Nyligen skrev jag en text (Buset bestämmer) som hänvisade till det för alla välkända: att den offentliga miljön har erövrats av aggressiva, dominanta ungdomar med invandrarbakgrund.

Vad händer i byn när en missdådare och våldsverkare flyttar in? Byn begåvas med hans närvaro och konsekvenserna av hans närvaro, förstås. Men det händer inte så mycket mer. Alla känner honom och vet att de måste akta sig och sina tillhörigheter. Han må vara våldsam, men han kan inte gömma sig i anonymitet och blir därför alltid i ofarlig minoritet (om man inte råkar möta honom ensam på en skogsstig, förstås.)

Länge har de som förespråkat invandring också krävt anpassning, dvs att invandrarna skall ta sedan dit de kommer. Ofta har så skett. I många fall har anpassningen inte varit svår för de invandrare som kommer från ett EU-land eller annat angränsande land. I andra fall har det varit svårare.

Begreppet ”allas lika värde” är viktigt både för att beskriva något slags – kanske främst i vissa människors föreställningar existerande – verklighet, och som ideal för en önskad verklighet. Begreppet uttrycker kanske den viktigaste idén i den samtida, föreställda verkligheten: Jämlikheten. Inget samhälle kan fungera väl utan att vara grundat på, och samtidigt inrättat för, jämlikhet – sägs det.

Andra världskrigets två angripande parter var Japan och Tyskland. De drevs av revanschbehov, ansåg att de var illa behandlade, men de hade också styrkt sig med föreställningar om att vara andra överlägsna.

Fredsrörelsen vill ha ett kärnvapenfritt Sverige, eller till och med ett Norden utan kärnvapen. Officiell svensk politik är också att inga kärnvapen skall finnas på svensk mark. Vad menar man med det?

I moderna demokratier finns det – lite schematiskt – två sätt att leda och organisera ett parti. Det ena är att betrakta partiet som en folkrörelse, beroende av och styrd av medlemmarnas aktivitet. Det andra är att se partiet som en organisation inte bara avsedd att vinna val utan också organiserad efter detta enda syfte, utan mål för partiets interna liv: partiet blir mer likt ett företag vars ledning enbart är beroende av resultatet i val, inte av sina medlemmar.

Jag har insett att jag är en oförbätterlig surgubbe. Jag sörjer det inte. Det har gett mig stor frihet. Jag yttrar också, utan vånda, det som väcker anstöt. Varför skulle jag ängslas? Den åldrig är, har litet att förlora. Skulle också livet slumpas, är det inte mycket som försvinner. Det mesta har redan tagit slut.

Christoffer Wendick, SVT, beskriver här de bondeprotester som blivit allt vanligare i Europa. De kan ibland bli mycket våldsamma, som dessa bilder från den årliga franska jordbruksutställningen (från 1.40).

I onsdags (20/2) visade Tv ett program om Caesar. Enligt detta skulle han och de andra två – Crassus och Pompejus – i det första triumviratet med sina maktanspråk ha vält republiken över ända. Det är lika träffande som att påstå att Robespierre startade den franska revolutionen därför att han var gramse på sin lokale slottsherre.

Länge möttes Magdalena Anderssons förlöpningar med tystnad. Jag skrev upprepade gånger om henne under rubriken ”Sveriges obehagligaste politiker”, Första gången var 28/10 2022 då jag beskrev ett av hennes vanliga fula grepp för att komma åt motståndaren – och därmed förstöra debatten: ” I debatten visade hon däremot sitt verkliga jag. Efter det egna anförande utnyttjade hon sin rätt till avslutande replik, på vilken motståndaren inte kan svara, genom att hänsynslöst föra in obestyrkta, fula påhopp.”

I våras skulle jag köpa nya glasögon. Optikern upptäckte att jag såg mycket dåligt på högra ögat. Det förvånade mig inte. Jag hade länge haft liksom en genomskinlig gardin framför ögat, men jag hade inte brytt mig. Jag klarade mig med det andra ögat. 

Den förste som nämnde Sverige och svenskarna var Tacitus. I hans historia dök vi – liksom finnarna – upp för första gången. Han ansåg att vi svenskar var tappra och ordhålliga. Omdömet uppskattades förstås när han lästes av Axel Oxenstierna och av andra svenska makthavare. (Axess tv har ett program om Tacitus).

SD grundade sin framgång på att de vågade beskriva verkligheten som den var, i stället för att som de andra partierna beskriva den som de önskade att den vore, dvs beljuga den. Nu kanske de kan upprepa manövern. I Aktuellt i torsdags (15/2) talade man om EU:s klimatpaket (alldeles i början). Charlie Weimers intervjuas I Bryssel och Martin Kinnunen debatterar med miljöpartiets Daniel Helldén i Aktuelltstudion.

I SvD skrev Mattias Svensson i söndags (11/02) : ”Liberalismen är därtill en anda som bejakar mänsklig strävan, och en bred och mångfacetterad tanketradition. Karlsons maning /i boken ”Reviving classical liberalism against populism”/är kort sagt att mota populismen genom att bilda sig, respektera andra, även meningsmotståndare, värna människors lika fri- och rättigheter och de institutioner som skyddar dem, leva ett gott liv i så många dimensioner det bara går, lyssna på och lära av andra och aldrig sluta vara nyfiken på samhället och på tillvaron.”

Vad förenar Trump i USA, Le Pen i Frankrike, Orbán i Ungern, Chávez i Venezuela, Iglesias i Spanien, Bolsonaro i Brasilien, Duterte i Filippinerna, Berlusconi i Italien, Halla-aho i Finland och Åkesson i Sverige? De kallas ju alla för populister?

Förtroendet för Magdalena Andersson sjunker. Det har jag länge förutsett.

Hon hade (och har ännu en tid) stort förtroende, därför att hon i sin ombytlighet varit alldeles genomskinlig. Hon själv syntes inte. Hon var en så snabbt snurrande svängdörr att ingen hann uppfatta vad som var ut- eller insida. Åskådaren – den traditionella sossen – kunde tro att hon motsvarade deras föreställningar om hur en socialdemokratisk partiledare skall vara. Här en uppräkning av en del av hennes lögner. Och här mina artiklar om henne.

Jag tycker om Kjell Westös böcker. Liksom Per-Anders Fogelström skriver han om staden och dess människor. Westös händelser sker ett antal decennier efter dem som Fogelström beskriver i sin Stockholms-serie. Westö intresserar sig också mer för medel- och överklass.

Kriget gör många, ockå kvinnor, till offer. Som framgår av texterna från Ukraina och från Berlin 1945 löper de stor risk att bli våldtagna. I jämförelse med männen har de ändå mycket större chans att överleva. Berättelsen från Berlin visar att kvinnorna också är medvetna om detta. Utifrån denna vetskap väljer många av dem, som dagboksskriverskan från Berlin, att låta sig våldtas för att denna pragmatism skall rädda dem från grymmare våld. Denna taktik har använts gång på gång under historien.

Det är ett evinnerligt klankande på våra politiker. Det är tjatigt och ganska meningslöst: Sådana är väl alla politiker? Kanske. Finns det några exempel som motsäger denna dystra uppfattning? Kanske. Jämför själv denna åsikt, grundad i de erfarenheter våra svenska politiker gett oss, med alla nio kandidaters uppträdande i en debatt inför det finska presidentvalet.

På söndag är det val i Finland. Trots att det är det grannland som av olika anledningar – en är närheten till Ryssland – kanske får mest uppmärksamhet, talas det mycket litet om politikens sakfrågor.

”I Herrens år 1520 intog kung Kristian den andre Stockholm vid den heliga Jungfruns födelse […]. Samma år på Fyra krönta helgons dag, som var den 8 november, lät han halshugga (efter att ha blivit krönt föregående söndag) två biskopar, Vincent av Skara och Matthias av Strängnäs, riddare och frälsemän, borgmästare, rådmän och borgare – över 120 personer…

I tisdagens partiledardebatt (från 1.06.00) karakteriserade Jimmie Åkesson pricksäkert, kortfattat och uttömmande socialdemokraternas och Magdalena Anderssons politik : floskler. Varpå Magdalena Andersson gång på gång svarade med just det, samtidigt som hon kraftfullt viftade med armarna. (Hon är en god debattör). I hela debatten fanns det bara ett minnesvärt inlägg, från Nooshi Dadgostar (vid 01.28.00). Det var personligt, engagerat och övertygande.

I grekisk-romersk brottning låser motståndarna ofta varandra till stillastående skulpturer, som plötsligt sprängs sänder av våldsamma kast.

Det finns krav på att företag skall vara sakliga när de gör reklam. Reglerna är tydliga.

Det anses också otillbörligt att t.ex. en tidning har intressen, ekonomiska eller andra, med företag som de (låtsas) granska.

”Allt tyder på att 2024 kan bli ett ödesår i svensk politik. Socialdemokraterna befinner sig mitt i en avgörande omprövningsprocess, som kan komma att förändra grundvalarna för det politiska spelet,”

Jag har nyss läst Kjell Westös Skymning 41. Westö berättar om några människor i Helsingfors och dess omgivningar under det vinterkrig och fortsättningskrig som trasslar till deras liv.

I januari är det presidentval i Finland. (Här görs en sammanfattning  på svenska av den stora debatten i TV). De två främsta är Alexander Stubb och Pekka Haavisto. De har varsin extra börda att bära på: Stubb är finlandssvensk och Haavisto bög, vilket någon näsvist påpekat. (Li Andersson är också finlandssvensk). 

Man brukar – lite skämtsamt – säga att en svensk av mankön minst en gång om dagen tänker på Romarriket.  

Men påståendet stämmer på mig. Eftersom jag varje dag läser något på latin kommer jag också att tänka på Rom – även om det, till exempel, skulle vara Linné som jag läser något av. 

Gråben är ett noa-ord för varg. Genom att inte direkt benämna rovdjuret ansåg man att risken för angrepp minskade. I vår nutid kan man ju tänka sig att noa-ord är begrepp som inte längre behövs.