I Sverige finns två typer av högersympatisörer. Det finns ateistisk och liberal höger samt kristen och konservativ höger. Folk som är ateistisk och liberal höger säger ofta att knark borde bli lagligt för då kommer de gängkriminella ej att tjäna några cash och då blir Sverige ett tryggt land igen.
Ett föredrag med ovanstående rubrik, som jag fått mig tillskickat av den kände meteorologen Lennart Bengtsson, hölls häromdagen i London av Lord Frost på GWPF:s årsmöte. Lord Frost (bilden) är en bemärkt person i Storbritannien där han varit regeringsmedlem, ambassadör och chefsförhandlare mot EU utan att för den skull göra anspråk på akademiska meriter i det ämne föredraget berörde, nämligen klimatpolitikens framtid eller kanske klimatpolitikens fördärvliga inflytande.
Folk fattar inte att mångkultur är något bra! Det anser i varje fall sju av åtta partiledare.
De räcker lydigt upp handen i Agendas partiledardebatt tidigare i våras vid frågan om det är bra att Sverige är mångkulturellt. Ebba Busch hade en inhoppare, men hade hon varit där hade hon också räckt upp handen och sett precis lika överlycklig och nyfrälst ut som hon alltid gör.
Idag är det pingstafton, början på pingsthelgen och en högtid som fyller mig med både glädje och vemod. Glädje eftersom försommaren är inne och vi går mot ljusare och varmare kvällar, vemodig eftersom de älskade familjemedlemmar jag tillbringade uppväxtens pingsthelger med numera har lämnat jordelivet.
För mig har pingsten mer med tradition att göra än med kristna budskapet, om jag ska vara ärlig. Traditioner är viktiga. Så viktiga att Nordiska museet gör vad de kan för att förminska dem – om de är svenska alltså. Andra kulturers traditioner blåser man dock gärna upp som extremt viktiga och fantastiska.
Det kan inte vara så roligt att jobba på Svenska institutet nu för tiden, framför allt inte om man har någon sorts ansvar för verksamheten. På myndighetens hemsida står på mest framskjutna plats att ”Svenska institutet bygger relationer och skapar förtroende för Sverige i världen”. Jojatackarja.
… kan Stockholms Stadsmission kosta på sig en helsida i Dagens Nyheter. Vilket de har råd med.
Chefen för Stadsmissionen tjänade bara 808 000 kr om året 2013, vilket är en tio år gammal uppgift som jag i hastigheten fick fram från SvD. Det är nog en miljon idag.
Anna Karin Hammar, präst i svenska kyrkan och syster till den förre biskopen K G Hammar, marknadsför på Facebook att hon håller mässa i Öregrund på pingstdagen – och passar också på att utnyttja den kristna högtiden för sina egna politiska syften.
En av de saker jag lärde mig under under mina 19 år som lärare och forskare vid svenska universitet var att den som har rätt inte alltid får rätt.
En person kan ha rätt i sak utan att andra förstår det. Personen kan ha rätt utan att andra ens är intresserade av att förstå det. Personen kan ha rätt ur ett visst perspektiv vars betydelse ingen annan accepterar. Vi kan alla ha rätt om något utan att för den skull äga den kommunikativa förmåga som krävs för att få andra – eller tillräckligt många andra – att förstå vad vi menar.
Kriget i Ukraina kan beskrivas på olika sätt. Det vanligaste är det inkännande som beskriver befolkningens lidande. Försök att beskriva orsakerna bakom de ukrainska framgångarna och det ryska – hittillsvarande – misslyckandet förekommer också.
Debatten om hungrande barn fortsätter. I DN publicerades härom dagen en insändare som efterlyser en mer anständig diskussion, med mindre känslor och mer förnuft.
Min portugisiskafröken som inte besväras av några politiskt korrekta uppfattningar och jag satt och ömkade oss över den västerländska skolans förfall. Vår grundläggande men ännu inte fullständigt bevisade hypotes var att nedgången gäller de flesta länder i den västerländska kulturkretsen, alltså de länder som hämtar praktiskt taget allt sitt tänkande från USA.
Jag nås av nyheten att Tina Turner gått bort vid en ålder av 83. Hon hade varit sjuk en längre tid och avled i sitt hem i Schweiz, i Küsnacht nära Zürich. Och det är väl inget märkligt med att människor dör. Hennes liv däremot, det var i sanning märkligt och under sin långa och fantastiska karriär satte hon ett outplånligt avtryck i musikvärlden.
Efter de yttranden som Mats Persson och Johan Pehrson (L) gjorde i samband med att Elsa Widding bevistade en konferens i Norge har Elsa Widding nu gjort en anmälan till KU om granskning av de båda statsråden. Persson anklagade bland annat Elsa Widding för att ge stöd åt konspirationsteorier om förintelsen, något partiledare Johan Pehrson nickade bifall till, något som bland annat har lett till att den tidigare SD-politikern och hennes familj fått ta emot dödshot.
Det finns numera att slags konsensus bland internationella bedömare (vilket brukar betyda anglosaxiska akademiker som håller långa föredrag på YouTube) att Ukrainakriget visar på avgörande förändringar i världens maktförhållanden. Jag är inte säker på att Sverige haft någon seriös utrikespolitik sedan andra världskriget då vi fegt men förnuftigt höll Sverige borta från stridigheterna. Däremot har vi haft en hel del oseriös utrikespolitik (som lär ha tagit sin början när Göran Persson upptäckte att han liksom förbundskansler Helmuth Kohl gillade att äta smör och då lärde sig engelska och kom att uppskatta utrikespolitikens fördelar och möjligheter).
Det har skett något mycket märkligt i offentlig debatt på senaste tiden.
På Twitter skrev en rektor: En av de jobbigaste arbetsuppgifterna jag har är att prata med föräldrar till elever inom spannet 71–90 begåvningsmässigt. Det finns inte någon plan för dessa elevers skolgång. Oavsett vilket stöd vi sätter in klarar de inte skolan. (@rektor_linnea)
För några dagar sedan skrev Lena Andersson i en krönika i Svd (låst artikel) att det är föräldrarna som bär skulden om deras barn hungrar. Det har startat ett drev av episka proportioner och folk från både höger- och vänsterkretsar har hoppat på tåget. Nu är det fritt fram att skriva exakt vad som helst om Lena Andersson eftersom hon har dristat sig att frångå konsensus, som stipulerar att allt är samhällets och den nya regeringens fel. Debatten är helt onyanserad och det finns ingen hejd på pajkastandet.
Vill man studera hur man bäst avbryter en meningsmotståndare som ”neutral” programledare rekommenderar jag varmt att man ser på några avsnitt av statstelevisionens Aktuellt och Agenda.
Låt mig få vara lite skeptisk även om jag vet att det inte vinner mig några vänner. Det som skiljer en normalt upprörd samhällsförbättrare från en skeptiker är att den förre inte aktar för rov att, om det finns anledning, misstänka Sveriges sex hundra miljardärer för egennyttigt och ljusskyggt beteende medan den senare inte ens drar sig för tanken att till och med fattiga och eftersatta barn kan vara korrupta.
Nyligen skrev Lena Andersson i Svenska Dagbladet om den påstådda svälten bland svenska barn. Det har skapat en infekterad debatt med svallande känslor.
Den har krönikan publicerade jag för åtta år sedan. Det handlar om en katalansk bank som vill gör reklam för sig. Enligt min uppfattning lyckades banken över hövan. Stycket heter An die Freude, texten skrevs av Friedrich Shiller 1785 och musiken av Beethoven. Detta stycke om fem minuter är, om jag fattar rätt, fjärde satsen i Beethovens nionde symfoni.
Här är en kort introduktion:
Starka mentala barriärer är något av ett måste om man ska våga leva i Sverige idag. Landet har blivit komplett galet.
Fram till 80-talet blev saker bara bättre och bättre i Sverige. Jag tror det hade med utvecklingen av välfärdssystemet att göra, det vill säga att stat och kommun tog över funktioner som tidigare legat helt på det civila samhället (typ att mormor sköter en stor del av barnomsorgen och att den pensionerade ingenjören vickar som mattelärare) innan folk hade vant sig av med att ansvara för sig själva. Förbättringen var inte planerad utan gick liksom av sig själv. Som genom något välvilligt kosmiskt inflytande samverkade det civila samhället med det offentliga systemet. Sverige kändes bra (bortsett från skatterna som år 1976 kostade socialdemokraterna regeringsmakten, en chock de aldrig glömmer).
När jag skriver detta är det söndag. Vädret är vackert, solen skiner och genom det öppna fönstret skulle ha känts en skön försommarbris. Men fönstret är stängt, eftersom söndagsfriden störs av gräsklippare och det höga och genomträngande ljudet av en lövblås. Så är det ställt numera, i det allmännyttiga bolag där jag bor, att en stor del av underhållsarbetet av gården sköts på helgerna.
På senare tid har Ryssland rört sig allt närmare den islamiska republiken Iran. Länderna, som är utsatta för hårda västerländska sanktioner, samarbetar ekonomiskt, militärt och på andra sätt. Den ryska banken VTB öppnade nyligen ett kontor i Tehran.
Nu har även jag sett den hårt kritiserade dokumentären om den man som i åratal förföljde ABBA-stjärnan Agnetha Fältskog och det var en minst sagt bisarr upplevelse. Det blir ju lätt lite märkligt när man låter en dömd stalker sitta och utgjuta sig om sin kärlek och passion, som om han var en helt vanlig och normal man när han i själva verket vägrade ta ett nej och ställde till ett helvete för den kvinna han påstår sig ha älskat. Men skulle dokumentären ha stoppats enbart för att Fältskog själv bad om det? Tveksamt.
Världspolitiken styrs till stor del av folk som på allvar (samt av egenintresse, men det talar man sällan om) tror att människans obändiga drift att för sin egen bekvämlighets skull bränna fossiler inom kort – en del säger inom tio år, andra tror att det i varje fall blir före nästa sekelskifte – kommer att göra jorden obeboelig genom uppvärmning, översvämningar, oväder, missväxt och säkert ett dussin andra besvärliga motgångar. Det kan hända att de har rätt. Jag vet inte. Min kristallkula tappar fokus på större avstånd än några månader. Ibland är den inte säker ens veckan ut. Den är väl att jämföra med SMHI i tillförlitlighet.
Mängder av kulturskribenter varnar för mångkulturella faror som väntar om vi inte genast vidtar åtgärder. Faror som redan besannats och är en realitet sedan årtionden tillbaka. De flesta av dessa kulturskribenter verkar leva i en parallell verklighet, i förhållande till min.
Orkar man inte läsa en hel ledarartikel eller är analfabet, kunde man fram till år 2000 (ungefär) slå upp vilken dagstidning som helst och på central plats hitta en politisk karikatyr. Den sammanfattade det politiska dagsläget, klargjorde tidningens ståndpunkt och var i bästa fall rolig.
Svenska fjärdeklassare kan inte läsa! Eller jo, det kan de ju. Alldeles utmärkt, till och med. Det är barnen som kommit hit som sjuåringar som barn till inflyttade från Mellanöstern och Afrika som inte kan läsa. De kan inte läsa ens om de är födda i Sverige. Eller ja, födda i Sverige i ett utsatt område där så gott som ingen talar svenska, rättare sagt.
I början av nästa vecka ska den i varje fall till nyligen sverigedemokratiska riksdagsledamoten Elsa Widding KU-anmäla två liberala statsråd, Mats Persson och Johan Pehrson, för att dessa skulle ha förtalat Widding genom att citera vad media sagt om henne. Hon skulle ha hävdat, ungefär, att vaccin är farligt, att förintelsen inte inträffat, att det kan ligga något i konspirationsteorier om judar, att hon föraktar kunskap och fakta, att några temperaturförändringar inte inträffat etc.
DET GODA SAMHÄLLET 