1970 publicerades Albert O. Hirschmans bok Exit, voice and loyalty. Den visade hur dessa begrepp, av vilka de två första, lite klumpigt, kan översättas med Rösta med fötterna – upphäva sin röst – hur de är användbara för att tydliggöra genomgripande val i ett samhälle. 

Mitt lunchsällskap sa att det inte är klokt att folk kan försvara Putin som ju är en brutal diktator och tycker att han ska ha rätt att göra vad han vill – även med militärt våld – inom det forna Sovjetunionens territorium, ta över hela Ukraina till exempel.

Visst, svarade jag, men han känner sig trängd och det går att förstå. Han betraktar Sovjetunionens kollaps som en geopolitisk katastrof. Sedan dess har han gång på gång fått försäkringar från USA och Nato att väst inte ska expandera in över det maktvakuum som därmed uppstod.

Är gangsterrappen ett rop på hjälp? Det hävdar Jonna Sima i en ledare i Aftonbladet 17/1.

En gangsterrappare Jonna beundrar har visst lagt ner sin musikkarriär. Det gör Jonna ledsen. Jag förmodar att hon och hennes journalistvänner brukade spela – och kanske till och med dansa till – hans musik på sina middagsbjudningar.

I en osäker värld kan man vara säker på åtminstone en sak. Hanif Bali väcker känslor. Upprörda sådana. Och alldeles särskilt hos etablissemangets nervösa mediemän. Efter att Bali kommit ut med en bok tävlar dessa nu om vem som kan förminska honom mest, med flest godhetssignalerande uttryck och fraser.

Ledarskribenten Erik Helmerson i Dagens Nyheter skrev på trettondagen en väl hopkommen men enligt min mening överdrivet och kanske farligt sangvinisk (betyder sorglös och obekymrad) text om stöket på bibliotek. Han säger, ungefär, att två motsatta men allvarligt menade uppfattningar har bott i den svenska debattens själ sedan 43 år tillbaka.

Då och då stöter jag på påståendet att industrialiseringen kom sent till Sverige i mitten av 1800-talet. Det lärs också ut i skolorna. Men stämmer detta? 

Det är inte bara i Sverige det pågår en debatt om public service. Även i Storbritannien förekommer en diskussion om huruvida BBC gör skäl för sina pengar eller inte.

Med stämningar menar jag i det här fallet i samhället grasserande mentala tillstånd som påverkar stora eller små delar av befolkningen. Min banala tes är att dessa stämningar, som avgör hur folk beter sig och därför hur samhället utvecklas, inte alls behöver vara rationella i bemärkelsen förmögna att identifiera fungerande lösningar. Människor tenderar att då och då fångas av en stormvind som inte alls hjälper dem utan i stället kanske förvärrar deras belägenhet. Det är rimligtvis ett grundproblem för demokratin.

En sommar för drygt tjugu år sedan hade jag haft ett ärende till Ornö. Innan jag tog motorbåten tillbaks gick jag in på krogen som ligger ovanför den vackra Kyrkviken. Det var vackert väder men nästan ändå inga gäster ute på altanen mot vattnet. Det satt ändå en person, en kvinna i yngre medelåldern, vid ett bord. Jag är så gammal att ingen behöver bli besvärad över att jag närmar mig. Vill man är det ofarligt att avfärda mig. Jag gick fram till henne och frågade om jag fick sitta vid hennes bord. Det fick jag. 

Jag har gått igenom Arbetsförmedlingens katalog över arbetsmarknadsinsatser från A till Ö för att utröna hur många av dessa som riktar sig specifikt mot invandrare.

Ordet ”invandrare” är sedan några år utbytt mot nyordet ”nyanländ”. Förmodligen för att ”nyanländ” har en mer positiv klang som antyder att samtliga berörda står i startgroparna, redo att fulla av iver göra sitt inträde på arbetsmarknaden efter att vissa utbildnings- och stödinsatser satts in. Vilket också stämmer i många fall. Men långtifrån i alla.

På ett sammanträde den 20 december bestämde Malmös kommunstyrelse att ge hundra tusen svenska skattekronor till det islamiska studieförbundet Ibn Rushd.

Förbundet ska använda skattepengarna för ordna en eid-fest.

Vi håller oss med många klichéartade, slappa och svårförståeliga begrepp, till exempel just ”Sveriges integrationsförmåga”. Vi ojar oss över att den kompetensen är för dålig och ger oss därmed själva ett pisk eftersom undertexten är att det på något sätt är Sveriges, alltså även mitt, fel att många, troligen de flesta, invandrare väljer att inte byta kultur eller åtminstone greja ett jobb som låter dem försörja sig och betala skatt.

För några dagar sen såg jag om 90-talsklassikern Mannen med järnmasken. Filmen bygger på en roman av Alexandre Dumas och romanen bygger i sin tur på den ryktbara historien om en fånge som satt av tid på Bastiljen under Ludvig XIV:s tid. Verklighetens fånge bar sammetsmask, men i folktraditionen blev masken till en järnmask, det blir ju mer dramatiskt på det sättet. Och fången då? Alexandre Dumas hade sin egen teori, och en rejält sensationell sådan dessutom.

Socialdemokraten Annika Strandhäll har uppenbarligen för lite att göra på jobbet, för nu är hon åter ute och härjar på sociala medier. För att göra en rejäl poäng på Rysslands hot mot Ukraina riktar hon in sig på Jimmie Åkesson. Nu är det dock inte den blåbruna stämpeln som gäller, utan en Putinfärgad sådan. I ett tweet skriver hon: ”Vi minns när Åkesson svarade ”pass” när han fick frågan Macron eller Putin i SVT. ”

Med jämna mellanrum, år efter år, får medborgarna veta att deras skattefinansierade statliga och kommunala serviceproducerande organisationer som lever på politikernas budgetanslag, till exempel landstingsregionernas sjukhus, blir allt mindre effektiva eftersom apparaterna själva sväller upp av tilltagande byråkrati när de får mer pengar. Den 16 januari har Svenska Dagbladet upptäckt ett nytt exempel på denna järnlag: ”Trots personalbrist – byråkratin ökar i vården. Två av tre nyanställningar i Region Stockholm är administratörer, handläggare eller chefer”.

Studio Ett har 220114 ett reportage om de nattvandrande mammorna på Järvafältet, som nu fått förstärkning av mammor från bland annat Hammaby Sjöstad på Södermalm.

En av de somaliska Järvamammorna berättar:

Kan vi verkligen lita på Morgan Johansson när han säger att det ska bli ordning på bibliotek och badhus? Och kan den nya lagen om avstängning för våldsamma och hotfulla besökare verkligen genomföras i praktiken?

PODCAST I ett nytt avsnitt av podden TANKAR FRÅN FRAMTIDEN pratar Eddie (Mohamed Omar) om Denis Villeneuves filmatisering (2021) av Frank Herberts science fictionroman Dune (1965).

Vad kan filmen säga oss om vår tids problem? Om våra reaktioner på viruset? Om klimatkrisen och klimathysterin?

När det är krig mellan två länder brukar det sluta med att den ena sidan vinner. Förlorarens nederlag brukar, såvitt jag vet, inte komma plötsligt utan över en viss tid så att vederbörande kan anpassa sig till situationen, bita i det sura äpplet och förbereda sig på att hissa vit flagg och i övrigt börja tänka på stilleståndsförhandlingar. Bara mycket enfaldiga och sturska förlorare vägrar att läsa handskriften på väggen för att i stället envist fortsätta kampen till det totala nederlaget. De behöver förresten inte vara enfaldiga och sturska. Det räcker med att de är fanatiska och ideologiskt förblindade eller besatta av någon tro enligt vilken ett totalt fiasko är mer ärofullt än en mer fredlig kapitulation inför vinnaren. (Enligt Esaias Tegnér var Karl XII sådan:

Han kunde icke vika,
blott falla kunde han
.)

Under senare tid har energiförsörjningen kommit att diskuteras sedan ett par kalla, vindstilla dagar avslöjat att vårt elsystem är mycket känsligt. Det har inte varit svårt för kritikerna att påvisa bristerna – de har redan anmält sig som kommande nedslag i varje boendes plånbok, mest i villaägarnas. Svårare har det varit för dem som ansett sig vilja försvara rådande system.

Min yngsta dotter är ett stort fan av skådespelerskan Emma Watson, framför allt för hennes roll som Hermione Granger i Harry Potter-filmerna. Hon påverkar många unga tjejer.

Emma har, liksom många kändisar, gjort sig språkrör för olika woke-åsikter. Det är, gissar jag, ett sätt att visa hur god man är och få extra uppmärksamhet.

Alldeles nyligen, närmare bestämt den 13 januari, fyllde Degerfors IF 115 år. I samband med jubileet visar Sveriges Television en dokumentärserie om brukslaget som spelat sammanlagt 30 säsonger i allsvenskan och som i år, mot alla odds, spelar sin 31:a: Allsvenskan – Här kommer Degen.

Häromdagen skrev jag i Lenins efterföljd att kapitalister som kollektiv är alldeles för giriga för att försvara det system – kapitalismen – varpå de bygger sina framgångar. Lenin underströk detta genom sin hånfulla förmodan att de sista kapitalisterna skulle slåss om att få sälja de rep i vilka man skulle hänga dem. En viktig fråga som jag inte tänker försöka besvara just nu är vem som ska sköta kapitalismens systemförsvar om inte kapitalisterna själva gör det. En preliminär gissning är att den uppgiften faller på envar, det vill säga på dig och mig, som är skarpsynta nog att inse vilket slags social ordning som är bäst på att lägga livet till rätta för de flesta som vill anstränga sig lite.

I en anonym fråga i GP Livsstil 220111 uttrycker en mamma sin oro. Hon har en son som är ett år och nu undrar hon hur hon ska kunna dana honom till en bra människa.

I teveserien Game of Thrones finns en gigantisk mur som hindrar ”de vita vålnaderna” från att invadera Westeros. Jag tänkte berätta om en annan mur, som är lika mycket fantasy som muren i Game of Thrones: Alexander den stores mur.

Jag tror knappt det är någon av alla de motsägelsefulla uppfattningar i aktuella frågor som idag grasserar i våra samhällen för vilka man inte kan hitta åtminstone någon påstått vetenskaplig bevisning. Folk tycker olika och det har de väl alltid gjort men det som skiljer vår tid från tidigare epoker är att nu ska allt tyckande bevisas vetenskapligt och därmed har en ny nisch uppstått för vetenskapen, nämligen att bevisa saker. Och då, verkar det, utför vetenskapen noggrant sin uppgift. Det är inte bara Greta Thunberg som säger att vi måste lita på vetenskapen och lägger fram tjocka avhandlingar som bevis. Hennes motståndare gör samma sak med lika starka belägg. Överallt förklarar vetenskapen motsatser för sanningar. Man behöver inte leta länge på nätet för att hitta solid vetenskaplig bekräftelse både på att munskydd är nödvändiga för att begränsa smittspridningen och att de är värdelösa i kampen mot coronat.

Senaste tiden har det cirkulerat en skärmdump från SVT-prinsessan Carina Bergfeldt på sociala medier. I ett försök att vara avspänt rolig, och samtidigt visa hur ofantligt hårt hon jobbar och hur oumbärlig hon är, har hon hängt ut sin lille son på bild och beklagat sig över att dagis är stängt på röda dagar medan hon själv förbereder en talkshow.

Lenin sa att de sista kapitalisterna kommer att slåss om att få tillverka de rep med vilka de ska hängas ty sådan är deras hejdlösa girighet. Det ligger mycket i det för den enskilde företagarens personliga mål är att tjäna pengar, inte att värna om det system, kapitalismen, som möjliggör för en företagare att i bästa fall bli rejält förmögen (plus allt det andra om ökad allmän levnadsstandard och jobb som skapas). De flesta företagare ägnar knappt en tanke åt hoten mot den framgångsrika och mycket sofistikerade sociala ordning som förenar marknadsekonomi, mänskliga friheter (jag menar sådant som yttrandefrihet, äganderätt och näringsfrihet, inte bostadsbidrag), rättsstat plus, nästan viktigast av allt, goda och allmänt hållna utvecklingsfrämjande värderingar såsom hederlighet, flit, ansvarskänsla och så vidare.

För en tid sedan såg vi rubriker som denna:

”I dag är det 100 år sedan den första kvinnan kom in i riksdagen! Det måste vi fira!”.

Jaha, varför då? Varför ska vi fira? För att hon var kvinna? Vad blev så mycket bättre genom det?

Jag är mer för jubileum av typen: