KULTUR I coronatider finns all anledning att upptäcka – eller kanske återupptäcka – sådant som man annars inte tänker så mycket på. Våra nationalparker, till exempel.
Författare: Redaktionen
En god vän skickade mig denna länk med kommentaren ”Svensk kultursektor är jävlar i mig helt pervers”. Länken handlar om ett konstverk som upphandlats av Statens konstråd och Trafikverket och består i att en tillsvidareanställd person ska jobba i 120 år som ”samtalsstartare” på Västlänkenstationen Korsvägen i Göteborg. Konstverket heter ”Evig anställning”.
Jag svarade min vän att jag tyckte konstverket var mycket kreativt och troligen oslagbart absurt. Sedan började jag fundera på om det gick att slå detta konstverk med något som är ännu mer absurt, politiskt korrekt och dyrbart för skattebetalarna. Här är några förslag.
I dagens Sverige tas det ansvar huller om buller – eller snarare uppmanas till. En enkel sökning i Google på frasen ”Vi måste ta ansvar” gav imponerande 122 000 resultat. De svar som kom upp på resultatens första sida omfattar tagande av ansvar för barn och ungas psykiska hälsa, för byggandet, för våra barnbarn, för att ställa om till en fossilfri stad, för våra medmänniskor, för att minska smittspridningen, för nyanlända i Nynäshamns kommun som inte går före i bostadskön, för våra barn samt för vårt gemensamma hem.
På sista tiden har jag funderat lite över alla inlägg som dyker upp på sociala medier, och som är – eller åtminstone tycks vara – skrivna av vårdpersonal. Inlägg som berättar om vårdpersonalens stressfyllda vardagsslit och hjältemod, men som också väver in kritik mot människor som ifrågasätter Folkhälsomyndighetens coronastrategi och förlöjligar dem som ställer sig tveksamma till hur äldrevården fungerar.
Redan här vill jag säga att jag absolut inte tror att alla dessa inlägg är fejk. Många är naturligtvis hur genuina som helst, så den här texten avser absolut inte att förminska vårdpersonalens viktiga arbete. Däremot ifrågasätter jag äktheten i, och syftet med, vissa av de här inläggen och jag ska förklara varför.
Sverige har nu övergått från att vara ett löftesland till att bli det förlovade landet, det harmoniska landet.
Genom målmedvetet, ihärdigt arbete, årtionde efter årtionde, har allt som skulle kunna fläcka landet och dess rykte effektivt avlägsnats:
Det finns inte längre några narkomaner eftersom till slut det narkotikafria samhället har uppnåtts. Det finns visserligen de som påstår sig vara narkomaner, eller i alla fall så kallade sakkunniga som påstår sig veta att det finns narkomaner. Detta är givetvis inget att bry sig om. Skulle denna föreställning accepteras skulle också de påstådda fallen av narkotikaorsakade dödsfall måsta erkännas. Detta får inte ske. Hur skulle det se ut?
Trots allt slarv och alla dumma beslut från olika regeringars sida under många år – tänk till exempel på Bildt-regeringens enfaldiga beslut att ge universiteten betalt per meddelad examen som bara ledde till att lärosätena sänkte kunskapskraven för att öka flödet – så har jag till helt nyligen närt föreställningen att svenska politiker, kanske särskilt socialdemokrater, varit administrativt kompententa. Jag menade att de för det mesta hade dåliga idéer men att de var duktiga att förverkliga sina dåliga idéer. Sverige är som det styrs, tänkte jag. Nu börjar jag misstänka att det är tvärtom. Det Sverige är beror inte på politisk styrning utan brist på styrning. Politikerna kan inte ens leda staten, långt mindre hela landet. Det är spelet inom och mellan myndigheterna som bestämmer vad som ska hända.
Det finns ett YouTube-klipp med den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan Peterson som har påverkat mig starkt. På tolv minuter förklarar han vad postmodernism är, varför vi måste skaffa oss kunskap om den och varför den måste bekämpas.
Sekvensen är några år gammal och säkerligen välkänd för många, men det hindrar inte att jag fortfarande spelar upp den som ett slags revelj eller morgonbön för att få igång blodomlopp, närvarokänsla och tankeskärpa. Aldrig har jag väl hört ett så frenetiskt ordsvall utan en enda förflugen stavelse! ”He´s got the Holy Spirit in him”, tänker jag medan Peterson frilägger roten till mycket av vår tids ondska.
I en ny intervju på YouTube-kanalen Myth Vision argumenterar bibelkännaren Robert M. Price för att aposteln Paulus och Simon Magus skulle vara samma person.
Paulus, som före sin omvändelse till kristendomen kallades Saul, var missionär, teolog och författare till flera brev som ingår i Nya Testamentet.
De senaste dagarna pratar alla svenska medier om 46-årige George Floyds tragiska död. Han var en svart amerikan som dog vid ett polisingripande i Minneapolis i USA.
Sommaren närmar sig och om det här hade varit en sommar som alla andra så skulle vi nu ha börjat se reklamen för politikerveckan i Almedalen. Men i år har coronat satt stopp för detta evenemang. Det finns, som man brukar säga, inget ont som inte har något gott med sig.
Lagar om skolpengssystemet infördes stegvis under Bildt-regeringen 1991 – 94. Det kom en proposition våren 1992 och ytterligare en proposition ett år senare. Det är nästan trettio år sedan. Varför skulle man bry sig om skolpengsystemets tillkomsthistoria?
En som brytt sig och kunnat observera något intressant är välfärdsforskaren Andreas Bergh som nyligen skrev så här i Dagens Nyheter om 80- och 90-talens liberala reformer i Sverige:
I ett videoklipp kan man se hur så kallade ”antirasistiska” upploppsmakare plundrar en Nikebutik. Nike är ett amerikanskt företag med ledande ställning inom den globala sportklädesindustrin.
IDÉ OCH KULTUR I en första text (30/5 2020) om Evert Taubes status som nationalskald skrev jag igår att Taube tog svensken ut i världen och därmed bidrog till att skapa en bild av vi här hemma och de där ute. Men den huvudsakliga orsaken till att vi förknippar Taube med Sverige och svenskhet är att han lärde oss att älska vår egen livsmiljö. Evert Taubes Sverige är fullt av skönhet och storslagenhet. Hans verkliga storhet bestod i att han lärde ett helt folk att se på sin livsmiljö med en poets ögon. Det är precis vad en nationalskald ska göra.
KULTUR Den sista söndagen i maj är en mycket speciell dag, i alla fall för Sveriges alla mödrar. Då firas nämligen Mors dag.
Mors dag kan spåras tillbaka till 1600-talets England, där Midfastosöndagen kallades Mothering Day (moderskapsdagen). Denna dag utvecklades med tiden till något som påminner om den moderna Mors dag, även om ursprunget var ett annat.
Den moderna seden att fira Mors Dag har sitt ursprung i USA och mor till Mors Dag, om man får uttrycka det så, var en kvinna vid namn Anna Jarvis, som bodde i Philadelphia. Anna Jarvis var själv mycket fäst vid sin mor, och när denna gick bort den 10 maj 1905 beslöt hon sig för att införa en hyllningsdag till sin mor just vid detta datum.
Min vän allmänläkaren har på senare år gradvis blivit alltmer deprimerad över vad som håller på att hända i Sverige. Han säger att det känns som om förnuft, företagsamhet och sunda medelklassvärderingar – sådant som som en gång gjorde nationen framgångsrik och en förebild för en hel värld – blivit utraderat och förvandlat till oförmåga och pladder. För bara fyrtio år sedan, säger allmänläkaren, fanns ett socialt kontrakt mellan politikerna och det civila samhället som gick ut på vi gemensamt skulle skapa ett ännu bättre Sverige. Folket skulle jobba hårt och den politiska ledningen skulle leda klokt.
Hörde om en mamma som ständigt förmanade sina barn att aldrig lägga ytterkläderna på sängen. Och när barnen en dag frågade varför, blev hon lite ställd och sa att hennes mamma hade lärt henne det när hon var liten. Barnen gick till mormor för att få besked och mormor sa precis samma sak. När hon var liten hade hennes mamma inpräntat i henne att aldrig lägga ytterkläder på sängen, men varför det var så viktigt visste hon inte. Turligt nog levde gammelmormor fortfarande, så barnen sökte upp henne på äldreboendet. Och gammelmormor berättade att när hon var liten, hade grannens barn löss.
IDÉ OCH KULTUR Evert Taubes status av nationalskald hänger nära ihop med hans kärlek till vår svenska sommar och vår svenska natur. Men det finns ett annat spår i Taubes verk som också bidrog till att han kunde framstå som en talesperson för Sverige och det svenska: Hans figurer reser ständigt ut i världen. Det finns en dimension av ”mångkultur” i Taubes verk, men mångkulturen finns alltid där ute. Den svenska identiteten verkar bara stärkas av mötet med de andra. Taube iscensätter en svenskhet av stolthet och friskt humör som vi behöver mer än någonsin.
KULTUR Pingst, det är hänryckningens tid, det. Det var i alla fall vad skalden Esaias Tegnér kallade den i sin dikt Nattvardsbarnen, som skrevs 1820. Och hänryckning var ju faktiskt vad det handlade om i den bibliska berättelsen om pingsten. Det var denna dag som den helige Ande utgjöt sig över Jesu apostlar så att de fick kraft och ord att ge sig ut och predika. Det var också första gången tungotal förekom, och samma dag lät nästan 3000 människor döpa sig i Jesu namn, om man får tro bibeln.
Det får man naturligtvis göra, om man vill. Men det går också alldeles utmärkt att fira pingst även utan att tro på evangelierna. I min familj fanns alltid en särskild känsla just för pingsten – inte för att det talades tungotal utan för att man fick börja fiska gös och gädda, för att de första primörerna började titta fram ur grönsakslandet och för att det fortsatte att gå mot ljusare och varmare kvällar ännu ett tag. Svensk försommar, med andra ord, med allt vad det innebär av ljusa kvällar, spegelblanka insjöar och dunkla skogsbryn.
Tro handlar om trohet. Det handlar också om tillit. I den mer vulgära debatten om religion så ställer man inte sällan orden tro och vetande mot varandra. Dels bygger det på en överföring av de grekiska orden ”pistis” och ”gnosis” men som inte låter sig översättas enkelt till den moderna svenskan. Och dels bygger den på premissen att tro är godtrogenhet. Men alla tror. De flesta av oss tror på atomer även om vi normalt sett inte brukar se dem. Men vi tror på vetenskapen och dess beskrivning av verkligheten.
Tro är en aspekt av det mänskliga livet. Vi måste tro på vissa saker, och tro är som sagt nära sammankopplat med trohet. Det är ett karaktärsdrag. Vi litar på något eller någon, och det finns ett underförstått löfte. Vi tror att vi kan lämna cykeln olåst när vi går till affären om vi bor i ett tryggt området, där man tror och litar på varandra. Där det finns tilltro.
Jag vet inte om mina observationer idag är självklara och uppenbara för envar. Om så är fallet ber jag om överseende. Men tecknen tyder på att företeelsen omsättningsmaximering kan behöva lyftas fram och dess skillnad från vinstmaximeringsprincipen lämpligen påpekas. När jag googlar på ”vinstmaximering” får jag 37 200 träffar som alla verkar handla om just vinstmaximering, men när jag prövar med ”omsättningsmaximering” får jag 56 träffar av oklar innebörd. Jag har därav dragit slutsatsen att omsättningsmaximering inte är ett så välbekant koncept som det borde vara.
KULTUR Idag är det den 30 maj och pingstafton. Den här pingstdikten av Daniel Fallström skildrar en pingst i maj – den nämner ”majregnet”. Dikten är hämtad ur samlingen Hvita syrener (1905).
Daniel Fallström, född den 26 oktober 1858 i Gävle, död den 19 januari 1937 i Stockholm, var en svensk författare, skådespelare, journalist och teaterkritiker. Hans första större diktsamling I vinterqväll kom ut 1887, men rymde dikter skrivna så tidigt som 1881. Han utkom därefter flitigt med nya diktsamlingar, och blev snabbt en uppburen och flitigt anlitad poet, inte minst vid olika tillfälliga högtidligheter som invigningar och jubileer.
I en artikel på sajten Spiked (27/5 2020) skriver Frank Furedi om det ändlösa kulturkriget mot Ungern. Kultureliten i väst avskyr Ungern, menar han.
Minneapolis brinner. Vi har sett det förut: 1) en svart man blir dödad av polisen, 2) svarta protester som följs av upplopp och plundring.
Den här gången var det en svart man vid namn George Floyd.
Jag hamnade i ett livligt samtal med några läkare om Sveriges coronapolitik. Frågan var om Sverige har någon coronapolitik och hur den i så fall hade uppstått.
För en utomstående betraktare som efter förmåga försöker hänga med i vad som händer i nationen, jag alltså, så finns det bara en tolkning av avsikterna bakom de myndighetsbeslut som faktiskt tas avseende pandemin, nämligen att syftet varit att med två restriktioner eftersträva flockimmunitet. Flockimmunitet åstadkoms enligt teorin genom att så många som möjligt smittas och blir immuna. Viruset dör sedan när det inte längre har några oskyddade människor att ge sig på. Den ena restriktionen är att människor i riskzonen, i huvudsak gamla, ska stuvas undan i karantän så att de inte utsätts för smittan. Den andra restriktionen är att antalet smittfall ska hållas nere så att inte sjukvården storknar av överbelastning.
