PATRIK ENGELLAU: Illiberal demokrati

Att Herrens vägar är outgrundliga betyder troligen, för kristna, att de nyttiga insikter Han sänder är så mumlande otydliga att man inte begriper dem. Det är som att försöka läsa vägskyltar på japanska. De pekar nog rätt, fast man vet inte vart.

Jag har länge funderat över vad den politiska filosofi som Viktor Orbán kallar ”illiberal demokrati” egentligen betyder. Många menar att frågan är osund eftersom den utgår från Orbán men eftersom min nyfikenhet ibland överträffar min lydnad inför belevat beteende struntade jag igår i de sociala konventionerna och följde en outgrundlig väg som pekades ut av en ledarskribent på Dagens Nyheter. Hon skrev att den osundaste tänkaren av alla som omger Orbán heter Gladden Pappin, Harvardfilosof (bilden).

Jag googlade genast och fick en tjugo minuters förklaring. Gladden förklarade att allt har med människosyn att göra. De gamla liberalerna, det vill säga vår tids etablissemangsliberaler vars tänkande i stort sett dominerar alla partier, utgår från att människan och alla de gemenskaper – familj, klan, civila samhällen, skrå eller fria arbetsmarknader etc – är av ondo och att den fria människan därför måste styras av politiker som i alla länder ska införa en enhetlig globalistisk ordning som kallas internationellt regelbaserad eller något ditåt.

Det vill emellertid inte Viktor och Gladden som i stället förespråkar den nya läran postliberalismen som tvärtom utgår från att människors naturliga och medfödda instinkter är sunda och av gemenskapen bör ges friare tyglar. Det betyder väl i sin tur att Gladden står för mindre politisk reglering och lägre skatter.

Jaha, sa jag för mig själv, då är jag kanske postliberal. Men kanske ändå inte, fortsatte jag mitt inre resonemang efter en stunds funderande. Det där med att grunden för de olika liberalismerna, pre- och post-, skulle vara synen på människans inneboende och medfödda natur har jag svårt att få i mig. Mitt problem med den filosofin är att den bara skjuter den svåra frågan ett steg framåt. Då blir ju den stora svårigheten att förklara hur och varför människans inneboende och medfödda natur kunde förändras etthundraåttio grader på några generationer.  

Jag tror naturligtvis på tesen om att liberaler liksom alla andra politiker under de senaste hundra åren framgångsrikt har predikat budskapet att samhället blir bättre om politikerna får bestämma mer och vanliga människor får bestämma mindre över sina egna liv. Psykologiskt kan det väl vara begripligt att många medborgare tycker det är behagligt att inte jämt behöva ta så mycket ansvar.

Men jag tror, som jag så ofta framhållit, att den här mentalitetsförändringen, som inte alls är förbehållen olika slags liberaler, mest har att göra med demokratins genombrott eller snarare övergången från direktdemokrati till ombudsmannademokrati vilken inträffade under nittonhundratalets första decennier.

Innan alla fick rösta bestämdes svensk politik i stort sett av dem som ägde landet, det vill säga av kapitalisterna och de stora jordägarna. Dessa satt i riksdag och kommun och bestämde. Självklart kom de aldrig på något så äventyrligt projekt som att exempelvis bygga en välfärdsstat eftersom de själva, i egenskap av besuttna, skulle bli tvungna att betala för påhittet.

Men med demokratins införande förändras systemet i grunden. Den politiska beslutsmakten flyttas från folk som ägde nationen till folk som är ombud och som själva endast betalar en obetydlig del av de reformer de tänker ut för att få röster i de allmänna valen.

Att den som spenderar andras pengar blir mer generös och mer benägen att uppfatta sitt eget tänkande som mer upphöjt går att förstå. Men att som Gladden Pappin gå så långt som att tillskriva vår tids etablissemangsliberaler föreställningen att de vore medfött mer kompetenta att härska går, enligt min mening, lite för långt.

Patrik Engellau