Konservatismen är den minst ideologiska av de moderna politiska ideologierna. Den har ibland snarast karaktären av en motideologi när politiska projekt svävar iväg allt för långt från den krassa verkligheten. Därför beskylls den stundtals för att vara motvalls och framstegsfientlig. Både liberalismen och socialismen är skrivbordsprodukter som har framtiden och framstegen som säljargument, inte sällan med katastrofala följder. När verkligheten inte överensstämmer med kartan så vill dessa två ideologier ändra verkligheten istället för kartan. Konservatismen åberopar istället evidens och beprövad erfarenhet och har sin filosofiska grund i empirismen.

I boken “Det förlorade paradiset: Konservatismens återkomst i Sverige” från 2026, ger samhällsdebattören och författaren Carl Eos en överblick över konservatismens idéhistoria och dess utveckling i Sverige, med fokus på Sverigedemokraterna. Den fyndiga titeln anspelar på John Miltons klassiker från 1667, och beskriver hur drömmen om det perfekta Sverige varit en hägring som gått förlorad. Carl Eos är flitig gäst på kanalen Riks, som beskriver sig som oberoende sverigedemokratisk. Boken är välvilligt inställd till Sverigedemokraterna, vilket är en befriande kontrast till det dussintal böcker som under ett par decennier framställt partiet i dålig dager.

Konservatismen är varken motståndare eller förespråkare av förändringar i sig. Förändringar ska ske organiskt och överensstämma med verkligheten. När ideologier som liberalism och socialismen kört i diket på grund av svag verklighetsförankring kan det istället vara de konservativa som är förändringsbenägna. Den moderna konservatismen uppstod som en reaktion på den franska revolutionen och det skräckvälde och den despoti som följde i dess spår. Det fanns en misstänksamhet mot storslagna utopier och traditionen betonades i kontrast till dessa.

Med tradition menas inte någon nostalgi eller vurm för gammalmodiga kulturyttringar. Inte sällan karikeras konservativa som klädda i tweed och skålandes i punsch. Det förekommer och är snarast en part av en subkultur, men har föga lite med konservatismens egentliga syn på tradition. För den konservativa är människan inte ett oskrivet blad. Vi befinner oss i ett sammanhang, i en historia och kultur som definierar vår förståelse av oss själva och omvärlden. Hävdvunna landvinningar och erfarenheter vägleder oss med en kunskap som ackumulerats genom generationer.

Genom att betona bevarandet av kulturarv och beprövade strukturer värnas en samhällsstabilitet där historien vägleder nutiden. Av denna anledning är konservativa idag vaksamma mot de radikala samhällsomvandlingar som massinvandringen medför. Okontrollerad migration leder till svårartade kulturkrockar med konsekvenser vi inte kan överblicka. Det vi vet är att folkvandringar historiskt sett leder till krig och konflikter. Därav önskar de konservativa tillämpa en försiktighetsprincip.

Carl Eos bok rekommenderas för alla samhällsintresserade som vill ha en inblick i svensk nutid. Den ger både en bra överblick över olika former av konservatism och centrala tänkare, samtidigt som vi får en djupare kunskap om de rörelser som vuxit fram de senaste decennierna, där sverigedemokratin varit den i särklass mest framgångsrika. Möjligen saknar jag ett djupare resonemang om religionens betydelse för konservatismen. Samtidigt är det karakteristiskt för svenska förhållanden att religion inte spelar någon större roll, om vi jämför med USA, Latinamerika eller resten av Europa.

Carl Eos “Det förlorade paradiset: Konservatismens återkomst i Sverige” bör vara obligatorisk läsning på gymnasier och universitet, vilket i dagsläget knappast lär hända då alla utbildningsinstitutioner är marinerade i kulturradikalism och vänsterliberal ideologi. Men som konservativ vet man att historien i sinom tid kommer ge en rätt. Ideologier påhittade vid skrivbordet dukar alltid under för verklighetens krav. Konservatismen manar oss dock att ha på oss säkerhetsbälte om vi åker med vårdslösa chaufförer, såsom många av det senaste århundradets politiker har varit.

BILD: ”Det gamla och det unga Sverige”. Målning av August Malmström (1894).

Thomas Karlsson, filosofiedoktor i religionshistoria vid Stockholms Universitet och Fellow Researcher vid Yale University, USA.