Mitt lunchsällskap sa att det inte är klokt att folk kan försvara Putin som ju är en brutal diktator och tycker att han ska ha rätt att göra vad han vill – även med militärt våld – inom det forna Sovjetunionens territorium, ta över hela Ukraina till exempel.

Visst, svarade jag, men han känner sig trängd och det går att förstå. Han betraktar Sovjetunionens kollaps som en geopolitisk katastrof. Sedan dess har han gång på gång fått försäkringar från USA och Nato att väst inte ska expandera in över det maktvakuum som därmed uppstod.

Ledarskribenten Erik Helmerson i Dagens Nyheter skrev på trettondagen en väl hopkommen men enligt min mening överdrivet och kanske farligt sangvinisk (betyder sorglös och obekymrad) text om stöket på bibliotek. Han säger, ungefär, att två motsatta men allvarligt menade uppfattningar har bott i den svenska debattens själ sedan 43 år tillbaka.

Med stämningar menar jag i det här fallet i samhället grasserande mentala tillstånd som påverkar stora eller små delar av befolkningen. Min banala tes är att dessa stämningar, som avgör hur folk beter sig och därför hur samhället utvecklas, inte alls behöver vara rationella i bemärkelsen förmögna att identifiera fungerande lösningar. Människor tenderar att då och då fångas av en stormvind som inte alls hjälper dem utan i stället kanske förvärrar deras belägenhet. Det är rimligtvis ett grundproblem för demokratin.

Vi håller oss med många klichéartade, slappa och svårförståeliga begrepp, till exempel just ”Sveriges integrationsförmåga”. Vi ojar oss över att den kompetensen är för dålig och ger oss därmed själva ett pisk eftersom undertexten är att det på något sätt är Sveriges, alltså även mitt, fel att många, troligen de flesta, invandrare väljer att inte byta kultur eller åtminstone greja ett jobb som låter dem försörja sig och betala skatt.

Med jämna mellanrum, år efter år, får medborgarna veta att deras skattefinansierade statliga och kommunala serviceproducerande organisationer som lever på politikernas budgetanslag, till exempel landstingsregionernas sjukhus, blir allt mindre effektiva eftersom apparaterna själva sväller upp av tilltagande byråkrati när de får mer pengar. Den 16 januari har Svenska Dagbladet upptäckt ett nytt exempel på denna järnlag: ”Trots personalbrist – byråkratin ökar i vården. Två av tre nyanställningar i Region Stockholm är administratörer, handläggare eller chefer”.

När det är krig mellan två länder brukar det sluta med att den ena sidan vinner. Förlorarens nederlag brukar, såvitt jag vet, inte komma plötsligt utan över en viss tid så att vederbörande kan anpassa sig till situationen, bita i det sura äpplet och förbereda sig på att hissa vit flagg och i övrigt börja tänka på stilleståndsförhandlingar. Bara mycket enfaldiga och sturska förlorare vägrar att läsa handskriften på väggen för att i stället envist fortsätta kampen till det totala nederlaget. De behöver förresten inte vara enfaldiga och sturska. Det räcker med att de är fanatiska och ideologiskt förblindade eller besatta av någon tro enligt vilken ett totalt fiasko är mer ärofullt än en mer fredlig kapitulation inför vinnaren. (Enligt Esaias Tegnér var Karl XII sådan:

Han kunde icke vika,
blott falla kunde han.)

Häromdagen skrev jag i Lenins efterföljd att kapitalister som kollektiv är alldeles för giriga för att försvara det system – kapitalismen – varpå de bygger sina framgångar. Lenin underströk detta genom sin hånfulla förmodan att de sista kapitalisterna skulle slåss om att få sälja de rep i vilka man skulle hänga dem. En viktig fråga som jag inte tänker försöka besvara just nu är vem som ska sköta kapitalismens systemförsvar om inte kapitalisterna själva gör det. En preliminär gissning är att den uppgiften faller på envar, det vill säga på dig och mig, som är skarpsynta nog att inse vilket slags social ordning som är bäst på att lägga livet till rätta för de flesta som vill anstränga sig lite.

Jag tror knappt det är någon av alla de motsägelsefulla uppfattningar i aktuella frågor som idag grasserar i våra samhällen för vilka man inte kan hitta åtminstone någon påstått vetenskaplig bevisning. Folk tycker olika och det har de väl alltid gjort men det som skiljer vår tid från tidigare epoker är att nu ska allt tyckande bevisas vetenskapligt och därmed har en ny nisch uppstått för vetenskapen, nämligen att bevisa saker. Och då, verkar det, utför vetenskapen noggrant sin uppgift. Det är inte bara Greta Thunberg som säger att vi måste lita på vetenskapen och lägger fram tjocka avhandlingar som bevis. Hennes motståndare gör samma sak med lika starka belägg. Överallt förklarar vetenskapen motsatser för sanningar. Man behöver inte leta länge på nätet för att hitta solid vetenskaplig bekräftelse både på att munskydd är nödvändiga för att begränsa smittspridningen och att de är värdelösa i kampen mot coronat.

Lenin sa att de sista kapitalisterna kommer att slåss om att få tillverka de rep med vilka de ska hängas ty sådan är deras hejdlösa girighet. Det ligger mycket i det för den enskilde företagarens personliga mål är att tjäna pengar, inte att värna om det system, kapitalismen, som möjliggör för en företagare att i bästa fall bli rejält förmögen (plus allt det andra om ökad allmän levnadsstandard och jobb som skapas). De flesta företagare ägnar knappt en tanke åt hoten mot den framgångsrika och mycket sofistikerade sociala ordning som förenar marknadsekonomi, mänskliga friheter (jag menar sådant som yttrandefrihet, äganderätt och näringsfrihet, inte bostadsbidrag), rättsstat plus, nästan viktigast av allt, goda och allmänt hållna utvecklingsfrämjande värderingar såsom hederlighet, flit, ansvarskänsla och så vidare.