Det verkar som om jag kommit lite på kant med en del av läsekretsen i frågan om de globalistiska krafterna och deras farlighet. Häromdagen skrev jag nämligen att jag tror att det svenska politikerväldet är farligare för vårt lands framtid än vad World Economic Forum, Brysselbyråkratierna och övriga internationella institutioner samt dessas välfinansierade systerorganisationer och medlemsföretag, kort sagt den samlade globalistiska internationalen, inom överskådlig framtid kan komma att bli.
Under denna rubrik, inspirerad av Sokrates, som uppmanade människorna till just detta, tänker jag nu framföra några tankar om svenskheten. Bakgrunden är att jag tycker att vi svenskar är fega. Att vi håller oss så snällt inom åsiktskorridoren beror ju inte på att någon ond makt tvingar oss till det utan på att vi väljer att vara koncilianta. (Jag är inte ett dugg bättre själv, men jag kan numera inte få sparken eftersom jag inte har något jobb och därför är det nu lättare för mig att ta bladet från munnen.) Att välja att inte säga saker som kan reta någon potentat eller annan medmänniska är själva definitionen av feghet.
Är det möjligt att samtidigt diskutera sportslig och politisk rättvisa? Frågan kan tänkas perifer, ja kanske långsökt.
Men det finns en matematisk – om än tillfällig – likhet mellan två avgörande skeden inom fotboll respektive politik. I båda fallen rör det sig om åtta tävlande, kvartsfinaler i fotboll respektive debatter mellan åtta partiledare i TV.
”Har Sverige verkligen råd med Tidögängets utvisningspolitik?” frågar sig Amanda Sokolnicki i malliga morgontidningen. Ledaren är illustrerad med en finstämd bild av en ömsint hemtjänstpersonal som håller sin arm om en äldre kvinna – ett vardagsögonblick av omtanke, en trygghet som är under hot om Tidöpartierna fortsätter att utvisa människor som inte har rätt att vistas i Sverige.
Bokförlaget Karneval har haft vänligheten att skicka mig ett ex, stämplat recensionsex, av etnologen och debattören Karl-Olov Arnstbergs, KOA kallad, bok Den dysfunktionella demokratin. Enligt min bedömning är KOA tillsammans med kollegan och journalisten Gunnar Sandelin den enskilda svensk som fått utstå mest offentligt hat och vuxenmobbning för sitt envisa upplysningsarbete i migrationsfrågan.
Rubriken skulle kunna gälla en hel rad sammanhang där kvinnor spelar en framträdande roll. SVT:s Aktuelltstudio, till exempel, där coolingarna Nike Nylander och Cecilia Gralde leker skjutjärnsjournalister så det står härliga till. Men just nu tänker jag i första hand på Robinson som för närvarande visas på tv4.
Ju mer jag tänker på den politiska rörelse som jag, liksom så många andra unga studenter från borgerliga hem, drogs till runt 1968, desto mer slår det mig att det i huvudsak handlade om ett uppror inte mot kapitalismen, utan mot det civila samhället och den rådande medelklasskulturen.
En icke obetydlig del av ens livsansträngningar går ut på att försöka tänka ut respektabla svar på frågor som man så småningom insett saknar något allmängiltigt svar. Se bara på filosofin: en öken av individuella spekulationer där något slutgiltigt, korrekt svar aldrig kommer att fastställas även om det kan vara upplyftande för fundersamma personer att i ämnet få en bruttolista över de mest tilltalande resonemangen varmed folk kan tolka sig genom tillvaron. Vad skulle människorna ta sig till utan Sokrates, Jesus, Hobbes, Marx, Mill och Popper även om ingen av dem har fått någon avgörande guldmedalj?
I Ekot beklagar utrikesminister Maria Malmer Stenergard utvecklingen i Iran-kriget:
Det islamiska revolutionsgardet har tagit ett ännu fastare grepp om statsapparaturen. Vi ser att de bedriver en ännu hårdare linje och att det blir ett ännu mer slutet Iran. Jag kan inte se att de har förts närmare en demokratisk utveckling, och det kan jag bara beklaga.
Det är sedan länge känt att kvinnor politiskt lutar till vänster, medan män till höger. Det har mindre att göra med preferenser i sakpolitik än med självbild och identitet. Vänstern har varit exceptionellt duktig på att ge sken av att de står för det goda. Och kvinnor lider ofta av duktig flicka-syndrom där det ingår att man ska vara snäll. Därav är kvinnor mer aktiva i kyrkor och i välgörenhetsorganisationer. Fast även med en rudimentär kunskap om politisk historia vet man att ingen ideologi hittills har överträffat socialismen i fråga om massmord och tyranni. Ändå lyckas de framstå som representanter för det snälla och humana. Det är en fråga om semantiska dimridåer och ren desinformation.
Så var det dags att fira 1 maj igen. Jag passar därför på att återpublicera en text jag skrev för två år sen:
Nu är det dags igen. 1 maj är kommen och med den de röda fanorna som vajar på gator och torg när socialdemokrater och kommunister marscherar i takt på samma sätt som kommunisterna i det forna Sovjet och i diktaturen Kina. ”Upp till kamp” gastar de uppfordrande – men mot vad?
Valborg och första maj är den politiska dårskapens årliga högtidshelg. Ännu inte dyngraka studenter vrålar ut sina orealistiska förväntningar om sin långsiktiga framtid. Arbetarrörelsen tar fram sina röda paradfanor med sidensnoddar och marscherar till tonerna av bleckblåsmusik medan de i sång deklarerar sin övertygelse om att uppbrottet till ett nytt och rättvist samhälle strax ska stå, kanske rentav i morgon.
När påven och USA:s president munhuggs, uppstår frågan om på vilken moralisk grund religiösa ledare uttalar sig i sekulära frågor. När religiösa ledare eller uttolkare av Guds ord uttalar sig, tar ifrågasättandet slut.
I Sverige har vi Jonas Gardell som har hittat sin egen Jesus som är långt mer förstående än vad texterna i Nya Testamentet ger utrymme för. Jonas är mycket kunnig och framför allt hederlig när han uttalar – tro inte på allt jag säger.
Äntligen är det Valborg igen! Jag älskar den här dagen, den är så fylld av traditioner och kulturarv och av kopplingar till våra förfäder. Idag fyller dessutom vår kung, Carl XVI Gustaf, 80 år. Och även om jag inte alltid varit tidernas mest entusiastiska rojalist så blir jag mer och mer vänligt inställd till kungahuset ju äldre jag blir.
Att Herrens vägar är outgrundliga betyder troligen, för kristna, att de nyttiga insikter Han sänder är så mumlande otydliga att man inte begriper dem. Det är som att försöka läsa vägskyltar på japanska. De pekar nog rätt, fast man vet inte vart.
Jag skriver detta i skuggan av något vi inte kan blunda för: upprepade attentatsförsök mot Donald Trump. I lördags kväll ett till.
Oavsett var man står politiskt borde det i sig tvinga fram ett ögonblick av klarsyn. Ord existerar inte i ett vakuum. De samlas på hög. Och ibland är det någon som agerar.
Även om jag tog studenten från reallinjens matematiska gren är jag bättre på att pladdra, vilken annars är en specialitet för humanister, än på att räkna. Det har genom livet legat mig i fatet ty så fort det börjar pratas om kemiska föreningar eller meter per sekundkvadrat har jag legat i lä.
Joel Patrick heter en amerikansk influenser som jag följt i många år. Han var en av dom unga svarta aktivister som gick mot strömmen och stödde Trump under hans första mandatperiod. Sen dess har han med humor, ironi och musikalisk talang bekämpat den del av woke-kulturen som ständigt lyfter rasist-kortet som politiskt vapen.
Idag läser jag om en man från Syrien som haft fast anställning i hemtjänsten i Örebro och där ägnat sig åt att förnedra och filma brukare, flera av dem dementa och särskilt utsatta, i deras egna hem.
Jag känner bara en sak: Hade det varit min mamma eller pappa som blivit utsatt av det där kräket hade jag gjort allt som stod i min makt för att förkorta livet på den jäveln.
Under ett besök nyligen i Brasilien fick jag tillfälle att för en liten grupp ur landets befolkning beskriva min förundran över situationen i Sverige. Jag sa att jag egentligen inte fattar det här med att Sverige ska vara en humanitär stormakt. Ej heller begriper jag varför Sverige prompt ska ta emot så många migranter. Varför politikerna beslutat att Sverige ska vara multikulturellt är också en intellektuell stötesten för mig. Hur våra statsministrar oupphörligen, trots att problemen med invandringen blir alltmer uppenbara, kan förmå sig att hävda att migrationen är en bra affär för Sverige går över min horisont. Varför det var så angeläget att Sverige häromåret skulle väljas in i FN:s säkerhetsråd att UD inte verkade syssla med annat än att lobba för vår kandidatur – och i det syftet förödmjukar oss genom att fjäska för skurkstaten Zimbabwe – är mer än min hjärna kan greppa.
Den för samtiden mest chockerande men samtidigt kanske mest insiktsfulla eller rentav sanna beskrivningen av de mångkulturella konflikternas grundkaraktär är en kort dikt benämnd The White Man´s Burden av den viktorianske, brittiske nationalpoeten och nobelpristagaren Rudyard Kipling (bilden visar diktaren själv).
Min barndomsvän den genomtrevlige kompisen Kent Wahlberg har råkat ut för en tragedi. En liten tragedi, kan man säga, ingen är avliden och inget blod har spillts. Men i det stora hela är det ändå en händelse som verkligen skakat om vänkretsen och som, menar jag, kan ha långtgående implikationer.
Denna morgon för exakt 40 år sedan vaknade Sverige till ett nytt Europa, för alltid förändrat. Vi visste det inte inte ännu, den där lördagsmorgonen den 26 april 1986. Vi visste inte att reaktor 4 i kärnkraftverket Tjernobyl hade fått en härdsmälta.
Först på måndagsmorgonen, när kärnkraftverket i Forsmark slog larm om förhöjda nivåer av radioaktivitet, blev det uppenbart att något hade hänt. Men det tog ett par dagar innan vidden av katastrofen blev uppenbar.
Ett stycke överraskande praktisk livsvisdom är följande sentens som Claude.com säger formulerades av den amerikanske teologen Reinhold Niebuhr: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att skilja på dem båda”.
Historien nedan berättar om avrättningarna av SS-vakter som ägde rum vid koncentrationslägret Dachau 1945, när amerikanska soldater, djupt traumatiserade av kriget, sköt 50 SS-lägervakter. Händelsen ledde till en moralisk och juridisk kris inom den amerikanska armén. Diskussionen reser frågan om rättvisa, lag och moral, och visar på det svåra i att döma handlingar begångna under extrem mänsklig stress.
Att demokratin skulle vara hotad är en ofta förekommande förmodan som ger 417 000 träffar hos Google. Jag ville veta vilka hot som är mest akuta så jag sökte bland de 1 370 hot som uppmärksammats den senaste veckan.
Den amerikanska dollarn håller inte på att förlora sin dominans – men den riskerar att förlora sin exklusivitet. Dollarns andel av de globala valutareserverna har gradvis minskat sedan början av 2000-talet, från över 70 procent till strax under 57 procent i slutet av 2025. En del av nedgången speglar växelkursförändringar snarare än aktiv diversifiering, men riktningen är tydlig.
Om någon utmanade mig genom att hävda motsatsen skulle jag gärna argumentera för att yttrandefriheten är den enskilt viktigaste komponenten i demokratin. I upphetsade ögonblick kan jag till och med hävda att yttrandefriheten möjligen är viktigare än alla demokratins övriga byggstenar tillsammans. Det är viktigt att få lägga en röstsedel i en låda vart fjärde år, det är viktigt att kunna lämna islam utan att bli kastad från en moské om man är bög och det är kanske till och med viktigt att få byta kön till något av de övriga 54 som enligt moderna, skarpa genusfilosofer står till buds. Men om man inte får prata om sådant bara för att någon muhammedan eller könsbytare kan bli kränkt så återstår inte så mycket av demokratin.
Fusionsenergi uppstår när man, enkelt uttryckt, smälter ihop 4 vätekärnor till en heliumkärna. Det är samma process som äger rum i en vätebomb eller i solens inre. När detta sker så frigörs stora mängder energi. Det pågår mycket forskning runt om i världen för att lyckas göra en reaktor som kan fungera kommersiellt. Det är dock mycket svårt, främst på grund av de enorma temperaturer som krävs. Det finns fördelar med fusionsenergin. Väte (eller snarare varianten deuterium) som bränsle är mycket vanligt, det hämtas direkt ur havet. Mängden radioaktiva restprodukter blir obetydlig.
Nyligen inträffade en stor bokrealisation. Jag köpte Iliaden som genant nog saknades i mina bokhyllor. Den visade sig bestå av 450 sidor djup lärdom på hexameter om några månaders händelser mot slutet av det trojanska kriget mellan greker och trojaner, ett krig som totalt pågick i tio år för tretusen år sedan.
DET GODA SAMHÄLLET 