Nyligen skrev jag en text om en synnerligen skrämmande men samtidigt ytterst inspirerande intervju som gjordes av ankaret Tucker Carlson på den amerikanska tevekanalen Fox. Carlson samtalade med psykologiprofessorn Mattias Desmet om hur massformation (eller indoktrinering, masshypnos och hjärntvätt) fungerar och hur den skulle kunna brytas. Sammanfattningsvis förklarade Mattias Desmet att totalitarismen som vi känner den i vår moderna tid har sitt ursprung i en ”diabolisk pakt mellan massan och dess ledare”.  

PODD I ett nytt avsnitt av podden TANKAR FRÅN FRAMTIDEN pratar Eddie (Mohamed Omar) med den politiskt inkorrekta poddaren Nick Alinia om valet i Sverige, protesterna i Iran, återvandring och Partiet Nyans.


Just nu skriver landets twittrare om miljöpartisten Annika Hirvonen. Och det är frän kritik som riktas mot henne. Under valet av andre vice talman i Sveriges riksdag frångick hon nämligen ämnet och höll ett gråtmilt tal där hon antydde att SD:s Julia Kronlid personligen vill tvinga de ukrainska kvinnor som blivit våldtagna av ryska soldater att fullfölja sina graviditeter.

En kirurgiprofessor emeritus skrev en debattartikel i Dagens Nyheter där han ondgjorde sig över köerna inom sjukvården. Han menade att problemet kan lösas med några enkla administrativa handgrepp. Det tror inte jag. Anslagsfinansierade, politikerstyrda monopol rår man inte på så lätt. Så här skrev professorn:

På ett nätmagasin kallat Kult intervjuas ”estradpoeten, storytellern och människorättsaktivisten” Khadra Osman. Intervjuaren är ett stort fan till den intervjuade. Hon berättar i inledningen hur berörd hon blev av en av Khadras poesiuppläsningar i Malmö 2018:

”Omskakande och omfamnande. Vi var många som satt i tårar under och efter hennes uppläsning.”

Khadra berättar sedan om början på sin bana som estradpoet:

Det händer att jag får bannor av läsare som menar att jag inte tar hotet från globalisterna, sådana som Davoskamarillan, på tillräckligt allvar. Dessa supereliter, menar mina kritiker, med sina privata jetplan utövar så mycket makt, inte minst över ett så idémässigt försvarslöst land som Sverige, att det är närapå tjänstefel av en tjatigt återkommande krönikör som jag själv att inte ständigt varna för vad Klaus Schwab och Bill Gates tänker hitta på.

I torsdags (22/9) diskuterade några journalister i Publicistklubbens Stockholmskrets den gånga valrörelsen. De hade satt rubriken Vem vann valbevakningen? 

Som vanligt tog de sig på största allvar. Samtidigt var de mycket bekymrade över att andra, och särskilt SD, inte tog dem på samma allvar. Robert Aschberg inledde med att de gärna skulle ha sett att någon från partiet skulle närvara för att dels förklara uttrycket ”journalistrugby” dels påståendet i ett meddelande från partiets stabschef att ”nu är det de som bestämmer när de pratar med media”. 

En sak som kännetecknar civiliserade samhällen är att varje gång vi lider en oförrätt eller kommer i konflikt med våra medmänniskor, finns en ”högre instans” där vi kan få vår sak prövad. Denna högre instans kan vara gudomlig till sin natur (och full rättvisa kanske inte uppnås förrän efter döden) eller den kan vara värdslig och sekulär. 

Över varje myndighet härskar en högre myndighet, med uppgift att kontrollera att lägre myndigheter gör sitt jobb, och som sista utväg kunde man förr i tiden ”gå till kungs”. Den funktionen har idag ersatts av Europadomstolen.  

De flesta av oss, framför allt de som föddes årtiondena efter andra världskriget, har personliga erfarenheter av hur det gick till och hur det kändes när livet i västerlandet omvandlades i grunden och vi tillägnade oss en ny, modern, bekväm och starkt energiberoende livsstil. Det var en total omvälvning – och för de allra flesta en påtaglig förbättring – av samhället. Det är klart att folk oroade sig för saker, risken för kärnvapenkrig till exempel, men för det mesta kändes den genomgripande förnyelsen som om den gick på räls, vilket antagligen berodde på att marknadskrafterna fick styra. Till exempel skulle alla människor ha bil och för detta behövdes vägnät, bilverkstäder, bensinstationer och annan infrastruktur. Allt det där bara uppstod utan att folk i allmänhet behövde bekymra sig.

Den svarte Star Wars-skådespelaren John Boyega, som spelade den avhoppade stormsoldaten (stormtropper) Finn i Star Wars-filmerna The Force Awakens (2015), The Last Jedi (2017) och The Rise of Skywalker (2019), låter meddela att han endast dejtar svarta kvinnor.

Länge har begreppet jämlikhet haft en framträdande och högt värderad plats i svensk samhällsdebatt och politik. Inte bara formella rättigheter som rösträtt och valbarhet eller behandlingen i rättsväsendet har grundats på och uttryckt denna jämlikhet, utan också utformningen av den allmänna skolan – och annat. 

Redan att alla skall behandlas lika i skolan gör denna strävan efter jämlikhet till något inte enbart positivt. Livet skulle säkert bli lättare för många barn om undervisningen tog mer hänsyn till de skillnader i begåvning och intressen som barn karaktäriseras av och uppvisar.  

Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro förhåller sig till svenskar – och troligen även till representanter för andra udda smånationer – ungefär som entomologer till sina studieobjekt insekterna. Dessa må ha sina intressanta särdrag men de är ju inte precis som människor. Ibland känns det som om hon sätter en lupp till ögat för att konstatera om vi svenskar verkligen beter oss sådär konstigt som hon vid en första anblick tycker sig ha observerat.

En lyssnarfråga i ”Dick Harrison svarar”:

– Hade Sverige blivit muslimskt om slaget vid Poitiers förlorats?

Dick Harrison svarar:

– Ja, med eftertryck. Vi hade säkert haft arabiska som andraspråk, eller första. Vi hade utan tvekan varit muslimer, förmodligen från 800-900-talet och framåt. Att jag kan vara så säker på det beror på att vi har jämförelsematerial.

Under de sista åren har jag funderat ofta över min egen kärlek mot mitt eget ungerska folk. Vad är det hemska i mig som får mig att gråta över tusen år av mer eller mindre oavbrutet krig för att behålla just mitt udda språk?  

Germaner, slaver, turkar och latiner av olika valörer har under mer än ett millenium otaliga gånger försökt inlemma oss i ett eller annat multikulturellt imperium.  

Arterna har sin ungefärliga livslängd inprogrammerad i generna. Till exempel blir människan runt åttio år och hunden kanske tio. Sköldpaddan lär kunna bli mer än hundra. Men det är nog inte bara flora och fauna som är skapade med en mellan tummen och pekfingret förutbestämd livslängd. Även människans alster tar slut. Min förra bil höll i trettiotusen mil innan den fick tas till skroten. Jag kan inte se varför motsvarande mönster inte skulle gälla även för samhälleliga förhållanden. Till exempel har jag funderat en del på hur gammal demokratin kan bli.

Hösten 2013 påstod en kvinna i Farsta att en man angripit henne med rasistiska glåpord, slitit av henne hijaben och dunkat hennes huvud i en bil så hon svimmade.

Veckan efter blev hon oturligt nog angripen igen, denna gång i Haninge. Där ska flera okända män har försökt förmå henne att ta tillbaka sin polisanmälan.

I en text som osar indignation och bitterhet ställer sig Aftonbladets ledarskribent Lovisa Arvidsson frågan varför skolvalet blev en framgång för det borgerliga blocket och ett nederlag för det rödgröna. Vad hände med Generation Greta? Hur kunde alla de klimatengagerade ungdomar, som skolkade från skolan för en bättre framtid, plötsligt överge sina ideal?

Ja vad kan det bero på? Det finns ett enkelt svar på den frågan: Generation Greta har aldrig existerat annat än i Arvidssons och hennes likars fantasi.

Dagarna före valet vaktade jag en valstuga och kom i samspråk med en kvinna som instämde i nästan allt mitt parti stod för. Det kändes som att jag just inkasserat en ny partimedlem. Men så frågade hon om kulturpolitiken. Jag förklarade att mitt parti (Medborgerlig Samling) vill avveckla i stort sett alla statliga och kommunala kulturbidrag och låta marknaden avgöra vilka tavlor eller teaterpjäser vi ska få njuta av. 

Man, det vill säga jag, träffar numera inga sanna Sverigevänner om man därmed menar personer som inte bara älskar någon gammal idé om fosterlandets värdighet och anseende utan också är nöjda med den aktuella skötseln av landet. På den senare punkten visas mest hånfull nedlåtenhet mot den överhet som styr oss, det vill säga det samlade politikerväldet.

När jag var en liten äventyrslysten gosse på 80-talet spelade jag rollspelet Drakar och Demoner med mina kompisar. Man spelade en hjälte som sökte guld och ära. På vägen stötte man på elaka och fula varelser som man måste slå ihjäl för att lyckas. En sorts elaka varelser kallades svartalver.

Svartalverna är onda, korkade, våldsamma och frånstötande. De är alltså motsatsen till alver, som är ljusa, visa och fagra. Det är så vi vant oss vid att se alverna alltsedan Tolkiens Sagan om ringen.

Efter Sverigedemokraternas fortsatta framgång i det senaste valet har kommentarer av två slag förekommit. Enligt det ena synsättet är SD:s framgångar skrämmande – och man nöjer sig med det konstaterandet. Det anser många, bland dem representanter för Centern, liksom Obamas policychef och Kommittén mot antisemitism.   

Det främsta argumentet från Willy Silberstein, kommitténs företrädare, mot SD är dess nazistiska rötter. Han anger dessutom att partiet har företrädare som uttrycker sig på ett sätt som är antisemitiskt och islamofobiskt. Både muslimer och judar skulle alltså vara offer för SD:s aversion mot avvikande grupper.  

Eftersom jag respekterar polisen och deras arbete för att skydda medborgarna smärtar det mig alltid att kritisera dem. Men hur ska man kunna göra annat efter deras agerande vid det eritreanska upploppet i Husby förra helgen? Och jag tänker då inte främst på det fysiska agerandet utan på den information de släppte ut till allmänheten och som enbart tycktes syfta till att tona ner allvaret i det som skedde. 105 personer omhändertogs – och det beskrevs som ”oro mellan grupperingar”. Annat var det när det blev bråk efter derbyt mellan AIK och Hammarby i slutet av augusti. Då var det minsann ”fullt slagsmål” och ”våldsam konfrontation”.

Ulf Kristersson försöker nu få ihop sitt eget parti, kristdemokraterna, liberalerna och sverigedemokraterna att bilda en regering eller åtminstone stödja det upplägg som Kristersson kommer fram till. Det kan gå eftersom partierna på detta tidiga stadium av mandatperioden kan lämna en del ärenden olösta som med tiden dock inte kommer tåla att ligga insopade under mattan utan pocka på en lösning.

Camilla Kvartoft som ledde Agenda den 18 september hade en rätt så trevlig kväll. Visserligen har den blågula politiska sidan vunnit över statstelevisionen, och det är ju beklagligt. Men det finns ljusglimtar i mörkret.

Till exempel att S går framåt, i alla fall i Storstäderna. Som i Stockholm, alltid något att glädjas åt. Det är en karamell som Agendaredaktionen vill suga riktigt länge på.

På sajten Klimatupplysningen (18/9 2021) skriver Gabriel Oxenstierna om hur klimathotet har blivit en sekulär, statlig religion. Staten och den kristna kyrkan är sedan länge skilda åt, men nu har vi i stället fått denna klimattro som ett officiellt påbud:

Vi tror inte längre på Gud, men vi tror på Vetenskapen, i detta fall filtrerad och tolkad av IPCC. Deras påståenden om vådan med växthusgaser har till och med upphöjts till lagstiftad, officiell klimattro i Sverige och många andra länder.

I valrörelsen, och naturligtvis efter valet, har jag läst många bekymrade texter om hur illa kulturen kommer att fara av att det nu blir maktskifte. Det finns risk att kulturen blir politisk, heter det, ungefär som om kulturen hittills varit opolitisk. Sanningen är förstås att kulturen styrts politiskt i decennier, och att styrningen kommit från vänster.

Jag kan inte bestämma mig för vad jag har för människosyn. Två olika syner tävlar om herraväldet i mitt medvetande.

Den ena människosynen är den officiella, självhyllande och allmänt omfattade. Den går ut på att människan är god eller i varje fall behäftad med goda avsikter. Alla vill andra människor väl, i varje fall inom rimliga gränser; vi är trots allt, som Aristoteles förklarade, sociala djur. Alla vill arbeta. Saknar vi arbete så klättrar vi på väggar tills vi får ett. Människan är kort sagt en hygglig prick. Undantag finns förstås såsom i Libyen där många växte upp under tyrannen Gaddafi och därför inte fick möjligheter att utveckla sina goda sidor. Möjligen är svenskar hyggligare prickar än andra människor men det säger vi aldrig just eftersom vi är så hyggliga prickar.

Ett av de allra största felgreppen i vårt absurda postmodernistiska tidevarv är idén om absolut och rättvis representation. Oavsett meriter och kvalifikationer.

Detta innebär krav på att kvinnor ska bli positivt särbehandlade. Och män därmed negativt särbehandlade. För att i akt och mening öka jämställdheten mellan könen. Trots att Sverige är ett av världens mest könsjämställda länder. En jämlikhet som vi uppnådde redan på 1970-talet.

En ny studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Sex Research visar att män som identifierar sig som feminister i högre grad lider av erektionsproblem än andra män.

I ett nytt avsnitt av podden TANKAR FRÅN FRAMTIDEN pratar Eddie (Mohamed Omar) med Bitte Assarmo om valet.