Man kan resonera länge om vem som varit de senaste århundradens förnämsta militära strateg. Var det möjligen den tyske Gröfaz själv, Adolf Hitler, der grösster Feldherr aller Zeiten, eller var det kanske universalgeniet Josef Stalin, känd för sina epokgörande innovationer inom allt från trädgårdsodling och boskapsförädling till krigskonst?
Det finns kräk. Och så finns det kräk. Bland de värsta kräk man kan föreställa sig är folk som lurar äldre människor på pengar. På det myllrande, mångkulturella Hötorget kryllar det av dem. Polisen har nyligen stoppat två av dem, ett par riktigt vidriga kretiner som tjänat grova pengar på att vägra ta emot kontanter och ”hjälpt” äldre slå in en rejält saltad köpesumma på deras betalkort.
Som tidigare kommun-, landstings- och riksdagspolitiker förvånades jag många gånger över den långsamma politiska beslutsprocessen. Långbänkar som Förbifart Stockholm, Östlänken, Bromma flygplats eller utbyggnaden av snabbtåg har ju debatterats i årtionden och så grundligt att alla möjliga följder av dessa projekten borde vara kända.
/
Twitterpolisen Nadim Ghazale, som uttryckt en önskan om islamiska hädelselagar,
har nu startat en aktivistgrupp i syfte att få fler invandrare som polischefer. Nu kräver
allt fler hans omedelbara avsked från poliskåren, då han vid flera tillfällen
uttryckt en partiskhet som inte är förenlig med anställningen.
Per Brinkemo, bilden, är en av Sveriges mest klarsynta tänkare, i varje fall när det gäller samhällsfrågor. Han är bland annat den som lärt oss det mesta av det lilla vi begriper om ett av nationens mest svårhanterliga och troligen växande problem, nämligen den klankultur som många invandrare haft med sig. Nyligen skrev han en krönika i Bulletin med ett angeläget budskap om den intellektuella tomheten inom den svenska samhällsforskningen. Texten kändes som ett uppgivet skri ur ångestens djupaste grotta från en som hela tiden tvingas utstå det enahanda, politiskt korrekta tramset från statsfinansierade svenska akademiska samhällsforskare. (Förlåt, nu talade jag om mig själv men det skulle förvåna mig om Brinkemo inte känner ungefär likadant.)
I ett avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 14/8) pratar Eddie (Mohamed Omar) med Dolf, en av de Det Goda Samhällets kommentatorer.
I detta avsnitt pratar Eddie och Dolf om science fiction-klassikern År 2001 – ett rymdäventyr från 1968. Filmen, som regisserades av Stanley Kubrick, kom ett år före månlandningen som firade femtioårsjubileum i år. Manuset skrevs tillsammans med författaren Arthur C. Clarke som parallellt med detta arbete skrev en roman med samma namn. Filmen och romanen är väldigt olika. Clarke förklarar handlingen i detalj medan Kubrick använder väldigt lite dialog – musiken och bilderna får tala i stället.
Orden kom som en kommentar i mitt Facebookflöde när jag hade beklagat mig över att min hyresvärd hyrt in en inkompetent trädgårdsfirma som utplånade den vackra och frodiga hägg som stått vuxit sig stor under åratal. ”Igenkännandets glädje är ständigt utsatt för attacker” skrev en vän och jag insåg att det är exakt så det är. Det finns en medveten strategi för att inte bara förminska utan nära nog förinta allt det vi känner igen och gläds åt, allt för att vi ska bli så lättledda som möjligt. Det kan handla om allt från en anspråkslös hägg till en konsthall förvandlad till en bunker.
I egenskap av återkommande krönikör i en välrenommerad publikation har jag naturligtvis betydande makt. Men jag har lärt mig av Bamse – eller om det möjligen var av Astrid Lindgren – att den som är stark också måste vara snäll. Därför drar jag mig för att läxa upp och förhåna andra skribenter för deras enfaldiga inlägg ty jag misstänker att deras blamager visserligen till dels beror på moraliska defekter men framför allt på klen begåvning.
Mediesverige, inte minst stats-TV och statsradio, har uppenbarligen bestämt sig för att alltid i inslag omnämna Paludan som högerextrem. Inslag utan användande av epitetet högerextrem har mig veterligen aldrig skett.
I ett avsnitt från lokal-tv i Västerås 12 maj omnämns Paludan fyra gånger vara två gånger som högerextrem.
KATEGORI: Hanif Bali visar vägen. Studio Ett:s modiga reporter Katarina Gunnarsson har än en gång gett sig ut på en våghalsig reportageresa. Denna gång har hon tagit sig ända ut till Ursvik på Järvafältet. Långt bort från Radiohusets trygga och välkända korridorer på Gärdet.
På denna video syns Rasmus Paludan bränna koranen, en påstått helig bok bestående av spridda, förvirrade tankar om livet och tillvaron i stort. Denna bok anses som helig av lika förvirrade, över världen spridda människor, ofta med ursprung i illa fungerande, korrupta och våldsplågade länder, som blivit sådana därför att dessa människor gjort länderna just så vedervärdiga att de inte vill vistas i sina egna skapelser.
En politikers kanske viktigaste uppgift är att hitta någon att skylla sina motgångar och misstag på. Ett svårt problem som under de senaste månaderna tornat upp sig är de stigande energipriserna. Ska elräkningarna fortsätta uppåt på det här viset och vem är det egentligen är skyldig till inflationen? I demokratiska länder måste ledande politiker ge de alltmer oroliga medborgarna och väljarna något slags förklaring som inför kommande val avlyfter skulden från ledarnas nedtyngda axlar.
Jag har svårt att förstå syftet med att SVT och SR kvoterar in icke svenskspråkiga som nyhetsuppläsare.
Har vår statsmedia blivit ett enda stort integrationsprojekt? Vem vinner på att vi får höra nyheter på stapplande och icke korrekt svenska?
När jag skriver det här är det ännu inte avgjort vem som vunnit Eurovisionsschlagerfestivalen. Men jag tror man kan vara rätt säker på att Ukraina tar hem segern i år. Vilket annat land skulle kunna vinna? Eurovision är bland det mest känslostyrda vi har i Europa och den som tror att det handlar om musik kunde inte ha mer fel. Denna musiktävling handlar om politiska statements och med kriget som pågår i Ukraina är årets ställningstagande solklart. Ukraina vann.
Nato bildades för snart sjuttiofem år sedan och Sverige har sedan dess med näsan i vädret, fram till i förra veckan, avhållit sig från närmare förbindelser med organisationen. Det måste ha skrivits tusentals, kanske tiotusentals, artiklar och debattskrifter där skälen för det svenska avståndstagandet motiverats tydligt nog för att den svenska alliansfriheten skulle kännas säkrad för all framtid. Så plötsligt, utan några resonemang eller demokratiska rådslag värda namnet, vänder Sverige på klacken och övertygar sig själv om att om det är någonstans vi verkligen hör hemma så är det i Nato. Hur gick det till?
Förr hölls i mitten av maj i Uppsala en vårfest i Botaniska trädgården. Den var en inledning till kvällens vårbaler på de olika nationerna. Av tradition präglades den av högstämda tal tillägnade våren, kvinnan, ungdomen och så vidare.
Efter att det avslöjats att PostNords VD fått en kraftig lönehöjning växer nu vreden bland medborgarna. På Twitter skriver en användare:
En av de forskare jag hörde talas om som ung biologistudent på 70-talet var Richard Dawkins. I debutboken ”Den själviska genen” uppdaterar han Darwins evolutionslära och visar hur konkurrensen mellan gener (snarare än konkurrensen mellan individer) driver utvecklingen mot nya arter. Eftersom han skriver begripligt och underhållande om komplexa saker, blev han snabbt en celebritet inom populärvetenskapen.
Zenon var en grekisk filosof och matematiker som levde på 400-talet före Kristus. Han var känd för att hitta på uppenbart felaktiga resonemang vars defekter var svåra att fastställa med matematik och allmän logik. Även sunda förnuftet gick bet på dem. Dessa gåtor kallade han paradoxer. Nu har människor i två och ett halvt tusen år skrattat åt paradoxerna och låtit barn under sin intellektuella fostran öva sig på att genomskåda dem.
Om UG:s program om prostitution inom islam och om Aktuellts (11/5) rapportering om saken.
För mig, som är långt ifrån någon expert på islam, är det ingen nyhet att prostitution förekommer inom denna så kallade religion. Samt att det är imamer och andra högt uppsatta män vid moskéerna som agerar som regelrätta hallickar i denna sexhandel.
Jag har för första gången på flera år besökt USA och träffat släktingar och vänner. Det mesta var sig likt. Amerikanerna är fortfarande smällfeta vilket beror på att de äter jämt och mycket. Jag har aldrig lyckats sätta i mig en hel restaurangportion. I stället tvingas jag hitta på bortförklaringar när den vänliga serveringspersonalen omtänksamt frågar om jag inte gillade maten. Vill jag kanske ha något annat eller ta med mig resterna i en ask av garanterat återbrukad plast?
Enligt bland andra Lorentz Tovatt, MP, ”kokar asfalten i Indien”. Därför måste vi snabbt som attan förpassa Sverige tillbaka till stenåldern, eftersom detta självfallet beror på Sveriges 0,2 procent av världens samlade koldioxidutsläpp.
”Prometheus” är namnet på det skepp som transporterar en besättning på 11 individer, till övervägande del vetenskapsmän och nästan alla mänskliga, till en plats som de har en förhoppning om skall svara frågan om mänsklighetens uppkomst, en planetoid som har fått beteckningen LV 223. Filmen från 2012, vars titel bär samma namn som sagda skepp, utspelar sig i samma universum som filmen Alien från 1979, vilket berättar historien om skeppet Nostromos besättning som flera decennier senare möter ett fruktansvärt öde när den stöter på en främmande organism på planetoiden LV 426.
Jag är en stor fantast av serier som baseras på serietidningar. Det är något med hur seriernas värld skildrar begreppen gott och ont som tilltalar mig. I samhället har begreppen luckrats upp till oigenkännlighet, med gärningsmän som utmålas som offer och som ska daddas och pysslas om, men i serievärlden straffar det sig fortfarande att vara en ondskefull skit.
Men hur mycket jag än gillar den här typen av serier hade jag knappast förväntat mig att bli överraskad av någon av dem. De brukar följa ett visst mönster, ett trevligt sådant men stundom en smula förutsägbart. När jag slog mig ner för att se första avsnittet av HBO Max-serien Peacemaker hade jag därför inga andra förväntningar än att bli underhållen. Men hej vad jag bedrog mig.
Ingen som känner mig aldrig så lite skulle nog ge mig en tätplats bland världens optimister. Det beror nog på att jag för det mesta betraktar saker så kortsiktigt. Jag drar ut trenderna för nästa vecka, månad, år och till och med årtionde och finner nästan jämt anledning att beskärma mig över hur oroväckande allt, särskilt det som styrs av svenska politiker, ser ut. Kriget har förstås inte gjort mig mer sorglös.
Tidningen Näringslivet berättar om Fabian Jouzdani från Iran som besitter exakt den mångsidiga filmkompetens som produktionsbolaget Gabardin sökte.
När de ville anställa honom visade det sig att Fabian omfattades av ett av Arbetsförmedlingens otaliga stimulansprogram för nyanlända.
I Storbritannien får nu polisen nya verktyg för att hindra klimatanarkister från att blockera vägar och orsaka elände för trafikanter. Under våren har Extinction Rebellion orsakat förödelse då de bland annat saboterat bensinpumpar och hindrat människor från att ta sig till och från sina arbeten.
Teveserien Al Hayba (2017) handlar om en kriminell klan som härskar i en by på gränsen mellan Libanon och Syrien. Den unge klanhövdingen Jabal är både fruktad och vördad. Han är skoningslös mot sina fiender, men barmhärtig mot de svaga och fattiga som söker hans hjälp.
För ett par år sedan hittade min man och jag ett oljetryck av Grindslanten på Myrorna. Det var förstås inte första gången vi stött på den under våra regelbundna besök i second hand-butiker, för Grindslanten är ju ett av de mest reproducerade verken i landet, men det var första gången vi hittade en som var i riktigt bra skick, utan skavanker och med färgerna i behåll. 30 kronor kostade den. En dosa snus, ungefär, om man handlar lågprissnus.
En av mina många fördomar gäller judar. Jag är prosemit. En annan gäller USA. Jag är proamerikan. Det är lättare att vara prosemit än proamerikan ty USA har gjort så många förfärliga dumheter under det här århundradet, exempelvis Irak- och Libyenkrigen, vilka troligen berott på att USA inte kunnat låta bli att uppföra sig som en retad tiger efter den elfte september. Men på åtminstone en punkt är USA överlägset i varje fall Sverige och det är i fråga om vitaliteten i den allmänna debatten, inte minst den politiska.
DET GODA SAMHÄLLET 