IDÉ OCH KULTUR Sommarens dofter, smaker och ljud för oss tillbaka till några av våra första minnen. En doft av tjära, hav eller skog kan räcka för att återigen förnimma det omhändertagna barnets känsla av trygghet och tillräcklighet. På något sätt finns ofta föräldrar eller far- eller morföräldrar med i bilden. Antagligen är det deras omsorg, deras kärlek som minnet förmedlar. Som vuxna kan vi gå tillbaka till våra minnen och hitta kraft i upplevelsen av trygghet och stabilitet. Kanske är det ofta det vi försöker göra på sommaren.

Under helgen har Expressen TV (och förmodligen andra medier) rapporterat om hur illa stockholmarna skött reglerna om social distansering. Omdömen som ”hänsynslöst” och ”sorgligt” har yttrats av politiker och läkare, samtidigt som filmklipp från ett till synes knökfullt Tantolunden, och ett obekymrat krogliv, flimrat förbi i slinga.

Men visar de här filmklippen verkligen en hänsynslös befolkning som fullkomligt struntar i risken för smittspridning? Eller är de i själva verket en del av en vinklad rapportering som utmålar en falsk bild av verkligheten?

Ännu har ingen dom över den svenska coronapolitiken fallit annat än att den preliminärt av många – till skada för den så kallade Sverigebilden – anses misslyckad. Enda hoppet för Sverigebilden vore om förre statsepidemiologen blev sannspådd i sin förutsägelse att när coronat är färdigt så kommer lika många människor per tusen att ha dött i alla länder. Om det dog riktigt många norrmän och finnar så skulle Sverige således få upprättelse.

Pappa har som så många äldre stannat hemma sedan i mars och inte kunnat ta sina vanliga prover för att kontrollera diabetes och njurar. Han har också tittat på CNN som rapporterat om att bära munskydd är det mest effektiva sättet stoppa smittspridning från person till person, enligt en ny studie. Jag och min man har också valt att självisolera oss för att kunna hjälpa till. Vi handlar allt på nätet, mat, medicin och andra förnödenheter och besöker vare sig vänner eller offentliga inrättningar.

Var Karl XII en bra eller dålig kung? Det är inte det detta inlägg ska handla om. Idag den 28 juni 1709 vid Poltava led vi ett våra största nederlag någonsin.

Det sägs ibland att nationalkänslan är något nytt, något som uppfanns på 1800-talet. Men det stämmer inte. När man läser karolinernas egna ord i brev och dagböcker ser man att de uppfattade sig som svenskar. De uppfattade sig som en särskild nation skild från andra nationer. Det fanns ett vi.

Den 25 juni rapporterar Dagens Nyheter om åttioettårige Gösta Andersson. Medan Andersson i april tränade inför sin trettiotredje Vätternrunda insjuknade han i corona. Läkarna på Södertälje sjukhus beslöt att han varken skulle få hjärtlungräddning eller intensivvård. Det var i praktiken en dödsdom.

Anderssons barn tjatade för att pappan skulle få vård vilket lyckades. Han överlevde och tränar nu för nästa års cykellopp.

Slaget vid Poltava utkämpades den 28 juni 1709 mellan svenskar och ryssar och slutade med ett svenskt nederlag.

Boken om vårt land (på finska Maamme kirja) av den finlandssvenske författaren Zacharias Topelius utgavs 1875, avsedd som läsebok i folkskolan i Finland. Den översattes även till finska och användes i skolorna långt in på 1900-talet och bidrog till uppbyggandet av en finsk nationalkänsla. 

Är alla kulturer lika bra? Enligt nyvänstern är man ”kulturrasist” om man anser att vissa kulturer är sämre än andra. Kulturer är föränderliga och för att få en kultur att förändras i en viss riktning krävs kritik. Det är denna kritik som nyvänstern hindrar genom sin föreställning om ”kulturrasism”. Det finns därför fog att beskriva denna vänster som regressiv, eftersom den paradoxalt främjar förtryck i toleransens och antirasismens namn.

Det finns stunder då den bättre kultur står mot en sämre, civilisation mot barbari. I Jules Vernes roman Jorden runt på 80 dagar från 1873 skildras ett sådant möte. Handlingen är förmodligen bekant för de flesta. Hjälten, Phileas Fogg, är en engelsk gentleman och medlem av Framstegsklubben. Han slår vad med de andra klubbmedlemmarna om att kunna resa runt jorden på 80 dagar, något som var otänkbart på den tiden. Med sig tar han sin ny nytillträdde franske betjänt Jean Passepartout.

Det var länge sedan jag ondgjorde mig över det troligen mest fatala misstag som politikerväldet utsatt Sverige för under det senaste halvseklet, nämligen preposition 1975:26 som antogs av en enig – enig! – riksdag. För att du inte ska glömma frågan så ondgör jag mig igen.

Enligt propositionen skulle alla kulturer tillskrivas samma värde. Icke-svenska kulturer skulle uppmuntras på olika sätt, till exempel genom statsbidrag, för att kunna utveckla sin särart.

Denna endräkt hos riksdagsledamöterna förvånade mig länge. Jag kunde bara kunnat hitta en enda förklaring. För mig säger denna förklaring i tre led allt.

Slaget vid Poltava utkämpades vid staden Poltava i mellersta Ukraina den 27 juni 1709 (enligt den julianska kalendern, 28 juni enligt den svenska kalendern). Det var den största och mest avgörande drabbningen under stora nordiska kriget (1700-1721), och stod mellan en svensk armé under befäl av fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiöld och en rysk armé under befäl av tsar Peter I.

Daniel Krman (1663-1740; se bilden) var en slovakisk präst och författare. Han var superintendent för lutherska kyrkan i det slovakiska Ungern. Han uppsökte Karl XII år 1708 i Mahiljoŭ i östra Vitryssland för att be om svenskt stöd för de förtryckta protestanterna i sitt land.

IDÉ OCH KULTUR Om mörkhyade människor kan sägas vara ”rasifierade” kan väl ljushyade på samma sätt vara ”vitifierade”? Så fort det talas om vita går det bra att generalisera och skuldbelägga. Det Goda Samhället lanserar därför ett nytt socialkonstruktivistiskt begrepp som ska bidra till att bringa klarhet i de processer som gör det legitimt att tala om vita som en homogen grupp och dessutom tillskriva gruppen en kollektiv skuld. ”Vitifieringen” måste studeras och analyseras. Leve den maktkritiska forskningen!

I förordet till sin bok Döda vita män (2010) skriver Johan Hakelius om en tendens i samtiden att skylla i stort sett allt ont på döda vita män:

Bakom allt förskräckligt här i världen, från folkmord till uppfällda toasitsar, finns en vit man som ofta är död. I de fall han inte är död borde han vara det.

Verkligheten är förstås mer komplicerad än så. Hakelius fortsätter:

Min erfarenhet är tvärtom att få människor är så intressanta som döda vita män. Vi har en hel del att klandra dem för, men vi har också mycket att tacka dem för.

I alla västerländska städer står det statyer av döda vita män. De restes för att man ville tacka och hedra dem. Vänsterextremister och så kallade ”antirasister” vill riva dem.

I mer än två sekler har västerlandet dominerat världen och vita män har dominerat västerlandet. Oavsett vad det beror på har denna ordning lett till den största framgång som hänt mänskligheten sedan skapelsen, nämligen allmänt välstånd, alltså inte bara välstånd för en gynnad elit utan för alla medborgare. Västerlandet har emellertid numera blivit så vant vid detta tillstånd att vi tror att situationen är normal bara för att den existerat i snart hundra år. Vi tror att fortsatt rikedom är garanterad.

En staty av Hans Christian Heg, en antislaveriförespråkare och soldat i amerikanska inbördeskriget, halshöggs och slängdes i sjön av ”antirasistiska” aktivister i Madison, Wisconsin.

Hans Christian Heg kommer från Liers i Norge och invandrade med sin familj till USA som 11-åring.

Den populäre libertarianske youtubern Stefan Molyneux kommenterar händelsen på Twitter:

Rubriken sammanfattar en enkel logik: hotas jag av en farlig fiende är jag glad och tacksam för varje stöd, oavsett varifrån det kommer. Det är inte läge att ta andra hänsyn om hotet är dödligt.

Västmakterna blundade för Sovjets skändligheter, därför att de behövde den blodiga diktaturens hjälp.

Finland lierade sig med Nazi-Tyskland, därför att vapenbrödraskapet gav möjlighet att återta i vinterkriget förlorade områden – och lite mer. Utan Tysklands hjälp i fortsättningskrigets slutskede skulle inte Finlands motstånd kunnat vara så segt och – sett till Stalins avsikter – så framgångsrikt.


Jesus från Nasaret var en märklig människa (om han nu fanns vilket jag är benägen att tro). Hans eget folk, judarna, eller i varje fall en grupp bland judarna, hatade honom och förmådde den romerske guvernören Pontius Pilatus att halvt motvilligt döma Jesus till döden.

Bilden av Jesu korsfästelse har etsat sig in i medvetandet på alla som bott i ett kristet samhälle och kanske rentav själv är troende. Vi har sett tusental målningar av denna händelse.

Det konstiga är att denna scen, som under tvåtusen år varit de berörda samhällenas troligen mest uppmärksammade begivenhet, är så illa förklarad. Själva avrättningen är nog äkta vara men motivet till domen har aldrig blivit tillfredsställande utrett – åtminstone inte så att jag är nöjd med domskälen. Ska man försöka begripa det där så måste man spekulera.

KULTUR I min hemstad Karlskoga står en bronsstaty av en järnarbetare. Den är skapad av den svenske skulptören John Lundqvist (1882-1972) och rest 1946, och en ständig påminnelse om bergslagsstadens historia och kulturarv.

Min egen historia – mitt eget kulturarv.

John Lundqvist föddes 1882. Han studerade bland annat i i Italien och Danmark, men också i Paris, där han blev djupt inspirerad av Auguste Rodin och den gotiska skulpturen. Han inspirerades också av Carl Milles.

John Lundqvist hade ett djupt religiöst förhållningssätt till världen. Det kom att prägla hans arbeten och till stor del ägnade han sig åt kyrkliga skulpturutsmyckningar. Den som någon gång besökt Skogskyrkogården i Stockholm har säkert lagt märke till Uppståndelsemonumentet vid Heliga Korsets Kapell.

Ett län (engelska county) i delstaten Oregon i USA gör det obligatoriskt för alla invånare att bära ansiktsmask på platser där social distansering är omöjligt. Icke-vita behöver dock inte följa påbudet. Orsaken till undantaget är risken för ”rasprofilering”, skriver The New York Post (23/6 2020).

Daniel Fallström, född den 26 oktober 1858 i Gävle, död den 19 januari 1937 i Stockholm, var en svensk författare, skådespelare, journalist och teaterkritiker. Hans första större diktsamling I vinterqväll kom ut 1887, men rymde dikter skrivna så tidigt som 1881. Han utkom därefter flitigt med nya diktsamlingar, och blev snabbt en uppburen och flitigt anlitad poet, inte minst vid olika tillfälliga högtidligheter som invigningar och jubileer.

Utöver de olika tillfällighetsdikterna var historiska motiv, hyllningar till kvinnan, natur- och stämningslyrik, patriotiska maningar och Stockholmsskildringar återkommande teman i Fallströms diktning. Hans stil var utpräglat romantisk, och han var en flyhänt och inspirerad stämningspoet snarare än någon utstuderad stilist.

I den amerikanska staden Seattle har demonstranter beväpnat sig och, sedan den 8 juni, ockuperat en hel stadsdel. Efter att tre personer sköts ner under den gångna helgen har borgmästare Jenny Durkan nu klargjort att staden ska se till att avsluta protesten på det som kallas Capitol Hill Occupied Protest Zone.