Anders Leion

Niinistö, den finländske presidenten, nämnde folket 15 gånger i sitt nyårstal 2017. (Se 18 minuter in i klippet om du förstår finska. Niinistö gjorde det bland annat för att inte låta populisterna ha monopol på ordet. Det är inte Niinistö som talar. Det är programledaren som refererar till honom och hans tal. Historikern Henrik Meinander förklarar på en minut nationalstatens betydelse för välfärdsstatens existens, mellan 6.00 och 7.00 – på svenska).

Varför överhuvud använda ett ord som folket? Därför att det sammanfattar det förhållandet att människor inom ett visst område har en gemenskap i erfarenheter, intressen, kunskaper och synsätt. Detta kan synas vara ett djärvt påstående, men de senaste årens erfarenheter av en stor invandring från områden, där befolkningen i alla dessa avseenden uppvisar annorlunda förhållningssätt, har avslöjat att också här i landet, inte bara i länder där man törs använda ordet folket, finns det faktiskt en sådan gemenskap.

När hörde du en svensk politiker använda ordet senast? Det har du antagligen aldrig gjort (Om du nu inte råkat lyssna på en SD-politiker). Senast användes det väl av Per Albin, eller?

Den förnekelse av begreppet, som etablerade politiker och de flesta tidningar och radio och tv här i Sverige uppvisar genom sin tystnad, är mycket avslöjande, liksom deras irritation över att populisterna gärna använder det.

Läs mer →

Anders frågar – folket svarar

Fram till valet kommer DGS med hjälp av Sentio att ställa frågor till allmänheten, för att återge deras åsikter om aktuella frågor. Skicka dina förslag till frågor – inte bara aktuella utan också gärna spetsiga och provocerande till mig, Anders Leion. Adressen är andersleion@gmail.com.

Den undersökning som nu redovisas, den tredje i serien, återger väljarnas inställning till SD utifrån frågan: Vilken inställning har du till SD:s medlemmar och sympatisörer? Ange din inställning med en siffra på en skala från 1 till 10 där 1 betyder mycket negativ och 10 betyder mycket positiv.

Läs mer →

Anders Leion

Av grannen på landet fick jag låna två grå, häftade volymer om tillsammans ca. 900 sidor, tryckta i Helsingfors 1952 men utgivna i Sverige av Norstedts. Det var Minnen av Gustaf Mannerheim (1867–1951), marskalk av Finland.

Böckerna verkade inte särskilt lockande: små bokstäver, långa meningar och långa stycken. Och stora mäns memoarer… Det enda roliga brukar vara skildringen av barndomen – om författaren kan skriva, förstås.

Jag hade alldeles fel. Det blev en fascinerande läsning. Först tiden: han upplevde Finland som storfurstedöme och Ryssland som tsarvälde. Därefter Finlands frigörelse när det vid Rysslands nederlag och den upplösning av staten, som följde på den röda revolutionen, fick chansen att bryta sig loss. Inbördeskriget i Finland – som han behandlar väl knapphändigt, av förklarliga skäl: han ville inte röra upp mer damm. Vinterkriget och fortsättningskriget.

Ibland är genomgången av alla inrikespolitiska skärmytslingar och alla militära detaljer lite väl ingående, men ändå är framställningen hela tiden fängslande. Ibland därför att han berättar rena (sanna) rövarhistorier, som när han på kejserligt uppdrag gjorde en kombinerad upptäckts- och spionresa 1906–1908 österut. Han tog båda uppgifterna på stort allvar. Han tog sig fram med stor utrustning och många medhjälpare, blev också tvungen att vintertid passera höga berg, sakta pulsande fram genom hög snö med hästar lastade med över hundra kilo var… När han kommer fram till den första kinesiska staden uppvaktar han dess styresman, en skinntorr gammal mandarin som endast kan umgås med sociala likar. Det finns inga i staden. Han sitter ensam och röker opium.

Läs mer →

Anders Leion

Jag har alltid varit en sturig djävul. Jag tror det är ett arv från barndomen. Efter att ha fötts i Stockholm och varit ett år i Nyköping bodde jag fyra år i Värmland, därför att där hade pappa fått jobb. Sedan flyttade vi tillbaks till Nyköping. Jag talade bred värmländska och blev retad för det. Först var jag förvånad, sedan ledsen och så ilsken. Jag började slåss. Pappa såg ett slagsmål. Han drog en suck av lättnad, berättade han flera år efteråt. Enligt hans gammalmodiga syn måste en pojke kunna slåss, för att få behålla sin värdighet. Den alternativa och i Sverige vanliga strategin hade ju varit att ställa sig in och smickra, tills man blivit accepterad.

Benny Fredriksson fick de död på. De lyckades nästan med Fredrik Virtanen. Han berättade i SVT:s Uppdrag Granskning att en vilja att begå ett omedelbart självmord var hans första, mycket starka reaktion när han träffades av det som sedan blev ett massivt mediedrev. ”Varför reagerade han så starkt”, frågade jag min fru. ”Men det är fråga om överlevnad”, sade hon. ”Så har evolutionen format oss. Att inte få tillhöra flocken, att vara utstött betydde länge död, en ofta snar död. Vi har fortfarande den programmeringen i oss.”

Visst. Det är inte behagligt att vara utstött. Det har hänt mig flera gånger. Som den gång jag skrev boken ”Den svenska modellen”, ur vilken Gösta Bohman stod och citerade i riksdagen. Jag arbetade då på LO. Arbetskamrater hälsade inte på mig på gatan – men undanskymt, ensamma med mig i en korridor på jobbet kunde de göra det.

Läs mer →

Anders Leion

I början på sextiotalet började radannonser av denna lydelse dyka upp allt oftare i svensk press, och blev snart allt vanligare.

Varför köpa mynt? Därför att äldre en- och tvåkronor hade hög silverhalt och när silverpriset steg blev det alltså lönsamt att – för nya mynt gjorda av mindre värdefull metall – köpa äldre, smälta ned dem och sälja silvret. Detta är ett exempel på ett fenomen som genom historien gång på gång dykt upp när makthavare behövt pengar och därför försökt lura på allmänheten sämre mynt. Det upptäcks alltid, och det goda myntet försvinner från marknaden för att bevaras i madrassen eller smältas ned. Så också i Sverige, trots att det var olagligt att smälta ned mynt.

(Mamma arbetade på Tempo. Förbi hennes händer rann förstås en ständig ström av mynt. Hon plockade undan de äldre, värdefulla och hade snart en försvarlig hög hemma. Pappa kom hem från något byggjobb i en annan stad, såg högen och tyckte att det inte var någon mening med samlandet av gamla mynt. Han gick till banken och växlade till sig riktiga pengar. Mamma blev inte glad.)

Fenomenet att sämre mynt jagar bort bättre har fått ett eget namn: Greshams lag.

Läs mer →

Anders Leion

Efter det sammanbrott som under den senaste partiledardebatten drabbade de två huvudalternativen inom svensk politik – den nuvarande regeringen och alliansen – är det ofrånkomligt att ställa in sig på en verklighet i vilken SD har ett avgörande inflytande. Vad innebär det?

Det kommer att innebära mycket. En grundbult kommer att vara kännedomen om och förståelsen av vad svenskhet är. Detta innebär ett problem. Vem kan hålla någon utläggning om detta som är längre än 30 sekunder? Inte jag i alla fall.

Hur skall man gå tillväga? Det gäller att bilda sig, att bli medveten om det som förvisso finns inom oss alla, födda här i landet, men som ändå hittills hållits fördolt. Det låter kanske svårt. Det är kanske svårt.

Det finns ändå hjälp att få på inte alltför långt håll. Vi kan utgå från Horace Engdahls ord: Före Finland inget Sverige, före Sverige inget Finland. Länderna växte upp tillsammans, bildade sig en uppfattning om varandra men framförallt om sig själva tillsammans.

Läs mer →

Anders Leion

Min fru och jag satt och jämförde Rom och Paris. Jag har svårt för Paris: Jag tycker staden är hård, kall och dränkt av bilar. Rom är mänskligt rörigare och trängre. Senaste gången vi var i Paris retade sig dessutom min fru på alla prostituerade som stod parkerade längs väggarna i det kvarter där vi bodde.

”Det störde inte mig så mycket”, sa jag. Vi fortsatte att resonera om ämnet samtidigt som vi vidgade det och talade om män som prostituerar sig och det nya fenomenet i Sverige: Afganer som våldtar yngre landsmän (och kanske också andra). Och jag tänkte också på män som säljer sig till män.

Plötsligt kände jag ett obehag inför tanken på manliga prostituerade. Tidigare har det mest roat mig när jag tänkt på medelålders kvinnor som köper sig sex från yngre män. Varför inte? Det skall väl de också kunna göra (frånsett att det numera är förbjudet).

Men nu förstod jag min frus inställning bättre. Hon tänkte på en människa som låter sig användas, utnyttjas. Först när det var två män inblandade kom jag att tänka på den som utnyttjades, som lät sig utnyttjas, och jag kände obehag. Men samma förhållande kan tydligen också väcka munterhet. Betrakta det här klippet som beskriver kärvänligheten mellan Trump och Macron, ett förhållande som får en av kvinnorna i panelen att känna sig generad. Detta kommenteras av förre presidenten Hollande.

Läs mer →

Anders Leion

Det är välkänt att Frankrike är ett mycket centralistiskt land. Ställd inför problem, gemensamma för Europas länder, blir därför den naturliga lösningen för detta lands president, Macron, att skapa en konstruktion som skall kunna hantera dessa problem från en gemensam utsikts- och beslutspunkt. I sitt stora tal (från 20 min.) på Sorbonne framförde han många förslag, syftande till att ”förstärka” EU, det vill säga ge organisationen mer uppgifter, mer pengar och därmed mer makt: en gemensam it-skatt och till och med en gemensam budget (för euro-länderna).

Han vill också ha en gemensamt utformad invandringspolitik, styrd från ett nytt EU-organ, ett nytt EU-centrum som skall ha ett allomfattande informationssystem för alla invandrare, i vilket de identifieras med hjälp av biometriska data och kontrolleras genom ett för alla EU-länder gemensamt datasystem, uppenbarligen för att hindra invandrarna att själva kunna välja vilket av EU:s länder de skall bosätta sig i.

EU skall få en egen gränspolis som kan garantera en rigorös gränskontroll och se till att de som måste återvända också gör det. Han vill också att EU-länderna utformar ett gemensamt, solidariskt utbildnings- och träningsprogram för att underlätta invandrarnas integrering ”för det är vår gemensamma plikt som européer att finna en plats för dem som har riskerat sina liv hemma och på sin väg”. Endast detta här citerade avsnitt fick applåder. I övrigt var åhörarna, tydligen i allmänhet EU-entusiaster, hörbarligen betänksamma.

Läs mer →

Anders Leion

En ofta återkommande beskrivning av Macrons hållning är att han är vill framstå som Jupiter, den främste guden i den romerska antiken. Han vill alltså framstå som upphöjd och distanserad.

Macron kanske inte gillar liknelsen, men han har inget emot att framstå som upphöjd. Han har talat om att fransmännen vill ha en konungalik president, att Hollande gjorde sig omöjlig nar han framställde sig som alltför ”vanlig”.

Men det finns också en annan Macron: den intellektuellt skärpte, intensive debattören som inte undviker debatt och möten med allmänheten eller dess representanter. De två hållningarna kan vara svåra att förena.

Här i början på klippet ser man med vilken förtjusning Macron tar sig an debatten med två skjutglada farbröder (som de kallades av C’est dans l’air).
(En kortare version av debatten).

Läs mer →

Anders Leion

(Vår tid är de snabba känslornas. Eftertanke hinner aldrig eller sällan hindra det plötsliga känsloutbrottet. Det sker ofta också här, i dessa spalter. När invandringen diskuteras framförs ofta åsikten: Kör ut dem bara! Sällan diskuteras hur detta skall ske. Så vitt jag förstår förutsätter detta en erdogansk diktatorisk makt. Inom demokratins ram kommer lösningen däremot att bygga på kompromisser, och alltså präglas av olika gråskalor av försiktighet och djärvhet, av förnuft – och förstås, känsla).

Hur uppkom den svenska nationalstaten med dess unikt starka ställning för bondeståndet och med koalitionen mellan detta stånd och kungamakten, den som hindrade adeln från att göra sig så bred som den gjorde på kontinenten?

Det var träden, tror jag. De hindrade adeln från att använda det bepansrade kavalleriet till att slå ned bönderna. Dessa kunde dra sig in i skogen, när de hotades av nederlag. I skogen blev ryttarna löjligt orörliga. Bönderna förblev fria.

Plåtryttarna kom inte bara med en kontinental vapenteknik. De kom också med idéer om hur samhället skulle konstrueras. De ville att deras klass skulle styra.

Läs mer →

Anders Leion

En påtaglig nervositet sprider sig inom det politiska livet, inom statlig och kommunal administration och inom massmedierna. Det leder till ett evinnerligt snackande och ett lika evinnerligt tigande.

Skolpolitiken kan få utgöra det första exemplet. Skolan diskuteras ständigt. Samtidigt blir sikten på området allt dimmigare. Allt färre vill öppet förorda den gamla flumskolan, samtidigt som nästan ingen vill förorda den nödvändiga omorienteringen. Det gäller helt enkelt att minska elevernas och öka lärarnas (inte rektorernas, inte politikernas) inflytande. Men det enkla budskapet törs ingen stå för – istället blir det ett evigt snackande om detaljer.

En annan lösning för att slippa ta ställning är att vara så otydlig att ingen förstår vad som menas eller vilka krav som gäller. Den lösningen har Skolverket prövat.

Läs mer →

Anders Leion

”Franskan är behäftad med fel, alla sorters fel. Under de trettio år jag har intresserat mig för detta olyckliga språk har jag fått höra allt om detta ämne. För det första är det elitistiskt, som en följd av de egenartade rättskrivningsreglerna, en källa till misslyckanden i skolan och exkluderande. Det har varit både auktoritärt och revolutionärt och det har tjänat till att skapa förakt för och förintat de lokala språken. Samtidigt har det varit kolonialistiskt… ” (Begrav inte franskan! François Taillandier i Le Figaro 15/3 2018).

Denna tirad är fullständigt omöjlig i Sverige. Ingen skulle kunna uttrycka sig på detta sätt, oavsett hur mycket språkpolis vederbörande kunde tänkas vara. Det är helt enkelt omöjligt, därför att det inte finns något svenskt språk att på detta sätt angripa. Varje försök till angrepp skulle elegant pareras med invändningen: ”Ingen har sagt att man behöver uttrycka sig så. Språket definieras av den som för tillfället använder det.” Med andra ord: varje påstående om att svenskan är på ett visst sätt är falskt. Svenskan är så nebulös att språket inte kan beskrivas annat som ett uttryck för varje enskild användares bruk i varje särskild situation. Detta är i alla fall den officiella inställningen.

Läs mer →

Anders Leion

Det påstås att en groda i en kastrull med vatten som långsamt blir allt varmare inte upptäcker att normaliteten upphört och därför inte hoppar ur kastrullen utan i stället kokas till döds.

Både allmänhet och myndigheter är utsatta för den kokta grodans långsamma död. Vattnet är normaliteten. Föreställningen om det normala verkar på många sätt som ett hinder för analys och handling. Och det är värre än så: man vill vara inlåst i denna föreställning. Den ger trygghet och självförtroende. Det normala, det man vant sig vid, försäkrar en att man är kompetent och värdefull.

Detta fastklamrande vid normaliteten gäller allmänheten, men framförallt hela det politiska systemet, med regering och underställda myndigheter och en press, som med bortvänd blick från det oönskade och onormala möjliggör den önskade verklighetsflykten.

Läs mer →

Anders Leion

Nyligen såg jag filmen The Death of Stalin. Jag ville se den därför att det i den recension jag läst stod att den skulle vara så rolig. Det var den, men det var bara jag som skrattade. Hur kunde det komma sig? Det tog ett tag innan jag förstod. Filmen gick på Zita. Jag var förstås omgiven av sörjande socialister. Hade jag förstått i tid skulle jag ha kunnat utropa: ”Sådan var den, socialismen, i sin glans dagar!”

Men det var inte det jag tänkte berätta om, fast det har med saken att göra, vilket kommer att framgå lite längre fram.

På sextiotalet hade jag fyra kvinnliga chefer. Jag arbetade i den statliga administrationen, samtidigt som jag hade varit aktiv i det Socialdemokratiska studentförbundet. Därför var jag också sekreterare i olika kommittéer. Damerna var ordförande i dessa.

Alva Myrdal var sval och oåtkomlig som månen, men skärpt och insiktsfull. Ulla Lindström var vänlig och lite moderlig.

Cecilia Nettelbrandt och Camilla Odhnoff var sura, snarstuckna och uppenbart plågade av att inte känna sig tillräckligt kompetenta. En av dem, jag minns inte vilken, fick jag nog av mitt under ett sammanträde och jag gick därför därifrån utan att någonsin återkomma. Ingen påtalade saken. Man förstod mig tydligen.

Läs mer →

Anders Leion

Vilka är de? Varifrån kom de? De är:

· Outbildade
· Obildade
· Oerfarna
· Okunniga
· Rädda och högdragna

Hur skulle sådana människor kunna klara livet i ett modernt samhälle? De borde väl marginaliseras och slås ut från de flesta arbetsmarknader och samhällsområden? Nej, så är det inte. Det finns ett enkelt, beprövat sätt att klara sig: Avgränsa sig mot andra, bilda en sekt, monopolisera området för sin verksamhet och maktutövning. Det enda som räknas i sekten är dess egna spelregler och erfarenheter.

Beskrivningen ovan är en beskrivning av våra rikspolitiker och de dominerande massmedias representanter. Att de är outbildade, obildade, oerfarna och okunniga är lätt att konstatera.

Outbildade: allt färre har högre utbildning av något värde. Det finns ingen Erlander, Myrdal, Wigforss, Sandler eller Koch. (Dock finns Magdalena Andersson.)

Oerfarna: Har man bara erfarenhet av politik är man och förblir man oerfaren. Det enda man känner till är en beslutsapparat som fungerar illa och har dåligt rykte. Långt in på nittonhundratalet hade däremot en riksdagsman oftast en lång yrkeserfarenhet från områden utanför politiken. Också journalister hade ofta erfarenheter från andra områden innan de blev tidningsmän.

Läs mer →

Anders Leion

Charles Lindbergh flög 1927 över Atlanten, vilket enligt allmänt förekommande uppgifter skulle ha gett den då nya dansen Lindy Hop dess namn. I Swing it magistern! sjunger Alice Babs helst swing. Filmen kom upp på biograferna i slutet på 1940. I Sten Stensson kommer till stan dansar Nils Poppe 1945 Jitter-bug, som dansen då kallades, på Nalen i Stockholm. Många gjorde som han. I början på sextiotalet var dansen, liksom det mesta av andra pardanser, i stort sett borta.

Men dansen föddes i Harlem. Den föregicks av andra danser, som bidragit med olika element. En sådan dans var Charleston. En annan var Jig Walk, (som i klippet är en sekvens från Lindy Hop). Ett tredje inslag i dansen är enskilda jazzsteg.

Det finns fler swingdanser. Själv har jag bara prövat på Boogie-Woogie, men lagt av. Den är så lik Lindy Hop att det går som när jag läser latin och italienska samtidigt, jag blandar ihop dem.

Läs mer →

Anders Leion

För drygt 15 år sedan skulle min dåvarande fru fylla år. ”Vad vill du ha till present?” frågade jag. ”Jag vill dansa tango på min fest!”, svarade hon.

(Läsanvisning: Tango dansas i olika stilar, till exempel Tango Salon och Tango milonguero. Det senare betyder också en hängiven tangodansare. Milonga är dels en dans närbesläktad med Tango, dels ett dansställe och därmed också ett danstillfälle: ”Skaru på milongan i kväll?”)

Jag kunde inte dansa tango. Jag började gå kurser och fann att det kunde vara roligt. Min fru kunde inte heller dansa. Hon arbetade utomlands. När hon kom hem fick hon ta privatlektioner. På födelsedagsfesten dansade vi något slags tango – närmast liknande Tango Salon. (Se nedan).

Sedan skilde vi oss. Jag fortsatte att öva och dansa tango. När jag sedan mötte min nuvarande fru fick jag henne att börja dansa. Det var inte svårt. Hon var glatt överraskad av nöjet, ja njutningen och blev förtjust.

Läs mer →

Anders Leion

I Frankrike avskaffades den allmänna värnplikten 2001, i Sverige 2009. Sverige återinförde värnplikten 2017. Fyra tusen män och kvinnor inkallas varje år.

Varför gör man det? Det har ett klart försvarspolitiskt syfte. Det har varit svårt, eller rättare sagt omöjligt, att rekrytera tillräckligt med soldater på enbart frivillig väg till en yrkesarmé.

I Frankrike föreslår Macron att allmän samhällstjänst för både män och kvinnor skall införas. Den kommer att innebära en tre till sex månader lång tjänst.

Det är fortfarande mest ett personligt förslag från Macron. När det lanserades under valkampanjen överraskade det alla. I regeringen har rått förvirring: Skall det vara frivilligt eller inte? Militären är skeptisk. Den fruktar att det tänkta systemet skall ta resurser från försvaret.

Läs mer →

Anders Leion

I SVTs program Idévärlden söndagen den 4:e februari bemöts Lena Anderssons tankar om upplysningen av bland annat professorn i idé- och lärdomshistoria, Michael Azar (från 24.00 min). Han formulerar därvid, utan att han är särskilt bekymrad däröver, den moderna humanismens syn på världen. I korthet säger han att upplysningen och dess förnuftstro inte hindrat utan snarare verkat för västvärldens syn på sig själv som överlägsen andra kulturer och därmed berättigad att leda dem – och kolonisera dem. För honom är allt idéer, filosofi och tankar som sedan styr handlandet. Han kan inte tänka sig att det kan vara tvärtom.

John Hicks förklarar däremot att det kan vara tvärtom när han utreder ekonomin i avskaffandet av det amerikanske slaveriet. (Den ekonomiska historiens teori, Stockholm, 1970). Slaveriet var lönsamt i Södern därför att det användes för arbete i jordbruket på de stora egendomarna. Det var ett arbete som – före jordbruksmaskinernas tillkomst – sett ungefär likadant ut sedan antiken. Det var lönsamt för jordägaren att ha slavar och underhålla dem för livslångt arbete. Annorlunda var det i Nordstaterna. Där var redan ekonomin rörlig, präglad av den tidiga industrialismen. Ingen kapitalägare var intresserad av livslånga anställningar. Man kunde inte veta hur marknaden var nästa år, eller nästa kvartal. Man ville kunna anställa från och avskeda till arbetsmarknaden med kort varsel. Slaveriet var otidsenligt och onödigt för dem.

Läs mer →

Anders Leion

Klockan elva en januarikväll 1918 tändes en röd lanterna, signalen för uppror, i tornet på Folkets hus i Helsingfors. Under den kvällen och den natten besatte rödgardister alla myndighetsbyggnader i staden. Revolutionen hade börjat. Tre och en halv månad senare hade den vita sidan segrat. Under ett drygt halvår (dödandet fortsatte efter den militära uppgörelsen) hade 38 000 mist livet, varav 28 000 röda. Av de vita stupade 5 200 och av de röda 3 400 i själva striderna. 10 000 röda och 1 500 vita hade mördats. I fånglägren dog 13 500 röda, mördade eller ihjälsvultna. 25 000 barn hade mist en eller två föräldrar, varav 90 procent var barn till röda. (Alla uppgifter ur T. Berglund och N. Sennerteg, Finska inbördeskriget, Stockholm 2017.)

Det var en katastrof. som länge – i viss mån fortfarande – präglat finsk politik och samhällsliv i övrigt. Varför hände det? Och varför hände det inte i något annat nordiskt land? I slutet på första världskriget var det hungerkravaller också i Sverige, men dessa var begränsade i tid och rum.

Läs mer →

Anders Leion

När jag vaknade idag och skulle dricka kaffe fann jag att kaffemaskinen behövde avkalkas. Jaha, lika bra att göra det med en gång.

Medan den stod och surrade och då och då spottade ut sig en slurk rengöringsvätska, ägnade jag mig åt att, fortfarande lite road, tänka på gårdagens diskussion i C´est dans l’air. Programmet, omkring en timme långt, ägnar sig varje gång åt ett särskilt ämne, som de fyra debattörerna ingående analyserar. Frågeställningen belyses också med hjälp av ett par mindre reportage. Det blir alltså en grundlig, mångsidig och kunnig genomlysning. I går handlade det om den revolt på olika områden som under senare tid mött Macron och hans regering: Personalen i fångvården strejkar, det är ett vitt spritt missnöje inom vården, särskilt inom åldringsvården, där man också strejkar. Därutöver finns ett växande missnöje med omfördelningen av skattebördan från mer till mindre bemedlade: ”Macron – de rikas president”, säger många.

Ofta är diskussionerna givande därför att man belyser viktiga sakfrågor – men de är framförallt alltid spännande och roande. Många av deltagarna är verbala artister. (Se och hör till exempel Cristophe Barbier från L’Express när han i början på programmet förklarar att missnöjet bara är naturligt: ”Äntligen har kakan börjat växa och alla som har haft det kärvt under de många åren med usel tillväxt vill nu ha en bit av den”.)

Läs mer →

Anders Leion

Den europiska politiken plågas av ställningstagandet gentemot invandringen. (Detta gäller förstås inte östeuropéerna. De har skjutit problemet ifrån sig genom att se till att det inte kan uppstå.)

I alla länder i väst blir politiken allt kärvare. Det blir svårare att ta sig till de länder som är invandrarnas slutmål: främst Tyskland, England, Sverige och Frankrike. Murarna blir allt högre och allt tätare. Redan detta faktum avslöjar hyckleriet. ”Vi värnar asylrätten och rörligheten mellan länder – men kom inte hit!”

Nu senaste är det Macron som sliter med problemet. Han vrider alla skruvar han kan komma åt för att göra Frankrike mindre attraktivt. Polisen, som försöker hålla dem som vill ta sig till England borta från Calais, har fått kritik för sina hårdhänta metoder. Macron reser demonstrativt till Calais och förklarar sig helt stödja polisens arbete.

Läs mer →

Anders Leion

Jag tycker inte om Stockholm. Annorlunda var det när jag som barn bodde ett tiotal mil söderut i Nyköping. Då var det ett äventyr och ett nöje att ta sig till Stockholm. Jag kunde åka på tåget, ensam eller med någon kamrat. Ibland hade jag ett uppdrag för mig själv eller någon bekant. Det kunde vara att ta sig till Köpmangatan där det fanns en liten affär som sålde begagnade grammofonskivor. Där fanns alltid något intressant. Men egentligen var ärendet bara en förevändning. Det viktiga var att komma till Gamla stan och få gå omkring i gränderna där.

Läs mer →

Anders Leion

Så här beskriver Fröding den överhet som en gång i tiden höll pli på befolkningen:

Våran prost /är rund som en ost /och lärd som själva den onde, /men gemen likväl och en vänlig själ … /- men annat är det vid helgen. /Så fort han får prästrocken på, /vi andra känna oss ynkligt små, /men prosten likasom växer, . . Jag glömmer väl aldrig i all min dar, /hur vördig han var /här om sistens i kappan och kragen, /hur världens barn /han malde i kvarn /och läste för köttet lagen! …

Här följer nu Göran Rosenbergs ord till allmogen, ”Julens påminnelse”, utsagda med stort och grötmyndigt allvar i ”God morgon världen!” och utan ett spår av den humor som blänker i Frödings dikt (21 december 2017).

Läs mer →

Anders Leion

Att vara fördomsfull anses förkastligt. Ingen vill förtjäna denna benämning. Ändå är vi alla, naturligtvis – och lyckligtvis – fördomsfulla.

Utan fördomar skulle vi nämligen inte kunna fungera.

Vad är en fördom? Det är den samlade erfarenheten inte bara hos den enskilde individen utan också sådana föreställningar som han ärvt från sina närmaste, från samhället runtomkring och från historien – i den mån han känner till denna.

Läs mer →

Anders Leion

Hur etableras en stabil demokrati? Det enklaste är att utgå från en stabil nationalstat som ännu inte blivit en demokrati. Hur ser en sådan ut? Den har ett territorium som omfattar ett folk med enhetlig kultur och gemensamt språk. Den kan till exempel vara en monarki med drag av kungligt envälde, eller ha en ordning som ytligt sett ser ut som demokrati, men som har institutioner – polis, rättsväsen och informationskontroll, som skiljer landet från den demokrati vi vant oss vid. Monarkin Jordanien och Putins Ryssland är två exempel.

Läs mer →

Anders Leion

Nalin Pekgul var under många år aktiv som socialdemokratisk politiker. Hennes kurdiska bakgrund och hennes upplevelser i den invandratäta stadsdelen Tensta fick henne att, som en av de första, angripa den hederskultur som håller många muslimska flickor och kvinnor fånga i familjens och släktens trångsynthet. Hon angrep också Mehmet Kaplan, då minister i Löfvens regering, för hans samröre med radikal islamism. Det skulle hon inte ha gjort om hon främst värnat om sin ställning inom politiken. Hon har lämnat politiken. Läs mer →

Anders Leion

Macron har i fransk TV gett en fyrtio minuter lång intervju, som blivit mycket omtalad (i Frankrike, inte här; våra massmedia tycker en tågurspårning i USA är mycket mer intressant än viktiga, politiska händelser utanför den anglosaxiska världen).

Statstelevisionen här i Sverige summerar Fälldins gärning här och här. Till social bakgrund, utbildning och personlighet kunde inte två personer vara mer olika. Men de uppvisar också stora likheter. Läs mer →

Anders Leion

I alla tider har människan varit fascinerad av framtiden. Föga märkligt, eftersom hon är beroende av den. Detta beroende utnyttjas av olika yrken och av diverse lycksökare för egen försörjning, för underhållning eller för hot.

Meteorologen underlättar tillvaron för någon eller ett par veckor framåt. Spanarna i radion bjuder på underhållning. Miljöpartisterna försöker hota eller skrämma sig till intresse och inflytande. Just nu har de det motigt. Läs mer →

Anders Leion

De första socialförsäkringarna konstruerades och genomfördes i Tyskland i slutet av 1870-talet under ledning av den tyske kanslern Bismarck. Han hade ett mycket tydligt motiv: att stoppa den framväxande socialdemokratin. Därför ville han att försäkringarna skulle vara statliga. En skadad arbetare skulle få hjälp av staten för att därigenom bli lydig och lojal mot sin hjälpare. Läs mer →