Krönikan ”Spridda tankar från redaktionen” föranleder en del egna spridda tankar.

Två år kan tyckas vara en kort tid, men att hålla igång ett intellektuellt samtal under två år är en anmärkningsvärd prestation. Jag har följt Det Goda Samhället under de två år som samtalet pågått. PE:s krönikor, gästskribenternas bidrag (ingen nämnd och ingen glömd) och kommentatorernas inlägg har fått mig att känna mig midre ensam. Det Goda Samhället tar upp aktuella och viktiga samhällsfrågor. Det är inte ofta som nivån hamnar på den som dagligen presenteras i MSM, där inriktningen sammanfattningsvis är på nivån – ”hur långt är ett snöre”? Läs mer →

Det är aldrig lätt att ifrågasätta sina egna normer och värderingar, och än svårare att aktivt förändra hur man själv tycker, tänker och agerar. Men att bryta med gamla vanor och värderingar kan vara ett måste för att fungera och prestera i ett visst system. Läs mer →

Vi är här för att ta dina hundar!

Så presenterade sig djurskyddsinspektören när han klev ur bilen på gårdsplanen. Och knappt hann hundägaren – vi kan kalla honom Lars – blinka förrän alla hans hundar skuffats in i bilens lastutrymme. Det var gamla hundar och unga huller om buller. Alla renrasiga av god stamtavla. Tillsammans drygt ett 30-tal. Läs mer →

Den så kallade sambeskattningen – att två äkta (gifta) makars inkomst läggs samman och sedan deklarera och beskattas var och en för hälften av den sammanlagda inkomsten – ersattes av särbeskattning i Sverige 1971. Särbeskattningen skiljer ut Sverige från de flesta övriga länder i Europa. Följande länder i Europa har idag kvar sambeskattningen i någon form: Belgien, Estland, Frankrike, Grekland, Irland, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Schweiz, Spanien och Tyskland. Läs mer →

Det finns ett problem med att peka ut SD som nazister och beskriva Jimmy Åkesson som en nutida, försåtlig reinkarnation av Hitler på det sätt som Emerich Roth gör i ett flertal artiklar. Nu senast i Expressen. Faran ligger bland annat i att dagens ungdomar vet betydligt mer om Jimmy Åkesson än de vet om Hitler (helt enkelt för att Hitler är en historisk person). Om någon till exempel säger: ‘Jimmy Åkesson är som Hitler’ så ligger det ju nära till hands att tro att ‘Hitler är som Jimmy Åkesson’, det vill säga en trevlig kille från Sölvesborg, med nationalistiska ideal, låt vara med en kritisk inställning till oreglerad invandring. Den typen av argumentation (om någon nu tar den på allvar) leder snarare till att sänka tröskeln till nazismen än att motverka den. Läs mer →

Ilmar Reepalus utredning om vinstbegränsningar i offentligt finansierad men privatägd välfärdssektor har med rätta utsatts för omfattande kritik. Ändå förväntas den snart resultera i en proposition som riksdagen ska ta ställning till. Propositionens innehåll, såväl vad avser ämnestäckning som begränsningarnas stränghet är i skrivande stund oklar. Den offentliga diskussionen har antytt att accepterade vinstnivåer skulle tillåta överskott som gav ägarna några procents avkastning utöver kostnaden för att anskaffa kapital. Läs mer →

Annette Kullenberg skrev på 70-talet boken Överklassen i Sverige. Något som slog mig när jag läste den, var att den svenska överklassen kan beskrivas som en ‘subkultur’ – väl medveten om sin betydelse, men dold för det övriga samhället. Den svenska överklassen har historiskt sett varit liten, och för att bryta sin isolering orienterade man sig tidigt mot kontinenten. Man var ‘global’ långt innan ordet blev ett politiskt begrepp. Läs mer →

I Sverige tenderar vi att se världen som den ”borde” vara, och inte som den ”är”. Det ställer till det för oss. Det gör det svårt för oss att förstå och relatera till andra kulturer. Vi ser på omvärlden utifrån vår självbild, en guldinramad tavla av förträfflighet baserad på en samling nationella, sociala, ekonomiska och sportsliga framgångar. Vi ser på världen utifrån en övertygelse att världen ”borde” tycka, tänka och agera som Sverige. Först då kan världen förbättras. Läs mer →

Jag känner mig vilsen i dagens politik. Det som har rört till det för mig är den identitetspolitik som numera genomsyrar politiken. Jag har en förståelse för enskilda individers identitet som människa är viktig. Jag själv har genomgått detta som andra generationens invandrare. Det tog många år innan jag förstod och accepterade att jag både är svensk och ungrare samt att jag faktiskt har två hemländer. När jag insåg detta blev jag trygg som individ.

Om någon framför en åsikt som andra inte delar tycks dessa andra numera i ökande utsträckning uppleva att de blir kränkta som individer. Om den som framfört åsikten då ber om ursäkt händer det allt oftare att ursäkten inte godtas. I stället för förlåtande blir det bara fördömande. Läs mer →

Vi är många som önskar att vakna ifrån den mardröm som asylinvandringen innebär. Sanningen är dock att vi har en verklighet att hantera. Vi kan inte längre önska bort saker.

Det är inte ens meningsfullt att tala om varför det blev som det blev. Själv har jag röstat mot vansinnet i de tre sista valen. Resultaten är vad det är.

Vad gör vi nu? Läs mer →

Jag står framför det magnifika teaterhuset i Norrköping. På fasaden kan man läsa Esaias Tegnérs devis: ”Förkunna seklers sorg, förkunna seklers glädje”. Det är i slutet på maj. Scenkonstbiennalen och sommaren har anlänt samtidigt till staden vid Bråviken som antar formen av östgötsk idyll. Syrénen blommar. Jag förväntar mig att under denna festival och branschträff par excellence få ta del av avantgardistisk spjutspets-scenkonst.

Den första kvällens föreställning är Befrielsefronten av Maria Sveland. En våldtäktsman förgriper sig på Örebros kvinnor. I Svelands fiktion har förövaren cendréfärgat hår. Lo Kauppi gör samma försök att omskapa verkligheten med titeln på sin nyskrivna pjäs Vita män våldtar. Jag förmodar att en sådan titel helt enkelt säljer bättre på den marknad som aldrig utsätts för den riktiga marknaden. Läs mer →

Det finns ett standardsvar som ofta dyker upp, när man kritiserar idén om fri invandring eller slopad gränskontroll. Vare sig det handlar om ökad kriminalitet, risk för terrorattacker eller risken att människor söker sig hit för att missbruka vårt generösa bidragssystem, hör man ofta: ”Man ska inte dra alla över en kam”. Det har blivit något av ett mantra i vänsterliberala kretsar. Men vad betyder det egentligen? Det betyder faktiskt ingenting, mer än att människor är olika. Läs mer →

World Values Survey ”visar att människors uppfattningar spelar en nyckelroll för ekonomisk utveckling, framväxten och blomstrandet av demokratiska institutioner, ökad jämställdhet och i vilken utsträckning samhällen har en effektiv styrelseform”.

Inglehart-Welzels kulturkarta presenterar kulturella variationer i världen. Våra kollektiva uppfattningar, värderingar och normer formar oss som människor, samhällen och nationer. Medan ‘traditionella värderingar’ är kopplade till religion, traditionella familjevärderingar och tillit till auktoriteter, lägger ’sekulärt-rationella värderingar’ mindre vikt vid dessa. ‘Överlevnadsvärderingar’ finns i samhällen med stor oro för ekonomisk och fysisk säkerhet och med låg tillit och tolerans. På den motsatta sidan av axeln finner vi ’självuttryckande värderingar’ med höga toleransnivåer, jämställdhet, miljöskydd, höga nivåer av socialt kapital och en vilja att deltaga i det politiska livet. Läs mer →

Rumänien i december 1989. En riddare av danska elefantorden, en av världens mest ansedda utmärkelser, Nicolae Ceausescu, står på trappan till sitt ståtliga palats och hör det dittills ohörda och skådar det osedda.

Inte hans folk men tusentals odjur demonstrerar mot folkdemokratin, hans folkstyre! Arbetarklassens son, vår älskade kamrat Nicolae Ceausescu kallas han: Folkets själ inkarnerad, politisk livgivare, godheten själv. Så nu detta svarta hål: Vilka är dessa tusenden som vägrar att förstå framstegen? Ogräs i din trädgård! Du griper till ord som alltid har fungerat. Ler flämtande, armen lyft: Socialism kamrater, är vår framtid, soluppgången i vårt riksvapen. Vi kämpar för evigt solidariskt tillsammans! Läs mer →

Jag har alltid röstat på Moderaterna och jag anser mig tillhöra partiets kärnväljare. Efter valet gick jag in i partiet för att försöka förstå hur man tänkte efter den famösa ”öppna era hjärtan”-deklarationen. Två intressanta kurser om M:s historia och några möten i min lokala förening följde. Under en visning i Riksdagshuset frågade jag en av M-politikerna vad hon ansåg om det faktum att många M-väljare hade röstat på Sverigedemokraterna. Svaret blev en nonchalant kommentar att ”de inte utgjorde moderaternas kärnväljare”. Svaret, och det faktum att en stor del av diskussionerna under mötena gick ut på att förbli politiskt korrekta och inte ens tala med SD, innebar att jag besviken lämnade partiet. Läs mer →

Efter valet i Frankrike läser jag hur Margot Wallström (visserligen lättad över Emanuel Macrons seger), förfasar sig över nationalismens utbredning i Europa. Som om nationalism vore ett självklart ont – och ett hot mot demokratin. Man riktigt anar hur Hitler väntar runt hörnet, om vi inte sväljer Europeiska Unionens dröm om en gränslös värld. Det här har sagts så många gånger att man knappt längre reagerar. Läs mer →

Den 7 maj vann Emmanuel Macron med sin internationalistiska liberalism och sitt EU-vurmande det franska presidentvalet.

Med ca 65 mot 35 procent besegrade han Nationella Frontens ledare Marine Le Pen, som tagit ton mot EU:s växande överstatlighet och omfattande islamisk invandring.

Macrons seger är beklaglig eftersom den ger uttryck för ett kortsiktigt politiskt tänkande. På lång sikt har Europa bara två vägval: Läs mer →

I del ett av denna krönika redovisades en rad svenska utsagor om tyskar. Även om jag strävat efter att göra dessa så representativa som möjligt önskar sig kanske läsaren, liksom jag, en mer systematisk redovisning?

Finns det något sådant mer systematiskt sätt att undersöka hur svenskar i gemen ser på Tyskland och tyskarna? Det finns det naturligtvis. Ett vederhäftigt sätt vore att med hjälp av samtal, intervjuer enskilt eller gruppvis sålla fram åsikter och erfarenheter och sedan testa de uppkomna frågeställningarna i ett stort antal standardiserade intervjuer. Det är dyrt. Fler idéer?

Läs mer →

Efter oredan i EU, Greklands bankrutt, Brexit och annan oro inom och utom Europa – exempelvis Turkiets allt mer aggressiva hållning – har intresset för det till synes ekonomiskt och politiskt stabila Tyskland ökat. Återigen dyker gamla föreställningar om Tyskland och tyskarna upp – föreställningar som nödtorftigt moderniseras med dagsaktuella exempel. Kanske skall man ta saken lite mer på allvar? I denna text kommer jag använda mig av citat. Citaten är framförallt hämtade från etnologiprofessorn Kurt Genrups bok ”Germania och Moder Svea” (1997). (För den specialintresserade kan boken läsas in sin helhet här.)

Först ut bland mina kommentatorer är en 40-årig svensk man som recenserar sin tyske motsvarighet: En typisk tysk har högt blodtryck, äter dålig mat, vet ingenting om hur man beter sig i naturen. Tyskar är överlägsna och ser ned på alla andra. Tyskar är experter på personregister och etnisk åtskillnad. Jag känner ingen som gillar tyskar. Inte jag heller. Respekt och gillande får man förtjäna, inte ta. Läs mer →

Valet i Frankrike har mötts av stort intresse också här i Sverige. Det är välkommet. Alltför ofta låter man förhållanden utanför den anglo-saxiska världen vara obeaktade. Men nu, när journalister och kommentatorer väl ägnar sig åt Frankrike, avslöjar man den okunskap och obekantskap som det vanliga ointresset under åren byggt upp. (Undantag finns. Då rör det sig om specialister, som i sin professionella gärning främst sysslar med Frankrike.) Läs mer →

Den mediala tonen mot Donald Trump har varit vredgad alltsedan han för många något överraskande valdes till Förenta staternas fyrtiofemte president. I den svenska pressen finns det såvitt jag vet inget enda undantag från den iakttagelsen. Man liknar honom vid en Mao Zedong vid rodret, man önskar honom riksrätt och avsättning. Det ställs mentala diagnoser på honom utan medicinsk undersökning. Det saknas hämningar.

En maktkamp pågår. Elitjournalister på ömse sidor av Atlanten är våldsamt uppbragda och förorättade. De har förlorat ett tolkningsöverläge, de har uteslutits ur den krets som formulerar den politiska dagordningen, de känner sig kort sagt kränkta. Deras självbild har tagit skada. Nu kräver de revansch. Motstrategin är en smutskastningskampanj utan motstycke i den moderna tidnings- och etermediehistorien. Trump ljuger. Journalistiken å sin sida står för det sanna, det rätta, också det sköna.

(Donald Trump är inte minst ful: något överviktig, med ett löjeväckande hårsvall, och varför knäpper karlen aldrig kavajen?)

Man kan verkligen ha sina synpunkter på USA:s innevarande president; han hade inte fått min röst. Och naturligtvis bör han granskas som alla potentater. Här har dock pressen sedan länge svikit: den är selektiv, har sina favoriter, döljer sina egna ambitioner i den ingalunda förkastliga ambitionen att få läsare (lyssnare, tittare – anhängare!). Nu vill den också lägga sig till med ett sanningsmonopol: det den inte har satt sin imprimatur på måste falla till marken.

Läs mer →

I analysen av islamiskt våld behöver svensk media nyktra till. Mediaaktörer, och Public Service i synnerhet, bortförklarar nästan alltid det islamiska våldet med hjälp av vänsterdiskurser som i första hand håller våldets offer ansvariga.

Låt mig ge tre exempel på detta.

Exempel 1

Direkt efter 9/11 attacken 2001 hade SVT:s program Mosaik ett inslag om händelsen.

Den socialdemokratiska statsvetaren Mona Abou-Jeib analyserade attacken så här:

… ingen ställer sig frågan om varför har det här skett. Det finns ju så mycket hat ute i världen. Det finns ju så många som är marginaliserade, förtryckta – har liksom ingen makt. Det är ju därför detta har skett. Jag önskar att man i större utsträckning kunde diskutera varför har det här skett istället för att hitta den här klara fienden.

Exempel 2

2015 så uppmärksammades den nya antisemitismen i Sverige, som i stor utsträckning drivits på av islamiska invandrargrupper.

Läs mer →

Jag är sedan barnsben intresserad av fotboll och framför allt av Malmö FF, och därför prenumererar jag på Sydsvenskan. Jag tror att jag har läst minst sex artiklar i Sydsvenskan om den 14-åriga flickan i Lund som blev våldtagen i skolan av två pojkar. Först en om själva händelsen, därpå en artikel om att flickan blivit omplacerad medan förövarna fick gå kvar i skolan. Därefter kom en artikel som handlade om att förövarna i efterhand hade blivit omplacerade. Sedan följde en artikel där någon tog de politiker i den beslutande styrelsen i örat för deras försummelse, och en intervju med dessa politiker och slutligen en notis om att en dem hade avgått. Det senaste var en kort notis om att rektorn på skolan också hade avgått.

Men inte ett ord i Sydsvenskan om förövarna, deras familjer, deras bakgrunder och vad som eventuellt kunde förklara deras beteende.

Sydsvenskans chefredaktör Pia Rehnquist svarade pensionären Lasse Sundström på tidningens insändarsida ”Åsikter” den 17:e mars, där Sundström i ett inlägg skrivit att han retat sig på hur Sydsvenskan i artiklar om ungdomsbråk, rån, mord och andra brott i princip aldrig avslöjar människors etnicitet.

Chefredaktör Rehnquist hänvisade i sitt svar till de femtio åriga pressetiska reglerna som alla etablerade medier kommit överens om och följer. En central paragrafer däri lyder: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknas betydelse i sammanhanget och är missaktande”.

Läs mer →

”Förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten” skrev polisen Peter Springare nyligen på Facebook. Reaktionen blev skarp. Exempelvis skrev Aftonbladets Oisín Cantwell att Springares ”retorik för tankarna till Goebbels”.

Att formuleringen var högst opassande instämmer jag i. Det jag inte får ihop är att ett olämpligt ord från en ensam polis fördöms, medan långt fler problematiska formuleringar från annat håll, med långt större influensförmåga, ej väcker samma indignation.

Föreställ dig att Springare hade sagt: ”Och döda dem [de vänsterextrema journalisterna] då var ni än möter dem och fördriv dem från de platser varifrån de har fördrivit er; ja, förtryck är ett värre ont än döden. Kämpa inte mot dem i det heliga [parlamentets] närhet, om de inte själva tar upp striden där; men kämpar de mot er (där), så döda dem. Det är [PK-vänsterns] lön.”

Tänk om någon därefter hade attackerat en vänsterjournalist, skrikande ”Springare är stor!”. Hade någon missat att koppla ihop uppmaning med utfört dåd? Citatet ovan är ur Koranen [2:191]. Översättningen är inte från en islamkritisk sajt utan KoranensBudskap.se. I originalet står det förstås inte ”PK-vänstern” utan kafirina; förnekarna eller de otrogna. Det betecknar dig som är icke-muslim, oavsett om du är vänster eller höger, för eller emot invandring, ”pursvensk” eller ”rasifierad”.

Läs mer →

Jag kom hem från jobbet den åttonde mars och knäppte på datorn för att se vad som hänt under dagen i Sverige och världen. Det första som fångade min uppmärksamhet var nyheten om att IS-anhängare hade attackerat militärsjukhuset i Kabul. Bland dem som dog i attacken fanns min ovärderlige vän, doktor Behroz Haidari, en enastående människa med ett stort hjärta.

Några dagar senare hörde jag kulturminister Alice Bah Kuhnke på TV säga att Sverige måste ta emot och integrera de IS-terrorister som kommer hit. Jag trodde inte mina öron, jag trodde att det var ett skämt. Men den svenska ministern var allvarlig och menade vad hon sa. Jag blev chockad och tänkte: Kan det vara möjligt att Sverige faktiskt har en så aningslös minister i sin regering?

Jag undrar om kulturministern vet vad IS är. Vet hon att det är en terrororganisation av den värsta sorten? Att de som anslutit sig till den brutalt mördar och våldtar kvinnor och barn och bränner människor levande? Vet hon att IS utför etnisk och religiös rensning, begår brott mot mänskligheten? Det verkar inte så.

När Alice Bah Kuhnke säger att IS-återvändare ska integreras i samhället visar hon att vi inte bryr oss om att de skurit huvudena av människor, skjutit ihjäl män inför sina hustrur, långsamt sänkt burar med oskyldiga män i vattentankar för att dö en plågsam död, sålt kvinnor på sexslavmarknader och våldtagit barn. Här i Sverige tar vi emot dem nästan som om allt detta inte hade hänt. Vi vårdar dem, ger dem bostäder och socialbidrag och försöker ordna jobb åt dem. Inte ett ord om att de skulle ställas inför rätta för sina ohyggliga brott.

Läs mer →

Jag vet att det är känsligt och lite kontroversiellt, men för oss är det egentligen verkligen no go, för vi har ju direktivet att vi ska inte, egentligen, gå in i farliga situationer.

Så sade Gordon Grattidge, ordförande för fackförbundet Alarm Ambu-lansförbundet, när jag intervjuade honom på DGS-TV i februari om våld och hot mot ambulanspersonal särskilt i utanförskapsområden. Det är tredje gången jag intervjuar en ordförande för Alarm Ambulansförbundet på samma tema – två gånger tidigare har jag skrivit om företrädaren Henrik Johansson.

Trots det stora allmänintresset, och trots de senaste årens medierappor-tering om villkoren för visselblåsare, har det varit så gott som tyst från andra journalister och redaktioner om larmen från Johansson och Grattidge. Intervjun där Grattidge djupgående förklarar hur, var och på vilket sätt hans medlemmar utsätts för våld och hot har setts över 70 000 gånger på Youtube, men har mig veterligen inte nämnts i svenska medier (däremot har den uppmärksammats i USA).

I april anordnas mässan ”Ambulans 2017” av Riksföreningen för Ambulanssjuksköterskor, enligt arrangören Nordens största ambulanskongress. Mässan kommer att invigas med tal av inrikesminister Anders Ygeman. Andra dragplåster är hälsominister Gabriel Wikström (S) och Cecilia Widegren (M).

Gordon Grattidge var inbjuden att delta i ett panelsamtal om ambulanspersonals säkerhet, men har i ett mejl fått veta att inbjudan dras tillbaka – på grund av hans vittnesmål i vår intervju.

Läs mer →

Våra politiker har inte längre problem, de har – med orwellskt nyspråk – utmaningar. Vilhelm Moberg lär ha sagt ”Se upp när politiker säger att vi sitter i samma båt. Det betyder bara att det är du som skall ro.”

Statsminister Reinfeldt såg från flyget glesbygden bre ut sig och uppmanade oss att öppna våra hjärtan och ge plats åt invandring. Statsminister Löfven hyllade invandringen på stormöten och hävdade envist att invandrarna är högutbildade. LO-hövdingen Thorwaldsson tyckte att det var onödigt att invandrarna skulle lära sig svenska, de kunde ju prata engelska. (Alla vet ju att det är modersmålet i MENA). Det pågår en ständig debatt om invandringen är av godo eller ondo. Tino Sandandaji hävdar som bekant att den officiella statistiken inte ger stöd åt hypotesen att invandring är lönsam.

Läs mer →

Sveriges regeringsform slår i första kapitlet paragraf 1 och 4 fast: All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare.

Svensk invandring sedan 1990 har fått en omfattning, som kraftigt överskrider EU:s övriga länders. Invandringen i Sverige har under många år varit flera gånger den sammanlagda migrationen i våra nordiska grannländer och genomsnittet för EU.

Tillämpningen av den liberala ideologin om fria rörelser över landsgränserna har i svensk tappning för migranter och anhöriga inneburit fritt uppehälle och all samhällets service livet ut utan motkrav. Svenska villkor har fungerat som en magnet på strömmarna av asylsökande.

Läs mer →

I ett officiellt meddelande Facts about migration and crime in Sweden vänder sig Utrikesdepartementet till den internationella publiken för att korrigera vissa oriktiga uttalanden om Sverige.^[1]

UD:s bemöter bland annat påståenden att muslimerna snart skulle bli i majoritet här och skriver att det i Sverige finns uppskattningsvis några få hundra tusen människor födda i övervägande muslimska länder. Omkring 140 000 är anslutna till moskéer, det blir 1,5 procent av Sveriges befolkning, räknar UD ut. Det är en märklig beskrivning. Enligt SCB:s befolkningsstatistik finns det i Sverige 700 000–750 000 människor födda i övervägande muslimska länder och deras här födda barn, således 7-7,5 procent av Sveriges befolkning, som med största sannolikhet alla är muslimer.^[2]

Läs mer →