Jag drabbas allt oftare av obehagliga påminnelser. För drygt tjugo år sedan hade en god vän och jag en diskussion som mynnade ut i att vi antagligen inte längre kunde vara goda vänner. I vart fall blev våra kontakter sparsamma direkt efter diskussionen och har helt upphört de senaste 10 – 15 åren.

Vad det handlade om var, från mitt perspektiv, att han umgåtts så mycket med förvirrade vänstermänniskor att han oreflekterat anammat deras syn på det ena och det andra. Mycket gick att diskutera, exempelvis rätten till privat egendom, arvs- och förmögenhetsskatt och liknande. Våra ståndpunkter var ganska olika och även om ingen av oss kunde ändra den andres syn på sakerna, hotades inte vänskapen.

Annorlunda var det med rasfrågan, visade det sig. Det här utspelade sig i vad som idag känns som en annan tid trots att det var i början av 2000-talet.

Min vän har nordafrikanskt påbrå på fädernet och trots obefintliga kontakter med släkten i Algeriet och endast ett tämligen misslyckat besök för möte med fadern i Alger, växte den nordafrikanska arabiska identiteten sig allt starkare. Påhejad av bleka svennar på Södermalm (jo det är bokstavligt sant) grodde diverse uppfattningar om världens orättvisor, som alla ansågs ligga på vita rasisters axlar. Ja, egentligen alla vitas axlar. Och det var mycket som var fel, vid sidan av kapitalismens ondskefulla natur. Som för övrigt i grunden var rasistisk, förstås.

En uppfattning om den vite mannens eviga och bottenlösa skuld till mänsklighetens eländiga situation i allmänhet och rasismen i synnerhet, var central. Vad som definitivt fick mitt avsevärda mått av tolerans att rinna över var uppfattningen att rasism endast existerade i ena riktningen. Ingenting som drabbade vita kunde under några omständigheter betraktas som rasism. I själva verket var det en form av kompensatorisk rättvisa som utövades.

I vårt nådens år 2026 är mycket förändrat. En reklamfilm från McDonalds anno 2003 visar vimlande glada hamburgerkonsumenter som samtliga är ljusa i hyn. Samtliga. Helt otänkbart idag när det omvända faktiskt visas ganska ofta. Lyckliga barnfamiljer syns i den nya elbilen eller på snabbmatstället, samtliga skulle kunna vara nyinflyttade från Ghana. I förfjol fick jag en födelsedagshälsning från Zalando. Jag hade köpt något från dem tidigare och då finns man i registret. Födelsedagshälsningen visade en tänkt inspirerande bild på en rejält mörkbrun modell, en man mindre än halva min ålder. Exakt vad Zalando avsett med hälsningen är svårt att förstå om man inte ser det illa dolda antirasistiska budskapet. Kommer jag med funderingar kring detta är jag förmodligen rasist.

En regel tycks i vart fall vara att minst hälften av modeller/skådespelare ska vara rasifierade, för att använda SSUs otäcka begrepp.

Hustrun tycker om att kolla på brittiska teve-deckare, där de mörkhyade nästan alltid är antingen offer eller hjältar. Skurkarna och de mesigaste medhjälparna i poliskåren är bleka i skinnet. Även hyfsat liberala personer i min närhet har börjat grymta över denna omständighet.

Om allt detta som vi översköljs med är avsett som lågintensiv antirasistisk propaganda, är nog resultatet tveksamt, menar jag. Rent av kontraproduktivt. Krav på särbehandling eller ekonomisk ersättning ’reparations’ till mörkhyade finns i överflöd på socala medier. Våld och hatbrott, verbala och fysiska, mot vita är vardagsmat i Sverige även om många av oss är övertygade om att detta underrapporteras.

Myndigheter och polis diskriminerar, ser åt ett annat håll. Så var det inte för 20 år sedan. En barndomsvän som är islamkritisk fritidspolitiker för SD sitter i denna stund på anstalt. Där ska han vistas i totalt 18 månader efter falska anklagelser och planterade bevis – en eländig historia som jag ska återkomma till i en separat text.

Den påstådda antirasismen driver fram rasism, det är tyvärr min övertygelse. Den ökar klyftorna. Människor står under främmande flaggor på våra gator och torg, skriker om död åt judar i synnerhet och vita kristna i allmänhet. Det är inte hets mot folkgrupp sa den kvinnliga polisen på telefon när jag försökte anmäla förra sommaren. Tillstånd att demonstrera? Polisen vet inte, föreslog att jag ska fråga demonstranterna. Eh? De anses i vart fall inte störa den allmänna ordningen, och då krävs inget tillstånd, har hustrun hört.

Jag förväntas vara obegränsat tolerant mot alla totalt intoleranta.

Efter lördag kommer söndag, säger de hatiska. När judarna är utplånade står de kristna på tur – att omvändas eller möta svärdet. Ingen icke-muslim kommer skonas i slutänden.

Detta illavarslande budskap bör vi påminna oss om, ofta. Vit eller brun eller svart, jude eller grek, om vi inte kan stå upp för den västerländska kulturens landvinningar, inte minst respekten för mänskliga rättigheter, och helt krasst – rätten att leva, så väntar oss en svår framtid.

BILD: Michael Douglas som William Foster i filmen Falling Down (1993).

Jacob Hansen är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, blev fil kand och fil mag i behagligt tempo. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner och ett barnbarn.