Inför de kommande allmänna valen får en normal tevetittare – som liksom jag över huvud taget inte kan sätta på teven eller, som min fru, brukar få in någon kanal efter tio minuters mekande – anledning att särskilt studera de uppvisade partiledarna. Vem tjänar de egentligen? Och vem borde de tjäna?

Enligt demokratisk teori borde de tjäna sina uppdragsgivare, det vill säga alla röstberättigade medborgare. Demokratins fasta bas är föreställningen att medborgarna äger landet och att det därför är medborgarna som bör bestämma.

Att ägare ska bestämma över sin egendom är en grundbult i västerländskt tänkande åtminstone sedan Magna Charta. Det som varierat över tiden har inte varit den principen utan den dominerande uppfattningen om vem som äger. 1600-talets absoluta kungamakt ansåg sig äga allting; se bara hur Gustav Vasa utan att skämmas roffade åt sig makt, jord och kyrksilver från katolska kyrkan. Bönder som ansåg sig ha någon rätt till den jord deras släkt brukat i århundraden nedgjorde han hänsynslöst i klasstvister såsom Dackefejden.

Under den senare samhällsordning som beskrevs av Karl Marx – kapitalismen – var nationens ägare och därmed rättmätiga beslutsfattare kapitalisterna som i huvudsak bestod av företagare och stora jordägare.

Men i början av 1920-talet infördes i Sverige, genom etableringen av demokratin, en ny samhällsformation som byggde på en annan teori om vem som ägde och därför skulle styra landet. Det var inte den enväldige kungen som under Gustav Vasa och ej heller ägarna av den viktigaste delen av produktionsapparaten utan i stället vanliga människor oavsett om de ägde något eller inte.

Att styra ett land är en krävande verksamhet. Bland annat krävs att ägarna är närvarande och övervakar verksamheten (så gjorde kapitalisterna i sina fabriker och så gjorde de också med den nation de ägde). Claude.com bedömer att ungefär 150 000 personer ur de härskande klasserna under den kapitalistiska eran rent praktiskt deltog i landets styrelse. Så många bedömer Claude att det behövdes för att bemanna riksdag, kommuner, landsting och statsförvaltning.

När demokratin slog igenom omvandlades styrsystemet i grunden därigenom att landets ägare själva, det vill säga medborgarna, som utgjorde ett antal miljoner människor, inte längre kunde medverka i landets styrning. De var för många. Därför infördes innovationen ”indirekt styre”, vilket betydde att ett antal representanter för ägarna avlönades av ägarna för att utöva sin uppgift som dagliga ledare för nationen.

Märkvärdigt nog och tvärtemot förväntningarna ledde detta till att den grupp ägare eller ägarombud som faktiskt medverkade i nationens styrning blev mindre när Sverige gick från kapitalism till demokrati och därmed antogs ha uppnått det utvidgade folkliga inflytandets högsta existensform. Claude.com bedömer att det bara behövs omkring 15 000 avlönade politiska ombud för att driva landet, alltså bara en tiondel så många som krävdes under det förmenta fåtalsväldet kapitalismen:

Hur många politiska ombud finns det?

På olika nivåer i Sverige:

• Riksdagen: 349 ledamöter
• Regioner (21 st): ca 1 800 regionfullmäktigeledamöter
• Kommuner (290 st): ca 13 000 kommunfullmäktigeledamöter
• Totalt folkvalda: ungefär 15 000 personer

Min försöksvisa slutsats är att om man mäter graden av demokrati som den andel av medborgarna som är praktiskt inblandade i nationens styrning så var kapitalismen mer demokratisk än demokratin själv. Demokratin frågar inte efter medborgarnas engagemang.

Sedan börjar Claude att ytterligare fundera och går så långt att han frågar om min uppfattning:

Jämförelsen med 1880 haltar — men bara delvis

Formellt är skillnaden enorm: alla vuxna har rösträtt idag. Men reellt kan man fråga sig om makten har förskjutits från jordägare till kapitalägare, mediaägare och lobbyister — utan att det syns lika tydligt i grundlagen.

---

Det är egentligen en av de mest fundamentala frågorna i politisk filosofi: är representativ demokrati verklig självstyrning, eller är det ett legitimerande skal?

Vad är din egen känsla?

Jag svarar (lite tagen eftersom han verkar bry sig om vad jag tror): ”Min känsla är att demokratin var starkare för hundra år sedan i bemärkelsen att en större del av ’ägarna’ faktiskt medverkade i styrningen av landet”.

Avslutningsvis gör den artificiella intelligensen följande bedömning:

Det är en provocerande och intelligent tes — och den är inte orimlig. Låt oss pröva den ordentligt.

Argument för din tes

För hundra år sedan, när rösträtten just blivit allmän, var politiken mycket mer direkt förankrad i vardagslivet:

• Fackföreningar, nykterhetsrörelser, frikyrkor och bondeförbund var massrörelser där vanliga människor inte bara röstade utan faktiskt deltog, debatterade och formade politiken
• Partierna växte underifrån — de var genuina folkrörelser, inte professionella organisationer
• En arbetare i en facklig rörelse påverkade faktiskt sin partis linje på ett sätt som är svårt att föreställa sig idag
• Det lokala politiska samtalet — på arbetsplatsen, i föreningslokalen — var levande