Det skjuts och sprängs allt intensivare i huvudstaden, och lite varstans i övrigt. Det rynkas pannor och skrivs snusförnuftigheter allt intensivare. Kanske lättas därigenom skribenternas betryck något? 

En vanlig kommentar handlar om vilka som utför sprängningarna och skottlossningarna. Det sker alltid i abstrakta och diffusa ordalag, till exempel så här: Den ökade våldsanvändningar sker inte jämnt spridd utan snarare genom att redan aktiva grupper blir mer aktiva.  

För snart fyrahundra år sedan skrev den engelske filosofen Thomas Hobbes en av tidernas viktigaste böcker vars huvudbudskap Sverige ägnat åtminstone det senaste halvseklet till att försöka borttränga. Hobbes sa något som känns intuitivt övertygande, nämligen samhället mår bäst om folk inte slåss och bråkar med varandra. Metoden att få lugn på medborgarna är att göra dem darrande skräckslagna inför en överlägset skoningslös, våldsam, grym och rå våldsapparat som, i Hobbes fall, hette Leviathan och hade oinskränkt våldsmonopol. Hobbes logik var att Leviathan, det vill säga polisen, skulle göra processen kort med den som vågade bryta mot lagarna och skada sin nästa och hans intressen. Så kunde fred och välstånd värnas.

Jag har vissa problem med SD. Eller rättare sagt, jag har vissa problem med den av SD helfinansierade opinionskanalen Riks.

När jag i samband med valet reagerade starkt emot det veritabla stolpskottet Rebecka Fallenkvist, som märkbart berusad stod och sluddrade och hojtade om ”Helg seger!” fick jag veta av Richard Sörman, som är något slags ankare på kanalen, att jag inte tillhör kanalens målgrupp.

Den 27 augusti 1922 genomförde Sverige en folkomröstning om rusdrycksförbud. Orsaken var det omfattande spritmissbruket i landet och de sociala problem som var följden av spritmissbruket inte minst hos arbetarklassen. Resultatet blev dock ett nej till förbudet men med endast två procents övervikt (51% mot 49%).

Under pandemin blev det rationellt att undvika folksamlingar och möten med kollegor, släkt och vänner. I stället satt vi hemma och arbetade eller tittade på konserverad underhållning. Så kallad ”streaming” fick sitt breda genomslag i Sverige. Med sina utbud av film, serier och sport fick Netflix, Viaplay och C-More massvis med nya prenumeranter.  

Demokratin, som vi med tanke på alternativa statsskick är begripligt stolta över, har två komponenter. Den ena komponenten är de allmänna valen där väljarna utser sina ombud och styrespersoner. Den andra komponenten är en uppsättning fri- och rättigheter som medborgarna har reserverat åt sig själva och ombuden därför, sedan de väl blivit valda till styrespersoner, inte får invadera. Dessa frizoner är fredade från ingrepp från de valda ombuden. Dit hör exempelvis yttrandefriheten, äganderätten, näringsfriheten, religionsfriheten och så vidare.

I Studio Ett 24 januari kunde vi höra om en spelfilm, ”Bullet”, som handlar om varför unga pojkar hamnar i kriminella gäng. Medproducent till filmen är Payam Boroodjeni, grundare av Fryshuset i Järva. Han och Camilla Salazar, kriminolog på Fryshuset, berättar om filmen och läget på Järvafältet.

När Sveriges riksdag 1975 enhälligt röstade igenom proposition 1975:26, som på pappret gjorde Sverige till en mångkultur, var det säkert många som föreställde sig att lagen bara uttryckte en slags artighet. En bekräftelse av vad alla redan visste – att andra kulturer än den svenska kunde ha positiva saker att komma med.  

Många obegripliga tänkare – jag tänker särskilt på den av många hyllade filosofen Wittgenstein (bilden) och hans om möjligt ännu dunklare kollega Kant som även han skulle kvala in i detta omsusade sällskap av dårfinkar – hämtar sin berömmelse just ur sin gåtfullhet. Ställda inför något helt obegripligt, till exempel Wittgensteins bok Tractatus Logico-Philosophicus, blir den vanliga människan nämligen befriad från tvånget att formulera sig med sammanhängande logik.

Sverige är ett intressant land på många sätt, inte minst när det gäller människors förmåga att buga, bocka och lyda. Det har aktualiserats nyligen, genom rapporterna om pensionsreformen i Frankrike. Frankrike höjer pensionsåldern från 62 till 64 år och medborgarna går man ur huse i protester. När Sverige höjer pensionsåldern från 65 till 67 hörs knappt ett knyst.

Med blandade resultatet – där ”blandade” ibland kan betyda obetydliga – har jag sedan åttiotalet deltagit i debatten om den offentliga sektorn och dess ständigt lika besvärliga ekonomiska problem. I början av årtiondet författade jag några ganska nydanande idéskrifter baserade på egna erfarenheten av livet i statsbyråkratin åt dåvarande Arbetsgivareföreningen. Men sedan dess står debatten trist nog och stampar på samma fläck.

I Agenda uttryckte Erich Vad, den tyske f.d. generalen och rådgivaren till Angela Merkel, sin och uppenbarligen Tysklands syn på Rysslands överfall på Ukraina. Fred skulle uppnås genom förhandlingar syftande till att skydda Rysslands ställning, dvs genom avsevärda territoriella förluster för Ukraina. Att istället värna Ukrainas rätt och därmed effektivt sätta stopp för Rysslands ambitioner vore däremot farligt och i praktiken ogörligt – eftersom Ryssland hotar med kärnvapen. Macron uttrycker samma inställning, 

Det svenska samhället har ett stort problem, nämligen att uselt uppförande ej får några konsekvenser. En migrant flyttade till Skellefteå och misshandlade och våldtog en svensk flicka. På grund av sina skador kan flickan ej tala och hon kan knappt röra sin kropp. Det svenska samhället är så mesigt att det inte utvisar migranten till Afrika. I vettiga länder ses sådana saker (att migranten ej skickas hem) som ett roligt skämt och politikerna lovar väljarna att de inte tänker orsaka det svenska tillståndet bara man röstar på dem. Detta är en valvinnare i länder med befolkningar som har alla hästar hemma.  

Den förment seriösa kultursfären i Sverige är sprängfylld av feminister, minoritetsräknare och nya samt övervintrade kommunister från 70-talet.

Den prisbelönta scenografen Anna Asp, 77 år, som skapat miljöerna i SVT-serien ”Händelser vid vatten”, tillhör definitivt den senare kategorin.

Det är inte längesen gangsterrapparen Yasin Mahmoud satt inspärrad för förberedelse till människorov. Innan dess var han bortskämd och curlad av medierna som, överväldigade av det häftiga med att gangsterrappen hittat till den svenska förorten, till varje pris ville framställa de svenska rapparna som diskriminerade, fattiga, utsatta och hänvisade till ett kriminellt liv. De hade ju aldrig fått någon chans!

Idag är Yasin Mahmoud en fri man och inte bara det – han är dessutom en hjälte och en förebild! Det är i alla fall den bild Expressen målar upp i ett uppseendeväckande oanständigt hyllningsreportage.

I egenskap av Dr. Freuds tillfälligtvis självutnämnda efterträdare redovisar jag här ett patientfall med diagnosen Politiskt Korrekt (PK).PK är ett syndrom kännetecknat av förvirring, handlingsförlamning och självskadebeteende.  

Den 10 Jan 2023 sände SVT ett program om gängskjutningarna på Järvafältet. Lågmält och initierat. Mycket mer än så var det dock inte. Min slutsats blev att skjutningarna kommer att bestå. Varför? Det framkom att marodörerna, så förtjänar de att kallas, inte kände sig som en del av samhället. Inget nämndes varför grabbarna inte ville sköta sig och därmed automatiskt vara en del av samhället. De hade valt kriminaliteten som bana vilket i sin tur bara kan bero på att de mangrant torde ha struntat i att sköta sig i skolan. Så enkel är väl basförklaringen, dock inget som togs upp i programmet. Det som togs upp i programmet var en kommentar vid ett möte med Morgan Johansson, från en av fäderna, att det var viktigt att tullen var effektiv så att den kunde hindra vapen- och knarkimporten. Knarket är det gängen lever på och slåss om. Vidare begick mammor nattvandring. 

Jag vet inte varifrån jag fått det men jag inser att min allmänna föreställning när det gäller den ekonomiska politiken är att den gradvis utvecklats i alltmer frihetlig riktning där frihetlig betyder med färre inslag av politisk styrning och större områden under styrning av marknader. Denna föreställning har varit så fast grundad i min bild av det västerländska samhällets utveckling att jag betraktat en tilltagande ekonomisk liberalism som styrd av den ekonomiska historiens egna lagar åtminstone så länge Hegels världsande fått stå vid rodret. I det perspektivet kunde Reagan och Thatcher framstå som tillvarons höjdpunkter och deras årtionde – 1980-talet – som västerlandets mest gyllene epok.

Glöm cancerpatienter och hjärtsjuka. Glöm funktionshindrade barn såväl som vuxna, glöm de äldre som slitit hela sitt liv med att bygga upp välfärden. Glöm trafikskadeoffer och oskyldiga offer för den organiserade gängbrottsligheten. Glöm för all del också alla dem som blivit traumatiserade av att det sprängs och skjuts i snart sagt varenda stadsdel i Stockholm och andra storstäder. Resurserna ska gå till de kriminella gängen.

Det är det budskap SVT för fram, med hjälp av överläkaren Ragnar Ang på Sahlgrenska i Göteborg.

Turken Muharrem Demirok kan bli ny partiledare för Centerpartiet. 

Bitte Assarmo skrev om Demirok här på Det Goda Samhället: “En värdig efterträdare till Annie Lööf” (17/1 2023).

“Att Centerpartiet länge varit ett parti i fritt fall är ingen hemlighet. Med den föreslagne partiledaren Muharrem Demirok lär det knappast bli bättre.”

Min erfarenhet är att saker ofta är mycket enklare än man tror. Om du tycker att detta låter skrytigt så kan du genast sluta läsa ty det blir värre. Det har nämligen hänt mig flera gånger att jag satt mig in i något som anses komplicerat och upptäckt att det är självklart. Ta den kristna berättelsen om Gud till exempel. Man behöver bara läsa boken.

Den 7 augusti 1941 anföll Japan den amerikanska militärbasen Pearl Harbor på Hawaii. Dessförinnan hade USA intagit en isolationistisk och negativ hållning till kriget i Europa, men president Roosevelt kringgick kongressens njugga inställning genom det så kallade ”lend-lease” avtalet med UK (USA ”lånade ut” krigsfartyg till UK). Efter anfallet på Pearl Harbor fick USA, för att parafrasera på Tysklands förbundskansler Scholz, sin ”Zeitenwende”. De mobiliserade snabbt sin ofantliga produktionsapparat och fartyg, flygplan och tanks spottades ut i en takt som världen sällan skådat. På liknande sätt har både Ryssland och Kina nyligen haft sina ”Pearl Harbor moments”. 

Någon gång ska vi väl kunna förhålla oss mer avspänt till rasismen och försöka förstå den (utan att nödvändigtvis förlåta den)? Den finns ju trots allt och bör därför kunna beröras med vår hjärna enligt det diktum som tillskrivits ett oändligt antal gamla romare, nämligen att inget mänskligt må vara en duglig människa främmande. I så fall har jag ett antal teser och funderingar.

För precis 30 år sen, när Berlinmuren nedmonterats till sista tegelstenen, bestämde jag mig för att upptäcka Östeuropa. Jag förberedde mig noga och studerade polska en hel termin på Göteborgs universitetet. Som van tågluffare packade jag ryggsäcken med det nödvändigaste, och satte mig på tåget mot Poznań. 

Se videon nedan hur förre vicepresidenten Al Gore försöker göra en ’arg-Greta’ vid Davosmötet.  

Visst verkar han arg, nästan som på riktigt! Gore säger alltså att den globala uppvärmningen är som att det smälls av 600 000 Hiroshimabomber varje dag. Detta får ”oceanerna att koka”, det skapar ”regnbomber” och ”atmosfäriska floder” vilket gör att vi nu har ”miljontals klimatflyktingar”. Detta påstår han har skapat främlingsfientlighet och auktoritära trender runtom i världen. Vilket inte bådar gott inför den ”miljard klimatflyktingar” som han påstår ska välla fram över världen framåt kommande sekelskifte. 

Det som komplicerar och förvirrar vår tids miljö- och energipolitik är det märkvärdiga begreppet hållbarhet som säkert många med mig inte förstått. Det traditionella begreppet hållbarhet har alltid varit ett positivt värdegrepp och säkert så i alla kulturer. Verktyg, kokkärl, kläder, ja allt som människan använt och använder i sin vardag, vill man skall vara hållbart och fungera för överskådlig tid. I tiden före mitten på 1950-talet såg man till att det mesta som anskaffade var hållbart det vill säga fullt funktionsdugligt under åtminstone en människas liv.  Först när det inte längre gick att laga skaffade man något nytt. Allt togs om hand, trasiga kläder som inte länge kunde användas blev trasmattor och inget kastades i onödan.  Affärernas omslagspapper, när det överhuvudtaget fanns, blev ritpapper för barnen eller hamnade i vedspisen. Min farfar tog till och med hand om använda spikar som rätades ut med hammare och sorterades. Allt sådant var en självklarhet i det gamla svenska samhället. Hållbarhet var en dygd. 

Häromdagen träffade jag en vän som sa att han funderat mycket på om det finns någon distinkt svenskhet. Jag sa att det är fascistvarning på den frågan, så vad menade han egentligen? Han menade, visade det sig, att det måste finnas någon begriplig förklaring till att Sverige, till skillnad från andra länder i Västeuropa, villigt och välkomnande tagit emot så stora grupper av flyktingar och andra slags migranter från utomeuropeiska länder. Kan man inte fundera över det utan att det hissas fascistvarning? frågade han. Sedan tänkte han en liten stund och sa: Vafasiken, låt dem rya och kalla mig dassråtta, jag bryr mig inte längre så mycket om de där anklagelserna.

Min morfar var gammal redan när jag föddes – faktiskt den ende av mina far- och morföräldrar som fortfarande var i livet vid det laget. Han var född 1886, jag föddes 1962, så han hade redan hunnit fylla 76. Men jag upplevde honom aldrig som gammal. Han var tvärtom en riktig kraftkarl, långt efter att han fyllt både 80 och 85. Född och uppvuxen i fattigdom hade han ingenting annat att tillgå än sitt huvud och sina händer för att åstadkomma det liv han eftersträvade. Det skapade styrka, målmedvetenhet och självkänsla och en kraft som gick i arv till barn och, vill jag gärna tro, barnbarn.

World Economics Forums årsmöte i Davos framstår alltmer som en lite mer påkostad och prestigeladdad Almedalsvecka (och därmed inget ont sagt om Visbyarrangemanget). För bara några dagar sedan höll den 99-årige Henry Kissinger ett kort anförande på länk för de församlade världspotentaterna i de schweiziska alperna.

Magdalena Andersson levererade ett minnesvärt inlägg under onsdagens partiledardebatt: hon hånskrattade. Det var, förstås, obehagligt. 

Magdalena Andersson gör endast två slags debattinlägg. Antingen är de meningslösa och glöms omedelbart bort eller också kommer man ihåg dem därför att de är så obehagliga. Meningslösa är de lika fullt.