPINION Ett populärt retoriskt grepp i den svenska politiska debatten är att jämföra Sverigedemokraterna med det tyska nazistpartiet NSDAP. Den sakliga grunden för detta är några av de enskilda individer som vid SD:s tillblivelse sökte sig till partiet. Det är en mycket svag grund för jämförelsen.  Det finns annat som är mycket intressantare om de två partierna skall jämföras. Det är likaså intressant att jämföra de partier som funnits och finns bredvid dessa två partier.