Jag är en stor fantast av serier som baseras på serietidningar. Det är något med hur seriernas värld skildrar begreppen gott och ont som tilltalar mig. I samhället har begreppen luckrats upp till oigenkännlighet, med gärningsmän som utmålas som offer och som ska daddas och pysslas om, men i serievärlden straffar det sig fortfarande att vara en ondskefull skit.
Men hur mycket jag än gillar den här typen av serier hade jag knappast förväntat mig att bli överraskad av någon av dem. De brukar följa ett visst mönster, ett trevligt sådant men stundom en smula förutsägbart. När jag slog mig ner för att se första avsnittet av HBO Max-serien Peacemaker hade jag därför inga andra förväntningar än att bli underhållen. Men hej vad jag bedrog mig.