Det finns nog inget fält som är så utskällt av alla som står till höger i politiken som genusvetenskapen. Termen har blivit synonym med radikalfeminism och flum. Jag har dock noterat att det är väldigt få tyckare som faktiskt formulerat någon saklig kritik mot genusvetenskapen – att säga att genusvetarnas teorier låter knäppa är ju inget argument egentligen. Som doktorand i samhällsvetenskap (närmare bestämt beteendeekonomi) tänker jag därför bidra med svaret på frågan: Vad är egentligen problemet med genusvetenskap?
Det största problemet är bristen på empirisk och experimentell forskning. Andra samhällsvetare börjar med att formulera en hypotes, exempelvis ”människor spenderar mer pengar när de lyssnar på popmusik”. Sedan gör man ett experiment där en grupp människor får gå runt i ett köpcentrum och shoppa med popmusik i hörlurarna, medan en annan grupp får gå runt i samma köpcentrum och shoppa utan att lyssna på musik (åtminstone inte pop), och sedan jämför man vilka som spenderade mest. Givetvis måste man även inkludera demografiska kontrollvariabler i den statistiska analysen; bäst är det om test- och kontrollgruppen är hyfsat lika varandra (lika många män/kvinnor, samma åldersfördelning etc.) så att man kan isolera effekten av i det här fallet popmusiken.
Genusvetare är väldigt duktiga på att formulera teorier, och göra logiska resonemang (om än från tveksamma premisser) för att komma till slutsatser. En genusvetare menade exempelvis att föräldrar bör fråga sina spädbarn om tillstånd innan de byter blöjor på dem, trots att barnen såklart inte kan uttrycka något medgivande. Att inte göra det lär barnen från tidigaste ålder att deras kroppar får röras av vuxna utan deras tillstånd, vilket gör dem mer benägna att acceptera och hålla tyst om eventuella sexuella övergrepp som de utsätts för senare. En intressant hypotes! Den skulle kunna testas genom att man följde en grupp barn från födseln till säg 16 års ålder – halva gruppen har föräldrar som bett om tillstånd innan blöjbyten, andra halvan har det inte, och det är helt slumpmässigt vilken grupp man hamnar i (föräldrarna har anmält sig frivilligt till studien). Efter 16 år kan man intervjua alla barn och få reda på hur många som utsatts för övergrepp, och hur de reagerade (teg de eller berättade de omedelbart för någon). Visst kommer det finnas ett mörkertal, men det kommer det finnas i båda grupper och påverkar därför inte jämförelsen mellan dem. Om forskaren har rätt i sin hypotes, så borde det vara fler barn i ”tillstånds”-gruppen som gick direkt och berättade när de utsattes för övergrep än som led i det tysta.
