För ett par år sedan skrev jag om Horndalseffekten: Detta begrepp blev känt i början på sextiotalet då Erik Lundberg publicerade sin bok Produktivitet och räntabilitet. Han hade gjort ett intressant fynd. Järnbruket i Horndal hade inte investerat något under ett femtontal år, men ändå ökat produktionen, och därmed produktiviteten, med 2 – 3 procent per år. Det var ett mycket väsentligt fynd, viktigare än man då förstod.  

Jag har nyss fyllt 84 år. Livet, ibland ledsamt och stundom lite roligt, var länge något slags projekt som skulle drivas framåt i hård fart. Varje avslutad ansträngning födde en självgod belåtenhet. Den räckte inte så länge, förstås, varefter nästa uppgift tacklades med frisk energi.  

I Strindbergs Röda rummet finns en berömd skildring av ett par överklassdamers  besök hos fattiga människor på Söder i Stockholm. Det framgår mycket tydligt att deras välgörenhet har dem själva som föremål – de fattiga människorna ger dem tillfälle till en vällustig upplevelse av att vara ädla och goda.  

Kriget i Ukraina kan beskrivas på olika sätt. Det vanligaste är det inkännande som beskriver befolkningens lidande. Försök att beskriva orsakerna bakom de ukrainska framgångarna och det ryska – hittillsvarande – misslyckandet förekommer också. 

Det har skett något mycket märkligt i offentlig debatt på senaste tiden.  

På Twitter skrev en rektor: En av de jobbigaste arbetsuppgifterna jag har är att prata med föräldrar till elever inom spannet 71–90 begåvningsmässigt. Det finns inte någon plan för dessa elevers skolgång. Oavsett vilket stöd vi sätter in klarar de inte skolan. (@rektor_linnea) 

Inte kan man veta hur Putin tänker! Kanske finns han inte längre? Det kanske är en dubbelgångare som man skickar fram för att folk skall hålla sig lugna? 

Jag har länge, som DGS läsare vet, skrivit om Magdalena Andersson under rubriken Sveriges obehagligaste politiker. Jag förundras fortfarande över hennes beteende. Det är för henne som politiker och för hennes parti en stor belastning. 

Jag har tre gånger tidigare skrivit om Magdalena Andersson, senast här. Hon fortsätter att leva upp till omdömet. Hennes uppträdande i partiledardebatten i söndags var, också jämfört med hennes tidigare framträdande, något oerhört. Hon var oförskämd mot andra debattörer. Hon kunde inte artikulera sammanhängande – och hon hade absolut inte något att säga.  

Sverige kommer att elektrifieras. Transporter men också produktion kommer att drivas av elektrisk energi, istället för som nu till stor del av fossilbaserad. 

I debatten har huvudsakligen två alternativ ställts mot varandra: vind- respektive kärnenergi. I båda fallen måste kol och gas brännas under byggtiden, i ett tiotal år. 

Numera har det blivit tillåtet – ja, det sker till och med återkommande – att hänvisa till förhållandena i Danmark – inte för att ge en avskräckande bild, utan som något eftersträvansvärt. Ännu för några år sedan användes däremot t. ex. deras invandringspolitik som frånstötande, ja rasistisk. 

Ibland beskrivs samhälleliga händelseförlopp som en obönhörlig, men så långsam förändring att den är svår att urskilja. Den fortgående feminiseringen av samhället är en sådan. Ibland tvärtom, närmast som en störtflod, omöjlig att motstå. Massvåldtäkter under krig är en sådan.  Det finns många andra exempel, också från antiken. Sabinskornas bortrövande är ett närmast mytiskt sådant. Och när germanstammar hade slagit romerska härar och var på väg att tränga vidare mot Rom var deras hånfulla stridsrop att nu kom de för att ta Roms kvinnor. Marius stoppade dem.

Varje sätt att utöva offentlig makt ställs då och då inför ett för dess fortbestånd avgörande beslut: hur skall maktväxling ske? Vilka partier skall bilda den nya regeringen, hur skall den sittande diktatorn ersättas? Demokratierna har en avgörande fördel framför andra styrelsesätt: varje val av ny makthavare sker rutinmässigt, som ett av alla de val som genomförs i en demokrati. 

Valet i Finland har väckt språkfrågan, dvs svenskans ställning i landet, till liv igen. Den har tagits upp i debatten i Finland, givetvis, men genom Gellert Tamas artikel i DN också här i landet.

Efter viss tvekan beslöt jag mig för att göra militärtjänst. Tvekan var en följd av att jag förstod att jag därmed gav efter för den förtryckande statsmakten – egentligen de vuxna som kört med mig allt sedan skolstarten. Det visade sig vara rätt beslut. Militärtjänstgöringen gav mig de mest avgörande och lärorika åren – har jag förstått nu 64 år efteråt.  

Det finska riksdagsvalet avgörs den andra april. För några dagar sedan hölls en debatt mellan de tre största partiernas företrädare: Socialdemokraternas Sanna Marin, Samlingspartiets Petteri Orpo och Sannfinländarnas Riikka Purra. Som framgår av diagrammet i klippet ovan har dessa tre partier nästan lika stort stöd i opinionen, enligt då tillgängliga opinionsmätningar. De delar 60 procent jämnt mellan sig.

Männen har blivit fredlösa. Det står varje kvinna fritt att förtala och därmed förgöra och, i vissa fall, driva den fredlöse i döden. 

Nu senast gjorde Sara Skyttedal det. Med en uppenbart fabricerad anklagelse om ett brott som skulle ha begåtts för åtta år sedan fick hon Johan Ingerö avsatt som partisekreterare – även om Ebba Busch är så feg att hon påstår att så ändå skulle ha skett. Skyttedal själv låter förstå att hon måste reagera på det sätt hon gjort därför att Ingerö velat få henne att offentligt sluta plädera för drogmissbruk.  

Enligt DN:s ledarsida är det tydligen farligt att tala om raser. Susanne Nyström (bilden) påstår att SD:s tal om invandringen och förhållandena i de s.k. utsatta områdena uttrycker ett slags rasism. (Hur är de utsatta? Har någon tagit ett innerstadskvarter och satt ut det utanför stadskärnan? Är området utsatt för något av någon? De enda närvarande är ju de som bor eller arbetar där. De utsätter alltså sina kvarter för något? Vad? Själva deras närvaro? Är den så destruktiv? Det kanske den är – men jag undrar om det är den man syftar på när man så rutinmässigt talar om dessa områden som utsatta?) 

Nyligen hörde jag ett program i den serie som kallas för Kropp & Själ. Det handlade om män som för trettio år sedan träffades på en kurs och som därefter regelbundet träffats för att diskutera sin manlighet – och det manligas (destruktiva, förstås) roll i samhället. Återigen var det alltså männen som var ämnet, och problemet. 

Från Ivan den förskräcklige, över Peter den store och Katarina den stora, förstärkt under Stalin och skickligt utnyttjat av Putin, förblir ett väsentligt drag avgörande för Ryssland och dess befolkning. Det finns inget samhälle, bara en stat: horisontella förbindelser mellan människor, sammanslutningar och föreningar av olika slag finns knappast inte. Det som finns och som alla underordnar sig är staten och dess organ, en stat som alltså direkt styr den enskilde.

Sjöfartsmuseet i Stockholm är ett av mina favoritmuséer. Det ligger på gångavstånd hemifrån. Det är vackert. Där finns t.ex. akterkastellet till Gustav III:s befälsskepp Amphion  och andra vackra föremål och tavlor ur sjöfartens historia. Men ibland blir man ändå besviken. 

Wannseekonferensen (som avhölls i villan på bilden utanför Berlin) handlade om att planera den slutliga lösningen, dvs förintandet av judarna i de av Tyskland besatta områden. (Har ni VPN kan ni se denna tyska tv-film, grundad på protokollet från konferensen). 

Trots att intresset för Ryssland är större än vanligt skildras det ofta på ett ensidigt och förenklat sätt – vilket kanske är naturligt. Krigshändelser och med dem förenade förhållanden får mest utrymme. Det kan ändå finnas anledning att erinra om några fakta som kommit i skymundan.  

John Bolton (bilden), Trumps utrikesminister en gång, uttryckte det mycket kärnfullt: There is more than one way to skin a cat. Fortsätter Turkiet att krångla kan man ju lägga ner nuvarande organisation och starta ett nytt Nato – utan Turkiet. 

Många texter, oftast författade av kvinnor, beskriver den förvirrade och nästan tillintetgjorde mannen. Så ock denna (DN 12/2). Nora Adin Fares beskriver hur hon, liksom hennes väninnor, alltid får genomföra all planering som behövs inför en träff med en ny eller tämligen ny manlig bekantskap. Hon beskriver läget också i mer allmänna termer:

Länge bemöttes invandringskritikerna med att de inte förstod fördelarna med invandring. Erik Ruist hade det som huvudtema i sin utredning ”Tid för integration” (ESO 2018). Samtidigt erkände han att de kulturella skälen ”i allmänhet har större betydelse än de ekonomiska”. Trots det bygger han sitt positiva ställningstagande till invandringen på de ekonomiska följderna – de går ju att mäta. 

Hur kommer det att gå för S, det parti som är överlägset störst och ökat sitt opinionsstöd under de senaste månaderna?  

”Så länge Sverige har stadsdelar där en överväldigande majoritet har utländsk bakgrund kommer en stor andel av vår befolkning att ha sämre livschanser vilket fortsätter att leda till nya gängbildningar” (GP 29/1). 

Författaren, Adam Cwejman, fortsätter: ”Av de 432 personer som har dömts för skjutningar i Sverige under perioden 2017 till 2021 var 85 procent personer som antingen var utrikes födda (41 procent), inrikes födda med två utrikesfödda föräldrar (35 procent), inrikes födda med en utrikes född förälder (nio procent). (DN 6/12 2021)” 

Kommer ni ihåg den amerikanska McCarthyismen (den ryssjagande senator McCarthy själv på bilden)? Den har, tydligen utan att någon förstått det, väckts till liv här, i dagens Sverige. Texten i DN 31/1 gör det alldeles klart:  

Nu finns AI tillgänglig (säkrast på morgonen) för allmänheten. Den gör redan tungt jobb på några minuter, jobb som annars skulle ta timmar. 

Exempel: min latinlärare skulle lägga in en ny text i sin förnämliga app Legentibus. I denna skulle en översättning på engelska löpa parallellt. Det fanns en gammal översättning med ordlista. Ordlistan skulle moderniseras. Han tog ett litet stycke, skrev om det till den form han ville ha. Sedan sa han åt programmet att göra detsamma med hela ordlistan. Perfekt utfört och klart på några minuter. 

”Grundproblemet är inte, som de flesta tror, brist på resurser. Problemet är hur resurserna används. Vårt grävande visar ett otroligt resursslöseri, som i sin tur verkar bero på bristande ledarskap och styrning, luddiga mål och noll uppföljning, säger Leif Östling tillDagens industri och konstaterar att det var värre än han trodde.”