Simona Mohamsson kämpar febrilt för att klara Liberalerna över ribban på 4% vid höstens riksdagsval. Det kommer nya förslag nästan dagligen. Det senaste om att Sverige behöver fler miljardärer. Det kanske låter lite udda, men kanske ändå är ett steg på vägen mot en insikt, som kan bli något att bygga vidare på?

Två aktuella böcker ger en obehagligt träffsäker bild av vad som hänt i väst. I Abundance visar Ezra Klein och Derek Thompson hur våra samhällen blivit så juridifierade att de slutat bygga. I Breakneck beskriver Dan Wang motsatsen: Kina som ett ingenjörssamhälle, där problem löses och projekt genomförs.

Demokratin hotas inte främst av yttre fiender, utan av sin egen struktur. När makten centraliseras blir den en trofé för extremister, och historien visar hur små grupper gång på gång kunnat fälla hela system. Dagens exempel – från Henry Nowak‑fallet i England till EU:s byråkratiska centralisering och USA:s politiska strider – visar att samma mönster upprepas i vår tid. Just därför är decentralisering inte en reformidé, utan en nödvändighet för demokratins överlevnad.

Den mest aktuella frågan idag är: Vem är svensk? Den är endast aktuell av en anledning: för att socialisterna förnekar att svenskar existerar som ett folk. Det är därför SD är näst största parti. Det är därför samhället är splittrat.

Konservatismen är den minst ideologiska av de moderna politiska ideologierna. Den har ibland snarast karaktären av en motideologi när politiska projekt svävar iväg allt för långt från den krassa verkligheten. Därför beskylls den stundtals för att vara motvalls och framstegsfientlig. Både liberalismen och socialismen är skrivbordsprodukter som har framtiden och framstegen som säljargument, inte sällan med katastrofala följder. När verkligheten inte överensstämmer med kartan så vill dessa två ideologier ändra verkligheten istället för kartan. Konservatismen åberopar istället evidens och beprövad erfarenhet och har sin filosofiska grund i empirismen.

EU utvecklas alltmer från att ha varit en union för fred och handel till ett maktkoncentrat där de ingående staternas självbestämmande kringskärs alltmer och allt snabbare. Den svenska grundlagens grundtes om att ”all offentlig makt utgår från folket” håller på att ersättas av ”all egentlig makt utgår från Bryssel”, varifrån även Nato styrs.

Det här med att träna på gym ser jag mest som ett nödvändigt ont. Tyvärr får jag inga av de där endorfinpåslagen som man hört talas om. Men jag känner mig duktig. Det ger en känsla av pliktuppfyllelse gentemot mig själv. Som medelålders akademiker skulle jag lätt hamna i en fullständigt teoretisk värld, så den fysiska träningen hjälper till att göra mig jordad. På gymmet kan jag inte frångå vissa sociologiska betraktelser. På kaféerna i Linköping, staden där jag numera bor, sitter det nästan uteslutande människor från Mellanöstern eller Afrika. Även gatubilden får en att tro att man befinner sig i Mogadishu. Var är svenskarna?

Min senaste text, den om Tvångsblandning, fick minst en intressant kommentar. Kanske missförstod jag skribenten men tror att den gick ut på att ifall jag avvisade förslagen om tvångsblandning, eller kanhända blandning av folkslag över huvud taget (vilket jag inte gör), så betydde det att jag föredrar ’somalitowns’. Det handlar i så fall om växande enklaver får man nog tänka, där kurder får vistas i fred tillsammans, turkar får sina egna enklaver och så vidare. Men det anser jag alltså inte.

När Magdalena Andersson och Lawen Redar, och andra framstående socialdemokrater, ställts inför den rimliga frågan om huruvida de själva är beredda att flytta till ett så kallat utsatt område, reagerar de med uppenbar irritation. Jag menar att vem som helst kunde se den frågan komma redan från ett mycket stort avstånd, ändå tycks Andersson med flera tämligen oförberedda.

Politik är i grunden en kamp om principer. Den som inte driver sina principer hela vägen har i praktiken redan förlorat dem. Precis som i simningen, där man måste trycka på ända “in i kaklet”; gäller samma logik i idéernas värld. Den som bromsar halvvägs förlorar både loppet och trovärdigheten.

Kära Magdalena
du är en fena
på att vända ut och in på dig själv
Är detta sossarnas nya välv?
Höger och vänster på en gång
rörelsens nya sång

Den lömske rådgivaren Gríma Ormtunga förgiftar kung Théoden av Rohans sinne med lögner och falska råd och försvagar på så sätt kungariket Rohan. Det underlättar den onda trollkarlen Sarumans planer att erövra riket. Detta är från J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen. Falska rådgivare har alltid varit ett kittlande ämne, men också en urgammal och evig företeelse i mänsklighetens historia. I vårt samhälle är rådgivarna olika former av experter, ofta hämtade från universiteten.

Jag drabbas allt oftare av obehagliga påminnelser. För drygt tjugo år sedan hade en god vän och jag en diskussion som mynnade ut i att vi antagligen inte längre kunde vara goda vänner. I vart fall blev våra kontakter sparsamma direkt efter diskussionen och har helt upphört de senaste 10 – 15 åren.

Det var högt i tak på söndagsmiddagarna när jag var barn. Mamma var kristen och pappa ateist, så samtalen handlade om allt från vardagsnära ämnen till existentiella frågor. Både mamma och pappa gillade att göra prognoser om framtiden. Så fort det blev kraftigt åskväder trodde mamma att domedagen kommit och att jorden skulle gå under. Det gjorde den inte. Pappas prognoser var mer underbyggda och av ett annat slag. Han var utbildningschef på datorföretaget IBM och jobbade bland annat med forskning inom datorvetenskap. Att AI skulle komma att revolutionera informationssamhället var en självklarhet för pappa redan på sent 70-tal. IBM hade också förutspått smarta mobiler på 80-talet, men gjorde aldrig någon affär av det. Idag är de dock ledande på kvantdatorer.

Är det möjligt att samtidigt diskutera sportslig och politisk rättvisa? Frågan kan tänkas perifer, ja kanske långsökt.

Men det finns en matematisk – om än tillfällig – likhet mellan två avgörande skeden inom fotboll respektive politik. I båda fallen rör det sig om åtta tävlande, kvartsfinaler i fotboll respektive debatter mellan åtta partiledare i TV.

Det är sedan länge känt att kvinnor politiskt lutar till vänster, medan män till höger. Det har mindre att göra med preferenser i sakpolitik än med självbild och identitet. Vänstern har varit exceptionellt duktig på att ge sken av att de står för det goda. Och kvinnor lider ofta av duktig flicka-syndrom där det ingår att man ska vara snäll. Därav är kvinnor mer aktiva i kyrkor och i välgörenhetsorganisationer. Fast även med en rudimentär kunskap om politisk historia vet man att ingen ideologi hittills har överträffat socialismen i fråga om massmord och tyranni. Ändå lyckas de framstå som representanter för det snälla och humana. Det är en fråga om semantiska dimridåer och ren desinformation.

När påven och USA:s president munhuggs, uppstår frågan om på vilken moralisk grund religiösa ledare uttalar sig i sekulära frågor. När religiösa ledare eller uttolkare av Guds ord uttalar sig, tar ifrågasättandet slut.

I Sverige har vi Jonas Gardell som har hittat sin egen Jesus som är långt mer förstående än vad texterna i Nya Testamentet ger utrymme för. Jonas är mycket kunnig och framför allt hederlig när han uttalar – tro inte på allt jag säger.

Min barndomsvän den genomtrevlige kompisen Kent Wahlberg har råkat ut för en tragedi. En liten tragedi, kan man säga, ingen är avliden och inget blod har spillts. Men i det stora hela är det ändå en händelse som verkligen skakat om vänkretsen och som, menar jag, kan ha långtgående implikationer.

Den amerikanska dollarn håller inte på att förlora sin dominans – men den riskerar att förlora sin exklusivitet. Dollarns andel av de globala valutareserverna har gradvis minskat sedan början av 2000-talet, från över 70 procent till strax under 57 procent i slutet av 2025. En del av nedgången speglar växelkursförändringar snarare än aktiv diversifiering, men riktningen är tydlig.

Två läkare har fått sina liv förstörda av den svenska staten. Staten, som utgörs av bland annat riksdagen, domstolarna och polismyndighet, bär ansvar för de fel som begåtts. Det är en katastrof, inte enbart för de två läkarna, utan framför allt för den svenska staten och dess institutioner som skapat situationen. En rättsstat kan beskrivas som den enskildes rättsliga skydd mot staten själv. När någon är misstänkt för ett brott ska befattningshavare vid polis eller åklagarmyndighet inte kunna lämna ut uppgifter om fallet eftersom det kan bidra till att stämpla misstänkt person som skyldig och till att hetsa upp en aggressiv stämning mot den misstänkte. Det kan påverka den rättegång som kommer efter ett åtal. I läkarnas fall kunde tidningar dock skriva om fallet under de fyra år som förundersökningen pågick hos polis och åklagare. Uppgifter läckte helt lagligt från någon som deltog i förundersökningen.

Simona och Jimmie har skakat hand på återupprätta kunskapsskolan, Mycket lovvärt. Men vad behöver göras? Hur återskapa kunskapsskolan? Via staten eller marknaden?

Simona och Jimmie tror att en åtgärd är att skolväsendet förstatligas. Är det verkligen mer statlig inblandning som behövs? Staten (miss)sköter redan idag viktiga funktioner genom diverse skomyndigheter som lärarutbildningen, Skolinspektionen och Skolverket som producerar bl.a. läroplaner. Skolväsendet behöver mindre stat och mer frihet och rörelseutrymme för lärare och skolledare.

När jag bodde ett år i Paris 1983 – 1984 talades det ibland om Libanon, ofta mer specifikt om Beirut. Det som alldeles nyligen (det kändes så i många beskrivningar) kallats för Levantens Paris var sargat av inbördeskrig. Den trevliga och fredliga staden Beirut med sitt franskinspirerade kaféliv, sina badstränder och sitt sprudlande nattliv var 1983 i stora delar en sönderbombad ruin. Olika grupper stred mot varandra, riktig väpnad kamp på liv och död. Flera massakrer av civila hade förekommit.

Jämlikhet är väl bra
lika lön skall alla ha.

Usch för dem som tjänar mer!
Hoppas de inte blir fler.

Miljonärer ogillar jag stort
de skall alla bort.

När Simona Mohamsson och Liberalerna den 13 mars 2026 presenterade Sverigelöftet och tog bort den röda linjen mot SD, valde stora delar av medierna att fokusera nästan uteslutande på intern splittring, avhopp och de kritiska rösternas klagan. Rubriker om ”kaos”, ”sorg”, ”svek” och ”implosion” dominerade. De känslostyrda som saknade en egen överlevnadsstrategi för partiet fick stort utrymme, medan den stora strategiska och sakliga vinsten med beslutet knappt nämndes.

I Matteusevangeliet 7:5 uppmanar Jesus oss att “ta först bort bjälken ur ditt eget öga, sedan kan du se klart och ta ut flisan ur din broders öga”. Det är en del av Bergspredikan och en känga mot hyckleriet i att se problem hos andra, när problemen hos oss själva är större. Jesus lär oss att i första hand hantera våra egna brister innan vi kritiserar andras. Svensk media skryter gärna om hur låg korruption vi har i Sverige och pekar finger åt länder som Ungern. Här vore viss självkritik på sin plats.

Att Påve Leo XIV i sin välsignelse (Urbi et Orbi) under påsken uppmanade alla de stridande nationerna och grupperna i världen att lägga ner sina vapen och välja fred kan inte ha varit mer än väntat för oss alla. Ty, det ingår liksom i hans ”gudomliga” arbetsbeskrivning att predika fred och en överväldigande majoritet av mänskligheten vill givetvis inget annat än detsamma.

Hustrun och jag har tillbringat en helg i Köpenhamn eftersom en av sönerna har flyttat dit från Malmö. Jag har vänner som på senare tid har sagt att Malmö är en trevlig stad. På min fråga om när de senast besökte Malmö blir svaret svävande. Det var nog längeseda. Mycket har hänt på senare år.

Få saker är så lustfyllda som en cappuccino och en god bok på en uteservering de första varma vårdagarna. Efter att under hösten skrivit om farorna med den djupa staten och myndighetsaktivism kände jag att det var dags att damma av Oswald Spenglers klassiker Västerlandets undergång(Der Untergang des Abendlandes) utgivet i två delar 1918 och 1922. Boken är en civilisationskritisk studie som presenterar en cyklisk historiesyn där kulturer liknas vid levande organismer som föds, mognar och oundvikligen dör.