”Wir schaffen das” var samvetets Merkelord! Skall Merkel hudflängas för att samvetet vägledde henne? Hon personifierade Det Goda Samhället.

Angela Merkel har sju år i rad av det ansedda affärsmagasinet Forbes utsetts till världens mäktigaste kvinna. Hon har faktiskt ej blott varit ”Mutti” för Tyskland utan även för hela EU; inga avgörande beslut har fattats där utan hennes godkännande. Många fruktar nu för svårigheterna att hålla samman unionen när hon om senast tre år är borta från storpolitiken. Hennes centrala roll i världssamfundet är given utom tydligen för missnöjda svenska kritiker, som märkligt nog återfinns till höger på den politiska skalan.

Den klassiskt konservativa, numera mer marknadsliberala, Svensk Tidskrifts utgivare och styrelseordförande, Anders Ydstedt, tycker sålunda att Merkels styre bäst sammanfattas med ordet ”principlöshet”, att ”makt är hennes paradgren” och att hennes parti, CDU, har gått ”allt längre vänsterut” och inte längre är borgerligt (Svensk Tidskrift 2/11). Han vill se ett ”mer marknadsinriktat CDU”. Men Ydstedt, som annars är mycket väl förtrogen med tysk politik, bortser tydligen ifrån att nämnda partis motto är den sociala marknadsekonomin, det vill säga att betona det sociala ansvaret i marknadsekonomin. Det är tyvärr något som många svenska debattörer glömmer eller inte vill höra talas om.

I Axess (också 2/11) hävdar Erik Thyselius – tidigare ledarskribent i Svenska Dagbladet – att ”idélösheten inom CDU stigit till nya höjder under Merkel” och förutspår att det kristdemokratiska partiet måste, likt Moderaterna i Sverige efter 2014, genomgå en process, som upptäcker det liberalkonservativa arvet.

Läs mer →

Jag minns min ungdoms partipolitiska debatter över radio och svartvit teve som högtidliga, stela och mångordiga. Bertil Ohlin var minsann inte något charmtroll, men övertygade genom professorsfakta och tydliga mål för den praktiska politiken. Tage Erlander samlade många poäng främst genom god kritik av det svenska samhällets uppenbara orättvisor och direktörsvälde samt inte minst en generös vilja att dela ut penningstöd till sina väljare. Jarl Hjalmarsson drev med humor gamla konservativa ideal med rötter på Östermalm. I försök att slå undan benen på Erlander och dennes bidragstörstande väljare brukade han ett av högerns favoritord, ”understödstagarandan”.

Gemensamt för dessa tre farbröder var att de debatterade praktiska problem och konkreta lösningsförslag. Till saken hör att de alla skaffat sig akademiska examina samt under flera år försörjt sig på yrkesarbete. Åsiktsskillnaderna i diverse politiska sakfrågor skärptes genom medverkan av bondeförbundet (nuvarande centern) och kommunisterna (vänsterpartiet), två partier med förankring hos folk med smuts under naglarna. Det förra värnade ett tryggt ägande av hemman. Det senare ville förstatliga både det ena och andra.

Femtio år senare är det slående hur det politiska samtalet förändrats. Att språk och umgängeston får nya former i takt med samhällsutvecklingen är ganska självklart. Som alla vet sker det i familjen, i skolan, på jobbet och i media. Även politikernas framtoning i radio och teve har självfallet moderniserats och blivit alltmer populär och reklamartad. Men förändringen i det politiska språket har ändå sin särskilda historia som, menar jag, huvudsakligen är skild från samhället i övrigt. Låt mig förklara vad jag menar.

Läs mer →

Den elfte november precis klockan elva, år 1918, tystnade kanonerna och stridslarmet dog ut. För denna gång. Det första världskriget var slut. För exakt 100 år sedan, idag. Miljoner människor hade stupat och miljontals var skadade. Den spanska sjukan svepte dessutom sedan några år runt jorden och tog livet av fler än själva kriget hade gjort. Stora mängder av soldater var efter kriget gravt brutaliserade. Revolter följde i samband med det kaos som uppstod när frihetskamper och maktstrider bröt ut i delar av Europa. Internationell eller nationell kollektivism spreds med våld och död. Vit och röd terror härjade tämligen hämningslöst.

Läget var nog rätt så hopplöst. Men folken reste sig, var och ett på sitt sätt. För ett tag.

Låt oss tänka på de döda och hedra deras minne. Och fundera lite. Det har nu passerat exakt 100 år sedan ”kriget som skulle göra slut på alla krig” i vart fall gjorde en 20-årig paus. Det skulle ju blossa upp igen, och på många sätt ännu mycket värre. Första världskriget var heller inte det första stora kriget i Europa utan ett i raden av militära lösningar av politiska utmaningar. En modell för konfliktlösning som antagligen ligger nära till hands för den mänskliga naturen.

Nietzsche hade i slutet på 1800-taket talet förklarat att ”Gud är död”. Fast jag tror att han såg att de ideologier som av nödvändighet skulle komma ändå drevs fram av samma slags religiösa iver och historiska övertygelse. Marx hade ju redan förklarat för de konkurrerande socialisterna och kommunisterna att de besuttna stal av arbetarna och därför borde avsättas. Karl Marx avfärdade religioner som ”folkets opium”.  Charles Darwins teorier om den mest lämpades överlevnad gav fascistiska idéer en sorts legitimitet för kolonialism och allmän herrefolksmentalitet. På många olika sätt och med konkurrerande idéer stod världen ideologiskt redo för en ny stor kamp.

Läs mer →

De flesta av oss lovordar styrelseformen demokrati med ett rungande Ja. Men för att det ska vara riktigt äkta förutsätter det att man även accepterar demokratiska beslut man finner totalt oacceptabla. Helt ovetenskapligt har jag hypotesprövat mitt eget och andras rungande Ja och då framträder en annan bild. Frågorna jag ställde var följande: Skulle du acceptera införandet av sharialagar och lag om att kvinnor måste bära hijab om dessa beslutet fattades under helt legitima demokratiska former.

Om svaret är Ja så är man i mitt tycke en fullfjädrad demokrat. Själv svarar jag, och alla jag frågat, Nej. Följdfrågan var: Skulle du, om du hade tillräcklig makt, förhindra att sådana demokratiska förankrade beslut blev verklighet? Alla svarade Ja, om även några var tvungna att fundera en stund över saken.

Som jag ser det tolererar vi bara beslut som överensstämmer med våra grundläggande värderingar – det vi håller heligt och vägrar att rubba på. Att skatten kanske höjs, eller att mitt företag ska redovisa ännu fler siffror till myndigheterna, gör mig ilsket muttrande, men är inte så utmanande att jag är villig att göra en statskupp eller starta ett inbördeskrig.

Läs mer →

En karavan närmar sig USA. I skrivandes stund beräknas karavanen bestå av 6 000 människor, huvudsakligen från El Salvador men även från andra länder i Centralamerika samt Mexiko. Karavanen har blivit ett allt hetare samtalsämne de senaste veckorna, både i USA samt inte minst i konservativa kretsar i Sverige, och Donald Trump har satt in militär för att vakta gränsen. Svenska konservativa stödjer i regel detta drag, något som vilket jag i denna artikel vill visa tyder på en stor okunskap gällande skillnaden mellan invandringen till USA, och invandringen till Sverige.

Först och främst: Karavanen innehåller många genuina flyktingar. De som ”flyr” till Sverige har passerat minst ett halvt dussin trygga länder på vägen till Sverige. De som flyr kartellerna i Centralamerika har inte passerat ett enda tryggt land på vägen till USA, utan USA är verkligen närmaste säkra land. Minns ni hur Sverigedemokraterna och andra invandringskritiker upprepat tusentals gånger att flyktingar ska ta sig till närmaste säkra land? Det är precis vad de som flyr från kartellerna gör när de åker till USA. Nu säger någon säger att ”man kan väl inte fly bara för att ens land är korrupt”, och det stämmer – att komma från El Salvador eller Mexiko är inte i sig självt ett asylskäl. Att däremot ha hamnat på en drogkartells ”hit list” är definitivt ett asylskäl! Och för att hamna på en sådan ”hit list” kan det räcka att man vägrat betala ”beskyddarpengar” eller uttryckt sig kritiskt mot en kartell. I Mexiko mördades fyra politiker och aktivister av kartellerna varje vecka de nio månaderna före valet i år. Om polisen inte ens kan skydda politikerna, vilken chans har då vanligt folk som råkat bli måltavla för kartellerna? Klart de flyr!

Läs mer →

Begreppet ”fascism” är stelnat: en avskyvärd ism fastgjuten vid nationalismen. Det fungerar propagandistiskt även i saklig text och används osakligt för att demonisera nationella idéer och strävanden. Men då är verklighetsoptiken låst och förvrängande.

Jämför med ”socialism”. Dess idékärna kan urskiljas på individnivå, nationell nivå, övernationell nivå: ett globalt förverkligande är slutmålet. Vi kan beskriva kooperativ socialism på individnivå lika väl som nationalistisk socialism och nationalsocialism. Och vi dissidenter kan tolka dagens globalistiska utveckling som global socialism.

Allt detta kan och bör tillämpas på begreppet fascism. Min syn är att vi i väst är på väg mot en sammansmältning av socialism, liberalism, islam och rovkapitalism, som bör kallas globalfascism på grund av de centrala likheterna med den italienska fascismen. Då bryter vi också upp låsningen av begreppet.

De senaste fyra åren har Sverige framträtt som ett multikorporativt samhälle (corporo = ”göra till kropp”) under ett centralistiskt styre med sjuklövern som enda godkända parti (med obetydlig makt i förhållande till den grandiosa självbilden och verkligheten). Den reella autoritära, elitära makten utövas på övernationella nivåer och utvecklingen går mot en expansiv och hänsynslös västlig globalfascism.

Läs mer →

Ett av de mer framgångsrika sätten att nå höga och välbetalda positioner i Sverige är att vara identitetspolitiskt korrekt. Givetvis är gedigen PK-kunskap ett måste liksom att – utåt – bekänna sig till statsfeminism, massinvandring och klimathotstroende. De gängse godhetsmarkörerna måste således vara på plats så att omvärlden verkligen ser att du är på Den rätta sidan.

Identitetspolitik baseras på att man hittar, eller hittar på, en grupp som man anser vara utsatt, förtryckt, misshandlad eller motsvarande och sedan ger denna grupp diverse stöd och förmåner som kompensation för denna påstådda utsatthet, detta föregivna förtryck, denna uppdiktade misshandel.

Du behöver inte själv tillhöra gruppen, även om det självfallet ger bättre PR-effekt. Det viktiga är att den kan ses som strukturellt underordnad andra grupper, det vill säga att den uppfattas vara i underläge.

När du hittat gruppen är nästa fas att du gör dig till talesperson för den. Spara inte på krutet utan varva igång ett ytterst aggressivt språkbruk där du envetet bankar in hur utsatt den är och att ”det är samhällets ansvar att gå in med resurser”. Genom att du ständigt, skränigt och högljutt uttalar dig blir det naturligt för medierna, och andra, att uppfatta dig som den självklara företrädaren för gruppen. Du är den osjälviske, det goda ombudet, som berättar om deras umbäranden.

Läs mer →

Ahmadiyya-imamen Kashif Virks försök att ursäkta SSU Skånes antisemitism och homofobi med hjälp av en ”Bagdad Bob” i Dagens Samhälle är typiskt för allt slags islam och islamism. Hat mot judar och homosexuella är välgrundat i islams läror. Att islam går ut på att tvinga på alla samhällen sharialagar är välbekant. Det islamisterna säger och gör i SSU är alltså, för dem, naturligt och i enlighet med normal-islam vare sig de tillhör Ahmaddiya-sekten eller någon annan islamisk gren.

Imamen Virk vet dock att den normale svensken, eller för den delen normale invandraren från muslimskt dominerade länder, ogillar shariasamhällen. Virk drar därför igång sin skademinimering. Han låter som Bagdad Bob i högform och försöker i en artikel i Dagens Samhälle få ett studiebesök som operasångaren Richard Söderberg – känd för att arbeta med HBTQ-frågor – gjorde i Malmömoskén till att ursäkta islams syn på homosexuella.

Islam är motsatsen till mångkultur, sekularism, vetenskap, jämställdhet och jämlikhet, demokrati och mänskliga rättigheter. Söderberg fick under sitt moskébesök såklart inte höra att grisar och homosexuella är haram.

I kampen mot radikal islam bör vi diskutera slöjförbud, förbud mot böneutrop, utvisning av utländska imamer och en omfattande avprogrammering av de invandrare som vill upprätta shariasamhällen. De behöver, precis som nazistavhoppare stöd och hjälp att kunna hoppa av. I de fall de insisterar med sina shariakrav bör de få en enkelbiljett till valfritt sharialand, till exempel Saudi-Arabien eller Iran eller Turkiet.

Läs mer →

Som varande en man drar man sig för att tala om kvinnan. Man vet att allt kan vändas emot en, och det innan man ens hunnit öppna munnen. Här i skrivkammaren kan dock ingenting stoppa mig från att tala till punkt. Ändå infinner sig liksom en internaliserad censur. Varför? I mitt fall säkerligen som en följd av en god uppfostran, där man lärt sig att vörda kvinnan. Jesu moder.

Omsorg, självuppoffring. Den aktsamheten byggde i någon mening på reciprocitet. En ömsesidig respekt. Den är nu borta. Den finns inte i offentligheten mer. Därför sätter jag det inlärda inom parentes, åtminstone tills vidare, och tar bladet från munnen.

Det kvinnliga våldet. Redan de orden frammanar motreaktioner. När jag för många år sedan läste in ”Tankar för dagen” för P1, refuserades ett enda av mina förslag. Jag ville tala om ett kvinnligt, mer psykiskt våld. Producenterna på SR tyckte inte att det var ett ämne att ha några tankar kring. Hellre då om patriarkatet, kärleken till nästan, mensvärk, katter, ångest inför julen, människors lika rättigheter och värde, eller det roliga i att prata i P1. De kvinnliga producenternas intresse för krönikören mattades, telefonen slutade att ringa.

Läs mer →

Den heta sommaren är över med alla rubriker om ”nödslakt av djur” på grund av foderbrist orsakad av de ostoppbara klimatförändringarna som har drabbat vårt land. Stora feta rubriker om domedagen som väntar svenskt jordbruk. Hur kort minnet är och hur snabbt man tar till ordet ”aldrig” illustreras av medgivandet att det var det värsta torkan sedan 1992. Jag vill komma ihåg att 1992 fyllde min dotter ett år och det var inte längre tillbaka än 26 år sedan.

Nu lät det i alla fall så som att det här var något unikt i historien som förståsigpåarna dessutom har räknat ut skall komma oftare.

Och visst var det jobbigt och det kändes bra att man uppmärksammar det prekära läget som en basnäring (den allra mest basala skulle jag säga) tampats med. Det var rena hallelujastämningen bland alla som ville hjälpa till. Ministrar, kommunalråd och journalister överträffade varandra i solidaritetsuttryck med svenske bonden.

Det kändes så bra att hjälpa till någon som är i nöd. Nästan som under tiden för ”Refugees welcome” på Södermalm då alla kände på sig att man vill bidra till att göra världen bättre. Den här gången var det bättre och lättare för alla, ty det stod ingen SD som pekade på fakta som talade emot. Tvärt om, nu var alla med på de godas tåg.

Läs mer →

Jag och många med mig säger nästan varje dag att politiker, myndighetschefer och bolagsdirektörer måste ta ansvar för sina misstag. Även medierna ställer ofta upp i drev mot makthavare av många slag. Det verkar råda någon form av konsensus att personer i hög ställning måste bära ansvar för de viktiga funktioner som de har, positioner som i allmänhet medför god status och bra lön. Problemet i vårt land – mer än i andra nationer i nordvästra Europa, tror jag – är att ansvar i praktiken sällan utkrävs. Utredningar om maktmissbruk läggs ned. Höjdarna sitter kvar eller omplaceras. Locket läggs på.

Den omvända företeelsen, som också härjar i vårt land, är att den lilla människans ansvar konsekvent förminskas. Så långt att medierna dagligen slätar över olika typer av avvikelser från gällande lagstiftning eller rådande moraliska normer. Personerna ifråga ses som viljelösa marionetter, som på grund av en brutal eller trist social miljö – eller personliga själsproblem – hamnat i klistret.

Dagligen hör vi talas om dessa mänskliga offer. Av en sådan person kan man inte begära särskilt mycket. Den sociala bakgrunden blir därför ett argument för att ansvar inte ska utkrävas eller åtminstone mildras rejält. Man talar till och med om ”socialt arv”. Därför har en utbredd offerkultur vuxit fram i vårt land sedan flera decennier.

Läs mer →

Jag är född 1938 och ingen generation har varit med om så dramatiska förändringar av villkoren för mänskligt liv som just denna. Förvisso fanns ånga och elektricitet tidigare men själva revolutionen inträffade då dessa uppfinningar kom i allmänt bruk och förändrade människors sätt att leva. Det hände i vår tid. Lägg därtill digitaliseringen i privat och näringslivets tjänst så är vi nog den märkligaste årgången i den meningen att få fått vara med om så omvälvande förutsättningar för mänskligt liv under en livstid.

Vid fyllda 80 kan man alltså förvänta sig en i detta hänseende lugnare tid och avslutning på livet? Knappast; mycket tyder på att det är nu utveckligen tar fart! För den som vågar rekommenderas läsning av ovannämnde israeliske historiker och författare, hittills mest känd för sin bok Sapiens om människans historia.

Det är fråga om en hisnande läsning som omspänner strategier för att hantera all världens kunskap. Boken är djärv och engagerande; bör läsas med säkerhetsbälte på. Den rör sig ledigt mellan århundraden och årtusenden för att ge paralleller till ett framtida scenario.

Det är inte en sammanhängande bok som bygger ett tema kapitel för kapitel men den blir intressant i sin framställning av vad som väntar oss i vad avser AI, alltså artificiell intelligens: intelligens som uppvisas av maskiner och datorer till skillnad från naturlig intelligens hos människor och djur. Grundidén är att människans intelligens går att beskrivas exakt och då går det också att simulera den.

Läs mer →

Efter riksdagsvalet i september råder i Sverige ett politiskt vakuum. Ingen regering har ännu tillträtt och samtalen om att få till en sådan verkar låsta. En orsak till detta är den så kallade sjuklöverns (S, MP, V, M, C, KD och L) ovilja att tala med SD. Anledningen till detta sägs vara partiets ”nazistiska och rasistiska rötter”. I praktiken har man därigenom anklagat 1,1 miljoner väljare för att ha idéer av detta slag. Personer med extrema åsikter har förvisso funnits i alla tider och detta gäller inte bara SD utan även övriga partier. Även utan att vara anhängare av SD måste man undra vad det är som pågår.

Det mest relevanta sättet att bedöma ett partis rötter och grundläggande idéer borde vara att ta del av dess partiprogram. Dessa röstas fram på partistämmor och representerar de visioner som majoriteten av partiets medlemmar ansluter sig till.

SD bildades 1988 och är det yngsta av våra riksdagspartier. I det program som antogs 1989 framförs till stor del sådant som inte kan anses kontroversiellt. Det gäller till exempel att:

Staten skall garantera varje medborgares okränkbarhet och lika värde oavsett status eller bakgrund… den parlamentariska demokratin i vårt land skall vara representativ för folkviljan genom att folket i fria och regelbundet återkommande val beslutar om riksdagens sammansättning.

Det som sticker ut är i mångas ögon den negativa inställningen till dåvarande invandrings- och flyktingpolitik. Huvudbudskapet där är att:

Vi ska huvudsakligen ta emot flyktingar och invandrare av europeisk härkomst då européerna är de som bäst etniskt och kulturellt kan smälta in i det svenska samhället.

Läs mer →

I tider då svenska politiker försöker att ena sig om en regeringsbildare kan det vara värt att tänka på Churchills klassiska ord: ”demokrati är den sämsta styrelseformen bortsett från alla de övriga formerna som prövats genom tiderna”. Hans tanke är förstås att även demokratin har flera problem. I centrum står såvitt jag förstår att idésplittring mellan partier riskerar att medföra förlamning när det gäller att forma en handlingskraftig regering. Men det rör sig även om fenomen i stil med klassisk överbudspolitik för att locka väljare. För övrigt dras också demokratier med problem som i större skala förekommer i auktoritära regimer, såsom inkompetens, vänskapskorruption och resursslöseri.

Churchills ord manar alltså alla vänner av demokrati – jag tillhör denna grupp – till ödmjukhet, eftertanke och framför allt samling. Jag skriver detta i tider då internet svämmas över av nationalistiska rop om hårda tag och krav på att hela det svenska politiska etablissemanget ska slängas ut och – som jag uppfattar saken – ersättas med politiker av Trumps, Orbans och till och med Putins kaliber. Det är möjligt att regimer som kopplas till dessa personer skulle kunna lyckas lösa enstaka problem av svensk natur. Men enligt min mening vore det en politisk katastrof att ersätta dagens öppna svenska samhälle med en auktoritär ledning via starka män. Min rädsla styrks av tydliga historiska erfarenheter från 1920-talet och i närtid. Splittring föder auktoritära ledare och i sin tur större elände.

Meningen med denna text är inte att resonera om demokratins dödgrävare, det vill säga kommunister och fascister. Genom att knyta an till Churchills ord vill jag däremot peka på de självmordstendenser vi nu ser inom svensk partipolitik. Särskilt suicidala beteenden märks inom C- och L-partiernas led. Splittringen eldas på av vänsterliberala medier. Den svenska demokratin står alltså inför allvarliga svårigheter. Vad är problemet? Vad bör ske?

Läs mer →

Det höjs röster från olika håll om behovet av en skattereform. Skälet bakom detta krav är i första hand att staten (inklusive kommuner och landsting) anses behöva mer intäkter. Ett annat skäl kan vara att söka minska skadeverkningarna av ett högt skatteuttag.

Man hör dock sällan krav på utgiftsreform. Det verkar som om det man en gång beslutat skall rulla på i all oändlighet. Och partier vill sällan dra ner på en utgift då det kan innebära förlorade röster. Nya reformer (=utgifter) anses behövas för att behålla gamla väljargrupper och attrahera nya.

För privatpersoner och företag gäller att om vill man spendera pengar på något så måste man dra ner på något annat. Politikerna saknar respekt för att det är andras egendom i form av inkomster eller besparingar de vill lägga beslag på. Respekten för äganderätten är på undantag. Folks inkomster och besparingar är fritt fram att ta för sig av anser politikerna.

Om ”folkets rätt att sig själv beskatta” skall ha någon mening borde beslut om nya skattebaser eller höjningar av befintliga skattesatser underställas folkomröstning. Och gränserna för vad som kan beslutas måste vara skarpa.

Det skall vara svårt för politikerna att taxera ut mer från medborgarna. Ständiga förändringar gör det svårt för skattebetalarna att ha kunskap om hur beskattningen sker och hur mycket som tas ut. En av grundstenarna i en demokrati måste vara att medborgarna har en rimlig möjlighet att känna till en så viktig sak. Det är en försvinnande liten del av medborgarna som har den kunskapen.

Läs mer →

Visst känns det som om domedagsfolket i klimathotsindustrin lagt in en högre växel? Det går inte en dag utan att budskapet om jordens (snara) undergång hamras in. Och boven är – som seden bjuder – koldioxid. Märkligt nog är det bara människans ”utsläpp” av ämnet som räknas, trots att naturen själv också är mycket duktig på det.

(Givetvis är ordet ”utsläpp” mycket medvetet valt. Det ska föra tankarna till miljögifter av allehanda slag, som utsläpp av kvicksilver, tungmetaller och slikt elände.)

Tidigare fanns VSO-bingo (det vill säga Vård, Skola och Omsorg). Att lyssna på politiker på den tiden var fritt från överraskningar; VSO fanns alltid med och tjänstgjorde som någon slags ”jag hänger med i debatten”- markör.

Numera är VSO utbytt mot andra markörer. Det av PK-isterna och åsiktseliten påbjudna och godkända mantrat utgörs av hållbarhet, koldioxid och värdegrund. Tänk på hur många gånger de orden används av dagens politiker, journalister och opinionsbildare.

Som boende i Uppsala har jag märkt en ny företeelse; varje fredag eftermiddag (kanske också andra dagar) samlas ett gäng klimathotstroende nära centrum för att sprida evangelium om koldioxidens förbannelser och den kommande domedagen. Det är såväl roande som oroande och höra på. Jag gissar att antalet omvända till Koldioxidkyrkan inte är överdrivet stort.

Läs mer →

I Svenska Dagbladet skriver Nuri Kino att han tillhör en urgammal klan, som han älskar. Vidare berättar han att fler borde lära sig om klaner och hur man tänker inom dem. Stammen och släkten har enligt honom inneburit en räddning för minoritetsgrupper som utsatts för politiskt förtryck. Hans artikel är skriven apropå den pågående debatten om klanröstande i Göteborg under riksdagsvalet. Nuri Kino tar ställning för sådant röstande allmänt sett.

Jag tänker nu inte diskutera Nuri Kinos val att stödja klanröstande. Han har för övrigt en poäng i att många svenskar avger sina röster av skäl som sammanhänger med medlemskap i en påtryckarorganisation, i stil med LO. Röstande på grund av släktband eller etnisk tillhörighet är dock något annat. Men framför allt sprider Nuri Kino dimmor om hur ett klansamhälle fungerar politiskt och vad skillnaden är jämfört med en demokratisk centralstat. Förvisso skriver han i förbigående att allt inom klanen inte är bra, ”till exempel att man förväntas agera enligt klanens bästa”.

För att vara en ledarartikel i en av Sveriges största morgontidningar innehåller texten, enligt min mening, allvarlig desinformation. Inget om klanernas uppkomst, inget om deras maktstrukturer och inget om gruppernas funktioner i moderna västerländska samhällen. Alltså tystnad om allt väsentligt, det vill säga om klanerna som farliga urtidsfenomen. För Nuri Kino, som är assyrier/syrian, framstår klanen som en stor släktfest. Glatt skriver han om ”bröllop för över 500 personer”.

Läs mer →

Dinesh D´Souza är ett namn som varje svensk dissident borde känna till. Han är en amerikansk författare, politisk dokumentärfilmare och självlärd historiker med indiskt ursprung. Det som är speciellt med honom är hans enorma passion för sitt nya hemland. Därför har han skaffat sig mer kunskap om amerikansk historia än vanliga amerikanska historiker gör.

Sedan har han genom sina filmer, böcker och otaliga föreläsningar berättat om den del av amerikansk historia som har gömts undan från allmänheten. Därigenom har han lyckats att bevisa att retoriken om social rättvisa, antirasism och antifascism från den amerikanska vänstern i allmänhet – och det demokratiska partiet i synnerhet – egentligen bara är hyckleri och lögn.

Den amerikanska högern och republikanerna har konsekvent framställts som rasistiska och fascistiska av vänstervridna amerikanska akademin, av massmedia och av Hollywood. Det är vänstern och det demokratiska partiet som alltid har legat bakom den verkliga rasismen och fascismen i USA, vilket för övrigt har indirekt bekräftats av till exempel Thomas Sowells strikt empiriskt grundade forskning om minoritetsgruppers situation i USA och ute i världen.

Läs mer →

I TV1:s Uppdrag Granskning häromkvällen (3/10 2018) berättade oroade samer om hur skador på deras renar ökat dramatiskt på grund av tillväxten av stammen av djärv, björn, lo och varg. I samma program krävde Svenska rovdjursföreningen (med kontor i Stockholm) att dessa djur måste ges ett starkare skydd för att inte utrotas. Vidare vred sig intervjuade företrädare för åtminstone två statliga myndigheter som maskar. En norrländsk länsstyrelse ville se en ökad avskjutning för att på så vis minska utbetalningarna till samerna av statliga ersättningar för skador på grund av rovdjur. Naturvårdsverket däremot, som betalar årligt stöd till Svenska rovdjursföreningen, lutade åt att stammen av dessa vilda bestar måste skyddas. I programmet framträdde en lång rad statsanställda konsulenter av skilda slag. Det framgick tydligt att dessa personer – då de inte vände papper på kontoret – var på tjänsteresor i vildmarken. Ibland med helikopter.

Statens kostnader för samspelet mellan vilda djur och samer är betydande. Vidare är det uppenbart att en rundgång sker av svenska folkets skattepengar. Stora summor lämnar statens kassa för att hålla igång en flertusenårig rennäring (och djurhållning i svenska skogsbygder), samtidigt som en flock av bevarande urbana miljörörelser med delvis olika inriktning göds med årliga skattebidrag. Frånsett dessa utgifter – och de mycket högre kostnaderna för byråkrater på Naturvårdsverket och landet många länsstyrelser – avser de större penningbeloppen bidrag i 50-miljonersklassen till samerna för döda renar som de vilda djuren förorsakar.

Läs mer →

Förutom asylrätt och bidragspolitik är svensk samhällsdebatt paralyserad av kön. Då det bara finns två biologiska kön – och mer än hälften av landets invånare är kvinnor – är det fenomen rörande könsfrågor som tar plats i debatten, trots att nationen är en av världens mest jämlika (något som i och för sig delvis är en följd av denna besatthet). I denna artikel tänker jag inte främst på sexualitet, utan på maktrelationer. Varför har Sverige blivit så könsmaniskt?

Den självklara utgångspunkten vid ett försök att svara på frågan är en historisk mansdominans med uppenbara inslag av förtryck eller diskriminering. Här räcker det med att peka på att myndiga kvinnor hindrats juridiskt att själva bestämma över sin egendom fram till 1884 och att kvinnlig rösträtt införts först 1921. Och att homosexualitet avkriminaliserades 1944 och betraktades som psykisk sjukdom ända fram till 1979. Här kan man tala om orättvisor.

Därmed inte sagt att kvinnor förr saknat reell makt inom familjen. Svensk historia har många exempel på starka tjejer, som styrt och ställt rörande hus och hem, inte minst då männen varit ute i Europa för att kriga mot utländska karlar. Och jämfört med flera andra nationer har kvinnfolket i Sverige ändå haft en bättre position. Likväl är det tydligt att kvinnan i äldre tider varit systematiskt förtryckt. På så vis kan man tala om att hon förr varit ett ”offer”, för att använda ett av de ord som idag är mest populära i vårt land vid samtal om olika samhällsfrågor. Det är tydligt att rollen som offer varit ett gott skäl för det omfattande reformarbete som bedrivits i landet för jämlikhet under mer än 100 år från idag.

Läs mer →

Under Almedalsveckan besökte jag ett seminarium som anordnades av Vattenfall. Temat var sopor och titeln ”Är sopor sopor?”. Jag hade förväntningar att få höra en diskussion om handel med sopor, fördelarna med sopförbränning och vilken betydelse detta har för Sveriges energiförsörjning. Men det handlade det knappast alls om. Istället fick jag en se en föreställning om sopors betydelse för framtiden som fick mig att häpna. Hela seminariet kan ses här

Förutom två representanter från Vattenfall medverkade en lång rad inbjudna experter, nästan alla kvinnor. Bland annat fanns fyra hållbarhetschefer från några olika välkända svenska företag. Två politiker medverkade också, en från M och en från Mp och slutligen en person från WWF med titeln ”manager corporate relationships”.

Entusiasmen hos deltagarna stod inte att ta fel på. Man överröstade varandra med djärva förslag om hur sopor kan förvandlas till resurser men också hur mängden sopor kan minskas.

Två centrala teser som upprepades ideligen var delningsekonomi och cirkulär ekonomi. Det första begreppet är självförklarande och det andra är, enligt Wikipedia, ett uttryck för ekonomiska modeller för affärsmöjligheter för cirkulära kretslopp i företag och samhälle. En annan sak man talade om är samarbete i värdekedjor mellan branscher. Företagen ska ha återvinning och återbruk i centralt fokus när de tillverkar produkter. IKEA kommer från 2030 bara tillverka produkter som är gjorda av återvunnet eller förnyelsebart material.

Läs mer →

Bermudatriangeln är säkerligen bekant. Det är det triangelformade område avgränsat av Bermuda, Puerto Rico och Miami, där flygplan och fartyg påstås ha försvunnit under märkliga omständigheter. I vår svenska ankdamm har PK-folket skapat en egen mental Bermudatriangel. Den består av de tre hörnen Trump – SD/Åkesson – Koldioxid. Om de tre hemskheterna skulle försvinna, uppstår momentant paradiset på jorden. Analogt resonerat är de tre orsaken till allt ont och utgör förklaringen till världens hemskheter.

Enligt PK-folket har Trump – världens spottkopp – om och om igen visat sin ondska. Kanske som allra mest när han valde att lämna det så kallade Parisavtalet, som i huvudsak handlar om minskade koldioxidutsläpp. (Notera att det inte är ett avtal eftersom det inte är bindande!) I vart fall är världens undergång – enligt PK-folket – allt mer sannolik och ligger närmare i tiden eftersom USA inte längre är med i Parsiavtalsarbetet. Denna undergång är således Trumps fel.

Vad skulle hända om Trump sa att USA:s största stad till befolkningen är New York? Gissningsvis skulle det få PK-folket att vibrera av indignation; Trump kan ju aldrig ha rätt.

I somras försökte Miljöpartiet, främst genom klimatminister (!) Lövin, göra politik av vädret i samband med värmeböljan och skogsbränderna. Givetvis var det varma vädret och bränderna koldioxidens fel. Fungerade väderpolitiseringen? Kanske. MP klarade sig kvar i riksdagen med någon tiondels procent, så i den bemärkelsen var det ett lyckat drag. Rimligen bidrog också valda delar av media till att hålla klimaträdslan vid liv med många och långa reportage om den stundande katastrofen. Månne var den typen av reportage MP:s bästa valarbetare?

Läs mer →

För många svenskar är det uppenbart att landet sedan en tid befinner i ett tillstånd av politiskt förfall och man frågar sig varför inte fler personer och organisationer opponerar sig. Ett skäl är att de etablerade massmedierna, som SVT och DN, aktivt stödjer den förda politiken och därigenom tystar kritiken. Men mot dessa main stream media verkar ett flertal nya, politiskt orienterade medier, som bloggar, facebooksajter och nättidningar. Vi är ett antal politiskt fristående personer som bildat en arbetsgrupp – som vi kallar Motvikt – med syftet att stödja de nya nätmedierna, fortsättningsvis kallade nya medier. Vår utgångspunkt är många människor fortfarande okunniga om den mångfald och kunskap som finns hos de nya medierna. För att underlätta spridandet av information om dessa medier har Motvikts-gruppen skapat en internetportal – kallad Lästips (www.lastips.se) – där nästan 200 nätmedier av god kvalitet finns beskrivna plus en del böcker och annan information. Under de fyra veckor som föregick valet gjorde Motvikt dagligen från dessa nya medier ett urval av inlägg relevanta för valet och försåg dem med en kort, intresseväckande karaktäristik.

Om inte annat så för att stärka vårt självförtroende, så vill vi i Motvikts-gruppen nu lyfta fram några av de viktigaste bidragen till samhällsdebatten som vi anser att de nya medierna gjorde veckorna före valet. Nedan följer en sammanfattning, den kompletta analysen kan läsas här på Lästips. Vad gäller Sveriges ekonomi skrev Tino Sanandaji att denna, liksom landets allmänna utveckling, inte är så lysande som makthavarna vill påskina (här) medan Lars Bern påpekade att det är kontraproduktivt att försöka tysta kritiker av Sveriges problem (här). Debattören Ann Heberlein tog upp frågan om statens rätt att fritt förfoga över våra skattepengar under titeln Samhällskontraktet – valets dolda fråga (här).

Läs mer →

Sverige står inför stora politiska problem. Under många år har en rad viktiga svenska problemområden nonchalerats av landet politiker. Samhällets reglering av bostäder, arbete, skolor, sjukvård, invandring, polis och försvar funkar uppenbart dåligt (eller i något fall långt ifrån optimalt med hänsyn till kostnaderna). Till detta kommer att samverkan inom EU haltar påtagligt.

Detta vet alla. Alla vet också att de svenska skatterna är skyhöga och motverkar intresset för extrajobb. Och nästan alla vet dessutom att det utan hejd slösas med offentliga medel, exempelvis bidrag som gör att mottagarna får möjligheter att jobba mindre eller inte alls. Väljarnas röster i riksdagsvalet tyder på att svenska folket ser dessa problem. Men landets politiker vill inte se. Nästan två tredjedelar av de röster som avgavs i riksdagsvalet gick därför mot regeringen Löfven. Folket har alltså sagt sitt.

Men inget tyder på att majoriteten av nationens politiker förstår vad folket vill ha. Eller så går önskvärda reformer tvärs mot krav från partiernas olika påtryckargrupper. Detta är förstås tydligast för de tre partier som brukar kallas de rödgröna. Här finns uppenbara bindningar mot nödvändiga reformer. S-partiet lever med en dröm om fortsatt styrning av landet via sina stödorganisationer inom fackföreningsrörelsen, hyresgäströrelsen, kvinnorörelsen, kulturvänstern och så vidare. S-partiet saknar helt klart insikt i möjligheterna att fördela om intäkter och kostnader, närmare bestämt att spara på flera statsutgifter för att sänka skatterna rejält. Därför upprepar partiet gång efter annan mantrat att ”det inte går att sänka skatterna”. Partiet har helt enkelt kört fast i bilden av sig själv som representant för Sverige. Deras kodnamn är ”Den svenska modellen”. Och den funkar alltså så dåligt att nästan 66 procent av folket röstar mot.

Läs mer →

Valet är över, och resultatet ungefär det förväntade. Alla utnämner sig till vinnare, just därför att det inte går att objektivt peka ut en vinnare. Och som följd blev regeringsfrågan inte självklar. Inget parti eller block har majoritet.

Då krävs ett stunds sans och eftertanke hos de politiska partierna, låt oss kalla det demokratiskt sinnelag. En vilja att åstadkomma lösningar som kan fungera. Så vilket skådespel visas upp? Jo, jag vill inte prata med X, och vi vill inte prata med y-blocket, och så finns det andra också som vi inte heller vill veta av. Sandlådenivå.

Så vad har hänt? Här följer några axplock.

Moderaterna i Stockholm hade som vallöfte att inskränka på tiggeriet. Att väljarna uppskattar det, det visste man redan före valet. Detta var ett löfte som ställdes ut i en allmän yra, eller förvillelse, eller i en orealistisk förhoppning på valresultat.

Valet gav nu inte Moderaterna möjlighet att bestämma på egen hand, utan de är ett parti bland andra. Och därtill usla förhandlare, som M gång efter annan visar sig vara (minns någon NKS till exempel?), så skrotar M vallöftet om tiggeriet redan innan partiet ens sätter sig vid förhandlingsbordet – för annars får M inte fika med de gröna khmererna.

Läs mer →

Vi i Alliansen har utifrån röstsiffrorna i valet sonderat möjligheterna och förutsättningarna för att bilda regering. Vi har talat med många kloka och kunniga personer, bland andra representanter för statsrådsberedningen, riksdagens utredningstjänst, finansdepartementet, Sveriges kommuner och landsting samt olika medborgarorganisationer. Sammantaget har vi insett att den politik vi – alliansens fyra partier – har gått till val på inte kommer att kunna lösa de stora problem som vi står inför. Vi varit naiva, som en före detta statsminister också har sagt. Det behövs mycket mer kraftfulla och radikala åtgärder för att undvika att samhällsekonomin kollapsar på grund av skenande offentliga utgifter i kombination med ett vikande skatteunderlag.

I korta drag har Sveriges kommuner och landsting under många år lånat pengar för att betala löpande välfärdsutgifter, och skulden ökade från 300 till 576 miljarder kronor från 2003 till 2017 (Kommuninvest, 2018). Samtidigt är välfärds- och rättssystemen pressade till det yttersta på grund av ständigt ökande behov. Befolkningens hälsa blir sämre, framförallt den psykiska hälsan hos våra unga. Dem vi har talat med vittnar om att systemen inom sjukvården, socialtjänsten, polisen, rättsväsendet och många myndigheter är ineffektiva och överbelastade och är på gränsen till sammanbrott. Men vad som är värre är att medarbetarna själva upplever att de inte vill och orkar mer, och att många har givit upp hoppet om att situationen ska bli bättre. Samtidigt har vi förstått att väldigt många människor – inte bara SD:s väljare – tappat framtidstron och är frustrerade och arga ty de upplever att samhället sviker dem och att situationen blir värre för varje år.

Läs mer →

Det finns nog inget fält som är så utskällt av alla som står till höger i politiken som genusvetenskapen. Termen har blivit synonym med radikalfeminism och flum. Jag har dock noterat att det är väldigt få tyckare som faktiskt formulerat någon saklig kritik mot genusvetenskapen – att säga att genusvetarnas teorier låter knäppa är ju inget argument egentligen. Som doktorand i samhällsvetenskap (närmare bestämt beteendeekonomi) tänker jag därför bidra med svaret på frågan: Vad är egentligen problemet med genusvetenskap?

Det största problemet är bristen på empirisk och experimentell forskning. Andra samhällsvetare börjar med att formulera en hypotes, exempelvis ”människor spenderar mer pengar när de lyssnar på popmusik”. Sedan gör man ett experiment där en grupp människor får gå runt i ett köpcentrum och shoppa med popmusik i hörlurarna, medan en annan grupp får gå runt i samma köpcentrum och shoppa utan att lyssna på musik (åtminstone inte pop), och sedan jämför man vilka som spenderade mest. Givetvis måste man även inkludera demografiska kontrollvariabler i den statistiska analysen; bäst är det om test- och kontrollgruppen är hyfsat lika varandra (lika många män/kvinnor, samma åldersfördelning etc.) så att man kan isolera effekten av i det här fallet popmusiken.

Genusvetare är väldigt duktiga på att formulera teorier, och göra logiska resonemang (om än från tveksamma premisser) för att komma till slutsatser. En genusvetare menade exempelvis att föräldrar bör fråga sina spädbarn om tillstånd innan de byter blöjor på dem, trots att barnen såklart inte kan uttrycka något medgivande. Att inte göra det lär barnen från tidigaste ålder att deras kroppar får röras av vuxna utan deras tillstånd, vilket gör dem mer benägna att acceptera och hålla tyst om eventuella sexuella övergrepp som de utsätts för senare. En intressant hypotes! Den skulle kunna testas genom att man följde en grupp barn från födseln till säg 16 års ålder – halva gruppen har föräldrar som bett om tillstånd innan blöjbyten, andra halvan har det inte, och det är helt slumpmässigt vilken grupp man hamnar i (föräldrarna har anmält sig frivilligt till studien). Efter 16 år kan man intervjua alla barn och få reda på hur många som utsatts för övergrepp, och hur de reagerade (teg de eller berättade de omedelbart för någon). Visst kommer det finnas ett mörkertal, men det kommer det finnas i båda grupper och påverkar därför inte jämförelsen mellan dem. Om forskaren har rätt i sin hypotes, så borde det vara fler barn i ”tillstånds”-gruppen som gick direkt och berättade när de utsattes för övergrep än som led i det tysta.

Läs mer →

I ett av världens politiskt stabilaste länder – USA – kan nu ett av de två huvudpartierna inte acceptera valutslag gällande presidentposten. Enligt vad som hittills framkommit, har ledande personer i det demokratiska partiet – och bestämmande personer i bland annat FBI och amerikanska justitiedepartementet – sedan våren 2016 försökt skada Trumps valkampanj och senare hans möjligheter att fungera som president.

Inledningsvis var syftet att hindra honom från att vinna presidentvalet genom att skapa och läcka ofördelaktiga nyheter om honom (främst genom påståenden om ett samröre med ryska regeringen). Senare blev syftet att genom fortsatt läckande och genom Muellers federala utredning om samverkan med ryska myndigheter tvinga honom att avgå frivilligt eller genom kongressbeslut. Även om man inte kunde bevisa någon samverkan skulle läckor av olika slag bland annat från utredningen och den oavlåtliga negativa trumelden från åtminstone 90 procent av media medföra att amerikanarnas gillande av Trump pressades ned så lågt, att han förlorade stödet i kongressen. Därmed skulle han varit tvungen att avgå, trots att anklagelserna mot honom inte kunde bevisas. Men man har ännu inte lyckats göra honom impopulär.

Huvudmålet var och är alltså att eliminera resultatet av 2016 års presidentval. En politik driven av en president Pence och republikanerna i kongressen, vilket skulle bli effekten, fruktar demokraterna – och etablissemanget – inte. Efter nederlaget i presidentvalet har den radikala falangen i det demokratiska partiet vuxit ytterligare.

Även den radikalaste delen av denna – de demokratiska socialisterna – har i en del områden lyckats att i primärvalen få sina kandidater valda. Dessa kan dock knappast – förutom i för vänstern säkra valkretsar – vinna i de allmänna valen. Om demokraterna misslyckas i november kan man förvänta sig en fortsatt rörelse åt vänster. Man kommer då att ytterligare förstärka partiets profil skapad av identitetspolitik, kulturmarxistiska policies, globalism och anti-amerikanism.

Läs mer →

Jag minns min ungdoms morgontidningar och radio. Allvarliga män analyserade träaktiga fakta på rad. Alltså något torrt och segt, men förtroendeingivande. På ledar- och kultursidor var (tidningarna) öppet värderande, men i något återhållsam stil. Och slutligen kunde kåsörer av olika slag helt släppa loss sina känslor. Medierna höll påtagligt konsekvent på åtskillnaden mellan redovisning och värdering av fakta.

Jag tror man kan kalla denna åtskillnad mellan fakta och åsikt klassisk journalistik. I praktiken är skiljelinjen många gånger svår att dra mellan verklighet och dikt. Och självklart inträffade emellanåt även förr övertramp. Men själva ambitionen är ändå eftersträvansvärd. Läsaren får på så vis enklare att själv ta ställning till innehållet i journalistens ord. Han eller hon kan snabbare bedöma om det rör sig om en berättelse som avser att presentera en objektiv verklighet eller enbart personliga åsikter hos berättaren.

Förr lärde sig de flesta unga journalister jobbet via tuffa instruktioner från äldre kollegor på redaktioner av olika slag. I den mån teoretisk skolning behövdes inhämtades den genom studier av samhällsvetenskap vid landets få (men högkvalitativa) universitet. Jag har under en god del av mitt liv varit naiv och trott att det är denna grundläggande distinktion mellan fakta och värdering som blivande journalister idag tränas i på de många utbildningar som finns på folkhögskolor, högskolor och liknande landet runt.

Läs mer →

Den som hanterar andras pengar utsätts ofta för frestelsen att själv dra nytta av tillgångarna ifråga. Detta är mänskligt, men ändå något som måste motverkas för att ett samhälle ska hållas samman. Att stoppa andras pengar i egen ficka kallas som alla vet ”stöld”. Eller ”förskingring” beroende på om pengarna initialt lämnats att förvaltas av snyltaren. Sedan urminnes tider anses det alltså som brottsligt att förfoga över andras egendom. Det tror jag (nästan) alla tycker är mycket bra.

Inte heller det offentliga ska alltså tilltvinga sig medborgarnas förmögenhet. Historiskt sett har furstar notoriskt dåligt rykte vad gäller tvång av detta slag. Därför var det en viktig fråga för Sveriges första folkförsamlingar att skaffa sig en ovillkorlig rätt att delta i kungens beslut om skatter och avgifter. Nuförtiden regleras beskattningsmakten i grundlag. Beslut om skatter tas av Sveriges riksdag (eller av kommunen ifråga). Den noga regleringen och högtidliga beslutsprocessen pekar självfallet på att tvångstillgrepp från det offentligas sida inte ska ske hur som helst. Det ligger nära till hands att anta att uttag av skatt bara ska ske i angelägna fall.

Man kan säga att byggandet av ett välfärdssamhälle förutsätter att medborgarnas plånböcker öppnas för beskattning genom stat och kommun. Skolor, vård, pensioner och andra för samhällslivet nödvändiga behov måste (i rimlig omfattning) betalas av medborgarna gemensamt. De socialdemokrater som förr var pådrivande för en ny svensk stat insåg dock dilemmat med det offentligas beskattning av medborgarna. Man erinrade sig kungamaktens framfart i äldre tider. Därför kan man säga att de första socialisterna vårdade riksdagens befogenhet att med tvång beskatta folket. Gustav Möller, socialminister under 1920-talet, yttrade därför de bevingade orden: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Tanken var alltså att noga hushålla med människornas pengar och endast ta ut skatt för angelägna ändamål.

Läs mer →