Det förflutna kan vi inte ändra, men vi kan lära av det. Det som räknas är framtiden, och den börjar i nuet. Från det förflutna kommer våra minnen och erfarenheter. Nuet är en fortsättning på det som tidigare hänt.

Enligt min bedömning kommer det sig av den eftergivenhet och de förnekanden som partiet sedan länge har visat mot hedersförtryck och islamism, att dagens Miljöparti tonar ner det islamistiska hotet. Tyvärr har partiet inget lärt och vill inte lyssna. Miljöpartiet vägrar frigöra sig från det förflutna, och därmed kan de inte göra en nystart där gröna värderingar åter tar inriktningen inför framtiden. De behöver skriva en ”vitbok” där de gör upp med sitt islamistiska förflutna.

Förr i tiden behövde man åtminstone erövra ett land för att få bestämma över det. Det krävdes soldater, kanoner och en viss fallenhet för att rita om kartor. I dag verkar det räcka med serverhallar, programmerare och ett användaravtal som ingen orkar läsa.

Det är kanske orättvist mot både programmerarna och historiens erövrare. Men jag har svårt att släppa tanken på att vi uppfinner en ny sorts stat. Utan flagga, nationalsång eller medborgare. Det räcker att vi alla är kunder.

Några dagar före valet gick skådespelerskan Alexandra Rapaport ut på Instagram med en av över 100 000 följare gillad varning, uppmärksammad i Kvartal, om att en röst på M, KD eller L är ett indirekt stöd för Sverigedemokraterna. Ett, i hennes ögon, demokratifientligt parti som hotar institutioner, vetenskap och det fria samhället. Liknande tvärsäkra mementon, ibland till och med iklädda avskyvärda ismer, har vi hört i minst tvenne dekader nu.

På tisdagar brukar jag delta i studier av den kommande söndagens bibeltexter. Det äger rum i Linköpings domkyrkas församlingshem och ibland fördjupar vi oss i den grekiska ursprungstexten. Svenska kyrkan har, på grund av de nuvarande biskoparna, kantrat och blivit ännu en vänsteraktivistisk organisation med mycket makt. Trots biskoparnas försök att bannlysa olika trosuppfattningar och likrikta kyrkan så finns det goda krafter bland fotfolket.

I vårens avtalsrörelse spänner Kommunal bågen högt med krav på förkortad arbetstid, en strid där de dessutom backas upp av tunga sympatilöften från IF Metall. Industrifackets avtalssekreterare Simon Petersson har klargjort för Ekot att man är beredd att ta till strejkvapnet för att hjälpa Kommunal att nå målet. Frågan drivs under parollen ”kvinnoarbetstider”, då målet är att anställda i kommuner och regioner med obekväma scheman ska få samma arbetstidsförkortning som de mansdominerade industriyrkena länge haft.

Det är lätt att ryckas med av den fackliga kampvilja men för den som kan sin historia finns det anledning till djup skepticism.

C anklagar SD för extremism och vill bland annat av detta skäl inte sitta i en regering som SD har inflytande i. Det kan därför finnas anledning att skärskåda vilket av de två partierna som är extremt.

Att invandringen är problematisk och har lett till mycket stora problem för Sverige är uppenbart. Omfattande brottslighet och överbelastning av rättsväsendet är en effekt. Att på kort tid – 20 år – öka befolkningen med flera miljoner överbelastar bostadsmarknaden och annan infrastruktur, vilket kommer att kräva mycket stora investeringar.

I Richard Wagners opera Rienzi, der letzte der Tribunen från 1842 reser sig folktribunen Cola di Rienzi mot Roms korrupta elit och ger makten tillbaka åt folket. Han besegrar eliterna med folkets hjälp och blir stadens hyllade ledare. Men påverkad av eliten så vänder sig folket till slut emot honom Rienzi. En rasande folkmassa samlas utanför Capitolium och sätter byggnaden i brand. Rienzi kliver ut på balkongen i försök att tala till folket, men byggnadens tak kollapsar och begraver Rienzi i lågorna.

När batterijätten Northvolt kollapsade i konkurs, drogs mattan undan för hela den svenska gröna omställningsdrömmen. I svallvågorna kliver nu fackliga företrädare fram och beskriver ett kaos som sägs ha pågått under lång tid. Men för oss som granskade etableringen på nära håll väcker detta sena uppvaknande allvarliga frågor om var IF Metall har sin lojalitet.

”Nu ska vi ut och härja, supa och slåss och svärja, bränna röda stugor, slå små barn och säga många fula ord. Med blod ska vi stäppen färga, nu äntligen lär jag få nån praktisk nytta av min Hermodskurs i mord!”

Ja, så beskrev Lundastudenterna den kultur som rådde bland härskare från olika länder: från Mongoliet (här alltså Djingis khan), Centraleuropa (Cesare Borgia) eller Arabien (Muhammed). Överallt där det fanns undersysselsatta män från de finare familjerna kom plundring, våldtäkter, mord och allehanda tortyrhemskheter att bli legio för att bevisa ära och meningsfullhet. Som Dick Harrison nyligen skrev i en historiekolumn om 1100-talets Litauen var det just idéfattigdomen som var en avgörande anledning till att många annars totalt meningslösa krig förekom.

Vi sitter i bilen, parkerad vid trottoarkanten utanför lägenheten i Stockholms innerstad. I den befinner sig en yngre släkting och jag. Vi ska övningsköra, han tänker sig att skaffa körkort. Motorn igång, vi ska precis börja rulla. Då kommer, i sakta mak, mot enkelriktningen, en större svart BMW glidande. Jag säger till släktingen att avvakta, vänta tills den passerat. Bakom ratten sitter en svartskäggig man kanske 30 år. Bredvid honom sitter en yngre kvinna iklädd hijab. Han ser att jag glor kritiskt och när han glider förbi ger han mig sitt långfinger och ett hånflin. Han säger något. Kvinnan bredvid honom skrattar.

ABBA sjöng att money ”must be funny” i en rik mans värld. Det kan mycket väl vara sant.

Elon Musk har förutspått att artificiell intelligens och robotteknik kommer att göra ekonomin så produktiv att pengar kan bli irrelevanta. Vid ett amerikansk-saudiskt investeringsforum 2025 sade Musk att ”vid någon tidpunkt blir valuta irrelevant”. Han har också förutspått att AI och robotteknik så småningom skulle kunna ”mätta alla mänskliga behov” och skapa ett sådant överflöd av varor och tjänster att arbete i sig blir frivilligt. Han upprepade samma resonemang i en intervju med The Economist.

Efter varje valrörelse dimper det ner tackmejl i inkorgen hos Hyresgästföreningens medlemmar. I det senaste utskicket sparades det inte på superlativen. Förbundsordförande Marie Linder, tillsammans med Ola Palmgren och Erik Elmgren, proklamerade stolt: ”Det här har varit en valrörelse som visat vad Hyresgästföreningen är när vi är som allra bäst.”

De stoltserade med 328 399 registrerade valsamtal, dörrknackningar i trapphus och torgmöten och kallar det för ”folkrörelsearbete när det är som bäst” och ”demokrati i praktiken”.

Varje gång migrationsfrågan är på tapeten i ett publikt forum och Magdalena Andersson är närvarande så förkunnar hon utan minsta darr i rösten: ”Det var vi som skärpte politiken!”.

Hon syftar förstås, som du vet, på de av S-MP-regeringen tagna besluten under november 2015 om införandet av gränskontroller och regeringsproposition 2015/ 16:174  med ”syfte[t] att kraftigt minska antalet asylsökande (…)”. Propositionen blev sedermera lag under 2016.

Jag satt mitt emot en kvinna på ett café i Stockholm. Hennes bror skulle snart in på ett treårigt fängelsestraff, oskyldigt dömd för våldtäkt. Deras mamma, som haft fyra hjärtinfarkter, hade ännu inte informerats. Kvinnan började gråta, och över bordet lade jag min hand på hennes.

”Vad har vi gjort?” sa hon mellan tårarna och nickade mot min hand. ”Vi har förstört det här”.

Varje sommar rensas, bekämpas och jagas växter i de svenska trädgårdarna under myndigheternas paroll om att utrota ”invasiva främmande arter”. Men den aggressiva retoriken döljer en sanning som Naturvårdsverket ogärna talar om: hela systemet bygger på godtyckliga historiska årtal och mänskliga värderingar – inte biologi.

Inför de stundade allmänna valen upplever vi väljare/medborgare en högkonjunktur i mediala dumheter. Dessa lever och frodas i symbios med alla floskler som flödar över i de partipolitiska blabbosfärerna. Om man råkar läsa och försöker tolka de texter som exempelvis finns på var och varannan lyktstolpe längtar man snarast hem till skämskudden. Hur som helst tycks ett ledande tema på den rödgröna sidan vara att ”de rika” ska bidra mer. Helt skamlöst antyds ibland att de riktigt rika idag inte betalar någon skatt alls.

Den 17 augusti 2026 bar Simona Mohamsson, partiledare för Liberalerna en davidsstjärna under Expressens pariledardebatt. Mohamsson har Palestinsk pappa och Libanesisk mamma.

Det är nästan som om Mohamsson har begått ett brott mot tidsandan.

Klimatkatastrofen kom upp i samtalet, den som alltså pågick för fullt. Hon förklarade den saken med stor självklarhet och något nedlåtande för oss som inte omedelbart tog till oss hennes djupa insikter. Tidigare under dagen hade hon tvingat ut sina två barn, då i tidig skolålder, att hasa runt lite på skidor i Fredhällsparken.

Egendomsskyddskommitténs betänkande Stärkt egendomsskydd i regeringsformen (SOU 2026:54) är ett välkommet steg i rätt riktning. Det viktigaste är kanske inte att kommittén har funnit den slutliga lösningen på egendomsskyddets problem, utan att den faktiskt har lyckats lägga fram ett konkret grundlagsförslag. Det är en betydande skillnad mot 2023 års fri- och rättighetskommitté, som efter sitt arbete konstaterade att det inte gick att uppnå tillräckligt brett parlamentariskt stöd och därför avstod från att lägga fram något förslag om egendomsskyddet.

Monster hör inte bara hemma i sagorna. När poliser och politiker avfärdar verkliga rovdjur som mytiska figurer, frodas ondskan i skuggorna. Från Long Island till Brottets krönika och vidare till dagens extremister visar historien vad som händer när språket blir för försiktigt.

Vi menade så väl, och det blev så fel. När samtyckeslagen blev verklighet firade feministerna sin seger. Och inte vilken seger som helst: samtliga riksdagspartier hade stöttat propositionen. Man hade inte bara vunnit – all opposition var utraderad. Alla var för den nya självklarheten.

Hustrun och undertecknad besökte Tyskland i slutet av juli månad. Vi flög till Düsseldorf, hämtades av sonen och hans tyske svärfar och färdades i bil till en mindre ort belägen på ungefär lika avstånd till Düsseldorf och Köln, med bara ett dussin kilometer till gränsen mot Nederländerna. Där tillbringades en vecka i sällskap med sonen, sonhustrun och barnbarnet. Vi alla bodde i det stora huskomplex som varit en bondgård och nu var sonhustruns stora familjs hushåll. Landskapet är öppet och platt, mestadels uppodlat mellan bebyggelse och bostäder. En värmebölja hängde kvar, men växtlighet och gröda visade inga tecken på torka.

George Orwells dystopiska roman 1984 har blivit ett hushållsbegrepp (tänk ”Storebror ser dig”) inte bara för framtidsforskare och allmänt litteraturintresserade personer. Liknande dystopier fanns före publiceringen 1948 och finns idag i överflöd. Vare sig man läser böcker eller ser filmer placeras man oftast i en så att säga färdig eländig värld. Vägen till den dystra tillvaron, förfallet, skildras utomordentligt sällan.

Frihet är svårt. Det ger oss möjlighet att göra fel, och kräver därmed ansvar. Idag lever vi i den friaste civilisation som någonsin existerat i mänsklighetens historia, och detta gäller speciellt sexualiteten.

Det mesta av gammal hederskultur är bortsvept. Varken familjen eller staten lägger hinder i vägen för människor att leva ut sin sexualitet. Men detta har konsekvenser, för även om den gamla hederskulturen var förtryckande så var den också beskyddande. Folk visste vad som gällde, och de som bröt mot det bestraffades hårt. Folk behövde inte välja mellan att säga ja och nej, eftersom samhället gjorde det åt dem.

I del ett av denna artikel (läs den här) granskades idén om att omfördelning skapar välstånd. Genom historiska exempel från Sveriges skatteutveckling och liknelsen om äppelträdet belystes skillnaden mellan löpande inkomster och kapitalvinster, och hur felutformade skatter riskerar att låsa fast produktiva tillgångar. I del två riktas strålkastaren mot den internationella konkurrensen om kapitalet, hur skatteregler i praktiken styr mänskligt beteende och vad som egentligen utgör ett rättvist och långsiktigt hållbart skattesystem.

Sverige har haft sin period av avundsjukepolitik. Tanken att den som har mycket också har fått det på någon annans bekostnad har länge präglat delar av den politiska debatten. Att beskatta ”de rika” kan vara ett slående politiskt budskap, men all skattepolitik får konsekvenser.

Sex är farligt. Så har det alltid varit – det är hjärta och smärta, könssjukdomar, avundsjuka, oönskade graviditeter och drama. Men på senare år har vi till dessa faror lagt till risken att bli oskyldigt dömd för våldtäkt. Eller åtminstone skyldig enbart i ren juridisk mening, snarare än moralisk. Dagens våldtäktsdefinition har blivit så bred att det är svårt att inte begå något som kan klassas som våldtäkt. Detta gäller alla som någonsin:

Några veckor före midsommar fick min bekant, jag ska kalla honom Yngve, en faktura från kommunen. Den var i runda slängar på stadiga men inte monumentala 5000 kronor. Avsändaren var kommunens VA-avdelning. Fakturan avsåg rutinkontroll av fastighetens VA-system. Kommunen befinner sig i närheten av Stockholm, kan tilläggas men det betyder inte att fenomenet är geografiskt begränsat. Kolla gärna med en AI-sökning.

Antalet tvivelaktiga och uppenbart felaktiga våldtäktsdomar växer sig allt större. Mestadels ignoreras detta av samtyckslagens förespråkare, men när de någon gång tar upp frågan är det med märkbar irritation. Som en respons på Kalibers granskning skrev Adine Samadi, ordförande för Roks (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige), följande ord under titeln ”Gå inte på Sveriges radios myt om oskyldigt dömda våldtäktsmän”:

I England finns fortfarande politiker som försvarar eller tolererar religiösa shariaråd i mångkulturalismens namn. I Kanada avgjordes samma fråga redan 2005–2006 med ett tydligt besked: ingen religiös familjerättsmedling, ingen sharia och inga parallella rättsordningar för någon trosgrupp.