Massmedia och därtill hörande kulturpersoner och politiker driver en hejdlös kampanj för att mana fram den rätta oron inför det stora klimathotet. Det uppfordrande budskapet är:
1.Vi är på väg mot en klimatkatastrof på grund av utsläpp av koldioxid från förbränning av fossila bränslen och det går fortare än någonsin.
2.Trots att läget är extremt hotfullt så finns det hopp. Med radikala ingrepp så kan utsläppen hejdas och katastrofen begränsas.
Sverige kan enligt Arbetsförmedlingen komma att behöva en arbetskraftsinvandring på 30 000 till 50 000 personer årligen samtidigt som Sverige har en muslimsk massmigration på drygt 130 000 årligen sammansatt av välfärdsmigranter från MENA, anhöriginvandring samt en mindre del riktiga flyktingar. Prognoser grundade på utfallssiffror från Migrationsverket hittills i år pekar på en samlad muslimsk migration på cirka 120 000 personer för 2019.
Många undrar säkert vad syftet är med dagens hot om jordens snara undergång. Vad är man ute efter – egentligen? Och hur började resan fram till dagens märkliga jakt på koldioxid, livets gas. För att få svar måste vi backa ungefär 50 år till 1968 och bildandet av lobby- och aktivistgruppen Romklubben och ett antal sidoorganisationer, som Madrid- och Budapestklubben.
En av de mer kända bakom Romklubbens tillkomst var multimiljardären David Rockefeller. Det var faktiskt på hans egendom i norra Italien som sammanslutningen kom till.
FN:s klimatpanel IPCC har medgivit att jordens klimat är för komplicerat för säkra uttalanden om möjlig mänsklig påverkan. Det påpekar den 79-årige amerikanske atmosfärfysikern Richard Lindzen. Han är professor emeritus (pensionerad men ännu verksam) vid toppuniversitetet MIT.
Lindzen var huvudförfattare till ett kapitel i IPCC:s tredje vetenskapliga rapport från 2001. Han kritiserar hur IPCC:s ledamöter i sin sammanfattning ändrade rapportens uttalade osäkerhet till påstått hög visshet för mänsklig påverkan.
Jag bor sedan 13 år i São Paulo och jobbar för ett internationellt företag inom telecom. Eftersom jag är gift med en brasilianska och är lokalanställd har jag kanske kommit in i samhället mer än vanliga svenska expats.
Brasilien är ett otroligt delat samhälle. Beroende på vilket samhällsgrupp man tillhör, det vill säga hur mycket pengar man har, väljer man sjukvård, skola för barn, boende, var man semestrar och så vidare. Läs mer
Det började våren 1968 med de intellektuella i Frankrike, varav många var marxister. Influerade av dessa återvände frälsta lärarkollegor efter sommaren och hade läst Marx storverk, Kapitalet. En av marxismens förutsägelser var att kapitalismens inneboende motsättningar mellan arbetare och kapitalister skulle leda fram till ett revolutionärt läge och införandet av proletariatets diktatur, varefter utopin om arbetarparadiset var förverkligat. Det ansågs förestående. Det gällde att förbereda sig för en post i den kommande politbyrån. Den styrande enheten efter revolutionen. Det var på allvar. Sådan var samhällsandan.
I två tidigare artiklar, här och här, beskrev jag utgångspunkten för den nya amerikanska handelspolitiken gentemot Kina.
Grunden för denna politik är Trumps insikt att fördelen för Kina att få exportera till den väldiga amerikanska marknaden ger USA ett starkt maktmedel, som rätt utnyttjat kan tvinga fram ömsesidighet (free and fair trade) i reglerna för handelsutbytet mellan USA och andra nationer. Samtidigt skapas då en stor stimulans för den amerikanska ekonomin och dessutom, i kombination med andra åtgärder, en rad utrikespolitiska fördelar. Mot denna bakgrund formulerade en grupp kvalificerade amerikanska förhandlare tillsammans med Trump en helt ny handelspolitik gentemot Kina.
Arbetsmarknadsverket (AMV) var en svensk statlig myndighet som lades ner 1 januari 2008. Verket omfattade Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) och de tjugo numera nedlagda länsarbetsnämnderna. Verkets uppgifter togs 1 januari 2008 över av den då nybildade myndigheten Arbetsförmedlingen.
Jag har under många år studerat och grubblat över radikalfeminismens artikulerade och allt mer utbredda hat mot ”vita medelålders män”. Att ”män är djur” är bara ett övertydligt exempel. Jag har försökt förstå frågan varför och hur feminismen kunnat hamna i denna hatiska och obegripliga ståndpunkt. Uppfattningarna hävdas dessutom med stor emfas och propagandistisk kraft. Universiteten har infört så kallade genusstudier för att försöka vetenskapligt bevisa tesen. Den internationella och svenska me too-rörelsen har förstört flera mäns rykte med åtminstone ett självmord som konsekvens.
Jordan B. Peterssons återberättar i sin bok 12 livsregler: Ett motgift mot kaos den bibliska historien om Adam och Evas söner Kain och Abel. Han vill med denna berättelse åskådliggöra hur känsla av otillräcklighet hos vissa kan leda till offermentalitet och ondska. Gud tar emot Abels offergåvor med glädje men är inte nöjd med Kains dito. Gud tycker inte att Kain anstränger sig tillräckligt. Kain blir då förbannad och dödar Abel. Istället för att jobba hårdare och bli som Abel, väljer Kain att döda sin bror. Kain tar hämnd på sin egen oförmåga och otillräcklighet genom en missriktad handling.
Det är lätt att skaka på huvudet och göra sig lustig över ”genusvetenskapen”. En annan, mer avvägd reaktion är att tillstå att det som benämndes kvinnokampen var en viktig del av förra århundradets utveckling, men att de orättvisor som fanns nu i allt väsentligt är avskaffat. Vilket styrks av internationella undersökningar där Skandinavien konsekvent hamnar i topp.
Ändå har genus blivit ett starkt växande ämne inom högre utbildning under senare år. Redan 2015 överträffade antalet genusstudenter (2270) antalet polisstudenter (1450). Genustramset sträcker även in sina tentakler i övrig utbildning, men än så länge har det inte lyckats nullifiera allt vad riktiga kunskaper heter.
Vi som följer klimatdebatten blev smått förvånade för några dagar sedan när SvD den 23 februari publicerade en artikel skriven av agronom Johan Rockström, mannen som PK-medierna kallar klimatexpert, där han frankt och mycket oväntat säger att domedagsprofeterna har fel om klimatet. Vad har hänt? Rockström har ju varit en av de värsta hotarna om den kommande – av koldioxid – orsakade undergången. Vad har fått honom att ändra uppfattning?
Det gemensamma för många av Sveriges partier är att de lever kvar i ett ideologiskt landskap från 1900-talet. Mitt grundanslag är att höger- och vänsterskalan spelat ut sin roll, och att vi idag har två krafter som driver politiken mer än någonsin: religion och nation.
Liberala debattörer hävdar ofta att nationalismen inte ser till människor som individer utan som kollektiv, vilket är en delvis riktig och delvis felaktig uppfattning. För det första måste det klargöras att nationalism är ett komplext begrepp med stora betydelseskillnader i olika tider och sammanhang.
Stefan Löfven upprepar gång på gång att det bara är han och socialdemokraterna som kan garantera välfärdens försatta existens i Sverige. Oppositionen i Sverige påstår att den står bakom den svenska modellen i lika hög grad. Det kan behövas små justeringar men aldrig att oppositionen skulle avskaffa välfärden.
De polska kommunistledarna upprepade gång på gång att det bara var de själva och kommunistpartiet som kunde garantera fred och välstånd för polackerna. Den underjordiska oppositionen hävdade att kommunisterna lurade medborgarna och att något välstånd skulle aldrig skapas så länge kommunisterna hade makten.
Maktens retorik i båda fallen är identisk: ”om ni inte ställer er bakom oss så väntar er bara elände, fattigdom, krig och fascism”.
Oppositionens retorik är däremot hel annorlunda. I Sverige ifrågasätter knappast någon välfärden. I Polen bekämpade oppositionen socialism.
Den uppmärksamme läsaren kan nu opponera sig mot jämförelsen: ”välfärd i Sverige är väl inte samma sak som socialism i Polen”. Både jag och nej!
I ett beslut från den 18 februari fäller Granskningsnämnden för radio och TV SVT för det avståndstagande mot ett uttalande av SD:s partiledare Jimmie Åkesson som gjordes i slutdebatten inför valet i september 2018. Yttrandet rörde hans syn på svårigheterna för invandrare att få jobb och integreras i Sverige. Senare i programmet tog SVT i ett svepande uttalande avstånd från Åkessons inlägg och menade att det var ”grovt generaliserande och att SVT tar avstånd från det”. Enligt Granskningsnämndens beslut fälls programmet då det strider mot kravet på opartiskhet. Nämnden menar även att SVT:s fördömande av Åkessons inlägg riskerade att framstå som ett politiskt ställningstagande.
Vad var det då för upprörande påstående som Åkesson hade gjort enligt SVT? Jo i den del av debatten som rörde integrationen av invandrare hade han bland annat sagt följande:
”Varför är det så svårt för de här människorna att få jobb? Jo, det är för att de inte är svenskar. För att de inte passar in i Sverige. Och det är klart, att då är det svårt att få jobb”. Innan han hunnit avsluta sitt resonemang avbröts han av Annie Lööf som protesterade mot det sätt på vilket han uttryckt sig. Och senare kom som nämnts också SVT att ta avstånd från vad Åkesson sagt.
I det informationsblad som Uppsalas klimatstrejkare delar ut framgår det bland annat att
Vår uppgift är att påverka politiker, beslutsfattare och företag, så att de bemöter klimatfrågan med reella krafttag och tar den kris som vi står inför på allvar.
Det råder som synes inget fel på engagemanget. Oron är verklig. Det man kan undra över är bland annat ”reella krafttag”. Vad innebär det? Lite längre fram i bladet får vi svaret:
För att den här enorma omställningen ska kunna göras krävs det att man utlyser ett globalt undantagstillstånd. Klimatkrisen måste behandlas som en sådan för att lagar, sanktioner, regleringar och ransoneringar ska kunna träda i kraft så snart som möjligt.
Här har man verkligen bränt av det tunga artilleriet: ”globalt undantagstillstånd”. Tydligen är det önskvärt med något slags diktatur för att lösa ”klimatkrisen”. Logiken tycks vara att politiker kan styra jordens klimat. Hur skulle det i så fall gå till?
Kommunismen försökte forma en ny människa. Den nya människan skulle aldrig tänka på sig själv utan på kollektivet. Hon skulle entusiastiskt och idealistiskt arbeta för statens bästa, vara helt ointresserad av personlig vinst, vara solidarisk, jämställd, patriotisk, internationalistisk och framförallt lojal mot Partiet.
Makten satte in massiva ideologiska tvångsinsatser på dagis, i skolan, på arbetsplatser, man använde propaganda i böcker, filmer, tidskrifter och TV. De som var tröga att forma skickades till uppfostringsanstalter och omskolningsläger. De som inte gick att forma alls förintades i Stalins, Maos och PolPots massavrättningar.
Resultatet av experimentet blev ett Frankensteins monster: homo sovieticus. Denna patetiska människa var helt ointresserad av eget arbete och saknade personligt ansvar för eget liv. Hon var likgiltig inför det gemensamt ägda. Hon accepterade blint makten. Hon tog sig fram i livet med hjälp av medlöperi, konformism, cynism och inte minst stora mängder vodka. Alla vi som levde under kommunismen blev utsatta för detta experiment. Vi bär än i dag på detta monsters sjuka drag.
Kära vänner och självplågare,
Året som gått har inte varit det bästa för vi haft ett medlemstapp i senaste valet. Dock ser framtiden mycket ljus ut. Men låt mig först uppdatera er på föreningens syfte, mål och verksamhet. Föreningen är direkt underställd den så kallade sjuklövern. Som väljare hos sjuklövern är du automatiskt medlem. Föreningens syfte är att främja och understödja folkets legitima rätt och vilja att bli plågad av staten. Det egna personliga plågandet ser vi som den enskildes privata angelägenhet.
Med plågande menar vi allt som kan göra det egna livet sämre. Det kan handla om allt från till exempel högre skatter, försvårande regler från myndigheter, utebliven sjukvård, försämrad skola eller brottslighet. Om din dotter blir överfallen och våldtagen vet du att din förening förmodligen är att tacka. Likaså när inbrotten driver upp kostnaden för din hem-försäkring. Inget område är för stort, eller för litet, för vårt engagemang.
Föreningen står upp för friheten och det liberala samhället. Vår värdegrund bygger på allas lika värde. Att få bosätta sig i Sverige är frihet. Att undanhållas bostad och försörjning är ofrihet. Islam, hederskultur, migranter och romer på våra gator är alla praktiska uttryck för den frihet vi lovordar. Att inskränka friheten är diktatur.
Hur mycket kostar invandringen till Sverige? Jag har funderat mycket på det. Tyvärr är det svårt att få ett klar och tydlig information om den saken. Ämnet verkar tabubelagt. Politiker ger anmärkningsvärt lite om ens någon information till oss väljare, vare sig före eller efter riksdagsvalen. Massmedia, som kan lägga ner mycket tid och spaltkilometer på att utreda alla turer omkring kostnaderna för Nya Karolinska, ägnar förstrött eller inget intresse åt att klara ut för oss läsare vad invandringen kostar. Med risk för felaktigheter och missförstånd tvingas den enskilde väljaren på egen hand försöka bilda sig en uppfattning. Det som följer är några av mina trevande försök att orientera mig om saken:
Kostnaderna för invandringen till Sverige består av två delar. Dels kostnaderna för mottagandet, dvs kostnader för migrationsverket under utgiftsområde (uo) 8, integration under uo 13 och nystartjobb under uo14.
I min förra krönika (7/2) berättade jag om likheter mellan Polens kommuniststyrda TV och radio och Sveriges TV och radio i dag. I den här krönikan berättar jag om hur vi i det kommunistiska Polen fick fram undanhållen information, vilket kan vara till hjälp med att få tag i information utanför det statliga nyhetsmonopolet i Sverige i dag. Tänk att i Sverige av i dag, finns inte något seriöst alternativ till nyheter från SVT och SR! De andra som sänder nyheter, dvs. TV4, Aftonbladet och Expressen TV och Radio har så gott som samma narrativ som SVT och SR.
Trots det kommunistiska nyhetsmonopolet, kunde vi i Polen ändå få fram information om vad som egentligen hände i landet och världen.
När vi tittade och lyssnade på nyheter så gjorde vi det med ”plocka-fram-det-väsentliga” ögon. En för makten obekväm nyhet förvreds till maktens fördel. Så här kunde det låta i polska media 1980: ”kriminella element, inspirerade av amerikanska agenter ställer till med upplopp i Gdansk”. Det här betydde att ”varvsarbetare i Gdansk strejkar!”. Likheten med dagens Sverige: SVT visar Donald Trumps säga det numera berömda ”last night i Sweden” och sen förlöjligas uttalandet med ”Fake news! Inget hände väl i Sverige igår”. Strunta i SVTs vinkling och ställ frågan: varför nämner Trump Sverige öht?
Populism och populist är ord som kommit att användas som slagträ. När argumenten tryter går det alltid att drämma till motståndaren med ”du är ju populist” för att få slut på eller helt slippa en diskussion. Tanken är givetvis att den som får sig tillmälet kastat i ansiktet skamset ska dra sig tillbaka och på så sätt vika ner sig. Ungefär som ”nazist”, ”fascist”, ”rasist” och ”brunråtta” traditionellt har använts som demoniserande, marginaliserande och utmobbande hatepitet när bristen på sakargument är skriande eller när inget annat återstår.
SVT Text låter berätta att: ”S, MP, C och L säger sig samarbeta för att stoppa extremism och populism.”
Vad innebär det? Kanske går tankarna så här:
”De som inte tycker som vi – De goda och fina och moraliskt högtstående – är extrema och står för populism. Vi måste således stoppa dem. Populisterna måste tystas. Och alla som inte tycker som vi hatar oss. Att ha en annan åsikt än den rätta är givetvis ett tecken på hat. Rent av populistiskt hat. Det måste brännmärkas. Det är ett beteende som kännetecknas av extremism.”
Läkare jobbar med medicinska nyckeltal och nationalekonomer med ekonomiska. Det är hårda fakta och professionen tror på dem. Benhårt. Läkare möter med få undantag förståelse och acceptans. Det gör inte Sveriges nationalekonomer vare sig bland politiker eller folk.
John Hassler är en av de nationalekonomer som ofta är tidigt ute och påpekar bekymren med Sveriges låga BNP-tillväxt och numera nästan obefintliga ökning av arbetsproduktiviteten. Men BNP-bekymmer biter inte. Att den offentliga sektorn har lika mycket resurser nu för tio miljoner invånare som Sverige hade 1990 för drygt åtta miljoner imponerar inte. Att landet pressar in nya volymer service i befintlig offentlig verksamhet bekymrar inte.
Undertecknad har försökt bryta mönstret genom diskussioner med utgångspunkt från andra ekonomiska nyckeltal. Ett sådant nyckeltal är förvärvsfrekvensens utveckling från 1985 till nu. Det nyckeltalet visar samma sak som BNP-utvecklingen, BNP ökar för sakta och förvärvsfrekvensen sjunker över åren.
Ytterligare ett nyckeltal är försörjningskvoten. Media har i åratal pressat politikerna framför sig med budskapet att massinvandring behövs för att förbättra befolkningens sammansättning så att de som är i årsklasserna mellan 20 och 64 år växer snabbare än dem som ska försörjas i åldersklasserna 0 till 19 år och 65 till 100 +. Om hela befolkningen divideras med antalet i åldrarna 20 – 64 år fås försörjningskvoten, ett tal, som är 1,75 för Sverige och 1,68 för Norge år 2017, se diagramkommentar.
Annie Lööf säger sig vara utsatt för hat, till och med hatkampanjer. Är det så? Möjligen finns det någon överreaktion, men jag är övertygad om att det rör sig om folks fullt berättigande reaktion på hennes löftesbrott, halvsanningar och rena lögner. ”Kristersson är min statsminister” lät det före valet, varpå hon och C ser till att Löfvén II tillträder. Begreppet väljarförakt har fått en ny innebörd i och med Lööfs (och, givetvis, Björklunds) agerande.
Jag undrar om C-väljarna är nöjda med vad de ser och den regering vi har fått. Jag misstänker att många av dem måste känna sig grundlurade, de som trodde att C är ett borgerligt parti. När en röst på C de facto blev en röst på Löfvén/Sjöstedt, när C blev Sosseriets röstombud.
En annan förmodan är att åtminstone en del av dem som röstar på C är allmänborgerliga väljare och som sådana lika gärna kan tänka sig att rösta på exempelvis KD eller M, i vart fall betydligt hellre på ett annat borgerligt parti än på ett parti på vänsterkanten.
Därför är det rimligen ett farligt spel som Lööf spelar – partiets fortsatta existens blir de facto underordnad målet att hålla SD utanför allt inflytande. De C-sympatisörer som anser att C är ett borgerligt parti – vad ska de göra? Låter de sig bevekas/luras av 73-punktsprogrammet och stannar lydigt kvar? Eller är de så förbannade att de lämnar C?
”Vem blir utsatt för övervåld för en ihopskrynklad bot?” var rubriken på Bilan Osmans krönika i Svenska Dagbladet den 4 februari. Hon tog sin utgångspunkt i den incident där vakterna i tunnelbanan agerade med övervåld (så långt man kan döma av rapporteringen) mot en höggravid kvinna. Mot den bakgrunden diskuterar Bilan Osman den svenska självbild där rasprofilering och övervåld inte anses förekomma i vårt land, och hon avslutar med att skriva:
du ska kunna skrynkla ihop en bot i tunnelbanan utan att riskera våld mot dig och ditt ofödda barn. Du ska kunna vara 12 år och vara högljudd i biblioteket utan att riskera våld från vuxenvärlden… Övervåldet måste upphöra.
Visst bör det vara så i vårt samhälle att varken våld eller övervåld ska förekomma. Men för att åstadkomma detta så är det viktigt att se förhållandena från mer än ett perspektiv, annars kan vi aldrig lösa de problem som gör att människor tar sin tillflykt till våld. För i vad som bör vara ingår ju också att poliser, ordningsvakter och blåljuspersonal ska respekteras, inte attackeras. Deras instruktioner ska åtlydas, inte ifrågasättas. I varje fall inte på platsen och just där det händer; vill man ifrågasätta en polismans eller ordningsvakts beteende ska man göra det efteråt och under lugnare förhållanden. Omkringstående ska hålla sig åt sidan, inte göra fritagningsförsök.
I en tidigare krönika har jag berättat att jag 1976 flydde till Sverige från det kommunistiska Polen och att jag nu ser likheter mellan dagens Sverige och dåtidens Polen. I den här krönikan kommer jag att beskriva likheter när det gäller massmedier, särskilt radio och TV. I det kommunistiska Polen ägdes alla media av staten. Staten i sin tur styrdes av kommunistpartiet, som hade monopol på vad som fick visas, tryckas och diskuteras i media. Alla publikationer granskades av den mäktiga censurbyrån innan de nådde befolkningen. Allt som inte stämde med dåtidens kommunistiska värdegrund ströks och blockerades omedelbart från publicering.
I Sverige ägs media av både staten och privata aktörer. Public service, som bekostas av samhället (ägs av staten), ska enligt stadgarna vara oberoende från den politiska makten, men många ser en tydlig slagsida åt vänster. Det finns ingen censurmyndighet i Sverige, men det verkar i dag finnas något slags självcensur – både bland statliga och privata aktörer – när problem som är i konflikt med den ”svenska värdegrunden” ska tas upp. Det är därför ytterst sällan som frågor rörande migrationen, mångkulturen, feminismen och välfärden behandlas oberoende och kritiskt. Det görs nästan uteslutande positiv rapportering om dessa ämnen.
Det sägs ofta att Sverige och svenskarna är lagom i meningen att vi hyllar någon form av konsensusdriven medelväg, mittemellan. Lagom definieras av Wikipedia som ”varken för mycket eller för litet”, ”utan överdrift”, ”för ändamålet ‘lämplig’ storlek, mängd”. Definitionen i Svensk Ordbok (SO) är ”i lämplig omfattning varken för mycket eller för litet.”
Jag har aldrig riktigt känt mig komfortabel varken med uttrycket lagom eller uppfattningen att Sverige är landet lagom. Det förefaller mest en uppfattning som torgförs i enklare journalistik. Jag har heller aldrig uppfattat mig som lagom. Tvärtom har jag alltid värjt mig emot att uppfattas som lagom.
Hur är det då med Sverige som landet lagom? Några exempel från den politiska sfären belyser.
Massmigrationen i Sverige är i absolut världsklass med avseende på antalet flyktingar och välfärdsmigranter vi tagit emot de senaste fem åren. Sett till antal emottagna muslimska välfärdsmigranter som andel av befolkningen är vi värst i Europa. Det har medfört problem socialt, ekonomiskt, budgetmässigt och politiskt som kommit att ställa Sverige i ett internationellt negativt ljus. Ja faktiskt gjort Sverige till ett exempel som nämns i internationella debatter som ett exempel på hur illa det kan gå: Framväxten av en muslimsk diaspora i våra större städer, konsekvenser i form av moskéer som predikar islamism, minareter och böneutrop, våldtäkter, gängkrig, dödskjutningar, antisemitism, månggifte, barnäktenskap, tvångsgifte etc. Detta är utförligt beskrivet till och med i mainstreammedia. Den muslimska massmigrationen är inte lagom utan extrem i jämförelse med de flesta andra länder.
År 1976, då jag var 20 år, flydde jag från det kommunistiska Polen till Sverige. När jag idag tänker tillbaka på min tid i Polen finner jag tyvärr likheter med dagens Sverige. Kommunismen i Polen kännetecknades av något man skulle kunna kalla för gigantisk falsk marknadsföring. Regimen hävdade en sak i sin propaganda men verkligheten var helt annan. Man lovade till exempel gratis utbildning och sjukvård till alla samt avskaffande av arbetslöshet och analfabetism. Men det kommunisterna faktiskt kunde erbjuda var inte mycket jämfört med det som kapitalismen levererade i andra europeiska länder under samma tid. Arbetslösheten avskaffades med hjälp av arbetstvång med svältlöner, analfabetismen avskaffades men folk fick inte läsa och skriva vad de ville, skolan var gratis men genomsyrad av röd propaganda och sjukvården var en mardröm av köer för alla utom partimedlemmar.
Sverige i dag ligger långt ifrån denna katastrof men jag är rädd att gapet mellan den officiella bilden och verkligheten vidgas vad gäller sjukvården, skolan, näringslivet, klimatet, utrikespolitiken, invandringen för att bara nämna några områden.
Från radio och teve fick vi veta att Polen var en ekonomisk stormakt. Bland annat användes statistiken över antalet tillverkade ånglokomotiv i världen. Polen låg där på andra eller tredje plats efter Sovjetunionen (som alltid hade första plats i all statistik) och Kina, vilket gjorde oss stolta över det socialistiska Polens framgångar. Men sanningen var att västvärlden hade slutat tillverka ånglok för länge sedan eftersom tekniken var föråldrad. I Sverige hävdade den förra socialdemokratiska regeringen att landets ekonomi var urstark eftersom dess BNP ökade mer än de flesta andra europeiska länders. Men i själva verket berodde ökningen till största delen på den snabba befolkningsökningen och inte på ett effektivare näringsliv.
Frasen om ”allas lika värde” har kommit att bli ett nyreligiöst mantra, en magisk besvärjelse som upprepas och omhuldas av politiker, massmedia och troende enskilda. Frasen har inte bara kommit att ersätta tidigare religiösa dogmer utan successivt antagit formen av en tvingande trosbekännelse och bärande samhällsdoktrin. Tyvärr har frasen om allas lika värde alltmer kommit att användas som ett trubbigt slagträ utan erforderlig precisering, i syfte att framhålla den egna godheten och peka ut andra som mindre goda.
Den dåliga sedvänjan har kommit att utvecklas till en slags modern inkvisition eller ståndrätt, där människor mot sitt nekande har utpekats som kättare, utsatts för politisk förföljelse och i många fall drabbats av förödande bestraffningar. Att anklagas för att inte tro på allas lika värde enkom på grund av verksamhet inom ett politiskt parti, och utan närmare bevisning, utgör politisk diskriminering och är, för att citera Löfven, (nedan) antidemokratiskt. Dessa tendenser skapar en samhällsatmosfär av misstänksamhet, polarisering, fruktan, angiveri och repression. Man påminns om Storebror i Orwells 1984.
Hur frasen används som markör för att peka ut vilka som är goda och vilka som är onda framgår av de inledande raderna i Stefan Löfvens regeringsförklaring den 21 januari 2019:
Runtom i Europa breder högerextrema rörelser ut sig. I flera länder har krafter med en antidemokratisk agenda nått ända fram till regeringsmakten. Men i Sverige står vi upp för människors lika värde. Vi väljer en annan väg.
Venezuela är ett rikt land inte minst på grund av oljetillgångarna som enligt vissa uppgifter är större än Saudiarabiens. Dessutom har landet stora malmtillgångar. Venezuela är land som borde vara ett välfärdsland men som förstörts i grunden av kommunist-socialistiska regimer med först Hugo Chavez och sedan Nicolás Maduro. Båda valda i allmänna val som dock kraftigt ifrågasatts på grund av stora hinder för en verklig opposition och sannolikt rent valfusk. Idag är Venezuela trots alla tillgångar som nation bankrutt och med negativ ekonomisk tillväxt.
Den sittande presidenten, Nicolás Maduro, har betydligt mindre stöd, både nationellt och internationellt, än talmannen Juan Guaidó, som utropat sig till interimspresident.
Det som är geopolitiskt oroande är det amerikanska erkännandet av Juan Guaidó som president och vapenskramlet och hotet att skicka 5 000 soldater.
Från 1946 och fram till idag har USA med CIA som vägröjare varit inblandade i statskupper i flera länder. I Libyen fick man bort diktatorn Muammar Gaddafi som sedan mördades. Sedan bombades Libyen från att vara en fungerande nation och stat ”tillbaka till stenåldern” som frasen lyder i USA alltsedan Vietnamkriget. Sverige deltog med JAS Gripen i spaningsuppdrag i det rövartåget. I Irak gjorde sig USA med CIA som spjutspets av med diktatorn Saddam Hussein i en likaledes fungerande nation och stat. Saddam Hussein dödades sedan efter en rättegångsliknande process. Irak är idag en dysfunktionell stat. I Syrien har USA och CIA misslyckats med att få bort Bashar Al Assad trots CIA:s intriger och covert operations, bombningar och vapensamarbete med rebellgrupper inklusive IS. Israel är också inblandat i Syrien med rena bombningar.
Irakkriget ses generellt som det värsta misslyckandet under Bushs presidentskap. Varje gång Bush förs på tal så nämner någon oundvikligen hur han startade kriget baserat på en lögn och att kriget egentligen gick ut på att stjäla Iraks olja. I denna artikel tänker jag vederlägga båda påståendena.
Först och främst: Bush ljög inte om massförstörelsevapen. Att ljuga är att medvetet inte säga sanningen, inte att råka säga något som senare visar sig inte stämma. CIA trodde att Irak hade massförstörelsevapen, och man fick medhåll från underrättelsetjänsterna i Frankrike, Tyskland, Israel, Ryssland, Storbritannien och Kina. Tänk om Bush inte hade lyssnat, och det sedan visade sig att Irak hade massförstörelsevapen – hur hade Bushs belackare reagerat då?
Svaret på den frågan är inte svårt att gissa: Bush har kritiserats enormt för att han inte tog en rapport av CIA på allvar som hävdade att Al-Qaida planerade att attackera USA. Rapporten publicerades en månad före 11 september-attacken, men det många inte förstår är att rapporten var väldigt otydlig och inte sa något om var Al-Qaida tänkte slå till, eller när, och idén att Al-Qaida planerade att kapa flygplan kallades i rapporten för ”fantasifull” (ni kan själva läsa rapporten här). Om Bush ignorerat CIA, och de sedan visat sig haft rätt om Iraks massförstörelsevapen, så hade Bush fått utstå massiv kritik av precis samma människor som idag kritiserar honom för att han inte ignorerade CIA.
