Frankrike har en lång, invecklad historia av mer eller mindre påtvingad samvaro med muslimska befolkningsgrupper. Under århundraden överföll nordafrikanska pirater skepp från Europa och tog kristna fångar för att göra dem till slavar, också ett inte obetydligt antal svenskar. (Muslimer fick inte förslavas). Denna verksamhet avvecklades först i samband med Frankrikes kolonisering av Nordafrika 1830–1847. I samband med Algeriets frihetskrig kom också många muslimer till Frankrike, särskilt efter den fred som gjorde de algerier som samarbetat med fransmännen icke önskvärda i hemlandet. På senare tid har allt fler muslimer kommit som en del av den moderna folkvandringen.

Jag har under tre år skrivit ett drygt tiotal gånger om Macron, för det mesta, men inte alltid, positivt. Senast skrev jag om Macrons program gentemot islam. I allmänhet har man dock haft svårt att uppskatta Macrons insatser, liksom Macron själv.

Oftast får han inte ens så mycket uppmärksamhet att hans analyser och förslag bevärdigas med någon som helst intresse. Denna tystnad beskrivs här.

– Var ligger Filadelfia här i stan?

– Det är lätt att hitta. Följ hårknutarna.

Detta var ett vanligt skämt när pingstvännerna var fler, och kanske mer framträdande, än idag.

(Conspiratio, ōnis, a blowing or breathing together.)

Inget samhälle kan styras om inte beslut fattas utifrån riktiga informationer om den situation och det faktiska problem som skall behandlas. Ibland måste visserligen beslut fattas i sådan tidsnöd att det inte finns möjlighet att fullt ut kontrollera nödvändiga fakta. Regeringens och folkhälsomyndighetens beslut vid pandemins början var ett exempel på en sådan situation. Det var inte lätt att bedöma en snabbt föränderlig situation, i vilken skeendena i stora delar var fördolda därför att den nya smittans egenskaper var okända.

Gangstern har dött. Folket jublar och sörjer. Jag syftar förstås på Trump. 

Det finns självhärskare av lite olika sorter. Det finns de som i viss mån stöder sig på institutioner och åtminstone försöker låtsas som att de står i spetsen för ett lagsstyrt land. Och så finns det de som inte ens låtsas. De förra är autoritära figurer, i praktiken diktatorer. De andra är gangstrar. De förlitar sig enbart på rå styrka, i grunden på hot om våld – och där så behövs våld.  

Varför återlämnade Aina makens blyertspennor efter hans död? Varför är korruptionen i vissa länder evig, till synes omöjlig att utrota?

Det beror på att Aina Erlander (bilden) bodde i ett land, vid en tid då man visste vad som behövde göras – och litade på att det blev gjort. För henne var det inget offer att åka in till kanslihuset en extra gång. Allt hade ett värde i en fungerande organisation. Antagligen var det en glädje i det hon gjorde, en liten hyllning till makens och hans medarbetares gärning.

Här beskriver jag hur förståelsens och eftergivenhetens politik alltid leder till fascismens seger. Pacifisten ger sig inte förrän han har fått sin  diktator. Den insikten hade utvecklingen före och under andra världskriget givit Georg Orwell. 

Fortfarande gäller samma villkor. Den som inte står upp för sina värden, därför att han tror att små, taktiska eftergifter skall lugna och tillfredsställa motståndaren kommer att förlora sin värdighet och ändå tvingas ända till det fullständiga nederlaget.  

Macron och Frankrikes ambassadör om förhållandet till islam efter attentatet mot Samuel Paty (i början på programmet).

Beslut offentliggjorda av Macron efter attentatet mot läraren Samuel Paty. De sammanfattas här nedan i nio punkter.

1. Det som är emot vår sekularitet kommer att vara förbjudet.

Häromkvällen såg jag en flera år gammal dokumentär om tyskerunger. Sedan har den försvunnit. Jag hittade bara en liten stump på Youtube.

Programmet berättade hur ca 10 000 barn med en tysk far ofta utsattes för livslångt lidande. Den norska regeringen försökte bli av med dem genom att deportera dem först till Tyskland – där de förstås skulle ha farit mycket illa i den första efterkrigstidens nöd och kaos. Det lyckades det norska Röda Korset förhindra. Därefter ville regeringen dumpa dem i Australien, som hade en delegation i Norge för att försöka rekrytera nya medborgare. Den sade också nej. Man ville ha arbetskraft, inte fler munnar att mätta. Efter ytterligare försök gav man upp. Man tvangs behålla mödrar och barn.

I denna krönika kommenterar Patrik Engellau mitt förslag att förse min text om den oförbätterlige pacifisten med en Mohammedkarikatyr. Jag föreslog också att det klart skulle framgå att det var min idé och min begäran som lett till publicerandet av bilden.

Naturligtvis skulle en sådan publicering innebära en viss risk för oss båda. Jag är villig att ta den men jag har en viss förståelse att inte andra vill.

Men det är nu inte detta enskilda fall, detta avgörande jag vill resonera lite kring. Det är i stället med vilken självklarhet i stort sett alla kommentarer till Patriks text instämmer i beslutet att inte återge en lattjo teckning, som utger sig för att återge Muhammeds porträtt.

”Pacifism is objectively pro-Fascist. This is elementary common sense. If you hamper the war effort of one side you automatically help that of the other”. (George Orwell: Pacifism and the war Partisan Review. — GB, London. — August-September 1942.)

Idag blir motsvarande paroll: “Pacifism/eftergivenhet är objektivt pro-islamism…”.

Dagens pacifism böjer sig för islam och islamismen. Liksom nazisterna tvingar denna så kallade religion sin vilja på andra människor, och hela länder, genom våld och hot om våld.

Pappa, född 1905, tidigt faderlös och tvungen att arbeta vid sidan av skolan, kunde ändå ha en utvecklande fritid.  Han ägnade sig bland annat åt att bygga kanot och vara ute på äventyr med den. Kanoten var gjord av duk spänd på träspant. Han och några kamrater tog sig en bit ut i Östersjön. På en ö utanför Umeå hade de tillgång till en stuga, en enkel, oisolerad plankbyggnad. För dem dög den gott. Jag har sett foton därifrån. Det syns tydligt att de var ordentligt berusade. 

Tjugutalet var en gyllene tid för spritsmugglingen. Det var lätt för dem att komma i kontakt med smugglare, inte bara för att köpa till sig själva utan också för att hjälpa till med smugglingen och tjäna en slant. 

Jarmo Lainio, professorn i finska, redogjorde för hur han regelmässigt fick stryk under sextiotalet i Sverige, därför att han var finne. Han räddades av miljonprogrammet som mottog så stora mängder av den tidens invandrare från Finland, att hela bostadsområden blev finsktalande. Och till ett sådant område flyttade hans familj. 

Kjell Westö har berättat i novellen Melba, Mallinen och jag (Lugna favoriter Albert Bonnier 2004 – kan laddas ned från bibliotek) en lång, plågsam historia om hur han som svensk i åratal mobbades av tre finska pojkar. Melba var den drivande plågoanden. Och det var kanske ändå inte det värsta. Han tvingades också vara åskådare till en långdragen, tortyrliknande misshandel av en mycket svag och försagd pojke – utan att våga ingripa. 

I åratal, för att inte säga i årtionden, har det varit väl känt att:

1. invandringen leder till stora och ökande kostnader,

2. förslumningen och gettoiseringen av stora och många områden också är en följd av invandringen,

3. en vidare följd är den ökande och allt grövre brottsligheten samt att

4. skolans problem är i mycket en följd av den obefintliga ordningen i många gettoskolor.

Under långa tider har det funnits envälden av olika slag. När man beskriver dem framhålls, förstås, monarken eller diktatorn som den faktiskt bestämmande, som den som fattar besluten. Så är det inte.

Besluten förbereds av en stor administration och den enväldiges signatur blir mer ett bekräftande eller till och med en formsak.

Sett i detta perspektiv har vi som bor i detta land, Sverige, också envälde. Det avslöjades med stor tydlighet under pandemins svåraste skede. Utan att någon bekymrade sig, utan någon debatt beslöts att ta livet av tusentals människor.

Jag har länge försökt förstå kristendomens sexualfientlighet utan att ha hittat någon bra förklaring.

Det är lätt att föreställa sig det våld en romersk husfader kunde utöva i sitt hushåll. Han var i stort sett allsmäktig. Han avgjorde om ett nyfött barn skulle få leva eller dumpas på avskrädeshögen och om en slav skulle få leva och fortplanta sig eller inte.

Ingen i hushållet kunde motsätta sig hans köttsliga krav. Kristendomens tuktande av denna praktik måste för många, främst slavarna, ha varit en befrielse. Men varför har den katolska kyrkan så länge hållit fast vid denna sexualmoral, när samhället i övrigt förändrats så mycket?

Med hjälp av ett sådant papper kan man enkelt och effektivt avgöra om en vätska är sur eller basisk. Därför brukar lackmustest användas i överförd bemärkelse för en handling eller ett prov som klart avgör något omstritt, till exempel om någon handling skall gynna det ena eller det andra lägret, eller rubricera något som konservativt eller radikalt.

Svensk politik har nu fått tillgång till ett mycket effektivt lackmustest. Det avgör om någon skall kunna kallas för demokrat eller inte. Testet kallas Paludan.

Den som är väl förankrad i nuet och inte rädd för att se verkligheten blir inte så lätt besviken; han låter sig inte förledas av fåfänga förhoppningar.

Den som har blicken skymd av förhoppningar och därför inte vill se verkligheten är dömd till besvikelser och förbittring.

Jag förställde mig bara, därför att

1. Chefen var rädd för den lokala partipampen och tvang mig.

2. Jag var i företagets ledning och jag låtsades vara nazist och gick med för att skydda företaget.

3. Jag hade varit oförsiktigt politiskt och tvangs ligga lågt. Jag gjorde som alla andra.

Ofta har DGS skribenter påtalat hur samhällets våldsmonopol monteras ned, nu senast Gunnar Sandelin. (”När de klassiska manliga dygderna diskvalificeras, genom att samhällets våldsmonopol monteras ned, kön anses vara en social konstruktion och hierarkier förkastligt patriarkala, är det fritt fram för emotionerna att inta scenen”. Citerat ur artikeln ”Emotionell Inkontinens” 3/7).

Några av den svenska lyrikens mest välkända rader är de följande:

Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
— men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna där barn jag lekt.

(Raderna ingår i Ensamhetens tankar, som återfinns i Heidenstams Vallfart och vandringsår, 1888).

Alla känner vi till hur en mening kan förvandlas och förvanskas i takt med att den viskas från en människa till nästa, alla ordnade i en lång rad eller en ring. Det kan vara en roande lek.

Dagens samhällsdebatt fungerar på samma sätt. Skillnaden är bara att man öppet skriker till varandra. Det är inte en lek och det är inte roligt. Viskleksdeltagarma försöker så noggrant som möjligt upprepa den mening de tycker sig höra viskas i örat.

I dagarna avgörs EU:s framtid och därmed också Sveriges. EU:s institutioner har nu blivit så omfattande och mäktiga att de i eget intresse kommer att acceptera alla krav från medlemsländerna för att få igenom både sin långtidsbudget och räddningsinsatsen gentemot särskilt behövande medlemsländer efter Coronan. Dessa länder är inte främst de som drabbats mest av Coronan men väl de som efter långvarig misskötsel behöver hjälpinsatserna, det vill säga pengarna, mest.

Vad är en ceremoni? Vad är den till för?

Den skapar ett slags förundran: Detta är också livet – det består inte bara av likadana, gråa vardagar. Vissa ceremonier, som bröllop och begravning, är till för att uppenbara att en avgörande förändring har skett. Andra är till för att tvärtom understryka att ett sammanhang inte brutits, att det fortlever. Nationaldagsfirande hör till dem.

Teveserien Tjernobyl har varit en av de mest uppmärksammade under senare tid.

Det är den värd. Den berättar om den olycka som först upptäcktes, det vill säga först beskrevs för allmänheten, i Sverige. De sovjetiska myndigheterna försökte länge förtiga olyckan och därefter, när detta inte var möjligt, förminska den och dölja dess konsekvenser. Enligt Tjernobyl lyckades ett par atomfysiker och en tillräckligt självständig partiföreträdare få partiapparaten att till slut erkänna katastrofen och angripa dess, i stor utsträckning dödliga, konsekvenser.

Coronaeländet har också varit en hjälpare och befriare.

Äntligen har SAS fått möjlighet att sänka sina kostnader till en nivå som möjliggör uthållig överlevnad. Pandemin har varit en nödvändig förutsättning. Utan dess övertydliga pedagogik om nedskärningarnas nödvändighet hade kostnaderna, år efter år, bara kunnat minskats lite i taget, under stora våndor orsakade av krockar med facket och den allmänna opinionen. SAS har många intressenter: utöver de anställda, ledningen, aktieägarna och två stater styrda av vittförgrenade intressen. Coronan har förenklat denna svårlösta ekvation.

Under alla tider har människor sökt skydda sig med hjälp av olika slags värn och skärmar. Ett tidigt sådant var skölden, som kunde stå emot både svärdshugg och pilar. När bågarna blev effektivare måste skyddet förstärkas och rustningar utvecklades, men även dessa kunde genomborras av pilen från en engelsk långbåge. Så har kapplöpningen fortsatt mellan projektil och skydd, och fortsätter också idag med utvecklingen av pansar och pansarbrytande projektiler.

Rubriken sammanfattar en enkel logik: hotas jag av en farlig fiende är jag glad och tacksam för varje stöd, oavsett varifrån det kommer. Det är inte läge att ta andra hänsyn om hotet är dödligt.

Västmakterna blundade för Sovjets skändligheter, därför att de behövde den blodiga diktaturens hjälp.

Finland lierade sig med Nazi-Tyskland, därför att vapenbrödraskapet gav möjlighet att återta i vinterkriget förlorade områden – och lite mer. Utan Tysklands hjälp i fortsättningskrigets slutskede skulle inte Finlands motstånd kunnat vara så segt och – sett till Stalins avsikter – så framgångsrikt.